# Fråga om en kommun under åberopande av arbetsmiljöskäl kunnat vägra att tillhandahålla personlig assistans enligt LSS m.m.

JO 2002-11-07 dnr 4467-2000

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2002-11-07         4467-2000              1 (8)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om en kommun under åberopande av arbetsmiljöskäl kunnat
                        vägra att tillhandahålla personlig assistans enligt LSS m.m.


                        AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot Nacka kommun angående hur
                        kommunen handlagt ett ärende rörande tillhandahållande av personlig assistans för
                        BB. Han anförde att kommunen nekat BB personlig assistans trots att hon beviljats
                        assistansersättning av försäkringskassan.

                        Under ärendets handläggning hos JO kom BB till JO in med en skrivelse rubricerad
                        ”tilläggsanmälan” i vilken hon anförde att kommunen inte uppfyllt den
                        serviceskyldighet som myndigheter ålagts gentemot enskilda. Hon gjorde gällande
                        bl.a. att hon inte hade fått svar på olika skrivelser, att tjänstemän var svåra att nå
                        per telefon samt att hon inte hade givits någon information rörande hur kommunen
                        tänkt att ordna utförandet av den personliga assistansen.

                        Inledningsvis inhämtades Länsstyrelsens i Stockholms län beslut den 20 december
                        2000 (länsstyrelsens beteckning 2123-99-59118), vilket främst behandlade BB:s
                        klagomål mot Nacka kommun avseende den tid då hon själv var arbetsgivare för
                        sina personliga assistenter, dvs. till och med den 31 oktober 2000.

                        Föredraganden inhämtade vissa upplysningar per telefon från CC, samordnare på
                        enheten för äldre/omsorgerna/boendestöd. Av upplysningarna framgick bl.a. att
                        kommunens tillhandahållande av personliga assistenter för BB upphört på grund av
                        arbetsmiljöskäl.

                        Den 25 januari 2001 anmodades Socialnämnden i Nacka kommun att med
                        anledning av AA:s anmälan inkomma med upplysningar och yttrande angående
                        dels vilka förutsättningar som förelåg för att avbryta insatserna, dels vilka åtgärder
                        som kunde anses erforderliga för att uppfylla försäkringskassans beslut.
                        Socialnämnden inkom med ett remissvar undertecknat av socialnämndens
                        ordförande DD och socialchefen EE.

                        AA kommenterade remissvaret.

                        Efter det att nämndens yttrande kommit in till JO framförde BB i sin
                        ”tilläggsanmälan” egna klagomål mot socialnämnden. Med anledning av vad hon



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                   Dnr 4467-2000   Sid 2 (8)




anförde bl.a. i den skrivelsen anmodades socialnämnden den 7 december 2001 att
inkomma med utredning och yttrande. I remissen angavs att det av yttrandet skulle
framgå vilka åtgärder som vidtagits från nämndens sida efter nämndens tidigare

## Utredning

remissvar till JO.

Socialnämnden inkom med ett yttrande upprättat av samma personer som
undertecknat det föregående remissvaret.

BB kommenterade remissvaret.

Under ärendets handläggning hos JO inkom BB med egna skrivelser och andra
handlingar rörande kommunens agerande och sin livssituation.

I ett beslut den 7 november 2002 anförde JO André följande.

Rättslig reglering
Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) innehåller
bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer inom
vissa i lagen angivna personkretsar. Personer med varaktiga fysiska eller psykiska
funktionshinder, som uppenbart inte beror på normalt åldrande, har således rätt till
insatser i form av sådant särskilt stöd och särskild service som närmare anges i
lagen (9 § LSS) under förutsättning att funktionshindren är stora och förorsakar
betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov
av stöd eller service, att hjälpen behövs för personernas livsföring och att behovet
inte kan tillgodoses på annat sätt (1 och 7 §§ LSS).

En av insatserna enligt lagen är biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd
till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av
beviljade assistanstimmar enligt lagen (1993:389) om assistansersättning, LASS (9
§ andra punkten LSS). Med personlig assistans avses personligt utformat stöd som
ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av stora och varaktiga
funktionshinder behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och
på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående
kunskaper om den funktionshindrade (grundläggande behov). Den som har behov
av personlig assistans för sina grundläggande behov har även rätt till insats enligt 9
§ 2 för andra personliga behov om behoven inte tillgodoses på annat sätt (9 a §
LSS).

