# Allvarlig kritik mot Södertörns brandförsvarsförbund och förbundets chef för att i strid med repressalieförbudet ha beslutat att två brandmän som kritiserat förbundet inte skulle få fortsatt anställning

JO 2018-06-11 dnr 4213-2016

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                      Sid
                                                                          2018-06-11               4213-2016              1 (11)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Allvarlig kritik mot Södertörns brandförsvarsförbund och förbundets
                        chef för att i strid med repressalieförbudet ha beslutat att två
                        brandmän som kritiserat förbundet inte skulle få fortsatt anställning


                          Beslutet i korthet: AA och BB hade under ett och ett halvt års tid haft olika
                          tidsbegränsade anställningar vid Södertörns brandförsvarsförbund när de under
                          hösten 2014 i ett öppet brev och en debattartikel förde fram kritik mot
                          anställningsförhållandena för de som inte hade tillsvidareanställning och mot
                          förbundets principer för rekrytering. När de sökte vikariat för sommaren 2015 fick de
                          beskedet att de inte var aktuella för en framtida anställning vid förbundet på grund av
                          bristande samsyn med förbundets värderingar och inriktning. Beslutet fattades av
                          förbundets brandchef.
                          Det går enligt JO:s mening inte att dra någon annan slutsats av utredningen än att
                          beslutet att AA och BB inte fick fortsatt anställning berodde på att de fört fram kritiska
                          åsikter om förbundet och dess ledning i brevet och artikeln. Något godtagbart skäl för
                          att med hänvisning till innehållet i brevet och artikeln vidta någon åtgärd mot AA och
                          BB fanns inte. Brandchefen och förbundet har därmed brutit mot det grundlagsfästa
                          förbudet mot repressalier. Ingripandet har stora likheter med en uppsägning, och JO
                          konstaterar att det är fråga om en mycket allvarlig kränkning av AA:s och BB:s
                          yttrande- och meddelarfrihet.
                          Att en myndighets anställda utanför tjänsten offentligt debatterar verksamhetsfrågor
                          av det aktuella slaget är enligt JO ett gott exempel på vad yttrande- och
                          meddelarfriheten syftar till. Utöver de direkta konsekvenserna för AA och BB riskerar
                          brandchefens och förbundets agerande att leda till att andra anställda avhåller sig från
                          att ge uttryck för synpunkter på hur förbundet fullgör sitt samhällsuppdrag, vilket är
                          allvarligt.

## Anmälan

I en anmälan till JO förde AA och BB fram klagomål mot Södertörns
                        brandförsvarsförbund. De gjorde gällande att förbundet hade brutit mot det
                        grundlagsfästa repressalieförbudet genom att indirekt avskeda dem på grund av
                        att de hade uttalat sig om förbundets principer för rekrytering i en debattartikel.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                    Dnr 4213-2016        Sid 2 (11)




Bakgrund
Anställningshistorik
Av anmälan och de handlingar som bifogats framgår följande om AA:s och
BB:s anställningshistorik vid Södertörns brandförsvarsförbund.

AA och BB är brandmän och fick 2013 anställning som sommarvikarier vid
förbundet. I slutet av vikariatet fick AA omdömet ”Mycket bra” i samtliga
individuella förmågor. Den ansvarige chefen rekommenderade att man gav AA
möjlighet att bli s.k. timtidare då han var en kandidat till att få heltidsanställning
inom förbundet. Även BB fick goda omdömen i de individuella förmågorna.
När det gällde förmågan att på ett korrekt och professionellt sätt företräda
förbundet respektive aktivt delta i dess utveckling var omdömet ”Utmärkt”,
vilket är det bästa möjliga. Den ansvarige chefen gjorde bedömningen att BB
mycket väl kunde bli en medarbetare hos förbundet efter utvecklad och
förbättrad simteknik.

AA och BB hade s.k. timanställning under perioden den 9 september 2013–
31 maj 2014 och sommarvikariat 2014. Därefter fick AA timanställning för
perioden den 1 september 2014–31 maj 2015, och BB för perioden den
1 september–31 december 2014.

Kritik mot anställningsförhållanden m.m.
Sommaren 2014 skrev AA och BB ett öppet brev till de ansvariga i förbundet
med nyanställda brandmän som avsändare. I brevet efterlystes tryggare
anställningsförhållanden och en öppen och transparent atmosfär och dialog
mellan anställda och ledning i anställningsfrågor. BB mejlade brevet till
produktionsledaren CC. AA och BB har i anmälan till JO uppgett att CC
kontaktade BB och lät honom förstå att brevet hade orsakat mycket oreda.

