# Föreståndaren för ett LVM-hem bedömde att en man som vårdades vid hemmet behövde beredas psykiatrisk vård vid sjukhus. Fråga bl.a. om det förelåg förutsättningar för att skriva ut mannen från LVM-hemmet i samband med att han fördes till sjukhus

JO 2001-07-09 dnr 4423-1999

## Beslut

BESLUT
                                                                           Datum              Dnr                     Sid
                                                                           2001-07-09         4423-1999             1 (10)
Justitieombudsmannen                                                                          4466-1999
Kerstin André




                        Föreståndaren för ett LVM-hem bedömde att en man som vårdades vid
                        hemmet behövde beredas psykiatrisk vård vid sjukhus. Fråga bl.a. om
                        det förelåg förutsättningar för att skriva ut mannen från LVM-hemmet i
                        samband med att han fördes till sjukhus


                        Den 3 maj 1999 beslutade Stadsdelsnämnden Bergsjön i Göteborgs kommun att
                        med stöd av 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)
                        omedelbart omhänderta AA. Länsrätten i Göteborg fastställde beslutet den 10 maj
                        1999. Efter ansökan av stadsdelsnämnden beslutade länsrätten i en dom den 1 juni
                        1999 att AA skulle beredas vård enligt 4 § första stycket 1 och 2 LVM.

                        Efter omhändertagandet var AA under olika perioder placerad vid LVM-hemmen
                        Håkanstorp, Gudhemsgården och Hornö. Flera gånger under vårdtiden försökte AA
                        att beröva sig livet. Han vårdades därför vid flera tillfällen på sjukhus.

                        AA ”skar sig” den 27 september 1999 på Hornö LVM-hem. Följande dag, den 28
                        september, försökte AA att hänga sig på hemmet. AA fördes från LVM-hemmet till
                        Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, enheten ”psykiatri/östra” (nedan
                        även benämnt Lillhagens sjukhus) där han togs in för vård den 29 september.
                        Samma dag beslutade föreståndaren vid Hornö behandlingshem, BB, att skriva ut
                        AA från hemmet med motiveringen ”Ändamålet med vården uppnådd”. I beslutet
                        angavs att AA var intagen på psykiatrisk klinik och under rubriken Övriga
                        upplysningar angav BB följande.

                                  Beslutet fattat efter utlåtande av konsultläkare CC vid Hornö LVM-hem och
                                  överläkaren vid tox.klin UAS.
                                  Socialtjänsten informerad.
                        AA skrevs ut från sjukhuset den 1 oktober 1999. På kvällen samma dag påträffades
                        han död.

                        I en anmälan till JO anförde AA:s mor att AA varit i behov av vård. Hon
                        ifrågasatte därför dels beslutet att skriva ut AA från LVM-hemmet, dels att AA
                        tilläts lämna sjukhuset (JO:s dnr 4423-1999).




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                        Dnr 4423-1999      Sid 2 (10)
                                                                            4466-1999



Tf. enhetschefen DD och 1:e socialsekreteraren EE, båda vid Bergsjöns
stadsdelsförvaltning i Göteborgs kommun, begärde i en skrivelse till JO att JO
skulle granska hur BB handlagt ärendet angående AA (JO:s dnr 4466-1999).

När det gäller handläggningen av ärendet rörande AA vid Hornö LVM-hem
imhämtades utredning och yttrande från Statens institutionsstyrelse (SiS). Yttrande
inhämtades från Socialstyrelsen vad gällde sjukhusets handlande.

SiS anförde i sitt yttrande, efter att ha redovisat relevanta lagbestämmelser, i
huvudsak följande (åberopad bilaga har här utelämnats).

