# En flicka vårdades enligt 3 § LVU. Fråga bl.a. om det fanns förutsättningar för nämnden att låta vården upphöra kort tid efter att flickan avvikit från det behandlingshem där hon var placerad

JO 2004-06-22 dnr 4315-2002

## Beslut

BESLUT
                                                                      Datum            Dnr                    Sid
                                                                      2004-06-22       4315-2002             1 (7)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        En flicka vårdades enligt 3 § LVU. Fråga bl.a. om det fanns
                        förutsättningar för nämnden att låta vården upphöra kort tid efter att
                        flickan avvikit från det behandlingshem där hon var placerad


                        I en anmälan till JO framförde Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd
                        (socialdelegerade) i Stockholms kommun klagomål mot Vuxennämnden i
                        Valdemarsviks kommun bl.a. angående handläggningen av ett LVU-ärende rörande
                        AA, född 1985. Nämnden anförde huvudsakligen följande.

                        Under hösten 2002 kontaktade AA:s mor, BB, Utredningssektionen (barn och
                        ungdom) vid Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning. BB, som tillfälligt vistades
                        hos sin syster i Hässelby-Vällingby stadsdel, framförde att hon hade fått kännedom
                        om att AA befann sig i en riskfylld miljö och att hon använde narkotika. BB
                        berättade också att AA tidigare hade varit placerad på behandlingshem i
                        Valdemarsviks kommun.

                        I anledning av BB:s uppgifter tog gruppledaren CC, Hässelby-Vällingby
                        stadsdelsförvaltning, kontakt med vuxenförvaltningen i Valdemarsviks kommun
                        och talade härvid med en socialsekreterare som hade handlagt ärendet rörande AA.
                        Det framkom att AA hade varit placerad vid två tillfällen, dels vid
                        Valstadskollektivet, dels vid Hasselakollektivet. Socialsekreteraren uppgav att AA
                        hade rymt från Hasselakollektivet i juni 2002 och att hon då vårdades med stöd av
                        LVU. I augusti 2002 hade Vuxennämnden i Valdemarsviks kommun fattat beslut
                        om att LVU-vården skulle upphöra. Det framkom också att Valdemarsviks
                        kommun inte hade haft någon kontakt med AA personligen efter hennes rymning.
                        AA:s pojkvän hade vid några tillfällen haft telefonkontakt med handläggare i
                        Valdemarsvik. Pojkvännen hade framfört att det inte var några problem och att AA
                        mådde bra. På fråga från CC bekräftade handläggaren att socialtjänsten i
                        Valdemarsvik hade kännedom om att AA missbrukade.

                        Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd saknade tidigare kännedom om AA och
                        hennes familj. Den bedömning som inledningsvis gjordes var att det förelåg många
                        oklarheter avseende grunderna för LVU-vårdens upphörande. Det bedömdes också
                        som anmärkningsvärt att erforderlig uppföljning inte – såvitt framkommit vid
                        samtal med Valdemarsviks kommun – hade förekommit. Den 17 oktober 2002



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                           www.jo.se
                                                                     Dnr 4315-2002    Sid 2 (7)




skickades en anmälan enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) till
Valdemarsviks kommun.

I ett brev den 11 november 2002, ställt till Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning
(Utredningssektionen) anförde förvaltningschefen DD, Valdemarsviks kommun,
följande.

