# Allvarlig kritik mot Rättspsykiatriska regionkliniken i Vadstena, Landstinget i Östergötland, bl.a. för att en patient som vårdats med stöd
av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, belagts med handfängsel.

JO 2013-12-11 dnr 4471-2011

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                       Sid
                                                                          2013-12-11               4471-2011               1 (17)
Justitieombudsmannen
Lilian Wiklund




                        Allvarlig kritik mot Rättspsykiatriska regionkliniken i Vadstena,
                        Landstinget i Östergötland, bl.a. för att en patient som vårdats med stöd
                        av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, belagts med
                        handfängsel.


                          Beslutet i korthet: En patient som vårdades med stöd av LPT vid Rättspsykiatriska
                          regionkliniken i Vadstena var bälteslagd den 22–24 januari 2011. Läkare beslutade
                          fortlöpande om förlängning av fastspänningen. Besluten fattades per telefon och det gick
                          nästan två dygn utan att läkaren personligen undersökte patienten inför förlängnings-
                          besluten. Vissa av besluten dokumenterades inte i patientens journal. – Patienten blev
                          belagd med handfängsel dels inför bältesläggningen när han fördes till bältessängen, dels
                          under pågående bältesläggning i samband med att han släpptes upp för att duscha eller
                          gå på toaletten.
                          JO uttalar allvarlig kritik mot den ansvariga läkaren för att hon inte personligen undersökt
                          patienten inför varje omprövning (förlängning) av bältesläggningen. Den bristfälliga
                          dokumentationen får också kritik.
                          I beslutet konstaterar JO att patienter som vårdas enligt LPT inte med stöd av den lagen
                          kan beläggas med handfängsel. Kliniken får allvarlig kritik för att patienten, i strid med det
                          grundlagsfästa skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp, belagts med handfängsel.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA (tidigare BB) klagomål mot Rättspsykiatriska
                        regionkliniken i Vadstena, Landstinget i Östergötland. AA klagade bl.a. på att han
                        varit bälteslagd under längre tid än vad som varit nödvändigt.

                        AA anförde sammanfattningsvis följande. Under natten mellan den 21 och 22
                        januari 2011 hamnade han i en konflikt med personal på kliniken. I samband med
                        detta blev han belagd med handfängsel och förd till ”bältesrummet” där han blev
                        bälteslagd fram till den 24 januari. Under fastspänningen var han lugn och fick gå
                        upp och duscha en gång varje dag. Han fick gå på toaletten med handfängsel. Han
                        upplevde att bältesläggningen var en ren bestraffning.

## Utredning

Inledningsvis inhämtade JO journalanteckningar rörande AA för perioden den 21–
                        25 januari 2011. Av dessa framgick bl.a. följande.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                      Dnr 4471-2011     Sid 2 (17)




AA vårdades vid kliniken enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
LPT. Efter en incident blev AA lagd i bälte den 22 januari 2011 kl. 01.30. Han
bedömdes på plats av läkare (”bakjouren”) under natten. Samma läkare fattade
under morgonen ett beslut om fortsatt bältesläggning. Enligt en anteckning
beslutade chefsöverläkaren CC kl. 13.00 om fortsatt bältesläggning av AA, efter en
personlig undersökning av honom. I samma anteckning skrev CC: ”Undertecknad
fattar beslut att pat även i fortsättningen ska vara fastspänd, men då ska han bli
frisläppt på en arm och ett ben. Beslutet tas kl. 13.00 och sträcker sig 4 timmar
framåt. I fortsättningen ska personal ringa till under-tecknad och diskutera läget
och eventuell fortsättning av fastspänningen.” Därefter var antecknat beslut om
fortsatt bältesläggning av AA (fyra timmar i taget varje gång) fattade vid
telefonsamtal mellan CC och personal på avdelningen. Mellan vissa av dessa
anteckningar hade det gått mer än fyra timmar. Fast-spänningen av AA upphörde
den 24 januari kl. 09.30.

Vidare inhämtade JO två underrättelser (blanketter) till Socialstyrelsen som
kliniken upprättat i anledning av bältesläggningen av AA. I båda dessa angavs att
bältesläggningen varade ”2011-01-24 kl 09.30 – 2011-01-25 kl 09.30” och att
undersökning av beslutande läkare genomförts ”2011-01-24 kl 09.30 samt 2011-
01-25 kl 09.30”.

Muntliga upplysningar inhämtades från en sekreterare vid kliniken.

Landstingsstyrelsen anmodades att göra en utredning och komma in med ett
yttrande. Detta skulle avse bl.a. vilket underlag och vilken patientkontakt
beslutande läkare hade inför respektive beslut om förlängning av fastspänningen av
AA. Vidare skulle yttrandet avse klinikens rutiner vad gäller upprättandet av
underrättelser till Socialstyrelsen om beslut om fastspänning med bälte eller
avskiljande.

I ett yttrande daterat den 31 januari 2012 anförde landstingsstyrelsen bl.a. följande.

## Bakgrund

En patient vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Vadstena har till Justitieombuds-
      mannen anmält Landstinget i Östergötland för att ha hållits fastspänd med bälte
      längre tid än vad som varit nödvändigt.

## Utredning

Rättspsykiatriska regionkliniken i Vadstena bedriver högspecialiserad
      rättspsykiatrisk vård. Kliniken är en av en handfull enheter i Sverige som på uppdrag
      av landsting, kriminalvård, polis och migrationsverk bedriver vård och behandling
      för det absolut tyngsta klientelet ur ett nationellt perspektiv.
      Den aktuella patienten vårdas vid Rättspsykiatriska regionkliniken sedan
      2010-05-04. Patienten placerades ursprungligen vid kliniken på begäran av
      Närsjukvårdens psykiatri i Norrköping, efter bland annat en historik av våld mot
      personal vid ett behandlingshem, något som patienten nu fällts i domstol för. Av den
      anledningen är patienten sedan 2011-03-28 överlämnad till rättspsykiatrisk vård med
      särskild utskrivningsprövning.
                                                                   Dnr 4471-2011      Sid 3 (17)




