# Om handläggningen av varningsärenden inom Kriminalvården

JO 2024-06-17 dnr 4400-2024

[P]



                                                                     BESLUT                                               Sid
                                                                                                                        1 (12)
                                                                     Datum                    Dnr
                                                                     2024-06-17               4400-2024
Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                        Om handläggningen av varningsärenden inom Kriminalvården


                          Beslutet i korthet: JO har genomfört en inspektionsserie för att närmare granska
                          handläggningen av varningsärenden vid tre anstalter i säkerhetsklass 1 och 2. Inför
                          varje besök granskades ett flertal sådana beslut och på plats tog JO:s medarbetare
                          del av bl.a. skriftliga rutiner samt höll samtal med såväl intagna som personal. I det
                          här beslutet gör JO sina uttalanden med anledning av det som kom fram.
                          JO konstaterar att det är vanligt att endast en kriminalvårdare skriver rapport över en
                          misstänkt misskötsamhet även om flera i personalen har varit på plats vid händelsen.
                          Enligt JO är det bekymmersamt att en redogörelse på det här sättet kan bli en
                          sammanblandning av olika iakttagelser utan att det framgår. I förlängningen kan det
                          försvåra möjligheterna för den berörde intagne att ta tillvara sin rätt.
                          I några fall hade den personal som skrivit rapporten dessutom varit med vid det
                          efterföljande förhöret. Enligt JO är det ägnat att inverka på den intagnes förtroende för
                          processen och Kriminalvården. De beslut som gicks igenom innehöll i regel korrekta
                          bestämmelser och anvisningar om hur beslutet kunde överklagas. Utredningen ger
                          emellertid JO skäl att påminna om motiveringsskyldigheten, dvs. att det i beslut om
                          varning tydligt ska framgå vilka uppgifter som medför att en misskötsamhet anses
                          utredd och att den intagnes invändningar ska bemötas.
                          JO noterar att anstalterna i allt väsentligt handlägger de aktuella ärendena i enlighet
                          med fängelselagens skyndsamhetskrav, vilket hon särskilt framhåller. I beslutet lyfter
                          hon också fram goda exempel hos de enskilda anstalterna.

## Bakgrund

Varningar och styrkta misskötsamheter kan få betydelse i flera avseenden för en
                        intagen, t.ex. genom att påverka möjligheten till permission men ytterst som
                        underlag för ett beslut om att skjuta upp tidpunkten för villkorlig frigivning. Inte
                        minst mot den bakgrunden är det angeläget att handläggningen av sådana
                        ärenden genomsyras av saklighet och opartiskhet samt i övrigt uppfyller
                        grundläggande rättssäkerhetskrav. JO har tidigare uttalat sig i frågor med
                        anknytning till förutsättningarna för en rättssäker hantering av ärenden om
                        varning enligt fängelselagen (2010:610).

                        Jag har nu genomfört en begränsad inspektionsserie för att närmare granska
                        handläggningen av varningsärenden vid tre anstalter i säkerhetsklass 1 och 2.



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:            08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                    Dnr 4400-2024        Sid 2 (12)




I detta syfte har anstalterna Norrtälje, Nyköping och Österåker inspekterats.
Protokoll med redogörelser för gjorda iakttagelser och inhämtade uppgifter från
respektive verksamhetsställe har skickats till de enskilda anstalterna och
Kriminalvården samt har publicerats på JO:s webbplats (dnr 9177-2023,
493-2024 och 1701-2024). Även om undersökningen har avsett enbart några
verksamhetsställen har jag kunnat se vissa återkommande frågor och
utmaningar. I det här beslutet gör jag uttalanden med anledning av detta. En del
av JO:s tidigare beslut om varningsärenden tas också upp i det följande. Det kan
anmärkas att det finns förhållanden som har kommit fram under inspektionerna
som jag inte nu kommenterar. Sådana omständigheter kan ändå vara av intresse
och få betydelse i min tillsyn av Kriminalvården.

