# "Snattefonen" - polisens användning av förenklad utredning vid butikssnatterier

JO 2000-02-02 dnr 4538-1998

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                        Sid
                                                                           2000-02-02            4538-1998                1 (36)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        ”Snattefonen” – polisens användning av förenklad utredning vid
                        butikssnatterier

## Bakgrund

En artikel i tidningen Svensk Polis (nr 11, 1998) innehöll bl.a. följande.

                                  Snattarna får ”knäpp på näsan” omedelbart. Om polisen genomför s.k. förenklade
                                  utredningar (enligt RB 23:22 och 23:21 p. 3) av all vardagsbrottslighet i hela landet
                                  innebär detta på sikt att fler poliser kan komma ut på fältet och att färre ärenden
                                  behöver utredas av närpolisen (näpo) och dess kriminalavdelningar. I Helsingborg
                                  gör man så här. Då någon misstänkt, för t.ex. snatteri, upptäcks i en butik, ringer
                                  personalen upp den alltid bemannade ”snattofonen” på polisstationen. Polismannen
                                  tar upp anmälan, noterar alla fakta och inleder – via telefon – omedelbart förhör med
                                  den misstänkte. Allt redovisas genast i RAR (rationell anmälansrutin), – – –Utred-
                                  ningen är därmed färdigställd och kan sedan skickas vidare till åklagare.
                        Med anledning av innehållet i tidningsartikeln beslutade chefsJO Eklundh att ta
                        upp saken till utredning som ett initiativärende.

## Utredningsåtgärder

Ärendet remitterades till Polismyndigheten i Skåne för upplysningar och yttrande
                        om vilka överväganden som låg till grund för att regelmässigt tillämpa förenklad
                        brottsutredning enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken (RB) i fråga om snatteribrott.
                        Myndigheten anmodades vidare att redovisa den i artikeln beskrivna utrednings-
                        metodens förenlighet med gällande bestämmelser om förundersökning. Härvid
                        skulle beaktas bl.a. vad som föreskrivs i

                                  24 kap. 7 § andra stycket RB angående överlämnande av den gripne till
                                   närmaste polisman,

                                  24 kap. 7 § första stycket jämfört med 24 kap. 2 § första stycket 1 RB
                                   angående gripande av misstänkt vars identitet inte kunnat säkerställas,

                                  23 kap. 8 § RB angående skyldighet att medfölja till förhör,

                                  21 kap. 3 § första stycket RB om den misstänktes rätt att biträdas av
                                   försvarare,




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                           Dnr 4538-1998     Sid 2 (36)



         lagen (1964:167) om unga lagöverträdare, angående bl.a. underrättelse till
          vårdnadshavare och socialnämnd samt närvaro vid förhör med den unge (5,
          6 och 7 §§), kvarhållande enligt 14 § samt överlämnande till polisman
          enligt 34 § första stycket och kvarhållande enligt paragrafens andra stycke.

Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren AA) inkom med yttrande samt
upplysningar.

Ärendet remitterades därefter till Rikspolisstyrelsen för yttrande över vad som
framkommit. Yttrandet avgavs på Rikspolisstyrelsens vägnar av rikspolischefen
BB.

Ärendet remitterades slutligen även till Riksåklagaren, som avgav ett yttrande
genom biträdande riksåklagaren CC.

Utredningens resultat
Yttrandet från polismyndigheten i Skåne (AA)
        Innebörden av förenklad utredning, 23 kap. 22 § Rättegångsbalken (RB) Tröskeln är
        låg i svensk rätt för när en förundersökning skall inledas. Det skall ske när det finns
        anledning anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Ett beslut att
        inleda förundersökning åtföljs av en mängd rättsverkningar. Bland annat blir för-
        farandereglerna i 23 kap. RB och förundersökningskungörelsen (1947:948)
        tillämpliga.
        I vissa situationer när en förundersökning normalt skall genomföras är det möjligt att
        använda ett enklare sätt för att genomföra utredningen. Enligt 23 kap. 22 § RB kan
        man avstå att genomföra en förundersökning om det ändå finns tillräckliga skäl för
        åtal, s.k. förenklad utredning.
        Fördelarna med att använda 23 kap. 22 § RB ligger i det förenklade sättet.
        Ett formellt förundersökningsprotokoll behöver inte sättas upp, förhörsutsagor kan
        antecknas på ett förenklat sätt, ingen formell misstankedelgivning behöver ske och
        reglerna om den misstänktes rätt att få del av utredningen behöver inte beaktas.
        Det förenklade förfarandet tillämpas i mycket stor utsträckning i fråga om t.ex.
        trafikmål. Vid Polisområde Nordvästra Skåne används förenklad brottsutredning
        regelmässigt när förutsättningarna enligt regelverket är uppfyllda. Snatteri är ett
        sådant brott där det förenklade förfarandet ofta används. När föreläggande av
        ordningsbot utfärdas sker normalt endast kortfattade anteckningar på ordnings-
        botsblanketten. I andra fall där förenklad utredning används, redovisas ärendet till
        åklagaren enbart i form av en polisrapport eller en brottsanmälan ur RAR-systemet
        (Rationell Anmälans Rutin).
        En annan form av förenklat förfarande i utredningshänseende är förfarandet enligt
        23 kap. 21 § tredje stycket RB. Den utredningsformen innebär att RB:s för-
        faranderegler alltjämt gäller men att kravet på sättet för dokumentation i ett för-
        undersökningsprotokoll ersätts av kortfattade anteckningar.

        Förenklad utredning av snatteri
        Snatteri är ett brott där ett förenklat förfarande enligt 23 kap. 21 eller 22 §§ RB ofta
        kan användas.
        Om man av något skäl inte kan tillämpa förenklad utredning och förundersökning
        har inletts skall den som är skäligen misstänkt för brott när han underrättas om
        misstanken även underrättas om rätten att redan under förundersökningen anlita
        biträde av försvarare (12 § förundersökningskungörelsen). Någon formell misstanke-
        delgivning enligt 23 kap. 18 § RB behöver inte ske vid förenklad utredning enligt 23
                                                                    Dnr 4538-1998     Sid 3 (36)