Patienten är våldsbenägen och har en historia med återkommande bruk av våld mot
personer i sin omgivning. Oprovocerat och oförutsägbart våld har kännetecknat
patientens relation med psykiatrisk slutenvård. Det är också skälet till att han dömts
till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, som nämnts ovan. Han
har under sina vårdepisoder brukat våld mot personal vid flera tillfällen och det är ett
beteende som patienten haft på flera vårdinrättningar.
Även under vistelsen på Rättspsykiatriska regionkliniken har patienten uppvisat ett
våldsamt beteende vid flera tillfällen. Våldet har riktat sig mot tjänstgörande
personal, med skadad personal samt polisanmälan till följd.
Patientens bild av det aktuella tillfället i januari 2011 skiljer sig mot hur involverad
personal uppfattat situationen vad gäller händelsen, vården och nödvändigheten av
tvångsåtgärder.
Tjänstgörande personal innehar lång erfarenhet i att bedöma risk för att våld kan
uppstå och när det måste hanteras.
Av berörd vårdpersonals redogörelser för den uppkomna händelsen och övriga delar
i patientens framställan framgår att hot om våld från den aktuella patienten varit så
överhängande nära att övergå till faktiskt våld att man i vissa situationer tvingats
välja att fastspänna patienten. Detta för att inte riskera att personal och medpatienter
skadas. Patientens oförutsägbara våldsbenägenhet samt oförmåga till insikt i sin
våldsproblematik har också vägts in i de beslut som fattats kring tvångsåtgärder.
Rättspsykiatrisk verksamhet måste förhålla sig till flera lagar och föreskrifter, bland
annat:
   Arbetsmiljölagen
   Patientsäkerhetslagen
   Lagen om psykiatrisk tvångsvård
   Lagen om rättspsykiatrisk vård
   Socialstyrelsens föreskrifter bl.a. om säkerhet vid sjukvårdsinrättningar som ger
    rättspsykiatrisk vård
Det innebär vid tillämpningen av aktuella lagstiftningar att verksamheten måste
försäkra sig om att vare sig patienter eller personal kommer till skada och att detta
också utmynnar i god medicinsk omvårdnad.
I det aktuella ärendet har chefsöverläkare CC löpande förvissat sig om att
fastspänning och avskiljande pågått precis så länge som vårdens samlade bedömning
ansett det vara nödvändigt. Omvårdnadspersonalen har dock inte fullt ut
dokumenterat eller journalfört de löpande bedömningar, beslut och kontakter som
tagits av och med ansvarig läkare. Vid tiden för händelsen avsåg man att överge ett
manuellt pappersbaserat rapportsystem, som journalfördes separat, för att i stället
helt förlita sig på det digitala journalsystem som infördes vid kliniken under 2008.
Rutinerna kring detta förfarande var ej till fyllest. Under senare delen av 2011 har
den manuella hanteringen återinförts för att säkerställa att nödvändig information
journalföres.

Landstingets ståndpunkt
Den behandlande läkaren har haft fullgod kontakt med patienten och/eller
vårdpersonal för att ta korrekta beslut om förlängning av fastspänning.
Dokumentationen av detta har dock varit otillräcklig, och en diskrepans avseende
klockslag har också tillkommit genom ett tekniskt fel vid överföring av information
från arbetsmaterial till journalsystem. Dessa brister i rutiner och teknik har åtgärdats.
Klinikens gällande rutiner för underrättelser till Socialstyrelsen om fastspänning
och avskiljande bifogas. Ett program med bevakningslista meddelar även
personalen när rapport ska skickas till Socialstyrelsen.
                                                                         Dnr 4471-2011      Sid 4 (17)




      Besluten om fortsatt fastspänning har fattats i överensstämmelse med rättslig
      reglering på området.
Till yttrandet hade fogats en PM rörande användande av tvångsmedel vid kliniken,
framtagen av CC.

Eftersom remissvaret inte bedömdes kunna läggas till grund för en fullständig
prövning anmodade JO landstingsstyrelsen att göra en ny utredning och komma in
med ett nytt yttrande. Detta skulle avse bl.a. frågan vid vilka tillfällen CC själv
hade kontakt med AA inför de beslut som hon fattade om förlängning av
fastspänningen av honom.

Landstingsstyrelsen anförde i ett yttrande daterat den 9 maj 2012 bl.a. följande.

## Bakgrund

---
      JO önskar klargörande avseende chefsöverläkare CC:s (CC) kontakt med patienten samt
      landstingsstyrelsens uppfattning om huruvida handläggningen stått i överensstämmelse
      med den rättsliga regleringen på området. JO önskar även förklaring till de felaktigheter
      avseende angivna tidpunkter som förekommit vid rapportering till Socialstyrelsen.

## Rättslig reglering

Lagen om psykiatrisk tvångsvård 19 §:
      Om det finns omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon
      annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning.
      Vårdpersonal skall vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd. Om det
      finns synnerliga skäl, får beslutas att patienten skall hållas fastspänd längre än som
      anges i första stycket. Chefsöverläkaren beslutar om fastspänning. Socialstyrelsen
      skall utan dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket.

      Socialstyrelsens föreskrift, SOSFS 2008:18 2 § 3 kap:
      Innan ett beslut fattas om fastspänning med bälte eller liknande anordning, enligt
      19 § andra stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och 8 § lagen
      (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, under längre tid än fyra timmar ska den
      beslutande läkaren själv undersöka patienten.
      I handboken till SOSFS 2008:18 framgår följande (borttagen text avser
      tvångsåtgärden avskiljning):
      För en rättssäker bedömning inför beslut om förlängning av tvångsåtgärderna
      fastspänning i bälte [...] krävs att beslutande läkare undersöker patienten.
      Bestämmelsen ska ses som ett lägsta krav och utgångspunkten måste alltid vara att
      beslutande läkare genomför en personlig undersökning av patienten även inför, eller
      så snart som möjligt efter, det inledande beslutet om fastspänning [...] kortare tid än
      fyra [...] timmar.
      Således ska beslutande läkare alltid göra en personlig undersökning av patienten
      inför beslut om fastspänning i bälte som avser viss tid längre än fyra timmar. [...]
      Om patienten sover är det upp till den beslutande läkaren att ansvara för om
      fastspänningen ska fortsätta eller inte. Även här måste patientsäkerheten avgöra i
      valet mellan att väcka patienten eller inte. Är patienten (tvångsvis) sederad, kan det
      vara etiskt tveksamt att konstatera att sederingen fungerar men behålla
      fastspänningen. Vid beslut om ytterligare förlängning av fastspänning [...] återigen
      att den beslutande läkaren själv undersöker patienten innan denne kan fatta beslut.
      Fastspänning får i huvudsak ske när en patient riktar aggressivt beteende mot sig
      själv eller andra. Det ska föreligga en omedelbar fara för att en patient allvarligt ska
                                                                     Dnr 4471-2011       Sid 5 (17)




skada sig själv eller andra, och situationen ska inte kunna bemästras på annat sätt.
Det ska vara fråga om risk för en allvarlig fysisk skada. Fastspänning får självfallet
aldrig tillgripas i bestraffningssyfte. Åtgärden ska vara kortvarig, dvs. tid
understigande fyra timmar och bör så snart det är möjligt ersättas med andra aktiva
behandlingsinsatser. Otillräckliga personalresurser får t.ex. inte medföra att
patienten hålls fastspänd en längre tid än som är absolut nödvändigt med hänsyn till
faresituationen. Bälte bör inte användas längre än någon eller högst några timmar.
Det är viktigt att patienten inte lämnas ensam medan han är fastspänd. Personal ska
vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd.
Av verksamhetens dokumenterade rutiner för fastspänning är det lämpligt att det
framgår vilka metoder, observationer och omvårdnadsåtgärder som kan vidtas samt
hur det ska dokumenteras. Därutöver åligger det den läkare som beslutat om
fastspänning att bedöma om ytterligare observationer eller åtgärder behövs.
Det finns extrema undantagsfall då patienten måste hållas fastspänd mer än några
timmar. Krav tillkommer då på synnerliga skäl. Bestämmelsen är avsedd att
tillämpas endast i fall där risken för allvarlig skada är överhängande någon tid.

