# Handläggningen av ett ärende rörande avlivning av en skadad rovfågel; fråga om tillämpningen av artskyddsförordningen och jaktförordningen

JO 2002-11-06 dnr 4316-2001

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2002-11-06         4316-2001               1 (7)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Handläggningen av ett ärende rörande avlivning av en skadad rovfågel;
                        fråga om tillämpningen av artskyddsförordningen och jaktförordningen

## Anmälan

I en anmälan till JO kritiserade AA Statens jordbruksverk, Naturvårdsverket och
                        Polismyndigheten i Gävleborgs län med anledning av ett ärende rörande avlivning
                        av en skadad rovfågel. Han hemställde att JO skulle granska handläggningen hos
                        myndigheterna. I anmälan anfördes följande.

                        En skadad rovfågel hittades längs en landsväg i trakten av Ockelbo. Fågeln
                        lämnades till en kvinna, som hade rykte om sig att ha god hand med djur. Hon
                        trodde att fågeln var en duvhök och vårdade den i flera månader. Fågeln blev under
                        rehabiliteringen allt bättre. En granne anmälde henne till länsstyrelsen, som i sin tur
                        kontaktade polismyndigheten. Polismyndigheten hämtade fågeln och kontaktade i
                        samband därmed Jordbruksverket, som hänvisade till Naturvårdsverket. En
                        tjänsteman vid Naturvårdsverket instruerade polisen att, med stöd av 40 a §
                        jaktförordningen (1987:905), avliva fågeln. Avlivningen skedde troligen
                        omedelbart efter telefonsamtalet, och enligt uppgift grävdes den döda rovfågeln
                        ned. Det har senare, efter granskning av fotografier, visat sig att det rörde sig om en
                        bivråk, en art som tillhör kategorin kronans vilt. Döda exemplar av dessa arter skall
                        skyndsamt skickas till Naturhistoriska riksmuseet, dels av vetenskapliga skäl, dels
                        för att förhindra handel med hotade arter. Kvinnan dömdes senare för brott mot
                        artskyddsförordningen (1998:179) till dagsböter.

                        AA gjorde gällande att Jordbruksverket inte tagit sitt ansvar då verket enbart
                        hänvisat till Naturvårdsverket. Han menade att tjänstemannen vid Naturvårdsverket
                        begått lagbrott då han gav order om avlivning utan att ha förvissat sig om vilken art
                        det gällde och utan att ha låtit en veterinär undersöka fågeln. Tjänstemannen borde
                        även ha sett till att fågeln skickades till Naturhistoriska riksmuseet.
                        Polismyndigheten hade enligt anmälarens uppfattning felat genom att hämta fågeln
                        från pågående rehabilitering, avliva den och gräva ned den.

## Utredning

Klagomålen mot Polismyndigheten i Gävleborgs län handlades i ett separat ärende
                        (dnr 4393-2001) hos JO. Efter att ha tagit del av handlingar i polismyndighetens



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                         Dnr 4316-2001     Sid 2 (7)




ärende (K 8106-01) beslutade chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh den 14
december 2001 att avsluta det ärendet.

Av inhämtade handlingar från polismyndigheten framgick bl.a. att vissa kontakter
ägt rum mellan en polisinspektör och företrädare för Jordbruksverket respektive
Naturvårdsverket. Bland annat hade tjänstemannen BB vid Jordbruksverket den 16
maj 2001 förklarat att verket inte hade något emot att fågeln förvarades i en viss
djurpark, och vid samtal den 29 maj 2001 hade samme tjänsteman anfört att
Jordbruksverket inte hade någon önskan om att få fågeln och han hade hänvisat till
Naturvårdsverket för beslut om hur fågeln skulle förvaras/omhändertas. Vid
telefonsamtal samma dag med tjänstemannen CC vid Naturvårdsverket
upptecknades följande i en promemoria vid polismyndigheten.

