# Fråga om beslut av rektor att inleda en granskning av en professors forskning innebar en kränkning av professorns meddelarfrihet. Även fråga om utformning av universitetets interna regler för hantering av anklagelser om ohederlighet i forskning

JO 2006-09-11 dnr 4210-2005

BESLUT
                                                                      Datum              Dnr                     Sid
                                                                      2006-09-11         4210-2005             1 (10)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om beslut av rektor vid ett universitet att inleda en granskning av
                        en professors forskning innebar en kränkning av professorns
                        meddelarfrihet. Även fråga om utformning av avsnitt i universitetets
                        interna regler för hantering av anklagelser om ohederlighet i forskning

## Bakgrund

Under våren 2005 uttalade sig en professor vid Uppsala universitet i två tv-
                        program. Professorns uttalanden väckte starka reaktioner. I ett pressmeddelande
                        den 7 juni 2005 tillkännagav dåvarande rektor för Uppsala universitet att
                        universitetet skulle granska professorns forskning och att det skulle ske i enlighet
                        med universitetets handlingsprogram för hantering av anklagelser om ohederlighet
                        i forskning. I beslut den 9 juni 2005 uppdrog rektor åt dekanus för den
                        samhällsvetenskapliga fakulteten att, i enlighet med nämnda regler, granska
                        professorns forskning ”utifrån de framförda anklagelserna och hennes publicerade
                        arbeten”. En s.k. förberedande undersökning genomfördes under hösten 2005.
                        Dekanus fann i beslut den 15 december 2005 att den förberedande undersökningen
                        inte gav ”underlag för en slutsats om att vetenskaplig ohederlighet påvisats”.
                        Tillräcklig grund för en fullständig utredning förelåg inte. Rektor instämde i
                        dekanus slutsats och konstaterade att ärendet därmed var formellt avslutat.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA och BB klagomål mot rektor för Uppsala
                        universitet. Klagomålen avsåg i huvudsak dåvarande rektors, CC, beslut att inleda
                        en granskning mot en professors forskning. Vidare ifrågasattes i olika hänseenden
                        det regelverk – Vetenskaplig ohederlighet (regler avseende förfarandet vid
                        anklagelse om), dnr UFV 2004/1477 – som gällde vid Uppsala universitet avseende
                        förfarandet vid en sådan granskning samt tillämpningen av reglerna.

                        AA och BB anförde bl.a. följande.

                        1. Den enda anledningen till att CC beslutade att inleda en granskning av
                        professorns forskning var hennes medverkan i media. Beslutet innebar därför ett
                        allvarligt ingrepp i professorns grundlagsfästa meddelarfrihet.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                     Dnr 4210-2005    Sid 2 (10)




2 a. Universitetets föreskrifter med rubriken Vetenskaplig ohederlighet (regler
avseende förfarandet vid anklagelse om) beslutades av CC den 5 oktober 2004.
Föreskrifter av detta slag torde inte kunna utfärdas utan stöd i lag eller särskilt
normgivningsbemyndigande. Föreskrifterna går betydligt längre än att endast
utgöra ”interna förfaranderegler och handläggningsprinciper” som universitetet har
hävdat i en skrivelse till professorn. Föreskrifterna innehåller tydliga ålägganden
för hur ”varje person som deltar i forskningsverksamhet vid Uppsala universitet”
skall bedriva sin verksamhet. Den granskade kan anmodas att inge skrifter m.m.
och på så sätt tvångsvis underkastas förfarandet. Vidare innehåller föreskrifterna
sanktioner utöver vad som följer av lag. I § 15 i nämnda regler stadgas t.ex. att
rektor kan besluta om åtgärder som kan innefatta ett ”krav att rätta eller dra tillbaka
publicerat material, avskiljande från projektet eller annan i det enskilda fallet
lämplig åtgärd”.

2 b. Professorn borde ha beretts tillfälle att yttra sig innan beslut fattades om att låta
granska hennes forskning.