Patientkontakt
CC har träffat patienten 22/1 kl. 13.00 och beslutat om fortsatt fastspänning i fyra timmar,
därefter har förlängningen prövats var fjärde timme genom telefonkontakt med personal
på plats hos patienten. Det första tillfället är dokumenterat kl. 17.00, därefter är nästa
dokumenterade kontakt 23/1 kl. 08.00, men enligt CC har hon fortlöpande tagit ställning
till förlängningar genom telefonkontakt med vårdpersonal på plats hos patienten.
Därefter finns dokumenterade förlängningsbeslut fattade via telefon kl. 12.46, kl. 16.00,
kl. 17.52 och 24/1 kl. 00.09, kl. 06.26, 08.06 och kl. 09.00, varpå fastspänningen
avslutades.

Fattade beslut om fastspänning
Under den period som patienten anser sig ha varit fastspänd på ett felaktigt sätt har CC
undersökt patienten vid ett första tillfälle och därefter vid ett flertal tillfällen förlängt
besluten om fastspänning via telefon. CC har haft personlig kännedom om patienten och
har informerats av personal på plats om de omständigheter som har förelegat. CC har inte
vid något tillfälle beslutat om att patienten ska spännas fast längre än fyra timmar.
Den aktuella patienten är mycket våldsbenägen och har vid ett flertal tillfällen brukat
våld mot personal. Vid den uppkomna händelsen har personal med lång erfarenhet av att
bedöma risk för att våld kan uppstå och när det måste hanteras ansett att hotet om våld
från patienten varit så överhängande och nära att övergå till faktiskt våld att man tvingats
att ha patienten fastspänd.
Enligt regleringen kring beslut om fastspänning ska beslutande läkare göra en personlig
undersökning av patienten inför beslut om fastspänning i längre tid än fyra timmar. Inget
beslut i detta ärende har avsett längre tid än fyra timmar. Socialstyrelsens föreskrift på
området kan tolkas som att en personlig undersökning ska ske vid varje förlängning även
av beslut som avser högst fyra timmar. Om så är fallet har inte hanteringen varit fullgod i
det hänseendet. Detta innebär dock inte att patienten har varit fastspänd längre än vad
som varit nödvändigt.
För att en patient ska hållas fastspänd i mer än några timmar krävs synnerliga skäl.
Synnerliga skäl har funnits då risken för att personal och medpatienter skulle komma till
skada varit överhängande.
Dokumentationen av förfarandet har varit bristfällig, och ledningen vid Rättspsykiatriska
regionkliniken är uppmärksammad på vikten av att enskilda befattningshavare fullgör sin
dokumentationsplikt.
                                                                           Dnr 4471-2011        Sid 6 (17)




      Felaktiga tidsangivelser
      JO önskar förtydligande av landstingets tidigare besked om felaktigheter vad gäller
      klockslag i journaler samt felaktiga uppgifter om datum och klockslag som skickats till
      Socialstyrelsen. Dessa felaktigheter avser samma sak, nämligen de tidigare
      journalföringstekniska problem som förelåg under en begränsad tid, under vilken också
      patienten vårdades.
      Fram till i slutet av år 2010 ifylldes manuella blanketter vid alla tvångsåtgärder, med
      information om datum, tid, patientens namn och personnummer, påbörjande av
      tvångsåtgärd, notering om ev förlängning samt avslutande av tvångsåtgärden.
      Dessa blanketter skickades till Socialstyrelsen och skannades även in i det elektroniska
      journalföringssystemet.
      I slutet av 2010 infördes en rutin som innebar att när uppgifter hade förts in i
      journalsystemet kasserades listorna. Det elektroniska journalsystemet har haft vissa
      brister och har i vissa avseenden varit svårt att hantera. Efter några månader upptäcktes
      att det förekommit att tidpunkter markerats i systemet då blanketten fördes in i systemet,
      och tidsangivelsen stämmer då inte överens med de korrekta tiderna, som dock har
      funnits i pappersblanketterna.
      Under en tid fanns inte någon möjlighet att gå tillbaka till de manuella listorna och
      dubbelkolla tidpunkter för tvångsåtgärder. Kliniken återgick då till att skanna in listorna
      fr.o.m. hösten 2011. Den nu aktuelle patienten vårdades under den tid då rutinerna
      inte fungerade på ett fullgott sätt.
      Problemet föreligger inte längre, nu kontrolleras de införda tidsangivelserna mot de
      manuellt angivna.
Vissa beslut hämtades in från Socialstyrelsen. Därefter remitterade JO ärendet till
Socialstyrelsen och hemställde att styrelsen skulle inkomma med ett yttrande.
Yttrandet skulle avse dels frågan om beslutande läkares skyldighet att inför beslut
om förlängning av fastspänning själv undersöka patienten, dels klinikens
användande av handfängsel.

Socialstyrelsen anförde i ett remissvar daterat den 26 september 2012 bl.a.
följande.

## Yttrande

I 3 kap. 2 § första stycket Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS
      2008:18) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård anges att innan ett
      beslut fattas om fastspänning med bälte eller liknande anordning, enligt 19 § andra
      stycket LPT och 8 § LRV, under längre tid än fyra timmar ska den beslutande läkaren
      själv undersöka patienten.
      Socialstyrelsen anser att den beslutande läkaren enligt 3 kap. 2 § första stycket
      SOSFS 2008:18 själv ska undersöka patienten inför ett beslut om förlängning av
      fastspänning där patienten sammantaget är lagd i bälte under längre tid än fyra timmar.
      Det saknar betydelse för bedömningen huruvida det enskilda separata beslutet i sig
      avser en kortare tid än fyra timmar.
      Socialstyrelsen bedömer att formuleringen "spännas fast med bälte eller liknande
      anordning" i 19 § första stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, inte
      kan anses omfatta den situationen att en patient beläggs med handfängsel. Det finns inte
      heller något annat lagstöd för hälso- och sjukvårdspersonal inom den rättspsykiatriska
      vården att belägga en patient med handfängsel. Socialstyrelsen anser därför att
      åtgärden inte kan anses vara förenlig med gällande rätt.
                                                                     Dnr 4471-2011       Sid 7 (17)




Tillämpliga bestämmelser m.m.

