# Allvarlig kritik mot en landshövding för att ha motiverat beslut i strandskyddsärenden på ett sätt som står i strid med både reglerna om
motivering av beslut i förvaltningslagen och kravet på saklighet i 1 kap. 9 § regeringsformen

JO 2013-10-11 dnr 4427-2011

BESLUT
                                                                        Datum                 Dnr                       Sid
                                                                        2013-10-11            4427-2011                1 (8)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Allvarlig kritik mot en landshövding för att ha motiverat beslut i
                        strandskyddsärenden på ett sätt som står i strid med både reglerna om
                        motivering av beslut i förvaltningslagen och kravet på saklighet i 1 kap.
                        9 § regeringsformen


                        Beslutet i korthet: En landshövding har motiverat beslut i ärenden om strandskyddsdispens
                        på ett sätt som var ägnat att ge intrycket att besluten var i direkt strid mot miljöbalkens
                        regler. Utformningen av besluten har stått i strid med både reglerna om motivering av beslut
                        i förvaltningslagen och kravet på saklighet i regeringsformen. Landshövdingen får allvarlig
                        kritik.

## Anmälan

Naturskyddsföreningen framförde i en anmälan till JO klagomål mot dåvarande
                        landshövdingen i Norrbottens län, AA, för att ha åsidosatt miljöbalkens
                        bestämmelser om strandskydd i fyra överprövningsärenden. Föreningen menade att
                        det var fråga om medvetna avsteg från regeringsformens bestämmelser om att
                        makten ska utövas under lagarna, allas likhet inför lagen och iakttagande av
                        saklighet och opartiskhet vid myndighetsutövning. I anmälan framfördes att
                        landshövdingen stoppat beslut att upphäva olagliga dispenser och skrivit in
                        motiveringar som inte återfinns i den uttömmande lista på särskilda skäl som enligt
                        lagen får läggas till grund för dispens. Detta trots att det i 19 kap. 3 b § miljöbalken
                        står att länsstyrelsen ska upphäva dispensbeslutet om det inte finns förutsättningar
                        för dispens.
                        I anmälan, s. 2 och 3, framfördes bl.a. följande.
                        I miljöbalken 7 kap. 15 § föreskrivs ett förbud mot nya byggnader och
                        anläggningar inom strandskyddat område. Det finns emellertid stora möjligheter i
                        lagen att medge dispens för strandskyddet när det är motiverat. Kommunen måste
                        emellertid kunna hänvisa till ett eller flera så kallade ”särskilda skäl” för att kunna
                        besluta om dispens. En uttömmande lista på vilka särskilda skäl som kan läggas till
                        grund för dispens finns i miljöbalkens 7 kap. 18 c – d §§. Reglerna om
                        strandskyddsdispenser och upphävande är således strikta i den meningen att inga
                        andra skäl än de uppräknade får begagnas vid dispensgivningen. Det innebär
                        emellertid långt ifrån att det är omöjligt att ge dispens, särskilt inte i sådana
                        glesbygdskommuner som omfattas av de aktuella besluten. Särskilt den nya
                        dispensgrunden om ”landsbygdsutveckling” som trädde i kraft 2009 har inneburit


 Riksdagens ombudsmän                        E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                   Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                            Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4              Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                       Dnr 4427-2011     Sid 2 (8)




