# Initiativärende angående bristfällig information till målsägande om gärningsmannens permission

JO 2007-04-20 dnr 4301-2006

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                     Sid
                                                                           2007-04-20             4301-2006              1 (6)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Initiativärende angående bristfällig information till målsägande om
                        gärningsmannens permission

## Initiativet

I en artikel i Göteborgs-Posten den 8 september 2006 framkom uppgifter om att det
                        inte hade gått ut någon underrättelse till en målsägande om gärningsmannens
                        permission från anstalten. Jag beslutade därför den 11 september 2006 att inleda en
                        utredning i saken. Aktuellt lagrum i sammanhanget är 35 § lagen (1974:203) om
                        kriminalvård i anstalt.

## Utredning

Kriminalvården anmodades att yttra sig över vilka försök som hade gjorts för att
                        kontakta målsäganden i det aktuella fallet och vilka överväganden som gjordes när
                        detta inte lyckades. Kriminalvården anmodades även att redogöra för de rutiner
                        som tillämpas när det gäller målsägandeinformation.

                        Kriminalvården, genom generaldirektören AA, anförde i ett yttrande den 29
                        november 2006 följande.

## Sakförhållanden

Kriminalvården, Region Väst, har i yttrande till huvudkontoret anfört följande i
                                  fråga om sakförhållanden (här med utelämnande av personuppgifter):
                                  BB dömdes den 21 februari 2006 till fängelse två (2) år sex (6) månader för våldtäkt
                                  mot barn m.m. Verkställigheten i anstalt inleddes på anstalten Skänninge den 23 maj
                                  2006.
                                  BB är dömd för brott för vilka, enligt bestämmelserna i 35 § lagen (1974:203) om
                                  kriminalvård i anstalt (KvaL), information skall lämnas till brottsoffer.
                                  Personuppgifter om det aktuella brottsoffret (namn och adress) fanns i bilaga till
                                  domen. Det framgick dock av domen att brottsoffret var minderårigt, i vilket fall
                                  förfrågan om information enligt Kriminalvårdens s.k. handbok skall ställas till
                                  barnets vårdnadshavare. Dennas namn och adress fanns inte angivet i
                                  domshandlingarna. Anstalten Skänninge valde då att sända förfrågan via
                                  målsägandebiträdet i målet, advokaten CC. Anstalten Skänninge antecknade den 1
                                  juni 2006 i akten att ”Förfrågan om målsägarinformation är skickad till målsägandes
                                  advokat som vidarebefordrar förfrågan”.
                                  BB förflyttades den 17 juni 2006 till anstalten Skogome. Av slutanteckning från
                                  anstalten Skänninge framgick att svar på förfrågan om målsägarinformation inte
                                  hade inkommit. Då BB vid denna tidpunkt redan passerat den generella och



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                    Dnr 4301-2006     Sid 2 (6)




individuella minimitiden för normalpermission prövades permissionsfrågan
skyndsamt, beslut om permissionsplan fattades i kollegium den 13 juli 2006. Under
perioden fram till den 23 juli 2006 medgavs en permission under fyra timmar med
tillsyn av personal, därefter under perioden fram till den 23 augusti 2006 en
permission om åtta timmar utan tillsyn och därefter ytterligare permissioner enligt
bestämmelserna om normalpermission.
BB skötte sin första permission (fyra timmar med tillsyn) utan anmärkning och
beviljades sin första permission på egen hand (åtta timmar) den 8 augusti 2006. Inför
permissionen hade BB:s kontaktman, DD, som ansvarade för
brottsofferinformationen, upprepade gånger sökt advokat CC på telefon för att
kontrollera att det faktiskt förhöll sig så att brottsoffrets vårdnadshavare inte önskade
information. Kontaktmannen hade även gjort försök att via adressregister på nätet
själv spåra vårdnadshavaren.
På grund av bristande kunskap och bristande rutiner hos anstalten hade
kontaktmannen dock inte sökt i folkbokföringens dataregister SPAR (som alla
enheter inom Kriminalvården har tillgång till) där en enkel sökning direkt hade tagit
fram vårdnadshavarens namn och adress (samma adress men annat efternamn än
brottsoffret).
BB tilläts därför gå ut på sin första permission, på egen hand, utan att brottsoffrets
vårdnadshavare blivit tillfrågad om hon önskade information.
BB skötte denna permission, som han tillbringade tillsammans med sina föräldrar,
utan anmärkning. Fjorton dagar därefter, den 22 augusti 2006, tog vårdnadshavaren
själv telefonkontakt med anstalten och fick då av vikarierande kontaktmannen, EE,
upplysningar om tid och plats för den kommande permissionen den 2–3 september
2006.
DD hade i god tid före sin semester i augusti planerat BB:s tredje permission. Hon
fortsatte att söka advokat CC, dock utan resultat. DD har delegation att fatta beslut
om normalpermission, dock ej första normalpermission som beslutas lägst av
kriminalvårdsinspektör. Av delegationen framgår att ett ärende skall överlämnas till
närmast överordnad chef om ärendet är av principiell betydelse, av större
omfattning, kan få betydelse utanför ansvarsområdet, föranleda stort intresse i
massmedia eller om tveksamhet uppkommer vid avgörandet. DD gjorde själv
bedömningen att BB kunde få tillbringa sin tredje permission hos sin familj i A, väl
medveten om att även brottsoffret var bosatt i samma stadsdel och att kontakt ej
etablerats med brottsoffrets vårdnadshavare. DD var helt övertygad om att BB inte
tänkte ta kontakt med brottsoffret under permissionen, vilket ej heller skedde, och
fann ej anledning att samråda i ärendet med närmaste chef. BB skötte således även
sin tredje permission utan anmärkning.
Genom att vårdnadshavaren spontant tog kontakt med anstalten och därigenom fick
upplysning om tid och plats för BB:s permission var hon informerad, innan
permissionen ägde rum. Hade vårdnadshavaren inte själv tagit denna kontakt hade
hon inte fått någon underrättelse om permissionen, eftersom DD eller EE inte kunnat
få fram uppgift om hennes adress och telefonnummer.2