      I SiS interna allmänna råd 1997:1 för verksamheten vid LVM-hemmen anges under
      rubriken Psykiatrisk och annan medicinsk vård i samband med LVM-vård följande.
               Om det under vårdtiden uppkommer behov av sjukhusvård skall personalen
               vid LVM-hemmet föra klienten till sjukhus. Beslut om intagning på
               sjukhuset fattas av där ansvariga läkare. Verksamhetschefen vid den
               sjukvårdsenhet där klienten vårdas är skyldig att meddela socialnämnden
               eller den som förestår vården vid LVM-hemmet om klienten vill lämna
               eller redan har lämnat sjukhuset. Om klienten inte tas in på sjukhuset,
               därför att medicinska behov av vård inte bedöms föreligga, får den som
               ansvarar för LVM-vården anses ha fullgjort sitt ansvar att bereda
               sjukhusvård, genom att personen har förts till sjukhuset. Självfallet innebär
               en utebliven intagning inte någon inskränkning i ansvaret i övrigt för
               nödvändiga stöd- och hjälpinsatser.
               Respekten för klientens självbestämmande och integritet är en
               utgångspunkt för hälso- och sjukvårdens insatser. Också den sjukvård som
               bedrivs på ett LVM-hem måste bygga på frivillighet. Vård- och
               behandlingsinsatser kräver medverkan av klienten för att kunna
               genomföras. Tvånget kan användas för att hålla kvar klienten på
               institutionen, men det är inte möjligt att vårda någon mot hans vilja. Vård
               enligt LPT kan ges under LVM-perioden. Om klienten tas in för LPT-vård
               under längre tid bör vården enligt LVM upphöra. Utskrivning från LVM-
               vård bör dock inte göras förrän det är klart att LPT-vården kommer att
               fortgå under en längre tid. Länsrättens medgivande till sådan vård bör
               därför avvaktas. Länsrättens prövning sker, efter ansökan av
               chefsöverläkaren, inom fem veckor från intagning för tvångsvård.
      I de allmänna råden anges vidare under rubriken Utskrivning och fortsatt vård bl. a.
      följande.
               Utskrivningsbeslutet skall föregås av samråd med socialnämnden. Om ett
               LVM-hem inte anser sig kunna ge en enskild klient fortsatt vård pga
               dennes uppträdande får inte enbart detta faktum ligga till grund för
               utskrivning. I stället bör frågan om att flytta klienten till ett annat LVM-
               hem tas upp med placeringsgruppen vid SiS huvudkontor. Inte heller får en
               klient skrivas ut enbart med hänvisning till att institutionen inte når
               framgång i arbetet med att motivera klienten till fortsatt vård i frivillig
               form. [ – – – ]
               [ – – – ] Inför utskrivningen skall det finnas en plan för eftervården. Om
               klienten inte har kunnat motiveras för fortsatt vård under LVM-tiden bör
               det finnas en plan för vilka fortsatta stöd- och hjälpinsatser socialtjänsten
               planerar. Detta skall dokumenteras i journalen.
      Enligt SiS mening står det klart att AA inte borde ha skrivits ut den 29 september
      1999. Syftet med tvångsvården var då uppenbarligen inte uppnått och AA var då inte
      omhändertagen av sjukvården eller annan på ett sådant sätt att utskrivning borde
      komma i fråga. AA borde i stället – liksom skett vid flera tillfällen tidigare under
                                                                        Dnr 4423-1999     Sid 3 (10)
                                                                            4466-1999