stora lättnader. Om kommuner kartlägger sina strandmiljöer och tar ett enkelt
fullmäktigebeslut om tillägg till översiktsplanen om så kallade LIS-områden, kan
stränder i delar av kommunen avsättas för landsbygdsutveckling på ett planerat
sätt. Avsikten är att kommunerna först ska göra en bred kartläggning och
inventering av sina strandområden och sedan göra en samlad bedömning av vilka
områden som kan vara lämpliga (prop. 2008/09:119 s. 56). Dessa nya generösa
regler att få till stånd byggande på stränder i landsbygd för utveckling har
emellertid inte tagits i anspråk i de fyra länsstyrelsebesluten (vilket också fastslås i
de tre första besluten). Besluten vilar inte i något av fallen på ett sådant planerat
ianspråktagande av stränder i kommunerna i fråga och länsstyrelsen har därför inte
kunnat grunda besluten på några särskilda skäl i dessa fall. Även i det fjärde fallet
har en kommun hänvisat till skäl som inte godtagits av länsstyrelsen. I stället anges
skäl som inte finns upptaget i miljöbalken 7 kap. 18 c-d §§, nämligen att besluten
avser fastigheter i områden som är ”glesbebyggda”.
De aktuella besluten av den 30 maj 2011 var fogade till anmälan (länsstyrelsens
ärenden med dnr 526-9262-10, 526-9257-10, 526-719-11 och 526-9401-10). I
samtliga beslut återfanns detta stycke sist under rubriken ”Länsstyrelsens
bedömning”:
I detta fall saknas särskilda skäl men området där det planerade fritidshuset avses
att uppföras är glesbebyggt. Därav beslutar länsstyrelsen att nämndens beslut den
XX att bevilja strandskyddsdispens på fastigheten YY ska vara alltjämt gällande.
Vidare framgick att de tjänstemän hos länsstyrelsen som deltagit i handläggningen
av ärendena hade anmält avvikande mening. De ansåg att förutsättningar för den
dispens som nämnderna meddelat inte fanns och att besluten därför borde
upphävas.
Till anmälan var fogat tre tidningsartiklar från Norrländska Socialdemokraten,
NSD.

Utredning
Ärendet remitterades till länsstyrelsen för upplysningar och yttrande över vad som
anförts i anmälan till JO. Länsstyrelsen kom in med ett remissyttrande. Som
bakgrund anfördes bl.a. följande angående nya regler för byggande i strandnära
lägen.
      Under lång tid och från många olika håll hade i Norrbotten framförts stark kritik mot
      de regler som gällt för byggande i strandnära lägen, vilket också ledde till stora
      förhoppningar på regering och riksdag i samband med beslut om reformering av
      reglerna för byggande i strandnära lägen. Från lagstiftarens sida betonades de
      lättnader för byggande i strandnära lägen som de nya reglerna skulle medföra.
      Lagstiftaren betonade också det ökade lokala och regionala inflytandet som
      ävenledes skulle tjäna som ett instrument för en aktiv landsbygdsutveckling.
      De nya reglerna kom emellertid att tillämpas olika i olika delar av landet (också där
      liknande grundförutsättningar förelegat) vilket lett till starka reaktioner och kritik
      mot handläggningen vid beslutande myndigheter. En del av den kritik som riktats
      mot Länsstyrelsen Norrbotten vid tillämpningen av de nya reglerna var att
      länsstyrelsen överprövade ett alldeles för stort antal ärenden. Jämförelser med andra
      län visade också att det förhöll sig på detta sätt.
                                                                           Dnr 4427-2011      Sid 3 (8)




      Det kan alltså konstateras att de nya reglerna inte tillämpats lika över landet och att
      de inte kommit att fylla det syfte lagstiftaren avsett. Detta uttrycks på ett tydligt sätt
      av regeringen i budgetpropositionen för år 2012 (prop. 2011/12:1) där man
      förtydligar intentionerna med byggande i strandnära områden.
Länsstyrelsen återgav därefter bl.a. följande ur propositionen, utgiftsområde 20,
s. 52.
      Det finns indikationer som tyder på att den ändring av strandskyddsreglerna som
      trädde ikraft 2009 och 2010, med syfte att bland annat underlätta för viss byggnation
      i strandnära lägen, inte har fyllt sitt syfte, har tillämpats olika över landet och har lett
      till oavsedda effekter. Medel avsätts för att underlätta för attraktivt boende på
      landsbygden. En översyn av utfall och tillämpning av det nya regelverket ska göras.
      Regeringen avser att ge Boverket och Naturvårdsverket i uppdrag att göra en
      översyn av utfall och tillämpning av det nya regelverket och vid behov föreslå
      förändringar. Förslaget innebär även en informations- och kompetensinsats vad
      gäller strandskyddsreglerna, kompletterat med planeringsstöd till
      landsbygdskommuner.
Länsstyrelsens yttrande innehöll vidare följande.