kap. 22 § RB. Den misstänktes rätt att biträdas av försvarare enligt 21 kap. 3 § första
stycket RB torde då inte vara tillämplig.
Vid användande av förenklad utredning enligt 23 kap. 22 § RB är inte för farande-
reglerna i 23 kap. RB tillämpliga och således heller inte 23 kap. 8 § RB angående
skyldighet att medfölja till förhör. Det kan vidare noteras att endast en polisman har
rätt att tillämpa det senast angivna lagrummet. Det betyder att en butikskontrollants
åtgärd att erbjuda en person ett besök på kontoret inte kan ses som någon uppmaning
att medfölja till förhör. Syftet med ett sådant frivilligt besök är för övrigt att undvika
onödig exponering av den misstänkte.
Sker ett envarsgripande enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB eller vidtas någon
polisiär tvångsåtgärd innebär det att en förundersökning ska anses inledd. Vid
envarsgripande ska polis tillkallas liksom t.ex. när den misstänkte är okänd och
vägrar uppge namn och hemvist. Det kan då bli fråga om ett gripande enligt 24 kap.
7 § första stycket RB.
När det gäller lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
(LUL) och dess tillämplighet på ett förenklat förfarande enligt 23 kap. 21 eller 22 §§
RB gör polismyndigheten följande tolkning av regelverket.
När 23 kap. 21 § RB tillämpas är det utan tvekan så att bestämmelserna om för-
undersökning i RB och LUL gäller fullt ut. Den förenklade förundersökningen
innebär ju endast att en förenkling av dokumentationen kan ske.
När det gäller 23 kap. 22 § RB är däremot regelverket i vissa avseenden inte helt
klart.
Det finns inte något förbud i RB eller LUL att tillämpa förenklad utredning
beträffande unga lagöverträdare. I LUL finns särskilda bestämmelser om hand-
läggningen hos bl.a. polisen av ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt
tjugoett år. I övrigt gäller RB:s regler och andra bestämmelser.
Frågan är om särreglerna beträffande förundersökning och åtalsprövning m.m. i
LUL också gäller vid förenklad utredning enligt 23 kap. 22 § RB. I LUL under
rubriken Förundersökning och åtalsprövning m.m. anges i vissa paragrafer uttryck-
ligen ”förundersökning”. Detta torde medföra att dessa paragrafer i vart fall inte kan
anses tillämpliga vid förenklad utredning. Men vad gäller då beträffande 5–7 §§
LUL som också finns intagna under rubriken Förundersökning och åtalsprövning
m.m. men där det inte uttryckligen står ”förundersökning” i respektive paragraf?
Till en början kan man konstatera att 5–7 §§ LUL synes språkligt uppbyggda på
samma sätt som 23 kap. RB d.v.s. ordet förundersökning finns inte angett i förhörs-
paragraferna. Reglerna i LUL måste vidare ses som ett komplement till motsvarande
generella reglering om förundersökning i RB.
De regler om förhör som finns i 23 kap. RB gäller generellt vid förundersökning och
särreglerna om förhör i 5–7 §§ i LUL kompletterar således just dessa förhörsregler i
RB. Om lagstiftaren avsett att unga lagöverträdare inte fullt ut skulle kunna inne-
fattas under förenklad utredning borde detta ha uttryckts antingen direkt i 23 kap. 22
§ RB eller i LUL med en koppling till 23 kap. 22 § RB. Det kan vidare noteras att
utvidgningen av tillämpningsområdet i 23 kap. 22 § RB genomfördes nästan sam-
tidigt med förändringarna i 5–7 §§ i LUL. Det synes inte helt logiskt att genomföra
en utökad förenkling samtidigt som man med tillämpning av det förenklade för-
farandet skulle ställa utökade krav på föräldramedverkan enligt 5 § LUL till att gälla
även t.ex. trafikbrott.
Tillämpas förenklad utredning vid en trafikförseelse eller ett snatteri så bör följ-
aktligen reglerna i 5–7 §§ LUL inte anses tillämpliga. Detta förhållande torde
emellertid knappast utesluta att man inom t.ex. närpolisverksamheten i efterhand
kontaktar en ung person och håller ett frivilligt möte där även föräldrar och social-
tjänsten kan medverka. Detta förhållningssätt kan snarare ses som en naturlig del av
närpolisverksamheten.
Har ett gripande skett av en ung lagöverträdare ska 14 § LUL och 34 § LUL
tillämpas. Ett gripande innebär ju, som tidigare nämnts, att en förundersökning ska
anses inledd.
                                                                        Dnr 4538-1998   Sid 4 (36)



     Snattefonen
     Snattefonen innebär att det möjliggörs en omedelbar telefonkontakt mellan polisen
     och den misstänkte snattaren. Metoden innebär att ärendet ofta kan färdigställas
     direkt utan att polis behöver åka till platsen eller att någon behöver kontaktas i
     efterhand, s.k. omtagning av ärendet. Stor hänsyn tas till den misstänkte som slipper
     vänta på polis eller kontaktas igen i samma ärende.
     Konferenstelefon är ett praktiskt sätt att kommunicera på och används även vid t.ex.
     vissa förhör i domstol. Även om föräldramedverkan inte anses vara något krav vid
     förenklad utredning enligt 23 kap. 22 § RB kan individualpreventiva effekter vinnas
     genom medverkan per telefon och bör därmed eftersträvas utan att hänsynsprincipen
     eftersätts.

## Polismyndighetens bedömning

Vid Polisområde Nordvästra Skåne används förenklad utredning enligt 23 kap. 22 §
     RB när förutsättningarna enligt regelverket är uppfyllda. Anledningen är att man vill
     få till stånd en effektivare verksamhet. Metoden har också medfört att resurser har
     frigjorts för utredning av mer kvalificerade brott. Systemet med förenklad utredning
     och snattefonen har inte visat sig vara förenat med några olägenheter. Tvärtom är det
     en lösning som befrämjar snabbheten i förfarandet.
     Om 23 kap. 22 § RB inte kan användas kan som regel förenklad förundersökning
     enligt 23 kap. 21 § RB tillämpas. Om 23 kap. 21 § tillämpas gäller bestämmelserna
     om förundersökning i RB och LUL fullt ut. Då skall socialnämnden genast under-
     rättas enligt 6 § LUL och socialtjänsten beredas möjlighet att medverka enligt 7 §
     LUL i varje enskilt fall oavsett socialtjänstens uttalande om att man normalt inte kan
     medverka under dagtid. Handläggningsrutinen måste därför ändras för att uppfylla
     kraven i 7 § LUL.
     För det fall, i motsats till polismyndighetens tolkning, LUL ska anses tillämplig även
     för förenklad utredning enligt 23 kap. 22 § RB måste handläggningsrutinen för dessa
     ärenden också ändras för att uppfylla kraven i LUL.
Yttrandet från Rikspolisstyrelsen (BB)
     Bakgrund
     Vid Polisområde Nordvästra Skåne, Polismyndigheten i Skåne, utreddes tidigare
     snatteribrott i huvudsak enligt följande ordning.
     När en butikskontrollant ertappade en person, som misstänktes för snatteri, bad
     kontrollanten den misstänkte, om denne erkände brottet, att följa med till butikens
     kontor. Om den misstänkte t.ex. bråkade, sprang från platsen med stöldgodset,
     vägrade uppge namn eller lämnade oriktiga uppgifter om namnet samt vid organiser-
     ade snatterier tillkallades polis. – På kontoret fick den misstänkte lämna ifrån sig
     tillgripna varor, identifiera sig och butikskontrollanten skrev en anmälan om brottet.
     När detta var klart lämnade den misstänkte kontoret och anmälan skickades till
     polismyndigheten.
     När butikskontrollantens anmälan kom in till polismyndigheten registrerades den i
     RAR (Rationell Anmälans Rutin) och därefter lämnades ärendet till stöldroteln för
     utredning. Utredaren vid stöldroteln genomförde i de flesta fallen förhören per
     telefon. Före förhöret kontrollerades den misstänktes identitet med hjälp av de
     dataregister som är tillgängliga för polisen. Om identiteten var oklar, genomfördes
     inget förhör per telefon.
     För att förenkla och effektivisera utredningar av snatteribrott har vid Polisområde
     Nordvästra Skåne vid Polismyndigheten i Skåne numera införts en särskild metod
     enligt följande.
     Om den misstänkte personen erkänner snatteriet, ombeds denne av butiks-
     kontrollanten att frivilligt följa med till butikens kontor. Butikskontrollanten
     frågar den misstänkte om denne är villig att förhöras av polisen per telefon.
                                                                         Dnr 4538-1998      Sid 5 (36)