      vårdtiden enligt LVM – genom LVM-hemmets försorg och under pågående vårdtid
      enligt LVM ha beretts tillfälle till den hälso- och sjukvård som han kunde ha behövt.
      Det har vidare ålegat institutionschefen att före beslutet om utskrivning samråda
      med socialnämnden (26 § LVM). Såvitt framgår av institutionschefens yttrande har
      så inte skett. Om socialtjänsten inte ens informerats i förväg om att utskrivning
      övervägdes, borde institutionschefen inte i beslutet ha angett ”Socialtjänsten
      informerad”.
      SiS har utgått från att de regler som gäller i fråga om utskrivning från LVM-hem
      varit väl kända inom organisationen och att de tillämpats på ett korrekt sätt. Mot
      bakgrund av vad som framkommit i detta ärende har SiS dock funnit anledning att
      påminna institutionscheferna vid samtliga LVM-hem om vad som gäller.
      Avslutningsvis vill SiS anföra att frågan om ansvarsfördelningen mellan SiS och
      landstingen när det gäller hälso- och sjukvårdsinsatser, särskilt psykiatri, sedan länge
      ansetts som ett problem. SiS har under 1999 haft i uppdrag av regeringen att i
      samarbete med Landstingsförbundet undersöka möjligheterna att tydliggöra
      ansvarsfördelningen. SiS redovisning av det regeringsuppdraget bifogas för
      kännedom (SiS dnr 120-697-99).
Till SiS:s yttrande hade fogats en redogörelse av institutionschefen BB vid Hornö
LVM-hem. Han anförde följande (åberopade bilagor har här utelämnats).
      Som framgår av handlingarna kring berörd klient finns mycket dokumenterat både
      när det rör missbruk, kriminalitet och psykisk problematik.
      Vistelsen på Hornö var en konsekvens efter misslyckande på Gudhem och
      Håkanstorp. Av bilaga 1, 2 och 3 framgår det tolkningsunderlag av problematiken
      rörande AA som ligger till grund för beslutet.
      Mitt beslut om att avsluta LVM-vården grundar sig på att det inte kan vara LVM-
      lagstiftningens intentioner att en klient under sin vistelse på ett LVM-hem upprepade
      gånger försöker ta sitt liv. En verksamhet kan inte drivas varken ur personal- eller
      klientsynpunkt om en institution skulle trots en klients många allvarliga suicidförsök
      ej vidtaga åtgärder. I detta fall har läkare remitterat en klient till hempsykiatrin som
      väl känner till problemets art. Tidigare medicineringsförsök och ECT-behandling
      talar ett klart och tydligt språk över nivån på den psykiska problematiken.
      Mitt beslut att efter läkarremiss till den psykiatriska kliniken vid Lillhagens sjukhus
      avsluta LVM är en följd av den info som kommer fram från läkaruttalanden i bilaga
      1–3.
      Socialtjänsten informerades när jag tagit mitt beslut, att det i utskrivningsbeslutet
      står ”ändamålet med vården är uppnådd” är en mening tagen ur sitt sammanhang.
      Det står faktiskt att klienten är utskriven till psykiatrisk klinik efter remiss från
      konsultläkare vid institutionen. Jag är lika bestört över konsekvensen att Lillhagens
      sjukhus har skrivit ut klienten utan att göra en bedömning och riktig observation.
      Vilken lagstiftning skall kunna hantera personer som upprepade gånger försöker ta
      sitt liv om inte psykiatrin inom ramen för LPT.
Socialstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

      Socialstyrelsen har genom Regionala tillsynsenheten i Göteborg införskaffat
      yttrande från vårdenhetsöverläkaren FF, avdelning 37, Psykiatri/Östra, Sahlgrenska
      universitetssjukhuset, samt aktuella journalhandlingar. Ärendet har därefter
      granskats av Göteborgsenhetens föredragande läkare inom psykiatri, GG.
      Enligt Socialstyrelsens bedömning har patienten under den aktuella perioden våren,
      sommaren och hösten 1999 lidit av en komplex och allvarlig så kallad
      dubbeldiagnosproblematik, bestående i en bakgrund med ett destruktivt
      drogmissbruk som allvarligt försämrat hans psykiska hälsa. Efter två
      självmordsförsök lades patienten in på Psykiatri/Östra för bedömning och
      observation. Efter tre dygn vill patienten bli utskriven och ansvarig läkare gör
      bedömningen att självmordsrisken vid dåvarande tidpunkt är liten. Patienten bedöms
                                                                       Dnr 4423-1999    Sid 4 (10)
                                                                           4466-1999



