# En tingsrätts åtgärd att vid en häktningsförhandling besluta om s.k. medhörning samt i häktningsbeslutet hemlighålla den häktades identitet m.m.

JO 2003-12-30 dnr 4213-2002

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                      Sid
                                                                       2003-12-30        4213-2002              1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        En tingsrätts åtgärd att vid en häktningsförhandling besluta om s.k.
                        medhörning samt i häktningsbeslutet hemlighålla den häktades identitet
                        m.m.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde advokaten AA, såsom ombud för BB, kritik mot
                        Svea hovrätt. Hovrätten hade vid en häktningsförhandling offentliggjort en
                        misstänkts namn utan att lämna någon närmare förklaring till detta trots att såväl
                        AA som åklagaren hade begärt att namnet, som vid tingsrätten inte
                        offentliggjordes, skulle hållas hemligt.

## Utredning

Handlingar i Svea hovrätts mål – – – samt dagboksblad och protokoll från
                        häktningsförhandling i Stockholms tingsrätts mål – – – infordrades och granskades.
                        Av handlingarna framgick bl.a. följande.

                        Häktningsförhandlingen vid tingsrätten hölls den 8 november 2002. Saken gällde
                        grovt spioneri alternativt grovt företagsspioneri. I protokollet angavs som misstänkt
                        ”hemlig BB” som därefter benämndes ”BB”. Sedan tingsrätten påropat målet
                        uppgav BB att han inte ville att hans identitet skulle offentliggöras. BB sattes
                        därför med medhörning i häktesrummet. Förhandlingen var alltjämt offentlig.
                        Åklagaren framställde häktningsyrkande och yrkande om att förhandlingen
                        fortsättningsvis skulle hållas inom stängda dörrar samt att förordnande enligt 5 kap.
                        4 § rättegångsbalken skulle meddelas. Försvararen uppgav att BB bestred
                        häktningsyrkandet men att han inte hade någon erinran mot att förhandlingen hölls
                        inom stängda dörrar. Tingsrätten beslutade med stöd av 5 kap. 1 §, 2 kap. 1 och 2
                        §§ samt 9 kap. 17 § sekretesslagen att förhandlingen skulle hållas inom stängda
                        dörrar. Sedan förhandlingen åter förklarats offentlig meddelade tingsrätten i beslut
                        bl.a. att ”BB” var på sannolika skäl misstänkt för grovt företagsspioneri och att han
                        förklarades häktad. I beslutet förordnade tingsrätten vidare enligt 5 kap. 4 §
                        rättegångsbalken att uppgifter i sak och uppgifter om BB:s identitet som lämnats
                        under förhandlingen inte fick uppenbaras samt att detta förbud skulle gälla tills
                        rätten meddelade något annat.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                        Dnr 4213-2002    Sid 2 (11)




BB överklagade häktningsbeslutet. Efter viss skriftväxling i hovrätten, varvid den
häktade genomgående benämndes BB, hölls den 17 november 2002 en häktnings-
förhandling i målet. Av protokollet från häktningsförhandlingen i hovrätten kunde
följande utläsas. Som misstänkt angavs den häktade med namn och personnummer.
Sedan rätten konstaterat att det inte fanns något hinder mot förhandlingen
beslutades, på begäran av åklagaren, att denna skulle hållas inom stängda dörrar.
Efter enskild överläggning meddelade hovrätten att förhandlingen åter var offentlig
och avkunnade i parternas närvaro sitt beslut i vilket överklagandet avslogs. Den
namngivne häktade var på sannolika skäl misstänkt för grovt företagsspioneri och
det förelåg såväl flykt- som kollusionsfara. Vidare förordnade hovrätten att upp-
gifter som förebringats under förhandlingen och för vilka sekretess gällde enligt 5
kap. 1 § sekretesslagen inte fick uppenbaras. Förbudet skulle gälla tills något annat
meddelades.

Anmälan remitterades till Svea hovrätt för upplysningar och yttrande om
handläggningen av häktningsförhandlingen den 17 november 2002. Av
upplysningarna skulle framgå vilka rättsliga överväganden som gjordes vid
handläggningen av sekretessfrågorna.

Hovrätten (hovrättspresidenten CC) inkom med ett yttrande i vilket hänvisades till
de upplysningar och det yttrande som lagmannen DD lämnat i ett bifogat yttrande.
För egen del anförde CC att han inte hade något att tillägga till de bedömningar i
fråga om rättstillämpning och rutiner som gjorts i yttrandet.

