# Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid Åklagarmyndigheten för långsam handläggning av en förundersökning

JO 2005-09-26 dnr 4327-2004

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2005-09-26        4327-2004              1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid
                        Åklagarmyndigheten för långsam handläggning av en förundersökning


                        I en anmälan, som kom in till JO den 20 oktober 2004, framförde S. i S. AB kritik
                        mot Polismyndigheten i Stockholms län, Söderorts Polismästardistrikt, och åk-
                        lagare vid Åklagarmyndigheten, Söderorts åklagarkammare, för långsam hand-
                        läggning av en förundersökning.

                        Av anmälan framgick bl.a. följande. S. i S. AB lämnade under juni 2002 in en
                        anmälan till polismyndigheten. En polisanmälan om grov förskingring upprättades
                        dock först den 29 juli 2002. Trots åtskilliga kontakter med såväl polis som åklagare
                        hade vid tidpunkten för anmälan till JO ännu inga utredningsåtgärder vidtagits i
                        ärendet.

## Utredning

Handlingar i ärendet inhämtades från polisen (K188646-02) och åklagarkammaren
                        (C5-12-4131-02). Av handlingarna och anmälan till JO framgick bl.a. följande.

                        Anmälan från S. i S. AB, daterad den 25 juni 2002, kom in till polismyndigheten
                        den 15 juli 2002. En polisanmälan om grov förskingring upprättades den 29 juli
                        2002. Förundersökning inleddes påföljande dag. När anmälan kom in till åklagar-
                        kammaren i början av oktober 2002 saknades vissa handlingar. I direktiv till
                        polisen den 16 oktober 2002 begärde kammaråklagaren AA att få dessa handlingar.
                        Därefter skulle hon återkomma med utredningsdirektiv. Enligt en handling daterad
                        den 29 augusti 2003 fick AA vid en muntlig kontakt med polisen besked om att
                        utredningsarbetet förhoppningsvis skulle kunna påbörjas vid årsskiftet 2003/04.
                        Den 4 september 2003 kom samtliga handlingar i ärendet in till åklagarkammaren.

                        AA bytte sedermera tjänst, varefter kammaråklagaren BB blev ansvarig för-
                        undersökningsledare. Hon efterträddes i sin tur av kammaråklagaren CC som den 6
                        april 2004 skickade över en tvistemålsdom till polisen, och hon frågade då också
                        om någon utredningsman hade utsetts. Den 25 maj 2004 fick hon till svar att det
                        inte fanns någon handläggare i ärendet. Enligt en tjänsteanteckning daterad den 22
                        september 2004 uppgav polisen att utredningen skulle påbörjas under hösten 2004.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                          Dnr 4327-2004      Sid 2 (6)



Vid denna tid övertogs ansvaret som förundersökningsledare av kammaråklagaren
DD.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen av ärendet.

Polismyndigheten kom in med remissvar jämte upplysningar från polismästaren EE
(här utelämnade). I remissvaret anfördes bl.a. följande.

## Bakgrund

Av anmälan som ställts till JO framgår att företaget S. i S. AB, under sommaren
      2002, polisanmälde företagets före detta ekonomiansvarige för brottet grov för-
      skingring. Förskingringen skall enligt företaget skett genom att den ekonomi-
      ansvarige olovligen tagit ut pengar ut bolaget. S. i S. AB ifrågasätter nu hand-
      läggningen av ärendet och anför bl.a. att det är helt oacceptabelt att ett brott med ett
      synnerligen högt straffvärde inte överhuvudtaget har behandlats trots att snart 2,5 år
      förflutit sedan anmälan. För övrigt kan tilläggas att S. i S. AB, enligt egen uppgift,
      driver en parallell process i tvistemål mot den före detta anställde. Enligt uppgift
      från anmälaren meddelades i mars 2004 en dom i tvistemålet. Av domen framgår
      att den före detta ekonomiansvarige ådömts att återbetala gjorda uttag om ca fyra
      miljoner kronor jämte ränta och kostnader till S. i S. AB. Domen, som är överklagad
      till Svea Hovrätt, översändes den andra april från S. i S. AB till ansvarige åklagare i
      brottmålsärendet, FF.