     Vid ett jakande svar skall butikskontrollanten ringa polisen på ett särskilt telefon-
     nummer, den s.k. snattefonen. Före telefonförhöret uppger butikskontrollanten för
     utredaren hos Polisen att den misstänkte personen är villig att förhöras per telefon.
     Vidare uppger butikskontrollanten omständigheterna vid brottet och den misstänktes
     namn. Innan förhöret påbörjas, kontrollerar utredaren hos polismyndigheten den
     misstänktes namn i de dataregister som Polisen har tillgång till. Därefter genomförs
     ett förhör. Om den misstänkte inte vill förhöras per telefon, genomförs inte något
     sådant förhör. Inte heller genomförs något telefonförhör, om identiteten är oklar.
Rikspolisstyrelsens bedömning av de frågor som ställs i remissen
     Allmänna synpunkter
     Rikspolisstyrelsen vill till en början framhålla vikten av att polisens brottsutredande
     verksamhet, med bibehållna krav på rättssäkerhet, effektiviseras i så stor utsträck-
     ning som möjligt. Det är angeläget att ta till vara på bl.a. möjligheterna att använda
     förenklade utredningsmetoder i form av förundersökningsanteckningar eller utred-
     ning utan förundersökning. Genom att använda förenklade metoder kan nämligen
     resurser frigöras för mer komplicerade brottsutredningar. Brottsutredningar av-
     seende snatterier torde typiskt sett lämpa sig väl för förenklade metoder. Det ute-
     sluter naturligtvis inte att också snatteriärenden kan vara komplicerade och fordra
     andra arbetsmetoder. Styrelsen anser att förfarandet med snattefonen är ett bra
     exempel på ett rationellt arbetssätt och att detta snarare bör användas i fler än i färre
     ärenden.
     Rikspolisstyrelsen är således av den uppfattningen att förfarandet med snattefonen
     bör kunna användas i stor utsträckning i brottsutredningar som avser snatteri – på
     sikt även i andra ärenden – och att det inte bör råda någon tvekan om att regelverket
     medger en sådan tillämpning. Som framgår av det följande anser styrelsen därför att
     det finns skäl att göra vissa justeringar i det gällande regelverket. Bestämmelsen i 24
     kap. 7 § andra stycket RB kan sålunda i klargörande syfte behöva förses med ett
     tillägg av innebörd att ett överlämnande av den gripne till närmaste polis inte be-
     höver ske i sådana fall där snattefonförfarandet används. Det bör också göras sådana
     ändringar i lagen (1964:167) om unga lagöverträdare att det görs klart att förfarandet
     med snattefonen kan användas när det gäller unga som misstänks för snatteri.

     24 kap. 7 § andra stycket RB angående överlämnande av den gripne till närmaste polisman
     Förfarandet med den s.k. snattefonen innebär att en person, som ertappats för
     snatteri, genom en butikskontrollants försorg förhörs per telefon av en utredare hos
     polisen. Det sker således inte något fysiskt överlämnande av den misstänkte till en
     polisman. Den misstänkte medverkar frivilligt.
     Frågan om butikskontrollanters ingripande mot misstänkta snattare, dvs. att den
     ertappade ombeds att följa med till butikens kontor eller dyl. och där lämna ifrån sig
     tillgripna varor samt uppge och styrka sin identitet, har bl.a. behandlats i Stöld-
     utredningens betänkande Stöld i butik (SOU 1982:39). Härvid fann utredningen
     (betänkandet s. 253 ff.) att förfarandet inte är otillåtet och inte heller är att anse som
     något frihetsberövande eller gripande i rättegångsbalkens mening. För det fall denna
     bedömning skulle sättas i fråga, bör i 24 kap. 7 § RB uttryckligen anges att ett
     överlämnande inte behöver ske, om den misstänkte i annan ordning omedelbart kan
     förhöras av polis med anledning av det misstänkta brottet.
     För det fall ett gripande enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB anses vara för handen
     vill styrelsen framhålla att förfarandet med snattefonen tar mycket kort tid i anspråk.
     När förhöret avslutats bör därför kravet på ett skyndsamt överlämnande till närmaste
     polisman inte anses vara åsidosatt. Det bör enligt styrelsens mening inte komma i
     fråga att i det skedet låta ett formellt frigivande försenas genom att ställa krav på att
     den som skall friges måste invänta polis enbart av den anledningen att gripandet
     skall kunna hävas. Av betydelse är också att förfarandet med snattefonen ligger väl i
     linje med proportionalitetsprincipen, dvs. att minsta möjliga tvång skall användas för
     att nå det avsedda syftet. Styrelsen anser mot denna bakgrund att förfarandet – ens
     om det skulle anses rymma ett formellt gripande – inte bör anses stå i strid med
     bestämmelsen i 24 kap. 7 § andra stycket RB. 24 kap. 7 § första stycket jämförd med
                                                                           Dnr 4538-1998    Sid 6 (36)



     2 § första stycket 1 punkten RB, angående gripande av misstänkt vars identitet inte
     kunnat säkerställas
     Av redovisningen i ärendet från Polisområde Nordvästra Skåne framgår att rutinen
     med snattefonen inte tillämpas när den misstänkte inte kan identifieras, vägrar att
     uppge namn eller lämnar osanna uppgifter om namn eller när den gripne saknar
     hemvist i riket. I dessa fall tillkallas i stället polis, som tar med den misstänkte till
     polisstationen för identifiering och förhör.
     Rikspolisstyrelsen anser, i likhet med polismyndigheten, att förfarandet med snatte-
     fonen inte bör tillämpas i de nu angivna fallen.