DD uppgav bl.a. följande.
Sekretessfrågorna
      Av överklagandet och tingsrättens akt i målet framgick att bl.a. uppgiften om den
      misstänktes namn hade belagts med sekretess. Under målets beredning i hovrätten
      hade framkommit att det var av främst utredningsskäl som uppgiften hade
      sekretessbelagts eftersom ett avslöjande av namnet skulle kunna leda till att det blev
      känt vilken typ av hemliga uppgifter som misstänktes ha lämnats ut.
       Innan förhandlingen avslutades och hovrätten höll enskild överläggning tillfrågades
       åklagaren och den offentlige försvararen om hur de såg på frågan om sekretess för
       namnuppgiften. Åklagaren upplyste då om att det inte längre av utredningsskäl fanns
       anledning till sekretess. Den enda möjliga sekretessbestämmelse som skulle kunna
       komma i fråga var enligt åklagaren 9 kap. 17 § sekretesslagen men han hade inte
       någon egentlig uppfattning i frågan. AA angav endast att hans klient inte hade något
       önskemål om att dennes namn skulle offentliggöras. Påståendet i AA:s anmälan till
       JO om att båda parter begärde att namnet även fortsättningsvis skulle hållas hemligt
       är således felaktigt.
       Under sin överläggning kom hovrätten fram till att det inte fanns skäl för att behålla
       sekretessen för namnuppgiften. Utgångspunkten för hovrättens ställningstagande var
       att de beslut en domstol meddelar så långt som det över huvud taget är möjligt skall
       vara offentliga. Detta gäller i särskilt hög grad själva slutet; jfr 12 kap. 4 § andra
       stycket sekretesslagen. Att en misstänkt inte har något önskemål om att hans namn
       skall offentliggöras torde i och för sig inte vara ovanligt men utgör inte skäl för
       sekretess. Inte heller av annan anledning kunde hovrätten finna att det fanns
       tillräckliga skäl att behålla sekretessen för namnuppgiften med tillämpning av 9 kap.
       17 § sekretesslagen. Hovrättens ställningstagande kom inte till uttryck på annat sätt
       än att hovrätten, då beslutet i häktningsfrågan avkunnades, lämnade uppgift om vem
       beslutet avsåg. Något särskilt beslut i frågan meddelades således inte och bedömdes
                                                                         Dnr 4213-2002      Sid 3 (11)




      heller inte erforderligt med hänsyn till regeln i 12 kap. 4 § första stycket
      sekretesslagen.
      Eftersom tingsrätten inte hade skilt målet från sig och därvid meddelat beslut enligt
      12 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen saknades enligt vår bedömning anledning
      för hovrätten att uttala sig om sekretess som alltjämt skulle bestå.
Ärendet remitterades därefter till Stockholms tingsrätt för upplysningar och
yttrande om vilka rättsliga överväganden som gjordes vid handläggningen av
sekretessfrågor och frågan om s.k. medhörning i samband med tingsrättens
häktningsförhandling den 8 november 2002, där misstänkte ”hemlig BB”
förklarades häktad.

Tingsrätten (lagmannen EE) inkom med ett yttrande som hänvisade till de
upplysningar som lämnats i ett bifogat yttrande från chefsrådmannen FF. EE
upplyste att hon inte hade något att tillägga.