Lagar och förarbeten
I 2 kap. 6 § RF anges att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingat
kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Enligt 2 kap. 8 § RF är
var och en gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Enligt 2 kap. 20 § RF
får de angivna fri- och rättigheterna begränsas genom lag i den utsträckning som
medges i 21-24 §§.
I artikel 5 i Europakonventionen som ska gälla som lag i landet enligt lagen (1994:1219)
om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna finns bestämmelser rörande rätten till frihet och säkerhet.
Där framgår bl.a. att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet samt att
ingen får berövas friheten utom i vissa fall som räknas upp i artikeln och i den ordning
som lagen föreskriver.
I 8 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, LRV, anges att vid sluten
rättspsykiatrisk vård enligt den lagen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 18-24 §§
LPT.
I 19 § första stycket LPT anges att om det finns en omedelbar fara för att en patient
allvarligt skadar sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast
med bälte eller liknande anordning. Vårdpersonal skall vara närvarande under den tid
patienten hålls fastspänd.
Av förarbetena till 19 § första stycket LPT framgår bl.a. följande. Bestämmelsen tar sikte
på hastigt uppkomna faresituationer som inte kan bemästras på annat sätt än genom att
patienten spänns fast med ett bälte. Det ska vara fråga om risk för en allvarlig fysisk
skada. Att spänna fast en patient med bälte ska i princip alltid vara en kortvarig åtgärd,
som snarast bör ersättas med andra insatser. Otillräckliga personalresurser får t.ex. inte
medföra att patienten hålls fastspänd en längre tid än som är absolut nödvändigt med
hänsyn till faresituationen. Bälte bör inte användas längre än någon eller högst några
timmar (prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård m.m. s. 260).
I 19 § andra stycket LPT anges att om det finns synnerliga skäl, får beslutas att
patienten skall hållas fastspänd längre än som anges i första stycket.
Av förarbetena till 19 § andra stycket LPT framgår bl.a. följande. Bestämmelsen i andra
stycket innebär att en patient i vissa extrema undantagssituationer får spännas fast med
bälte mer än några timmar. Förutsättningarna för fastspänning i första stycket ska
givetvis vara uppfyllda för att få spänna fast en patient annat än kortvarigt. Det
tillkommer också ett krav på synnerliga skäl. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas
endast i fall där risken för allvarlig skada är överhängande någon tid (prop. 1990/91:58
s. 260).
I 19 § tredje stycket LPT stadgas att chefsöverläkaren beslutar om fastspänning.
Socialstyrelsen skall utan dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket.
Av prop. 1990/91:58 s. 236 framgår följande. LPT avser psykiatrisk vård som är förenad
med ett frihetsberövande och annat tvång. Sådan vård benämns i lagen tvångsvård.
Föreskrifterna ska i förhållande till bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) ses som undantagsregler som anger i vilka avseenden och under vilka
förutsättningar tillämpningen av den lagens vårdprinciper får inskränkas. Av
tvångslagens karaktär av kompletterande undantagsreglering som medger vissa
integritetskränkande vårdåtgärder följer ett allmänt krav på restriktivitet när den
tillämpas.
I prop. 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård anges följande
(s. 84). Fråga har också uppkommit huruvida andra former av fysiskt tvång skall
regleras genom särskilda bestämmelser. Enligt regeringens uppfattning bör en patients
rörelsefrihet inte kunna inskränkas på annat sätt än genom fastspänning med bälte
eller liknande anordning. Det finns från behandlingssynpunkt inte anledning att genom
ändring i 19 § LPT möjliggöra att patienters rörelsefrihet skall kunna inskränkas på annat
                                                                       Dnr 4471-2011       Sid 8 (17)




sätt, t.ex. med s.k. tvångströja eller handfängsel. Samtidigt är det här fråga om en
kraftfull inskränkning av patientens integritet som inte utan mycket starka skäl bör
komma i fråga. Några förslag härom lämnas därför inte.
I betänkandet Transporter av frihetsberövade (SOU 2011:7) anges följande (s. 355 f).
Med fängsel menas ett tekniskt hjälpmedel som binder samman händer och fötter.
Begreppet har emellertid inte definierats i lag, eftersom det har ansetts att utvecklingen
på det tekniska området sannolikt skulle medföra att en sådan definition snabbt blev
föråldrad. Fängsel kan ibland användas för att genomföra en tjänsteåtgärd med våld.
Beläggande med fängsel är således inte ett självständigt tvångsmedel utan en särskild
form av våldsanvändning mot en person. Fängsel används främst för att förhindra att
en person avviker. Det kan också användas för att förhindra personskador i samband
med ett frihetsberövande. Användandet av fängsel är, liksom våldsanvändningen i
sig, en sådan begränsning i medborgarnas skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp
som förutsätter stöd i lag. Får våld inte användas, får inte heller fängsel tillgripas.
Vidare gäller att våld får användas endast i de fall mindre stränga åtgärder inte bedöms
kunna leda till avsett resultat. Användande av handfängsel är i regel förbehållet
Polisen. Det förekommer emellertid också inom vissa andra delar av den offentliga verk-
samheten.

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2008:18) om psykiatrisk tvångsvård och
rättspsykiatrisk vård m.m.
I 3 kap. 2 § första stycket Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS
2008:18) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård anges att innan ett
beslut fattas om fastspänning med bälte eller liknande anordning, enligt 19 § andra
stycket LPT och 8 § LRV, under längre tid än fyra timmar ska den beslutande läkaren
själv undersöka patienten.
I 4 kap. 7 § SOSFS 2008:18 anges att chefsöverläkaren ska på blanketten SoSB 44515
(bilaga 1) fullgöra underrättelseskyldigheten enligt 19 § tredje stycket LPT eller 8 § första
stycket LRV i de fall då en patient ska hållas fastspänd med bälte eller en liknande
anordning under en längre tid än fyra timmar.
Av Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård - Handbok med information och
vägledning för tillämpningen av SOSFS 2008:18 framgår bl.a. följande. 3 kap. 2 §
första stycket SOSFS 2008:18 reglerar vad som gäller vid beslut om fastspänning med
bälte eller liknande anordning för viss tid längre än fyra timmar. För en rättssäker
bedömning inför beslut om förlängning av tvångsåtgärderna fastspänning i bälte krävs att
beslutande läkare undersöker patienten. Bestämmelsen ska ses som ett lägsta krav och
utgångspunkten måste alltid vara att beslutande läkare genomför en personlig
undersökning av patienten även inför, eller så snart som möjligt efter, det inledande
beslutet om fastspänning kortare tid än fyra timmar. Således ska beslutande läkare alltid
göra en personlig undersökning av patienten inför beslut om fastspänning i bälte
som avser viss tid längre än fyra timmar. Om patienten sover är det upp till den
beslutande läkaren att ansvara för om fastspänningen ska fortsätta eller inte. Även här
måste patientsäkerheten avgöra i valet mellan att väcka patienten eller inte. Är patienten
(tvångsvis) sederad, kan det vara etiskt tveksamt att konstatera att sederingen fungerar
men behålla fastspänningen. Vid beslut om ytterligare förlängning av fastspänning krävs
återigen att den beslutande läkaren själv undersöker patienten innan denne kan fatta
beslut (s. 50). - Åtgärden enligt 19 § första stycket LPT ska vara kortvarig, dvs. tid
understigande fyra timmar och bör så snart det är möjligt ersättas med andra aktiva
behandlingsinsatser (s. 51).

JO:s beslut den 30 juni 2006 (dnr 2172-2006)
I JO:s beslut den 30 juni 2006 (dnr 2172-2006) behandlas några frågor rörande kortare
avbrott i fastspänningen av en patient m.m. I ett antal fall hade fastspänningen upphört
strax innan den pågått i fyra timmar. JO yttrade att det avgörande vid bedömningen av
om det är fråga om en ny fastspänning eller ett avbrott i en pågående fastspänning är
vad som i det enskilda fallet var skälet till att fastspänningen upphörde. Om uppehållet
beror på ett toalettbesök eller liknande ska det inte betraktas som om fastspänningen har
                                                                         Dnr 4471-2011       Sid 9 (17)




upphört. Om fastspänningen har upphört på grund av att man har gjort bedömningen
att förutsättningar för fastspänning inte längre föreligger och det en kort tid därefter visar
sig att patienten på nytt riskerar att skada sig själv eller andra, kan det vara fråga om en
ny fastspänning. När det gäller tiden för fastspänning har JO förståelse för att man - när
fastspänning skett under så lång tid att synnerliga skäl krävs för fortsatt fastspänning och
skyldigheten att underrätta Socialstyrelsen inträder - gör ett försök att släppa upp patien-
ten. Det kan givetvis förekomma att en patient, som släpps upp efter närmare fyra
timmar i bälte på grund av att det inte finns synnerliga skäl för fortsatt fastspänning,
efter kort tid beter sig på ett sådant sätt att det på nytt finns skäl för fastspänning. Det
får dock inte förekomma att man släpper upp en patient ur bälte enbart i syfte att få varje
fastspänning att vara kortare tid än fyra timmar och därigenom kringgå reglerna om
synnerliga skäl och underrättelseskyldighet.