I oktober 2014 kallade förbundet till ett informationsmöte om bl.a. rekrytering,
anställningsformer och utbildning. Inför mötet förklarade CC i ett mejl att mötet
var en av flera åtgärder för att öka förbundets tydlighet och
informationsspridning till timanställda och anställda med visstidsanställningar.
Han informerade även om att anställningsrutinerna skulle ändras och att de som
var intresserade av sommarvikariat och tillsvidaretjänster skulle behöva skicka
in en ansökan i stället för att förbundet erbjuder arbete till de som tidigare varit
anställda och gått igenom utvärdering med bra resultat.

På informationsmötet, som hölls den 22 oktober 2014, frågade AA om alla som
var på mötet och fått ett bra omdöme skulle bli ombedda att komma tillbaka om
behovet av vikarier inte minskade. Personalchefen DD svarade ja.

Efter mötet skrev AA och BB en debattartikel som publicerades på
nyhetstjänsten nyheter24.se den 21 november 2014 med rubriken ”Sverige
förtjänar en räddningstjänst som vi kan lita på!”.

Debattartikeln hade följande innehåll.
                                                                 Dnr 4213-2016         Sid 3 (11)




Ni medborgare och skattebetalare förtjänar en räddningstjänst som ni kan lita på.
Vi brandmän förtjänar ett yrkesbevis och våra äldre kollegor förtjänar att vi nya
brandmän förvaltar det förtroende dom byggt upp. Dessvärre är verkligheten en
annan.
Vi brandmän ställs dagligen inför komplexa och krävande uppgifter runt om i
Sveriges kommuner. På olycksplatser räddar vi liv och egendom – samt lindrar
människors lidande. Det är även vår uppgift att förebygga olyckor i samhället,
till exempel utbildar vi barn och vuxna i brandsäkerhet.
Ledstjärnan, som avbildas i många brandkårers vapen, har åtta uddar vilka var
och en symboliserar en personlig egenskap: lojalitet, mod, skicklighet,
uppmärksamhet, uthållighet, takt, omtanke och kunskap. En gedigen
utbildningsbakgrund i kombination med dessa personliga egenskaper borde vara
avgörande vad gäller att få titulera sig som brandman.
Riskerar vår arbetsgivare Södertörns brandförsvarsförbund (SBFF) med sin
senaste rekryteringskampanj att fördärva vår status, liksom utvecklingen av
professionen?
”Om du saknar brandmansbakgrund ger vi dig en utbildning så du kan arbeta
som brandman i Södertörns brandförsvarsförbund”
Den meningen lockar SBFF med i sin senaste rekryteringskampanj. Det är inte
rimligt att en person utan kompetens som kan kopplas till brandmannayrket efter
en 9 veckors betald utbildning kan kalla sig för heltidsbrandman. I jämförelse så
får studenter vid den tvååriga eftergymnasiala brandmannautbildningen Skydd
mot olyckor (SMO), som bedrivs av Myndigheten för samhällsskydd och
beredskap (MSB), under 17 veckor medfölja erfaren personal vid den
kommunala räddningstjänsten och får på detta sätt värdefulla kunskaper.
Att enbart den verksamhetsförlagda utbildningen vid SMO är 8 veckor längre än
den totala tiden som SBFF anser vara tillräckligt, för att arbeta som
heltidsbrandman, kan inte ses på något annat sätt än direkt nedvärderande och
kvalitetssänkande av yrket. Vi vill också understryka att studenter som
utexamineras från SMO inte är färdiga brandmän utan att utbildningen är en
grund för arbetsgivaren att bygga vidare på.
EE, brandchef på SBFF, uppger i SVT Opinion att det är behovet av en bredare
kompetens då uppdraget i kommunen förändras i snabb takt de senaste åren –
som är skälet till SBFF:s sätt att rekrytera på detta vis. Det alla vi med den breda
utbildningen SMO då frågar oss är vad det är för kompetenser som behövs för att
fylla detta behov och vad det är för behov man talar om? Svaren på frågorna vi
ställer ledningen om detta lämnar mycket i övrigt att önska.
Orden kompetens och behov används frekvent under möten, debattartiklar och
tv-inslag. Orden har lika stor betydelse som 14 andra slumpvis ihopsatta
bokstäver tills det att man specificerat just det. Vår arbetsgivare har för er
medborgare bland annat definierat följande kompetenser; frisör, poet,
fritidsledare, kock, idrottslärare, gymansvarig, grundskolelärare, försäljare,
sjukgymnast och yrkeschaufför som bättre kvalifikationer än människor med
mångårig erfarenhet och/eller yrkesutbildning till brandman. Informationen är
hämtad ur de CV som lämnats av personer som de senaste tre åren har anställts
hos SBFF.
När personer anställs utan någon formell kunskap vad gäller brandmannayrkets
kärnverksamhet och denna kunskap skall inhämtas under endast nio veckors
internutbildning, torde antagandet ligga nära till hands att stor vikt vid
utvärdering av de nyanställda läggs på de operativa uppgifterna. Men, svaret på
frågan om en delad tjänstgöring under vikariat för att öka möjligheten för
individen att delta vid utryckning vittnar om en annan inställning: ”Den
uppfattningen delar inte jag alls, att vi ska prioritera den utryckande delen i
bedömningsunderlaget det gör jag inte, det är inte på de grunderna ni är anställda
                                                                          Dnr 4213-2016         Sid 4 (11)