      Ni har till Valdemarsviks kommun skickat en anmälan enligt 14 kap. 1 § SoL.
      Anmälan gäller AA.
      Som Ni skriver i anmälan så har AA varit föremål för LVU-vård och denna vård
      upphörde 2002-08-14. AA var placerad enl. LVU på Hassela/Bäckaräng men avvek
      därifrån den 10 juni 2002. Vuxenförvaltningen efterlyste AA men hade inte någon
      kontakt med henne innan LVU upphörde den 14 augusti.
      Anledningen till att LVU-vården upphörde var att vuxenförvaltningen inte fick
      några rapporter om att AA missbrukade narkotika eller gjorde några kriminella
      handlingar. När vi samtalade med AA:s moder BB och AA:s mormor, så tyckte de
      att LVU-vården skulle upphöra eftersom de inte tyckte LVU-vården var till någon
      hjälp för AA. AA hade även under tiden kontakter med sin moder och sin mormor
      och utifrån de kontakterna så såg inte modern eller mormodern någon anledning till
      att LVU-vården skulle fortsätta och de var inte då oroliga för AA:s hälsa och
      utveckling.
      Vuxenförvaltningen i Valdemarsvik har inte haft någon kontakt med AA sedan den
      10 juni 2002 och ärendet är avslutat den 14 augusti. AA:s moder som är
      vårdnadshavare för AA bor i Stockholm och naturligtvis så skall AA vid behov av
      stöd och hjälp vända sig till den kommun där vårdnadshavaren är skriven.
AA skrevs in vid Maria Ungdom den 7 november 2002. Det framkom vidare att
AA tiden innan hade vistats i Valdemarsviks kommun och där tagit kontakt med
socialtjänsten i syfte att söka hjälp för sina missbruksproblem. Enligt personal vid
Maria Ungdom hade AA blivit skjutsad upp till Stockholm och Maria Ungdom av
en fältassistent i Valdemarsviks kommun.

Från Maria Ungdom lämnades uppgifter om att AA hade missbrukat amfetamin
sedan 14 års ålder och att hon hade injicerat sedan hon var 16 år. De tre senaste
månaderna hade hon, enligt egen uppgift, injicerat dagligen. Amfetamin hade varit
huvuddrog men missbruk av cannabis, kokain och även heroin hade förekommit.
AA hade också använt Rohypnol.

Vad gällde AA:s bakgrund kunde nämnas att fadern vistades på Karsudden och att
modern var bostadslös och vid tiden för anmälan till JO erhöll hon en
behandlingsinsats i form av placering vid Krinolinen för sina missbruksproblem.
Enligt de senaste uppgifterna hade modern avvikit från Krinolinen.

Ordföranden för Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd beslutade den 15 november
2002 att omedelbart omhänderta AA. Anledningen härtill var att det vid samtal
med Maria Ungdom hade framkommit att AA vid flera tillfällen de föregående
dagarna hade ”varit på väg” från den pågående behandlingen. Bedömningen
gjordes att det förelåg en allvarlig risk för hennes hälsa och utveckling. Innan
verkställighet kunde ske avvek emellertid AA. Den 18 november 2002 kom det till
socialtjänstens kännedom att AA, efter att ha tagit en överdos, åter var inlagd på
                                                                        Dnr 4315-2002     Sid 3 (7)




Maria Ungdom. AA skulle den 22 november 2002 skrivas in vid ett
behandlingshem.

Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd bedömde att Valdemarsviks kommun hade
visat allvarliga brister i handläggningen av aktuellt ärende. Nämnden önskade
särskilt JO:s uttalande vad gällde socialtjänstens uppföljningsansvar avseende
missbrukande ungdomar som avviker från en behandling. Enligt nämndens

## Bedömning

bedömning hade Valdemarsviks kommuns underlåtenhet avseende uppföljning
resulterat i att AA:s allvarliga missbruk hade kunnat pågå och accelerera under
flera månader. Nämnden fann det också anmärkningsvärt att LVU-vården hade
upphört utan att socialtjänsten hade vinnlagt sig om att göra en bedömning av AA:s
situation och tillstånd.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anmodades att inkomma med utredning och

## Utredning

yttrande över vad som hade framförts i Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnds

## Anmälan och bakgrund

anmälan till JO. Länsstyrelsen remitterade ärendet till Vuxennämnden i
Valdemarsviks kommun samt tog del av allt aktmaterial i ärendet. I sitt remissvar –
undertecknat av socialdirektören EE och socialkonsulenten FF – anförde
länsstyrelsen följande.