     23 kap. 8 § RB angående skyldighet att medfölja till förhör
     I 23 kap. 8 § första stycket RB föreskrivs att den som befinner sig på den plats där
     ett brott förövas är skyldig att på tillsägelse av en polisman följa med till ett förhör
     som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen enligt
     bestämmelsen ta med honom till förhöret.
     Bestämmelsen ger uttryckligt stöd för polis att vidta denna åtgärd i brottsutredande
     syfte redan innan en förundersökning hunnit inledas (se prop. 1994/95:23 Ett
     effektivare brottmålsförfarande, s. 79).
     Rikspolisstyrelsen konstaterar att förfarandet i snattefonfallen inte skiljer sig från
     vad som annars tillämpas vid snatterier, dvs. den misstänkte ombeds att följa med
     till ett kontor eller dyl. bl.a. för att undvika att han eller hon onödigt uppmärk-
     sammas. Det är först på kontoret som det aktualiseras om snattefonförfarandet skall
     tillämpas. Rikspolisstyrelsen kan alltså inte finna att förfarandet strider mot bes-
     tämmelsen i 23 kap. 8 § RB.

     21 kap. 3 § första stycket RB om den misstänktes rätt att biträdas av försvarare
     Förfarandet med snattefonen förutsätter att den misstänkte frivilligt underkastar sig
     telefonförhöret. När den misstänkte begär att biträdas av försvarare bör därför –
     enligt Rikspolisstyrelsens uppfattning – förfarandet med snattefonen inte användas.

     Lagen (1964:167) om unga lagöverträdare, angående bl.a. underrättelse till vårdnadshavare
     och socialnämnd samt närvaro vid förhör med den unge (5, 6 och 7 §§), kvarhållande enligt
     14 § samt överlämnande till polisman enligt 34 § första stycket och kvarhållande enligt
     paragrafens andra stycke
     Enligt Rikspolisstyrelsens uppfattning torde det endast i begränsad omfattning vara
     möjligt att uppfylla de krav på brottsutredningen som anges i rubricerade bestäm-
     melser vid förfarandet med snattefonen.
     Rikspolisstyrelsen vill tillägga att också ingripanden mot denna kategori av personer
     bör kunna ske så effektivt och skyndsamt som möjligt och under minsta möjliga
     tvång. Med hänsyn härtill anser Rikspolisstyrelsen att angivna bestämmelser bör
     ändras så att förfarandet med snattefonen även kan tillämpas när det gäller unga som
     misstänks för snatteri.
Yttrandet från Riksåklagaren (CC)
     Inledning
     Samhällets resurser räcker inte till för att beivra alla brott som begås. Detta är inte
     något nytt utan så har förhållandena varit under många år. Frågan har varit föremål
     för överväganden i olika sammanhang. Bl.a. har den behandlats av Åklagar-
     utredningen i betänkandet (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende och i
     regeringens proposition 1994/95:23. Förslagen som syftade till att effektivisera
     brottsbekämpningen ledde till att det kriminaliserade området begränsades i vissa
     hänseenden och handläggningsformerna för utredning av brott förenklades. Ett
     exempel på det senare är ändringarna av bestämmelserna i 23 kap. 22 § rättegångs-
     balken som trädde i kraft den 1 april 1995.
                                                                     Dnr 4538-1998      Sid 7 (36)



Enligt dessa bestämmelser i den lydelse de nu har kan förundersökning underlåtas
och ersättas av en förenklad utredning om det finns tillräckliga skäl för åtal. Tidigare
kunde förfarandet tillämpas endast då ärendet avsåg brott för vilket annan påföljd än
böter inte kunde följa. Lagrummet kan efter ändringen tillämpas på ärenden som
avser brott där fängelse visserligen ingår i straffskalan men som i det enskilda fallet
inte kan antas föranleda annan påföljd än böter. Genom ändringen blev det sålunda
möjligt att under vissa förutsättningar redovisa snatterier på ett förenklat sätt utan att
genomföra en förundersökning.
Under 1997 anmäldes drygt 65 000 brott som rörde stöld eller snatteri i butik.
Merparten av dessa anmälningar avsåg gärningar som var att rubricera som snatteri.
Ärendena är vanligtvis av enkel karaktär och förfaringssättet oftast likartat men
ärendena förekommer i stor mängd.
De brottsutredande myndigheterna – polis och åklagare – strävar naturligen efter att
inom ramen för gällande lag och med iakttagande av de rättssäkerhetsgarantier som
finns inbyggda i vårt rättsliga system använda de resurser som står till buds på ett
effektivt och rationellt sätt. Genom att förenkla handläggningen av mängdbrottslig-
het såsom snatterier frigörs resurser till andra uppgifter vilket givetvis är fördelaktigt
med utgångspunkt från ett helhetsperspektiv på brottsbekämpningen. Förenklingen
får givetvis inte innebära att viktiga rättssäkerhetsgarantier sätts ur spel.
En omständighet som också måste beaktas är att samhällets reaktion på ett begånget
brott inte bör dröja alltför lång tid bl.a. för att effekten av samhällets reaktion rent
allmänt inte skall urholkas. Det är också i den enskildes intresse att han får sin sak
utredd och prövad inom rimlig tid.