      Inhämtade upplysningar
      Polismästare EE har lämnat upplysningar om ärendets handläggning. Av skrivelsen
      framgår att en anmälan upprättades först den 29 juli 2002 trots att anmälan enligt
      målsägaren gjordes redan den 25 juni 2002. Anledningen till detta har enligt FF ej
      kunnat klarläggas.
      Ärendet lottades på åklagare den 30 juli 2002. Den andra september beslöt grupp-
      chefen vid distriktskriminalens bedrägerigrupp, kriminalinspektören GG, att lägga
      ärendet i balans efter bedömning att ärendet inte gick att utreda ”inom en någotsånär
      snar framtid”. I oktober 2002 lämnade kammaråklagaren AA utredningsdirektiv
      vilka dock inte föranledde någon ändrad bedömning rörande ärendets handläggning.
      GG lämnade den första januari 2003 sitt uppdrag som chef för bedrägerigruppen.
      Den nya chefen, kriminalinspektör HH innehade den aktuella tjänsten i tre månader
      och efterträddes av ytterligare en ny chef; kriminalkommissarien JJ. JJ gjorde
      bedömningen att han inte hade möjlighet att inleda handläggningen av ärendet före
      sommaren men hade för avsikt att göra detta under hösten 2003.
      Personalläget förändrades drastiskt av olika anledningar under sommaren och den
      tidiga hösten vilket resulterade i att oerfarna utredare tillfördes gruppen. På grund
      av detta kom endast prioriterade ärenden, där det oftast fanns frihetsberövade, att
      handläggas under hösten. JJ skickade två mindre erfarna utredare på handledd
      praktik till länskriminalpolisen där de arbetade med ”egna utredningar”. Med sig
      fick de aktuellt ärende för att färdigställa detta så snart som möjligt. Då fallet var för
      komplicerat och omfattande enligt handledaren på länskriminalpolisen sändes ären-
      det tillbaka till Söderort där det lades i balans efter att JJ gjort bedömningen att det
      vid den tidpunkten inte gick att utreda ärendet på grund av den på bedrägerigruppen
      rådande arbetssituationen. JJ var vid den tiden, förutom en halvtidsutredare, ensam
      på bedrägerigruppen.
      Polismästaren EE har i sitt yttrande vidare uppgivit att en orsak till helhets-
      bedömningen, vad avser prioritering av ärendet och beslutet att låta aktuellt ärende
      ligga i balans, kan ha varit att målsägande drivit en parallell civilrättslig process mot
      den före detta ekonomiansvarige och där haft möjlighet till ekonomisk
      kompensation. EE tillägger dock att detta naturligtvis är ovidkommande i sammanh-
      anget.
                                                                  Dnr 4327-2004     Sid 3 (6)



Sammanfattningsvis kan konstateras att den långa handläggningstiden har, som ovan
framgått, berott på flera faktorer såsom bl.a. stort ärendeinflöde, bristande personal-
resurser och hög personalomsättning med oerfaren personal som följd.
Idag ligger ärendet på kriminalinspektören KK som för närvarande är den mest
erfarna utredaren vid bedrägerigruppen. KK kommer enligt polismästaren i Söderort
att inleda utredningsarbetet direkt efter jul- och nyårshelgerna.