      Vid telefonsamtal med avdelningsdirektör CC ... beslutade denne, efter att ha fått
      kännedom om att fågeln ej kunde flyga och att den var ”halvtam” (matats under en
      längre tid i fångenskap), skulle avlivas. Då jakträttsinnehavare för fyndplatsen ej går
      att fastställa tillfaller fågeln staten. CC beslöt att fågeln, efter avlivning, ska
      begravas på lämpligt sätt.
Av inhämtade handlingar framgick vidare att fågeln tagits i beslag i samband med
husrannsakan den 29 maj 2001 och att beslaget fastställts dagen därpå.

Ärendet remitterades därefter till Jordbruksverket och Naturvårdsverket för
utredning och yttrande.

Jordbruksverket, genom ställföreträdande generaldirektören DD, anförde i
huvudsak följande.
      Den 16 maj 2001 kontaktades BB av EE, polismyndigheten i Gävleborgs län, per
      telefon med förfrågan om vad som gäller vid beslag av en duvhök. Som också
      framgår av bifogade PM, daterad Gävle den 16 maj, meddelade BB att
      djurparksföreningens ordförande FF skulle kontaktas för besked om lämplig
      förvaringsplats. Den rättsliga bakgrunden är följande:
      Av 29 § artskyddsförordningen (1998:179) framgår bl.a. att Statens jordbruksverk
      skall meddela föreskrifter om förvaring och skötsel av levande djur och växter som
      beslagtagits vid misstanke om brott mot 29 kap. miljöbalken.
      Av 6 § Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:89) om handel och andra
      åtgärder med exemplar av vilt levande djur- och växtarter som behöver skydd
      framgår att beslagtagna djur skall föras till ett räddningsinstitut (rescue-center) eller
      till annan förvaringsplats som är godkänd av Jordbruksverket. För papegojor och
      reptiler finns ett räddningsinstitut vid Skansenakvariet. Detta lämpar sig dock inte
      för förvaring av djurparksdjur och rovfåglar m.fl. arter. Därför har Jordbruksverket
      kommit överens med Svenska Djurparksföreningen att djurparker som har lämpliga
      utrymmen för ifrågakommande art får förvara den under beslagstiden. För att
      lämplig djurpark med lämpliga förvaringsutrymmen skall kunna ställas till
      förfogande skall Svenska Djurparksföreningens ordförande, f.n. FF, kontaktas för att
      få ett sådant utrymme anvisat.
      När polismyndigheten i Gävle ånyo kontaktade Jordbruksverket i ifrågavarande
      ärende kunde Jordbruksverket bara åberopa tidigare lämnat besked och i övrigt
      hänvisa till Naturvårdsverket. För det senare fanns följande skäl:
       Enligt 30 § artskyddsförordningen skall Jordbruksverket och Naturvårdsverket
        underrättas om beslag.
       Enligt 31 § artskyddsförordningen är det Naturvårdsverket som beslutar om vad
        som skall ske med djuret efter att detta förverkats.
                                                                           Dnr 4316-2001      Sid 3 (7)