FF
      Jag var ordförande vid häktningsförhandlingen i tingsrättens mål – – – den 8
      november 2002. De rättsliga överväganden som tingsrätten gjorde i de frågor som
      JO aktualiserat var följande.
      Enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess bl.a. för uppgift om
      enskilds personliga förhållanden i utredning enligt bestämmelserna om för-
      undersökning i brottmål om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
      enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men. Sekretessen gäller
      enligt 12 kap. 1 § samma lag också hos domstolen.
      En namnuppgift torde vara att hänföra till enskilds personliga förhållanden. BB var
      angelägen om att hans identitet inte skulle offentliggöras. Målet var uppmärksammat
      och föremål för ett stort massmedialt intresse. I det läge som rådde var det
      naturligtvis osäkert om misstankarna mot BB skulle leda fram till åtal. Mot denna
      bakgrund och den presumtion för sekretess som ifrågavarande s.k. omvända
      skaderekvisit innebär fann tingsrätten att uppgiften om BB:s namn inte borde
      offentliggöras. Samtidigt ansåg tingsrätten att det var angeläget att i möjligaste mån
      ge allmänheten tillträde till förhandlingen. Av den orsaken fick allmänheten tillträde
      till den del av förhandlingen då yrkanden och inställning avgavs samt beslut
      meddelades medan tingsrätten medgav att BB från ett angränsande rum fick lyssna
      på vad som förekom (s.k. medhörning) med försvararen närvarande inne i
      tingssalen. Under större delen av förhandlingen som alltså hölls inom stängda dörrar
      var BB givetvis på plats i tingssalen.
      Tingsrättens beslut att hålla förhandlingen, utom vad avsåg yrkandena, inställningen
      samt tingsrättens beslut, inom stängda dörrar grundade sig på att tingsrätten så som
      anges i 5 kap. 1 § rättegångsbalken fann att det kunde antagas att det vid för-
      handlingen skulle komma att förebringas uppgifter som omfattas av sekretess. De
      sekretessbestämmelser som bedömdes komma i fråga var, såsom angivits i proto-
      kollet, 5 kap. 1 §, 9 kap. 17 § samt 2 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen. Hänvisningen
      till de två sistnämnda lagrummen tog sikte på att brottsmisstankarna avsåg bl.a. brott
      mot rikets säkerhet i vilket diplomater tillhörande främmande lands beskickning
      kunde vara inblandade. I det låg enligt tingsrättens mening att, vilket ju inte krävs
      för att hålla en förhandling inom stängda dörrar om sekretess gäller enligt de två
      förstnämnda bestämmelserna, det var av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjdes.
      Dessutom kunde andra sekretessbestämmelser, t.ex. 8 kap. 18 § sekretesslagen med
      hänsyn till att misstankarna alternativt avsåg företagsspioneri, komma i fråga.
      Tingsrätten har dock i det kortfattade protokollet från häktningsförhandlingen nöjt
      sig med att hänvisa till de fyra tidigare nämnda sekretessreglerna.
                                                                         Dnr 4213-2002     Sid 4 (11)




      Jag kan inte finna annat än att det varit korrekt av tingsrätten att inte offentliggöra
      namnet på BB. Det är för övrigt inte ovanligt att tingsrätten med hänsyn till 9 kap.
      17 § sekretesslagen kommer fram till att namn på misstänkta inte skall
      offentliggöras. Åtgärden att samtycka till att BB genom medhörning fick lyssna på
      delar av förhandlingen var ett sätt att lösa en konflikt mellan motstående intressen.
      Alternativet, om BB:s identitet skulle hållas hemlig, hade varit att hålla
      förhandlingen i sin helhet inom stängda dörrar. Tingsrätten fann att det valda
      förfaringssättet var att föredra, även om det saknar direkt stöd i författning.
I ett beslut den 30 december 2003 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

Rättslig reglering
Av 2 kap. 11 § andra stycket och 12 § regeringsformen (RF) framgår att
förhandlingar vid domstol skall vara offentliga om inte annat föreskrivs i lag.

I 5 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) föreskrivs bl.a. följande. Förhandling vid
domstol skall vara offentlig. Kan det antas att vid förhandling kommer att
förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i
sekretesslagen (1980:100) (SekrL) får rätten, om det bedöms vara av synnerlig vikt
att uppgiften inte röjs, förordna att förhandlingen i vad den angår uppgiften skall
hållas inom stängda dörrar. I vad avser domstolsförhandlingar under för-
undersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende, får också i andra
fall förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 5 kap. 1
eller 7 § eller 9 kap. 17 § SekrL.

I 5 kap. 1 § SekrL anges bl.a. att sekretess gäller för uppgift som hänför sig till
förundersökning i brottmål och angelägenhet som avser användning av tvångs-
medel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott, om det kan
antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den
framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Enligt 9 kap. 17 § första stycket SekrL gäller sekretess för uppgift om enskilds
personliga och ekonomiska förhållanden, om inte annat följer av 18 §, bl.a. i
utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål och i angelä-
genhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan
verksamhet för att förebygga brott, om det inte står klart att uppgiften kan röjas
utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men.

Sekretessen enligt 9 kap. 17 § första stycket SekrL gäller inte beträffande beslut
huruvida åtal skall väckas, beslut om att förundersökning inte skall inledas eller
beslut om att förundersökning skall läggas ned (9 kap. 18 § första stycket SekrL).
Sådan sekretess upphör, med vissa undantag, vidare att gälla om uppgiften lämnas
till domstol med anledning av åtal (9 kap. 18 § andra stycket SekrL).