      av utskrivande läkare som ”balanserad” och icke deprimerad. Plan för uppföljning
      inför planerad litiumbehandling görs upp med patienten varefter han skrivs ut.
      Dokumentationen i journalen i samband med utskrivningssamtalet den 1 oktober
      1999 är sparsam. Enligt Socialstyrelsens uppfattning borde en mer strukturerad
      bedömning av självmordsrisken ha gjorts och dokumenterats med hänsyn till
      patientens aktuella problematik med hög grad av självdestruktivitet inklusive
      självmordshandlingar. Med hänsyn till att ansvarig läkare funnit att patienten vid
      utskrivningen inte visat tecken på depression och bedömt att ”Pat ser balanserad ut”
      anser styrelsen dock att någon kritik inte kan riktas mot ansvarig läkare för att
      patienten skrevs ut. Ansvarig läkare fann vidare att förutsättningarna för
      konvertering (övergång från frivillig vård till tvångsvård enligt 11 § LPT) inte
      förelåg och patienten samtyckte också till uppföljning i öppen vård. Mot bakgrund
      härav anser Socialstyrelsen att man trots den mycket korta vårdtiden efter de
      allvarliga självmordsförsöken inte hade möjlighet att mot patientens vilja fortsätta
      vården på sjukhuset.
Till Socialstyrelsens yttrande hade fogats en redogörelse som upprättats av
vårdenhetsöverläkaren FF vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. I
redogörelsen anfördes följande.
      På begäran av chefläkaren utfärdas detta utlåtande, som är avsett att besvara de
      frågor som blivit ställda till mig i en begäran från chefläkaren daterad 2000-03-20.
      AA, som även fortsättningsvis kommer att kallas patient, har varit känd för mig
      sedan 27 juli 1987 då han första gången blev inlagd på Lillhagsparken
      1. Sammanlagt har han varit föremål för fyra slutenvårdsperioder. De två första
      gångerna under diagnoserna F 19.1 Blandmissbruk och F 11.2 Heroinmissbruk. De
      två sista vårdtillfällena samma diagnoser med tillägg av Antisocial
      personlighetsstörning F 60.2.
      När en person blir inlagd på avdelning 37, som är en avdelning avsedd för
      missbrukare med samtidig allvarligare psykisk störning, sker en sedvanlig
      psykiatrisk undersökning som består i ett växlande antal läkarundersökningar med i
      regel semistrukturerad samtalsundersökning. Vid sidan om detta sker en ständig
      övervakning av vårdpersonal, som rapporterar löpande och i större sammanhang i ett
      team en gång i veckan samt medicinsk genomgång en gång varje vardag. Till detta
      kommer vid behov varierande kroppsliga undersökningar såsom blodprover och
      röntgenundersökning. Dessa prover sker inte rutinmässigt utan endast när det finns
      kliniska skäl. Pga brist på testkunnig psykolog kan psykologisk testning som stöd
      för en viss diagnostisk misstanke tyvärr endast ske i sällsynta fall.
      Vid det senaste vårdtillället, 1999-09-29 till 1999-10-01, undersöktes patienten, som
      framgår av journalhandlingarna, av sammanlagt tre läkare. Den första läkaren som
      handlade den aktuella inläggningen, HH, diskuterar i journalen om det föreligger en
      eventuell depression eller psykisk sjukdom, dock utan att personligen träffa
      patienten. Dr JJ negerar i sin intagningsanteckning att patienten skulle ha
      självmordstankar. Samma gör nästa läkare, KK, som skriver i en anteckning 1999-
      09-30 att patienten ”förnekar aktuella suicidtankar”.
      Det finns journalfört att patienten erhållit 3 ECT-behandlingar i Falköping samma år
      med gott resultat. Denna anteckning (1999-09-30) stämmer inte. ECT-
      behandlingarna i Falköping avbröts då patienten misstänktes för att ha stulit recept
      och han blev då utskriven och någon effektutvärdering gjordes inte.
      Undertecknad själv undersökte patienten i samband med att han önskade sig
      utskriven. Jag fann då att patienten inte hade någon depressiv förstämning och mot
      bakgrund av redan gjorda iakttagelser blev min bedömning av suicidrisken i det
      läget var mycket liten. Någon konvertering (omvandling av frivillig vård till
      tvångsvård enligt Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) kunde inte göras och den
      planering som gjordes för den fortsatta öppenvården verkade tillfredsställande och
      patienten skrevs ut.
                                                                         Dnr 4423-1999     Sid 5 (10)
                                                                             4466-1999



      Som framgår av handlingarna hittades patienten senare samma dags kväll död på en
      toalett på en central restaurang. Eftersom det i detta läget var oklart om det rörde sig
      om ett suicid meddelades dödsfallet till verksamhetschef/chefsöverläkare LL 1999-
      10-06.
      Av den rättsmedicinska rapporten framgår att det sannolikt har rört sig om en
      överdos.
      Antisocial personlighetsstörning är en både viktig och svår diagnos. Egentligen
      önskar man sig en föregående barnpsykiatrisk diagnos på Beteendestörning. Av den
      förklarande texten till ICD-10 framgår att personen skall uppvisa ”bristande
      hänsynstagande till sociala förpliktelser och andra mänskors känslor”, att det finns
      ”en stor diskrepans mellan beteende och rådande sociala normer”, att beteendet
      ”knappast modifieras av obehagliga erfarenheter, inklusive straff” samt att
      ”frustrationströskeln är låg och detsamma gäller för aggression, inklusive
      våldshandlingar” vidare att ”det finns en tendens att skylla på andra eller att
      bortförklara beteenden som leder till konflikt med samhället genom trovärdiga
      rationaliseringar”.
      Min uppfattning är att AA uppfyllde alla dessa kriterier, journalförda, och att
      diagnosen därför med en tillfredsställande sannolikhet kunde sättas. Diagnosen
      finner vidare stöd i den rapportering som patientens moder själv lämnade om hans
      barndomsförhållanden.
Till Socialstyrelsens remissvar hade fogats handlingar ur AA:s journal vid
Sahlgrenska universitetssjukhuset.