Författningsbestämmelser
Enligt 35 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) skall, om en intagen
avtjänar straff för ett brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid,
målsäganden tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om i vilken anstalt den
intagne befinner sig, om den intagne förflyttas till öppen anstalt, om den intagne får
permission enligt 32 §§, om den intagne 2 Från Kriminalvården har inhämtats att de
tjänstemän som omnämns i remissvaret med initialerna DD och EE är FF och GG.
Vistas utanför anstalt enligt 11, 14, 34, 37, 38 eller 43 §§, om den intagne avtjänar
en del av straffet genom verkställighet utanför anstalt enligt 33 a §, om den intagne
eller Kriminalvården ansöker om omvandling enligt lagen (2006:45) om omvandling
av fängelse på livstid, om den intagne friges, om den intagne rymmer och om den
                                                                 Dnr 4301-2006      Sid 3 (6)




intagne uteblir efter permission eller någon annan vistelse utanför anstalten. En
begärd underrättelse behöver inte lämnas angående en planerad vistelse utanför
anstalten när en underrättelse på grund av beslutad bevakning eller andra
förhållanden framstår som uppenbart obehövlig. Detsamma gäller när en
underrättelse kan befaras medföra fara för den intagnes liv eller hälsa. Underrättelse
till målsägande angående frigivning skall lämnas i lämplig tid före frigivningen och i
andra fall så tidigt som möjligt. Underrättelsen skall utformas på ett sätt som är
lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Enligt 6 kap. 11 § föräldrabalken (1949:381, FB) har en vårdnadshavare rätt och
skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.

Kriminalvårdens rutiner
Beslut i fråga om målsägandeinformation fattas enligt Kriminalvårdens
arbetsordning (KVAF 2006:17) bilaga 1 av verksamhetsstället. Chefen för
verksamhetsområdet kan delegera uppgiften till en anställd som vunnit tillräcklig
kunskap om och erfarenhet av aktuell ärendetyp.
Om ett ärende är av svår beskaffenhet, har principiell betydelse, är av större
omfattning, kan få betydelse utanför ansvarsområdet, föranleda stor uppmärksamhet
i massmedia eller uppkommer tveksamhet inför beslut i ärendet skall det överlämnas
till närmast överordnad chef för avgörande om fortsatt handläggning (avsnitt 15 i
arbetsordningen).
I Kriminalvårdens Handbok i rättsvård, kapitlet om målsägandeinformation, anges
bl.a. följande. Förfrågan om målsägandeinformation och eventuella underrättelser
skall, för det fall att målsäganden är underårig, skickas till målsägandens
vårdnadshavare. Om målsäganden inte svarar på förfrågan om
målsägandeinformation trots att Kriminalvården fått rätt adress får Kriminalvården
anses ha fullgjort sin skyldighet då brev har skickats till målsäganden med
uppmaning om att inkomma med svar (s. 4). Som metod för att hitta namn och
adress till målsäganden anges adress i domen, adresskontroll i SPAR, kontakt med
Skatteverket, kontakt med domstolen och eventuellt kontakt med målsägandebiträde,
polis eller åklagare. Vidare anges att om alla nämnda åtgärder utförts får
myndigheten anses ha fullgjort sin skyldighet (s. 5 f.). Kapitlet i sin helhet bifogas
till detta yttrande.

