# Allvarlig kritik mot Kriminalvården, anstalten Mariefred, för att ha förmått en intagen att använda kateter vid urinprovtagningar

JO 2025-02-10 dnr 4268-2024

[P]

## BESLUT

Datum                    Dnr                     Sid
                                                                   2025-02-10               4268-2024              1 (7)



Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                   Allvarlig kritik mot Kriminalvården, anstalten Mariefred,
                   för att ha förmått en intagen att använda kateter vid
                   urinprovtagningar


                    Beslutet i korthet: En anstalt förmådde en intagen att försöka lämna urinprov genom
                    att själv använda en kateter, trots att varken den intagne eller närvarande
                    kriminalvårdspersonal hade tillräckliga kunskaper om hur den skulle användas. Någon
                    sjukvårdspersonal deltog inte vid provtillfället. Försöket fick avbrytas eftersom den
                    intagne skadades.
                    JO konstaterar att urinprovtagning utgör en form av tvångsmedel som Kriminalvården
                    beslutar om. Den som åtgärden avser är frihetsberövad, och vägran eller oförmåga att
                    lämna urinprov kan få påtagliga konsekvenser för honom eller henne. Utrymmet för
                    att i det sammanhanget tala om frivillighet, även när det gäller själva sättet på vilket
                    provtagningen ska gå till, är därför ytterst begränsat. I det aktuella fallet hade den
                    intagne tidigare gjort flera misslyckade försök att lämna urinprov på vanligt sätt vilket
                    lett till varningar. Eftersom anstalten inte använder sig av blodprover var kateter det
                    alternativ som återstod. Till skillnad från Kriminalvården menar JO att det inte i någon
                    rimlig mening kan anses ha varit frivilligt för den intagne att lämna urinprov på det sätt
                    som skett.
                    Efter det misslyckade försöket fick den intagne fortsätta att lämna urinprov med hjälp
                    av kateter, även då utan närvaro av sjukvårdspersonal. Med hänsyn till hur det gick
                    vid det första tillfället framstår detta enligt JO som synnerligen tveksamt. Hon är
                    sammantaget mycket kritisk till anstaltens agerande.
                    Det här är andra gången som JO riktar allvarlig kritik mot anstalter för att förmått
                    intagna att använda kateter vid urinprovtagningar utan bistånd från närvarande
                    sjukvårdspersonal. Hon menar att det finns anledning för Kriminalvården att se över
                    myndighetens rutiner om prover för drogkontroll. Eftersom ärendet också rör
                    medicinska frågor får Inspektionen för vård och omsorg en kopia av beslutet.

## Anmälan

I en anmälan framförde AA klagomål mot Kriminalvården, anstalten Mariefred.
                   Han anförde i huvudsak följande.

                   När han kom till anstalten blev han uppmanad att lämna urinprov. Han försökte
                   göra det men lyckades inte. Trots att han förklarade att han efter en magsäcks-
                   operation inte kan få i sig så mycket vätska fick han en varning för urinprovs-
                   vägran. Vid ett senare tillfälle ville anstalten att han skulle lämna urinprov med

    Riksdagens ombudsmän      Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm    Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00    Texttelefon: 020-600 600                     E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                      Dnr 4268-2024        Sid 2 (7)




hjälp av en tappningskateter. Personalen saknade dock kunskap om hur en
sådan fungerar. Han fick ”torrköra” in katetern ca 40 cm i urinröret. När han
skulle ta ut den uppstod friktionsskador i urinröret och det sved otroligt mycket
i över en vecka. Eftersom det inte kom någon urin fick han ytterligare en
varning. Varningarna medför bl.a. att han inte får ta emot besök. Han behöver
hjälp med att kunna lämna drogtester och visa att han är drogfri. Anstalten vill
nu fortsätta med katetern två gånger i veckan. Han är livrädd att han ska skadas
igen men känner sig tvingad att acceptera detta.

Utredning
JO hämtade inledningsvis in muntliga upplysningar från anstalten. Av dessa
framgick sammanfattningsvis följande.