AA:s mor och Bergsjöns stadsdelsförvaltning kommenterade remissvaren.

BB fick tillfälle att yttra sig över remissvaren från SiS och Socialstyrelsen.

JO hade tillgång till bl.a. Länsrättens i Göteborg dom i målet angående vård enligt
LVM och LVM-hemmets beslut att skriva ut AA från hemmet.

I ett beslut den 9 juli 2001 anförde JO André följande.

Som framgår av vad som antecknats ovan under rubriken Bakgrund avled AA den
1 oktober 1999. Det kan inte uteslutas att AA själv berövade sig livet genom en
överdos av narkotika. Utredningen i ärendet här ger emellertid inte något säkert
belägg för att AA hade den avsikten. Jag vill därför framhålla att min bedömning
av ärendet grundas på det antagandet att AA inte begick självmord.

Socialnämnden har ett särskilt ansvar för att förebygga och motverka missbruk av
alkohol och andra beroendeframkallande medel. Nämnden skall aktivt sörja för att
en enskild missbrukare får den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån
missbruket. Socialtjänstens insatser för en missbrukare bygger på frivillighet från
den enskildes sida. En missbrukare skall dock beredas vård oberoende av eget
samtycke under de förutsättningar som anges i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM). Vård enligt LVM skall enligt 4 § första stycket
LVM beslutas, om någon till följd av ett fortgående missbruk av bl.a. narkotika är i
behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan
tillgodoses enligt socialtjänstlagen (1980:620), SoL, eller på något annat sätt och
han till följd av missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
2. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
                                                                           Dnr 4423-1999     Sid 6 (10)
                                                                               4466-1999



3. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Vården enligt LVM skall syfta till att motivera missbrukaren så att han kan antas
vara i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd för att
komma ifrån sitt missbruk. Tvångsvården lämnas genom hem som är särskilt
avsedda för att lämna vård enligt LVM (se 22 § LVM). För missbrukare som
behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det enligt 23 § LVM finnas LVM-
hem som är anpassade för sådan tillsyn.

Ett LVM-hem har en styrelse som utses av Statens institutionsstyrelse (SiS).
Hemmets styrelse förestår vården i den mån uppgiften inte har överlåtits på en
särskild föreståndare (22 § LVM). Om intagning i och om utskrivning från ett
LVM-hem beslutar den som förestår vården (25 § andra stycket LVM).

AA vårdades enligt LVM under tiden maj till september 1999. Enligt en PM som
bifogats stadsdelsnämndens JO-anmälan hade AA under den tiden tagit en s.k.
överdos narkotika och utövat olika former av våld mot sig själv vid fem tillfällen.
AA kom till Hornö behandlingshem den 30 juli 1999. Efter placeringen där
vårdades han vid sjukhus enligt följande.

30.7 –31.7 Ulleråkers sjukhus (avvek 31.7)

4.8–6.8      Södersjukhuset/Ulleråkers sjukhus

7.8–10.8     Lillhagens sjukhus

15.9–20.9    Ulleråkers sjukhus

När AA kom tillbaka till Hornö efter den sista vistelsen på Ulleråkers sjukhus
”skar” han sig den 27 september 1999 och följande dag försökte han att hänga sig.

Fråga om att på nytt bereda AA vård vid sjukhus väcktes. I en remiss daterad den
28 september 1999 till Lillhagens sjukhus anförde CC, Hornös konsultläkare, bl.a.
följande.