Överlämnande av den gripne till närmaste polisman enligt 24 kap 7 §, andra st. rättegångs-
balken
Enligt 24 kap 7 § 2 st. RB får envar gripa en person som har begått ett brott, på
vilket fängelse kan följa, och som påträffas på bar gärning eller flyende fot. Den
gripne skall sedan skyndsamt överlämnas till polisen.
Frågan om en butikskontrollants ingripande mot en misstänkt skall betraktas som ett
envarsgripande och då särskilt vad det innebär när en misstänkt ombeds att följa med
till butikens kontor har behandlats i flera sammanhang. 1968 års brottmålsutredning
uttalade i sitt betänkande (SOU 1971:10 s. 111), Snatteri, att ett ingripande som sker
mot en misstänkt, då kontrollanten ber denne följa med till företagets kontor för
närmare utredning, inte formellt torde betraktas som ett gripande i rättegångsbalkens
mening.
Justitiekanslern hade en annan uppfattning och ansåg i en skrivelse den 19 februari
1980 att, oavsett hur gripandet genomfördes, det var fråga om ett frihetsberövande,
även om detta var kortvarigt, och att det därmed hade karaktären av ett straff-
processuellt tvångsmedel. Det saknades enligt Justitiekanslern avgörande betydelse
om den misstänkte frivilligt underkastade sig ingripandet eller inte. Stöldutredningen
diskuterade i sitt betänkande (SOU 1982:39 s. 246 ff.), Stöld i butik, de uppfattning-
ar som redovisats av Brottmålsutredningen och Justitiekanslern och kom för sin del
till den slutsatsen att ingripande mot misstänkta av butiks- eller bevakningspersonal
inte omedelbart var att betrakta som gripande eller annat frihetsberövande som av-
sågs i 24 kap 7 § 2 st. RB utan såg det som ett led i målsägandens laga rätt att återta
godset. Utredningen ansåg även att den praxis som utbildats i samband med ingrip-
anden vid butikstillgrepp väl svarade mot vad som var försvarbart och rimligt i
förhållandet mellan butikerna och dem som ertappats med snatteri. Också departe-
mentschefen uttalade sig i ett lagstiftningsärende i frågan och delade uppfattningen
att ingripandet inte var att anse som ett gripande i rättegångsbalkens mening (se
prop. 1983/84:187 s. 27).
Jag delar den uppfattning som kommit till uttryck i stöldutredningens betänkande
och i den nyss nämnda propositionen. Även om måttet av frivillighet i den
uppkomna situationen måhända inte är särskilt stort, så har den misstänkte dock
vissa faktiska valmöjligheter. Han kan givetvis vägra att följa med vilket vanligen
får till följd att polis kallas till platsen. Något reellt tvång utövas i det skedet inte
                                                                         Dnr 4538-1998   Sid 8 (36)



mot den misstänkte. Försöker han ta sig från platsen blir situationen en annan och då
finns utrymme för ett envarsgripande.
En tillkommande omständighet är här att den misstänkte nu också erbjuds att
omedelbart höras av polis per telefon. Stöldutredningen uttalade i sitt betänkande
(s. 256) att en fråga om brott erkännes eller förnekas måste te sig naturlig och vara
ett led i målsägandens bedömning om det inträffade bör medföra någon ytterligare
åtgärd utöver återtagandet av godset. Dock ansåg utredningen att något förhör med
den misstänkte inte fick hållas, eftersom ett sådant inte kunde ses som något normalt
led i förhållandet mellan affären och den misstänkte.
Något gripande har enligt min mening inte skett genom att den misstänkte ombeds
följa med till kontoret och tillfrågas om han erkänner eller förnekar.
Den omständigheten att den misstänkte erbjuds möjligheten att omedelbart förhöras
av polis – ett erbjudande som han enligt vad som uppges kan avböja – förändrar
enligt min uppfattning inte bedömningen av ingripandets rättsliga karaktär. Något
skyndsamt överlämnande på sätt som föreskrivs i 24 kap 7 § 2 st. RB blir med den
bedömningen således inte aktuellt.

Gripande av misstänkt vars identitet inte kunnat säkerställas – 24 kap 7 § 1 st. jämförd med
24 kap 2 § 1 st. rättegångsbalken
En polis får i brådskande fall gripa en person även utan anhållningsbeslut, om det
finns skäl att anhålla honom, 24 kap. 7 § 1 st. RB. Reglerna om anhållande anknyter
till reglerna om häktning, varför ett beslut om gripande grundas på en bedömning
om det föreligger häktningsskäl.
Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott får häktas oberoende av brottets
beskaffenhet om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans
uppgift om detta kan antas vara osann, 24 kap 2 § 1 st. 1p RB. Departementschefen
har uttalat att tillämpningen av denna häktningsregel borde ske återhållsamt och med
allt större restriktivitet ju lindrigare brott det är fråga om (Prop. 1986/87:112 s. 32).
Därutöver gäller proportionalitetsprincipen som innebär att häktning endast får ske
om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär
för den misstänkte eller för något annat motstående intresse, 24 kap 1 § 3 st. RB.
Enligt vad som framgår av polisens yttranden tillämpas inte förfarandet med ”snatte-
fon” när den misstänkte inte kan identifieras, vägrar att uppge sitt namn eller lämnar
osanna uppgifter om namn eller när den gripne saknar hemvist i riket. I dessa
situationer liksom i vissa andra situationer kallas polis till platsen. Jag delar upp-
fattningen att förfarandet med ”snattefon” inte bör användas i dessa fall.

Skyldighet att medfölja till förhör enligt 23 kap 8 § rättegångsbalken
På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på en plats där ett brott för-
övas, skyldig att följa med på förhör som skall hållas omedelbart därefter. Om
personen vägrar får polisen ta med honom till förhöret, 23 kap 8 § 1 st. RB. Enligt
sista stycket samma paragraf gäller detta även innan förundersökning har hunnit
inledas (prop. 1994/95:23 s. 79). Vid tillämpandet av bestämmelsen är befogenheten
för en polisman att tillgripa tvång begränsad såväl i tiden som i rummet. Polismann-
en måste komma till brottsplatsen i nära anslutning till att brottet begås (prop.
1990/91:129 s. 12) och tiden får inte överstiga mer än 10 minuter (JO 1967 s. 153).
Vidare tar bestämmelsen enbart sikte på området alldeles intill brottsplatsen (JO
1969 s. 89–92 och JO 1985/86 s. 112).
Bestämmelserna i 23 kap 8 § ger en polisman lagliga möjligheter att om saken inte
kan klaras ut på brottsplatsen anmoda den som befinner sig där att följa med till
förhör. Vägrar den som anmodas kan polisen ta med sig den som vägrat med tvång.
Att en person tas med till förhör innebär inte att förundersökning skall anses inledd.
Förfarandet att använda ”snattefon” bygger som jag ser det på att den som ertappas
frivilligt följer med butikskontrollanten in på kontoret. Någon skyldighet för den
misstänkte att följa med finns inte. Först på kontoret erbjuds den misstänkte ett
                                                                       Dnr 4538-1998       Sid 9 (36)



förhör, ett erbjudande som denne enligt vad som uppgivits kan avböja. Jag kan inte
finna att förfarandet med ”snattefon” står i strid med bestämmelserna i 23 kap 8 §.