Socialstyrelsens bedömning

Frågan om vilka skyldigheter den beslutande läkaren har att inför beslut om förlängning av
fastspänning själv undersöka patienten
Den första frågan som Socialstyrelsen ska yttra sig över är vilka skyldigheter den
beslutande läkaren har att inför beslut om förlängning av fastspänning själv undersöka
patienten. Som följer av omständigheterna i förevarande fall har det, enligt Landstinget i
Östergötlands egna uppgifter, fattats enskilda beslut om förlängning av bältesläggningen,
som var för sig inte överstiger fyra timmar, men där bältesläggningarna avsett mer än
fyra timmar sammantaget vid tidpunkterna för alla besluten.
I 8 § LRV anges att vid sluten rättspsykiatrisk vård enligt den lagen gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i 18-24 §§ LPT.
I 19 § LPT anges att om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig
själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande
anordning. För att det ska få beslutas att patienten ska hållas fastspänd längre tid än
kortvarigt krävs att det finns synnerliga skäl och då ska även Socialstyrelsen utan
dröjsmål underrättas om beslutet.
I Socialstyrelsens föreskrifter anses en fastspänning kortvarig enligt 19 § första stycket
LPT om den understiger fyra timmar (se t.ex. Socialstyrelsens handbok till SOSFS
2008:18 s. 51 samt t.ex. 3 kap. 2 § första stycket och 4 kap. 7 § första stycket
SOSFS 2008:18). Bestämmelsen i 3 kap. 2 § första stycket SOSFS 2008:18 ska ses
mot den bakgrunden. Där anges att innan ett beslut fattas om fastspänning med bälte
eller liknande anordning, enligt 19 § andra stycket LPT och 8 § LRV, under längre tid än
fyra timmar ska den beslutande läkaren själv undersöka patienten. Det innebär således
att före varje beslut som innebär en längre sammantagen bältesläggning än fyra
timmar - oavsett om det är ett beslut som inleder eller förlänger bältesläggningen - ska
den beslutande läkaren själv undersöka patienten och Socialstyrelsen ska då även
utan dröjsmål underrättas om beslutet (4 kap. 7 § första stycket SOSFS 2008:18 samt
8 § LRV och 19 § LPT).
Oberoende av hur och med vilka intervall besluten om fastspänning fattas så inleds inte
en ny fastspänning om fastspänningen inte någon gång i realiteten har upphört. Inte
heller blir det att anse som en ny fastspänning när det endast har skett ett avbrott i en
pågående fastspänning, t.ex. på grund av toalettbesök eller liknande eller om en patient
skulle släppas ur bälte enbart i syfte att få varje fastspänning att vara kortare tid än fyra
timmar (se JO:s beslut den 30 juni 2006, dnr 2172-2006). Anledningen till detta är
givetvis att reglerna om synnerliga skäl, läkarundersökning och underrättelse-
skyldighet enligt LPT och SOSFS 2008:18 inte enkelt ska kunna kringgås. Detta är
av synnerlig vikt bl.a. med hänsyn till den enskildes patientsäkerhet och rättssäkerhet
och då bältesläggning är en mycket ingripande åtgärd för den enskilde patienten. Vid
en fastspänning överstigande fyra timmar tillkommer även ett krav på synnerliga skäl
enligt 19 § andra stycket LPT och 8 § LRV, vilket i sig bör föranleda läkaren att göra en
personlig undersökning.
                                                                         Dnr 4471-2011       Sid 10 (17)




Mot bakgrund av vad som anges ovan anser Socialstyrelsen att den beslutande läkaren
själv ska undersöka patienten inför ett beslut om förlängning av bältesläggning där
patienten sammantaget är bälteslagd under längre tid än fyra timmar. Det saknar
betydelse för bedömningen huruvida det enskilda separata beslutet i sig avser en
kortare tid än fyra timmar.

Frågan om användning av handfängsel inom den rättspsykiatriska vården
Enligt RF är var och en gentemot det allmänna skyddad mot påtvingade kroppsliga
ingrepp och frihetsberövanden. Begränsningar av detta skydd får ske endast genom lag
i den utsträckning som medges i 2 kap. 21-24 §§ RF (2 kap. 6, 8 och 20 §§ RF).
I 19 § första stycket LPT anges bl.a. under vilka förutsättningar en patient får
spännas fast med bälte eller liknande anordning, nämligen om det finns en omedelbar
fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan.
Frågan i denna del är om formuleringen "spännas fast med bälte eller liknande
anordning" kan anses omfatta den situationen att en patient beläggs med
handfängsel.
Med handfängsel menas ett tekniskt hjälpmedel som binder samman händer.
Användande av handfängsel är i regel förbehållet Polisen. Det förekommer
emellertid också inom vissa andra delar av den offentliga verksamheten men
användandet är då reglerat i lag. Användandet av fängsel är, liksom våldsanvändningen i
sig, en sådan begränsning i medborgarnas skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp
som förutsätter stöd i lag (2 kap. 6 och 20 §§ RF).
Vid införandet av möjligheten till fastspänning enligt 6 a § LPT och de allmänna
proportionalitetsbestämmelserna i 2 a och 2 b §§ LPT uttalades bl.a. följande med
anledning av att frågan hade uppkommit huruvida andra former av fysiskt tvång skulle
regleras genom särskilda bestämmelser:
"Enligt regeringens uppfattning bör en patients rörelsefrihet inte kunna inskränkas
på annat sätt än genom fastspänning med bälte eller liknande anordning. Det finns
från behandlingssynpunkt inte anledning att genom ändring i 19 § LPT möjliggöra att
patienters rörelsefrihet ska kunna inskränkas på annat sätt, t.ex. med s.k. tvångströja eller
handfängsel. Samtidigt är det här fråga om en kraftfull inskränkning av patientens
integritet som inte utan mycket starka skäl bör komma i fråga. Några förslag härom
lämnas därför inte." (prop. 1999/2000:44 s. 80 ff.)
Vidare är syftet med möjligheten att spänna fast en patient enligt 19 § LPT att förhindra
allvarlig skada vilket endast får ske i omedelbara faresituationer, dvs. hastigt uppkomna
situationer som inte kan bemästras på något annat sätt (prop. 1990/91:58 s. 260). Det
ligger då i sakens natur att det är för att förhindra rörlighet, så att patienten inte allvarligt
skadar sig själv eller någon annan, som fastspänning kan och får komma i fråga.
Handfängsel begränsar bara till viss del patientens rörlighet och används vanligtvis när
en patient inte kan vara helt fastlåst för att hon eller han ska förflytta sig.
Socialstyrelsen bedömer att om situationen inte är så allvarlig att faktisk fastlåsning
behövs kan heller inte någon annan form av mindre tvingande fastlåsning komma i
fråga.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan - och med hänsyn till det allmänna kravet på
restriktivitet som uppställs när tvångslagarna tillämpas - bedömer Socialstyrelsen att
formuleringen "spännas fast med bälte eller liknande anordning" i 19 § LPT inte kan
anses omfatta den situationen att en patient beläggs med handfängsel. Det finns inte
heller något annat lagstöd för hälso- och sjukvårdspersonal inom den rättspsykia-
triska vården att belägga en patient med handfängsel. Socialstyrelsen bedömer därför att
åtgärden inte kan anses vara förenlig med gällande rätt. Denna bedömning har även
tidigare gjorts i myndighetens tillsynspraxis (se t.ex. ärende med dnr 35889/2012 och
30006/2011).
                                                                              Dnr 4471-2011       Sid 11 (17)