Inför varje inspektion granskades handlingar i 30–50 av den aktuella anstaltens
varningsärenden fördelade huvudsakligen över augusti, september och oktober
2023. Inspektionsteamen tog också del av bl.a. skriftlig information som intagna
får om misskötsamheter och varningar på respektive verksamhetsställe samt
lokala skriftliga beskrivningar av arbetsrutinerna. Upplysningar om den
ytterligare utredning som hämtats in framgår av respektive protokoll.

Under inspektionerna talade mina medarbetare med flera intagna om deras
erfarenheter. Vidare samtalade de med personal som deltar i handläggningen av
varningsärenden och tittade på rum där det hålls förhör med intagna.

Efter varje inspektion hölls ett avslutande möte med anstaltsledningen, som fick
möjlighet att kommentera de centrala iakttagelser som gjorts i samband med
inspektionen.

JO:s uttalanden
Information i samband med intagningen
Den skriftliga information som de intagna ska få i samband med att de skrivs in
i anstalten skiljer sig åt. Många intagna tyckte att de hade fått ofullständig
information om vilka regler som gäller för verkställigheten. En del av dem
visste inte hur de skulle gå till väga för att få veta mer, och flera sade att de hade
fått vända sig till medintagna med frågor. Ett generellt intryck är att det inte
finns tillräckligt med översättningar av informationen till andra språk.

Jag vill påminna om att en intagen, i anslutning till att han eller hon tas in i en
anstalt, ska informeras om bl.a. sina rättigheter och skyldigheter samt det
regelverk som i övrigt gäller för verkställigheten. Det rör bl.a. sanktions-
möjligheter vid misskötsamhet, bestämmelserna om uppskjuten villkorlig
frigivning och skyldigheten att medverka vid drogkontroll, se 2 § fängelse-
förordningen (2010:2010) samt 1 kap. 10 § Kriminalvårdens föreskrifter och
allmänna råd (2011:1) om fängelse, FARK Fängelse.

Av fängelseförordningen framgår vidare att informationen ska lämnas på ett
språk som den intagne förstår, och enligt föreskrifterna ska det ske företrädesvis
skriftligen. Informationen kan också lämnas genom skyltning eller i digitalt
                                                                    Dnr 4400-2024      Sid 3 (12)




format. Det är självklart att intagna som inte behärskar svenska ska få
upplysningar och förklaringar på ett språk som de förstår. Om det finns ett
centralt framtaget informationsmaterial om de relevanta reglerna, som är
gemensamma för alla verksamhetsställen, bör Kriminalvården uppmärksamma
anstalterna på det. I annat fall anser jag att det finns skäl för myndigheten att ta
fram ett sådant material inklusive översättningar till i vart fall de mest vanligen
förekommande andra språken än svenska.

Skyndsamhetskravet
Frågor om varning ska avgöras skyndsamt. Det anges i 12 kap. 3 §
fängelselagen.

Handläggningstiderna i de granskade ärendena var med några undantag korta
och majoriteten av den personal som mina medarbetare talade med var
införstådd med skyndsamhetskravet. Det är tillfredställande. Jag återkommer i
det följande till vissa frågor om dröjsmål med förhör och med underrättelse av
beslut.

Redogörelser om misstänkt misskötsamhet
Upprättandet av redogörelser
En redogörelse (rapport) om en misstänkt misskötsamhet ska innehålla en
utförlig och saklig beskrivning av det inträffade. Kriminalvårdens handbok om
varning, avbrott genom avvikelse och uppskjuten villkorlig frigivning (2015:1),
nedan handboken, ger en god beskrivning av vad som bör framgå.

I regel hade de granskade redogörelserna upprättats samma dag som de aktuella
händelserna. Det är positivt eftersom minnesbilderna bör vara som bäst då. I
samband med inspektionen av anstalten Nyköping framgick det att personalen
där får beordrad övertid för att hinna skriva rapporter, vilket förstås kan bidra
till en effektiv handläggning.

