# Fråga om förutsättningarna för enhet inom hälso- och sjukvården att kvarhålla en patient som är föremål för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM

JO 2002-03-27 dnr 4453-2000

BESLUT
                                                                             Datum              Dnr                      Sid
                                                                             2002-03-27         4453-2000               1 (5)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om förutsättningarna för enhet inom hälso- och sjukvården att
                        kvarhålla en patient som är föremål för vård enligt lagen (1988:870) om
                        vård av missbrukare i vissa fall, LVM

## Bakgrund

Den 14 december 2000 omhändertogs AA enligt 13 § LVM. Handläggaren vid
                        Katarina-Sofia stadsdelsförvaltning i Stockholms kommun, BB, begärde den 15
                        december 2000 att Polismyndigheten i Stockholm skulle föra AA till Östfora
                        behandlingshem efter avgiftning på akuten vid Mariapolikliniken. Den 20
                        december 2000 fördes AA till kliniken genom polisens försorg. Senare samma dag
                        upplystes BB om att undersökande läkare låtit AA lämna enheten eftersom han
                        motsatte sig vård.

## Anmälan

BB framförde i en anmälan till JO klagomål mot Mariapolikliniken (numera
                        Mariaenheten) vid Stockholms läns landsting. Han klagade på att läkare vid
                        akutmottagningen underlåtit att kvarhålla AA vid vårdenheten under den tid som
                        behövts för att säkerställa att han kunde föras över till Östfora behandlingshem.

## Utredning

Anmälan remitterades till Produktionsstyrelsen vid Stockholms läns landsting för
                        utredning och yttrande. Produktionsstyrelsens stab har överlämnat ett yttrande av
                        verksamhetschefen CC och sektionschefen DD. I remissvaret framförs bl.a.
                        följande.
                                  –––

                                  Det aktuella förloppet
                                  001122 gjordes ånyo en LVM-anmälan avseende AA av doktor EE, Åsö
                                  Vårdcentral. Vid hembesök av socialtjänstens LVM-handläggare samma dag uppgav
                                  AA att han ämnade uppsöka Maria påföljande dag för en LVM-undersökning. Detta
                                  skedde dock ej. 001123 utfärdades därför polishandräckningsbegäran för att föra pat
                                  till läkarundersökning på Maria.
                                  001213 inkom AA med polis för LVM-undersökning. Provsvar förelåg redan, och
                                  visade liksom tidigare TPK 7 och tydliga tecken på allvarlig leversjukdom. Således
                                  fanns starkt medicinskt stöd för behovet av vård enl. LVM. Detta dokumenterades
                                  och meddelades socialtjänsten i ett utförligt läkarintyg, som redan samma dag



 Riksdagens ombudsmän                             E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                        Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                 Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                   Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                    Dnr 4453-2000     Sid 2 (5)



utfärdades av jourhavande läkare på Maria. Samtidigt erbjöds AA inläggning, men
vägrade detta. I detta läge förelåg inte någon laglig grund att vårda patienten utan
hans samtycke. P.g.a. det allvarliga somatiska tillståndet skrev däremot ansvarig
överläkare till socialtjänstens handläggare att behov även förelåg av omedelbart
omhändertagande enl. 13 § LVM.
001214 fattades 13 § beslut av socialnämnden. AA skulle efter avgiftning föras till
Östfora behandlingshem.
001216 fann polis och handläggare AA i hans hem. 001220 infördes AA av polis
tillsammans med handläggare till Maria. Inför detta togs ingen kontakt med vår
klinik för att förbereda omhändertagandet. Således fanns ingen möjlighet att
diskutera den situation, inte helt osannolik med hänsyn till beskrivna tidigare
erfarenheter med patienten, att denne inte skulle acceptera att vårdas hos oss. Detta
borde självklart skett mot bakgrund av erfarenheterna 1998, då AA via häkte fick
föras direkt till behandlingshem för LVM-vård, och endast därefter, under
bevakning, kunde erhålla den somatiska behandling som även då var hans främsta
sjukvårdsbehov.
Efter att 001220 ha infört AA till vår klinik kvarstannade inte medföljande polis och
socialtjänsthandläggare. När läkarundersökning genomfördes strax därpå framgick
att AA, ej helt oväntat, motsatte sig vård på samma sätt som tidigare. Någon
indikation för vård enligt LPT förelåg ej då patienten inte hade någon allvarlig
psykisk störning, ett grundrekvisit. Både jourhavande läkare och ansvarig överläkare
försökte övertala AA att lägga in sig frivilligt. När detta ej var framgångsrikt beslöts
att efterfölja AA:s absoluta vilja att lämna mottagningen.