Enligt LASS har den som omfattas av 1 § LSS rätt att under angivna
förutsättningar erhålla assistansersättning om han eller hon har behov av personlig
assistans för sina grundläggande behov under i genomsnitt mer än 20 timmar i
veckan (3 § LASS). Ansökan om assistansersättning görs hos allmän
försäkringskassa (5 § LASS). Assistansersättning skall beviljas för ett visst antal
timmar per vecka, månad eller längre tid, dock längst sex månader, då den enskilde
har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring (6 § LASS). Ersättningen
utbetalas månadsvis med ett belopp som motsvarar kostnaden för assistansen under
det antal beviljade assistanstimmar som assistans lämnats (10 § LASS). Om den
ersättningsberättigade genom kommunen fått biträde av personlig assistent får
                                                                    Dnr 4467-2000    Sid 3 (8)




försäkringskassan besluta att assistansersättningen skall betalas ut till kommunen i
den utsträckning den motsvarar kommunens avgift för assistansen (11 § LASS).

Enligt 4 § förvaltningslagen (1986:223), FL, skall varje myndighet lämna
upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör
myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är
lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och
myndighetens verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.
I 5 § FL anges bl.a. att myndigheterna skall ta emot besök och telefonsamtal från
enskilda.

## Bedömning

Bedömning
Anmälarna i detta ärende har i ett flertal olika avseenden kritiserat det sätt på vilket
Nacka kommun handlagt frågan om personlig assistans för BB. Kommunen har på
flera punkter tillbakavisat anmälarnas påståenden om allvarliga fel och brister i
handläggningen. Jag bedömer det inte som sannolikt att jag skall kunna bringa
någon klarhet i vad som i varje del förevarit. Jag har därför begränsat min
granskning till vad som får betraktas som huvudfrågorna i ärendet. Hit hör frågan
om socialnämnden under åberopande av arbetsmiljöskäl kunnat vägra att
tillhandahålla personlig assistans. Jag tar därefter upp frågan om kommunen kan
anses ha uppfyllt dels sitt ansvar enligt LSS/LASS, dels sitt yttersta ansvar enligt
socialtjänstlagen (2001:453), SoL, för att BB skulle få det stöd och den hjälp som
hon behövde. Slutligen avser jag att något behandla frågan om myndigheternas
serviceskyldighet enligt bestämmelserna i förvaltningslagen.

Arbetsmiljölagen och LSS/LASS
BB begärde i ett brev daterat den 26 oktober 2000 att Nacka kommun skulle utföra
10 av de 84 assistanstimmar som försäkringskassan beviljat henne.

Sedan viss skriftväxling förekommit meddelade socialchefen EE den 21 december
2000 i ett brev till BB följande.

      Vad gäller Ditt behov av praktisk hjälp i hemmet har kommunen erbjudit olika
      lösningar. Detta har skett inom ramen för den av försäkringskassan beviljade
      personliga assistansen (LASS).
      Av bl.a. brevet från FF framgår att ingen personal från den kommunala
      organisationen står ut med den arbetsmiljö som Du kan erbjuda. Kommunen anser
      sig, som redan FF informerat Dig om, uttömt alla möjligheter att erbjuda Dig
      någonting annat än som redan prövats. Jag anser att Du därmed avböjt kommunens
      erbjudanden. Kommunens erbjudanden står fortfarande kvar under förutsättning Du
      visar att ändrade förhållanden i framtiden kommer att råda i ditt hem kan Du
      kontakta enhetschef FF för eventuella nya behov att bistå Dig med praktisk hjälp i
      hemmet.
      Som Du förmodligen redan vet kan Du vända Dig till andra utförare av personlig
      assistans för att efterhöra om de kan erbjuda Dig det uppenbarligen inte kommunen
      kan. Om Du så önskar kan vi förmedla kontakter med dessa företag.
Kommunen nekade således BB personlig assistans under åberopande av
arbetsmiljöskäl. Fråga är då om arbetsmiljölagen (1977:1160) kan ges företräde
framför bestämmelserna i LSS/LASS som innebär att kommunen på BB:s begäran
varit skyldig att tillhandahålla henne den personliga assistansen.
                                                                          Dnr 4467-2000      Sid 4 (8)




Arbetsmiljölagen vilar på tanken att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka
för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Lagen ålägger dock arbetsgivaren en
skyldighet att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att anställda utsätts
för ohälsa eller olycksfall (3 kap. 1 a och 2 §§). I lagen anges de krav som kan
ställas på arbetsmiljön. I 2 kap. 1 § sägs bl.a. att arbetstagaren skall ges möjlighet
att medverka i utformningen av sin egen arbetssituation. Av 2 § i samma kapitel
framgår att arbetet skall planläggas och anordnas så att det kan utföras i en sund
och säker miljö.