      Svar på anmälarens påståenden kring landshövdingens roll som tjänsteman,
      landshövdingens sätt att utöva sitt ämbete och hantering av strandskyddsärenden vid
      Länsstyrelsen i Norrbottens län
      Landshövding AA har uppgett följande som svar på Naturskyddsföreningens påstå-
      enden under de tre ovan rubricerade huvudrubrikerna.
      Efter ett långt yrkesliv i riksdagen och efter åtta år som landshövding är han förstås
      väl medveten om vilken roll politiken har och vilken roll man har som tjänsteman.
      De grova tillmälen som Naturskyddsföreningen använder får naturligtvis stå för dem
      men synes blotta en grundläggande okunskap kring de olika roller beslutande,
      föredragande och deltagande i beslut vid en myndighet faktiskt har.
      Utöver de beslut som fattas av länsstyrelsens miljöprövningsdelegation har han som
      landshövding rätt att ta till sig alla de olika beslut som fattas vid länsstyrelsen. I den
      rollen är han som landshövding aktiv och tar till sig och beslutar i ett stort antal
      ärenden.
      Påståenden kring medvetna avsteg från lagstiftning faller på sin egen orimlighet och
      relaterar med rubriken "felaktiga beslut" till ärenden som ännu inte är slutligt
      avgjorda.
      De referenser som anmälaren gör till delar av citat från olika intervjuer hör samman
      med den problematik han som landshövding uppfattat från länets medborgare kring
      tillämpning av reglerna om strandskydd. Det starka missnöjet med den tillämpning
      som varit har inneburit att det inte bara varit en möjlighet för honom att agera utan
      snarast en plikt i rollen som företrädare för regering och riksdag och i länets
      medborgares intresse. Det han avsett med de olika uttalanden som refereras till är att
      peka på de problem de nya reglerna medfört och på den stora skillnaden mellan de
      avsikter som uttalats och den tillämpning som kommit att ske. De uttalanden som
      regeringen gjort i budgetpropositionen visar att hans instinkt att reagera och ta ett
      ökat ansvar i frågan varit riktig.
      Skälet till att han själv tagit till sig ärendena om strandskyddsdispens från och med
      maj 2011 är just det beskrivna, att reglerna inte fungerat, att missnöjet med detta
      varit massivt bland medborgarna i Norrbotten och skarp kritik riktats mot
      länsstyrelsens handläggning av dessa ärenden. Mot den bakgrunden har det varit
      hans skyldighet att agera. Han har också noterat att rättstillämpningen varit olika i
      landet och att graden av överprövade ärenden varit väsentligt större vid Läns-
      styrelsen i Norrbottens län än i närliggande län.
      Självklart är riksdagens ombudsmän välkomna att granska all länsstyrelsens
      handläggning, i strandskyddsärenden och i andra ärenden. Hans upplevelse är
                                                                    Dnr 4427-2011      Sid 4 (8)




emellertid att hanteringen av ärenden förbättrats i och med att han själv tagit ökat
ansvar. De problem med lagstiftningen som han pekat på har också vidgåtts av
regeringen i budgetpropositionen.

