# Tingsrätts åtgärd att endast kalla den ena av två parter till ett sammanträde i ett ärende

JO 2006-03-01 dnr 4214-2004

BESLUT
                                                                        Datum                  Dnr                  Sid
                                                                        2006-03-01             4214-2004           1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Tingsrätts åtgärd att endast kalla den ena av två parter till ett
                        sammanträde i ett ärende

## Initiativet

Vid handläggningen av ett klagomålsärende (dnr 3570-2004) uppmärksammades
                        att Jönköpings tingsrätt till ett sammanträde i ett ärende endast kallat klaganden
                        och inte dennes motpart.

                        Jag beslutade att ta upp saken till utredning i ett särskilt ärende.

## Utredning

En skrivelse från tingsrätten den 5 maj 2004 och ett protokoll fört vid sammanträde
                        den 10 juni 2004 i ärende Ä 794-04 granskades.

                        Av handlingarna framgick att ärendet avsåg överklagande av en kronofogde-
                        myndighets beslut om verkställighet av en tredskodom. Klaganden var en enskild
                        person och motparten var ett aktiebolag. Skrivelsen den 5 maj 2004, som var ställd
                        till klaganden, hade följande innehåll. ”Tingsrätten har på Er begäran kallat till ett
                        sammanträde i ärendet den 10 juni 2004. Ni har nu framfört att motparterna skall
                        kallas till sammanträdet. Syftet med att på parts begäran hålla muntligt
                        sammanträde enligt 14 § lagen (1996:242) om domstolsärenden, är att parten skall
                        beredas möjlighet att inför en domare få framlägga sin sak muntligen. Det är
                        således inte fråga om en rättegång i egentlig mening, varför det inte föreligger
                        behov av att kalla motparten till sammanträdet.”

                        Av protokollet från sammanträdet framgick att ordföranden inledningsvis hade
                        redogjort för vad som förevarit i ärendet, att viss diskussion i fråga om jäv sedan
                        ägt rum, att klaganden därefter redogjorde för grunden för sin talan samt att
                        sammanträdet avslutades med ett tillkännagivande av att beslut i ärendet skulle
                        meddelas inom en månad.

                        Ärendet remitterades till tingsrätten för upplysningar och yttrande om anledningen
                        till att motparten inte kallades till sammanträdet den 10 juni 2004.

                        Tingsrätten (lagmannen AA) kom in med ett remissvar jämte ett yttrande från
                        rådmannen BB.



 Riksdagens ombudsmän                        E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                   Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                            Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4              Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                         Dnr 4214-2004       Sid 2 (4)




BB upplyste inledningsvis att det på samma rotel tidigare hade handlagts ett ärende
mellan samma parter och att beslut i det ärendet hade meddelats den 3 april 2003.
Beslutet bifogades yttrandet, men har här utelämnats. BB uppgav därutöver
följande.

      Bakgrunden till det tidigare ärendet var densamma som i det nu aktuella. Till grund
      för ansökan om verkställighet åberopade A.F. AB samma tredskodom från Eksjö
      tingsrätt den 2 september 1997 som i nu aktuellt ärende. CC överklagade
      kronofogdemyndighetens beslut den 11 december 2002 att lämna hans invändning
      om preskription utan bifall. – CC begärde att tingsrätten skulle hålla sammanträde
      inför ärendets avgörande. Till sammanträdet, som hölls den 20 mars 2003, kallades
      CC och motparten, A.F. AB. Vid sammanträdet avhandlades CC:s
      preskriptionsinvändning, vilken utgick ifrån att borgenärens fordran inte stödde sig
      på ett löpande skuldebrev, varför preskriptionstiden för fordran endast var tre år.
      A.F. AB bemötte hans påståenden. I tingsrättens beslut den 3 april 2003 lämnades
      överklagandet utan bifall, varvid tingsrätten konstaterade att fordran stödde sig på ett
      löpande skuldebrev med en tioårig preskriptionstid.
      När det nu aktuella ärendet, Ä 794-04, anhängiggjordes genom CC:s överklagande
      av kronofogdemyndighetens beslut den 31 mars 2004 att lämna hans invändning
      mot verkställighet utan bifall, anförde han som skäl att borgenären inte hade företett
      låneförbindelsen i original samt att fordran var preskriberad eftersom
      preskriptionstiden för tredskodomar är tre år.
      Enligt kronofogdemyndighetens beslut i anledning av CC:s invändning mot
      verkställighet, anmärktes att sökanden hade till kronofogdemyndigheten ingivit den
      aktuella låneförbindelsen i original.
      I sitt överklagande anförde CC dels att A.F. AB:s fordran inte grundades på ett
      giltigt skuldebrev, dels att fordran i vart fall var preskriberad. I ärendet kallade
      tingsrätten, på CC:s begäran, till sammanträde. I svar på tingsrättens kallelse till
      sammanträde framförde CC begäran om att motparten skulle kallas till
      sammanträdet.
      Tingsrätten gjorde då den bedömningen att motpartens närvaro vid sammanträdet
      var uppenbart onödig, eftersom bolaget hade varit närvarande vid det tidigare
      sammanträdet och då bemött CC:s invändning om preskription. Vidare framgick det
      av kronofogdemyndighetens yttrande att A.F. AB hade företett skuldebrev i original
      i samband med ansökan om verkställighet. Med hänsyn härtill beslutade tingsrätten
      att begränsa sammanträdet, jämlikt 13 § tredje stycket lagen (1996:242) om
      domstolsärenden, till att bereda CC tillfälle att framföra sin sak muntligen inför
      tingsrätten. CC underrättades också skriftligen om tingsrättens beslut att inte kalla
      motparten till sammanträdet. Förhållandet har dock, genom förbiseende, ej kommit
      att antecknas i protokollet från sammanträdet.