2 c. Det kan ifrågasättas varför det var rektor och inte styrelsen som i enlighet med
2 kap. 2 § sjätte punkten högskoleförordningen (1993:100), beslutade att anta de
aktuella föreskrifterna. Handläggningen skedde inte i överensstämmelse med
högskoleförordningens och verksförordningens (1995:1322) bestämmelser. Till
exempel fattade CC beslut om att inleda utredning utan att föredragning hade skett.
Beslutet synes inte heller ha dokumenterats.

2 d. Granskningsförfarandet skedde inte i enlighet med vad som anges i
universitetets egna föreskrifter. Utredning inleddes sålunda utan att misstanke om
vetenskaplig ohederlighet hade uppkommit och det avslutades inte inom
föreskriven tid m.m.

Till anmälan hade fogats ett antal handlingar.

Utredning
Från Uppsala universitets hemsida inhämtades utlåtande den 9 december 2005
avgivet av de personer som i egenskap av sakkunniga hade utfört granskningen av
professorns forskning, dekanus beslut den 15 december 2005 i fråga om den
förberedande undersökningen och rektors yttrande samma dag i saken.

Rektor för Uppsala universitet anmodades att yttra sig över vad som framfördes i
AA:s och BB:s anmälan till JO avseende rätten för Uppsala universitet att utan stöd
i lag eller annan författning utfärda aktuella regler avseende förfarandet vid
anklagelse om vetenskaplig ohederlighet (punkt 2 a i anmälan). Därvid skulle
belysas den närmare innebörden av sanktionsregeln i § 15, särskilt vad gäller att
rektor kan kräva att publicerat material rättas eller dras tillbaka. Yttrandet skulle
vidare bemöta anmälarnas ifrågasättande av att det var rektor, inte styrelsen, som
beslutade att anta de aktuella reglerna (punkt 2 c första meningen i anmälan).
                                                                           Dnr 4210-2005     Sid 3 (10)




I det av CC avgivna remissvaret anfördes följande (bilagorna och hänvisningarna
därtill är här utelämnade; JO:s anmärkning).

         Yttrande med anledning av anmälan, dnr 4210-2005
         Justitieombudsmannen (JO) har i remiss 2006-01-19 begärt yttrande av Uppsala
         universitet med anledning av en anmälan. JO har anmodat Uppsala universitet att
         yttra sig över punkten 2 a i anmälan som berör frågan om det finns lagstöd för
         universitetets regler avseende handläggningen av ärenden om misstänkt vetenskaplig
         ohederlighet och även belysa § 15 i universitetets regelverk samt punkten 2 c första
         meningen i anmälan som berör vem som har att besluta om sådana regler. Uppsala
         universitet vill anföra följande.
         Inledningsvis vill Uppsala universitet påpeka att det som universitetet har genomfört
         är en förberedande utredning om misstänkt vetenskaplig ohederlighet i enlighet med
         universitetets regelverk, inte som anmälarna felaktigt påstår, en disciplinär
         granskning. Vid en disciplinär granskning tillämpas de regler som rör sådana
         ärenden, exempelvis lagen om offentlig anställning (1994:260), förvaltningslagen
         (1986:223), verksförordningen (1995:1322), högskolelagen (1992:1434) och
         högskoleförordningen (1993:100).

