# Uttalanden om skyldigheten att kommunicera en begäran om besöksförbud innan ett sådant beslut meddelas

JO 2011-03-04 dnr 4293-2010

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                      Sid
                                                                         2011-03-04              4293-2010               1 (6)
Stf justitieombudsmannen
Hans Ragnemalm




                        Uttalanden om skyldigheten att kommunicera en begäran om
                        besöksförbud innan ett sådant beslut meddelas


                          Beslutet i korthet: En person dömdes i januari 2006 för grov misshandel, ofredande och
                          överträdelse av besöksförbud till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
                          Fyra år senare polisanmälde målsäganden på nytt samma person för ofredande. Vid ett
                          förhör som hölls med målsäganden begärde denne att den utpekade personen skulle
                          åläggas besöksförbud. Åklagaren meddelade härefter personen besöksförbud utan att
                          denne dessförinnan beretts möjlighet att ta del av och yttra sig över uppgifterna i ärendet.
                          Jag är starkt kritisk till att någon kommunikation inte skedde.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot kammaråklagaren BB vid
                        Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Halmstad. Hon var missnöjd bl.a. med
                        att BB hade meddelat henne besöksförbud utan att hon fått tillfälle att yttra sig.

## Utredning

Handlingar i åklagarkammarens ärende AM-17180-10 och i Polismyndighetens i
                        Hallands län ärende K1006-10 infordrades. Vidare inhämtades domar från
                        Norrtälje tingsrätt och Svea hovrätt. Av handlingarna framgick bl.a. följande.

                        I januari 2006 dömdes AA av Svea hovrätt för grov misshandel, ofredande och
                        överträdelse av besöksförbud till rättspsykiatrisk vård med särskild
                        utskrivningsprövning. Brotten var begångna under åren 2003–2005. Målsägande
                        var AA:s f.d. make CC.

                        CC polisanmälde i januari 2010 AA för ofredande bestående i att hon under tiden
                        den 7–12 januari hade ringt till honom vid sex tillfällen. Ett förhör hölls med CC,
                        vid vilket han bl.a. uppgav att detta var första gången efter domen som AA
                        kontaktade honom samt att han endast svarade på det sista samtalet och då lade på
                        luren när han hörde att det var AA. I samband med förhöret ansökte CC om
                        besöksförbud samt uppgav att han inte angav ofredandet till åtal.

                        BB meddelade den 3 februari 2010 AA besöksförbud med en giltighetstid om ett
                        år. Som motivering till beslutet angav hon följande. Det finns på grund av särskilda
                        omständigheter risk för att AA kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat


 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                        Dnr 4293-2010     Sid 2 (6)




sätt allvarligt trakassera CC. AA har tidigare dömts för bl.a. grov misshandel av
CC, varvid hon överlämnades till rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning. BB beredde inte AA tillfälle att yttra sig innan beslutet
fattades.

Samma dag beslutade BB också att inte inleda förundersökning för ofredande
eftersom det inte fanns anledning att anta att brott som hörde under allmänt åtal
hade förövats.

Muntliga upplysningar inhämtades från chefsåklagaren DD vid åklagarkammaren i
Halmstad, som uppgav att BB för närvarande var tjänstledig och inte önskade yttra
sig i ärendet.

Åklagarmyndigheten anmodades att komma in med upplysningar och yttrande
beträffande vilka överväganden som föregick åklagarens beslut att meddela AA
besöksförbud utan att dessförinnan bereda henne tillfälle att yttra sig.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren EE) kom in med ett remissvar. Efter att ha
redogjort för bakgrunden och den rättsliga regleringen anförde hon under rubriken
Bedömning följande.