      AA anförde följande.
      På särskild begäran av CC har rätten jämlikt 14 § lagen (1996:242) om
      domstolsärenden beslutat hålla sammanträde. Rätten skall därvid jämlikt 18 §
      samma lag till sammanträde kalla den som är part. Något undantag i nämnda 18 §
      som medger att i förevarande fall inte kalla motparten A.F. AB föreskrivs i och för
      sig inte.
      Rådmannen BB har ovan redogjort för rättens överväganden att inte kalla motparten
      till sammanträdet. Motpartens inställning i målet var för rätten känd. Sammanträdet
      hölls enbart för att ge CC möjlighet att framföra sin sak muntligen. Rådmannen BB
      bedömde därefter att ett tillräckligt gott underlag för rättens beslut förelåg. Under
      rådande förhållanden delar tingsrätten rådmannen BB:s bedömning att
      begränsningsregeln i 13 § 3 stycket nämnda lag var tillämplig. Något krav att kalla
      motparten förelåg därmed inte, eftersom dennes närvaro var obehövlig.
                                                                    Dnr 4214-2004    Sid 3 (4)




Bedömning
Enligt 13 § första stycket lagen om domstolsärenden (ärendelagen) är förfarandet
hos domstolen skriftligt. I förfarandet bör det emellertid enligt andra stycket ingå
sammanträde när detta kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett
snabbt avgörande av ärendet. Domstolen kan, enligt tredje stycket i bestämmelsen,
begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter i ärendet, till att ta
upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är lämpligt.

Av 14 § ärendelagen framgår att domstolen skall hålla sammanträde om det begärs
av en enskild part. Sammanträde behöver dock inte hållas om ärendet inte skall
prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot eller om ett sammanträde på
grund av någon annan särskild omständighet inte behövs. I 18 § ärendelagen
föreskrivs att domstolen till ett sammanträde skall kalla den som är part. En
förvaltningsmyndighet som är motpart enligt 11 § behöver dock inte kallas annat
än om domstolen finner att myndighetens närvaro behövs för utredningen i ärendet.
Myndigheten skall dock alltid underrättas om sammanträdet. Huvudregeln är
således att samtliga parter i ärendet skall kallas till ett sammanträde. Endast i de
ärenden där en förvaltningsmyndighet i enlighet med 11 § ärendelagen är motpart
kan avsteg göras från den regeln. Enligt 18 kap. 1 § andra stycket utsökningsbalken
skall kronofogdemyndigheten vid överklagande i utsökningsmål dock inte vara part
i domstolen.

Tingsrätten har efter begäran av klaganden beslutat att hålla sammanträde. I
ärendet var klagandens motpart ett bolag. Som tingsrätten också konstaterat var
således den regel som medger undantag från skyldigheten att kalla motparten inte
tillämplig i det nu aktuella ärendet.

Tingsrätten har i stället anfört att den med stöd av 13 § tredje stycket ärendelagen
begränsade sammanträdet till att bereda klaganden tillfälle att framföra sin sak
muntligen inför tingsrätten. Anledningen därtill var enligt tingsrätten bl.a. att
bolaget varit närvarande vid det sammanträde som hölls i ett tidigare ärende mellan
samma parter rörande samma exekutionstitel och att dess närvaro därför var
”uppenbart onödig”.

Innebörden av bestämmelserna i 13 § andra och tredje styckena ärendelagen är att
ett sammanträde normalt skall avse ett ärende i hela dess vidd, men att domstolen
kan bestämma lämpliga begränsningar. Ett sammanträde kan således begränsas till
att endast gälla ett klarläggande av parternas yrkanden och invändningar eller till
att ge parterna tillfälle att lägga fram viss bevisning. Det är däremot inte möjligt att
begränsa ett sammanträde på så sätt att endast en av flera parter kallas att inställa
sig vid domstolen. En sådan ordning skulle stå i strid med den grundläggande
likställighetsprincip som måste prägla handläggningen av ett ärende i vilket ett
motpartsförhållande råder. Det framgår också av förarbetena till ärendelagen att
med ”sammanträde” avses endast sådana fall i vilka domstolen skall bereda
företrädare för samtliga parter tillfälle att delta (prop. 1995/96:115 s. 156).
                                                                 Dnr 4214-2004   Sid 4 (4)




Möjligheten att enligt 13 § tredje stycket ärendelagen begränsa ett sammanträde på
visst sätt innebär således inte att undantag kan göras från huvudregeln i 18 §
ärendelagen att domstolen till ett sammanträde skall kalla den som är part. Det
finns inte heller i övrigt något lagstöd för att underlåta att kalla motparten till
sammanträde i ett ärende som det här är fråga om. En annan sak är att ett ärende
enligt 20 § ärendelagen i vissa fall kan handläggas och avgöras även om part som
delgetts kallelse uteblivit från ett sammanträde.

Med den kritik som ligger i det ovan anförda avslutar jag ärendet.