         Finns det lagstöd för universitetets regler (2 a)?
         Enligt RF 8 kap. 3 § skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det
         allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
         personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag. Sådana föreskrifter
         är bland andra föreskrifter om brott och rättsverkan av brott, om skatt till staten samt
         om rekvisition och annat sådant förfogande.
         Vidare stadgas i RF 11 kap. 10 § att grundläggande bestämmelser om
         statstjänstemännens rättsställning i andra hänseenden än i RF meddelas i lag. Sådana
         bestämmelser finns bland annat i de tidigare nämnda lagarna. Dessa bestämmelser
         kan bli aktuella att tillämpa om en utredning om vetenskaplig ohederlighet resulterar
         i att ett disciplinförfarande enligt lagen om offentlig anställning kommer i fråga.
         Däremot är inte bestämmelsen i RF 11 kap. 10 § tillämplig på universitetets
         regelverk avseende utredningsförfarandet.
         Arbetsrättsliga regler i offentlig verksamhet kan innefatta sådana regler som avses i
         RF 8 kap. 3 § till exempel vad gäller disciplinära påföljder. RF 8 kap. 3 § avser dock
         inte samtliga aspekter av offentlig anställning eller uppdrag vid en myndighet. Enligt
         kommentaren till grundlagen så hör inte alla föreskrifter mellan enskilda och det
         allmänna till det primära lagområdet enligt förevarande stadgande. 1 Det skall vara
         fråga om åligganden för enskilda eller i övrigt ingrepp i dessa förhållanden. Utanför
         regelverket faller enligt kommentaren regler om myndigheternas organisation och
         arbetsformer och om förvaltningsförfarandet. Till denna kategori regler hör, enligt
         Uppsala universitets mening, universitetets ”Regler avseende förfarande vid
         anklagelse om vetenskaplig ohederlighet” dnr 2004/1477.
         Reglerna har tillkommit mot bakgrund av universitetets ansvar för vetenskapens
         legitimitet, som också uttrycks i högskolelagen 1 kap. 3 a § ”[I] högskolornas
         verksamhet skall vetenskapens trovärdighet och god forskningssed värnas”, samt
         stadgandet i högskolelagen 1 kap. 4 § ”[V]erksamheten skall avpassas så att en hög
         kvalitet nås, såväl i utbildningen som i forskningen och det konstnärliga
         utvecklingsarbetet”. Syftet med regelverket är således dels preventivt, dels att ge en




1
    Petrén/Ragnemalm, Sveriges grundlagar, tolfte upplagan, s. 173.
                                                                           Dnr 4210-2005     Sid 4 (10)




         handledning för hur utredningsförfarandet skall ske vid eventuell misstanke om
         vetenskaplig ohederlighet.
         Fråga uppkommer om en utredning enligt universitetets regelverk vid misstankar om
         vetenskaplig ohederlighet innebär myndighetsutövning mot någon anställd eller
         annan som deltar i forskningsverksamhet vid Uppsala universitet.
         Myndighetsutövning brukar definieras enligt följande ”utövning av befogenhet att
         för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande
         eller annat jämförbart förhållande”.2 Det skall således vara uttryck för samhällets
         maktbefogenhet i förhållande till medborgare.
         JO har i ett fall (dnr 2404-1998) (se JO:s ämbetsberättelse 2000/01 s.237; JO:s
         anmärkning) bedömt om en utredning vid en myndighet samt
         personalansvarsnämndens beslut att åtalsanmäla en anställd, innebär
         myndighetsutövning. JO anför i sin utredning att ”[B]eslutet i nämnden i denna del
         var inte av någon bindande karaktär, utan innebar endast att nämnden på det material
         som ingivits av verkets internrevision bedömde att ansvarsfrågan skulle bli föremål
         för åklagarens prövning och nämnden därför lämnade över ärendet till denne för
         vidare handläggning. AMS beslut har således inte någon självständig rättsverkan
         gentemot DD”
         I det nu aktuella fallet är det endast fråga om en förberedande undersökning som
         avslutades då någon misstanke om ohederlighet inte kunde styrkas. Som också
         hänvisas till i universitetets regelverk kan följden av en fullständig utredning om
         vetenskaplig ohederlighet bland annat bli att om utredningen resulterar i att
         misstanke om brott föreligger ärendet överlämnas till polis och åklagare och, om
         misstanke om tjänstefel föreligger, ärendet anmäls till ansvarsnämnd. Ingen av dessa
         åtgärder har någon självständig rättsverkan varför det beslut som fattas inte innebär
         myndighetsutövning. Regelverkets § 15 behandlas nedan under egen rubrik.
         Ovan konstateras att det inte är fråga om myndighetsutövning när en granskning
         enligt Uppsala universitets regelverk företas. Det är inte heller fråga om åligganden
         eller ingrepp för enskilda. Vidare torde föreskrifterna om granskningsförfarandet
         vara att hänföra till ”arbetsformer” för Uppsala universitet vilket medför att dessa
         inte heller på den grunden omfattas av regleringen i RF 8 kap. 3 §.
         Uppsala universitets regler om utredningsförfarandet vid misstankar om
         vetenskaplig ohederlighet torde, enligt Uppsala universitets mening, vara att anse
         som sådana regler som avses i verksförordningens 18 § ”formerna för
         myndigheternas verksamhet”. Stöd finns således för att besluta om regler som avser
         formerna för utredning om förfarande vid anklagelse om vetenskaplig ohederlighet.
         I proposition 2000/01:3, Forskning och förnyelse, konstaterar regeringen att
         riktlinjer för hur utredningar avseende misstanke om forskningsfusk skall(SUHF)
         och att dessa regler tillämpas av högskolorna (anförd prop. s. 89).
         Regeringen anser det således korrekt att universitet och högskolor har ett regelverk
         som styr förfarandet vid misstanke om ohederlighet i forskningen.
         Det kan även konstateras att regeringen har sänt ut en remiss angående ett förslag till
         reglering i högskoleförordningen av en högskolas ansvar för utredning av misstankar
         om oredlighet i forskning vid universitet och högskolor (Dnr U2004/2082/UH).
         Enligt regeringspromemorian innebär förslaget ”att ansvaret för att utreda sådana
         misstankar om oredlighet i forskningen även fortsättningsvis skall ligga på det
         lärosäte där forskningen utförs”. Enligt regeringen är det således klart att universitet