Svar på anmälarens påståenden kring tillämpning av aktuella regler och en rättslig analys
av länsstyrelsens handläggning för de beslut som är ifråga
Den genomgång av aktuella regler som sådana som anmälaren gör (på sidorna 2 och
3) är i stora delar okontroversiell och korrekt. Eftersom anmälaren valt en
konfrontativ linje så är uppräkningen emellertid inte fullständig. Det som anmälaren
valt att inte överhuvud beröra i sin analys är hur hänsynen till den EU-rättsliga
proportionalitetsprincipen och äganderätten, som också är en del av EU-rätten,
verkligen ska tas. Här har anmälaren valt att hänvisa till citat från ett enstaka av-
görande från Mark- och miljööverdomstolen (mål nr M 9745-10) där någon fast
praxis ännu inte etablerats.
Utöver att vägas in vid tillämpningen av 7 kap 25 § miljöbalken har nämnda
grundläggande rättsprinciper också en fristående innebörd. Deras betydelse är så
väsentlig att vid konflikt mellan bestämmelserna i miljöbalken och
proportionalitetsprincipen eller skyddet för äganderätten har de sistnämnda
företräde. I samtliga av de fyra aktuella ärendena medför tillämpning av dessa
grundläggande rättsprinciper att dispens bör medges från strandskyddet. En sådan
tillämpning går också i linje med en annan grundläggande rättsprincip, att den
enskilde ska kunna förutse vad hon/han har att förvänta sig av myndighetens
handläggning.
De respektive kommunala nämndernas ansvar för de dispensbeslut de fattat förtjänar
att särskilt betonas. Besluten som fattas av nämnderna är - som framgår ovan i detta
yttrande - en ytterst väsentlig del av prövningskedjan. Det saknas således skäl att
utgå ifrån att de beslut de kommunala nämnderna fattat är felaktiga och senare ska
rättas till av länsstyrelsen. Utgångspunkten måste tvärtom vara att nämndernas
beslut normalt är korrekta men av och till behöver rättas till av länsstyrelsen.
Den ovan påbörjade rättsliga analysen av Länsstyrelsen i Norrbottens läns
handläggning av de fyra aktuella ärenden kan fortsatt ske enligt följande.
Ingen av omständigheterna att landshövdingen valt att ta besluten till sig eller att
föredragande och deltagande valt att vara skiljaktiga är märklig som sådan. Just detta
visar tvärtom att handläggningen fungerar väl och i enlighet med vad som krävs
enligt regeringsformen, miljöbalken och förvaltningslagen. Den väldigt höga graden
av överprövningar som tidigare skett vid länsstyrelsen väcker en undran kring om
lika fall verkligen behandlas lika, en annan grundläggande rättsprincip. Mot den
bakgrunden har det funnits goda skäl att närmare fundera över handläggningen i
dessa ärenden.
Den brist som kan konstateras vid genomgång av de fyra aktuella ärendena är att
länsstyrelsens bedömning inte redovisats på ett tillräckligt tydligt sätt. Av det förda
resonemanget har inte alldeles tydligt framgått att det i vart och ett av de aktuella
ärendena har funnits särskilda skäl för dispens och att skälen bland annat är
hänförliga till proportionalitetsprincipen. Detta har förtydligats i inlagor till Mark-
och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt.
Den fråga som återstår att tydligt besvara vid en rättslig analys är om det är som
anmälaren påstår att de fyra aktuella besluten är uppenbart felaktiga. Anmälarens
främsta argument för att så skulle vara fallet är att det har funnits skiljaktiga i
besluten och att Mark- och miljööverdomstolen i ett liknande ärende om
strandskyddsdispens (mål nr M 2010-10) har klargjort att dispens endast kan
meddelas med stöd av 7 kap 18 c-d §§ i miljöbalken.
Länsstyrelsen menar att besluten som fattats är korrekta och att handläggningen varit
riktig - målen är heller inte slutligt avgjorda.
                                                                        Dnr 4427-2011     Sid 5 (8)