Kommentar
I anmälan hävdas att sjukvården skulle ha brustit genom att inte hålla kvar patienten
mot hans vilja, enl. 24 § LVM. Anmälan tycks basera sig på en bristande kännedom
om såväl lagstiftning som praxis. 24 § lyder:
–––
Paragrafens första stycke anger att en prövning skall göras om förutsättningarna för
sjukhusvård är uppfyllda. En sådan prövning måste rimligen innefatta en diskussion
med den berörda sjukvårdsinrättningen. Ingen sådan diskussion fördes med vår
klinik i det aktuella fallet. Häri ligger grundproblemet. Hade en sådan diskussion
kommit till stånd hade det nämligen varit uppenbart, på basen av tidigare
erfarenheter med patienten, att förutsättningar för vård hos oss knappast var
uppfyllda, och endast skulle bli det om behandlingen skedde under bevakning,
arrangerad inom ramen för LVM-vården.
I paragrafens tredje stycke anges vidare att ”verksamhetschefen (normalt dennes
delegat, ansvarig överläkare; vår anmärkning) får besluta att missbrukaren skall
hindras att lämna sjukhuset ...”. Detta är den s.k. ”retentionsrätten”.
Lagstiftarens ordval är i detta sammanhang helt entydigt.
”Får” anger en möjlighet, men kan aldrig innebära ett tvingande krav på
verksamhetschefen eller delegaten att kvarhålla patienten.
I detta sammanhang är gällande praxis av intresse. Svenska Psykiatriska Föreningen
har nämligen rekommenderat sina medlemmar att över huvud taget inte utöva
retentionsrätten. Detta baseras på följande övervägande: Hawaii-deklarationen
tillåter tvång inom psykiatrisk vård endast på basen av psykisk sjukdom. Sådan
tvångsvård regleras i Sverige av de psykiatriska tvångsvårdslagarna LPT och LRV.
Man anser att utövande av annat tvång inom psykiatrisk vård är etiskt oförsvarbart.
Psykiatriska föreningens ställningstagande kan diskuteras, och vid vår klinik anser
vi att retentionsrätten i enstaka fall etiskt kan försvaras, nämligen om patienten i
annat fall riskerar att avlida eller allvarligt skadas. Detta ställningstagande är
emellertid så grannlaga att det inte kan regleras i klinikövergripande riktlinjer, utan
får bli den enskilda specialistens suveräna beslut. I de fall ställningstagandet blir att
patienten inte kvarhålls informeras socialtjänsten och/eller polisen så snart därefter
som verksamheten tillåter.
                                                                       Dnr 4453-2000        Sid 3 (5)



      Vi kan därför inte finna att handläggningen i detta ärende brustit, varken formellt
      eller medicinskt. Vi vill också påpeka att flera patienter dagligen undersöks på
      akuten Maria inför beslut om LVM-vård. All personal är informerad om hur
      handläggning av patienterna skall gå till. Patienterna undersöks av mottagande
      personal inom 15 minuter och medföljande personal eller andra intervjuas också.
      Alla läkare ges information rörande LVM-lagstiftning och intygsskrivande i
      samband med nyanställning.
BB kommenterade remissvaret. Han anförde bl.a. att han hade flera
telefonkontakter med Mariaenheten i ärendet före den 20 december 2000, bl.a. den
18 december då en biträdande överläkare lovade att ”sätta upp information om att
AA var välkommen närhelst på dygnet med polisen”.

I beslut den 27 mars 2002 anförde JO André följande.

Bedömning
Enligt 24 § första stycket LVM skall vård enligt LVM inledas på sjukhus, om
förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till
den planerade vården i övrigt. Enligt bestämmelsens andra stycke skall den som
behöver sjukhusvård under vårdtiden beredas tillfälle till sådan vård. Av tredje
stycket framgår att verksamhetschefen för den sjukhusenhet där missbrukaren
vårdas skall se till att socialnämnden eller den som förestår vården vid LVM-
hemmet genast underrättas, om missbrukaren önskar lämna eller redan har lämnat
sjukhuset. Verksamhetschefen får besluta att missbrukaren skall hindras att lämna
sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa att missbrukaren kan föras
över till ett LVM-hem.

I förevarande ärende har Mariaenheten underrättat nämnden om att AA lämnat
kliniken. De närmare omständigheterna kring underrättelsen – t.ex. om den gjordes
”genast” som föreskrivs i bestämmelsen – framgår inte av utredningen här.
Klagomålen rör emellertid att AA tilläts lämna kliniken. Min bedömning tar därför
sikte på den frågan. Jag har trots detta funnit skäl att nedan beröra
underrättelseskyldigheten mer generellt eftersom denna skyldighet är nära
förknippad med rätten att hålla kvar en patient.

