# Kritik mot Inspektionen för vård och omsorg för handläggningen av ett ärende

JO 2018-03-13 dnr 4450-2016

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                    Sid
                                                                          2018-03-13               4450-2016             1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Kritik mot Inspektionen för vård och omsorg för handläggningen av
                        ett ärende


                          Beslutet i korthet: I en anmälan till JO framförde en läkare klagomål mot hur ett
                          ärende som avsåg honom hade handlagts hos Inspektionen för vård och omsorg
                          (IVO). Läkaren anförde bl.a. att han inte hade getts tillfälle att lämna synpunkter på ett
                          beslutsförslag innan IVO fattade beslut i ärendet. I beslutet hade IVO uttalat kritik mot
                          läkaren.
                          Genom JO:s granskning framkom att IVO, trots att ärendet där hade inletts genom en
                          anmälan, hade handlagt detta inom ramen för ett initiativärende enligt 7 kap. 19 §
                          patientsäkerhetslagen och inte som ett klagomålsärende enligt 7 kap. 18 §. Enligt den
                          sistnämnda bestämmelsen ska bl.a. anmälaren och den som klagomålet avser ges
                          tillfälle att yttra sig över ett beslutsförslag innan IVO fattar beslut i ärendet.
                          JO kritiserar IVO för att inte ha handlagt ärendet enligt bestämmelserna om klagomål
                          och inte kommunicerat ett förslag till beslut med den som klagomålet avsåg.
                          Av 7 kap. 19 § andra stycket patientsäkerhetslagen framgår att 7 kap. 18 §, i
                          tillämpliga delar, ska gälla även i initiativärenden. IVO har dock hos JO anfört att
                          skyldigheten att kommunicera ett beslutsförslag inte kan anses vara tillämplig vid
                          handläggningen av ett initiativärende. Enligt JO föreligger i detta avseende oklarheter
                          i lagstiftningen, varför det finns behov av en översyn av denna. En kopia av beslutet
                          överlämnas därför till Socialdepartementet.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 22 juli 2016 framförde AA klagomål mot
                        Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och tre tjänstemän där. AA anförde i
                        huvudsak följande:

                        IVO fattade den 11 juli 2016 ett beslut varvid myndigheten riktade kritik mot
                        honom i egenskap av läkare. Ärendet hos IVO hade inletts genom en anmälan
                        till myndigheten. Under handläggningen hos IVO gavs han inte tillfälle att yttra
                        sig över något beslutsförslag enligt 7 kap. 18 § patientsäkerhetslagen. Ett sådant
                        beslutsförslag hade inte heller upprättats av IVO. Vid kontakt med ansvarig
                        avdelningschef hos IVO uppgav denne att ovannämnda lagrum inte var
                        tillämpligt vid handläggningen av det aktuella ärendet där. Han fick dock inga
                        andra svar på sina frågor om IVO:s tillämpning av den aktuella lagstiftningen.



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                          Dnr 4450-2016     Sid 2 (6)




Utredning
Handlingar i ärendet hos IVO inhämtades och granskades. Av handlingarna
framgick att ärendet hade inletts genom en anmälan från en läkare vid ett
behandlingshem, gällande AA och dennes kontakter med en patient där.
Anmälan bar rubriken ”Enskild anmälan”. Genom IVO:s beslut riktade
myndigheten kritik mot AA i vissa frågor.

Anmälan remitterades därefter till IVO för yttrande. I sitt remissvar anförde
IVO bl.a. följande:

## Redogörelse för handläggningen

Det aktuella ärendet initierades av en anmälan från en specialistläkare i barn-
      och ungdomspsykiatri vid ett behandlingshem. Mot bakgrund av uppgifterna i
      anmälan öppnade IVO ett initiativärende i enlighet med bestämmelserna i 7 kap.
      19 § patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL. Anmälan i det aktuella ärendet
      kommunicerades med berörd hälso- och sjukvårdspersonal (AA), som inkom den
      9 juni 2015 med yttrande över anmälan. Därefter begärdes journalhandlingar in.
      De handlingar som inkom kommunicerades inte med AA eftersom sekretess
      bedömdes föreligga då denne inte varit behandlande läkare. Handlingarna har
      inte använts som underlag för bedömningen att rikta kritik mot AA, utan enbart
      för att konstatera det faktum att AA inte varit behandlande läkare samt att
      patienten skrivit en fullmakt som sedan återkallats. Därefter fattade IVO den
      11 juli 2016 beslut i ärendet.
      Den 13 juli 2016 begärde AA rättelse av IVO:s beslut, utifrån grunden att beslut
      fattats utan att den som klagomålet avser beretts tillfälle att yttra sig över för-
      slaget till beslut i enlighet med 7 kap. 18 § PSL. Samma dag hade AA två
      telefonsamtal med samma företrädare för IVO. Vid det första samtalet bejakade
      IVO:s företrädare AA:s rätt att få del av och yttra sig över ett beslutsförslag i
      tron att frågan rörde ett klagomålsärende enligt 7 kap. 18 § PSL. Då företrädaren
      efter samtalet insåg vilken typ av ärende det gällde, ringde denne tillbaks till AA
      och beklagade att AA tidigare under dagen fått en felaktig uppgift, och att
      bestämmelserna om kommunicering av beslutsförslag inte gäller vid ärenden
      enligt 7 kap. 19 § PSL. AA uppgav vid det andra samtalet att denne skulle begära
      omprövning av beslutet, och fick då beskedet att IVO tolkat skrivelsen om
      begäran om rättelse som en begäran om omprövning.
      Den 18 augusti 2016 beslutade IVO att avslå AA:s begäran om omprövning.

      IVO:s bedömning av handläggningen

      Kommunicering av beslut i initiativärenden
      Det aktuella ärendet initierades av en anmälan från en annan hälso- och
      sjukvårdspersonal. Det var således inte fråga om en anmälan från en enskild,
      patient eller närstående i enlighet med 7 kap. 18 § PSL och hanteras därmed inte
      som ett klagomål enligt detta lagrum hos IVO.
      Mot bakgrund av uppgifterna i anmälan bedömde IVO däremot att ett initiativärende
      enligt 7 kap. 19 § PSL skulle öppnas.
      Av 7 kap. 19 § PSL framgår att innan ett ärende avgörs ska den vårdgivare eller
      hälso- och sjukvårdspersonal som är föremål för utredning ges tillfälle att yttra
      sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Ordalydelsen i denna bestämmelse
      skiljer sig från 7 kap. 18 § PSL vari det stadgas att anmälaren och den klago-
      målet avser ska beredas tillfälle att yttra sig över ett förslag till beslut.
      I 7 kap. 19 § PSL anges vidare att 7 kap. 18 § PSL ska gälla i tillämpliga delar.
      Vilka delar detta gäller specificeras inte. IVO menar dock att det faktum att
                                                                          Dnr 4450-2016         Sid 3 (6)




      kommunicering av beslutsförslag explicit anges i 18 § men inte 19 § motsatsvis
      måste tolkas som att det inte är ett krav i initiativärendena.
      Initiativärenden kan utmynna i olika typer av åtgärder såsom föreläggande enligt
      7 kap. 24 § PSL, beslut med kritik enligt 7 kap. 29 § PSL eller anmälan till
      Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, enligt 7 kap. 30 § PSL. I initiativ-
      ärenden upprättas endast ett slutligt beslut. Därmed finns heller inget förslag till
      beslut att kommunicera i andra ärenden än klagomålsärenden. Det kan enligt
      IVO inte anses rimligt eller önskvärt att det i samtliga dessa ärenden skulle
      upprättas beslutsförslag som skulle kommuniceras med berörd hälso- och sjukvårds-
      personal.
      Sammanfattningsvis har IVO kommunicerat utifrån kommuniceringsskyldigheten i
      7 kap. 19 § PSL och givit berörd hälso- och sjukvårdspersonal tillfälle att yttra sig i
      ärendet. Enligt bestämmelsen krävs inte att förslag till beslut upprättas och
      kommuniceras. Då det nu aktuella ärendet är ett initiativärende om tillsyn av hälso-
      och sjukvårdspersonal enligt 7 kap. 19 § PSL har något förslag till beslut inte upp-
      rättats och kommunicerats med AA.