2
    Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, tjugoförsta upplagan s. 19.
                                                                    Dnr 4210-2005     Sid 5 (10)




och högskolor redan i dag har en utredningsskyldighet men att den behöver
förtydligas.
Eftersom universitet och högskolor har ett ansvar för att utreda om oredlighet
föreligger måste universitet och högskolor också ha befogenhet att besluta om
formerna för hur en utredning skall genomföras.
I samband med införandet av den nya paragrafen i högskoleförordningen är det
önskvärt, enligt Uppsala universitet, att regeringen tydliggör universitets och
högskolors befogenhet att också tillskapa regler för förfarandet vid utredningar om
misstänkt vetenskaplig ohederlighet.

Angående 15 § i universitetets regelverk avseende förfarandet vid misstanke om
vetenskaplig ohederlighet
Enligt 15 § i Uppsala universitets regelverk kan rektor på grundval av den
fullständiga utredningens resultat besluta om eventuella åtgärder. Åtgärderna kan,
allt efter allvarligheten i förseelsen, innefatta ett krav att rätta eller dra tillbaka
publicerat material, avskiljande från projektet eller annan i det enskilda fallet
lämplig åtgärd.
Högskolelagens 1 kap. 3 a § anger att i högskolornas verksamhet skall vetenskapens
trovärdighet och god forskningssed värnas. Vidare skall verksamheten enligt
högskolelagen 1 kap. 4 § avpassas så att en hög kvalitet nås, såväl
i utbildningen som i forskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet.
I proposition 2001/02:15, Den öppna högskolan, betonar regeringen ”att rektor är
verksamhetens främsta företrädare och myndighetens chef med ansvar för den
direkta verksamheten och driften av högskolan. Rektors uppgifter regleras, förutom i
högskolelagen och högskoleförordningen, i verksförordningen. Med utgångspunkt
från 7 § verksförordningen skall rektor se till att verksamheten drivs
författningsenligt och effektivt. Samma förordning 8 § stadgar att rektor också
ansvarar för högskolans arbetsgivarpolitik” (anförd prop. s. 156).
Det är således rektor i egenskap av verksamhetens högsta företrädare som ansvarar
för att verksamheten bedrivs författningsenligt. Det kan ske exempelvis genom att se
till att felaktigt material blir rättat eller återkallat i enlighet med högskolelagens
regler om hög kvalitet och vetenskapens trovärdighet.
Tryckfrihetsförordningen (TF) 1 kap. 3 § stadgar att ”[F]ör missbruk av
tryckfriheten eller medverkan däri må ej någon i annan ordning eller i annat fall än
denna förordning bestämmer kunna tilltalas eller dömas till ansvar eller
ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras eller läggas under beslag.”
Tryckfrihetens syfte är enligt TF att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning. Av förarbetena till TF framgår, att lagstiftaren i första hand velat skydda
en fri nyhetsförmedling och en obeskuren politisk debatt. I nära samband med
tryckfrihetens politiska uppgift anges dess betydelse ur en mera vidsträckt kulturell
synpunkt såsom grundval för en allmän upplysning.
Enligt 1 kap. 3 § TF gäller, att missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri inte
får medföra ansvar eller ersättningsskyldighet i annan ordning eller i annat fall än
som anges i förordningen. Denna är sålunda exklusivt tillämplig beträffande
missbruk av det tryckta ordet.
TF:s exklusivitet gäller emellertid enbart missbruk av tryckfriheten som en form av
yttrandefrihet. Innehållet i tryckt skrift som är brottsligt i annat hänseende än som ett
överskridande av yttrandefrihetens gränser faller sålunda utanför TF:s område.
Frågan om ingripande kan ske enligt allmän lag för brott begångna i tryckt skrift får
därför i tveksamma fall bedömas med ledning av tryckfrihetens syfte.
Enligt kommentaren till TF så betraktas exempelvis bedrägeri med hjälp av en
tryckpress som vilket bedrägeri som helst och marknadsföringslagen stadgar straff
för den som vid marknadsföring använder vilseledande framställning, även tryckt
                                                                           Dnr 4210-2005     Sid 6 (10)