I 2 kap. 1 och 2 §§ SekrL finns bestämmelser om utrikes- respektive
försvarssekretess.
                                                                  Dnr 4213-2002    Sid 5 (11)




Erhåller domstol i sin rättskipande eller rättsvårdande verksamhet från domstol
eller annan myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också
hos domstolen (12 kap. 1 § första stycket SekrL).

I 12 kap. 3 § första stycket SekrL föreskrivs att sekretess för uppgift i mål eller
ärende i domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör att gälla i
målet eller ärendet, om uppgiften förebringas vid offentlig förhandling i samma
mål eller ärende. Detta gäller dock inte sekretess enligt 5 kap. 6 § SekrL.
Förebringas sekretessbelagd uppgift som avses i 12 kap. 3 § första stycket SekrL
vid förhandling inom stängda dörrar, består sekretessen enligt paragrafens andra
stycke under den fortsatta handläggningen, om domstolen inte förordnar annat.
Sedan domstolen skilt målet eller ärendet från sig, består sekretessen endast om
domstolen i domen eller beslutet har förordnat om det. Fullföljs talan i mål eller
ärende vari domstol har meddelat förordnande om att sekretess för uppgift skall
bestå, skall den högre rätten pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet
från sig.

Av 12 kap. 4 § SekrL framgår bl.a. att sekretess för uppgift i mål eller ärende i
domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör att gälla i målet eller
ärendet, om uppgiften tas in i dom eller annat beslut i samma mål eller ärende, om
inte domstolen i domen eller beslutet har förordnat att sekretessen skall bestå.
Förordnande att sekretessen skall bestå får inte omfatta domslutet eller
motsvarande del av annat beslut, såvida inte rikets säkerhet eller annat intresse av
synnerlig vikt oundgängligen påkallar det. Angår målet eller ärendet någons civila
rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot någon för brott, gäller dessutom
att förordnande som omfattar domslut eller motsvarande del av annat beslut får
meddelas endast om riket befinner sig i krig eller krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden råder. Fullföljs talan mot dom eller
beslut vari domstol har meddelat ett sådant förordnande som nyss har sagts, skall
den högre rätten pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet från sig.

Bedömning
Tingsrätten
Frågan om s.k. medhörning
Då häktningsförhandlingen vid tingsrätten inleddes uppgav BB att han inte ville att
hans identitet skulle offentliggöras. Tingsrätten medgav att BB från ett
angränsande rum fick lyssna på vad som förekom vid förhandlingen i den del
förhandlingen var offentlig, dvs. då yrkanden och inställning avgavs samt då beslut
meddelades. Av tingsrättens yttrande framgår att rätten fann att uppgiften om BB:s
namn skulle omfattas av sekretess med stöd av 9 kap. 17 § och 12 kap. 1 § SekrL
och att det samtidigt var angeläget att i möjligaste mån ge allmänheten tillträde till
förhandlingen samt att alternativet till s.k. medhörning hade varit att låta
förhandlingen i sin helhet hållas inom stängda dörrar.

Eftersom principen om förhandlingsoffentlighet även gäller vid häktnings-
förhandlingar bör domstolarna vara noga med att förordna om stängda dörrar
                                                                    Dnr 4213-2002    Sid 6 (11)




endast under de delar av förhandlingen då det verkligen är befogat (jfr Edelstam,
Offentlighet och sekretess i rättegång, s. 157 och JO 1985/86 s. 90). Det var således
korrekt att tingsrätten lät vissa delar av häktningsförhandlingen vara offentliga.
Offentligheten sattes emellertid i viss mån ur spel genom rättens beslut om s.k.
medhörning.

Termen ”medhörning” förekommer inte i rättegångsbalken utan är ett uttryck som
används för att beteckna den möjlighet som domstolarna har att låta en person
avlyssna ett förhör med hjälp av högtalare i ett angränsande rum. Den rättsliga
grunden för detta förfarande finns i bl.a. 36 kap. 18 § och 37 kap. 3 § första stycket
RB. Dessa bestämmelser tar sikte på situationer där det kan antas att en person av
rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av en parts eller
åhörares närvaro eller att parten eller åhöraren hindrar personen i sin berättelse. I
en sådan situation får rätten förordna att parten eller åhöraren inte får vara
närvarande vid förhöret. En berättelse som på detta sätt lämnats i en parts frånvaro
skall återges i behövlig omfattning när parten åter är närvarande. Ett alternativ till
det sistnämnda är att förordna om medhörning beträffande den frånvarande
personen.