Vid alla verksamhetsställen framkom det att det ofta bara är en ur personalen
som upprättar redogörelsen även om flera har närvarat vid en händelse. De
övriga anges i rapporten som närvarande. Jag noterar emellertid att det i
anstalten Nyköpings skriftliga rutiner står att personalen oberoende av varandra
ska skriva varsin redogörelse. De flesta av kriminalvårdarna beskrev att de
”pratar ihop sig” inför rapportskrivningen och skriver tillsammans eller att den
som ansvarar för att skriva ner iakttagelserna låter kollegorna läsa rapporten
innan den upprättas för att kunna dra ifrån eller lägga till uppgifter. I åtminstone
anstalten Österåker förekommer det att personal som inte håller med om det
som beskrivs i en rapport lämnar sina uppgifter muntligen till en klienthand-
läggare, som sedan får bedöma om informationen ska föras in i utredningen
eller inte.

Anstaltsledningarna var medvetna om hur rapporterna upprättas och hade olika
uppfattningar om saken.
                                                                  Dnr 4400-2024       Sid 4 (12)




Min inspektionsserie visar därmed att en redogörelse inte sällan är en samman-
blandning av olika personers iakttagelser utan att det framgår. Det är
bekymmersamt från rättssäkerhetssynpunkt och kan i förlängningen försvåra
möjligheterna för den berörde intagne att ta tillvara sin rätt. Jag ser en risk att
tillvägagångssättet medför att personalen påverkar varandra angående vad som
ska stå i en rapport, och att minnesbilder medvetet eller omedvetet förändras.
Enligt min mening bör det inte förekomma att personalen jämkar samman sina
iakttagelser vid rapportskrivningen. Den sammantagna bedömningen av
underlaget ska göras av klienthandläggaren eller motsvarande och därefter av
beslutsfattaren, som prövar om en påstådd misskötsamhet är utredd. Det är
således viktigt att det görs tydligt för personalen att de kan och får ha olika
minnesbilder eller uppfattningar om en händelse, och att det finns en
medvetenhet om risken för påverkan. Med hänsyn till det grundläggande kravet
på objektivitet bör det självfallet framgå av utredningen om t.ex. en tjänsteman
inte håller med om beskrivningen i rapporten (se 1 kap. 9 § regeringsformen
och 5 § andra stycket förvaltningslagen [2017:900]). Det framstår som naturligt
att den anställda i sådana fall upprättar en egen redogörelse. Vidare anser jag att
det alltid bör kunna utläsas av en redogörelse vem som har gjort iakttagelser
(jfr 27 § förvaltningslagen).

På samtliga verksamhetsställen innehöll rapporterna i princip aldrig några
uppgifter om att andra intagna än den som var föremål för misstänkt
misskötsamhet hade närvarat vid en händelse. Enligt min mening bör det i varje
enskilt fall åtminstone övervägas om en sådan anteckning ska göras, bl.a. för att
handläggaren ska kunna bedöma om det finns skäl att höra en medintagen.

Otydliga redogörelser
Vid alla tre anstalterna förekom flera exempel på otydliga redogörelser. Några
har beskrivits i inspektionsprotokollen. I ett av de granskade ärendena hade en
intagen som delade cell varnats för innehav av ett otillåtet föremål, men det
framgick inte av utredningen var i cellen föremålet hade hittats. Det är givetvis
viktigt att den omständigheten antecknas i redogörelsen eftersom detta har
betydelse för den intagnes möjligheter att bemöta påståendena.

Jag vill påminna om att JO tidigare har uttalat att en redogörelse ofta är av
central betydelse för den fortsatta utredningen och att det utifrån regerings-
formens krav på saklighet och opartiskhet är viktigt att noggrannhet iakttas vid
upprättandet av sådana redogörelser (se t.ex. JO 2019/20 s. 226, dnr 6230-2017,
och mitt beslut den 9 december 2020, dnr 7671-2019). I sammanhanget kan det
också nämnas att jag för närvarande utreder ett klagomål där en anstalt i ett
varningsärende bedömde att en intagen som delade cell ansvarade personligen
för allt som fanns i den (dnr 9478-2023). Det beslutet kommer att ges i närtid.

Vad som rapporteras
Efter inspektionsserien står det klart för mig att man inte bara mellan utan t.o.m.
inom anstalterna bedömer likartade ageranden hos intagna på olika sätt. Samma
                                                                     Dnr 4400-2024       Sid 5 (12)




handling eller uppträdande kan alltså bli föremål för rapport vid ett tillfälle men
inte vid ett annat. En uppfattning som återkom hos både intagna och personal
var att nyanställda tenderar att rapportera i för stor utsträckning, i stället för att
ha en dialog med den berörde intagne.