       och det är inte på de grunderna ni ska utvärderas. Så den uppfattningen delar inte
       jag och läs organisationen.” Ja, så svarar CC, produktionsledare på SBFF.
       Både Brandmännens riksförbund och Kommunal har tagit ställning emot denna
       för allmänheten – samt för oss själva – potentiellt farliga utveckling. Är detta
       något som förankrats och accepterats av respektive medlemskommuns
       säkerhetsansvariga? Är detta något som är beslutat av de folkvalda politikerna i
       förbundets direktion?
       Vi brandmän som arbetar, bor och vistas i de södra delarna av Sveriges
       huvudstad har fått nog av detta – hur känner ni som medborgare?
       AA och BB
       Brandmän

Beskedet om vikariat under sommaren 2015
AA och BB anmälde sitt intresse för tillsvidareanställning och/eller nytt
sommarvikariat som ett svar på en annons där förbundet sökte brandmän. Den
17 december 2014 kontaktade rekryteringssamordnaren FF AA och BB och
förklarade att de inte skulle få anställning som vikarier under sommaren 2015,
eftersom det fanns andra sökande som passade profilen bättre. AA bad i ett mejl
till CC, brandchef EE och vice brandchef GG om en förklaring till beslutet. GG
besvarade AA:s mejl på följande sätt.

 Jag vill börja med att beklaga att vi kommit till en punkt där vi ser att våra vägar skiljs.
 Du har flera av de kvalifikationer vi eftersöker, bl.a. SMO och som du själv skriver
 goda omdömen från de styrkeledare du arbetat med. Den avgörande skillnaden vi nu
 ser är att du inte längre delar grundläggande värderingar kring räddningstjänstens roll i
 samhället och hur vår organisation utifrån det ska formas. För att möta dagens och
 morgondagens utmaningar ser vi behov av att utforma nya arbetssätt, både som
 räddningstjänst och som en del av kommunen och samhället i stort. Vi behöver därför
 bredda vår kompetens både för att stärka vår möjlighet att interagera med samhället
 och dess medborgare samt för interna arbetsuppgifter. Denna politiskt förankrade
 inriktning av verksamheten kräver t.ex. en större bredd av kompetenser än vad SMO
 kan förse oss med. Samtidigt har vi stora pensionsavgångar vilka i sig skapar
 utmaningar att rekrytera både för framtiden och samtidigt ersätta en del av den
 kompetens som försvinner då medarbetare går i pension.
 I dessa frågor har du valt att mycket tydligt ta avstånd från förbundet och dess
 inriktning. Det står varje person fritt att ha vilken åsikt den vill, men i en bedömning
 om en person är lämplig för anställning är frågan om samsyn med förbundets
 grundläggande värderingar självklar och där har ditt agerande gjort att du inte längre är
 en person som vi anser lämplig för framtida anställning hos oss.
Även EE besvarade AA:s mejl. Han föreslog ett möte där AA och BB skulle få
möjlighet att berätta hur de uppfattade det som hänt.

