# Läkare har utan medgivande lämnat ut sekretesskyddade uppgifter rörande patient och dennes make till polis och överförmyndare - Fråga om läkaren haft lagstöd för sina åtgärder

JO 2000-05-15 dnr 4228-1998

BESLUT
                                                                           Datum                   Dnr                       Sid
                                                                           2000-05-15              4228-1998                1 (7)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Läkare har utan medgivande lämnat ut sekretesskyddade uppgifter
                        rörande patient och dennes make till polis och överförmyndare – Fråga
                        om läkaren haft lagstöd för sina åtgärder

## Anmälan

I en anmälan till JO gjorde AA gällande att husläkaren BB vid hus-
                        läkarmottagningen Johannes i Stockholm lämnat ut uppgifter rörande honom och
                        hans hustru CC i strid med bestämmelser i sekretesslagen (1980:100), SekrL.

                        Av anmälan framgick bl.a. följande. AA och CC hade vid tidpunkten för hans
                        anmälan till JO i november 1998 varit patienter hos BB sedan fem till sju år. CC
                        hade en konstaterad hjärnskada, s.k. vaskulär demens, men var inte i behov av vård
                        på institution. Den 23 april 1998 lämnade BB in en anmälan till
                        Överförmyndarnämnden i Stockholm, i vilken hon begärde att nämnden skulle utse
                        en god man för CC. Den 29 april 1998 gjorde BB en polisanmälan, vari hon angav
                        att hon misstänkte AA för bedrägeri gentemot CC och att han utsatte CC för
                        misshandel.

## Utredning

Anmälan remitterades till förvaltningschefen vid Produktionsnämnden i Stock-
                        holms läns landsting. Denne överlämnade som remissvar yttranden upprättade av
                        produktionschefen DD vid Centrala Stockholms produktionsområde och
                        verksamhetschefen vid primärvården inom Centrala Stockholms produktions-
                        område, EE.

                        EE anförde bl.a. följande.
                                  AA har i anmälan till JO hemställt att JO skulle överväga åtal eller disciplinär åtgärd
                                  mot doktor BB. AA anser att BB:s agerande utsatt AA och dennes hustru för psykisk
                                  terror och djupt skakat dessa. AA anser vidare att BB handlat grovt felaktigt och
                                  omdömeslöst genom att inte tala med AA och dennes hustru innan hon gjort
                                  anmälan till överförmyndarnämnd och gjort polisanmälan.
                                  Kammaråklagaren har beslutat att lägga ner förundersökning då brott ej kan styrkas.
                                  Överförmyndarnämnden yrkade i ansökan hos tingsrätten att god man skulle utses
                                  för CC. CC har motsatt sig godmanskap. Då överförmyndarnämnden tillstyrkt att
                                  godmanskapet skulle upphöra beslöt tingsrätten att det interimistiska godmanskapet
                                  för CC skulle upphöra.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                         Dnr 4228-1998     Sid 2 (7)



      Anledningen till dr BB:s läkarintyg med begäran om anordnande av godmanskap
      grundade sig på att patienten hade en demenssjukdom och för att skydda patienten.
      Hon bedömde att patienten p.g.a. sin sjukdom inte kunde tillvarata sina egna
      intressen, dvs hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin
      person. Patienten CC hade vid besök hos dr BB vid flera tillfällen uppgett att hon
      blivit misshandlad av maken. Doktor BB kunde inte utesluta misshandel.
      Doktor BB gör också en anmälan till polisen, då hon är orolig för patienten och då
      hon inte kan utesluta brott.
      AA anser i sina bilagor att BB ljuger på ett flertal punkter. På vissa punkter kan det
      förefalla vara vissa missförstånd, men annars uppfattar jag att de uppgifter BB
      lämnar, både i polisanmälan och i övrigt, baserar sig på de uppgifter patienten har
      givit. Därmed inte sagt att uppgifterna skulle vara sanna.
      Patienten kan ju t.ex. ha uppgivit att maken har rest till Sydafrika, men han tycks i
      stället ha rest till Sydamerika enligt sina egna uppgifter, men här baserar sig ju BB:s
      uppgifter naturligtvis på de uppgifter hon fått av patienten. Viss kompletterande
      information kan också fås ifrån distriktssköterskans omvårdnadsjournal och t.ex. på
      sidan 12 omnämns att patienten till distriktssköterskan uppger att maken skulle ha
      hämtat ut 50 000 kr från bank.
      Sammanfattningsvis anser jag att de uppgifter som BB lämnar baseras på de
      uppgifter patienten har lämnat till henne som ansvarig läkare och att man inte på de
      uppgifterna har kunnat utesluta brott och jag anser att BB agerat på ett sätt som inte
      kan anses felaktigt, då hon genom anmälan till polisen försökt utröna om brott
      förelegat eller inte. Det är ju polismyndighetens skyldighet att utreda om brott
      föreligger eller ej.
      Även om patienten har haft en demenssjukdom kan man ju för den sakens skull inte
      utesluta att patienten på olika sätt skulle kunna ha utsatts för övergrepp.
DD förklarade sig i sitt yttrande instämma med vad EE anfört.