      Omprövning
      AA:s begäran om omprövning avslogs av IVO i beslut den 18 augusti 2016.
      I beslutet redogör IVO för samma motivering som vid tidigare telefonsamtal,
      dvs. att ärendet registrerats som ett initiativärende och kommunicerats i enlighet
      med bestämmelserna i 7 kap. 19 § PSL. Det stämmer således inte att AA inte har
      fått svar på sina frågor angående den lagstiftning som styrt kommuniceringen av
      ärendet. Vad gäller åberopande av Högsta förvaltningsdomstolens uttalanden i
      mål nr 6634-10 angav IVO i omprövningsbeslutet bl.a. följande:
          HFD uttalar i mål 6634-10 att en sanktion i form av t.ex. en prövotid mot en
          yrkesutövare inom hälso- och sjukvården måste grundas på konkreta och
          styrkta omständigheter. Det gäller även ett påstående om att yrkesutövarens
          handlande har inneburit en fara för patientsäkerheten.
          IVO anser att det i beslutet är visat att ditt handlande har inneburit en fara för
          patientsäkerheten. IVO anser därför inte heller att HFD:s uttalanden i mål
          6634-10 utgör skäl för att ompröva beslutet.
AA kommenterade remissvaret varvid han bl.a. vidhöll att IVO:s handläggning
hade varit felaktig och att denna måste göras om.

Rättslig reglering m.m.
IVO övertog den 1 juni 2013 Socialstyrelsens tillsynsuppgift när det gäller
hälso- och sjukvården och dess personal.

IVO:s handläggning av tillsyns- och klagomålsärenden utgör inte myndighets-
utövning mot någon enskild, och förfarandereglerna i förvaltningslagen
(1986:223) är därför inte tillämpliga vid myndighetens handläggning, se bl.a.
JO 2015/16 s. 507. Regler om handläggningen finns i stället i patientsäkerhets-
lagen (2010:659), PSL. Vid denna lags tillkomst ansåg lagstiftaren att det,
utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv, fanns ett behov av att införa förfaranderegler
liknande dem i förvaltningslagen (prop. 2009/10:210 s. 133 f.).

De förfaranderegler i patientsäkerhetslagen som såvitt nu är av intresse finns i
7 kap. 10–18 §§, vilka avser handläggningen av klagomål, samt i 19 § samma
kapitel, som är tillämplig i initiativärenden. I allt väsentligt saknade dessa regler
                                                                  Dnr 4450-2016      Sid 4 (6)




motsvarighet i den tidigare gällande lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område.

Den 1 januari 2018 trädde nya bestämmelser i patientsäkerhetslagen i kraft om
IVO:s klagomålshantering (se prop. 2016/17:122). Lagändringarna medförde
bl.a. en begränsning av den personkrets som är behörig att få ett klagomål
prövat av IVO. Klagomål får numera endast framställas av den patient som
saken gäller eller dennes närstående. I detta ärende är dock bestämmelserna om
IVO:s klagomålshantering i dess äldre lydelser tillämpliga.

I 7 kap. 10 § föreskrevs att IVO efter anmälan skulle pröva klagomål mot hälso-
och sjukvården och dess personal. Det uppställdes alltså en skyldighet för IVO
att pröva sådana klagomål, utan några begränsningar i fråga om vem som fick
anmäla klagomål enligt bestämmelsen (prop. 2009/10:210 s. 133 och 217).

Enligt 7 kap. 12 § fick dock IVO avstå från att utreda ett klagomål om det var
uppenbart att klagomålet var obefogat, eller om klagomålet saknade direkt
betydelse för patientsäkerheten och det saknades skäl att överväga åtalsanmälan
enligt 23 eller 29 §§. Denna möjlighet för IVO att i vissa fall avstå från att
påbörja en formell utredning av ett klagomål motiverades utifrån effektivitets-
skäl (a. prop. s. 218).

Av 7 kap. 16 § framgick bl.a. att den som klagomålet avsåg hade rätt att ta del
av det som hade tillförts ärendet och skulle, innan ärendet avgjordes, ges
möjlighet att ta del av och lämna synpunkter på det som hade tillförts ärendet.
Detta gäller även enligt den nya lydelsen.