         sådan.3 Axberger menar att utanför grundlagsskyddet faller yttranden som TF inte
         typiskt sett avser att värna, exempelvis vilseledande och oredlighet.4
         Ovanstående innebär att enbart den orsaken att något är framfört i en tryckt skrift
         inte innebär att det är fritt från andra sanktioner än de som är förbehållna TF.
         Forskningsfusk som uppdagas på grund av publicering bör enligt Uppsala universitet
         bedömas som ett brott som faller enbart under allmän lag med hänvisning till att det
         saknas samband med yttrandefriheten. Om detta skulle underkännas vid en
         domstolsprövning så torde lagstiftningen behöva ändras så att TF:s brottskatalog
         utvidgas eller att sådana handlingar förs undan från TF:s tillämpningsområde.
         Enligt universitetets regelverk kan rektor ställa krav på att publicerat material, som
         vid en utredning befunnits felaktigt, skall rättas eller dras tillbaka.
         Rektor som myndighetschef måste kunna påtala ett ”felaktigt arbete” och kräva att
         en produkt återkallas eller rättas vare sig det rör sig om en vara eller annat som är
         bristfälligt. I detta fall finns dessutom uttryckliga regler för att kvaliteten och
         vetenskapens trovärdighet skall värnas och att rektor har ansvar för verksamheten.
         Spridning av falska forskningsresultat kan även medföra risker för tredje man,
         exempelvis när medicinsk eller farmaceutisk forskning leder fram till nya felaktiga
         behandlingsmetoder.
         En vetenskaplig framställning, som vid en undersökning har befunnits vara felaktig,
         är ett sådant yttrande som Axberger menar faller utanför det område som TF avser
         att värna.5
         Det krav som rektor kan ställa är dock inte ett rättsligt bindande krav utan skall ses
         som en uppmaning till vederbörande att vidta åtgärder. Om forskaren väljer att inte
         följa uppmaningen har universitetet ingen möjlighet att tvinga forskaren att rätta
         materialet eller dra tillbaka det.
         Vidare torde det stå klart att rektor, som myndighetens högste chef, kan besluta om
         vilka personer som skall ingå i ett projekt. Arbetsgivaren har en arbetsledningsrätt
         som ger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet vid myndigheten. Om någon
         av olika skäl inte är lämplig i ett visst sammanhang kan arbetsgivaren, inom ramen
         för lagar och bestämmelser i exempelvis kollektivavtal, besluta om omplacering.
         Utöver dessa möjligheter kan rektor, för det fall att misstanke om brott föreligger,
         besluta att överlämna ärendet till polis och åklagare eller till ansvarsnämnd.
         Uppsala universitet vill betona att i det nu aktuella fallet blev inget av ovanstående
         aktuellt eftersom ärendet avslutades efter den förberedande undersökningen då
         någon misstanke om ohederlighet inte kunde styrkas.