      Det faktum att deltagande i beslut är skiljaktiga medför inte att det som faktiskt
      beslutats är felaktigt. Att skiljaktiga meningar framkommer visar tvärtom att de
      regler till skydd för rättssäkerheten som styr dessa möjligheter fungerar på bästa sätt.
      Frågan om det enstaka avgörande från Mark- och miljööverdomstolen som
      anmälaren refererar till ska tillmätas helt avgörande betydelse kräver en djupare
      analys. Inom ramen för en sådan djupare analys är det högst relevant att framhålla
      det beslut som dåvarande Miljödomstolen vid Östersunds tingsrätt kom till i domslut
      av den 3 november 2010. Domstolen beviljade dispens med hänvisning till 7 kap
      18 b § i miljöbalken och hänvisade just till proportionalitetsprincipen. I de
      avgörandena passagerna kom domstolen till att konsekvensen av att neka dispens
      skulle bli att klaganden "äger en fastighet som hon inte får bebygga för att ägare av
      närbelägna fritidshus, varav två inom strandskyddsområdet, ska ha möjlighet att
      nyttja strandområdet på hennes fastighet för friluftsliv. Den konsekvensen måste
      anses orimlig och miljödomstolen anser att ett avslag på dispensansökan får
      verkningar för (...) som inte är förenliga med proportionalitetsprincipen. Om
      dispensen begränsas till ett fritidshus (...) finner miljödomstolen att det i detta
      speciella fall föreligger särskilda skäl att bevilja strandskyddsdispens. "
      Den analys länsstyrelsen gjort i de fyra aktuella ärendena är – som framgår ovan – i
      många delar densamma som den analys Miljödomstolen i Östersund gjorde i det
      ärende som redovisats i stycket ovan. Med beaktande av relevanta EU-rättsliga
      regler är den analysen mer korrekt än den analys som Mark- och miljööverdomstolen,
      utan att ens uttryckligen föra resonemanget ur proportionalitetsprincipens synvinkel,
      kommit till i ett enskilt avgörande.

## Slutsatser

Den rättsliga analysen mynnar ut i att länsstyrelsens och landshövdingens agerande i
      alla delar varit lagenligt. Eftersom ärendena fortfarande är under handläggning finns
      därmed också skäl att anta att överinstanserna fastställer länsstyrelsens beslut.
      Någon grund för de personliga påhopp som i anmälan riktas mot landshövdingen
      föreligger inte heller. Ovan är det tvärtom visat att landshövdingen förfarit korrekt
      vid handläggningen av de aktuella ärendena och att han haft goda skäl att ta ett
      större ansvar för handläggningen av dessa ärenden. Detta har också bekräftats av
      regeringen i budgetpropositionen.
      Det ovanstående innebär sammantaget att någon grund för kritik mot länsstyrelsens
      handläggning eller mot landshövdingen AA:s personliga agerande inte finns.
Naturskyddsföreningen kommenterade remissvaret och gav in ytterligare hand-
lingar.
Handlingar från länsstyrelsen begärdes in och granskades.
Från Umeå tingsrätt, mark- och miljödomstolen, inhämtades att de aktuella
besluten hade överklagats av Naturskyddsföreningen och att domstolen hade funnit
att länsstyrelsens beslut inte kunde överklagas och därför avvisat överklagandena.
Sedan Naturskyddsföreningen överklagat vidare fastslog Svea hovrätt, Mark- och
miljööverdomstolen, att länsstyrelsens beslut var överklagbara och återförvisade
målen till mark- och miljödomstolen för prövning i sak. Den 30 maj 2013
meddelade mark- och miljödomstolen dom i två av målen. Domstolen konstaterade
i båda fallen att det inte förelåg förutsättningar att meddela dispens och de
meddelade dispenserna upphävdes (mål nr M 401-13 och M 403-13).
                                                                   Dnr 4427-2011    Sid 6 (8)