Att arbetsmiljön är en betydelsefull del av den totala assistanssituationen har
uppmärksammats av en av regeringen tillsatt arbetsgrupp inom Regeringskansliet
med uppgift att analysera förutsättningarna för att underlätta rekryteringen av
personliga assistenter enligt LSS (Ds 2001:72 Rekrytering av personliga
assistenter). I departementspromemorian uttalades bl.a. att en god arbetsmiljö är
viktig för att assistenterna skall kunna känna sig trygga och säkra i sitt arbete,
samtidigt som den också är viktig för brukaren i den meningen att en god
arbetsmiljö bidrar till att denne får tillgång till en bra och säker assistans (s. 47).

Frågan om i vilken utsträckning arbetsmiljölagens bestämmelser kan påverka en
myndighets skyldigheter när det gäller att tillgodose en enskilds behov har tidigare
varit föremål för ställningstagande av JO. Motstående lagar var i de fallen
socialtjänstlagen i dess tidigare lydelse (1980:620) och lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall, LVM, (JO:s ämbetsberättelse 1989/90 s. 213 och 253).

I det sistnämnda beslutet angående LVM behandlades problemställningen huruvida
det var möjligt att skriva ut en klient som vårdades i ett LVM-hem på grund av
arbetsmiljöskäl. I beslutet konstaterade JO Gunnel Norell Söderblom att
arbetsmiljölagen reglerar förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare under
det att LVM reglerar samhällets ansvar för att den som bereds vård med stöd av
LVM också får den vård som han behöver. Hon fann att det redan av lagarnas
konstruktion följer att arbetsmiljöskäl inte kan påverka det behandlingsansvar för
den som har tagits in på ett LVM-hem som följer av vårdlagen.

I det förstnämnda beslutet angående socialtjänstlagen behandlades konflikten
mellan å ena sidan arbetsmiljölagens krav på en tillfredsställande arbetsmiljö och å
andra sidan socialtjänstens skyldigheter att tillgodose olika vårdbehov. JO Gunnel
Norell Söderblom hänvisade till de bedömningar som hon gjort i LVM-ärendet och
anförde därefter följande (s. 215).
      Jag anser att samma principiella utgångspunkt skall gälla i fråga om förhållandet
      mellan arbetsmiljölagen och socialtjänstlagen. En viktig skillnad är emellertid att
      socialtjänstlagen inte preciserar vilka åtgärder som skall vidtas i ett visst fall. Detta
      innebär att om arbetsmiljöskäl hindrar en viss insats kan socialnämnden välja en
      insats i annan form som tillgodoser den enskildes behov och ändå uppfylla sitt
      yttersta ansvar för den enskilde. Enligt min mening får dock arbetsmiljöskäl inte
      föranleda att den enskilde ställs helt utan det bistånd han behöver.
      /.../
      Under de rådande förhållandena har socialnämnden strävat att åstadkomma en annan
      lösning, som kunde tillgodose behovet. Att den erbjudna lösningen, vård på
                                                                      Dnr 4467-2000    Sid 5 (8)



      institution, inte accepterats av den enskilde innebar att nämndens möjligheter
      ytterligare begränsades. Socialtjänsten bygger ju på frivillighet.
      Mot denna bakgrund finner jag inte att socialnämnden har begått något formellt fel i
      den hittills diskuterade frågan.
LSS ger de personer som ingår i lagens personkrets rätt till särskilda insatser som
betingas av deras speciella behov utan att inskränka de rättigheter som kan gälla
enligt mer generellt verkande lagar, framför allt SoL. Motsvarigheter till vissa
insatser för särskilt stöd och särskild service enligt LSS kan också ges som bistånd
med stöd av SoL, t.ex. hjälp i hemmet (4 kap. 1 § SoL). I 5 kap. 7 § SoL finns
vidare bestämmelser som särskilt avser människor med funktionshinder. SoL ger
emellertid inte den enskilde en absolut rätt till en viss bestämd biståndsinsats.
Verksamhet enligt såväl SoL som LSS bygger på principen om den enskildes
självbestämmanderätt och integritet.

Arbetsmiljöverket har i en rapport benämnd ”Personliga assistenters arbetsmiljö”
(Rapport 2002:5) uttryckt uppfattningen att arbetsmiljölagen och LSS är
jämbördiga och att en arbetsgivare måste söka lösningar som inte strider mot någon
av lagarna (s. 17).