AA kunde inte visa att han hade medicinska hinder mot att lämna urinprov och
fick lämna sådana prov genom att själv använda en kateter. Anstalten tillämpar
inte blodprover och det enda alternativ som återstod för AA var därför
användning av kateter. AA och närvarande kriminalvårdspersonal hade fått
skriftliga instruktioner från sjukvården om hur katetern skulle användas. Det ska
utsöndras ett glidmedel från katetern men detta fungerade inte första gången för
AA, vilket ledde till att han skadades. Senare överenskoms att AA skulle testa
en annan sorts kateter och denna har fungerat bra vid två tillfällen. Anstalten
avser därför att fortsätta med detta och AA kommer förmodligen att lämna
urinprov en gång per vecka. Sjukvårdspersonal brukar inte delta vid den här
typen av provtagning och har inte gjort det i AA:s fall heller.

Därefter uppmanades Kriminalvården att yttra sig över det som AA fört fram i
sin anmälan. I sitt remissvar anförde myndigheten, genom chefen för sektionen
för verksjuridik, i huvudsak följande:

## Utredning

Uppgifter om sakförhållandena har inhämtats från Kriminalvårdens region Mitt,
      som i sin tur inhämtat uppgifter från anstalten Mariefred. Därigenom har
      följande framkommit.
      AA kom till anstalten Mariefred den 23 februari 2024. Han anmodades att lämna
      urinprov för drogkontroll vid tre tillfällen i februari och mars 2024, men lämnade
      inte något urinprov. Han tilldelades varningar för vägran att utan giltigt skäl
      lämna urinprov vid dessa tillfällen. AA kontaktade anstaltens hälso- och sjukvård
      i mars 2024 och beskrev sina svårigheter att lämna urinprov. Enligt anstaltens
      hälso- och sjukvård förelåg inga medicinska hinder att lämna urinprov. AA fick
      från anstaltens hälso- och sjukvård information om att en tappningskateter kunde
      lämnas ut för att underlätta urinprovtagning.
      Den 27 mars 2024 anmodades AA på nytt att lämna urinprov. AA uppgav då till
      personal att han har svårt att kissa efter en magsäcksoperation och bad om
      hjälpmedel för att kunna lämna urinprov. Personal kontaktade anstaltens hälso-
      och sjukvård och uppgav att AA ville prova en tappningskateter. Anstaltens
      hälso- och sjukvård lämnade ut tappningskatetern tillsammans med noggranna
      skriftliga instruktioner om användningen, samt muntliga instruktioner till
      personal.
                                                                    Dnr 4268-2024     Sid 3 (7)




Enligt anstaltens hälso- och sjukvård är en tappningskateter enkel att använda. I
instruktionerna står det bl.a. att man ska avbryta försöken att föra in tappnings-
katetern om det gör ont. Vid provtagningen fick AA katetern och den skriftliga
instruktionen. AA uppgav att han hade svårigheter att föra in katetern och valde
att avbryta då han upplevde smärta. Närvarande personal uppfattade också att
AA fick ont och bad honom avbryta försöken att föra in katetern.
Kriminalvårdsinspektör pratade efter händelsen med AA om den fortsatta
planeringen av urinprovtagningen och att AA måste komma in med dokumen-
tation kring sina svårigheter att lämna urinprov. AA skulle därvid ta kontakt med
sin vårdcentral, men uppgav efter några veckor att han inte fått tag i
journalanteckningar. AA var mån om att kunna lämna urinprov, eftersom det
bl.a. hade betydelse för hans besökstillstånd. Kriminalvårdsinspektören hade ett
möte med AA varvid de kom överens om att han skulle prova en annan variant
av tappningskateter. AA lämnade sedan urinprov vid fyra tillfällen med hjälp av
den katetern.

Rättslig reglering
Av 2 kap. 6 § regeringsformen framgår bl.a. att var och en gentemot det
allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Enligt 2 kap. 20 §
regeringsformen får begränsningar i den rätten göras genom lag.
Av 1 kap. 4 § fängelselagen (2010:610) följer att varje intagen ska bemötas med
respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter
som är förenade med frihetsberövandet.
Av 1 kap. 5 § fängelselagen följer att verkställigheten ska utformas så att den
intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av
frihetsberövandet motverkas.
Av 1 kap. 6 § fängelselagen följer att verkställigheten inte får innebära andra
begränsningar i den intagnes frihet än som följer av fängelselagen eller som är
nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En
kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion
till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den
användas.
Av 8 kap. 6 § fängelselagen följer att en intagen, om inte annat motiveras av
medicinska eller liknande skäl, är skyldig att på begäran lämna urin-,
utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon
inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något
sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om
förbud mot vissa hälsofarliga varor.
Av allmänna råd till 8 kap. 6 § fängelselagen i Kriminalvårdens föreskrifter och
allmänna råd (2011:1) om fängelse framgår att Kriminalvården bestämmer
vilken form av prov för drogkontroll en intagen ska lämna.
Av 23 § fängelseförordningen (2010:2010) följer att vid kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning ska den som kontrolleras visas all den hänsyn som
omständigheterna medger.