Jag har förståelse för att det i viss mån kan skilja mellan olika verksamhets-
ställen vad som rapporteras och att det kan bero på omständigheterna om en
rapport ska upprättas liksom att det kan vara svårt för en kriminalvårdare att
avgöra. För stora olikheter kan dock inverka på förutsebarheten och skapa en
osäkerhet hos intagna. Många av de intagna som mina medarbetare talade med
gav uttryck för just det här. Vid en av inspektionerna framkom t.ex. uppgifter
om att en intagen hade rapporterats för att endast ha påpekat att det var mögel i
duscharna. Med anledning av detta vill jag understryka att intagna självfallet har
rätt att framföra sin uppfattning om förhållandena i en anstalt och att uttrycka
andra synpunkter.

Det framkom att personalen i de inspekterade anstalterna är närvarande på
avdelningarna i varierande utsträckning, och man hade olika syn på om den
omständigheten har betydelse för benägenheten att rapportera. Kriminalvården
har i årsredovisningen för 2023 uppmärksammat liknande frågor.

Förhör
Genomförandet
Förhören hölls ofta redan inom någon dag efter händelserna, vilket ligger
mycket väl i linje med skyndsamhetskravet. I vissa fall hade det dock dröjt, som
längst knappt två veckor i anstalten Norrtälje. Det är inte godtagbart. Jag vill
lyfta fram anstalten Nyköping som ett gott exempel där vakthavande befäl
schemalägger vilka ur personalen som ska genomföra förhör och där, som
nämnts, personalen kan få övertid för att skriva rapporter. Detta är ägnat att
bidra till korta handläggningstider. Enligt uppgift är det även i anstalten
Österåker på förhand bestämt vem som ska hålla förhör.

En annan sak är att de intagna som begär det bör få viss tid att förbereda sig
inför förhör. När tidpunkten för det bestäms måste anstalten givetvis beakta det
allmänna skyndsamhetskravet, som enligt fängelselagen gäller för frågor om
varning.

Förhören i anstalterna Nyköping och Österåker hålls ofta i samtalsrum eller på
klienthandläggarnas kontor. I anstalten Norrtälje genomförs de normalt i ett
vaktrum med en större glasruta mot avdelningen, vilket innebär att medintagna
kan iaktta den som förhörs. Som jag ser på saken bör ett förhör hållas under
lugna och trygga former och valet av förhörsplatsen kan därvid ha betydelse.

I några fall hade den personal som skrivit rapporten dessutom varit med vid det
efterföljande förhöret. Jag påminner därför om mina uttalanden om att en
anställd som har upprättat en rapport inte bör medverka vid förhöret, se
JO 2022/23 s. 198, dnr 3513-2021, där jag utvecklar min ståndpunkt. Ett sådant
                                                                  Dnr 4400-2024      Sid 6 (12)




deltagande är enligt min mening ägnat att inverka på den intagnes förtroende för
processen och Kriminalvården.

Vid handlingsgranskningen när det gäller anstalterna Nyköping och Österåker
fanns exempel på förhör där det uppstått en argumentation mellan förhörs-
ledaren och den intagne. Det var inte heller ovanligt att förhörsledaren
förmanade den intagne genom att uttala t.ex. att han hade agerat fel. En del
intagna upplevde att personalen inte hade lyssnat på dem vid förhören medan
andra var av motsatt uppfattning.

Enligt Kriminalvårdens handbok på området syftar förhöret bl.a. till att kunna
avgöra om den intagne har misskött sig samt ge honom eller henne möjlighet
både att lämna sin version av händelseförloppet och att påtala brister eller
felaktigheter i utredningen. En annan viktig del sägs vara att avgöra om det
finns andra att förhöra som kan lämna upplysningar.