      Eftersom inte några upplysningar har kunnat hämtas in från handläggande åklagaren,
      och då det skriftliga materialet inte ger någon tydlig vägledning i saken, kan jag inte
      uttala mig om vilka överväganden som föregick åklagarens beslut den 3 februari
      2010 att meddela AA besöksförbud utan att hon bereddes tillfälle att yttra sig.
      De frågeställningar som aktualiseras med anledning av remissen rör åklagares
      möjligheter att enligt 11 § besöksförbudslagen besluta om besöksförbud utan
      föregående kommunikation. Jag har valt att beröra dessa frågor på ett mer generellt
      plan med utgångspunkt i det material jag haft tillgång till. Beträffande
      kommunikation gäller enligt 11 § besöksförbudslagen och ovan återgivna
      motivuttalanden att besöksförbud normalt inte bör meddelas utan att både den mot
      vilket förbudet avses att gälla och den som beslutet avser att skydda har haft tillfälle
      att ge sina synpunkter. Båda ska underrättas om uppgifter som har tillförts ärendet
      genom någon annan än honom eller henne själv och beredas tillfälle att yttra sig över
      dem innan frågan om besöksförbud avgörs. Undantagen från kommunikations-
      skyldigheten stämmer i sak överens med vad som gäller enligt 17 § förvaltnings-
      lagen (prop. 1987/88:137 s. 27 och s. 46).
      Bestämmelsen i 17 § förvaltningslagen syftar till att ett ärende inte avgörs till en
      parts nackdel, utan att parten har fått del av det material som avgörandet grundas på.
      Parten ska också ha fått tillfälle att säga sin mening om de uppgifter som ingår i
      materialet. På så vis blir det också lättare för myndigheten att kontrollera att
      uppgifterna är fullständiga och korrekta (Hellners m.fl. Förvaltningslagen [27
      oktober 2010, Zeteo], kommentaren till 17 §).
      Vad gäller det första undantaget från kommunikationsplikten enligt 11 § första
      stycket andra meningen besöksförbudslagen (jfr 17 § första stycket 1
      förvaltningslagen), som gäller att kommunikation är uppenbart obehövligt, står det
      till en början klart att någon kommunikationsskyldighet inte föreligger om
      myndighetens avgörande i alla avseenden går i gynnande riktning för parten (jfr
      prop. 1971:30 s. 468 och s. 470). Enligt kommentaren till förvaltningslagen
      (Hellners m.fl., a.a.) innebär punkten 1 vidare att myndigheten inte är skyldig att
      kommunicera det som saknar betydelse för ärendets avgörande. En sådan
      kommunikation skulle kunna orsaka tidsförluster och kostnader såväl för
      myndigheten som för parten. Består det material som tillförts ett ärende genom
                                                                  Dnr 4293-2010        Sid 3 (6)




någon annan än parten själv enbart av uppgifter om sådana faktiska förhållanden
som parten kan förutsättas ha kännedom om, t.ex. formella identifieringsuppgifter
om parten, är det enligt nämnda kommentar normalt onödigt såväl att underrätta
parten om materialet som att lämna parten tillfälle att yttra sig över det.
En åklagare får också enligt det andra undantaget i 11 § första stycket andra
meningen besöksförbudslagen (jfr 17 § första stycket 3 förvaltningslagen) underlåta
kommunikation om det kan befaras att sådan skulle göra det avsevärt svårare att
genomföra beslutet. Detta undantag är enligt min uppfattning svårt att föra över till
en besöksförbudssituation.
Det tredje för åklagare aktuella undantaget i 11 § besöksförbudslagen (jfr 17 § första
stycket 4 förvaltningslagen) gäller om avgörandet inte kan uppskjutas. Ett exempel
på en sådan situation kan enligt kommentaren vara att ett ärende måste avgöras
omgående av formella skäl, t.ex. därför att myndigheten är bunden av en beslutsfrist.
De undantag från kommunikationsplikten som närmast skulle kunna vara tillämpliga
i den här aktuella situationen är att avgörandet inte kunde uppskjutas eller att
kommunikation var uppenbart obehövlig. Om det t.ex. finns beslutsunderlag i form
av tidigare domar och eventuellt tidigare besöksförbud och den som beslutet avses
gälla är svår att få tag på bör utrymme finnas att i vissa fall besluta om besöksförbud
utan kommunikation med hänsyn till att avgörandet inte kan uppskjutas. Det skulle
också emellanåt kunna vara uppenbart obehövligt med kommunikation av sådana
faktiska förhållanden som en part kan förutsättas ha kännedom om, t.ex. uppgifter ur
belastningsregistret. Beslutsmotiveringen i det aktuella beslutet, i vilken såväl
tidigare brottslighet som påföljden omnämns, kan enligt min uppfattning tala för att
åklagaren grundade sina överväganden ifråga om behovet av kommunikation på de
nu nämnda undantagen vars tillämpningsområden enligt min uppfattning delvis
synes kunna överlappa varandra.
Enligt CC var det den första gången sedan AA dömdes i början 2006, som hon i
januari 2010 per telefon försökte kontakta honom. AA hade inte dömts för nya brott
efter domen och hon förekommer f.n. inte i misstankeregistret.
I NJA 2006 s. 202 hade en person, som i december 2001 dömts till fyra års fängelse
för bl.a. våldtäkt, i maj 2005 på nytt fått sitt besöksförbud mot målsäganden
förlängt. Högsta domstolen uttalade att de gärningar som personen dömts för
visserligen var av allvarlig karaktär. Emellertid hänförde sig gärningarna till en
begränsad tidsperiod som låg så långt tillbaka i tiden, att enbart brottslighetens
karaktär och omständigheterna kring denna inte längre kunde läggas till grund för
slutsatsen att det förelåg en risk för att målsäganden skulle utsättas för förföljelse
eller andra former av trakasserier.
Den tid som förflutit sedan AA dömdes för brott mot CC talar med andra ord i
enlighet med vad som uttalas av Högsta domstolen för att den tidigare
brottslighetens karaktär och omständigheterna i övrigt kring denna inte ensamt
kunde läggas till grund för slutsatsen att det i februari 2010 fanns risk för att AA
skulle förfölja eller trakassera CC. En slutsats av detta är också att endast den
tidigare brottsligheten mot CC inte i sig kan sägas ha medfört att avgörandet inte
kunde uppskjutas eller att kommunikation var uppenbart obehövlig.
Vid åklagarens beslut synes upplysningar inte ha funnits om hur den i domen
beslutade rättspsykiatriska vården med särskild utskrivningsprövning hade utfallit
eller för den delen var AA befann sig eller hur hennes psykiska tillstånd var. Ett skäl
för åklagaren att inte besluta om besöksförbud skulle ha kunnat vara att risken för
trakasserier kunde elimineras genom att AA var inlagd på ett behandlingshem eller
liknande, där kontakterna med omvärlden var begränsade, eller att AA flyttat till
annan ort (se prop. 1987/88:137 s. 20). Detta är omständigheter som talar för att
kommunikation behövdes.
Till detta kommer att AA inte hörts om de påstådda telefonkontakterna varför det
framstår som tveksamt i vad mån dessa uppgifter har kunnat läggas till grund för
bedömningen av skälen för besöksförbud. Åklagaren har inte heller i motiveringen
                                                                        Dnr 4293-2010     Sid 4 (6)