      REDOGÖRELSE FÖR ÄRENDET

      Av socialnämndens yttrande framgår bland annat
      ”…AA var bosatt hos sin styvfader, GG, i Norrtälje fram till december 2001. Sedan
      GG anhållits av polisen efter en serie inbrott ordnade Norrtälje kommun en
      jourplacering till AA, vilken hon vägrade att acceptera. AA åkte i stället till sin två
      år äldre syster HH som bor i Valdemarsvik. AA var när hon kom till sin syster i
      dåligt skick eftersom hon missbrukat narkotika och 020110 placerades AA enligt
      SoL av Valdemarsviks vuxennämnd på Valstadskollektivet. AA trivdes bra, men
      avvek trots detta 020118. AA kom tillbaka till sin syster i Valdemarsvik fyra dagar
      senare och hon medgav då att hon brukat narkotika. Efter detta så fattade
      vuxennämndens ordförande beslut om ett omedelbart omhändertagande och AA
      återfördes till Valstadskollektivet. Länsrätten fattade beslut om fortsatt vård jämlikt
      LVU 020228.
      AA avvek från Valstadskollektivet 020330. AA kontaktade socialtjänsten i
      Valdemarsvik 020402 och AA åkte samma dag till Sundsvall för en extern placering
      genom Valstadskollektivet. 020417 avvek åter AA från sin placering men 020502
      hämtades AA i Valdemarsvik och vuxennämnden i Valdemarsvik omplacerade
      henne till Hassela/Bäckaräng. Den 10 juni avvek AA därifrån.
      Vuxennämnden efterlyste AA men hade inte någon kontakt med henne personligen
      innan LVU-vården upphävdes av vuxennämnden 020814. AA hade däremot under
      perioden 10 juni till 14 augusti kontakt med sin familj, mamma, mormor, styvfader
      och systern som vidarebefordrade information till socialtjänsten i Valdemarsvik. Det
      som framkom i de kontakterna med familjen var att AA vistades i Stockholm hos sin
      pojkvän som ordnat både bostad och arbete. Enligt uppgifter från modern och
      mormor som båda bodde i Stockholm så förekom inte något drogmissbruk hos AA,
      däremot så mådde hon mycket dåligt av att hålla sig gömd. Mormodern samt
      modern som är AA:s vårdnadshavare berättade för socialtjänsten i Valdemarsvik att
      AA inte under några omständigheter ville tillbaka till Hassela och både mormodern
      och modern framförde önskemål till socialtjänsten om att LVU-vården skulle
      upphöra. Utifrån dessa uppgifter så upphävdes LVU-vården 020814.
                                                                 Dnr 4315-2002     Sid 4 (7)




021021 får vuxenförvaltningen en anmälan enligt 14 kap. 1 § SoL från Hässelby-
Vällingby stadsdelsförvaltning. I anmälan står det att det kommit till
stadsdelsnämndens kännedom att AA utsätter sin hälsa och utveckling för allvarlig
fara genom missbruk. AA:s moder BB hade kontaktat utredningssektionen i
Hässelby-Vällingby och framfört detta till dem. Vuxenförvaltningen i Valdemarsvik
hade vid detta tillfälle inte haft kontakt med AA sedan hon avvek från Hassela den
10 juni och ärendet avslutades när LVU upphörde den 14 augusti. Eftersom modern
tillhör Hässelby-Vällingby och hon sökt hjälp där så ansåg vuxennämnden att det är
den kommunen som vid detta tillfälle skall utreda AA:s behov av hjälp.
021107 kom AA till sin syster HH som bor i Valdemarsvik. Meningen med AA:s
besök i Valdemarsvik var att hon som hastigast skulle hälsa på sin syster för att
sedan åka vidare till Västervik. HH har mycket kontakt med en av socialsekreterarna
inom vuxenförvaltningen och när AA dyker upp hos sin syster så är
socialsekreteraren hos HH. I anmälan till länsstyrelsen (rätteligen JO; min anm.) står
det att AA varit i kontakt med socialtjänsten i Valdemarsvik i syfte att söka hjälp för
sina missbruksproblem. Detta är inte korrekt utan det var en slump att
socialsekreteraren träffar AA när hon kommer till Valdemarsvik.
Socialsekreteraren gör en bedömning att AA är i stort behov av vård och samtalar
med AA om detta. Efter viss övertalning så går AA med på att vuxenförvaltningens
fältassistent åker med AA till Maria Ungdom i Stockholm, där AA också skrivs in
samma dag. De närmaste dagarna efter detta så har vuxenförvaltningen i
Valdemarsvik vissa diskussioner med Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning och
utan att komma fram till en gemensam lösning så får Hässelby-Vällingby
stadsdelsförvaltning utreda AA:s behov av stöd och hjälp eftersom AA:s moder som
är vårdnadshavare tillhör Hässelby-Vällingbys stadsdel…”