Mötet med EE
Ett möte mellan anmälarna och EE ägde rum i slutet av januari 2015. Vid mötet
spelade anmälarna utan EE:s vetskap in deras samtal. JO har tagit del av
ljudupptagningen. Av upptagningen framgår bl.a. följande.

AA och BB frågar EE hur mycket han känner till av det som de har gjort. Han
förklarar att han har sett det öppna brevet och presenterat det för
förbundsdirektionen samt att han har läst debattartikeln, men att det egentligen
är det enda. På fråga om vems beslut det var att göra sig av med AA och BB
                                                                         Dnr 4213-2016         Sid 5 (11)




förklarar EE att det ytterst var hans beslut. Han ber om ursäkt för det sätt som
beslutet kommunicerades på.

Vid ett tillfälle under mötet ger BB uttryck för att han känner att han har fått
anpassa sina åsikter utifrån vilket emblem han har på tröjan. EE frågar då om
han tycker det är konstigt och fortsätter:

      Ja det måste du göra, därför att vi är arbetsgivare. Vi har en uppfattning, vi har
      ett uppdrag och vi driver på olika sätt. Och är det så att vi inte är överens om hur
      saker och ting ska gå till så visst, jag kan lyssna på dig, men det är i slutändan
      jag som bestämmer.
Lite senare under samtalet säger EE:
      En grundförutsättning för att vi ska trivas med varandra det är att vi delar
      uppfattning. Och min upplevelse av er det är att vi delar inte den uppfattningen.
      Ni har en bild av hur saker och ting borde drivas, och organisationen som jag
      företräder har en annan bild. Och då är det bättre för båda parter att ni jobbar hos
      någon som delar er bild. […] I min värld är det ju inget konstigt att man delar en
      lojalitet mot sin arbetsgivare.
Under mötet förekom också följande meningsutbyten.

      AA: Sen behöver man ju inte hålla med om allt. Så länge man utför och alla
      jobbar åt samma håll så kan man ändå liksom på något sätt ta tillgodo varandras
      idéer.
      EE: Men det är ju bra om man delar de grundläggande värderingarna.
      BB: Men det tycker jag nog ändå att vi gör, eller på vilket sätt delar vi inte de
      grundläggande…?
      EE: Nej jag tog inte er som exempel utan du sa bara att man behöver inte hålla
      med om allt. Men jag tycker att ska man jobba i en organisation så bör man ju
      dela dess värderingar.
      –––
      AA: En offentlig skattefinansierad organisation som vi ändå liksom har valt att
      vilja försöka, som vi ser det, förbättra och då blivit…utsparkade kanske är fel
      ord, men att vi inte får förtroende att fortsätta i organisationen.
      EE: Ni har inte erbjudits anställning.
      BB: Vi är ju inte önskvärda i organisationen längre. Så är det ju faktiskt.
      AA: På grund av att vi uttryckt oss. Den enda frågan jag har egentligen, det är
      om det är innehållet i det vi har, våra åsikter, vår syn som gör att vi inte får
      fortsätta eller om det är tillvägagångssättet som vi har använt som är det som gör
      att vi inte får fortsätta?
      EE: Tänker du på det som ni skriver?
      AA: Ja, i debattartikeln t.ex.
      EE: Vet inte om jag har läst den tillräckligt bra för att… Alltså debattartikeln är
      ju en grej. Där ger ni uttryck för ett antal saker, bl.a. det här som vi har pratat om
      med certifieringar och annat. Det står ju er helt fritt att göra det. Utan min bild av
      er två det är snarare att ni inte delar Södertörns…ni delar kanske vår grundsyn,
      men ni delar inte sättet som vi leder organisationen och vägen till målet. Där har
      vi olika uppfattningar.
      –––
      BB: Vi hade ju kunnat välja att inte ta upp den här debatten förrän vi blev
      tillsvidareanställda. Faktiskt. Det handlar ju om ett år framåt.
                                                                        Dnr 4213-2016         Sid 6 (11)