Jag har samma uppfattning som anges i handboken, dvs. att en förhörsledare
inte bör inlåta sig i diskussion om händelsen med den intagne. Om det görs
finns en risk att den intagne kan uppfatta att förhörsledaren inte är saklig och
opartisk. Detsamma gäller naturligtvis om förhörsledaren genom olika typer av
förmaningar ger uttryck för att det redan är utrett att den intagne har begått den
misstänkta misskötsamheten. Anstalten Österåkers skriftliga rutiner för att
genomföra förhör utgör i detta avseende ett gott exempel; där sägs explicit t.ex.
att förhörsledaren ska ställa öppna frågor och följdfrågor.

Ombud
Den som är part i ett ärende får som ombud eller biträde anlita någon som är
lämplig för uppdraget. Den som anlitar ombud ska dock medverka personligen
om myndigheten begär det. Bestämmelsen i 14 § första stycket förvaltnings-
lagen reglerar detta.

Det kom fram vid inspektionerna att intagna som önskar företrädas av ombud
vid förhöret i regel får en vecka på sig att ordna det. Om det önskade ombudet
är en advokat får den intagne alltid möjlighet att ringa till honom eller henne.
Enligt uppgift är det relativt ovanligt att advokater närvarar vid förhör men om
de gör det brukar det vara via telefon.

Det är tillfredställande att hanteringen i detta avseende sker i enlighet med
förvaltningslagen. Upplysningsvis kan det nämnas att jag nyligen har gjort vissa
allmänna uttalanden om intagnas kontakter med advokater i rättsliga
angelägenheter, se JO 2023 s. 175, dnr 3036-2022.

Tolk
Under inspektionerna kom det fram att anstaltspersonal i många fall agerar tolk
vid förhör när det behövs. Vidare framgick att det sällan dokumenteras när
tolkning har skett.
                                                                        Dnr 4400-2024       Sid 7 (12)




Enligt 13 § första stycket förvaltningslagen ska en myndighet använda tolk och
se till att översätta handlingar om det behövs för att den enskilde ska kunna ta
till vara sin rätt när myndigheten har kontakt med någon som inte behärskar
svenska.

Jag har tidigare uttalat att ett ärende om varning enligt fängelselagen normalt
måste anses vara av stor betydelse för den enskilde och kritiserat en anstalt som
inte hade anlitat en utomstående tolk till ett förhör. Det finns skäl att påminna
om detta. Från rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att tolkens neutralitet i ett
sådant här ärende inte kan ifrågasättas. Jag anser också att det bör dokumenteras
att en tolk har använts. Det är då lämpligt att ange vem som har tolkat, vad det
är för slags tolk, på vilket sätt denne närvarat och vilket språk det har varit fråga
om. (Se tidigare nämnda JO 2022/23 s. 198, jfr JO 2007/08 s. 416,
dnr 4178-2005.)

Förhörsprotokollet
Vid de inspekterade verksamhetsställena får de intagna ta del av förhörs-
protokollet och möjlighet att lämna synpunkter på det som har antecknats. Det
varierar dock mellan anstalterna hur lång tid de intagna får för detta. I
anstalterna Norrtälje och Nyköping ska de som regel få tre dagar på sig.
Handlingsgranskningen visade emellertid att kortare tidsfrister hade tillämpats,
och i många fall hade fristerna inte dokumenterats. I anstalten Österåker får de
intagna vanligen endast lämna synpunkterna i anslutning till förhöret, om de vill
få betänketid bestäms i varje enskilt fall hur lång yttrandefristen ska vara. I
något fall hade beslut fattats samma dag som den intagne fick del av
förhörsanteckningarna.

I handboken anges följande:

       I en förhörssituation kan den intagne av olika skäl känna sig pressad att svara på
       frågor eller uttrycka sig på ett sätt som inte överensstämmer med eller ger en
       delvis felaktig bild av den aktuella händelsen. Det kan också vara så att den
       intagne missförståtts i något avseende.
       Innan beslut meddelas i ärendet ska den intagne få ta del av förhörsprotokollet
       och ges möjlighet att lämna synpunkter på vad som redovisats i förhörsproto-
       kollet. Tiden för att inkomma med synpunkter kan variera beroende på ärendets
       svårighetsgrad och detaljrikedom, men i normalfallet bör några dagar ges om
       ärendet inte är brådskande. Tiden ska om möjligt inte understiga ett dygn. Den
       tid som den intagne får för att inkomma med synpunkter ska dokumenteras i
       ärendet.
Jag ansluter mig till detta och vill tillägga att det är rimligt att de intagna får viss
tid för eftertanke. Enligt min mening bör de också få tydlig information om när
ett ärende kommer att anses vara klart för avgörande.