LÄNSSTYRELSENS BEDÖMNING
Socialnämnden kan när som helst ta ställning till huruvida vård med stöd av LVU
ska upphöra. Initiativet till en utredning kan tas av socialnämnden eller efter begäran
från vårdnadshavaren eller den unge. I ett sådant fall ska utredningen fokuseras på
den unges aktuella situation och speglas mot den vårdplan som finns i ärendet. När
ett barn eller ungdom vårdas på grund av eget beteende (3 § LVU) fordras för
vårdens upphörande att det skadliga beteendet upphört och att det förhållandet kan
bedömas som stabilt. Det krävs vidare också att den unges vårdbehov upphört.
Av journalanteckningarna i ärendet framgår att AA, efter att i juni 2002 avvikit från
behandlingshemmet, vistades hos pojkvännen i Stockholm och att hon förmedlade
information till socialtjänsten genom sin familj. Pojkvännen har under juli månad
haft kontakter med behandlingshemmet och meddelat att AA hade arbete och var
självförsörjande. Enligt familjens information till nämnden förekom det inget
drogmissbruk men AA mådde dåligt av att hålla sig gömd och ville inte på några
villkor tillbaka till Hassela/Bäckarängen. Familjen framförde därför till nämnden
önskemål om att LVU-vården skulle upphöra. Med hänvisning till vårdnadshavarens
begäran om att vården skulle upphöra inledde nämnden i augusti 2002 en utredning.
Länsstyrelsens mening är att det finns brister och frågetecken rörande den utredning
som låg till grund för Vuxennämndens i Valdemarsvik beslut att LVU-vården för
AA skulle upphöra. Även om nämnden fått uppgifter från mamma och mormor om
att det inte förekom något missbruk borde nämnden, mot bakgrund av familjens
omfattande sociala problematik, faktiskt ha förvissat sig om detta. Mot bakgrund av
AA:s behov av kvalificerad vård och att hon avvikit från behandlingshemmen ett
antal gånger borde nämnden gjort bedömningen att ett vårdbehov kvarstod. Enligt
Länsstyrelsens mening hade alltför kort tid gått sedan AA avvikit för att nämnden
skulle kunna göra den bedömningen att hennes förhållanden hade förbättrats.
Länsstyrelsen anser också att det ligger i placeringskommunens ansvar att avsluta
ärendet på ett lämpligt sätt. I ansvaret ligger att förvissa sig om att den unges
ursprungliga vårdbehov är tillgodosett och om att inte fortsätta vården. I det fall
                                                                   Dnr 4315-2002      Sid 5 (7)




      vården upphävs har nämnden ansvar för insatser som kan bli aktuella i samband
      därmed.
      Sammanfattningsvis finner Länsstyrelsen i likhet med Hässelby-Vällingby
      stadsdelsnämnd att LVU-vården upphört utan att Vuxennämnden vinnlagt sig om att
      göra en bedömning av AA:s situation och tillstånd.
Vuxennämnden i Valdemarsviks kommun samt Hässelby-Vällingby
stadsdelsnämnd i Stockholms kommun bereddes tillfälle att yttra sig över
remissvaret.

Från vuxenförvaltningen i Valdemarsviks kommun infordrades den utredning som
låg till grund för beslutet den 14 augusti 2002 att LVU-vården rörande AA skulle
upphöra.

I ett beslut den 22 juni 2004 anförde JO André följande.

Frågan om LVU-vårdens upphörande
Vård enligt LVU skall beslutas bl.a. om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling
för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel,
brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (3 § LVU).