Rättslig reglering
I 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen stadgas att den offentliga makten
utövas under lagarna. Legalitetsprincipen innebär att alla samhällsorgan är
underkastade rättsordningens regler.
Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen ska förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet
beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Enligt 20 § förvaltningslagen (1986:223) ska ett beslut varigenom en myndighet
avgör ett ärende innehålla de skäl som bestämt utgången, om ärendet avser
myndighetsutövning mot någon enskild.
I 7 kap. miljöbalken regleras skydd av områden, bl.a. strandskyddsområden.
Innebörden av strandskyddet är enligt 15 § bl.a. att byggnader inte får uppföras
inom ett strandskyddsområde. I 13-14 §§ regleras var strandskydd gäller. Enligt
18 b § kan en kommun i enskilda fall ge dispens om det finns särskilda skäl. I
18 c § regleras vad som får beaktas som särskilda skäl vid prövningen av en
dispensfråga. I bestämmelsen erinras om att ytterligare omständigheter kan beaktas
i fall då 18 d § blir tillämplig. I sistnämnda bestämmelse anges vad som får beaktas
som särskilda skäl vid prövningen av en dispensfråga inom ett ”område för
landsbygdsutveckling i strandnära lägen”. I 18 e § definieras vad som avses med ett
sådant område. Vid dispensprövningen ska även en allmän intresseprövning ske
enligt 25-26§§.
Enligt 19 kap. 3 a § miljöbalken ska en kommun, som ger dispens från bestämmel-
serna i 7 kap. 15 §, sända beslutet till länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska enligt 19
kap. 3 b § inom tre veckor från det att beslutet kom in ta ställning till om beslutet
ska prövas eller inte. Om länsstyrelsen vid sin prövning finner att förutsättningar
för dispens inte finns, ska dispensbeslutet upphävas.
Bedömning

I de fyra besluten den 30 maj 2011 redogjorde länsstyrelsen under rubriken
”Motivering” inledningsvis för de i miljöbalken tillämpliga bestämmelserna, bl.a. 7
kap. 18 b-d §§. I sin bedömning skrev länsstyrelsen att uppräkningen av de
särskilda skäl som får beaktas enligt 7 kap. 18 c § var uttömmande samt redogjorde
i tre av besluten för möjligheten att tillämpa de särskilda skälen för
landsbygdsutveckling i strandnära lägen enligt Naturvårdsverkets handbok 2009:4.
I det fjärde beslutet återgavs ett förarbetsuttalande rörande särskilda skäl enligt 7
kap. 18 c § 1. I alla fyra besluten skrev länsstyrelsen därefter att det saknas särskilt
skäl för dispens, att området är glesbebyggt och att länsstyrelsen ”därav” beslutar
att det ursprungliga beslutet om strandskyddsdispens alltjämt ska vara gällande.
Under utredningen uppkom fråga om befattningshavare under min tillsyn hade
gjort sig skyldig till tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken genom att besluta att
de fyra dispensbesluten skulle gälla trots att förutsättningar för det saknades och att
denne därvid vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt
vad som gällde för uppgiften. Jag beslutade därför den 4 september 2012 att inleda
förundersökning angående sådant brott.
                                                                  Dnr 4427-2011    Sid 7 (8)