Med anledning bl.a. av vad som anfördes i remissvaret remitterades ärendet till
Socialstyrelsen för yttrande.

Socialstyrelsen anförde i ett beslut av överdirektören FF bl.a. följande.
      I anmälan görs gällande att dr BB felaktigt lämnat ut sekretessbelagda uppgifter
      rörande patienten CC, dels genom inlämnande av intyg till överförmyndarnämnden
      angående behov av god man, dels genom en polisanmälan i vilken görs gällande att
      patientens make utsatt patienten för misshandel och bedrägeri. Dr BB har i
      polisanmälan den 29 april 1998 uppgett att hon den 24 april samma år utfärdat intyg
      om behov av godmanskap för CC och att hon samma dag sänt intyget till överför-
      myndarnämnden i Stockholm. Såvitt framgår av handlingarna i ärendet har hon gjort
      detta på eget initiativ utan att en begäran från rätten förelegat. Både polisanmälan
      och intyget till överförmyndarnämnden innehåller uppgifter om patientens hälso-
      tillstånd som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).
      Polisanmälan innehåller även uppgifter rörande patientens make som omfattas av
      sekretess enligt samma lagrum.
      Av 7 kap. 1 § sekretesslagen följer att en uppgift inte får lämnas ut, om det inte står
      klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller hans närstående lider men.
      Som huvudregel gäller sekretessen inte i förhållande till den enskilde själv och kan i
      övrigt helt eller delvis efterges av honom eller henne.
      Sekretessen enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen kan även brytas under vissa i lag an-
      givna förutsättningar. Bland annat gäller enligt 14 kap. 2 § femte stycket samma lag
      att sekretess inte hindrar att uppgift som angår misstanke om brott för vilket inte är
      föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år lämnas till åklagarmyndighet, polis-
      myndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet. Till denna typ av
      brott hör de allra allvarligaste brotten t.ex. mord, dråp, våldtäkt, grovt rån, mord-
      brand och grovt narkotikabrott. Paragrafen föreskriver inte någon skyldighet utan
                                                                      Dnr 4228-1998      Sid 3 (7)



innebär en möjlighet att lämna ut uppgifter om brottsmisstankar t.ex. genom en
anmälan till polisen.

Översändande av intyg till överförmyndarnämnden
Skyldighet inom hälso- och sjukvården att anmäla patients behov av god man
föreligger bara för verksamhetschef i situation som anges i 2 § 3 p förordningen
(1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården. Av bestämmelsen
följer att verksamhetschefen ansvarar för att överförmyndaren underrättas när en
intagen person kan behöva god man eller förvaltare enligt föräldrabalken samt när
ett förvaltaruppdrag bör upphöra. Däremot är läkare enligt 2 kap. 3 § förordningen
(1998:1531 /rätteligen 1 13; JO:s anm./) om yrkesverksamhet på hälso- och sjuk-
vårdens område med vissa begränsningar skyldig att utföra undersökningar och
ge utlåtande över dessa på begäran av domstol. En sådan begäran kan avse bland
annat intyg om hälsotillstånd i fråga om anordnande av godmanskap (11 kap. 17 §
föräldrabalken). Det måste emellertid anses falla inom ramen för en läkares ansvar
att se till patientens bästa och, i de fall behov av god man föreligger, verka för att en
sådan anmälan görs. Läkaren har då att söka få patientens samtycke till en sådan an-
mälan. Vid ett sådant samtal med patienten skall naturligtvis en noggrann dokumen-
tation rörande patientens inställning göras. Om patienten inte lämnar sitt samtycke
hindrar sekretessen att en anmälan görs. I det fall ett samtycke ej kan lämnas eller
om patienten inte förstår vad saken gäller har läkaren att pröva om det står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.
Handlingarna i ärendet ger vid handen att patienten inte förstår riktigt vad saken gäl-
ler och att hennes ställningstagande kan variera från en stund till en annan. (Enligt
journalanteckningar har patientens make vid ett tillfälle /1998-01-08/ uttryckt en
önskan om att dr BB skulle utfärda ett intyg rörande behov av god man. Vid samma
tillfälle, efter att patienten uttryckt att hon inte hade tid att träffa dr BB för ett samtal
angående intyget, meddelade patientens make att något intyg inte längre var
aktuellt.) I denna situation kan det vara svårt eller till och med omöjligt att inhämta
patientens samtycke och då återstår, i enlighet med det ovan sagda, för läkaren att
göra en menbedömning enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen. Av journalanteckningarna
samt av yttrande från verksamhetschefen EE framgår inte att dr BB gjort en sådan
bedömning.