      till beslutet om besöksförbud angett att de påstådda kontakterna utgjort ett skäl för
      beslutet.
      Utifrån föreliggande material drar jag därför sammanfattningsvis slutsatsen att inget
      har framkommit som talar för att det fanns skäl för att inte låta AA yttra sig innan
      beslut i besöksförbudsfrågan fattades. Om kommunikation bör underlåtas eller inte i
      ett enskilt fall är emellertid en bedömningsfråga. Det kan inte uteslutas att åklagaren,
      t.ex. genom odokumenterade upplysningar från polisen, fått ett annat
      beslutsunderlag än det som jag har haft tillgång till och då haft fog för en bedömning
      att något av undantagen från kommunikationsplikten i 11 § besöksförbudslagen var
      tillämpbart.
AA yttrade sig över remissvaret och förklarade att anledningen till att hon
kontaktade CC i januari 2010 var att de hade en gemensam skuld som hon behövde
diskutera med honom.

I ett beslut den 4 mars 2011 anförde stf JO Ragnemalm följande.

Bedömning
Av utredningen framgår att AA i januari 2006 dömdes för bl.a. grov misshandel av
sin f.d. man, CC, till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. CC
polisanmälde fyra år senare, i januari 2010, AA för ofredande. I förhör uppgav CC
att AA hade ringt till honom sex gånger i januari, att detta var första gången hon
kontaktade honom sedan domen meddelades samt att han endast svarade på det
sista samtalet och då lade på luren när han hörde att det var AA. Han ansökte då
också om besöksförbud. BB meddelade härefter AA besöksförbud utan att
dessförinnan ha berett henne tillfälle att ta del av och yttra sig över uppgifterna i
ärendet.

Jag vill inledningsvis klargöra att min granskning inte avser frågan om det funnits
grund för att meddela besöksförbud utan endast om det var korrekt att fatta beslut
om besöksförbud utan att AA fick möjlighet att yttra sig.

Enligt 11 § lagen (1988:688) om besöksförbud ska, innan frågan om besöksförbud
prövas, den mot vilken förbudet avses gälla samt den som förbudet avses skydda
underrättas om uppgifter som har tillförts ärendet genom någon annan än honom
eller henne själv och ges tillfälle att yttra sig över dem. Frågan får dock avgöras
utan att så har skett, om åtgärderna är uppenbart obehövliga, om det kan befaras att
det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet eller om
avgörandet inte kan uppskjutas.