       Enligt förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken är det
        Naturvårdsverket som är central tillsynsmyndighet för artskyddsförordningen.
       Naturvårdsverket administrerar jaktlagstiftningen.
      Vid båda tillfällena kontaktades Jordbruksverket underhand per telefon. Inga
      skriftliga handlingar om eventuell anmälan enligt 30 § artskyddsförordningen finns
      hos Jordbruksverket.
      Bestämmelserna rörande beslag finns i 29–30 §§ artskyddsförordningen och i
      Statens jordbruksverks föreskrifter om handel och andra åtgärder med exemplar av
      vilt levande djur- och växtarter som behöver skydd (se ovan).
      Bestämmelserna om förverkande och vad som skall ske med och vem som beslutar
      vad som skall ske med beslagtagna djur finns i 31 § artskyddsförordningen.
      Bestämmelser om artbestämning återfinns i 32 § artskyddsförordningen. Enligt
      Jordbruksverkets uppfattning skall fågeln efter beslag hanteras enligt 29 §
      artskyddsförordningen. Varför polismyndigheten, som enligt PM Gävle den 16 maj
      bekräftat att den fått besked om hur den aktuella fågeln skall omhändertas vid beslag
      och som också själva tagit de föreskrivna kontakterna, inte placerade fågeln i
      anvisade utrymmen är inte känt av Jordbruksverket. Verket har vid flera tillfällen
      påmints om att det finns en motvilja mot att beslagta levande djur bland
      myndigheter som utför beslag, t.ex. polis, eftersom kostnaderna för förvaring,
      skötsel och foder för beslagtagna djur under beslagstiden skall finansieras av den
      myndighet som beslutat om beslag. Rikspolisstyrelsen har också i en skrivelse till
      Jordbruksverket tagit upp denna fråga och begärt att särskilda öronmärkta medel
      ställs till förfogande för kostnaderna i samband med beslag av levande vilda djur.
      Jordbruksverket har vidarebefordrat brevet med egna kommentarer till
      Miljödepartementet där frågan är under utredning.
      –––
      Jordbruksverket har handlagt ärendet i enlighet med gällande bestämmelser.
Naturvårdsverket, genom ställföreträdande generaldirektören GG, anförde i
huvudsak följande.

      Händelseförloppet
      Såvitt Naturvårdsverket känner till har följande hänt: I maj 2001 hade polisen i
      Gävle fått kännedom om att en HH i Ockelbo hade tagit hand om en fågel. Enligt
      uppgift var det fråga om en duvhök. Någon gång mellan den 16 och 29 maj 2001
      åkte EE och en kollega vid Gävlepolisen ut till Ockelbo, och vid en husrannsakan
      togs fågeln i beslag. Enligt uppgift filmade polisen fågeln och lokalen/buren där
      fågeln förvarades vid beslagtillfället. Med fågeln i polisbilen ringer inspektör EE till
      Naturvårdsverket och talar med avdelningsdirektör CC. Polisen säger då att det är
      fråga om en skadad duvhök. Att det sägs att det är en duvhök styrks av polisens
      tjänsteanteckning från samtalet med CC. Det kan antas att polisen ringer till
      Naturvårdsverket för att underrätta enligt 29 och 30 § § artskyddsförordningen om
      att man tagit ett djur i beslag. CC får inte klart för sig att det är detta det är fråga om.
      Han uppfattar det som en allmän rådfrågning från en myndighet till en annan. Efter
      att ha hört sig för om fågelns skick säger CC att fågeln bör avlivas. Fågeln kunde
      enligt polisen inte flyga och hade inte lärt sig detta på de senaste nio månaderna.
      Den var alltså allvarligt skadad. Det underliggande lagstödet för att avliva fågeln
      fanns enligt CC:s uppfattning i 40 a § jaktförordningen. CC har lång erfarenhet inom
      området, och hans kunskaper bygger bl.a. på utövande av konventionell jakt med
      vapen och fångstredskap under de senaste 39 åren. CC har varit heltidsanställd vid
      Statens veterinärmedicinska anstalt för att genomföra test av fångstredskap. Han
      arbetar nu på Naturvårdsverket med jaktfrågor sedan många år.
      Polismännen uppfattade uppenbarligen vad CC sa som ett beslut och avlivade
      fågeln. Det har sedermera framkommit, bl.a. genom att sakkunniga studerat de
      filmer polisen tog vid husrannsakan, att allting talar för att det inte var fråga om en
      duvhök utan en bivråk. Det finns inga tjänsteanteckningar hos Naturvårdsverket
      avseende telefonsamtalet mellan polisen och CC.
                                                                    Dnr 4316-2001      Sid 4 (7)