Kriminalvårdens bedömning
Anstalten Mariefred har tillbakavisat AA:s uppgifter om att han tvingats att
använda tappningskateter vid urinprovtagning för drogkontroll. Som framgår av
anstaltens uppgifter har AA i detta fall själv efterfrågat hjälpmedel för att kunna
lämna urinprov, varefter personal vid anstalten kontaktat anstaltens hälso- och
sjukvård i det syftet. AA har därmed inte förmåtts att använda en kateter vid
urinprovtagning på det sätt som JO har kritiserat en anstalt för i beslut den
6 mars 2024 i dnr 10144-2022. Därtill har hälso- och sjukvårdspersonal lämnat
muntliga och skriftliga instruktioner för användningen och ett försök att använda
                                                                       Dnr 4268-2024        Sid 4 (7)




      katetern har, i enlighet med instruktionerna, avbrutits så fort AA känt smärta.
      Därefter har AA lämnat flera urinprov med hjälp av en annan typ av kateter. Mot
      den bakgrunden bedömer Kriminalvården att AA har visats hänsyn vid urinprov-
      tagningen, och att utförandet av densamma har stått i rimlig proportion till syftet
      med åtgärden.
AA kompletterade sin anmälan och kommenterade därefter remissvaret. Han
anförde i huvudsak följande. Det stod i bruksanvisningen till katetern att det
skulle finnas ett glidmedel som också skulle fungera som bedövning. När han
frågade efter detta fick han till svar att det inte fanns något sådant och att han
skulle blöta katetern med kranvatten. Han påtalade att det inte verkade hjälpa
men kriminalvårdspersonalen sa att ”antingen använder du katetern eller så blir
det en vägran och det kommer ge dig en varning”. Därför försökte han, men det
gjorde fruktansvärt ont och han skakade i hela kroppen av smärtan. När han
hade fått in katetern 40–45 cm i urinröret utan att det kom någon urin blev han
tillsagd att ta ut den igen och då uppstod friktionsskador. Även detta gjorde
hemskt ont. Han var nära att svimma och uppmanades att gå och lägga sig och
ta det lugnt ett tag. I över en vecka efteråt sved det väldigt mycket när han
skulle kissa, det kändes som att han kissade taggtråd. Han fick en varning som
har gjort att han inte beviljats någon permission eller nedklassning.

Rättslig reglering
Kriminalvården har i sitt yttrande redogjort för relevant rättslig reglering. Jag
vill tillägga följande.

Proportionalitetsprincipen i 1 kap. 6 § fängelselagen (2010:610) innebär att det i
varje enskilt fall ska ske en prövning av om kontroll- eller tvångsåtgärden över
huvud taget behöver tillgripas med hänsyn till omständigheterna och om syftet
kan tillgodoses genom en mindre ingripande åtgärd. Den intresseavvägningen
kan också leda till att åtgärden inte alls ska vidtas, om den skulle få skade-
verkningar som inte är rimliga i förhållande till vad som eftersträvas. (Se prop.
2009/10:135 s. 66.)

Bedömning
Det är utrett att AA i slutet av mars 2024 försökte att lämna urinprov med hjälp
av en tappningskateter. Han hade dessförinnan vid tre tillfällen fått varningar
för att han inte kunnat göra det på vanligt sätt. Försöket med katetern fick
avbrytas eftersom AA fick ont och skadades. Jag finner inte skäl att ifrågasätta
AA:s uppgifter om att smärtan var mycket kraftig och att han hade ont i över en
vecka efteråt. Sjukvårdspersonal närvarade inte vid provtillfället, men hade gett
skriftliga instruktioner till AA och kriminalvårdspersonal om hur katetern skulle
användas. Personalen hade dessutom fått muntliga instruktioner.