      EE: Ni hade också kunnat välja att driva den på ett annat sätt. Nu gick ni ju lite
      grann i clinch med oss. […] Ska ni få effekt i det ni driver så bör ni nog försöka
      närma er ledningen. För det finns ju en fara i att utmana en organisation.
      –––
      BB: …det finns mellanchefer som typ har patent på frågan och som inte vill
      diskutera det och som har en sån stolthet att jag inte sett maken till det. När man
      är på sjukhus så är det inga konstigheter att nyanställd personal kan ifrågasätta
      rutinerna. Det är nästan ens skyldighet att göra det […] Om jag tycker att SÖS
      ger på tok för dåliga löner eller att de anställer på fel premisser undersköterskor
      som på något sätt är sjuksköterskors närmsta hand, så måste jag fortfarande
      kunna vara av den uppfattningen men ändå kunna jobba på SÖS eller på KI eller
      var jag nu vill jobba. Och det tänket har jag applicerat här, men det funkar ju
      tydligen inte. Och det är det jag tycker är så konstigt. Vad är det som är skillnad?
      För det här är ju också en offentlig verksamhet. Och jag är av den uppfattningen
      att Storstockholm och Attunda tillåter oss att lyfta de här frågorna […]
      EE: Du menar att vi inte har tillåtit dig att yttra dem?
      BB: Uppenbarligen inte eftersom vi inte får jobba kvar i organisationen. Vi är på
      sätt och vis inte längre önskvärda i organisationen på grund av att vi lyfter
      frågan.
      EE: En hel del handlar ju faktiskt om hur ni lyfter frågan. Ni säger att vi är dåliga
      på att kommunicera. […] Jag ser ju ingen direkt framtid i att vi hittar en
      konstruktiv lösning på det här.
      –––
      BB: Vi hade ju kunnat presentera den här debattartikeln för er innan den
      publicerats. […]
      AA: Om vi hade haft den här diskussionen innan, hade det gjort någon skillnad,
      hade vi fortfarande inte fått fortsätta i organisationen? […]
      EE: Så länge vi har så skilda uppfattningar om hur vi ska gå vidare så ser jag
      ingen...alltså, det hade inte funkat. Du har ju skrivit en debattartikel som du
      ändrar för att du ska få jobba kvar på Södertörn eller…nej, inte så, inte för att du
      ska få jobba kvar på Södertörn utan för att vi ska hitta en gemensam väg framåt.
      […]


Förbundets yttrande till JO
Södertörns brandförsvarsförbund yttrade sig över anmälan. I yttrandet
redogjorde förbundet för de kompetensbehov som ligger till grund för
rekryteringen av brandmän och lämnade i huvudsak följande kommentarer till
det som anförts i anmälan.

AA och BB har inte fått något löfte om fortsatt anställning. DD var vid
informationsmötet tydlig med att all rekrytering sker utifrån de kompetensbehov
som finns vid rekryteringstillfället. AA och BB har inte heller blivit uppsagda
eller avskedade. De har haft vikariat som löpt ut i enlighet med träffade avtal.
Förbundet har fullföljt sina förpliktelser i förhållande till de anställningsavtal
som tecknats. Däremot har förbundet i sin rekrytering valt andra personer än
AA och BB eftersom förbundet gjorde bedömningen att de som anställdes var
mer lämpade i förhållande till förbundets kompetenskrav. Att man gjort ett
tillräckligt bra jobb på brandstationen under ett vikariat räcker inte i sig som
grund för fortsatt anställning. Det finns ingen garanti att få fortsatt
                                                                         Dnr 4213-2016      Sid 7 (11)




vikarietjänstgöring eller en tillsvidaretjänst för att man en gång fått ett vikariat i
en organisation. Många har fått anställning på det sättet, men det finns också
andra som inte har fått det med beaktande av förbundets samlade behov. Av de
16 vikarier som anställdes samtidigt som AA och BB har nio i dag en
tillsvidareanställning i organisationen.

Förbundet redovisade följande bedömning och avslutande synpunkter.

       Valet att inte anställa BB och AA saknar samband med deras kritik som har
       framförts i media.
       Valet beror i stället på att det funnits andra sökande som bättre svarar mot de
       kompetenskrav som förbundet har fastställt. En viktig del i kravprofilen är
       förståelse för förbundets värderingar och inriktning, för räddningstjänstens
       bredare uppdrag och förbundets verksamhetsmodell […]. Under föregående
       vikariatsanställning och tiden därefter har det framgått att BB och AA inte alls
       delar förbundets värderingar och inriktning. I stället har de aktivt tagit avstånd
       från dessa i ord och handling vilket har skapat oro och turbulens i förbundets
       organisation som i sin tur har påverkat medarbetarnas arbetsmiljö.
       –––
       Södertörns brandförsvarsförbund – ett politiskt styrt organ – vill med kraft
       framhålla att ett öppet samhällsklimat och en fri debatt är avgörande i en
       demokrati. De grundläggande värden som bär yttrandefrihetsgrundlagen måste få
       stå oinskränkta. Opartiskhet och saklighet ska prägla förvaltningen och
       rekryteringsprocesser i offentligt finansierad verksamhet ska självklart bedrivas
       med detta som ledstjärna. Det är just mot denna bakgrund Södertörns
       brandförsvarsförbund utvecklat sin rekryteringsprocess för att bättre kunna
       förklara sina ställningstaganden i anställningsförfarandet.