Av 21 § LVU framgår att socialnämnden skall besluta att vård med stöd av LVU
skall upphöra när den inte längre behövs. När den unge vårdas på grund av sitt eget
beteende, dvs. enligt 3 § LVU, fordras för vårdens upphörande att det skadliga
beteendet har upphört och att det förhållandet kan bedömas som stabilt. Vidare
krävs att den unges vårdbehov har upphört.

I förarbetena till 5 § i tidigare gällande LVU (1980:621), som motsvarar 21 § i den
nu gällande lagen, anfördes bl.a. att socialnämnden vid prövningen i regel borde i
närvaro av den unge själv undersöka möjligheten att avsluta vården med stöd av
LVU (se prop. 1979/80:1, del C, s. 23 och 101 f.). Vidare anfördes att
socialnämnden skulle förklara vård med stöd av lagen avslutad så snart det inte
längre fanns behov att utöva de särskilda befogenheter som lagen gav nämnden.
Om det visade sig att fortsatt vård kunde ges i frivilliga former eller att behov av
fortsatt vård inte förelåg skulle nämnden förklara vården avslutad.

AA avvek den 10 juni 2002 från Hassela/Bäckaräng där hon vårdades med stöd av
LVU. Hon kunde trots efterlysning inte återfinnas. I en sådan situation aktualiseras
frågan om vården skall upphöra eftersom det inte längre kan konstateras om det
fortfarande föreligger ett vårdbehov eller om vården skall fortgå tills man kan
konstatera att behovet verkligen har upphört.

Både lagtextens formulering, att vården skall upphöra när den inte längre behövs,
och uttalandena i propositionen tycks ge vid handen att vården skall pågå till dess
nämnden verkligen kan konstatera att det inte längre finns något behov av den.
Enligt min uppfattning är dock inte uttalandena i propositionen utan vidare
tillämpliga vid bedömningen av ett fall som det förevarande. Lagstiftaren har
rimligtvis inte tänkt sig möjligheten att den unge under pågående LVU-vård skall
                                                                    Dnr 4315-2002    Sid 6 (7)




försvinna så att det inte längre kan prövas om vårdbehov alltjämt föreligger. Den
inledningsvis formulerade frågeställningen om förutsättningarna för vårdens
upphörande får alltså sägas vara oreglerad för det fall att man av någon orsak inte
kan utreda det kvarstående vårdbehovet. Nämndens beslut får i stället betraktas
utifrån mera allmänna lämplighetssynpunkter (jfr JO:s ämbetsberättelse 1991/92 s.
266).

Av handlingarna framgår att AA var i dåligt skick efter en längre tids
narkotikamissbruk när hon den 10 januari 2002 placerades med stöd av
socialtjänstlagen. Den 22 januari 2002 fattades beslut om att omedelbart
omhänderta AA med stöd av 6 § LVU. Hon hade då samma dag medgett att hon
både hade brukat och sålt narkotika under de fyra dagar som hon hade varit
avviken. Under den relativt korta tid som AA vårdades med stöd av LVU avvek
hon, understödd av sin pojkvän, fyra gånger. När nämnden den 14 augusti 2002
beslutade att LVU-vården skulle upphöra hade det gått två månader sedan AA
senast hade avvikit. Under den perioden hade förvaltningen inte haft någon
personlig kontakt med AA utan endast med AA:s mor, mormor och pojkvän.

Detta innebär att den utredning som låg till grund för nämndens beslut att LVU-
vården skulle upphöra helt baserades på andrahandsuppgifter såvitt avsåg AA:s
förhållanden efter rymningen den 10 juni 2002. Underlaget för nämndens beslut
kan därför självfallet ifrågasättas. AA:s missbruksproblematik var av allvarligt slag
och hon hade vårdats en förhållandevis kort tid. På grund av de upprepade
rymningarna hade vården inte heller varit sammanhängande. Uppgifterna som
AA:s anhöriga lämnat om förhållandena efter rymningen den 10 juni 2002 borde,
bl.a. med beaktande av familjens sociala problematik, ha värderats med stor
försiktighet. Enligt min bedömning var omständigheterna vid den aktuella
tidpunkten sådana att nämnden borde ha insett att AA:s behov av vård enligt LVU
kvarstod. Det förelåg således inte förutsättningar för nämnden att besluta om att
LVU-vården skulle upphöra.