      Tiden på Hornö har vårdmässigt till större delen fokuserats på att förhindra
      självdestruktivitet och självmordshandlingar. Senast idag lyckades personal i sista
      stund avbryta ett hängningsförsök i lakan. – – – I går slet han en kniv av personal
      och skar sig. Han har nyligen vårdats på avd 11 UAS och skar sig även på avd.
      M.a.o. Patientens problematik har till större delen handlagts ur psykiatrisk synvinkel
      än att hålla honom drogfri. Situationen är nu helt ohållbar!! Pat. är bedömd av mig
      och öl MM tox.klin. Uppsala. Han bedöms lida av Borderline personlighetsstörning
      med ”tomhetsdepression”. Han har prövat flera antidepr. utan effekt. Den förvärras
      av hans levnadssätt med kriminalitet och drogmissbruk samt utanförskap. Vår
      bedömning är att vistelse på Hornö är bra på ett sätt: Han blir drogfri men måste
      använda Iktorivil. Däremot är vistelsen på Hornö sämre på många sätt: Han mår
      sämre och tidvis mycket dåligt ur psykiatrisk synpunkt, vilket hans många s-
      handlingar pekar på. Det finns inga förutsättningar att kunna fullfölja
      vårdprogrammet eftersom det innebär utslussning till öppnare former genom flera
      vårdavd. och miljöer med byte av personal och ständig omsättning av vårdtagare.
      Detta ökar hans ångest och leder till självdestruktivitet. Han bedöms vara i behov av
      en miljö som är så lugn och strukturerad som möjligt och här tror vi liksom pat. att
      ett familjehem i trygg miljö och tillgång till kognitiv terapi för att lära sig att hantera
      sin ångest kan vara ett bra alternativ.
                                                                    Dnr 4423-1999     Sid 7 (10)
                                                                        4466-1999



      1. Min bedömning är att LVM avbryts och soc kommer att kontaktas för detta
      2. Att han behöver omgående psykiatrisk vård för sina självmordstankar,
         självdestruktivitet och ångest
      3. Att soc kopplas in under vårdtiden för samverkan till annan vårdform efter
         utskrivning ex familjehem se ovan.

          Pat. kommer till er med transport 990929.
BB beslutade den 29 september 1999 att AA skulle skrivas ut från hemmet och
föras till Lillhagens sjukhus för vård. AA bedömdes emellertid vid sjukhuset inte
kunna bli föremål för tvångsvård där och när AA den 1 oktober 1999 uttryckte
önskemål om att få lämna sjukhuset skrevs han därför ut. BB har i sitt yttrande till
JO ifrågasatt sjukhusets bedömning och synes göra gällande att det var mer eller
mindre uppenbart att AA hade behov av psykiatrisk vård vid sjukhuset.

Om den som är intagen i ett LVM-hem behöver sjukhusvård, skall han beredas
tillfälle till sådan vård (24 § andra stycket LVM). Vård vid sjukhus förutsätter i
princip den enskildes samtycke. Den enskildes hälsotillstånd kan dock ibland vara
sådant att vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT)
aktualiseras. I denna del kan jag hänvisa särskilt till vad som anfördes i förarbetena
till 1981 års LVM-lagstiftning (prop. 1981/82:8 s. 85 f. och socialutskottets
betänkande SoU 1981/82:22 s. 22).

Vård enligt LPT skall syfta till att den som är i oundgängligt behov av psykiatrisk
vård som ges efter intagning på en sjukvårdsinrättning blir i stånd att frivilligt
medverka till erforderlig vård och ta emot det stöd han behöver. Förutsättningarna
för vård enligt LPT anges i 3 §. Enligt den lydelse som stadgandet hade vid den tid
som avses i detta ärende, gällde att vård enligt LPT fick ges endast om

 1. patienten lider av allvarlig psykisk störning,
 2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i
    övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan
    tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en
    sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård, och
 3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt psykiska
    tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat
    ställningstagande i frågan.

Vid bedömning av vårdbehovet enligt punkt 2 skall även beaktas om patienten till
följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska
eller psykiska hälsa (3 § tredje stycket LPT).