Polisanmälan
De brottsmisstankar som de utlämnade uppgifterna gäller rör brott med lindrigare
straffskala än fängelse i två år och bestämmelsen i 14 kap. 2 § sekretesslagen är
därför inte tillämplig.
Även i denna situation borde dr BB i första hand ha inhämtat patientens samtycke
och fört noggranna anteckningar rörande patientens inställning. Det finns inte heller
i detta avseende några uppgifter i handlingarna som talar för att dr BB gjort en
menprövning enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen innan uppgifterna lämnats ut.
Sammanfattningsvis anser Socialstyrelsen att uppgifterna i ärendet talar för att dr BB
försökt att tillvarata patientens intressen och att hon därvid gjort vad hon ansett stått
i hennes makt att göra. Det går emellertid inte att bortse ifrån att hon brutit mot
sekretesslagens bestämmelser när hon gjort anmälan till överförmyndarnämnden och
polismyndigheten. Det framkommer inte några omständigheter som talar för att dr
BB gjort en menbedömning enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen vid utlämnande av
uppgifterna. Den bristfälliga dokumentationen vittnar dock om en beklaglig brist på
kunskap om de aktuella sekretess- och dokumentationsbestämmelserna hos dr BB.
Sekretessfrågorna inom hälso- och sjukvården är sakligt och juridiskt intrikata. Det
hade därför varit lämpligt att dr BB rådgjort med sin verksamhetschef som har ett
övergripande ansvar för att sekretessfrågorna inom verksamheten sköts på ett
korrekt sätt. Det kan emellertid diskuteras om inte en skyldighet för en läkare i
öppenvården att anmäla behov av god man för en patient, i likhet med vad som
gäller inom den slutna vården, borde finnas. Dessutom finns motsvarande skyldighet
inom socialtjänstens område. Enligt 42 § andra stycket första punkten
socialtjänstförordningen (1981:750) är socialnämnden skyldig att anmäla sådant
                                                                       Dnr 4228-1998     Sid 4 (7)



      behov till överförmyndaren. Mot bakgrund av att personal inom den öppna hälso-
      och sjukvården i ökande omfattning torde komma i kontakt med patienter i
      situationer som den aktuella borde frågan om behov av en lagändring närmare
      utredas.
Produktionsnämnden, som bereddes tillfälle att yttra sig över Socialstyrelsens
remissvar, hänvisade till yttranden avgivna av DD och EE.

EE anförde bl.a. följande.

      Omständigheterna i ärendet och patientens sjukdomsbild talar för att BB i och med
      utlämnandet av uppgifter om patienten gjort bedömningen att patienten inte skulle
      lida men av att uppgifterna lämnades ut. Även om denna s.k. prövning inte
      formulerats i text i journalen kan man således anta att en s.k. menprövning gjorts av
      BB.
      När det gäller polisanmälan torde det vara orimligt att läkare skall känna till vilka
      brott som kan leda till fängelse mer än två år eller ej. Som Socialstyrelsen skriver i
      sitt yttrande ville BB göra det bästa för sin patient och tillvarata hennes intressen.
      Det juridiska regelverket för anmälan till överförmyndarnämnd underlättar inte för
      läkare i öppen vård att göra det bästa för sina patienter. Som Socialstyrelsen skriver
      borde regelverket ses över för att bättre tydliggöra för läkare i öppen vård hur de
      skall hantera komplexa frågeställningar, där det många gånger rör patienter med
      sjukdomar som t.ex. demens, som gör att patienten inte kan ta ställning och där även
      anhöriga kan ha en annan uppfattning än läkaren. I detta ärende var sjukdomsbilden
      komplex och patientens symtombild av sådan art att man inte kunde inhämta
      samtycke och ställningstagande.
      När det gäller utlämnade uppgifter rörande patientens närstående, dvs. maken, finns
      det väl fog för Socialstyrelsens kritik, men samtidigt måste ju ärendet bedömas i sin
      helhet och det är naturligtvis en juridisk tolkningsfråga om och i vilken omfattning
      närstående lidit men.
      Att jag som verksamhetschef inte kontaktades skulle kunna bero på att BB var
      övertygad om att hon handlade rätt och då fanns ju från hennes sida ingen anledning
      att kontakta mig.
      Sammanfattningsvis är jag tveksam till om, med hänsyn till omständigheterna, BB
      verkligen brutit mot sekretesslagens bestämmelser då hon lämnat ut uppgifter
      gällande patienten. Visserligen har hon inte i journalen gjort en specifik anteckning
      om att menprövning gjorts och på vilka grunder, men omständigheterna talar för att
      BB ändå gjort denna prövning, då hon lämnat ut uppgifterna.
DD hänvisade i sitt yttrande till vad EE anfört samt tillade att de var medvetna om
att s.k. menprövning skall dokumenteras i journalhandlingarna men ansåg att denna
prövning utförts.