Intagna som inte är placerade i en dubbelbelagd cell kan få en kopia av förhörs-
anteckningarna i samband med inlåsningen för den s.k. dygnsvilan. De som
delar cell får i stället ta del av materialet i t.ex. ett samtalsrum. Det är angeläget
att dubbelbeläggning inte innebär att dessa intagna får sämre möjligheter att ta
                                                                      Dnr 4400-2024       Sid 8 (12)




till vara sin rätt, t.ex. genom att de får alltför kort tid för att ta del av och lämna
synpunkter på förhörsanteckningar eller annan utredning.

Kommunikation av övrig utredning
En myndighet ska enligt 25 § förvaltningslagen som utgångspunkt underrätta
den som är part om allt material av betydelse för beslutet och ge parten tillfälle
att inom en bestämd tid yttra sig över materialet, om det inte är uppenbart
obehövligt. Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer
av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Utrymmet för att avstå från kommunikation är snävt. Det förutsätter nämligen
att behovet av kommunikation – sett objektivt ur den enskildes perspektiv – är
mindre framträdande eller helt saknas. Det måste således stå klart för
myndigheten att åtgärden att underrätta och ge parten tillfälle att yttra sig är
uppenbart obehövlig i den meningen att han eller hon inte kan tillföra något i
det aktuella ärendet. Parten ska ges skäligt rådrum för sina överväganden.
(Se prop. 2016/17:180 s. 311.)

Generellt framgick det att den intagne sällan får ta del av utredning som tillförs
ett ärende efter förhöret med honom. Jag vill därför uppmärksamma anstalterna
och Kriminalvården på att utgångspunkten alltså är att kommunikation ska ske
och att utrymmet för att underlåta det är begränsat.

Om ett ärende innehåller utredning som omfattas av sekretess i förhållande till
den intagne följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen att
myndigheten på annat sätt ska lämna honom eller henne upplysning om vad
materialet innehåller, i den utsträckning det behövs för att han eller hon ska
kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse
som sekretessen ska skydda. För att avstå från kommunikation krävs enligt
bestämmelsen att det med hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av
synnerlig vikt att uppgiften inte röjs.

Vid handlingsgranskningen beträffande anstalterna Nyköping och Österåker
påträffades ärenden där sekretessbelagda uppgifter förekom i utredningen
gentemot den enskilde. I ett fall om våld och hot mot en medintagen i anstalten
Nyköping innehöll varken redogörelsen, förhöret eller beslutet någon närmare
information om vad det påstådda agerandet hade bestått i. Personalen berättade
att rapporten i en sådan situation ofta blir kortfattad och förhöret allmänt hållet.

Det är självklart att uppgifter i en utredning kan omfattas av sekretess. Den
intagne bör dock alltid kunna få en viss beskrivning av omständigheterna och en
upplysning om vad materialet innehåller, i enlighet med den nyss redovisade
regleringen. Det är viktigt att anstalten noga överväger vilka upplysningar som
kan lämnas utan att sekretessbelagda uppgifter röjs och att det inte slentrian-
mässigt bara hänvisas till att sekretess råder.
                                                                  Dnr 4400-2024       Sid 9 (12)




Utlämnande av handlingar
Det förekommer att anstaltspersonal inom ramen för ett varningsärende
kontrollerar en övervakningsfilm och att en inspelning tillförs utredningen i
ärendet, samt att intagna begär att få ta del av filmen.

Under en av inspektionerna förklarade personal att anstalten inte tillåter intagna
att se övervakningsfilmer och att det beskedet skulle lämnas till en intagen som
bad om att få titta på en inspelning. Med anledning av detta vill jag framhålla att
en intagens begäran om att få ta del av en övervakningsfilm formellt sett utgör
en begäran om partsinsyn, om inspelningen har tillförts utredningen i ärendet. I
annat fall är det fråga om en framställning om att få ta del av en allmän
handling. Under alla förhållanden ska saken hanteras skyndsamt. (Se 9 §
förvaltningslagen samt 2 kap. 15 och 16 §§ tryckfrihetsförordningen. Se även
t.ex. JO 1999/00 s. 332, dnr 184-1998, och JO 2003/04 s. 389, dnr 1318-2022.)