Kriminalvården har hävdat att AA inte tvingades att nyttja katetern eftersom
han själv hade efterfrågat hjälpmedel för att kunna lämna urinprov, och att
situationen följaktligen skiljer sig från den i ett ärende där jag riktade allvarlig
kritik mot anstalten Sörbyn för att ha förmått en intagen att använda en kateter
                                                                      Dnr 4268-2024       Sid 5 (7)




vid ett urinprov (se mitt beslut den 6 mars 2024, dnr 10144-2022). I det fallet
hade den intagne i samband med provtagningen informerats om att användande
av kateter var det enda återstående sättet att lämna urinprov på och att en vägran
kunde leda till förflyttning till en annan anstalt. Jag bedömde att det för den
intagne därmed inte kan ha framstått som annat än att alternativet till att
underkasta sig urinprovtagningen med hjälp av katetern var att bli omplacerad,
och att frivilligheten under dessa förhållanden måste anses ha varit illusorisk.

Jag vill till att börja med understryka att urinprovtagning utgör en form av
kroppsbesiktning som Kriminalvården beslutar om. Den som åtgärden avser är
frihetsberövad, och vägran eller oförmåga att lämna urinprov kan få påtagliga
konsekvenser för honom eller henne. Utrymmet för att överhuvudtaget tala om
frivillighet i detta sammanhang – även när det gäller själva sättet på vilket
provtagningen ska gå till – menar jag därför är ytterst begränsat.

Av såväl remissvaret som AA:s egna uppgifter framgår att han är angelägen om
att kunna lämna drogtester och att han därför vill ha hjälp med att göra det. AA
har emellertid också gett uttryck för en stark rädsla inför att lämna proverna
med hjälp av kateter, och uppgett att han känner sig tvingad till att göra det. Han
har dessutom framfört att han vid det första försöket med katetern fick veta att
valet stod mellan att använda den och att fortsätta få varningar för vägran att
lämna urinprov. Kriminalvården har inte haft möjlighet att kommentera det
sistnämnda påståendet, och jag har inte funnit tillräcklig anledning att utreda
frågan vidare. Det är därför inte klarlagt hur orden föll vid tillfället.
Utredningen visar dock att AA tidigare hade gjort tre misslyckade försök att
lämna urinprov på vanligt sätt och att det lett till att han tilldelats varningar. Av
de muntliga upplysningarna framgår även att anstalten inte kontrollerar
påverkan av otillåten substans genom blodprover och att användning av kateter
därmed var det alternativ som återstod. Huruvida anstalten någon gång
övervägde att hålla AA avskild med stöd av 6 kap. 9 § fängelselagen för att
kunna genomföra en urinprovtagning på vanligt sätt går inte att utläsa av
remissvaret. För AA kan det i vart fall inte ha framstått på annat sätt än att
alternativet till att underkasta sig urinprovtagningen med hjälp av katetern var
att fortsätta att bli tilldelad varningar, vilket i sin tur får allvarliga konsekvenser
bl.a. för hans möjligheter att ta emot besök och beviljas permissioner.

I motsats till Kriminalvården bedömer jag att det inte i någon rimlig mening kan
sägas ha varit frivilligt för AA att lämna urinprovet med hjälp av katetern. Att
han själv efterfrågat hjälpmedel för att kunna genomföra urinprovtagningar kan
knappast förstås så att han har samtyckt till att försöka lämna urinprov på det
sätt som nu skett. Frivilligheten måste alltså också i detta fall anses ha varit
illusorisk.

Det står klart att AA fick försöka tappa sig själv på urin med hjälp av en kateter
utan att någon sjukvårdspersonal var på plats. Med hänsyn till hur det hela
slutade kan jag inte dra någon annan slutsats än att såväl AA som närvarande
                                                                    Dnr 4268-2024       Sid 6 (7)




kriminalvårdspersonal saknade tillräckliga kunskaper om hur katetern skulle
användas. Det var uppenbarligen inte tillräckligt att de delgavs instruktioner
från sjukvården inför provtagningen. Att anstalten under sådana omständigheter
valde att genomföra försöket med katetern är anmärkningsvärt.