Rättsliga utgångspunkter
Objektivitetsprincipen
Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen (RF) ska förvaltningsmyndigheter beakta
allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet.
Bestämmelsen ger uttryck för en allmängiltig offentligrättslig
objektivitetsprincip som bl.a. innebär att myndigheter inte får ta hänsyn till
ovidkommande omständigheter.

Yttrandefrihet
Enligt 2 kap. 1 § 1 RF är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad
yttrandefrihet. Med yttrandefrihet avses frihet att i tal, skrift eller bild eller på
annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.
Yttrandefriheten får begränsas genom lag med hänsyn till vissa preciserade
ändamål (2 kap. 20–23 och 25 §§ RF).

Yttrande- och åsiktsfriheten omfattar även offentligt anställda och utgör en
förutsättning för en fri debatt om lämpligheten och riktigheten i myndigheternas
handlande. En offentligt anställd har som utgångspunkt rätt att fritt uttala sig om
sådana förhållanden på arbetsplatsen som han eller hon anser bör komma till
allmänhetens kännedom.
                                                                   Dnr 4213-2016       Sid 8 (11)




Meddelarfrihet
I tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) finns
bestämmelser om den s.k. meddelarfriheten, som är en speciell del av
yttrandefriheten. Meddelarfriheten ger ett särskilt starkt skydd för den som
lämnar uppgifter för publicering i massmedia. Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket
TF och 1 kap. 2 § YGL har var och en, t.ex. en tjänsteman vid en myndighet,
rätt att lämna information i vilket ämne som helst till bl.a. författare och
nyhetsbyråer för offentliggörande i ett grundlagsskyddat medium om inte något
annat är föreskrivet i de nämnda lagarna.

Meddelarfriheten bidrar till att offentlighetsprincipen – allmänhetens rätt till
insyn i myndigheters verksamhet – kan upprätthållas. Offentlighetsprincipen
utgör en av hörnstenarna i den svenska rättsordningen och syftar bl.a. till att
göra det möjligt att granska hur myndigheterna sköter sina åligganden.

Repressalieförbud m.m.
En myndighet eller ett annat allmänt organ får inte ingripa mot någon för att han
eller hon i ett grundlagsskyddat medium har brukat sin yttrandefrihet eller
medverkat till ett sådant bruk, exempelvis genom att utnyttja meddelarfriheten
(det s.k. repressalieförbudet, se 2 kap. 4 § tredje stycket YGL och 3 kap. 4 §
andra stycket TF). Repressalieförbudet innebär att i princip varje form av
myndighetsåtgärd som riktas mot att någon gjort bruk av sin yttrandefrihet är
olaglig (se Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna, tredje uppl., s. 165). Att
bryta mot repressalieförbudet genom ett ingripande som består i avsked,
uppsägning, disciplinpåföljd eller annan likande åtgärd är straffsanktionerat (se
2 kap. 5 § tredje stycket YGL respektive 3 kap. 5 § tredje stycket TF).
Tillämpningen av straffbestämmelsen förutsätter att det finns ett
anställningsförhållande mellan den enskilde och myndigheten (se prop.
2009/10:81 s. 43).

Utanför det straffbara området gäller förbudet oberoende av vem som drabbas
av repressalierna (se JO 1994/95 s. 538, dnr 674-1993, och prop. 2009/10:81
s. 43). Förbudet förutsätter dock för sin tillämpning i princip att företrädaren för
myndigheten eller det allmänna har en reell möjlighet att – direkt eller indirekt –
utsätta den enskilde för någon form av negativa verkningar (se JK:s beslut den
4 november 1999, dnr 254-99-30).