I de ovan redovisade JO-besluten har slagits fast att arbetsmiljöskäl inte kan
påverka det behandlingsansvar som följer av LVM och att samma principiella
utgångspunkt gäller i förhållandet mellan arbetsmiljölagen och SoL. Vad gäller den
senare lagen ansågs dock socialnämnden på grund av arbetsmiljöskäl kunna ersätta
ett beslut om bistånd i form av hemtjänst med ett beslut om bistånd i form av
servicehus. Eftersom en avgörande skillnad mellan LSS och SoL är att LSS, som är
en s.k. rättighetslag, anger preciserade insatser som kommunerna är skyldiga att
tillhandahålla, kan JO:s bedömning i det beslutet inte med automatik överföras på
en situation där en person har beviljats en viss insats med stöd av LSS.

I ifrågavarande fall har det visserligen inte varit fråga om ett av kommunen
meddelat beslut om insats enligt LSS utan det är försäkringskassan som har fattat
ett beslut enligt LASS som innebar att BB var berättigad till assistansersättning.
Det står den enskilde fritt att själv fungera som assistanssamordnare. Om den
enskilde begär hjälp av kommunen i detta hänseende är dock kommunen skyldig
att rent faktiskt tillhandahålla biträde av personlig assistent (se prop. 1992/93:159
s. 177). I praktiken synes den enskilde därmed få samma rätt till insats enligt LSS
som om kommunen själv beviljat insatsen. Detta torde innebära att det knappast
finns något utrymme för kommunen att under åberopande av arbetsmiljöskäl vägra
att tillhandahålla insatsen.

I sådana situationer ställs det i stället mycket stora krav på kommunerna att, inte
minst genom god arbetsledning, verka för att assistenterna ändå kan erbjudas en
rimlig arbetmiljö så att både LSS och arbetsmiljölagen kan tilllämpas på ett korrekt
sätt. Jag vill dock inte utesluta att det ibland, trots betydande ansträngningar från
kommunens sida, kan uppstå en sådan situation där alla möjligheter att
åstadkomma en godtagbar arbetsmiljö för assistenterna har uttömts. I sådant fall
måste det enligt min mening rimligen finnas en möjlighet för kommunen att, på
samma sätt som gäller vid tillämpningen av SoL, erbjuda den enskilde en insats i
                                                                    Dnr 4467-2000    Sid 6 (8)




annan form. Eftersom rättsläget i detta hänseende framstår som oklart anser jag det
befogat att översända en kopia av detta beslut till Socialdepartementet för
kännedom.

Kommunen har i förevarande fall uppenbarligen ansett att det förelåg hinder enligt
arbetsmiljölagen för att tillhandahålla personlig assistans åt BB. Kommunen har i
sitt första remissvar redogjort något för de omständigheter som låg till grund för
den bedömningen. Huruvida förhållandena i BB:s hem rent faktiskt var sådana att
kommunen skulle ha brutit mot arbetsmiljölagen om assistansen tillhandahållits
kan självfallet diskuteras. Det kan också diskuteras om kommunen genom
tillräckligt kraftfull arbetsledning har prövat alla möjligheter att finna en lösning på
problemet.

Jag anser mig emellertid inte ha underlag för att rikta någon kritik mot kommunen
för att den under en period inte tillhandahöll personlig assistans åt BB.

Kommunens yttersta ansvar för den enskilde innebär – som också påpekades i JO
Gunnel Norell Söderbloms beslut – att den enskilde inte får ställas helt utan det
bistånd vederbörande behöver. Jag återkommer nedan till huruvida socialnämnden
härvidlag har fullgjort sina åligganden.

Kommunens försök att tillsätta personliga assistenter under år 2001
BB vidhöll i ett brev daterat den 19 januari 2001 sin begäran om personlig assistans
genom kommunen.

Enligt socialnämndens första remissvar (14 mars 2001) återupptogs därefter
försöken att rekrytera personliga assistenter åt BB.

BB inkom under tiden därefter till JO med skrivelser i vilka hon gjorde gällande att
samtliga problem i kontakterna med Nacka kommun kvarstod, dvs. utebliven
personlig assistans, inflytandet över den personliga assistansen samt kommunens
bemötande i kontakterna kring de aktuella och begärda insatserna.

Av socialnämndens andra remissvar (22 januari 2002) framgår att arbetet fortgått
under hela år 2001 med att söka personal som skulle kunna utföra tio timmar varje
vecka i enlighet med BB:s begäran. På grund av de svårigheter som fanns att finna
personal som kunde uppfylla de speciella krav hon ställt har nämnden inte lyckats
finna någon varaktig lösning trots upprepade försök.