Som sagts i det föregående krävs lagstöd för att göra undantag från principen om
förhandlingsoffentlighet. Som tingsrätten också anfört i sitt yttrande saknades
författningsstöd för åtgärden att låta BB vara frånvarande från häktnings-
förhandlingen i syfte att hemlighålla dennes identitet. Det fanns därför inte något
utrymme för en sådan ”praktisk” lösning av den konflikt som tingsrätten ansåg
föreligga. Tingsrätten hade i stället haft att ta ställning till om förhandlingen skulle
vara offentlig eller om förutsättningar förelåg för att förordna om stängda dörrar
enligt 5 kap. 1 § RB.

Sekretessfrågorna
Rätten förordnade med stöd av 5 kap. 1 § RB och 5 kap. 1 §, 9 kap. 17 § samt 2
kap. 1 och 2 §§ SekrL att förhandlingen i viss del skulle hållas inom stängda
dörrar. Jag har ingen anledning att ifrågasätta detta beslut.

Som nämnts i det föregående ansåg tingsrätten att uppgiften om BB:s namn
omfattades av sekretess enligt 9 kap. 17 § SekrL. I protokollet från häktnings-
förhandlingen benämndes BB genomgående ”hemlig BB” eller ”BB”. Den
häktades identitet framgick således inte av beslutet.

I 9 kap. 17 § SekrL regleras sekretessen till skydd för enskildas intresse under bl.a.
förundersökningar. Enligt bestämmelsen gäller sekretess för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men. En
namnuppgift eller en uppgift om personnummer är att hänföra till den enskildes
personliga förhållanden och kan således omfattas av sekretess med stöd av detta
lagrum. Det är också tydligt att den misstänkte eller någon honom närstående
skulle kunna lida men av att hans namn eller personnummer offentliggörs under en
                                                                    Dnr 4213-2002    Sid 7 (11)




förundersökning. Under en förundersökning kan uppgiften om den misstänktes
namn och personnummer dessutom omfattas av sekretess med stöd av andra
bestämmelser, t.ex. av utredningsskäl enligt 5 kap. 1 § första stycket SekrL.

Den fråga som är aktuell i detta ärende är i vilken mån uppgiften om den
misstänktes identitet kan omfattas av sekretess i ett avgörande meddelat av en
domstol.

Av bestämmelsen i 12 kap. 4 § andra stycket SekrL framgår att ett förordnande, att
sekretess för en uppgift i ett mål eller ärende i en domstols rättskipande eller
rättsvårdande verksamhet skall bestå, inte får omfatta domslutet eller motsvarande
del av annat beslut, såvida inte rikets säkerhet eller annat intresse av synnerlig vikt
oundgängligen påkallar det. Angår målet anklagelse mot någon för brott, gäller
dessutom att ett sekretessförordnande som omfattar domslut eller motsvarande del
av annat beslut får meddelas endast om riket befinner sig i krig eller krigsfara eller
andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden råder.

I förarbetena till sekretesslagen uttalas att det från rättssäkerhetssynpunkt är av stor
vikt att domstolarnas handläggning och beslut i så stor utsträckning som möjligt är
underkastade offentlig insyn (prop. 1979/80:2 Del A, s. 92). I fråga om själva
domslutet eller motsvarande del av annat domstolsbeslut än dom är från rätts-
säkerhetssynpunkt intresset av offentlighet särskilt starkt. Möjligheten att med
sekretess omgärda denna del av domstolarnas domar och beslut bör därför vara
starkt begränsad (s. 103).

I förarbetena till 12 kap. 4 § SekrL har inte särskilt berörts vad som åsyftas med
uttrycket ”domslutet eller motsvarande del av annat beslut”. Frågan är då hur detta
uttryck skall tolkas vid handläggningen av brottmål.