Rättslig reglering
I 23 kap. rättegångsbalken (RB) finns grundläggande bestämmelser om förunder-
sökning. Av dessa bestämmelser framgår bl.a. att en förundersökning skall inledas
så snart det på grund av angivelse eller annat skäl finns anledning att anta att ett
brott som hör under allmänt åtal har förövats, om det inte är uppenbart att brottet
inte går att utreda (1 §). Ett beslut om att inleda en förundersökning skall fattas av
polismyndigheten eller åklagare (3 § första stycket). När förundersökningen leds av
åklagare, får han vid undersökningens verkställande anlita biträde av polismyndig-
heten. Han får också uppdra åt polisman att vidta viss åtgärd som hör till förunder-
sökningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet (3 § andra
stycket).
Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger
(skyndsamhetsprincipen). Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning
skall den läggas ned (4 § 2 stycket). Den så kallade skyndsamhetsprincipen har
tillkommit både i den enskildes och i det allmännas intresse. För den enskilde är det
viktigt att slippa sväva i ovisshet om frågan kommer att prövas av domstol eller ej.
En effektiv utredning ligger i det allmännas intresse eftersom möjligheterna att klara
upp brottet i normalfallet är större i nära anslutning till brottstillfället. Exempelvis
finns risk för att bevisningen försämras ju längre tiden går. Vidare är det av vikt att
det straff som eventuellt utdöms följer snarast efter brottet. Se bl.a. kommentaren till
rättegångsbalken (Gullnäs m.fl. s. 23:27).
Av förundersökningskungörelsen (1947:948) framgår att förundersökningsledaren
har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller hon skall se till att för-
undersökningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till
vara. Undersökningsledaren skall även ge dem som biträder honom eller henne
behövliga direktiv för arbetet (1 a § andra stycket).

Bedömning
Av anmälan till JO framgår att RAR-anmälan/polisanmälan i ärende K188646-02
upprättades först den 29 juli 2002 trots att anmälan enligt målsägaren gjordes redan
den 25 juni 2002. Av aktuell RAR-anmälan framgår av fritexten att en skrivelse
från S. i S. AB inkommit till polisen den 15 juli 2002. Anmälan registrerades dock
i RAR-systemet först den 29 juli 2002. Polismyndigheten har med andra ord dröjt
åtminstone två veckor med att registrera anmälan från det att den inkommit. Ett
sådant dröjsmål är inte godtagbart och polismyndigheten kan endast beklaga detta.
Vad sedermera beträffar den fortsatta handläggningen av ärendet kan konstateras att
ärendet lottades på åklagare dagen efter att anmälan registrerats hos polisen samt att
det därefter i princip legat obearbetat. Det är oacceptabelt att en utredning med en
angiven misstänkt gärningsman ligger obearbetad under en så lång period som nu
varit fallet. Polismyndighetens uppfattning är att förevarande förundersökning inte
har bedrivits med vederbörlig effektivitet och sådan skyndsamhet som föreskrivs i
23 kap. 4 § RB.
Polismyndigheten anser att ledningen för Söderorts polismästardistrikt inte kan und-
gå kritik. Kritiken grundar sig på att den inkomna polisanmälan inte registrerades
inom föreskriven tid samt att utredningen av aktuellt ärende inte bedrivits i enlighet
med skyndsamhetsprincipen. Polismyndigheten tar på sig en del av ansvaret för det
ovan noterade men poängterar särskilt att en aktiv förundersökningsledare är en
förutsättning för att utredningen skall drivas framåt. Större krav måste ställas på
åklagaren/åklagarna som varit förundersökningsledare i aktuellt ärende. Åklagaren
                                                                         Dnr 4327-2004     Sid 4 (6)



      har som förundersökningsledare ansvar för utredningen i dess helhet och skall se till
      att förundersökningen bedrivs effektivt.
      Polismyndigheten vill avslutningsvis framhålla att Söderorts polismästardistrikt,
      som framgår av yttrandet, lagt ut ärendet på deras mest erfarne handläggare som
      direkt efter jul- och nyårshelgerna kommer ta sig an utredningsarbetet. I övrigt kan
      konstateras att chefen för bedrägerigruppen i Söderort skall vidta en förnyad genom-
      gång av ärendebalansen samt att gruppen i januari 2005 förstärks med en utredare.
Ärendet remitterades därefter till åklagarmyndigheten för upplysningar och
yttrande över handläggningen av ärendet.

Åklagarmyndigheten kom in med remissvar jämte yttrande från chefsåklagaren LL
(här utelämnat). Av remissvaret framgick bl.a. följande.