Landstingsstyrelsen gavs tillfälle att kommentera Socialstyrelsens yttrande samt
anmodades att inkomma med ett kompletterande yttrande beträffande uppgifterna i
AA:s anmälan om användande av handfängsel.

I ett yttrande av den 11 december 2012 anförde landstingsstyrelsen bl.a. följande.

      Användning av handfängsel i det aktuella fallet
      Patienten är en våldsbenägen person som vid upprepade tillfällen har brukat våld mot
      personer i sin omgivning. Oprovocerat och oförutsägbart våld har kännetecknat
      patientens relation med den psykiatriska vården.
      Under patientens vårdtid har patientens tillstånd samt benägenhet att bruka våld
      fortlöpande bedömts av chefsöverläkare och specialist med delegation från
      chefsöverläkare. Bedömningarna har vid ett flertal tillfällen utmynnat i att patienten har
      hållits fastspänd, bland annat under den aktuella tidsperioden.
      Utgångspunkten är att en patient ska utsättas för så lite ingripande tvångsåtgärder som
      möjligt, och därför kan en fastspänd patient ibland släppas upp för att om möjligt kunna
      fungera utan att vara fastspänd. Dessa situationer innebär en uppenbar risk för
      personalen att utsättas för våld. I synnerhet när patienten är kraftig och storväxt ökar
      risken för att tjänstgörande personal tappar kontroll över situationen då patienten är
      utagerande och kanske dessutom måste förflyttas tillbaka till en bädd för fastspänning.
      Även patienten kan komma till skada i det tumult som är vanligt förekommande i dessa
      situationer.
      Ur ett humant perspektiv har en av klinikens arbetsledare vid några tillfällen bedömt att
      patienten själv ska få äta, göra toalettbesök och sköta sin hygien utan att vara fastspänd i
      en bältessäng. Detta har varit möjligt genom en tillfällig fixering av patientens händer
      för att inte människor i dennes omgivning ska komma till skada. Alternativet skulle ha
      varit att patienten skulle matas fastspänd i bältessäng, fått använda bäcken och urinflaska
      samt att personalen tvättat patienten medan han varit fastspänd i sängen. Med hänsyn
      till patientens integritet har man bedömt det vara till förmån för patienten att få utföra
      nödvändiga hygien- och måltidsgöromål med handfängsel i stället för att dessa bestyr
      omhändertas under fastspänning i bältessäng.
      Vid ett specifikt tillfälle, vilket omnämns i patientens anmälan till
      Justitieombudsmannen, har arbetsledare låtit belägga patienten med handfängsel under
      förflyttning till bältessäng när en situation av oförutsett våld har inträffat. I den situation
      som beskrivits har det varit uppenbar risk för medarbetare och medpatienter att komma
      till skada.

      Rättsliga förutsättningar för att använda handfängsel

      Handfängsel
      I regeringens proposition 1999/2000:44 s. 84 anges följande: "Fråga har också
      uppkommit huruvida andra former av fysiskt tvång skall regleras genom särskilda
      bestämmelser. Enligt regeringens uppfattning bör en patients rörelsefrihet inte kunna
      inskränkas på annat sätt än genom fastspänning med bälte eller liknande anordning. Det
      finns från behandlingssynpunkt inte anledning att genom ändring i 19 § LPT möjliggöra
      att patienters rörelsefrihet skall kunna inskränkas på annat sätt, t.ex. med s.k. tvångströja
      eller handfängsel. Samtidigt är det här fråga om en kraftfull inskränkning av patientens
      integritet som inte utan mycket starka skäl bör komma i fråga. Några förslag härom
      lämnas därför inte."

      Patientens självbestämmande och integritet
      I nämnda proposition s. 80 framgår att "användningen av tvångsåtgärder skall stå i
      rimlig proportion till syftet med åtgärden, att mindre ingripande åtgärder skall användas
                                                                         Dnr 4471-2011      Sid 12 (17)




     om dessa är tillräckliga, samt att tvång skall utövas så skonsamt som möjligt och med
     största möjliga hänsynstagande till patienten."
     Regeringen betonar också på s. 81 att "de grundläggande bestämmelserna i hälso- och
     sjukvårdslagen (1982:763) om respekt för patientens självbestämmande och integritet
     gäller självfallet också för den vård som sker med tvång och hans eller hennes önskemål
     skall därför respekteras så långt det är möjligt. Patientens utsatta ställning gör det
     särskilt viktigt att vården och behandlingen sker i former som inkräktar så lite som
     möjligt på hans integritet och värdighet."
     Detta kommer till uttryck i hälso- och sjukvårdslagen, där 2 a § stadgar att hälso- och
     sjukvården ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet.
     Av prop. 1999/2000:44 s. 83 framgår att "tvångs- och kontrollåtgärderna till sin art,
     omfattning och varaktighet [skall] anpassas till vad som är nödvändigt. [. . .] I syfte att
     tydliggöra att tvångsbehandling, fastspänning, isolering och kontrollåtgärder skall
     användas endast i begränsad utsträckning anser regeringen att det i allmänna
     bestämmelser också skall fastslås bl.a. att användningen av tvångs- och kontrollåtgärder
     skall stå i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att mindre ingripande åtgärder
     skall användas om de är tillräckliga."
     Detta kommer till uttryck i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) 2 a §:
     "Tvångsåtgärder vid vård enligt denna lag får användas endast om de står i rimlig
     proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga, skall de
     användas. Tvång skall utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn
     till patienten."

     Nödvärn
     Av brottsbalken 24 kap. l § framgår att en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott
     endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och
     omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Rätt till nödvärn föreligger mot ett
     påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom.
     Brottsbalken 24 kap. 2 § stadgar att om en person som är berövad friheten sätter sig till
     motvärn med våld eller hot om våld eller på annat sätt gör motstånd mot någon under
     vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen, får det våld brukas som
     med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att ordningen ska upprätthållas.