I 30 kap. 5 § första stycket RB anges att en brottmålsdom i skilda avdelningar skall
ange domstolen samt tid och ställe för domens meddelande, parterna samt deras
ombud eller biträden och den tilltalades försvarare, domslutet, parternas yrkanden
och de omständigheter som dessa grundas på, och domskälen med uppgift om vad
som är bevisat i målet. Ordet domslut i rättegångsbalken har således en snävt
avgränsad innebörd. Att det förhåller sig på detta sätt framgår också av ett
uttalande i kommentaren till rättegångsbalken att rätten i ett domslut måste ange
såväl tillämpliga lagrum som brottets rättsliga beteckning (Fitger, Rättegångs-
balken, Del 2, s. 30:13). Ett domslut i den bemärkelse som avses i 30 kap. 5 §
första stycket RB omfattar således endast den uppräkning av lagrum, brotts-
rubriceringar, påföljd m.m. som görs i en fällande brottmålsdom och inte t.ex.
uppgiften om vem som är tilltalad i målet.

Det kan emellertid enligt min uppfattning inte ha varit lagstiftarens avsikt att
uttrycket ”domslutet eller motsvarande del av annat beslut” i 12 kap. 4 § andra
stycket SekrL skall tolkas på det snäva, tekniska sätt som har nämnts i det
föregående. Man måste vid tolkningen av bestämmelsen beakta att syftet med den
där föreskrivna inskränkningen i domstolarnas möjlighet att förordna om sekretess
                                                                  Dnr 4213-2002   Sid 8 (11)




är att säkerställa offentlig insyn i domstolarnas avgöranden och ett därav följande
skydd för den enskildes rättssäkerhet.

För att detta syfte skall kunna tillgodoses måste också uppgiften i en brottmålsdom
om den tilltalades identitet anses vara en sådan uppgift som omfattas av uttrycket
”domslutet eller motsvarande del av annat beslut” i 12 kap. 4 § andra stycket
SekrL. Det är uppenbart att offentlighets- och rättssäkerhetsintressena inte skulle
tillgodoses, om det enda som framgick av den offentliga delen av en brottmålsdom
var att en icke namngiven person hade döms för ett visst brott till en viss påföljd.

Intresset av insyn i brottmålsförfarandet såvitt gäller den tilltalades identitet
säkerställs i själva verket också på annat sätt. Eventuell förundersökningssekretess
till skydd för utredningsintresset enligt 5 kap. 1 § första stycket SekrL avseende
den misstänktes identitet får sålunda anses upphöra senast när åtal väcks.
Förundersökningssekretess till skydd för enskildas personliga och ekonomiska
förhållanden enligt 9 kap. 17 § första stycket SekrL upphör enligt 9 kap. 18 § andra
stycket samma lag – med vissa speciella undantag – att gälla om uppgiften lämnas
till domstol med anledning av åtal. Det kan vidare nämnas att den särskilda
sekretess som i 9 kap. 16 § SekrL föreskrivs i fråga om vissa slags mål vid domstol
enligt en uttrycklig bestämmelse i paragrafen inte gäller för uppgift om vem som är
tilltalad.

Eftersom det i detta ärende emellertid inte är fråga om domar utan om
häktningsbeslut uppkommer frågan om vad som i 12 kap. 4 § andra stycket SekrL
avses med uttrycket ”motsvarande del av annat beslut”.

Det kan till att börja med inte råda något tvivel om att uttrycket omfattar slutliga
beslut. Om avsikten hade varit att bestämmelsen, utöver domar, skulle gälla endast
i fråga om sådana beslut, hade detta emellertid kunnat uttryckas på ett enkelt sätt.
Den tolkning som ligger närmast till hands är därför att lagstiftaren avsett att
åtminstone vissa icke slutliga beslut också skall omfattas av bestämmelsen.

Det förekommer att domstolar utformar beslut om förordnande av offentlig
försvarare under en förundersökning på sådant sätt att den misstänktes identitet av
hänsyn till dennes integritet inte framgår av själva ”slutet”. Det kan enligt min
mening inte med fog hävdas att ett sådant förfarande på ett oacceptabelt sätt
kommer i konflikt med offentlighets- och rättssäkerhetsintressena.

Det förhåller sig däremot annorlunda när det är fråga om domstolsbeslut som
innebär att någon berövas friheten. I motsats till ett förordnande om offentlig
försvarare medför ett häktningsbeslut ingripande rättsverkningar för den enskilde.
Man bör vidare beakta att ett beslut om förordnande av offentlig försvarare normalt
fattas på domarens tjänsterum, medan däremot ett häktningsbeslut av rätts-
säkerhetsskäl skall fattas vid en förhandling. Som framgår av redogörelsen för den
rättsliga regleringen är huvudregeln att förhandlingar vid domstol skall vara
offentliga. Härav följer uppenbarligen att offentlighetsprincipen måste tillmätas
särskild vikt när det är fråga om domstolsbeslut som fattas vid en förhandling.
                                                                   Dnr 4213-2002    Sid 9 (11)




Att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot frihetsberövande
framgår av 2 kap. 8 § RF och artikel 5 i Europakonventionen. Åtgärden att i ett
domstolsbeslut om frihetsberövande hemlighålla den frihetsberövade personens
identitet innebär uppenbarligen en drastisk begränsning av omvärldens möjligheter
att kontrollera frihetsberövandets rättsenlighet.