         Vem skall besluta om förfarandereglerna vid utredning om misstänkt vetenskaplig
         ohederlighet (2 c)?
         Uppsala universitet har haft sina regler avseende det interna utredningsförfarandet
         vid misstankar om vetenskaplig ohederlighet sedan år 1995. Reglerna har ändrats år
         1996, 1998 och 2004. Beslut om dessa regler har tagits av rektor år 1995, 1996 och
         2004, medan styrelsen vid Uppsala universitet beslutade om ändringar i reglerna
         1998.




3
    Petrén/Ragnemalm, Sveriges grundlagar, tolfte upplagan s. 381.

4
    Axberger, Tryckfrihetens gränser, s. 50.

5
    Axberger, Tryckfrihetens gränser, s. 50.
                                                                        Dnr 4210-2005     Sid 7 (10)




      Anmälarna ifrågasätter i sin anmälan till JO varför rektor och inte styrelsen har
      beslutat om det nu gällande regelverket. Enligt högskoleförordningen 2 kap. 2 §
      skall styrelsen för en högskola besluta bland annat ”om viktigare föreskrifter”.
      Vad som avses med viktigare föreskrifter framgår inte av nämnda stadgande. Någon
      definition av vad som avses med begreppet ”föreskrift” synes heller inte finnas.
      Enligt Uppsala universitets mening torde det vara klart att med föreskrifter åsyftas
      regler som har rättsverkan mot tredje man, exempelvis sådana föreskrifter som
      Skatteverket utfärdar och inte sådana regler som endast riktar sig till den egna
      personalen.
      Enligt 2 kap. 2 § högskoleförordningen skall inte alla sådana föreskrifter beslutas av
      styrelsen utan endast viktigare föreskrifter.
      De regler som här är aktuella berör som ovan nämnts endast personer som genom
      anställning eller på annat sätt är knutna till Uppsala universitet. De berör inte
      enskilda i den meningen att alla och envar är underordnade dessa regler. Uppsala
      universitet kan exempelvis inte utreda en forskare som är knuten till Stockholms
      universitet.
      Även regeringen är av den uppfattningen att det är rektor som skall besluta om
      formerna för hur utredningar avseende misstänkt vetenskaplig ohederlighet skall
      genomföras. I ovan nämnda proposition 2000/01:3 anför regeringen följande
      angående riktlinjer för utredningar om misstänkt forskningsfusk ”[Y]tterst är det
      rektor såsom myndighetschef som är ansvarig för att sådana utredningar kommer till
      stånd samt för formerna för dessa utredningar” (anförd prop. s. 89). I promemorian
      ”Förslag till reglering i högskoleförordningen av en högskolas ansvar för utredning
      av misstankar om oredlighet i forskningen vid universitet och högskolor”
      återkommer regeringen med sin ståndpunkt 2”[E]nligt 2 kap. 3 § högskolelagen har
      rektor som myndighetschef närmast under styrelsen ansvar för ledningen av
      verksamheten och av detta följer att rektor har ett ansvar för att utredningen av en
      misstanke om oredlighet i forskningen kommer till stånd samt formerna för dessa
      utredningar.”
      Enligt regeringen är det således klart att det är rektor som har att besluta om
      formerna för hur utredningar angående misstänkt vetenskaplig ohederlighet skall
      genomföras.
      Uppsala universitets regler avseende förfarandet vid misstanke om vetenskaplig
      ohederlighet kan inte anses vara föreskrifter i den mening som åsyftas i
      högskoleförordningen 2 kap. 2 §. Skulle det trots allt bedömas som föreskrifter kan
      de inte anses vara viktigare föreskrifter.
      De regler angående förfarandet vid misstanke om vetenskaplig ohederlighet som
      Uppsala universitet har beslutat om torde, enligt Uppsala universitets mening, vara
      sådana som avses i verksförordningens 18 § ”formerna för myndigheternas
      verksamhet”. Något krav att sådana interna regler skall beslutas av styrelsen finns
      inte. Universitetet har inte på ett konsekvent sätt handlagt beslutandet av regelverket
      men det påverkar inte regelverkets status.
AA kommenterade remissvaret och anförde bl.a. följande. Mot bakgrund av
rubriceringen som föregår § 15 i aktuella föreskrifter och formuleringen av själva
regeln är det svårt att se hur regeln skall kunna uppfattas som en uppmaning. Ett
krav som rektor med stöd i en föreskrift riktar mot den enskilde forskaren att vidta
vissa åtgärder kommer naturligtvis att uppfattas som förpliktande. En vägran att
följa rektors direktiv kan ses som en ordervägran och föranleda arbetsrättsliga och
disciplinära åtgärder. – Påståendet i remissvaret om att ”[E]n vetenskaplig
framställning, som vid en undersökning har befunnits vara felaktig, är ett sådant
yttrande som Axberger menar faller utanför det område som TF avser att värna”, är
                                                                      Dnr 4210-2005    Sid 8 (10)