      Enligt 23 kap 3 § RB skall beslut att inleda en förundersökning fattas av polis-
      myndighet eller åklagaren. När undersökningen leds av åklagare får han vid under-
      sökningens verkställande anlita biträde av polismyndigheten.
      Enligt 1 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) har förundersökningsledaren
      ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se till att utredningen bedrivs
      effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Förundersöknings-
      ledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga direktiv för arbetet.
      En förundersökning skall enligt 23 kap 4 § bedrivas så skyndsamt omständigheterna
      medger. Finns ej längre anledning till dess fullföljande skall den nedläggas.
      Av handlingarna framgår att aktuellt ärende inkom till Söderorts åklagarkammare
      den 4 oktober 2002. Det framgår vidare att det numera finns en utredningsman i
      ärendet och att åklagaren den 1 februari 2005 lämnade direktiv till utrednings-
      mannen. Vidare framgår det att det under aktuell utredningstid varit, i vart fall, fyra
      olika åklagare som handlagt ärendet.
      Jag delar kammarchefens uppfattning att det inte är lyckat att åklagare sätter sig in i
      ett ärende i detalj så länge det inte finns någon utredningsman tillgänglig. Ett sådant
      förfarande kan ses som ett onödigt och ineffektivt utnyttjande av resurserna. Det
      ligger dock i rollen som aktiv förundersökningsledare att trycka på och verka för att
      utredningsman tillsätts. Av handlingarna framgår att direktiv har skickats ut av en
      åklagare men det framgår inte om någon av de inblandade åklagarna därefter följt
      upp och bevakat att direktiven efterföljts eller skickat påminnelse till polisen. Åk-
      lagaren borde i sin egenskap av förundersökningsledare ha försökt att påverka hand-
      läggningen av ärendet och bl.a. verkat för att en utredningsman tillsattes i ärendet.
      JO har i ett tidigare yttrande (JO 2003/04 s. 82) framhållit vikten av att man inom
      åklagarväsendet är aktiva för att komma till rätta med problem av det aktuella slaget.
      En åklagare som får besked om att han inte inom rimlig tid kan påräkna det biträde
      med en brottsutredning som han bedömer som nödvändigt får inte slå sig till ro med
      det utan bör vända sig till sin kammarchef. Det ankommer sedan på kammarchefen
      att genom kontakter med befattningshavare vid polismyndigheten på motsvarande
      nivå försöka utverka att nödvändiga resurser ställs till åklagarens förfogande. Om
      detta inte visar sig vara möjligt får frågan föras upp till överåklagaren som i sin tur
      får ta upp frågan med länspolismästaren.
      Det framgår inte i aktuellt ärende om åklagaren lyft frågan om tillsättande av ut-
      redningsman hos polisen till kammarchefen. Kammarchefen har uppgett att hon har
      haft fortlöpande kontakter med ledningen för Söderortspolisen på ett allmänt plan
      men att hon inte bedömt det varit meningsfullt att parallellt påtala bristande aktivitet
      i varje ärende som inte förts framåt tillräckligt snabbt.
      Det kan ifrågasättas om inte kammarchefen i det här aktuella fallet skulle fört samtal
      om just detta ärende som blivit liggande under lång tid. Det kan vidare ifrågasättas
      om hon inte borde ha fört upp frågan till den dåvarande Åklagarmyndigheten i
      Stockholm för diskussioner med länspolismästaren.
                                                                         Dnr 4327-2004     Sid 5 (6)



      Sammanfattningsvis kan jag konstatera att handläggningen i aktuellt fall varit
      oacceptabelt lång. Att handläggningen i aktuellt ärende dragit ut på tiden synes till
      största delen bero på bristande resurser hos polisen. Det kan dock inte uteslutas att
      den långa handläggningstiden även har påverkats av att det under handläggnings-
      tiden varit fyra olika åklagare som handlagt ärendet. Jag förutsätter därför dels att
      kammarchefen fortsätter sina diskussioner med ledningen för Söderortspolisen
      för att komma till rätta med problemet om långsam handläggning och att dessa
      diskussioner även gäller enskilda ärenden, dels att man ser över rutinerna på kam-
      maren för att söka undvika alltför många åklagarbyten i ett ärende.
      Avslutningsvis kan jag nämna att det inom Åklagarmyndigheten för närvarande sker
      en tillsyn av äldre ärenden. Resultatet av denna tillsyn bör kunna leda till att rutiner-
      na avseende äldre ärenden ytterligare förbättras i avsikt att kunna undvika långa
      handläggningstider.
S. i S. AB kommenterade inte remissvaren.