Den vikt som lagstiftaren har fäst vid principen att beslut om frihetsberövanden
skall vara offentliga framgår bl.a. av bestämmelsen i 7 kap. 2 § första stycket 1
SekrL. Av denna följer att sekretessen inom hälso- och sjukvården för uppgift om
enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, inte gäller beslut i
ärenden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård,
om beslutet angår frihetsberövande åtgärd. Skälet till detta undantag från den
normala hälso- och sjukvårdssekretessen är bl.a. att insynen i den psykiatriska
tvångsvården har bedömts vara viktigare än skyddet för den enskildes integritet.

I förarbetena till bestämmelsen sägs bl.a. följande. Hälso- och sjukvården bygger
till dominerande del på frivillighet, men vissa tvångsinslag kan förekomma enligt
regler i vissa lagar. I den promemoria som låg till grund för lagstiftningsärendet om
sekretesslagen hade uttalats att det i ärenden om tvångsåtgärder enligt dessa lagar i
rättssäkerhetens och den offentliga kontrollens intresse bör råda en mindre sträng
sekretess än enligt huvudregeln. Särskilt betydelsefullt var det enligt promemorian
att beslut om frihetsberövande inte kan fattas i hemlighet. Vid remissbehandlingen
riktades viss kritik mot detta. Föredragande statsrådet ansåg det emellertid för egen
del angeläget att slå vakt om offentlighetsintressena när fråga är om ingripande mot
enskilda i dessa fall. I överensstämmelse med promemorieförslaget förordade han
därför att beslut av ”nuvarande utskrivningsnämnd, beslutsnämnd och psykiatriska
nämnden samt beslut inom socialvården om tvångsmässig vård av enskild” skulle
vara offentliga (prop. 1979/80:2, Del A, s. 164). Detsamma borde enligt ett annat
uttalande gälla andra beslut i ärenden inom hälso- och sjukvården vilka angår
frihetsberövande åtgärder (s. 175).

Som ett annat exempel på att offentlighets- och rättssäkerhetsintressena har ansetts
ta över den enskildes intresse av skydd för sin integritet vid frihetsinskränkningar
kan nämnas omhändertagande enligt 13 § andra stycket polislagen (1984:387). Av
bestämmelsen i 9 kap. 18 § första stycket 3 SekrL följer att sekretessen enligt 9
kap. 17 § första stycket samma lag inte gäller uppgifter som avser sådana
omhändertaganden. Skälet härtill är att det har ansetts vara ett starkt rättssäkerhets-
intresse att sådana omhändertaganden är underkastade offentlig kontroll (Regner
m.fl., Sekretesslagen, En kommentar, s. 9:54).

Enligt min mening framstår det som naturligt att bestämmelsen i 12 kap. 4 § andra
stycket SekrL tillämpas också beträffande icke slutliga domstolsbeslut som innebär
att någon berövas friheten. Av skäl, motsvarande dem som här redovisats
beträffande frihetsberövanden inom hälso- och sjukvården och omhändertaganden
enligt polislagen, skall bestämmelsen därvid ges den innebörden att den del av
beslutet som inte får hemlighållas skall innehålla också tydliga uppgifter om den
                                                                   Dnr 4213-2002   Sid 10 (11)




frihetsberövade personens identitet. Det kan inte råda något tvivel om att en sådan
tillämpning av bestämmelsen står i bäst överensstämmelse med den offentlighets-
princip som är av grundläggande betydelse för domstolsförfarandet i en rättsstat.

Man kan till det sagda foga den praktiska synpunkten att ett häktningsbeslut som
inte anger den häktades identitet inte är verkställbart. Om man skulle välja att ange
den häktades identitet i en särskild bilaga till beslutet måste denna därför anses
utgöra en oundgänglig del av häktningsbeslutet, som i sekretesshänseende inte kan
behandlas annorlunda än övriga delar av detta.