För det fall anstalten inte fullt ut kan tillmötesgå en begäran om utlämnande av
en allmän handling ska den enskilde informeras om möjligheten att begära
myndighetens prövning och att det krävs ett skriftligt beslut av myndigheten för
att det ska kunna överklagas (se 6 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen).
JO har återkommande påpekat att den enskilde har rätt att få ett sådant formellt
beslut oavsett vad som är grunden för att avslå begäran (se bl.a. JO 2015/16
s. 628, dnr 6600-2013).

Vidare har JO uttalat att Kriminalvården bör inta en generös inställning till att
spara en övervakningsfilm på begäran av en intagen eftersom den kan vara ett
viktigt bevismedel i en situation där motstridiga uppgifter har lämnats och där
ord står mot ord. Frågan blir särskilt angelägen vid allvarliga anklagelser om
våld och hot, där en varning kan få betydelse vid bedömningen av om villkorlig
frigivning ska skjutas upp. (Se JO 2019/20 s. 226.) Att en inspelning sparas är
också en förutsättning för att det ska vara meningsfullt att överklaga anstaltens
avslag av den intagnes framställning om att få ta del av den.

Beslut om varning
Motivering
Endast om det är uppenbart obehövligt kan en myndighet avstå från att motivera
ett beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt.
Huvudregeln är således att ett sådant beslut ska innehålla en klargörande
motivering. Och den ska innehålla uppgifter om vilka föreskrifter som har
tillämpats samt vilka omständigheter som har varit avgörande för myndighetens
ställningstagande. Allt detta framgår av 32 § första stycket förvaltningslagen.
Kriminalvårdens handbok anknyter till det här och anger därtill att det är viktigt
att i varningsbeslutet vara tydlig med vilka uppgifter som styrker
misskötsamheten samt bemöta den intagnes invändningar.

De beslut som ingått i min granskning innehöll i regel korrekta lagrums- och
överklagandehänvisningar. De intagnas invändningar bemöttes dock sällan i de
                                                                   Dnr 4400-2024       Sid 10 (12)




egentliga beslutsskälen med mer än att anstalten konstaterade att deras uppgifter
inte förändrade eller påverkade bedömningen.

En kort motivering av det nyss nämnda slaget kan vara tillräcklig om den
intagnes invändning helt saknar relevans. Har invändningen däremot substans
bör det framgå något om varför invändningen inte förändrar eller påverkar
bedömningen. Jag inser visserligen att de nu aktuella ärendena kan vara av vitt
skilda slag och att de kan förekomma i relativt stor utsträckning på ett
verksamhetsställe. Det är emellertid angeläget att motiveringsskyldigheten inte
förbises; det eller de skäl som redovisas kan vara avgörande för att den intagne
ska förstå hur anstalten har resonerat och för att ta ställning till om det är
meningsfullt att begära omprövning. Enligt min mening kan detta också ha
betydelse för de intagnas förtroende för myndigheten och uppfattningen om
personalens saklighet och opartiskhet. Det kan i sammanhanget noteras att
några intagna som mina medarbetare talade med upplevde att deras ärenden inte
hade prövats objektivt och att många menade att det är lönlöst att begära
omprövning.

Prövningen
Vid prövningen av misstänkta misskötsamheter tillmättes ibland tidigare
agerande av likartat slag avgörande betydelse. Jag noterar att det sägs i
myndighetens handbok, när det gäller t.ex. otillåtet innehav, att det faktum att
den intagne tidigare gjort sig skyldig till liknande överträdelser kan beaktas för
att styrka en misstanke om otillåtet innehav. Enligt handboken ska det dock
göras en sammantagen bedömning av omständigheterna i det enskilda ärendet.

Visserligen kan ett upprepat specifikt agerande eller tillvägagångssätt tala för att
en intagen på nytt misskött sig på samma sätt, såsom om en intagen förklarat att
han eller hon vägrar att gå till en viss sysselsättning. Jag vill emellertid påminna
om att prövningen ska vara individuell utifrån omständigheterna i varje fall,
vilket alltså också handboken ger uttryck för.