Beträffande 7 kap. 18 § innebar lagändringen den 1 januari 2018 att IVO enligt
bestämmelsens andra stycke, om ett klagomål har utretts, i beslutet ska uttala
sig om huruvida en åtgärd eller underlåtenhet av vårdgivare eller hälso- och
sjukvårdspersonal strider mot lag eller annan föreskrift eller är olämplig med
hänsyn till patientsäkerheten. I den äldre lydelsen, som omfattade alla beslut i
klagomålsärenden, angavs att IVO fick göra sådana uttalanden. I övrigt är 18 §
oförändrad. Av andra stycket framgår således fortfarande att beslut med
uttalanden av det slag som nyss nämnts inte får fattas utan att anmälaren och
den som klagomålet avser har beretts tillfälle att yttra sig över ett förslag till
beslut i ärendet. Av första och tredje styckena följer bl.a. att IVO ska avgöra
klagomålsärenden genom beslut, vilka ska vara skriftliga och innehålla de skäl
som ligger till grund för beslutet samt sändas till anmälaren, den som klago-
målet avser och berörd vårdgivare.

I förarbetena till den nyss nämnda bestämmelsen framhölls att eftersom denna
typ av beslut inte kan överklagas är det ur rättssäkerhetssynpunkt viktigt att
anmälaren och den som klagomålet avser innan ärendet avgörs ges möjlighet att
lämna synpunkter på de omständigheter som beslutande myndighet grundar sitt
beslut på och på de överväganden som myndigheten gör i ärendet. Fördelarna ur
rättssäkerhetssynpunkt ansågs överväga de administrativa nackdelarna med
                                                                   Dnr 4450-2016       Sid 5 (6)




denna ordning. Efter synpunkter från Lagrådet ansåg lagstiftaren även att detta
uttryckligen skulle framgå av lagtexten och inte endast nämnas i författnings-
kommentaren (a. prop. s. 222 och 393).

Av 7 kap. 19 §, som inte omfattades av lagändringarna den 1 januari 2018,
framgår bl.a. att om IVO på eget initiativ inleder en utredning mot hälso- och
sjukvårdspersonal ska den som berörs av utredningen ges möjlighet att
inkomma med yttrande. Enligt andra stycket gäller att innan ett ärende avgörs
ska den hälso- och sjukvårdspersonal som är föremål för utredning ges tillfälle
att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. I övrigt föreskrivs, såvitt nu är
av relevans, att 18 § i tillämpliga delar ska gälla. I förarbetena uttalas att 19 §
avser sådana ärenden som inletts efter initiativ från myndigheten utan att det
föreligger något klagomål enligt närmast föregående paragrafer (a. prop. s. 223).

Som nämnts ovan får ett beslut av IVO, förutom vid vissa i lagen angivna
undantag, inte överklagas enligt 10 kap. 13 §.

Bedömning
Inledning
AA har i sin anmälan framfört vissa klagomål i sak avseende de beslut som IVO
har meddelat. Jag vill med anledning av detta framhålla att JO som regel inte
uttalar sig om myndigheternas bedömningar och beslut i sakfrågor. Jag finner
inte skäl att avvika från den principen i detta fall. JO kan inte heller ändra eller
upphäva ett beslut från en myndighet.

Handläggningen av det aktuella ärendet hos IVO
Genom utredningen har det framkommit att det aktuella ärendet hos IVO
inleddes genom att en anmälan inkom dit från en läkare som framförde klago-
mål mot AA i dennes egenskap av läkare. Anmälan betecknades som ”enskild”
av anmälaren. Detta talar i sig för att anmälaren avsåg att framföra ett sådant
klagomål som angavs i 7 kap. 10 § PSL och inte endast lämna upplysningar
eller liknande information till IVO (jfr prop. 2016/17:127 s. 88).

