# Omhändertagande av domar från intagens bostadsrum

JO 2006-10-04 dnr 4201-2005

BESLUT
                                                                            Datum                  Dnr                        Sid
                                                                            2006-10-04             4201-2005                 1 (4)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Omhändertagande av domar från intagens bostadsrum

## Anmälan

AA anförde i en anmälan, som kom in till JO den 26 september 2005, bl.a.
                        följande. Anstalten har från hans bostadsrum omhändertagit ett antal domar med
                        prejudikatvärde rörande allmänna frågor om kriminalvård i anstalt. Han får nu
                        endast läsa dem i vaktrummet under övervakning efter skriftlig begäran. En sådan
                        begäran kan ha en handläggningstid på upp till en månad. Dessa rutiner försvårar
                        användandet av materialet i hans kommunicering med myndigheter och domstolar.
                        Han begärde att få tillbaka domarna och angav därvid att de inte är
                        brottmålsdomar, att de inte avser intagna på anstalten, att de är gamla och att han
                        använder dem ”för att visa prejudikat.” En anställd vid anstalten avslog hans
                        begäran med hänvisning till interna ordningsregler från år 1989, trots att interna
                        ordningsregler inte får åberopas som enda grund för avslag.

## Utredning

Anmälan remitterades till dåvarande Kriminalvårdsmyndigheten Norrtälje, som
                        genom kriminalvårdschefen BB anförde i huvudsak följande.
                                  –––

## Bakgrund

AA har innehaft ett antal förvaltningsrättsdomar i sitt bostadsrum. Domarna har ej
                                  berört honom själv utan andra intagna, dock enligt uppgift ej medintagna på denna
                                  anstalt. AA har använt domarna för att visa prejudikat vid överklagningar. Domarna
                                  har visiterats ut och då AA ansökt om att få igen dem har vik. samordnaren CC
                                  avslagit begäran med motiveringen: ”Se bifogad skrivelse”. Den skrivelse som
                                  bifogades är daterad den 26 juli 1989 och undertecknad av dåvarande tillförordnade
                                  anstaltsdirektören på anstalten Norrtälje. Den kan närmast ses som en information
                                  till intagna om att det fr.o.m. följande dag av ordningsskäl ej kommer att vara tillåtet
                                  att medföra eller införa domar, förundersökningsprotokoll eller annat liknande
                                  material till bostadsavdelningarna. Skrivelsen tillkom i ett akut läge, med mycket hot
                                  och ”intagenrättegångar” på anstalten och är till sin utformning numera obsolet.
                                  Av 24 § första stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) framgår:
                                  ”I den utsträckning det kan ske utan olägenhet får en intagen inneha personliga
                                  tillhörigheter samt skaffa eller ta emot böcker, tidskrifter, tidningar och annat som
                                  kan bereda honom sysselsättning under fritiden”.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                        Dnr 4201-2005     Sid 2 (4)




      Av 6 kap. 1 §, allmänna råd, Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
      för verkställighet i anstalt (KVVFS 2005:2) framgår bl.a. följande.
      Kriminalvårdsmyndigheten får inte genom generella förbud, i t.ex. anstaltens
      ordningsregler, ange vad en intagen inte får inneha i sitt bostadsrum. En individuell
      prövning av innehav måste göras i varje enskilt fall. Då kriminalvårdsmyndigheten
      skall pröva en begäran om innehav skall den intagnes intressen vägas mot den
      olägenhet för myndigheten som ett medgivande till innehav kan medföra.
      Myndigheten måste bl.a. ta hänsyn till att visitation av den intagnes bostadsrum kan
      försvåras och att vissa föremål är av sådant slag att de kan utnyttjas på ett sätt som
      kan äventyra säkerheten i anstalt. Även om skriftliga publikationer inte utgör någon
      nämnvärd fara utifrån visitationssynpunkt, finns det utifrån säkerhetsskäl starka skäl
      att begränsa möjligheten till okontrollerat innehav av t.ex. domshandlingar eller
      förhörsprotokoll eftersom dessa kan spridas och medföra att andra intagna utsätts för
      hot eller trakasserier.

## Myndighetens bedömning

Som AA mycket riktigt påpekar i sin anmälan kan interna ordningsregler inte
      åberopas som enda grund för avslag. En hänvisning till en bifogad skrivelse kan
      heller aldrig vara tillräcklig som enda motivering till ett avslag. En individuell
      prövning skall alltid ske. I det aktuella fallet var dessutom den bifogade skrivelsen
      ett till sitt innehåll föråldrat meddelande till de intagna.
      Av samordnarens beslut skulle således ha framgått att en individuell prövning gjorts
      samt en hänvisning till gällande lagstöd/Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och
      allmänna råd. Vi kan inte finna annat än att det finns fog för kritik mot myndigheten
      för hanteringen av det aktuella ärendet, som vid kommande internutbildning
      kommer att tas upp med myndighetens beslutsfattare för att undvika en upprepning.
      Det innehav av domshandlingar, som framgår av KVVFS 2005:2, torde i första hand
      avse brottmålsdomar. Myndigheten känner inte till om innehav av domar av nu
      aktuellt slag har prövats av högre instans. AA har haft möjlighet att överklaga
      samordnarens beslut till Kriminalvårdsstyrelsen, vilket han inte gjort till dags dato.
AA kommenterade remissvaret.