Klassificeringen av en misskötsamhet
Utformningen av Kriminalvårdens ärendehanteringssystem medför att den
tjänsteman som upprättar en redogörelse måste välja ”typ av misskötsamhet” i
en rullista av alternativ, t.ex. våld eller hot mot tjänsteman eller skadegörelse.
Anstalten kan inte ändra klassificeringen så snart förhör i ärendet har hållits.
Valet återges automatiskt i beslutet, i beskrivningen vad det handlar om under
rubriken Typ av misskötsamhet och datum för misskötsamheten.

Vissa kriminalvårdare tyckte att det ibland är svårt att veta vilket alternativ som
ska väljas, och mina medarbetare förstod att de intagna kan reagera på att
klassificeringen inte överensstämmer med vad de varnas för. Personalen
förklarade att de i beslutsskälen brukar ange tydligt vad varningen avser om en
felaktig benämning har valts vid upprättandet av redogörelsen. Ledningen i
anstalten Norrtälje berättade att det pågår ett arbete vid huvudkontoret för att
komma till rätta med detta. Jag avstår därför från att uttala mig i saken men vill
                                                                  Dnr 4400-2024     Sid 11 (12)




här nämna att jag tidigare har haft invändningar mot den standardiserade
beteckningen ”våld eller hot mot tjänsteman”, bl.a. då jag anser att den kan vara
missvisande (se JO 2022/23 s. 198).

Underrättelse
Enligt 33 § första stycket förvaltningslagen ska en myndighet som meddelar ett
beslut i ett ärende så snart som möjligt underrätta den som är part om det
fullständiga innehållet i beslutet, om det inte är uppenbart obehövligt.

Det är mycket tillfredsställande att de intagna normalt underrättades om
besluten kort tid efter att de hade meddelats. I några fall hade det dock dröjt,
som längst 11 och 14 dagar i anstalten Österåker. Sådana dröjsmål är inte
acceptabla, i synnerhet som personalen inte kunde lämna någon förklaring till
dem.

Avslutande kommentarer
Inspektionerna visar att anstalterna i allt väsentligt handlägger de aktuella
ärendena i enlighet med fängelselagens skyndsamhetskrav. Jag har även lyft
fram några goda exempel hos de enskilda anstalterna. Det förekommer
emellertid vissa områden där jag menar att hanteringen behöver förbättras, det
gäller särskilt rapportskrivningen och förhören. Det fanns genomgående en
medvetenhet om brister och i en del samtal tog personalen upp att denna
verksamhet borde få större plats under grundutbildningen.

Som jag tidigare har varit inne på är varningsärenden en vanligt förekommande
ärendetyp på Kriminalvårdens verksamhetsställen samtidigt som andra ärenden
och angelägna uppgifter också tar tid i anspråk i den dagliga verksamheten.
Likväl är det centralt att processen genomsyras av saklighet och opartiskhet
samt i övrigt uppfyller grundläggande rättssäkerhetskrav. Kriminalvården och
de enskilda anstaltsledningarna måste ge anställda den utbildning och de
förutsättningar i övrigt som krävs för att de ska kunna utföra uppdraget på ett
korrekt sätt. Det gäller såväl den personal som upprättar rapporter som
handläggare och beslutsfattare. I den mån lokala rutiner eller checklistor på
området kan bidra till tydlighet och ökad rättssäkerhet bör sådant material tas
fram. Jag vill i sammanhanget avslutningsvis uppmärksamma att anstalten
Nyköping har ett informativt internt material om själva handläggningen av
varningsärenden och att det i anstalten Österåker finns ett rättsvårdsutskott som
har till uppgift att bidra till kunskapsöverföring. Jag ser mycket positivt på
detta.

Ärendet avslutas.



Beslutet har fattats av JO Katarina Påhlsson. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.
                                                              Dnr 4400-2024   Sid 12 (12)




Seniora rättssakkunniga Nathalie Stenmark har föredragit ärendet och
byråchefen Catrine Björkman har deltagit i beredningen.