IVO har i sitt remissvar anfört att ärendet inte har handlagts som ett klagomåls-
ärende eftersom anmälan inte kom från en enskild, patient eller närstående i
enlighet med 7 kap. 18 § PSL, varför myndigheten i stället har handlagt denna
inom ramen för ett initiativärende. Jag ställer mig frågande till vad IVO grundar
detta ställningstagande på. Som framgår av redogörelsen för den rättsliga
regleringen ovan gällde vid den aktuella tiden inga begränsningar avseende vem
som fick framställa klagomål hos IVO. Myndigheten var därtill enligt huvud-
regeln skyldig att pröva sådana klagomål. Såvitt framkommit har IVO inte
hanterat klagomålet inom ramen för ett beslut enligt 7 kap. 12 § PSL, för att
därefter inleda det aktuella initiativärendet. Som framgått ovan kännetecknas ett
sådant initiativärende i sin tur av att det inte föreligger ett klagomål enligt
bestämmelserna i 7 kap. 10–18 §§ PSL.
                                                                    Dnr 4450-2016       Sid 6 (6)




Utifrån de omständigheter som nu redovisats borde IVO enligt min mening ha
handlagt ärendet enligt reglerna för klagomål, varvid 7 kap. 18 § PSL skulle ha
varit tillämplig vid förfarandet. Ett beslutsförslag skulle därför ha upprättats och
kommunicerats med AA innan beslut i ärendet fattades. IVO förtjänar kritik för
sin handläggning i dessa delar.

Utformningen av 7 kap. 19 § PSL
I ärendet har även fråga om tolkningen av 7 kap. 19 § andra stycket PSL upp-
kommit. Som framgått av redogörelsen för den rättsliga regleringen föreskrivs i
detta lagrum att 7 kap. 18 §, i tillämpliga delar, även gäller vid handläggningen
av initiativärenden. Vilka delar av 18 § som härvid avses har alltså inte
tydliggjorts närmare. IVO har i sitt remissvar anfört att vad som föreskrivs i
7 kap. 18 § andra stycket om skyldigheten för IVO att kommunicera ett förslag
till beslut med berörda parter innan ett beslut fattas inte gäller vid initiativ-
ärenden enligt 7 kap. 19 §. Enligt IVO måste det faktum att kommunicering av
beslutsförslag explicit anges i 18 § men inte 19 § motsatsvis tolkas som att det inte
är ett krav i initiativärendena.

Den tolkning av bestämmelsen i 7 kap. 19 § andra stycket PSL som IVO har
gjort i ärendet är i och för sig möjlig. Utformningen av bestämmelsen utesluter
dock inte att kommuniceringsskyldigheten av beslutsförslag skulle vara
tillämplig även i initiativärenden. Regeln om kommunicering av beslutsförslag i
7 kap. 18 § andra stycket är i huvudsak motiverad utifrån rättssäkerhetsskäl,
mot bakgrund av att IVO:s beslut i klagomålsärenden inte kan överklagas.
I lagförarbetena nämns beträffande hänvisningarna i 7 kap. 19 § andra stycket
som ett exempel att möjligheten att i beslut uttala kritik mot vårdgivare eller
hälso- och sjukvårdspersonal är tillämplig även i initiativärenden
(prop. 2009/10:210 s. 223 f.). Detta får enligt min mening närmast anses som en
självklarhet, men det kan konstateras att ett beslut enligt 7 kap. 19 § där IVO
uttalar kritik mot en vårdgivare eller hälso- och sjukvårdspersonal inte heller
kan överklagas. Även om det i dessa fall inte finns någon enskild anmälare har
den hälso- och sjukvårdspersonal som kritiken avser rimligtvis samma intresse
av att ett beslutsförslag kommuniceras innan beslut i ärendet fattas. Samma
rättssäkerhetsskäl gör sig alltså gällande även i dessa fall. Det framstår dock
som oklart vilken ordning lagstiftaren har avsett, och de lagändringar som
trädde i kraft den 1 januari 2018 har inte medfört några förändringar eller
förtydliganden i detta avseende.

Mot bakgrund av vad som nu sagts får jag härmed, enligt 4 § lagen (1986:765)
med instruktion för Riksdagens ombudsmän, väcka fråga om en översyn av
lagstiftningen i det hänseende som berörts. Jag överlämnar därför en kopia av
detta beslut till Regeringskansliet (Socialdepartementet).

Övrigt
Vad AA har anfört i övrigt föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande
från min sida.