Här kan tilläggas att det inte kan uteslutas att saken vid en senare tidpunkt hade fått
bedömas annorlunda om AA hade fortsatt att hålla sig undan. I förevarande fall
hade det dock förflutit alltför kort tid efter att hon hade avvikit för att det skulle
kunna antas att hennes förhållanden hade förbättrats i någon större utsträckning.

Jag vill i detta sammanhang också anföra följande.

Enligt 39 § LVU skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser samt
för dennes vårdnadshavare i mål och ärenden angående bl.a. upphörande av vård
enligt 21 § LVU, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. I ärenden hos
socialnämnd förordnas offentligt biträde av länsrätten. Socialnämnden har
skyldighet att anmäla behov av offentligt biträde även om någon ansökan inte har
gjorts.

Jag anser att förhållandena i detta fall var sådana att det hade varit lämpligt att ett
offentligt biträde hade förordnats för AA, även om ett sådant biträde utan fullmakt
                                                                   Dnr 4315-2002   Sid 7 (7)




från henne inte helt skulle ha kunnat fylla funktionen att tillvarata hennes intressen
(jfr även här JO:s ämbetsberättelse 1991/92 s. 266). Vuxennämnden borde således
ha anmält till länsrätten att det fanns behov av offentligt biträde.

Frågan om ansvar för uppföljning
I den utredning som låg till grund för beslutet att låta LVU-vården upphöra berörs
inte frågan om en uppföljning av ärendet. Av handlingarna framgår att
vuxennämnden avslutade ärendet den 14 augusti 2002, dvs. samma dag som
beslutet om vårdens upphörande fattades. Nämnden ansåg uppenbarligen inte att
den hade något uppföljningsansvar beträffande vården av AA.

Enligt 2 kap. 1 § socialtjänstlagen (SoL) svarar varje kommun för socialtjänsten
inom sitt område. Kommunen har enligt 2 kap. 2 § SoL det yttersta ansvaret för att
de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Av 16 kap. 1 § SoL följer att ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd
beträffande en enskild person kan flyttas över till en annan nämnd, om denna
nämnd samtycker till det.

Bestämmelserna i 2 kap. 1 och 2 §§ SoL innebär att socialnämnden i den kommun
där den enskilde befinner sig när hjälpbehovet uppkommer är behörig och skyldig
att vidta erforderliga åtgärder. Denna behörighet får anses bestå så länge
hjälpbehovet föreligger, oavsett om den hjälpbehövande finns kvar i kommunen (se
bl.a. RÅ 1989 ref. 50 och RÅ 1991 ref. 89).

Under tiden den 22 januari t.o.m. den 14 augusti 2002 vårdades AA med stöd av 3
§ LVU på grund av sina allvarliga drogproblem. Det var Vuxennämnden i
Valdemarsviks kommun som var ansvarig för vården. Såvitt framgår av
handlingarna vistades AA hos pojkvännen i Stockholm efter det att hon hade
avvikit från Hassela/Bäckaräng den 10 juni 2002. Nämnden borde efter det att den
hade beslutat om att LVU-vården skulle upphöra aktivt ha följt upp AA:s
förhållanden och utrett vilket behov av stöd hon kunde ha samt ha sett till att hon
fick den hjälp hon behövde, eventuellt genom att ärendet hade flyttats över till
Stockholms kommun i den ordning som stadgas i 16 kap. 1 § SoL. Ärendet borde
således inte ha avslutats på det sätt som här skedde.

Sammanfattningsvis förtjänar vuxennämnden kritik såväl för beslutet om vårdens
upphörande som för underlåtenheten att göra en uppföljning av AA:s förhållanden.
De brister som har konstaterats är allvarliga.