Under förundersökningen framkom vidare uppgifter om att länsstyrelsens arbete
med granskning och överprövningar av kommunala beslut om strandskydds-
dispenser, enligt beslut av länsledningen, skulle ha varit nedprioriterat trots vad
som anges i 19 kap. 3 b § miljöbalken. Det förekom uppgifter om att under en
period, efter tidpunkten för behandling av de aktuella fyra fallen, skrevs alla
inkommande kommunala beslut om strandskyddsdispens av utan att granskning
eller ställningstagande om överprövning gjordes. Uppgifterna föranledde mig att
den 26 september 2012 låta förundersökningen omfatta också den handläggningen.
Under förundersökningen hölls förhör med följande tjänstemän vid länsstyrelsen:
BB, CC, DD samt AA, vilken delgavs misstanke om tjänstefel..
Efter att förundersökningen avslutats fann jag i ett beslut den 7 mars 2013 inte skäl
att väcka åtal.
Det som framkommit under utredningen ger inte stöd för att AA i de fyra besluten
den 30 maj 2011 uppsåtligen fattat beslut i strid med lagen. Det finns inte heller
stöd för misstanken att han i de övriga dispensärenden som varit föremål för
förundersökning fattat beslut utan att företa vederbörlig prövning av ärendena. Vad
som återstår att ta ställning till är om hanteringen av de fyra besluten den 30 maj
2011 ska föranleda något uttalande från min sida.
Förvaltningsmyndigheternas skyldighet att motivera sina beslut regleras som
nämnts i 20 § förvaltningslagen. I bestämmelsen anges vissa situationer där någon
motivering inte behövs men enligt min uppfattning var länsstyrelsen skyldig att –
som också skedde – motivera de fyra aktuella besluten.
Ett grundläggande krav på motivering är emellertid att myndigheten anger vilka
föreskrifter den har tillämpat. Detta kan ske genom att myndigheten anger numret
på de paragrafer som är tillämpliga och författningarnas namn och nummer. Ofta är
dock detta inte tillräckligt. Myndigheten måste normalt också redogöra för
innehållet i föreskriften och förklara vilken betydelse den har för bedömningen av
ärendet. Att myndigheterna motiverar sina beslut är naturligtvis främst av vikt med
hänsyn till de enskilda som berörs av besluten. Först om den enskilde förstår
beslutet, kan ju han eller hon ta ställning till om det bör överklagas. Det är också
viktigt med hänsyn till allmänhetens rätt till insyn i myndigheternas verksamhet.
Detta är i sin tur en förutsättning för en öppen och fri diskussion om denna
verksamhet (JO 2004/05 s. 188, dnr 2797-2002).
Reglerna om de särskilda skäl som kan ge dispens från strandskyddet är som
framgått relativt detaljerade. I de fyra besluten hänvisas dock inte till dessa regler
utan det skäl som länsstyrelsen åberopar är att områdena där fritidshusen ska
byggas är glesbebyggda. Detta skäl står inte i lagen. I sitt remissvar har
länsstyrelsen vidgått att dess bedömningar i de fyra ärendena inte har redovisats på
ett tillräckligt tydligt sätt. Länsstyrelsen har i remissvaret redovisat den
uppfattningen att det i vart och ett av de aktuella ärendena har funnits särskilda skäl
för dispens. Skälen skulle enligt remissyttrandet innefatta en tillämpning av 7 kap.
25 § miljöbalken, den EU-rättsliga proportionalitetsprincipen och skyddet för
äganderätten.
                                                                  Dnr 4427-2011    Sid 8 (8)




Det skäl för dispens som angavs i besluten – att områdena är glesbebyggda –
utgjorde alltså inte det skäl som besluten grundades på. De skäl som länsstyrelsen
hänvisar till i sitt remissvar finns det ingen antydan om i besluten. Det innebär att
AA inte har motiverat sina beslut på det sätt som föreskrivs i 20 §
förvaltningslagen.
AA:s agerande ska även granskas mot bakgrund av regleringen i 1 kap. 9 §
regeringsformen.
Kravet på saklighet i 1 kap. 9 § regeringsformen innebär att förvaltningsorganen i
sin verksamhet inte får låta sig vägledas av andra intressen än dem de är satta att
tillgodose och inte heller grunda sina avgöranden på hänsyn till andra
omständigheter än sådana som enligt gällande författningar får beaktas vid
prövningen av ett ärende (se 2007/08:KU6 s. 14 f. med hänvisningar). De fyra
besluten har utformats på ett sätt som ger intrycket att de var i direkt strid mot
miljöbalkens regler. Därför innebär utformningen av besluten ett brott mot
regeringsformens krav på att en förvaltningsmyndighet ska iaktta saklighet i sin
verksamhet.
AA:s utformning av besluten strider alltså både mot reglerna om motivering av
beslut i 20 § förvaltningslagen och mot regeringsformens krav på saklighet. Genom
att utforma besluten på det sätt han har gjort har AA åsidosatt vad som gällt för
hans uppgift att fatta beslut i ärendena. Jag anser mig inte kunna styrka att detta
åsidosättande varit uppsåtligt. Den förklaring som AA lämnat beträffande sin
hantering av ärendena tyder i stället på att han helt enkelt saknat den insikt om de
krav som gäller myndighetsutövning som måste förutsättas av en person i hans
ställning. Han har varit oaktsam men jag har som framgått stannat för att inte
bedöma hans handlande som straffbart tjänstefel. Däremot förtjänar AA allvarlig
kritik för sin hantering av ärendena.
Ärendet avslutas.