–––

Tillämpliga lagrum
Det aktuella området regleras framför allt av två förordningar,
artskyddsförordningen (1998:179), som faller under miljöbalken och
jaktförordningen (1987:905) som faller under jaktlagen. Regleringen är
svårgenomtränglig. De två förordningarna flätas in i varandra och det kan ibland
vara besvärligt att se vilka regler som gäller.
I det aktuella fallet tillkommer att det som från början hade konstaterats vara en
duvhök så småningom visat sig vara en bivråk. I vissa avseenden skall dessa båda
fåglar behandlas olika enligt lagstiftningen.
Det är förbjudet att förvara levande exemplar av fåglar som lever vilt inom
Europeiska unionens europeiska område (7 § artskyddsförordningen). Från denna
regel finns undantag bl.a. vid tillfällig förvaring i samband med omhändertagande
för vård och behandling i samband med sjukdom eller skada (8 § sista p
artskyddsförordningen). I en dom från Göta hovrätt tolkas tillfällig förvaring enligt
artskyddsförordningen som förvaring under högst en vecka av ett sjukt eller skadat
djur utan att anmäla det till myndigheterna. (Göta hovrätts dom B382-01 från 2001-
09-17 där hovrätten fastställer Örebro tingsrätts dom). Det finns ett antal
privatpersoner och föreningar som har tillstånd att ta hand om vissa arter av skadade
däggdjur och fåglar. Undantag från huvudregeln gäller också om det visas att djuret
tagits från naturen i enlighet med bestämmelserna i jaktlagen (8 § första strecksatsen
artskyddsförordningen).
Jordbruksverket får medge undantag från förvaringsförbudet för naturvårds-,
forsknings- eller undervisningsändamål (12 § artskyddsförordningen).
Bivråken omfattas av Washingtonkonventionen (CITES), bilaga II och bilaga A i
Citesförordningen. Enligt dess artikel 8:2 kan medlemsstaterna förbjuda innehav av
exemplar av arter som omfattas av bilaga A. Enligt artikel 8:1 är det förbjudet att
inneha exemplar av dessa arter för försäljning.
Om det behövs av artskydds- eller djurskyddsskäl skall Jordbruksverket meddela
föreskrifter om förvaring och skötsel av levande djur eller växter som har
beslagtagits vid misstanke om brott mot 29 kap. miljöbalken eller EG-förordningen
338/97 och varusmugglingslagen (29 § artskyddsförordningen). Jordbruksverket har
i anledning av bemyndigandet meddelat föreskrifter om att djur skall föras till
rescue-center eller annan godkänd förvaringsplats. Innan Jordbruksverket fattar
beslut om föreskrift skall samråd ske med Naturvårdsverket, Rikspolisstyrelsen och
Tullverket. Om man tagit djur eller växt i beslag enligt 29 § artskyddsförordningen
så skall Jordbruksverket och Naturvårdsverket underrättas. Om det är fråga om
levande växter eller djur så skall detta ske utan dröjsmål (30 §
artskyddsförordningen).
Om levande djur eller växter förverkats får dessa efter beslut av Naturvårdsverket
placeras hos innehavare av tillstånd för förevisning (31 § artskyddsförordningen). I
samband med beslut om placering skall Naturvårdsverket efter samråd med
Naturhistoriska riksmuseet förordna om hur exemplaret skall hanteras sedan det dött.
Innan dött exemplar förverkas skall samråd ske med Naturhistoriska riksmuseet om
det inte är uppenbart att exemplaret inte är av intresse för forskningen. Förverkat
exemplar får överlämnas till museet, institution för forskning eller undervisning, 31
§ artskyddsförordningen. Det finns i artskyddsförordningen ingen reglering
avseende avlivande av djur av djurskyddsskäl.
Enligt 41 § jaktförordningen får vilt inte sättas ut i frihet. Detta gäller dock inte vilt
som fångats i fångstredskap. Detta skall vid vittjningstillfället omedelbart avlivas
eller återges friheten såvitt det inte är frågan om fångst i vilthägn då fångst är av den
art som hägnet är avsett för (12 a § artskyddsförordningen). Det är nämligen möjligt
att efter tillstånd från länsstyrelsen hålla vilda djur i vilthägn (41 a §
jaktförordningen). Naturvårdsverket kan också meddela undantag i det enskilda
fallet eller genom generella föreskrifter från 41 § jaktförordningen och 12 a §
jaktförordningen.
                                                                       Dnr 4316-2001      Sid 5 (7)