Kriminalvårdens bedömning
Kriminalvården Region Väst har yttrat följande:
Kriminalvårdschefen för verksamhetsområde Skogome har efter att ärendet
uppmärksammats i media haft personlig kontakt med vårdnadshavaren och i samråd
med henne kommit överens om på vilket sätt information om BB:s kommande
permissioner skall ske. Kriminalvårdschefen har också informerat vårdnadshavaren
om att anstalten inte kommer att medverka till att förlägga BB framtida permissioner
till A. BB är införstådd om det.
I stort sett alla intagna på anstalten Skogome är dömda för brott för vilka enligt
bestämmelserna i 35 § KvaL information skall lämnas till brottsoffer. Således skall
all personal med klientnära arbetsuppgifter kunna hantera målsägandeinformation.
Av utredningen framgår att kontaktmannen i aktuellt ärende saknar kunskap om hur
man söker efter brottsoffrens adress i folkbokföringens dataregister SPAR. Hon har
heller inte med högre chef eller klienthandläggare samrått i ärendet, vilket hon enligt
Region Västs mening skulle ha gjort, innan hon medgav permission till det område,
där brottsoffret är bosatt.
Det föreligger ett angeläget utbildningsbehov inom anstalten att lära kontaktmännen
handlägga målsägandeinformation enligt rättsvårdshandboken. Anstalten Skogome
kommer att se till att sådan utbildning snarast kommer till stånd.
Huvudkontoret vill för egen del anföra följande.
                                                                   Dnr 4301-2006      Sid 4 (6)




Formerna för hur målsägande skall underrättas om sin rätt till information enligt 35
§ KvaL är reglerade i Kriminalvårdens Handbok för rättsvård som utgör ett stöd för
den person som handlägger visst ärende.
Vårdaren DD handlade frågan om målsägandeinformation. Hon sökte
målsägandebiträdet, advokaten CC, flera gånger för att efterhöra målsägandens
inställning i informationsfrågan. Sådan kontakt är fullt legitim att ta och torde
vidare, under förutsättning att målsäganden specifikt hänvisat till sitt biträde i fråga
om målsägandeinformation, kunna vara tillräcklig. I förevarande fall har emellertid
någon sådan hänvisning inte givits.
Som alternativa sätt att ta reda på korrekta uppgifter om målsäganden föreslås i
handboken bl.a. en sökning i SPAR. En sådan sökning hade i det aktuella fallet lett
till att målsäganden hade kunnat underrättas på ett korrekt sätt. Anstalten kan därför
i detta avseende inte sägas ha gjort vad som ålegat den. Att svaret på förfrågan om
målsägandeinformation uteblivit kan inte heller i ett fall som det förevarande
jämställas med ett nekande svar eftersom osäkerhet har förelegat i fråga om
målsäganden verkligen fått förfrågan. I sammanhanget kan dock noteras att den
person som handlade frågan om målsägandeinformation och permission för BB
förutom att ta kontakt med målsägandebiträdet även försökte hitta korrekta uppgifter
på annat sätt än genom sökning i SPAR.
Sammantaget ser Kriminalvården – särskilt med beaktande av att fråga är om
allvarlig brottslighet riktad mot ett barn och att anstalten varit medveten om eller i
varje fall misstänkt att någon information inte nått målsäganden – allvarligt på det
inträffade och anser att anstalten under förevarande omständigheter borde ha
övervägt att inte medge BB permission. Av utredningen framgår att det främst är
fråga om bristfällig handläggning i ett enskilt fall. Kriminalvården delar mot denna
bakgrund regionens bedömning i fråga om vikten och behovet av utbildning i fråga
om målsägandeinformation.
Kriminalvården vill vidare anföra följande.
Kriminalvårdens controllerfunktion fick i maj 2006 i uppdrag att genomföra en
genomlysning av målsägandeinformationen. Syftet var att se om hanteringen av
informationen handläggs i enlighet med lagstiftningen, Kriminalvårdens föreskrifter,
rättshandbok och olika former av systemstöd. Översynen syftade även till att visa på
goda och säkra rutiner för arbetet och påtala eventuella brister och
förbättringsmöjligheter. I en rapport den 30 juni 2006 (dnr 02-2006-21657) anfördes
bl.a. följande:
Vi har i våra stickprovskontroller i de allra flesta fall funnit att förfrågan om
målsägandeinformation hanterats korrekt och har skickats till rätt personkrets. – – –
Rutinerna när svar på förfrågan om målsägandeinformation inkommer alternativt
inte inkommer skiftar mellan de tillfrågade anstalterna. Vissa anstalter sätter en tid i
förfrågan när svar senast skall inkomma. Den tiden sätts i relation till den strafftid
den intagne har. Andra anstalter väntar en viss tid och betraktar uteblivet svar som
ett nej. Ibland dokumenteras att svar inte inkommit. När svar inte inkommit
kontrollerar de flesta adressen och några anstalter skickar påminnelse. Några
anstalter skickade med svarskuvert i förfrågan. När förfrågan kommer i retur uppger
samtliga anstalter att de efterforskar adressen enligt handbokens rekommendationer.
Följer man råden i handboken anser man att det normalt inte är några svårigheter,
men väl tidsödande, att få fram rätt adress. – – – Sammanfattningsvis kan sägas att
möjligheterna att göra fel och/eller tillämpa regelverket olika är stora i
arbetsprocessen runt målsägandeinformation. Det är oerhört viktigt och en
förutsättning för att hanteringen i övrigt skall bli korrekt att det finns tillräcklig
kompetens och kontrollsystem i det skede när man avgör vem som skall tillfrågas
om målsägandeinformation. Rättsvårdshandboken uppfattas av de flesta anstalter
som ett bra stöd men det har uppkommit ett antal frågor där tydligare normering
efterfrågas.
                                                                     Dnr 4301-2006     Sid 5 (6)