Sammanfattningsvis är jag således av den uppfattningen att bestämmelserna i 12
kap. 4 § andra stycket SekrL innebär att det inte är möjligt att under hänvisning till
exempelvis 5 kap. 1 § eller 9 kap. 17 § SekrL hemlighålla uppgiften om den
misstänktes identitet i ett beslut som innebär att han häktas. Att den misstänkte
själv framför önskemål om att hans identitet inte skall röjas saknar härvid
betydelse. Rättsläget i denna fråga kan emellertid knappast anses vara helt klart,
och jag finner därför inte anledning att rikta någon kritik mot tingsrätten med
anledning av dess handläggning i det här diskuterade hänseendet.

Hovrätten
Hovrätten förordnade, på begäran av åklagaren, redan innan den misstänkte
framställt sitt yrkande och åklagaren angett sin inställning, att häktnings-
förhandlingen skulle hållas inom stängda dörrar. Grunden härför framgår inte av
protokollet från förhandlingen. Hovrättens yttrande ger emellertid närmast vid
handen att beslutet om stängda dörrar varit föranlett av hänsyn till utrednings-
sekretessen enligt 5 kap. 1 § SekrL. Förhandlingen förklarades åter offentlig när
beslut avkunnades i målet. I hovrättens beslut har BB benämnts med namn och
personnummer. Med hänsyn till vad jag har anfört i det föregående om tingsrättens
handläggning av frågan om sekretess beträffande BB:s identitet anser jag att det var
korrekt av hovrätten att ange denna i beslutet. Hovrätten var självfallet inte bunden
av tingsrättens förordnande enligt 5 kap. 4 § RB att de uppgifter om BB:s identitet
som lämnats under förhandlingen där inte fick uppenbaras. Som hovrätten uppgett
behövdes inte heller något särskilt beslut för att upphäva sekretessen beträffande
uppgiften om BB:s identitet (jfr 12 kap. 3 § första stycket och 12 kap. 4 § första
stycket SekrL).

Som jag har uttalat i det föregående bör domstolarna vara noga med att förordna
om stängda dörrar endast under de delar av förhandlingen då det verkligen är
befogat. Jag anser mig emellertid inte ha grund för att rikta någon kritik mot
hovrätten i detta hänseende. Jag vill däremot framhålla att anledningen till en
domstols beslut att en förhandling skall hållas inom stängda dörrar skall anges i
protokollet eller andra anteckningar från förhandlingen (se 6 kap. 3 § första stycket
4 RB).
                                                                  Dnr 4213-2002   Sid 11 (11)




Avslutande synpunkter
Under senare tid har jag vid flera tillfällen uppmärksammat att domstolar har hållit
den misstänktes identitet hemlig i häktningsbeslut. Anna-Lena Dahlqvist har i
boken ”Sekretess inom rättsväsendet” gett exempel på hur häktningsprotokoll med
beslut i vilka den misstänktes identitet inte anges kan utformas (s. 221). Av Svea
hovrätts remissyttrande i ärendet framgår å andra sidan att hovrätten i det här
aktuella fallet inte ansett det möjligt att hemlighålla namnet på den häktade i
häktningsbeslutet. Det finns således olika uppfattningar i frågan.

Man kan naturligtvis – särskilt mot bakgrund av införandet av ett s.k. omvänt
skaderekvisit i 9 kap. 17 § SekrL – argumentera för ståndpunkten att hänsynen till
den misstänktes integritet under förundersökningen motiverar att vederbörandes
identitet hålls hemlig i ett häktningsbeslut. Mot detta hänsynstagande i det enskilda
fallet måste emellertid vägas den av bl.a. rättssäkerhetsskäl motiverade princip om
offentlig insyn i domstolarnas verksamhet som är av grundläggande betydelse i en
rättsstat. Enligt min mening måste det skydd som den enskildes rättssäkerhet i fall
av det här aktuella slaget bereds genom offentligheten tillmätas avsevärt större vikt
än hänsynen till hans personliga integritet.

Som jag har påpekat i det föregående är rättsläget vad gäller tillämpningen av 12
kap. 4 § andra stycket SekrL vid häktningsbeslut emellertid inte helt klart. Enligt
min mening kan det vara lämpligt att behandla denna fråga inom ramen för den
översyn av sekretesslagen som för närvarande pågår. Jag översänder därför kopior
av detta beslut till Justitiedepartementet och justitieutskottet.