Huvudregeln är således att kommunikation ska ske inför beslut i
besöksförbudsärenden. I förarbetena till lagen om besöksförbud påpekas att
undantagen från kommunikationsplikten i sak överensstämmer med vad som gäller
enligt 17 § förvaltningslagen (1986:223). Som exempel på en situation där det
framstår som uppenbart obehövligt att bereda den som förbudet ska gälla tillfälle
att yttra sig anges att vederbörande i annan ordning redan framfört synpunkter på
förbudsfrågan (prop. 1987/88:137 s. 46).
                                                                    Dnr 4293-2010    Sid 5 (6)




Principen att ”ingen ska dömas ohörd” utgör ett av rättsstatens fundament. Inom
förvaltningsrätten har den sedan gammalt formulerats som en
kommunikationsprincip. En regelrätt kommunikation förutsätter att myndigheten
aktivt dels informerar parten om uppgifter som tillförts ärendet, dels ger honom
eller henne tillfälle att anlägga synpunkter på innehållet i dessa. Förtroendet för den
offentliga förvaltningen förutsätter att den inte bedrivs över medborgarnas
huvuden. Vid sidan av det primära syftet att garantera medborgarna sådan
elementär rättssäkerhet fyller principen också en viktig funktion som
utredningsmedel, då kommunikationsskyldighetens fullgörande innefattar ett
fortlöpande utbyte av information och argument mellan de i ärendet medverkande
(SOU 2010:29 s. 425 och 441 f.).

Av det sagda följer att tillämpningen av de undantagsbestämmelser som ändå
ansetts vara befogade eller rent av nödvändiga för att åstadkomma en
ändamålsenlig förvaltning måste ske med stor försiktighet. Särskilt gäller detta
beträffande kriterier av typ ”uppenbart obehövligt” som figurerar i både 11 §
besöksförbudslagen och 17 § förvaltningslagen. Ett sådant uttryck markerar en
stark restriktivitet. För att man ska kunna göra avsteg från huvudregeln krävs att
det rör sig om en situation, där det måste stå klart för både myndighet och part att
en kommunikation saknar varje mening. Så snart någon tvekan kan uppkomma
härvidlag, ska parten kommuniceras på vanligt sätt (jfr SOU 2010:29 s. 448).

Ett beslut om besöksförbud innebär ett ingrepp i en persons rörelsefrihet. Det är
enligt min mening närmast uteslutet, att det skulle kunna anses uppenbart
obehövligt att den mot vilken förbudet ska gälla får del av en begäran om
besöksförbud och ges möjlighet att argumentera i saken, innan en sådan ansökan
bifalls. Det ovannämnda uttalandet i förarbetena till besöksförbudslagen om att det
kan framstå som uppenbart obehövligt att föranstalta om formlig kommunikation,
om vederbörande ”i annan ordning” redan framfört synpunkter på förbudsfrågan är
enligt min mening något vårdslöst och ägnat att skapa osäkerhet om vad som krävs.
Däremot kan det naturligtvis i vissa fall anses vara uppenbart obehövligt att
kommunicera visst tillkommande material i ärendet, t.ex. om det rör sig om
uppgifter som bevisligen redan är kända för parten eller som saknar direkt
betydelse för avgörandet.

Intet i det aktuella ärendet indikerar heller att något av de båda övriga undantagen i
11 § besöksförbudslagen – motsvarande punkterna 3 och 4 i första stycket av 17 §
förvaltningslagen – skulle vara tillämpligt. Bestämmelsen om att kommunikation
kan underlåtas ”om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att
genomföra beslutet i ärendet” tar i första hand sikte på situationer, där det gäller att
avvärja en akut fara för liv, hälsa eller egendom. För att myndigheten ska kunna
avstå från kommunikation med åberopande av att ”avgörandet inte kan uppskjutas”
förutsätts att det föreligger sådana omständigheter som objektivt motiverar att
snabbhet får ges prioritet framför den rättssäkerhetsgaranti varom nu är fråga (jfr
SOU 2010:29 s. 451 f.).
                                                                Dnr 4293-2010   Sid 6 (6)




Jag kan således sammanfattningsvis konstatera, att BB meddelat AA beslut om
besöksförbud utan föregående kommunikation med henne. Då ingen av de
tillämpliga undantagsbestämmelserna rimligen kunnat åberopas i det aktuella fallet,
är jag starkt kritisk till denna underlåtenhet.

–––

Anm: ChefsJO Melin har i ett beslut den 25 november 2010 (dnr 6329-2009)
uttalat sig om skyldigheten att kommunicera innan ett beslut om upphävande av
besöksförbud meddelas.