Misstänktes rätt att biträdas av försvarare, 21 kap 3 § 1 st. rättegångsbalken
Den som är misstänkt för brott har vid talans förberedande och utförande rätt att
anlita en försvarare som biträde, 21 kap 3 § 1 st. RB. Rätten är ovillkorlig och gäller
alla brott. Rättigheten gäller även om den misstänkte inte har delgivits misstanke om
brott och oavsett om utredningen är en förundersökning eller en utredning enligt 23
kap 22 RB.
I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken,
skall han också underrättas om sin rätt till biträde av en försvarare redan under
förundersökningen, 12 § FUK.
Skillnaderna mellan förundersökningsförfarandet och det förenklade utrednings-
förfarandet enligt 23 kap 22 § rättegångsbalken är inte särskilt dramatiska. Departe-
mentschefen uttalade i ett lagstiftningsärende (prop. 1969:114 s. 33 ff.) att de all-
männa bestämmelserna om förundersökning bör tillämpas analogt vid utredningar
enligt 23 kap 22 § RB. Förundersökningsprotokoll behöver dock inte upprättas och
inte heller behöver den misstänkte formellt underrättas om misstanke eller delges
utredningen enligt bestämmelserna i 23 kap 18 § RB (se prop. 1994/95:23 s 75).
Enligt min mening måste som jag nyss sagt bestämmelsen i 21 kap 3 § RB iakttas
också när utredningen sker enligt det förenklade förfarandet i 23 kap 22 § RB. Om
den misstänkte önskar försvarare anser jag att förfarandet med ”snattefon” inte bör
användas.

Unga lagöverträdare – 5, 6 och 7 §§, 14 § samt 34 § 1 och 2 st. lagen (1964:167) om unga
lagöverträdare
Om någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott, skall vårdnads-
havaren eller annan som svarar för den unges vård och uppfostran omedelbart
underrättas samt kallas till förhör som hålls med den unge, om detta inte är till men
för utredningen eller olämpligt av andra skäl, 5 § LUL. Det uppställs inget krav på
att vårdnadshavaren måste delta i förhöret. Om förhöret måste ske omedelbart och
förälder ej kan nås kan underrättelsen underlåtas. Om förhör ska hållas med barn
vars ålder understiger 15 år kan det endast ske efter medgivande av förunder-
sökningsledaren. Gäller misstanken brott på vilket fängelse kan följa skall också
socialnämnden omedelbart underrättas, 6 § LUL. Om förhör hålls med den under-
årige skall företrädare för socialnämnden närvara om det är möjligt och kan ske utan
men för utredningen, 7 § LUL.
Har någon som inte fyllt 18 år gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla honom
trots att han fortfarande är skäligen misstänkt för brott, får polismyndigheten hålla
honom kvar för att skyndsamt kunna överlämna honom till hans föräldrar, annan
vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen
person, 14 § LUL. För samma ändamål får polismyndigheten hålla kvar den som
inte har fyllt 18 år, om han har medtagits till förhör och är skäligen misstänkt för
brott. I inget utav fallen får den unge hållas kvar längre än tre timmar efter åklagar-
ens beslut eller förhöret. Den som är över 15 år får därvid tas i förvar om det är
nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.
Har ett barn under 15 år begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och
anträffas barnet på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen får barnet dock, enligt
34 § LUL, gripas av envar. Om en enskild person har gripit barnet, skall barnet
skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklagaren
skall omedelbart besluta om barnet skall friges eller hållas kvar för förhör.
Ungdomsbrottslighet ger viktiga signaler om risker för framtida kriminalitet, miss-
bruk eller annan negativ utveckling. Frågan hur de unga lagöverträdarna skall tas om
hand av de brottsutredande myndigheterna är av central betydelse av flera olika skäl.
Lagen (1964:167) om unga lagöverträdare ger uttryck för en rad viktiga principer för
handläggningen av ärenden som rör brott av unga. En av dessa är att samverkan
                                                                          Dnr 4538-1998      Sid 10 (36)



      mellan vårdnadshavare och myndigheter bör ske för den unges tillrättaförande.
      Avsikten med att vårdnadshavaren underrättas och bereds möjlighet att delta i för-
      höret med den unge är framför allt att kontakt skall etableras mellan vårdnadshavar-
      en å ena sidan och socialtjänsten och de brottsutredande myndigheterna å andra.
      Vårdnadshavaren skall få information om det inträffade och kontakt med myndig-
      heterna så att vårdnadshavaren aktivt kan delta i lagföringsprocessen och på så sätt
      ge den unge det stöd han behöver (prop. 1994/95:12 s. 64).
      Det finns inte några undantag vad gäller vårdnadshavares medverkan i processen ens
      för de lindrigaste brotten. Synen är tvärtom självklar att föräldrar i alla sammanhang
      där deras barn har begått brott eller på annat sätt överträtt regler ingriper eller tar del
      i de åtgärder som kan behövas för att komma till rätta med den unges förhållanden
      (prop. 1994/95:12 s. 65). De faktiska möjligheterna för en vårdnadshavare att delta i
      lagföringsprocessen på sätt som är tänkt är vid ett förfarande med ”snattefon” själv-
      klart begränsade.
      Också med hänsyn till innehållet i de andra angivna bestämmelserna är förfarandet
      med ”snattefon” mindre lämpligt. Med beaktande av detta och de allmänna inten-
      tioner som ligger bakom bestämmelserna i lagen om unga lagöverträdare anser jag
      att förfarandet med ”snattefon” inte bör användas när den misstänkte är under 18 år.
I ett beslut den 2 februari 2000 anförde chefsJO Eklundh följande.

Rättslig reglering m.m.
Stöld och snatteri
Den som olovligen tar vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, döms, om
tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst två år (8 kap. 1 § brotts-
balken). Om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter
vid brottet är att anse som ringa, skall för snatteri dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader (8 kap. 2 § brottsbalken).

Vid bedömningen av gradindelningen mellan stöld och snatteri väger de faktorer
särskilt tungt som har med brottets skada, kränkning eller fara att göra. Som om-
ständigheter utöver värdet av det tillgripna som är ägnade att hänföra en gärning till
stöld kan nämnas att det tillgripna måste lämnas utan tillsyn, att gärningen utmärks
av förslagenhet och att det tillgripna är lätt att omsätta (se Holmqvist m.fl. Brotts-
balken, kap. 1–12 s. 8:28 f.).

I motsats till vad som gäller i fråga om stöld är försök till snatteri inte straffbart (8
kap. 12 § brottsbalken).

Gripande
Regler om häktning och vissa andra straffprocessuella frihetsberövanden finns i 24
kap. RB. En grundläggande förutsättning för att häktning skall kunna ske är att den
misstänkte på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver (1 § första stycket). Kan det antas att den misstänkte
kommer att dömas endast till böter får emellertid enligt paragrafens fjärde stycke
häktning inte ske. Undantag från dessa regler görs i 2 § som har följande lydelse.

      Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas oberoende av brottets
      beskaffenhet,
           1.   om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans
           2.   uppgift om detta kan antas vara osann, eller
                                                                        Dnr 4538-1998     Sid 11 (36)



          3.   om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att
               bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.
Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning
av häktningsfrågan. Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte
skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas om det är av synnerlig vikt att han
tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Beslut om anhållande meddelas av
åklagare (6 §).

Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom
även utan anhållningsbeslut (7 § första stycket).