Anträffas frilevande vilt så skadat eller i sådan belägenhet att det av djurskyddsskäl
snarast bör avlivas får djuret avlivas även om det är fredat eller avlivningen sker på
annans mark (40 a § jaktförordningen). Det finns inga regler som säger att man i
dessa fall måste förvissa sig om vilken art det gäller eller att man måste kalla på
veterinär för att fastställa hur allvarligt skadat djuret är. Naturvårdsverket har i 65 §
kungörelse med föreskrifter om jakt (jaktkungörelse), (SNFS 1994:3) föreskrivit
följande: Om fredat vilt fångats skall detta frisläppas om det är oskadat eller bedöms
kunna fortsätta leva utan onödigt lidande. Om viltet är allvarligt skadat, skall det
avlivas. Anmälan om att fredat vilt fångats och avlivats eller påträffats dött i
fångenskap skall snarast göras till berörd polismyndighet.
Om någon påträffar ett dött djur eller har omhändertagit eller dödat sådant djur, som
tillfaller staten, statens vilt, (33 § jaktförordningen) skall denne snarast göra anmälan
till polisen (36 § jaktförordningen). Polismyndigheten skall se till att djur som
räknas till statens vilt tas om hand, när den fått en anmälan. Naturvårdsverket skall
genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet bestämma hur det skall förfaras
med omhändertaget statens vilt (38 § jaktförordningen). Till statens vilt räknas ...
bivråk ...
Beslut i det enskilda fallet fattas i dessa fall enligt Naturvårdsverkets
delegationsordning av avdelningschef och skall vara skriftligt. Generella föreskrifter
beslutas av verkets styrelse enligt verksförordningen.
I fall då det inte är fråga om statens vilt tillfaller djuret jakträttshavaren.
Att vilt är fredat innebär att det inte finns jakttider för detta. Alla arter fredat vilt är
inte statens vilt. Men statens vilt är alltid fredat.
Tillämpas ovan angivna regler på fallet att det är fråga om en duvhök gäller följande.
Duvhök är fredat vilt men inte statens vilt. Den som anträffar fågeln och finner den
allvarligt skadad kan avliva den av djurskyddsskäl enligt 40 a § jaktförordningen
utan att kontakta polisen. Han eller hon bör sedan kontakta jakträttshavaren. Han
eller hon får också förvara den några dagar enligt 8 § artskyddsförordningen, men
måste sedan kontakta myndigheterna (polisen), som kan placera djuret på en
godkänd institution som tar emot skadade djur för rehabilitering enligt en lista över
godkända hägn som Naturvårdsverket och länsstyrelserna har sammanställt med stöd
av jaktförordningen. Om en duvhök tas i beslag skall polisen kontakta
Jordbruksverket och Naturvårdsverket och sedan placera den på av Jordbruksverket
godkänt rescue-center eller annan förvaring. När sedan fågeln är förverkad beslutar
Naturvårdsverket om placering. Som redan framgått finns ingen lagreglering av
möjligheten att avliva i artskyddsförordningen, som gäller här.
För en bivråk, som är statens vilt gäller följande. Om den anträffas skadad kan den
avlivas av djurskyddsskäl enligt 40 a § jaktförordningen. Eftersom det är statens vilt
måste man dock sedan kontakta polisen som i sin tur kontaktar Naturvårdsverket,
som har att fatta beslut om vad som skall göras med fågeln enligt 39 §
jaktförordningen. Beslutet fattas av vederbörande avdelningschef. För beslag gäller
samma regler som för duvhök.