Vad gäller sistnämnda rättighet kan följande anföras.

Enligt 2 a § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall hälso- och
sjukvården bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär
enligt tredje punkten att den särskilt skall bygga på respekt för patienternas
självbestämmande och integritet. Patienten har i princip en obegränsad rätt att avstå
från behandling och kan därmed kräva att en åtgärd genast avbryts eller aldrig
vidtas. Här kan också hänvisas till det förbud mot påtvingat kroppsligt ingrepp som
har kommit till uttryck i 2 kap. 6 § regeringsformen. I annan lagstiftning finns dock
bestämmelser som inskränker patientens rätt till självbestämmande, däribland kan
nämnas smittskyddslagen (1988:1472) och lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård.

När det gäller kvarhållningsrätten enligt LVM påpekades i förarbetena till lagen att
det inte var fråga om att hålla kvar patienten för behandling utan endast en åtgärd
                                                                  Dnr 4453-2000   Sid 4 (5)




för att trygga att patienten inte avviker från LVM-vården. Bestämmelsen i 24 §
tredje stycket LVM anses således inte innebära något avsteg från principen om
självbestämmande och frivillighet inom hälso- och sjukvården (prop. 1987/88:147
s. 83 f.). Föredragande statsrådet anförde vidare i denna del bl.a. följande.
”Patientens önskemål om att få avstå från behandling och vistelse på sjukhus skall
alltid uppfyllas. Patienten är emellertid genom beslutet om LVM-vård redan
berövad friheten. Det är därför naturligt att han förs över till LVM-hemmet när han
avstår från sjukhusbehandling. Det är därför också naturligt att han hindras att
lämna sjukhuset medan han väntar på transport.”

Verksamhetschefen har i dessa fall även rätt att begära handräckning av polis för
att föra den som skall beredas vård enligt LVM eller som är omedelbart
omhändertagen till ett LVM-hem (45 § 3 LVM).

Jag vill i detta sammanhang framhålla att verksamhetschefen är skyldig att
underrätta antingen socialnämnden eller den som förestår LVM-hemmet om
missbrukaren önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset. Här föreligger således
inte någon möjlighet för verksamhetschefen att underlåta denna åtgärd. Däremot
får verksamhetschefen själv avgöra huruvida missbrukaren skall hindras lämna
sjukhuset eller inte. Jag vill dock betona att det i många fall kan vara av stor
betydelse för den enskilde att verksamhetschefen använder sig av sin möjlighet att
med stöd av LVM hålla kvar patienten under kort tid för att säkerställa att denne
inte avviker från LVM-vården.

JO har tidigare behandlat frågor om underrättelseskyldigheten och
kvarhållningsrätten enligt nu aktuellt lagrum (JO:s ämbetsberättelse 1990/91 s. 218
och 1993/94 s. 298). I sistnämnda beslut aktualiserades frågan hur ”vårdas” i 24 §
tredje stycket första meningen skall tolkas. Socialstyrelsen som yttrade sig till JO i
det ärendet anförde att en företagen undersökning inte kan anses vara påbörjad
vård, då denna endast ligger till grund för läkarens beslut huruvida patienten skall
erhålla vård. Socialstyrelsen synes således ha tolkat ordet vårdas så att därmed
avses sjukhusvård. JO Norell Söderblom ställde sig tveksam till den tolkningen och
ansåg sannolikheten tala för att lagstiftaren avsett den pågående LVM-vården. Då
bestämmelsens utformning lämnade öppet för olika tolkningar ansåg hon sig inte
kunna kritisera vederbörande läkare för att han underlåtit att anmäla till
socialnämnden att patienten lämnat sjukhuset.

Bestämmelsen om verksamhetschefens kvarhållningsrätt förutsätter på
motsvarande sätt att patienten vårdas på sjukhuset.

Jag konstaterar att det saknas anledning att kritisera Mariaenheten för att AA inte
hindrades att lämna enheten. Någon skyldighet att hålla kvar honom förelåg inte.
Mot bakgrund av den ovan redovisade oklarheten i lagstiftningen kan därtill
ifrågasättas om Mariaenheten över huvud taget hade kunnat kvarhålla AA.

Jag finner i detta ärende inte skäl att själv uttala en uppfattning om hur
bestämmelsen skall tolkas eftersom det inte har någon betydelse för utgången här.
Det är dock önskvärt att oklarheten i lagstiftningen undanröjs. Regeringen har den
                                                               Dnr 4453-2000   Sid 5 (5)




31 januari 2002 tillkallat en särskild utredare med uppdrag att se över
tillämpningen av LVM (Dir. 2002:10). Jag finner skäl att sända en kopia av detta
beslut till Socialdepartementet för kännedom.

Ärendet avslutas.