      Kriminalvården genomför nu en översyn av avsnittet om målsägandeinformation i
      rättsvårdshandboken för att ge ytterligare stöd vid handläggningen av dessa ärenden.
      Kriminalvårdens generaldirektör har i en skrivelse till berörd personal lämnat
      kompletterande anvisningar om hur målsägandeinformationen skall hanteras i
      avvaktan på att översynen av handboken blir färdig.
Till yttrandet bifogades även det nyss nämnda avsnittet om målsägandeinformation
ur Kriminalvårdens rättsvårdshandbok.

Bedömning
Under förutsättning att en intagen avtjänar straff för ett brott som har riktat sig mot
någons liv, hälsa, frihet eller frid skall målsäganden, enligt 35 § lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt, tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om den
intagnes situation, t.ex. i vilken anstalt den intagne befinner sig och om den intagne
får vissa typer av permission. Kriminalvården har således en lagstadgad skyldighet
att fråga målsäganden om han eller hon vill hålla sig underrättad om den intagne.
Kriminalvården kan sedan, i vissa undantagsfall, frångå en sådan begäran, t.ex. om
en underrättelse kan befaras medföra fara för den intagnes liv eller hälsa. Jag vill
dock betona att målsäganden alltid skall tillfrågas. På vilket sätt målsäganden skall
tillfrågas är inte reglerat i lag eller annan författning. I Kriminalvårdens
rättsvårdshandbok finns emellertid ett utförligt och instruktivt avsnitt i frågan. Av
remissvaret framgår också att Kriminalvården tar problemet med
målsägandeinformationen på stort allvar, och jag noterar att en översyn nu görs av
det aktuella avsnittet i rättsvårdshandboken i syfte att ytterligare underlätta
tillämpningen av 35 § kriminalvårdslagen.

När det gäller det aktuella fallet har Kriminalvården lämnat en redogörelse för
vilka åtgärder som vidtogs i försöket att kontakta målsäganden. Som framgår av
yttrandet har dock anstalten inte vidtagit samtliga de åtgärder som finns upptagna i
rättsvårdshandboken. Särskilt anmärkningsvärt är att SPAR- registret inte
utnyttjats. För denna underlåtenhet förtjänar anstalten allvarlig kritik. Jag
instämmer också i Kriminalvårdens, Region Väst, kritiska syn på att ärendet inte
överlämnades till högre chef för beslut.

Jag är medveten om att det i vissa fall – i synnerhet vid sexualbrott – är mycket
ovanligt att målsägandens namn och adress redovisas i den del av domen som är
offentlig, eftersom dessa uppgifter, av förklarliga skäl, åtnjuter ett starkt
sekretesskydd. I samband med att domen expedieras till Kriminalvården redovisas
heller inte målsägandens namn och adress i de fall där domstolen förordnat om
sekretess och om att denna skall bestå. Konsekvensen är att det ibland kan vara
svårt eller i vart fall omständligt för Kriminalvården att fullgöra sina skyldigheter
enligt 35 § kriminalvårdslagen. I Kriminalvårdens rättsvårdshandbok föreslås, som
tidigare sagts, en rad olika sätt att få fram aktuella adressuppgifter m.m. Där nämns
i och för sig målsägandebiträdet som en eventuell kontaktmöjlighet. Enligt min
mening bör dock Kriminalvården inte förlita sig på målsägandebiträdet. Det är att
märka att målsägandebiträdets uppdrag, i normalfallet, avslutas senast i samband
                                                                Dnr 4301-2006      Sid 6 (6)




med att domen i brottmålet vinner laga kraft och att målsägandebiträdet därefter
inte har någon skyldighet att bistå vare sig målsäganden eller Kriminalvården.

Med hänsyn till vad Kriminalvården i övrigt har anfört finner jag att någon
ytterligare åtgärd inte är påkallad från min sida.