Bedömning om handläggningen skett i överensstämmelse med gällande regler
Polisen har ringt till Naturvårdsverket, en av de myndigheter som skulle meddelas
om en beslagtagen fågel. CC har förutsatt att polisen ringde till den centrala jakt-
och miljömyndigheten för att få ett råd om en skadad duvhök. Detta innebär att
artskyddsförordningens regler om beslagtagen fågel aldrig aktualiserats för CC i
detta fall. CC har mot bakgrund av sin långvariga erfarenhet på jakt- och viltområdet
och med tanke på de skador, som polisen beskrev, rekommenderat, att fågeln skulle
avlivas. Detta har polisen uppfattat som att CC fattade ett beslut om avlivning. (Att
polisen uppfattade CC:s råd som ett beslut styrks av en tjänsteanteckning som finns i
JO:s hit överskickade material.)
Varken Naturvårdsverket eller CC har befogenhet att fatta beslut om avlivning. CC
har inte heller gjort det. Däremot har handläggare på Naturvårdsverket, som är den
centrala miljö- och jaktmyndigheten, ett tungt ansvar för de råd man ger på området.
Det är olyckligt att det sker sådana missförstånd som skett i detta fall. Med den
                                                                     Dnr 4316-2001     Sid 6 (7)



      arbetsbelastning och det stora antal telefonförfrågningar som bl.a. handläggare inom
      CC:s kompetensområde på Naturvårdsverket får är det snarast omöjligt att undvika.
      Naturvårdsverket överväger dock i vilken mån och hur man kan strama upp
      rutinerna vid telefonförfrågningar inom området.
AA gavs möjlighet att yttra sig över remissvaren.

I beslut den 6 november 2002 anförde JO Berggren följande.

Bedömning
Myndigheternas hantering av ärendet med den skadade rovfågeln liksom
domstolens dom i brottmålet har väckt starka känslor hos allmänheten och varit
föremål för stort massmedialt intresse. Ärendet har också gett upphov till ett antal
ärenden hos JO. Som jag inledningsvis nämnt har anmälan mot Polismyndigheten i
Gävleborgs län handlagts av chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh, som efter
att ha tagit del av polismyndighetens handlingar i ärendet beslutat att inte utreda
ärendet vidare. Tidigare har även en åklagare vid Åklagarmyndigheten i Västerås
anmälts till JO. Också Sandvikens tingsrätt, som dömt i brottmålet, har anmälts hit.
Inte i något av fallen har JO funnit anledning att begära in yttrande från de anmälda
myndigheterna.

Syftet med min granskning har varit att utreda vad som förevarit vid de kontakter
som ägt rum mellan Jordbruksverket, Naturvårdsverket och polismyndigheten samt
bedöma om Jordbruksverkets och Naturvårdsverkets handläggning av ärendet
utifrån de uppgifter de erhållit överensstämmer med gällande regelverk på området.
Min utredning har lett fram till följande.

Jordbruksverket och Naturvårdsverket har i sina respektive yttranden på ett
klargörande sätt och mot bakgrund av omständigheterna i ärendet redogjort för
tillämpliga lagrum och andra bestämmelser.

Jordbruksverket har vidare uppgett att en tjänsteman där, BB, kontaktades av en
polis vid Polismyndigheten i Gävleborgs län med en förfrågan om vad som gäller
vid beslag av en duvhök. BB upplyste om vem som skulle kontaktas för besked om
lämplig förvaringsplats. Vid en senare kontakt dem emellan åberopade BB tidigare
lämnade besked samt hänvisade i övrigt till Naturvårdsverket. Uppgifterna
överensstämmer med vad som antecknats i polismannens tjänsteanteckning.