I 7 § andra stycket finns regler om s.k. envarsgripande. Bestämmelsen har följande
lydelse.
      Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning
      eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst
      för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Laga självtäkt
Enligt 14 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken skulle bl.a. 16 § 6 p.
förordningen den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101) om nya strafflagens införande äga
tillämpning i dess lydelse vid brottsbalkens ikraftträdande. Denna bestämmelse i
1864 års förordning hade följande lydelse.

Ingen må självvilligt taga åter det han vidkännes, evad det är från honom stulet,
eller han det tappat haver; utan lite befallningshavanden eller domaren därom till:
dock må han det återtaga av den, som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma,
eller där stulet gods å färsk gärning finnes.

Ett principiellt förbud mot självtäkt råder således. Vad gäller undantaget – den i
bestämmelsens andra led reglerade laga självtäkten – gäller numera enligt punkt 3 i
övergångsbestämmelserna till 1942 års strafflagsrevision att varje besittnings-
förhållande som någon utan rätt har rubbat får återställas på färsk gärning av den
vars besittning rubbats eller som är i hans ställe (se NJA II 1942 s. 522).

Förundersökning och förenklat utredningsförfarande
De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken
(RB) och förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK). Förundersökning skall
inledas så snart det, på grund av angivelse eller av annat skäl, finns anledning att
anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § första stycket
RB). Förundersökning inleds av polismyndigheten eller åklagaren (23 kap. 3 §
första stycket RB).

En polisman får redan innan förundersökning har hunnit inledas hålla förhör och
vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen, s.k. primär-
utredning (23 kap. 3 § tredje stycket RB). Mer detaljerade regler om primär-
utredning finns i 3 a § FUK. En polisman, som ingriper mot ett brott eller annars
kommer till platsen för ett brott eller tar upp anmälan om ett brott, skall enligt
denna bestämmelse vidta de utredningsåtgärder som är möjliga, även om
förundersökning inte hunnit inledas. Utredningen skall om möjligt färdigställas
                                                                    Dnr 4538-1998    Sid 12 (36)



direkt på plats. Vidtagna åtgärder skall så snart som möjligt anmälas för den som
har rätt att leda förundersökning rörande brottet.

Förundersökningen har två huvudsyften. Det ena är att utröna om ett brott har
begåtts och att klarlägga vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om
tillräckliga skäl för åtal föreligger. Det andra huvudsyftet är att bereda målet så att
bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid en framtida huvudförhandling
(23 kap. 2 § RB). Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad som
förekommit vid denna av betydelse för utredningen (23 kap. 21 § första stycket
RB).

Då förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet,
skall han, då han hörs, underrättas om misstanken (23 kap. 18 § RB). Av bestäm-
melsen följer vidare att den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande,
i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit
vid förundersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd
och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom skall lämnas eller
sändas till den misstänkte och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas
dem. Åtal får inte beslutas innan detta har skett. Enligt paragrafens andra stycke
skall på begäran av den misstänkte eller hans försvarare förhör eller annan utred-
ning äga rum, om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en
sådan begäran avslås skall skälen för detta anges.

I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken
skall han enligt 12 § FUK erhålla underrättelse om att en för brott misstänkt person
är berättigad att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att
under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas.

Av 23 kap. 22 § RB framgår att en formell förundersökning inte behöver genom-
föras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte
kan antas föranleda någon annan påföljd än böter. Det förenklade förfarandet kan
således användas även i fråga om brott där fängelse ingår i straffskalan. Som tidig-
are har nämnts är straffskalan för snatteri böter eller fängelse i högst sex månader,
medan straffet för stöld av normalgraden är fängelse i högst två år. Användning av
det förenklade förfarandet är således utesluten vid misstanke om stöld.

Bestämmelsen i 23 kap. 22 § RB tar i första hand sikte på situationer där brottet
kan utredas direkt på platsen. En praktisk konsekvens av att man avstår från att
genomföra en förundersökning är att det inte behövs något protokoll (jfr 24 §
FUK). Det bör däremot av en polisrapport eller annan handling, t.ex. en ordnings-
botsblankett, framgå om den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen (25 §
FUK). Det förutsätts således att den misstänkte även vid ett utredningsförfarande
enligt 23 kap. 22 § RB underrättas om misstanken, även om någon formell del-
givning av misstanken enligt 23 kap. 18 § RB inte behöver ske. Givetvis är det
nödvändigt att det i handlingarna finns sådana uppgifter om den misstänkte och
händelsen att gärningsmannen och gärningen kan identifieras samt att det även i
övrigt finns tillräckliga uppgifter för prövningen av skuld- och påföljdsfrågorna
(Fitger, Rättegångsbalken del 2 s. 23:76).
                                                                     Dnr 4538-1998    Sid 13 (36)



Det framstår vidare som naturligt att de allmänna principer till skydd för den
enskildes rättssäkerhet som avspeglas i reglerna i 23 kap. RB och i FUK i
möjligaste mån beaktas även vid utredningar enligt 23 kap. 22 § RB. Ett sådant
synsätt vinner stöd i ett uttalande i förarbetena till regeln i 23 kap. 3 § tredje stycket
RB om primärutredning, att de allmänna reglerna om förundersökning skall iakttas
i tillämpliga delar (se NJA II 1969 s. 678 och Fitger, Rättegångsbalken del 2, s.
23:20 a).

Rikspolisstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om handläggning av
brottmål utan förundersökning (FAP 404-1). I avsnitt 2 anges i föreskriftsform att
en polisman, som ingriper mot ett brott eller annars kommer till platsen för ett brott
eller tar upp en anmälan om brott, skall bedöma om förundersökning bör inledas
eller om brottet kan utredas utan formell förundersökning. Om brottet kan antas
föranleda böter och utredningen kan färdigställas direkt på platsen, skall detta ske,
om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda enligt 23 kap. 22 § RB. Därefter ges i
allmänna råd exempel på omständigheter som medför att en formell förunder-
sökning normalt bör inledas, nämligen att den misstänkte är under 18 år, att hans
inställning i skuldfrågan är oklar, att det av annat skäl behövs ytterligare utredning
eller att det förekommer skadeståndskrav som kräver utredning.

Förhör och medtagande till förhör
Under en förundersökning får enligt 23 kap. 6 § RB hållas förhör med var och en
som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Den som befinner
sig på den plats där brott förövats är skyldig att på tillsägelse av polisman följa med
till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polis-
mannen ta med honom till förhöret. Detta gäller även innan förundersökning hunnit
inledas (23 kap. 8 § RB).