en vilseledande och oriktig beskrivning av vad som anförs i den avhandling som
det hänvisas till (se remissvaret med hänvisning, not 5; JO:s anmärkning).

I ett beslut den 11 september 2006 anförde JO André följande.

Bedömning
AA och BB har gjort gällande att dåvarande rektors, CC, beslut att inleda en s.k.
förberedande undersökning av professorns forskning har inneburit ett allvarligt
ingrepp i professorns grundlagsfästa meddelarfrihet eftersom beslutet uteslutande
var en reaktion på att professorn hade uttalat sig i media.

I 2 kap. 1 § 1 regeringsformen (RF) stadgas att varje medborgare gentemot det
allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet, varmed avses frihet att i tal, skrift eller bild
eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.
Begränsning av yttrandefriheten får enligt 2 kap. 12 § RF endast ske genom lag
eller, i vissa fall, genom annan författning. Genom bestämmelserna i
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och tryckfrihetsförordningen (TF) om
meddelarfrihet ges yttrandefriheten till viss del ett särskilt skydd. Dessa regler tar
sikte på rätten att för offentliggörande i bl.a. television respektive tryckt skrift
lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Det skydd för yttrandefriheten som RF, YGL och TF anger är ett skydd gentemot
”det allmänna”, exempelvis ledningen för ett universitet. Skyddet innebär bl.a. att
en rektor såsom företrädare för det allmänna inte får utnyttja sin position till att
inskränka anställdas grundlagsskyddade rättighet att fritt meddela sig med medier.
Företrädare för det allmänna bör även vinnlägga sig om att inte uttala sig eller
agera på ett sätt som är ägnat att uppfattas som försök att förmå anställda att
avhålla sig från att använda sig av sina rättigheter. De får inte heller handla på ett
sådant sätt att de skapar rädsla för någon typ av repressalier för den som nyttjar
meddelarfriheten.

Rektor för ett universitet är verksamhetens främste företrädare och myndighetens
chef med ansvar för den direkta verksamheten och driften av universitetet. Rektor
är därmed ansvarig för att verksamheten vid universitetet avpassas så att en hög
kvalitet nås, såväl i utbildningen som i forskningen och det konstnärliga
utvecklingsarbetet, samt att vetenskapens trovärdighet och god forskningssed
värnas (1 kap. 4 § första stycket och 1 kap. 3 a § högskolelagen [1992:1434]). Vid
misstanke om ohederlighet i den forskning som drivs vid universitetet ankommer
det på universitetet att utreda misstanken. Sedan den 1 september 2006
kompletteras 1 kap. 3 a § högskolelagen med en bestämmelse 1 kap. 16 §
högskoleförordningen (1993:100) som tydliggör och betonar högskolans ansvar för
att utreda frågor om oredlighet i forskningen (se Utbildnings- och
kulturdepartementets promemoria den 19 januari 2006 s. 1 och 5, bilaga till remiss
U2004/2082/UH). Enligt 1 kap. 16 § högskoleförordningen skall en högskola som
genom en anmälan eller på något annat sätt får kännedom om en misstanke om
oredlighet i forskning, konstnärligt utvecklingsarbete eller annat utvecklingsarbete
                                                                          Dnr 4210-2005     Sid 9 (10)




vid högskolan utreda misstankarna. Av ordalydelsen framgår att
utredningsskyldigheten föreligger oavsett hur misstankarna har väckts. De nämnda
bestämmelserna skall givetvis inte användas som förevändning för att vidta
grundlagsstridiga åtgärder. Det står dock klart att ett universitet eller en högskola
inte kan vara förhindrad att utreda en misstanke om vetenskaplig ohederlighet i
forskning av det skälet att misstanken har uppstått efter att uttalanden skett i media.