Den aktuella rovfågeln hade tagits i beslag då det förelåg misstanke om brott mot
29 kap. 8 § 28 p miljöbalken. I sådant fall, då levande djur har beslagtagits, skall
Jordbruksverket om det behövs av artskydds- eller djurskyddsskäl meddela
föreskrifter om förvaring och skötsel (29 § artskyddsförordningen). Beslagtagna
djur skall föras till ett räddningsinstitut eller till en annan förvaringsplats som är
godkänd av Jordbruksverket (6 § Statens jordbruksverks föreskrifter, SJVFS
1999:89, om handel och andra åtgärder med exemplar av vilt levande djur- och
växtarter som behöver skydd). För besked om lämplig djurpark i det enskilda
ärendet skall, enligt Jordbruksverkets rutiner, djurparksföreningens ordförande
kontaktas. Vidare skall Jordbruksverket och Naturvårdsverket underrättas om djur
                                                                   Dnr 4316-2001     Sid 7 (7)




eller växter tagits i beslag enligt 29 § artskyddsförordningen. Om beslaget gäller
levande djur skall underrättelse ske utan dröjsmål.

Utredningen visar inget annat än att Jordbruksverket och BB agerat i enlighet med
de regler och rutiner som gäller på området. Något skäl att kritisera denna
hantering föreligger således inte.

Naturvårdsverket har angående det aktuella händelseförloppet uppgett i huvudsak
följande. Avdelningsdirektören CC kontaktades av en polis vid Polismyndigheten i
Gävleborgs län med anledning av en skadad duvhök. Det kan antas att polisen
ringde till Naturvårdsverket för att underrätta enligt 29 och 30 §§
artskyddsförordningen om att ett djur tagits i beslag. CC fick emellertid inte detta
klart för sig utan uppfattade påringningen som en allmän rådfrågning från en
myndighet till en annan. Efter att ha hört sig för om fågelns skick rekommenderade
CC avlivning av fågeln. Något beslut om avlivning fattades inte.

Av utredningen har framkommit att artskyddsförordningens regler om vad som
gäller vid beslag av djur eller växter aldrig aktualiserades för CC. Han agerade i
stället utifrån 40 a § jaktförordningen. Enligt den bestämmelsen får ett frilevande
vilt, som anträffas så skadat eller i sådan belägenhet att det av djurskyddsskäl
snarast bör avlivas, avlivas även om det är fredat. Någon anledning att ifrågasätta
CC:s bedömning att fågeln var så skadad att den borde avlivas föreligger inte.
Emellertid uppstår frågan om CC borde ha förstått att polismyndigheten vände sig
till Naturvårdsverket för att underrätta enligt 29 och 30 §§ artskyddsförordningen
om att en fågel tagits i beslag. Av den tjänsteanteckning som upprättades vid
polismyndigheten i samband med telefonsamtalet med CC framgår inte om det
uttryckligen uppgavs att det var fråga om en beslagtagen fågel. Vid
Naturvårdsverket upprättades aldrig några anteckningar med anledning av samtalet.
Utredningen i övrigt ger inte heller någon grund för att påstå att CC borde ha
förstått att artskyddsförordningens bestämmelser skulle tillämpas. Det är inte troligt
att det genom ytterligare utredning skulle komma fram något som skulle leda till
någon annan bedömning.

Händelsen ger emellertid anledning att understryka vikten av att myndigheter och
myndigheters tjänstemän vinnlägger sig om att vara klara och tydliga vid kontakter
med såväl andra myndigheter som allmänheten. Detta är naturligtvis särskilt viktigt
i ett fall som detta där de råd man ger ligger till grund för beslut eller åtgärder som
inte kan återställas. Någon anledning att rikta kritik mot CC i detta avseende
föreligger dock inte. Jag konstaterar i sammanhanget att Naturvårdsverket arbetar
med att ytterligare förbättra rutinerna vid telefonförfrågningar.

Vad som i övrigt anförts föranleder inget uttalande eller annan åtgärd av mig.

Ärendet avslutas.