Om en patient var intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård,
fick chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdades, enligt 11 § LPT i dess
lydelse före den 1 juli 2000, utan hinder av att vårdintyg inte hade utfärdats, besluta
om tvångsvård när förutsättningarna enligt 3 § LPT förelåg och patienten till följd
av sin psykiska störning kunde befaras komma att allvarligt skada sig själv eller
någon annan.
                                                                 Dnr 4423-1999   Sid 8 (10)
                                                                     4466-1999



Frågan om ansvarsfördelningen mellan socialtjänst och sjukvård när det gäller
vården av missbrukare med psykiska störningar är inte helt enkel och saken har
behandlats i flera sammanhang. Några detaljerade riktlinjer för hur ansvaret skall
fördelas mellan landstingen som ansvariga för den psykiatriska vården och
primärkommunerna som svarar för socialtjänsten har inte lämnats i förarbetena till
socialtjänstlagen eller hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Det torde stå klart att
landstingets hälso- och sjukvård är ansvarig för avgiftningen av en missbrukare och
behandlingen av akuta psykiska komplikationer till missbruket. Åtminstone
tidigare rådde dock större oklarhet när det gällde ansvarsfördelningen i fråga om de
långsiktiga rehabiliteringsinsatserna när den enskildes missbruk kan ses som en
komplikation till en psykisk störning (se bl.a. prop. 1987/88:147 s. 27).

Vid tillkomsten av LPT anförde föredragande statsrådet att kombinationen primär
psykisk störning och ett till denna störning sekundärt missbruk är förhållandevis
vanlig. Om den psykiska störningen i de s.k. kombinationsfallen var svår skulle
enligt propositionen behandlingsuppgiften falla inom psykiatrins ansvarsområde
också om problematiken tar sig uttryck i t.ex. ett intensivt drogmissbruk. Först om
missbruket kan ses som det grundläggande i kombinationssituationen bör den
psykiatriska tvångsvården i förhållande till tvångsvård inom socialtjänsten ses som
en sistahandsutväg för att klara de allvarliga psykiska komplikationerna till
missbruket (prop. 1990/91:58 bil. 1 s. 93).

På grund av händelserna den 27 och 28 september 1999 fann BB skäl att
aktualisera frågan om huruvida AA behövde kvalificerad psykiatrisk vård. Sådan
vård kunde knappast beredas AA vid LVM-hemmet, och AA fördes därför till
Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg där han vistades fram till den 1
oktober då han skrevs ut från sjukhuset.

Enligt de daganteckningar som fördes vid sjukhuset inträffade inte några incidenter
under vårdtiden. I en sammanfattande journalanteckning (epikris) den 1 oktober
1999 ställde vårdenhetsöverläkaren FF diagnosen antisocial personlighetsstörning,
heroinmissbruk och missbruk av bensodiazepiner. Vid samtal med AA den 1
oktober 1999 fann FF inte att patienten hade någon depressiv förstämning, och mot

## Anmälan och bakgrund

bakgrund av redan gjorda iakttagelser bedömde FF att risken för att AA skulle begå
självmord var liten. Enligt FF:s mening fanns inte någon grund för att bereda AA
vård enligt LPT.

När det gäller sjukvårdens bedömning om AA:s psykiska tillstånd i samband med
att han skrevs ut från sjukhuset har jag inhämtat yttrande från Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen har i sitt remissvar framhållit att en mer strukturerad bedömning av
självmordsrisken borde ha gjorts och dokumenterats med hänsyn till patientens
aktuella problematik med hög grad av självdestruktivitet inklusive
självmordshandlingar. Med hänsyn till att AA vid utskrivningen inte ansågs ha
visat några tecken på depression och enligt läkarens uppfattning föreföll vara
balanserad, fann Socialstyrelsen dock inte anledning att rikta någon kritik mot den
ansvarige läkaren för att AA skrevs ut från sjukhuset.
                                                                   Dnr 4423-1999   Sid 9 (10)
                                                                       4466-1999



Vad som kommit fram i ärendet utgör inte skäl för mig att ha någon annan
uppfattning än den som Socialstyrelsen har redovisat när det gäller sjukhusets
agerande. Jag vill här erinra om att jag inledningsvis framhållit att utgångspunkten
för min bedömning är att det inte med säkerhet kan slås fast att AA själv berövade
sig livet efter utskrivningen från sjukhuset.