LSS är en rättighetslag vars syfte är att ge den enskilde bättre möjligheter att hävda
sin rätt till stöd och service. Den enskilde skall enligt lagen i största möjliga
utsträckning ges inflytande och medbestämmande över de insatser som ges.

I detta ärende aktualiseras onekligen frågan var gränsen går mellan å ena sidan den
enskilde brukarens inflytande och medbestämmande över insatsen och å andra
sidan kommunens skyldighet att svara för insatsen, men också möjlighet att rent
faktiskt kunna tillgodose brukarens särskilda önskningar. Det är självfallet omöjligt
att göra några generella uttalanden i denna fråga.
                                                                   Dnr 4467-2000    Sid 7 (8)




I ett ärende som rymmer sådana komplikationer som det förevarande ligger det i
sakens natur att man kan diskutera hur kommunen har agerat och om den på vissa
punkter kunde ha handlat på ett annat sätt. Vad som kommit fram i ärendet ger mig
emellertid inte skäl att rikta någon kritik mot kommunen i denna del.

Kommunens yttersta ansvar enligt SoL
Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd
och den hjälp som de behöver (2 kap. 2 § SoL). Den enskilde har rätt till bistånd av
socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans eller hennes
behov inte kan tillgodoses på annat sätt (4 kap. 1 § SoL). Vilka insatser som
behövs för att avhjälpa behovet får bedömas i varje enskilt fall. Som nämnts
tidigare i detta beslut har den enskilde enligt SoL inte någon rätt att erhålla en viss
bestämd insats. När socialnämnden bedömer behovet av insatser i ett enskilt fall
sätter de tillgängliga resurserna självfallet vissa ramar för bedömningen. Nämnden
får dock aldrig avsäga sig sitt yttersta ansvar för den enskilde med hänvisning till
bristande resurser.

Vad först gäller den period då kommunen nekade BB personlig assistans på grund
av arbetsmiljöskäl, kan konstateras att kommunen inför julen 2000 erbjöd henne
bl.a. matdistribution och korttidsboende om behov av medicinska insatser eller
omvårdnadsinsatser förelåg.

Efter det att rekryteringsprocessen återupptogs erbjöd kommunen, enligt
socialnämndens första remissvar, BB först personal från den kommunala
produktionens boendestödsgrupp, något som BB tidigare avvisat. Sedan februari
2001 ombesörjdes insatser vid akuta behov av annan personal från den kommunala
hemtjänsten. I sitt andra remissvar lämnade nämnden en redovisning i kronologisk
ordning över de åtgärder och kontakter som förevarit i ärendet från den 29 januari
2001 till den 22 november 2001. Enligt det remissvaret erbjöd kommunen BB bl.a.
hemtjänst och matdistribution. Erbjudna lösningar synes från och till inte ha
accepterats av BB, vilket lett till att kommunens möjligheter att bistå henne
begränsats.

Enligt kommunens redovisning har BB den 16 november 2001 accepterat nya
förslag om matdistribution och hemtjänst. Kommunen fattade den 22 november
2001 beslut om dessa insatser.

Jag har inte grund att kritisera kommunen för dess agerande i denna del.

Myndigheternas serviceskyldighet
Angående BB:s kritik mot kommunen för bristande serviceskyldighet vill jag
anföra följande.

Bestämmelserna i förvaltningslagen om myndigheternas serviceskyldighet innebär
inte att den enskilde kan påkalla svar från en viss tjänsteman vid myndigheten utan
det ankommer på myndigheten att själv avgöra vilken befattningshavare som skall
besvara en förfrågan och även i vilken omfattning och form svaret skall ges.
                                                                  Dnr 4467-2000      Sid 8 (8)




Serviceskyldigheten är således inte obegränsad. Någon form av svar bör dock
normalt utgå, och svaret får inte dröja längre än nödvändigt.

Kommunen har i sitt andra remissvar uppgivit att kommunen har haft åtskilliga
telefonkontakter med BB eller med någon som ringt på uppdrag av henne. När
frågeställningar framförts via brev har dessa enligt kommunen besvarats vid
telefonsamtalen eftersom det varit en så tät telefonkontakt.

Uppgift står här delvis mot uppgift och jag finner det inte sannolikt att fortsatt
utredning skulle bringa klarhet i saken. Jag vidtar således ingen vidare åtgärd på
denna punkt.