     Landstingets bedömning
     I den specifika situation då patienten agerade våldsamt och belades med handfängsel för
     att kunna föras till bältessäng var brottsbalkens regler om nödvärn och rätt att bruka våld
     tillämpliga och vårdpersonalens agerande korrekt.
     I de fall då patienten har belagts med handfängsel under mer kontrollerade former finns
     inte lagligt stöd för detta. Patienten har dock varit mycket svårbehandlad, och
     personalen har agerat med utgångspunkten att handfängsel har varit det minst ingripande
     och kränkande alternativet för patienten.
     Enligt nämnda lagar och förarbeten är det särskilt viktigt att vården och
     behandlingen sker i former som inkräktar så lite som möjligt på patientens integritet
     och värdighet, och tvång skall utövas så skonsamt som möjligt och med största
     möjliga hänsyn till patienten. Man har i det aktuella ärendet tagit största möjliga
     hänsyn till patienten och hans integritet.
     Landstingsstyrelsen konstaterar att dokumentationen av vilka åtgärder som har
     vidtagits och vem som har beslutat om dem har varit bristfällig.
     Rättspsykiatriska Regionkliniken i Vadstena har uppmärksammats på de rättsliga
     förutsättningar som föreligger, och kommer att vidta nödvändiga åtgärder för att
     komma tillrätta med de kunskapsbrister som förevarit.
AA kommenterade remissvaren.
                                                                  Dnr 4471-2011    Sid 13 (17)




JO inhämtade därefter ett beslut avseende en verksamhetstillsyn som
Socialstyrelsen utfört vid kliniken den 4 oktober 2011 (Socialstyrelsens beslut den
14 september 2012 i ärende dnr 9.1-30963/2011). Av beslutet framgick bl.a. att
handfängsel använts vid kliniken i speciella situationer där det förekommit hot eller
våld. Socialstyrelsen uttalade att det inte är förenligt med gällande psykiatrisk och
rättspsykiatrisk tvångslagstiftning att använda handfängsel inom hälso- och
sjukvårdens verksamheter.

Bedömning
Inledning
Vid tiden för den aktuella bältesläggningen vårdades AA vid kliniken enligt LPT.
AA har bl.a. framfört att bältesläggningen varade onödigt länge och att han
upplevde åtgärden som en bestraffning.

Jag vill inledningsvis framhålla att JO:s granskning är av rättslig art och främst
avser en kontroll av att myndigheterna har följt de regler som gäller för förfarandet
i formellt hänseende. Huruvida det i ett enskilt fall finns grund för att lägga en
patient i bälte är en bedömningsfråga. JO brukar vara återhållsam med att uttala sig
i sådana frågor. Vad som har kommit fram under utredningen i det här ärendet ger
mig inte anledning att frångå denna princip.

Mot denna bakgrund kommer jag i det följande att begränsa mig till dels klinikens
formella handläggning av vissa frågor rörande bältesläggningen av AA, dels
klinikens användande av handfängsel under vården av honom. Mina uttalanden är i
princip tillämpliga även vid vård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
LRV.

Socialstyrelsen har i sitt remissvar (se ovan under Utredning) redogjort för den
lagstiftning och de föreskrifter m.m. som är aktuella i sammanhanget. Jag hänvisar
till denna redogörelse, men vill peka på att det sedan den 1 juni 2013 är
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som bedriver tillsyn över hälso- och
sjukvården samt hälso- och sjukvårdspersonalen i deras yrkesutövning (tidigare var
det Socialstyrelsen). Denna ansvarsöverflyttning har i rättsligt hänseende inte
inneburit någon ändring i sak.

Bältesläggning
Beslutande läkares undersökning av patienten inför ställningstagande till eventuell
förlängning av bältesläggning, m.m.
En viktig utgångspunkt är att det för patienten är en mycket ingripande åtgärd att
bli lagd i bälte. De formella krav som finns rörande förfarandet har införts bl.a. för
att säkerställa den enskildes rättssäkerhet (se t.ex. prop. 1990/91:58 s. 151).

Av utredningen framgår att AA blev lagd i bälte lördagen den 22 januari 2011 kl.
01.30. Överläkaren DD, som var s.k. bakjour, undersökte AA på plats kl. 03.00.
Vid 09-tiden beslutade DD per telefon om fortsatt bältes-läggning av AA. I
journalen antecknades att avdelningen skulle ta kontakt med bakjouren igen kl.
                                                                   Dnr 4471-2011    Sid 14 (17)




13.30. CC undersökte AA den 22 januari kl. 13.00, varefter hon löpande per telefon
beslutade om förlängning av fastspänningen, varje gång för fyra timmar i taget.
Bältesläggningen upphörde kl. 09.30 måndagen den 24 januari efter att CC utfört
en ny undersökning på plats av AA.

Det har alltså framkommit att AA efter DD:s inledande undersökning av honom
hade varit lagd i bälte i drygt elva timmar utan läkarundersökning när CC första
gången undersökte honom på plats. Därefter var AA bälteslagd nästan två dygn
utan någon läkarundersökning. Av 19 § andra stycket LPT jämförd med 3 kap. 2 §
första stycket Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2008:18) om
psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård m.m., följer att det krävs
synnerliga skäl för att hålla en patient fastspänd under längre tid än fyra timmar.
Som framgått stadgas det dessutom i 3 kap. 2 § första stycket i nyss nämnda
föreskrifter att den beslutande läkaren själv ska undersöka patienten innan ett
beslut fattas om fastspänning med bälte eller liknande anordning under längre tid än
fyra timmar.

Socialstyrelsen har i sitt remissvar redovisat sin uppfattning om hur föreskriften
ska förstås. Styrelsen har anfört bl.a. att ”den beslutande läkaren själv ska undersöka
patienten inför ett beslut om förlängning av bältesläggning där patienten samman-
taget är bälteslagd under längre tid än fyra timmar. Det saknar betydelse för
bedömningen huruvida det enskilda separata beslutet i sig avser en kortare tid än
fyra timmar.”

Jag delar Socialstyrelsens uppfattning. Den ansvariga läkaren skulle alltså
personligen ha undersökt AA inför varje omprövning (förlängning) av bältes-
läggningen.

Av det anförda följer att DD:s beslut den 22 januari vid 09-tiden om fortsatt
fastspänning av AA skulle ha föregåtts av en undersökning av AA och inte ha
fattats per telefon.

Det synes som om CC begränsade förlängningsbesluten till fyra timmar i taget för
att kunna underlåta att undersöka AA på plats. Även om CC (felaktigt) trodde att
hanteringen formellt sett var korrekt framstår det som anmärkningsvärt att hon,
som ansvarig läkare, inte ansåg att det var nödvändigt att regelbundet på plats
undersöka en patient som var fastspänd under så lång tid. CC förtjänar allvarlig
kritik för att hon upprepade gånger förlängde AA:s fastspänning utan att undersöka
honom.

Jag vill även ta upp den ofullständiga journalföringen av CC:s beslut om fortsatt
fastspänning av AA. Landstingsstyrelsen har uppgett att hon löpande beslutade om
förlängning, men att inte samtliga beslut/telefonkontakter med kliniken
journalfördes. Det är naturligtvis inte godtagbart att bara vissa beslut om fortsatt
bältesläggning har dokumenterats. Den bristfälliga journalföringen förtjänar kritik.
                                                                 Dnr 4471-2011    Sid 15 (17)




Underrättelseskyldighet
När en patient som vårdas enligt LPT hålls fastspänd med bälte under längre tid än
fyra timmar ska chefsöverläkaren fullgöra en underrättelseskyldighet (19 § tredje
stycket LPT). På en särskild blankett ska fyllas i bl.a. uppgift om vid vilken
tidpunkt åtgärden inleddes respektive avslutades och uppgift om när undersökning
genomförts av beslutande läkare. Vid den aktuella tidpunkten skulle underrättelsen
skickas till Socialstyrelsen. Numera ska den inges till IVO.