I beslut den 4 oktober 2006 anförde JO Nordenfelt följande.

Bedömning
Enligt 2 kap. 1 § första stycket 2 regeringsformen (RF) är varje medborgare
gentemot det allmänna tillförsäkrad informationsfrihet, dvs. frihet att inhämta och
motta upplysningar och i övrigt ta del av andras yttranden. Informationsfriheten
får, liksom flertalet övriga grundlagsskyddade fri- och rättigheter, begränsas genom
lag eller, undantagsvis, annan författning (2 kap. 12 § första stycket RF). De
ändamål som får läggas till grund för inskränkningar i informationsfriheten anges i
2 kap. 13 § RF. Bland dessa ändamål nämns allmän ordning och säkerhet och
förebyggandet och beivrandet av brott. Därutöver får begränsningar ske endast om
särskilt viktiga skäl föranleder det.

Grundlagsbestämmelserna gäller för intagna i kriminalvårdsanstalt i samma mån
som för andra medborgare men det ligger i sakens natur att utrymmet för
frihetsinskränkningar är större inom kriminalvården än annars (JO 1987/88 s. 114
och SOU 2005:54 s. 428). I 24 § första stycket KvaL stadgas att, i den utsträckning
det kan ske utan olägenhet, en intagen får inneha personliga tillhörigheter samt
skaffa eller ta emot böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom
                                                                      Dnr 4201-2005    Sid 3 (4)




sysselsättning under fritiden. De i kriminalvårdsmyndighetens remissvar berörda
allmänna råden i KVVFS 2005:2 återfinns med huvudsakligen samma utformning i
nu gällande Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för verkställighet i
anstalt (KVFS 2006:20). Alltjämt gäller således att anstalten inte genom generella
förbud, i t.ex. anstaltens ordningsregler, får ange vad en intagen inte får inneha i
sitt bostadsrum och att en individuell prövning av innehav måste göras i varje
enskilt fall.

Jag instämmer i kriminalvårdsmyndighetens bedömning att det i aktuellt fall borde
ha framgått av beslutet att en individuell prövning gjorts och att en annan
motivering borde ha presenterats än en hänvisning till de äldre
ordningsföreskrifterna.

JO:s granskning är av rättslig art och avser främst en kontroll av att myndigheterna
har följt de regler som gäller för förfarandet. JO kan inte ändra eller upphäva
myndigheters beslut. Granskningen är inte heller avsedd att föregripa eller ersätta
den prövning som kan eller har kunnat ske i ordinarie ordning. JO brukar således
inte ta ställning till om ett beslut är riktigt i sak. Detta innebär att JO som regel inte
utreder klagomål som gäller bedömningar i beslut.

Jag vill dock, i frågan om möjligheten att begränsa de intagnas rätt att inneha bl.a.
domar, göra följande allmänna uttalanden. JO har tidigare uttalat sig i frågan (se
bl.a. JO 1987/88 s. 114 och JO 1994/95 s. 175). Av dessa uttalanden framgår att det
i vissa fall kan vara försvarligt att med stöd av 24 § KvaL, efter en prövning i varje
enskilt fall, vägra en intagen innehav av domar och förundersökningsprotokoll.
Uttalandena gjordes med utgångspunkten att fråga var om brottmålsdomar och
förundersökningsprotokoll som hade samband med någon intagen på anstalten.
Bland annat berördes riskerna med att någon genom materialet kunde identifieras
som en s.k. tjallare och på grund härav utsättas för hotelser från medintagna.
Beträffande andra handlingar, t.ex. avgöranden av förvaltningsrättslig natur, torde
behovet av att begränsa förekomsten av dem med hänsyn till säkerheten eller
ordningen vid anstalten eller för att förebygga eller beivra brott, i allmänhet vara
mer begränsat. Vissa prejudicerande avgöranden kan närmast jämföras med
juridisk facklitteratur, som de intagna bör ha möjlighet att ta del av på samma sätt
som litteratur i övrigt. Det är naturligtvis av särskild vikt att de intagna inte utan
godtagbara skäl begränsas i tillgången till sådant material de anser sig behöva för
att kunna tillvarata sina rättigheter som intagna i anstalten.

En bedömning av vad en intagen får inneha i sitt bostadsrum skall, som redan
nämnts, göras individuellt i varje enskilt fall.

Med anledning av vad AA anfört om handläggningstiderna avseende begäran om
att få tillgång till materialet vill jag endast hänvisa till 7 § förvaltningslagen
(1986:233), enligt vilken det åligger myndigheterna att handlägga varje ärende där
någon enskild är part så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten
                                                                   Dnr 4201-2005    Sid 4 (4)




eftersätts. Det är från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att framställningar från intagna
besvaras med vederbörlig skyndsamhet.