Förbudet mot repressalier gäller som en allmän yttrandefrihetsrättslig princip
och tillämpas även utanför de nämnda lagarnas tillämpningsområde (se bl.a. JO
2010/11 s. 605, dnr 149-2009, samt JK:s beslut den 27 december 2016, dnr
7507-15-21, och den 20 september 2011, dnr 5394-10-31).

Lojalitetsplikt m.m.
Offentligt anställda har en lojalitetsplikt gentemot sin arbetsgivare. Den gäller
skyldigheten att utföra arbetsuppgifterna på ett korrekt sätt samt rätta sig efter
arbetsgivarens beslut och direktiv om hur verksamheten ska bedrivas, oavsett
                                                                    Dnr 4213-2016        Sid 9 (11)




vilken uppfattning den anställde har om dessa. Att uttala kritik mot sin
arbetsgivare eller det sätt som verksamheten bedrivs på strider för den offentligt
anställde inte mot lojalitetsplikten. Rätten att göra det är tvärtom
grundlagsskyddad. (Se bl.a. JK:s beslut den 8 maj 2015, dnr 8322-14-30, och
den 27 juni 2013, dnr 8564-12-22.)

Åsikts- och yttrandefriheten innebär bl.a. att det allmänna som arbetsgivare inte
får lägga sig i vilka åsikter de anställda har eller hur de brukar sin yttrandefrihet.
En offentlig arbetsgivare kan inte kräva av sina anställda att de utanför tjänsten
avhåller sig från att ge uttryck för en viss typ av värderingar. Det gäller även när
dessa kan synas helt avvika från det som arbetsgivaren står för. Anspråk från en
myndighet på att dess anställda som privatpersoner ska omfatta en viss
värdegrund strider mot grundlagens krav på respekt för den enskildes åsikts-
och yttrandefrihet (se bl.a. JO 2010/11 s. 605 och JK:s beslut den 27 december
2016, dnr 7507-15-21).

JO har i flera beslut uttalat att principen att en tjänstemans offentligt uttalade
åsikter är en privatsak dock inte kan upprätthållas fullständigt undantagslöst. En
beslutsfattare, vars personliga åsikter har tilldragit sig uppmärksamhet, kan i
allmänhetens ögon t.ex. framstå som mindre lämpad att handlägga vissa typer
av ärenden och kan ge en myndighet rätt att vidta åtgärder. Det handlar då om
att förebygga förtroendeskador av ungefär samma slag som de som riskerar att
uppkomma vid jävsförhållanden. (Se bl.a. JO 2010/11 s. 605 och där gjorda
hänvisningar.)

Bedömning
Det är inte en uppgift för JO att bedöma vem som är bäst lämpad för en viss
anställning. Min utredning har alltså inte avsett frågan om AA och BB borde ha
fått anställning som sommarvikarier år 2015. Granskningen har i stället avsett
frågan om beslutet att AA och BB inte skulle få fortsatt anställning vid
förbundet var påverkat av att de offentligt gett uttryck för privata åsikter om hur
förbundets verksamhet bedrivs, och hur det i så fall förhåller sig till det
grundlagsfästa skyddet för yttrande- och meddelarfriheten.

När förbundet i december 2014 beslutade att AA och BB inte skulle få
anställning som sommarvikarier 2015 hade de en pågående timanställning som
föregåtts av andra tidsbegränsade anställningar under en sammanhängande
period om cirka ett och ett halvt år. Det är enligt min mening klart att det
handlar om en sådan situation som i och för sig omfattas av förbudet mot
repressalier.

Förbundet har gjort gällande att beslutet att inte anställa AA och BB saknade
samband med den kritik de fört fram i media och att det – som jag förstår
förbundets yttrande – fanns sakliga skäl för beslutet eftersom det hade framgått
att AA och BB inte delade förbundets värderingar och inriktning. Förbundets
hållning ligger i linje med att GG i sitt mejl till AA hänvisat till bristande
                                                                   Dnr 4213-2016      Sid 10 (11)




samsyn med förbundets grundläggande värderingar som skäl för beslutet.
Förbundet har emellertid inte redovisat vilka överväganden som legat till grund
för slutsatsen att AA och BB inte delar förbundets värderingar eller vilka
värderingar man närmare avser.