I förevarande fall ger den till anmälan fogade utredningen, sammantaget med det
från Uppsala universitets hemsida inhämtade materialet, enligt min mening inte vid
handen att CC:s beslut att inleda en förberedande undersökning har inneburit någon
kränkning av den berörda professorns meddelarfrihet. Jag har således inte funnit
skäl att utreda klagomålen i detta avseende.

Jag har däremot funnit skäl att närmare beröra vissa frågor rörande Uppsala
universitets regler ”Vetenskaplig ohederlighet (regler avseende förfarandet vid
anklagelse om)”, dnr UFV 2004/1477.

Uppsala universitet har i sitt remissvar utförligt redogjort för hur universitetet ser
på regelverkets status och rektors rätt att besluta om sådana förfaranderegler som
här är i fråga. I dessa delar instämmer jag i universitetets bedömning och finner
inte skäl att vidare uppehålla mig vid de mer övergripande frågeställningarna.

I regelverket finns ett avsnitt rubricerat ”Sanktioner”. Där regleras bl.a. vilka
åtgärder universitetet skall vidta vid misstanke om brott. I § 15 i detta avsnitt
stadgas följande.
      På grundval av den fullständiga utredningens resultat har rektor att besluta om
      eventuella åtgärder. Åtgärderna kan, allt efter allvarligheten i förseelsen, innefatta ett
      krav att rätta eller dra tillbaka publicerat material, avskiljande från projektet eller
      annan i det enskilda fallet lämplig åtgärd.
Det kan konstateras att remissvaret inte bringar klarhet i den närmare innebörden
av att rektor kan uppställa krav på att publicerat material rättas eller dras tillbaka. I
remissvaret anförs endast att det inte är fråga om ett rättsligt bindande krav, utan att
det skall ses som ”en uppmaning till vederbörande att vidta åtgärder” och att
universitetet, om forskaren väljer att inte följa uppmaningen, inte har någon
möjlighet att tvinga forskaren att rätta materialet eller dra tillbaka det.

Jag finner inte anledning att ifrågasätta att det förhåller sig på det sätt som
universitetet har uppgivit. Då det således inte rör sig om en sanktionsregel
föreligger det inte heller i denna del skäl för mig att gå in på frågan om behovet av
lagstöd eller normgivningsbemyndigande.

Såsom AA har invänt i sin kommentar till remissvaret ger emellertid rubriken för
det aktuella avsnittet och regelns utformning inte intryck av att det endast är en
uppmaning som åsyftas.

Det är givetvis av största vikt att regler för en myndighets interna handläggning ges
en sådan utformning att det inte skall behöva uppkomma några tveksamheter i
                                                                   Dnr 4210-2005   Sid 10 (10)




fråga om deras karaktär och innebörd. Det måste, i fall som det aktuella, där den
enskildes heder sätts i fråga och det gäller en myndighets möjlighet att vidta
åtgärder mot en enskild, ställas höga krav på att reglerna är tydliga och inte lämnar
utrymme för missuppfattningar rörande innebörden av dem. Jag utgår från att
erforderliga åtgärder vidtas för att komma till rätta med otydligheten både vad
gäller den aktuella rubriken och det hittills berörda innehållet i § 15 .

När det gäller övriga i § 15 angivna åtgärder som rektor kan vidta, instämmer jag i
universitetets bedömning att det är fråga om beslut som arbetsgivaren kan fatta
inom ramen för sin arbetsledningsrätt. Jag finner därför inte skäl att ytterligare
uppehålla mig vid den saken.

Vad AA och BB i övrigt har anfört ger mig inte tillräckliga skäl att anta att det är
påkallat med någon åtgärd eller något uttalande från min sida.

_______________

Med de delvis kritiska uttalanden som har gjorts rörande formuleringen av
universitetets interna regler avslutas ärendet.