I de två blanketter som kliniken upprättat avseende AA:s bältesläggning angavs
felaktigt att fastspänningen varade under tiden kl. 09.30 den 24 januari – kl. 09.30
den 25 januari 2011. Uppgiften om när läkarundersökning genomförts var inte
heller korrekt angiven. Av remissvaren att döma har bristerna sin huvudsakliga
förklaring i tillfälliga problem, delvis av teknisk natur, som nu synes vara lösta.
Mot den bakgrunden finner jag inte skäl att ytterligare uppehålla mig vid frågan.
Jag vill dock allmänt erinra om att korrekta underrättelser till tillsynsmyndigheten
är viktiga eftersom detta har direkt betydelse för säkerheten i vården (jfr RÅ 1998
ref. 14).

Handfängsel
Av utredningen framgår att AA har belagts med handfängsel i olika situationer.
Landstinget har (i yttrandet av den 11 december 2012) redogjort för hur hand-
fängsel har använts vid kliniken. Enligt landstinget har det vid ett tillfälle varit
fråga om en nödvärnssituation där AA belades med handfängsel för att kunna föras
till bältessäng. Vidare har handfängsel använts under ”mer kontrollerade former”,
t.ex. i samband med att AA släppts upp under pågående bältesläggning för att
duscha eller gå på toaletten.

Landstinget har medgett att det saknas lagstöd för användande av handfängsel på
patienter i ”kontrollerade” situationer, men synes mena att brottsbalkens
bestämmelser om ansvarsfrihet (t.ex. nödvärn) öppnar upp för att använda
handfängsel i vissa situationer.

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot ett påtvingat kroppsligt ingrepp. Detta skydd får enligt 20 § första
stycket samma kapitel begränsas genom lag. Att belägga någon med handfängsel är
i sig ett sådant ingrepp som förutsätter stöd i lag. Som Socialstyrelsen anfört finns
det i LPT inte något stöd för användande av handfängsel på patienter. Av intresse i
sammanhanget är att möjligheten att använda handfängsel övervägts i samband
med vissa ändringar i LPT och LRV, men inte införts (prop. 1999/2000:44 s. 84).

Enligt min uppfattning är rättsläget klart: Patienter som vårdas enligt LPT kan inte
med stöd av den lagen beläggas med handfängsel. Klinikens användande av
handfängsel under vården av AA står i strid med det grundlagsfästa skyddet mot
påtvingade kroppsliga ingrepp. Detta är naturligtvis oacceptabelt och kliniken
förtjänar allvarlig kritik.
                                                                        Dnr 4471-2011      Sid 16 (17)




När det gäller landstingets resonemang rörande brottsbalkens bestämmelser om
ansvarsfrihet vill jag endast anföra följande. Den nämnda regleringen aktualiseras i
situationer där frågan är om en normalt sett straffbar gärning utgör ett brott eller
inte. Det är ytterst en fråga för allmän domstol att pröva om personalens agerande
mot en patient i ett visst fall är straffbart. Vad landstinget anfört påverkar därför
inte min bedömning av saken.

Jag vill i sammanhanget tillägga följande. I min tillsynsverksamhet har jag,
framförallt under inspektioner, uppmärksammat att det förekommer mycket
ingripande tvångsåtgärder (långa avskiljningar) rörande en liten grupp av
svårbehandlade patienter som vårdas enligt LPT och LRV.

Förekomsten av långa avskiljningar och andra slag av ingripande tvångsåtgärder
inom den psykiatriska vården beskrivs i en rapport som Socialstyrelsen tagit fram
på regeringens uppdrag (Psykiatrisk hälso- och sjukvård – Tillsyn 2012). Under
rubriken Sammanfattning anförs bl.a. följande.

      Socialstyrelsen har i sin granskning noterat att de tvångsåtgärder lagstiftaren anvisar
      används i olika omfattning av olika vårdgivare och vårdinrättningar. Det före-
      kommer att dessa åtgärder också används på otillåtna sätt. Även tvångsåtgärder som
      inte är tillåtna används.
      Skillnaderna när det gäller i vilken omfattning tvångsåtgärder används förklaras till
      stor del av att ett litet antal patienter är föremål för tvångsåtgärder som pågår under
      lång tid. Något stöd i lag för sådan långvarig tvångsanvändning finns inte och inte
      heller för den användning av olika typer av handfängsel som också förekommer i
      denna patientgrupp. Här rör det sig om extremt svårbehandlade patienter, ofta
      självdestruktiva och farliga. Med hänsyn till de mycket speciella omständigheterna
      har Socialstyrelsen, när det gäller dessa patienter, i allmänhet inte begärt att
      verksamheterna ska upphöra med de använda tvångsmedlen.
Av rapporten framgår att det under 2012 rört sig om 10–15 sådana patienter, som
lider av särskilt svåra sjukdomstillstånd, och att antalet är relativt konstant över tid.
Socialstyrelsens bedömning är att regelverket bör anpassas så att även dessa
patienters behov kan tillgodoses inom lagens ram.

Psykiatrilagsutredningen har i betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård,
straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17), lämnat förslag om ett dispens-
förfarande för att få kontroll över vissa extraordinära tvångsåtgärder som undan-
tagsvis kan vara nödvändiga att vidta inom den slutna psykiatriska tvångsvården
mot ett fåtal patienter som har ett mycket extremt och svårhanterligt beteende
(s. 407 f. i betänkandet). – Av mitt yttrande över betänkandet framgår att jag
sammanfattningsvis bedömde att utredningens förslag inte var så underbyggt att det
kan läggas till grund för lagstiftning.

Betänkandet är föremål för beredning i Regeringskansliet. Jag finner därför skäl att
skicka en kopia av detta beslut till Socialdepartementet för kännedom.

Avslutande synpunkter
Av det ovan anförda framgår att kliniken brustit i flera avseenden när tvångs-
åtgärder vidtagits under LPT-vården av AA. Jag konstaterar således att det
                                                                  Dnr 4471-2011   Sid 17 (17)




förekommit allvarliga brister vid den långa bältesläggningen av AA. Vidare har
handfängsel använts på AA trots att det saknas lagstöd för detta. I landstingets
första remissvar uttalades att ”besluten om fortsatt fastspänning har fattats i
överensstämmelse med rättslig reglering på området.” Även om landstinget i sina
senare yttranden nyanserat sin inställning kvarstår en bild av otillräckliga
kunskaper hos landstinget vad gäller tillämpningen av bestämmelserna om
tvångsåtgärder. Jag förutsätter att landstinget, om så inte redan skett, vidtar
erforderliga åtgärder för att säkerställa att tvångsåtgärder mot patienter som vårdas
enligt LPT och LRV beslutas och utförs i enlighet med regelsystemet på området.

Vad som i övrigt har framkommit föranleder inte något uttalande från min sida.

De frågor som behandlats i ärendet kan vara av intresse för den ordinarie tillsyns-
myndigheten. Jag sänder därför en kopia av beslutet till IVO.

Ärendet avslutas med den delvis allvarliga kritik som har uttalats.