Även om det visade sig att det inte förelåg förutsättningar för att bereda AA vård
enligt LPT delar jag till fullo BB:s ståndpunkt att det fanns skäl att på nytt väcka
frågan om AA borde beredas psykiatrisk vård vid sjukhus. Jag har därför inte
någon erinran mot att LVM-hemmet förde AA till Sahlgrenska
universitetssjukhuset. Däremot vill jag ifrågasätta BB:s beslut att i samband
därmed skriva ut AA från LVM-hemmet. Det beslutet innebar att vården enligt
LVM avslutades. I denna del får jag anföra följande.

AA hade under försommaren 1999 ansetts vara i behov av vård enligt LVM. AA:s
förhållanden hade inte ändrats på sådant sätt att han inte längre behövde vård på
grund av sitt missbruk. Ändamålet eller syftet med vården enligt LVM hade
således inte upphört. Under LVM-vården hade kommit fram att AA hade påtagliga
psykiska problem. Självfallet är det inte meningen att psykiskt sjuka personer skall
vårdas inom ramen för LVM. Det är dock, som framgått ovan, inte ovanligt att det
finns en kombination av psykiska problem och problem med missbruk. Jag vill
härvid peka på att det i 4 § andra stycket LVM stadgas att om någon för kortare tid
ges vård med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT), hindrar
detta inte ett beslut om tvångsvård enligt LVM. Om vården inom psykiatrin skulle
komma att pågå under längre tid, torde vården enligt LVM kunna upphöra genom
att missbrukaren skrivs ut från LVM-hemmet (se härom prop. 1983/84:174 s. 29,
prop. 1990/91:58 bil. 1 s. 93 och Socialstyrelsens, numera upphävda, allmänna råd
1989:3, LVM Tillämpningen av lagen).

Inför beslutet om utskrivning av AA från LVM-hemmet samrådde BB med läkare
och därvid diskuterades AA:s behov av psykiatrisk vård. Även för en läkare kan
det vara en vansklig uppgift att avgöra huruvida en enskild kommer att bli föremål
för psykiatrisk vård. Särskilda svårigheter föreligger när det gäller att bedöma om
tvångsvård kan bli aktuell. Även om omständigheterna talade för att AA behövde
vård var det inte uppenbart att han skulle beredas vård vid sjukhuset under någon
längre tid. BB borde därför ha väntat med att besluta om eventuell utskrivning av
AA från LVM-hemmet till dess det förelåg besked från sjukhuset om planeringen
för AA Om LVM-vården hade bestått när AA skrevs ut från sjukhuset, skulle AA
ha förts tillbaka till LVM-hemmet och sjukhuset skulle ha haft möjlighet att hålla
kvar honom i avvaktan på transporten (se 24 § tredje stycket LVM). Eftersom
LVM-vården hade upphört när AA skrevs ut från sjukhuset lämnades således AA
utan det stöd han var i behov av. Även med beaktande av att BB hade konsulterat
läkare före beslutet att skriva ut AA från hemmet, finns det anledning att ställa sig
starkt kritisk till BB:s handlande.

Jag vill avslutningsvis framhålla att föreståndaren för ett LVM-hem skall samråda
med socialtjänsten när det gäller vården av en missbrukare. Enligt 26 § LVM skall
                                                                 Dnr 4423-1999   Sid 10 (10)
                                                                     4466-1999



samråd alltid ske före överflyttning till ett annat hem och före utskrivning. I
förevarande fall underrättade BB först i efterhand den ansvariga nämnden om att
AA hade skrivits ut från hemmet. BB har därmed åsidosatt sina förpliktelser enligt
den nämnda bestämmelsen.

Som SiS har anfört i sitt yttrande hit finns det flera problem när det gäller vården
av psykiskt störda missbrukare som vårdas enligt LVM. SiS har till sitt yttrande
fogat en rapport den 29 november 1999: Ansvarsfördelningen mellan Statens
institutionsstyrelse och landstingen. Några enkla lösningar på problemen finns inte.
Jag vill för egen del understryka vikten av fortlöpande diskussioner mellan LVM-
hem, sjukvård och socialtjänst i syfte att uppnå en god samordning när det gäller att
tillhandahålla adekvata insatser för den enskilda missbrukaren.

Med den allvarliga kritik mot LVM-hemmet som innefattas i det ovan anförda
avslutas ärendet här.