EE har förklarat att han i stort sett inte visste något annat om vad AA och BB
gjort än det han läst i det öppna brevet och debattartikeln. Min utgångspunkt är
därmed att den bristande samsyn i värderingsfrågor som förbundet hänvisat till
är de uppfattningar AA och BB gett uttryck för i brevet och artikeln. Jag kan
konstatera att dessa innehåller kritiska åsikter om anställningsförhållandena för
de som inte har fast anställning och om förbundets principer för rekrytering.

En myndighet kan givetvis ha rätt att ingripa mot en anställd som inte sköter sitt
arbete, t.ex. på grund av sina åsikter. Förbundet har emellertid inte påstått att
AA och BB misskött sina arbetsuppgifter eller att de kunde befaras göra det i
framtiden. Det har inte heller kommit fram något i min utredning som tyder på
att så skulle vara fallet.

Det finns vidare ett visst utrymme att ingripa mot en anställd på grund av
privata åsikter som den anställde offentligt gett uttryck för. Det handlar om
situationer där åsikterna väcker frågor om den anställdes möjligheter att iaktta
saklighet och opartiskhet i tjänsten och där det därför krävs åtgärder för att
förebygga skador i allmänhetens förtroende för myndigheten. Utrymmet för att
ingripa mot en anställd som för fram den typ av åsikter som är aktuella i detta
fall är emellertid mycket litet. Det har i utredningen inte kommit fram någon
grund för förbundet att ingripa mot AA och BB för att förebygga skador i
allmänhetens förtroende för myndigheten.

Enligt AA och BB berodde förbundets beslut att inte anställa dem som
sommarvikarier på den debattartikel de skrivit. Det finns flera omständigheter i
utredningen som talar för den slutsatsen. GG förklarade i sitt mejl till AA att
denne hade valt att mycket tydligt ta avstånd från förbundet och dess inriktning
och att hans agerande gjort att han inte längre var en person som förbundet
ansåg lämplig för en framtida anställning. EE förklarade under mötet med AA
och BB att de hade kunnat välja att driva debatten på ett annat sätt, att de gick i
clinch med förbundet och att de borde försöka närma sig ledningen om de ville
nå resultat eftersom det finns en fara i att utmana en organisation. Han
förklarade vidare att en hel del handlade om hur de hade lyft frågan. Jag kan
vidare konstatera att det finns ett tidsmässigt nära samband mellan
publiceringen av debattartikeln och beskedet till AA och BB att de inte var
aktuella för en framtida anställning vid förbundet.

Det går enligt min mening inte att dra någon annan slutsats av utredningen än
att beslutet att inte erbjuda AA och BB anställning som sommarvikarier berodde
på att de fört fram kritiska åsikter om förbundet och dess ledning i ett öppet
brev och i en debattartikel. Något godtagbart skäl för att med hänvisning till
innehållet i brevet och artikeln vidta någon åtgärd mot AA och BB har inte
                                                                  Dnr 4213-2016      Sid 11 (11)




funnits. Beslutet att inte erbjuda AA och BB anställning utgör mot den
bakgrunden ett ingripande som står i strid med det grundlagsfästa förbudet mot
repressalier. Genom det sätt på vilket GG och EE uttryckte sig till AA och BB
står det dessutom klart att AA och BB inte var aktuella för en framtida
anställning vid förbundet över huvud taget. Ingripandet har således såväl till sin
art som i fråga om konsekvenserna för AA och BB stora likheter med en
uppsägning. Det är sammanfattningsvis fråga om en mycket allvarlig kränkning
av deras yttrande- och meddelarfrihet.

EE förklarade vid mötet att det var han som hade fattat beslutet att AA och BB
inte längre var aktuella för anställning vid förbundet. Flera av de uttalanden som
EE gjorde under mötet vittnar om okunskap när det gäller utrymmet för
offentligt anställda att uttrycka åsikter som avviker från myndighetens. Att en
myndighets anställda utanför tjänsten offentligt debatterar verksamhetsfrågor av
det aktuella slaget utgör enligt min mening ett gott exempel på vad yttrande-
och meddelarfriheten syftar till. Utöver de direkta konsekvenserna för AA och
BB riskerar EE:s och förbundets agerande att leda till att andra anställda
avhåller sig från att ge uttryck för synpunkter på hur förbundet fullgör sitt
samhällsuppdrag, vilket är allvarligt.

Det anförda innebär att jag är mycket kritisk till förbundets och EE:s agerande.

Ärendet avslutas.