Som framgått har AA när han kommenterat Kriminalvårdens yttrande uppgett
att personalen vid det aktuella tillfället förmådde honom att använda katetern
efter att bara ha kunnat blöta den med kranvatten. Något glidmedel som enligt
instruktionerna skulle användas ska inte ha funnits tillgängligt. Om det har gått
till på detta sätt är det fullständigt oacceptabelt. Kriminalvården har emellertid
inte uppmanats att yttra sig över AA:s tillkommande uppgifter. Även om jag
inte ser något skäl till att betvivla dem, särskilt som provtagningen uppenbart
misslyckats, är det inte klarlagt att det har gått till så som AA senare beskrivit.
Oavsett detta menar jag att anstalten, genom att ha förmått honom att använda
en kateter på det sätt som är utrett, har agerat i strid med fängelselagens krav på
proportionalitet och att bemöta varje intagen med respekt för deras människo-
värde.

Enligt Kriminalvården fick AA några veckor efter den misslyckade urinprov-
tagningen med kateter testa en annan sort, som han sedan har lämnat urinprover
med vid fyra tillfällen. Det framgår inte annat än att detta har gått bra. Med
hänsyn till det som har framkommit om det första tillfället framstår det dock
enligt min mening som synnerligen tveksamt att anstalten har gått vidare med
kateter, även då utan närvaro av sjukvårdspersonal.

Sammantaget är jag mycket kritisk till anstalten Mariefreds agerande gentemot
AA i samband med urinprovtagningen och att man fortsatt med kateter trots att
han skadades vid det första tillfället. Anstalten förtjänar allvarlig kritik för det
inträffade.

Jag har nu riktat allvarlig kritik mot två olika anstalter för att ha förmått intagna
att använda kateter vid urinprovtagningar utan att sjukvårdspersonal deltagit vid
de aktuella tillfällena. Som Kriminalvården har redogjort för anges i de
allmänna råden till 8 kap. 6 § fängelselagen i Kriminalvårdens föreskrifter och
allmänna råd (2011:1) om fängelse, FARK Fängelse, att myndigheten
bestämmer vilken form av prov för drogkontroll en intagen ska lämna. Jag har i
grunden inte något att invända mot detta. När ett verksamhetsställe bestämmer
formen för provtagning måste det dock alltid ske med beaktande av
fängelselagens krav på proportionalitet och att varje intagen ska bemötas med
respekt för sitt människovärde. Om det i ett enskilt fall inte går att genomföra
t.ex. ett urinprov på ett säkert och humant sätt ska det alltså inte fullföljas. För
att kunna genomföra ett prov för drogkontroll måste anstalten i en sådan
situation överväga andra möjligheter såsom användande av blodprover, eller
försäkra sig om medverkan av sjukvårdspersonal vid provtillfället.

Det har framkommit att man i anstalten Mariefred inte tar blodprover vid de
aktuella kontrollerna och sjukvårdspersonal tycks som regel inte delta vid
                                                                  Dnr 4268-2024      Sid 7 (7)




urinprovtagningar. Jag vet inte vilka närmare överväganden som ligger bakom
dessa ställningstaganden, och saknar kännedom om huruvida sådana rutiner är
utbredda inom myndigheten i övrigt. Det kan i vart fall konstateras att 8 kap. 6 §
fängelselagen ger utrymme för olika typer av provtagning, däribland
blodprover. Naturligtvis är det inte min sak att göra medicinska bedömningar
men det lär inte kunna uteslutas att det finns enskilda fall där blodprov vore det
mest ändamålsenliga och proportionerliga valet. Det kan vidare diskuteras hur
rutinerna förhåller sig till riktlinjer inom den allmänna sjukvården.
Självtappning med hjälp av kateter torde där regelmässigt initialt ske under
överinseende av särskild sjukvårdspersonal, som också hjälper till med att prova
ut rätt kateter.

Mot bakgrund av det anförda finns det enligt min mening anledning för
Kriminalvården att se över rutinerna inom myndigheten beträffande prover för
drogkontroll. Det förefaller lämpligt att involvera de egna medicinska
experterna i det arbetet.

Med hänsyn till att ärendet berör medicinska frågor skickar jag en kopia av
detta beslut, jämte mitt i mars 2024 meddelade beslut om samma sak, till
Inspektionen för vård och omsorg för kännedom.

Ärendet avslutas.



Beslutet har fattats av JO Katarina Påhlsson. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Emma Söderberg Majanen har föredragit ärendet och
byråchefen Catrine Björkman och den medicinske experten Ingemar Engström
har deltagit i beredningen.