AA kommenterade remissvaren.

CC:s journal från Husläkarmottagningen Johannes i Stockholm, omvårdnads-
journal rörande CC som förts bl.a. av distriktssköterskor från samma mottagning
samt de anmälningar som BB ingav till Överförmyndarnämnden i Stockholm
respektive Polismyndigheten i Stockholm har funnits tillgängliga på
ombudsmannaexpeditionen.

BB bereddes tillfälle att avge eget yttrande i ärendet. I beslut den 15 maj 2000
anförde JO André följande.
                                                                    Dnr 4228-1998   Sid 5 (7)



Bedömning
Enligt 7 kap. 1 § SekrL gäller, utom i fall som här saknar intresse, inom hälso- och
sjukvården sekretess för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon honom närstående lider men. Enligt 1 kap. 3 § SekrL gäller bestäm-
melserna i lagen även i förhållandet mellan olika myndigheter och mellan olika
verksamhetsgrenar inom en myndighet, när de är att betrakta som självständiga i
förhållande till varandra. Undantag från denna princip kan emellertid föreskrivas i
SekrL eller i annan lag eller förordning till vilken SekrL hänvisar. I 14 kap. 1–3 §§
SekrL anges vissa generella begränsningar i sekretessen. Såvitt är av intresse i
förevarande ärende gäller sålunda enligt 14 kap. 1 § SekrL att en sekretessbelagd
uppgift kan lämnas till en annan myndighet om uppgiftsskyldigheten följer av lag.
Sekretess hindrar inte heller att uppgift som angår misstanke om brott i vissa fall
lämnas till den myndighet som har att ingripa mot brottet. I 14 kap. 4 § SekrL
anges att sekretess till skydd för enskild, med vissa här inte relevanta undantag,
inte gäller i förhållande till den enskilde själv och att sekretessen helt eller delvis
kan efterges av honom.

Det kan inledningsvis konstateras att de uppgifter som BB lämnade rörande CC i
polisanmälan och i intyget till överförmyndarnämnden innehöll uppgifter som
omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1 § SekrL. Detsamma gäller de uppgifter som
BB lämnade i polisanmälan rörande AA. Uppgifterna har således, för det fall någon
sekretessbrytande bestämmelse inte är tillämplig, kunnat lämnas ut endast med
samtycke från de enskilda som uppgifterna rör eller efter det att en gjord
menprövning utfallit på så sätt att det har stått klart att uppgifterna har kunnat
lämnas ut utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.

När det gäller uppgifter som angår misstanke om brott kan sådana uppgifter, som
jag inledningsvis angett, i vissa fall lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet
eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, se 14 kap. 2 § SekrL. För
uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1 § SekrL, vilket är fallet här, gäller
detta emellertid endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år. Som Socialstyrelsen har angett i sitt yttrande
rörde de i polisanmälan angivna uppgifterna misstanke om brott med lindrigare
straffskala och bestämmelsen i 14 kap. 2 § SekrL var därför inte tillämplig.