Av därefter inhämtade uppgifter från åklagarkammaren framgick att åtal om grov
förskingring väcktes den 26 augusti 2005.

Bedömning
En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned (23
kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken, RB).

Det är undersökningsledaren som har ansvar för förundersökningen i dess helhet.
Han skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rätts-
säkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som
biträder honom de direktiv som behövs för arbetet (1 a § andra stycket för-
undersökningskungörelsen, 1947:948).

När en förundersökning leds av en åklagare får denne enligt 23 kap. 3 § andra
stycket RB anlita biträde av polismyndigheten för att verkställa förundersökningen.
Han får också uppdra åt en polisman att vidta viss åtgärd som hör till förunder-
sökningen om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

Av handlingarna framgår att anmälan från S. i S. AB kom in till polismyndigheten
den 15 juli 2002 men att anmälan registrerades först den 29 juli 2002. Som polis-
myndigheten anfört är ett dröjsmål om ca två veckor innan en anmälan registreras
naturligtvis inte godtagbart.

Utredningen ger vid handen att det aktuella ärendet sedan låg obearbetat utan att
några som helst utredningsåtgärder vidtogs för att driva det framåt under i det
närmaste två och ett halvt års tid, fram till årsskiftet 2004/05. Som förklaring har
polismyndigheten i huvudsak hänvisat till den mycket ansträngda arbetssituationen
vid bedrägerigruppen vid Söderorts polismästardistrikt och till att åklagarna inte
varit tillräckligt aktiva som förundersökningsledare. Åklagarmyndigheten har
anfört att den utdragna handläggningstiden till den största delen synes bero på
bristande resurser hos polisen men att handläggningstiden även kan ha påverkats
av att det varit flera olika åklagare som handlagt ärendet.

JO har under de senaste åren i ett stort antal ärenden kunnat konstatera att den
brottsutredande verksamheten uppvisar allvarliga brister och att handläggnings-
                                                                 Dnr 4327-2004   Sid 6 (6)



tiderna i åtskilliga fall inte står i överensstämmelse med det skyndsamhetskrav som
uttalas i rättegångsbalken – inte minst när det gäller handläggningen av bedrägeri-
ärenden. Jag är således väl medveten om att arbetssituationen inom polis- och
åklagarväsendena är ansträngd och att man därför måste prioritera vissa ärenden
framför andra. Även med beaktande av detta förhållande anser jag emellertid att
handläggningen av det aktuella ärendet är helt oacceptabel och att skyndsamhets-
kravet som läggs fast i 23 kap. 4 § andra stycket RB har åsidosatts.

Polismyndigheten har tagit på sig en del av ansvaret för handläggningen men har
också poängterat vikten av en pådrivande förundersökningsledare. Det är i och för
sig riktigt att åklagaren som förundersökningsledare har det övergripande ansvaret
för utredningen och att denne skall se till att förundersökningen bedrivs effektivt.
Jag är också av den uppfattningen att de inblandade åklagarna i det här fallet borde
ha varit mer aktiva, och jag delar de synpunkter som framförts av åklagarmyndig-
heten gällande vilka åtgärder som hade varit lämpliga att vidta. Åklagarna kan
därför inte undgå viss kritik för sin bristande aktivitet i dessa delar.

Jag har emellertid nyligen i ett annat ärende kritiserat polismyndighetens hand-
läggning av ett kriminalärende vid den aktuella bedrägerigruppen, se JO:s beslut
den 20 juni 2005, dnr 387-2005. Den ansträngda arbetssituationen vid bedrägeri-
gruppen är således känd för mig. Bl.a. mot denna bakgrund är polismyndighetens
påpekande angående åklagarnas ansvar som förundersökningsledare något an-
märkningsvärt. Enligt min bedömning är det nämligen uppenbart att den utdragna
handläggningstiden i ärendet till allra största delen beror på situationen vid be-
drägerigruppen. Ansvaret härför åvilar polismyndigheten som således förtjänar
kritik för sin passivitet i ärendet.

Ärendet avslutas.