När det gäller intyget till överförmyndaren har Socialstyrelsen redogjort för de be-
stämmelser som reglerar sjukvårdens möjlighet att anmäla patients behov av god
man. Av redogörelsen framgår bl.a. följande. Skyldighet att till överförmyndaren
anmäla patients behov av god man föreligger endast för verksamhetschef och en-
bart när en intagen person kan behöva god man eller förvaltare, se 2 § 3 p
förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården. Där-
utöver är läkare endast skyldig att, med vissa begränsningar, utföra undersökningar
och ge utlåtande över dessa på begäran av domstol, se 2 kap. 3 § förordningen
(1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. En sådan
begäran kan t.ex. avse intyg om hälsotillstånd i ärenden rörande anordnande av
förvaltarskap eller godmanskap, se 11 kap. 17 § föräldrabalken.
                                                                    Dnr 4228-1998    Sid 6 (7)



Enligt vad som framkommit förelåg det inte någon begäran från domstol om att BB
skulle utfärda intyg av ifrågavarande slag. Sådana förhållanden som motiverade en
anmälan enligt den nämnda bestämmelsen i förordningen om verksamhetschef
inom hälso- och sjukvården var inte heller för handen.

Det kan alltså konstateras, såväl när det gäller uppgifterna i polisanmälan som i
yttrandet till överförmyndaren, att någon sekretessbrytande bestämmelse inte var
tillämplig. För att uppgifterna skulle få röjas har det alltså krävts att CC, respektive
AA i de delar han var berörd, hade lämnat sitt medgivande till att uppgifterna
lämnades ut. Det har i remissvaret inte ens påståtts att något sådant samtycke in-
hämtats. Det finns inte heller något samtycke dokumenterat i CC:s journal.

DD och EE har, efter det att de tagit del av Socialstyrelsens yttrande, anfört att
omständigheterna talar för att BB, trots avsaknaden av dokumentation, gjort en
menprövning innan hon lämnade ut uppgifterna. Eftersom BB valt att inte själv
yttra sig i ärendet går det emellertid inte att bringa fullständig klarhet i vad som
förevarit i det avseendet. Jag vill dock framhålla att jag inte har funnit anledning att
anta annat än att BB har handlat i syfte att bistå CC på bästa sätt. Det finns därför
enligt min mening ett visst utrymme för att anta att BB i det sammanhanget gjorde
bedömningen att ett utlämnande av uppgifterna inte skulle vara till men för CC
eller i övrigt stå i strid med bestämmelserna i SekrL. Huruvida denna bedömning
varit riktig eller inte finner jag inte anledning att anlägga synpunkter på.

Jag har emellertid, såsom ovan framgått, kunnat konstatera att det inte finns någon
anteckning i CC:s journal om att en menprövning har gjorts före utlämnandet av
uppgifterna. Detta är en självfallet en allvarlig brist och BB kan inte undgå kritik
för denna underlåtenhet. Jag förutsätter att verksamhetschefen ser över de rutiner
som gäller i fråga om dokumentation av ställningstaganden av detta slag.

En del av de uppgifter som BB lämnade i polisanmälan respektive intyget är av
karaktären andrahandsuppgifter. Det kan med fog ifrågasättas om inte BB borde ha
kontrollerat uppgifterna närmare innan de utlämnades i sådana sammanhang som
det här varit fråga om.

De bestämmelser som reglerar utlämnande av sekretessbelagda uppgifter i de
sammanhang som det här är fråga om är inte helt lätta att tillämpa i praktiken. EE
har i sitt yttrande bl.a. pekat på de svårigheter som föreligger för en läkare att göra
de juridiska bedömningar som krävs i vissa fall. Det nu prövade ärendet har
naturligtvis ytterligare komplicerats av CC:s tillstånd, vilket medfört att BBs
möjligheter att inhämta ett allvarligt menat samtycke, såvitt framkommit, har varit
begränsade. Ärenden av ifrågavarande slag ställer således stora krav på den
behandlande läkaren. Det är därför av stor vikt att det inom verksamheten finns
fastlagda rutiner för hur frågor som rör sekretesskyddade uppgifter skall hanteras
och att läkarna ges möjlighet att kontakta och rådfråga verksamhetschef eller annan
ansvarig.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande väckt frågan om det inte borde införas en skyldig-
het för en läkare i öppen vård att, i likhet med vad som gäller inom den slutna vård-
                                                                Dnr 4228-1998   Sid 7 (7)



en, anmäla behov av god man för en patient. Socialstyrelsen har härvid pekat på att
personal inom den öppna hälso- och sjukvården i ökande omfattning torde komma i
kontakt med patienter i situationer som den aktuella. Jag delar Socialstyrelsens
uppfattning i frågan och jag finner det därför befogat att översända en kopia av
beslutet till Regeringskansliet för kännedom.