Försvarare
I 21 kap. 3 § första stycket RB föreskrivs att den misstänkte vid sin talans för-
beredande och utförande får biträdas av försvarare. Denna rätt är ovillkorlig och
gäller vid alla brott. Den misstänkte får anlita försvarare även under förunder-
sökningen. Han skall underrättas om denna rätt så snart han hörs som skäligen
misstänkt för brottet. Enligt Fitger (Rättegångsbalken del 2, s. 21:10) talar mycket
för att en misstänkt även dessförinnan bör ha en möjlighet att låta sig biträdas av en
försvarare.

Vid ett förhör som hålls på den misstänktes begäran har han och hans försvarare
rätt att närvara. Även vid andra förhör får försvararen närvara, om det kan ske utan
men för utredningen (23 kap. 10 § andra stycket RB).

Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
(LUL)
Enligt 3 § LUL skall en förundersökning mot den som inte fyllt 18 år alltid ledas av
åklagaren, om den unge är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det är före-
skrivet fängelse i mer än sex månader.
                                                                    Dnr 4538-1998     Sid 14 (36)



Om någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott, skall vårdnads-
havaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran omedelbart under-
rättas samt kallas till förhör som hålls med den unge, om detta inte är till men för
utredningen eller det annars finns särskilda skäl mot det (5 § LUL).

Som exempel på situationer där underrättelse och kallelse får underlåtas på grund
av att det finns särskilda skäl nämns i förarbetena, att det rör sig om en förseelse av
mycket bagatellartat slag, eller att det kan antas att det skulle vara till större skada
än nytta för den unge om vårdnadshavaren underrättas. Som ytterligare exempel
nämns, att förhör med den unge av utredningsskäl måste hållas omedelbart och
hans vårdnadshavare inte kan nås. Att notera är vidare att vårdnadshavaren inte
behöver och inte heller har någon ovillkorlig rätt att vara närvarande i förhörs-
rummet när den unge hörs (prop. 1987/88:135 s. 33 och 1994/95:12 s. 97).

Om någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse
kan följa, skall socialnämnden genast underrättas (6 § LUL). Vid förhör med den
som inte har fyllt 18 år och som är misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa,
skall företrädare för socialtjänsten närvara om det är möjligt och det kan ske utan
men för utredningen (7 § LUL). Socialnämndens medverkan är avsedd att utgöra
ett stöd för den unge samtidigt som det har ansetts vara av vikt att socialnämnden
får information om brottet och omständigheterna kring detta. Vidare har det ansetts
vara ett sätt att på ett tidigt stadium etablera kontakt med den unge och hans för-
äldrar (prop. 1994/95:12 s. 67 och 98).

I förarbetena till 6 och 7 §§ LUL diskuterades bl.a. om paragrafernas tillämpnings-
område skulle begränsas på så sätt att de endast skulle avse fall av misstanke om
brott med fängelse mer än sex månader i straffskalan. Slutsatsen blev emellertid att
skälen för att införa dessa regler hade bärkraft också i fråga om mindre allvarliga
brott, med undantag för brott med enbart böter i straffskalan. Beträffande sådana
bötesbrott ansågs insatser från socialnämndens sida normalt inte vara påkallade (a.
prop. s. 67).

Har någon som inte fyllt 18 år gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla honom
trots att han fortfarande är skäligen misstänkt för brott, får polismyndigheten hålla
honom kvar för att skyndsamt kunna överlämna honom till hans föräldrar, annan
vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vux-
en person (14 § LUL). För samma ändamål får polismyndigheten hålla kvar den
som inte har fyllt 18 år, om han har medtagits till förhör och är skäligen misstänkt
för brott. Inte i något av de nu nämnda fallen får den unge hållas kvar längre än tre
timmar efter åklagarens beslut eller förhöret. Den som är över 15 år får därvid tas i
förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.

I 34 § första stycket LUL föreskrivs att om någon före 15 års ålder har begått ett
brott, på vilket fängelse skulle ha kunnat följa, anträffas på bar gärning eller på
flykt från brottsplatsen, får han gripas av envar. Om en enskild person har gripit
den unge, skall denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
                                                                   Dnr 4538-1998   Sid 15 (36)



Bedömning
Allmänt om förundersökning och andra former för utredande av brott
Enligt 23 kap. 1 § första stycket RB skall förundersökning inledas så snart det på
grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör
under allmänt åtal har förövats. För förundersökningar gäller enligt 23 kap. 4 § RB
en objektivitetsprincip. Kravet på objektivitet gäller självfallet också ställnings-
tagandet i frågan om förundersökning skall inledas eller ej.

Reglerna om förundersökning är resultatet av en avvägning mellan hänsynen till
den enskildes rättssäkerhet och intresset av att begångna brott utreds och beivras på
ett effektivt sätt. I och med att en förundersökning inleds blir ett omfattade regel-
system tillämpligt, vilket innefattar såväl förpliktelser som rättigheter för den
enskilde. Polis och åklagare får bl.a. möjlighet att i brottsutredande syfte vidta
tvångsåtgärder av olika slag mot enskilda.

Vid sidan av det reguljära tvångsmedelssystemet finns, till följd av reglerna i 24
kap. 7 § andra stycket RB om s.k. envarsgripande, en begränsad rätt för enskilda att
ingripa mot personer som är misstänkta för brott. Om den som har begått ett brott
som kan följas av fängelse påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han enligt
detta lagrum gripas av envar. Den gripne skall sedan skyndsamt överlämnas till
närmaste polisman. Ett envarsgripande utgör inte myndighetsutövning, och det
förutsätter av naturliga skäl inte att förundersökning har inletts. Ett sådant gripande
innebär inte heller – i motsats till vad som gäller i fråga om de reguljära straff-
processuella tvångsmedlen – att förundersökning inleds om detta inte redan har
skett.

I förundersökningsförfarandet finns ett antal viktiga rättssäkerhetsgarantier
inbyggda. Till dessa hör den redan nämnda objektivitetsprincipen samt skyldig-
heten att lämna underrättelse om brottsmisstanken till den som är skäligen miss-
tänkt för brottet. Som också framgått har den misstänkte rätt att låta sig biträdas av
försvarare och han skall, när han delges misstanke om brottet, underrättas om
denna rätt. Den misstänkte och hans försvarare har också enligt 23 kap. 18 § RB
rätt att fortlöpande få del av utredningens resultat i den mån det kan ske utan men
för utredningen. De skall under alla förhållanden beredas tillfälle att ta del av
utredningsmaterialet innan åklagaren tar ställning i åtalsfrågan.

Reglerna i 23 kap. 3 § tredje stycket RB och 3 a § FUK om s.k. primärutredning
innebär att den polisman, som ingriper mot ett brott eller annars kommer till
platsen för ett brott eller tar upp anmälan, skall vidta de utredningsåtgärder som är
möjliga, även om förundersökning inte har hunnit inledas. Vidtagna åtgärder skall
sedan så snart möjligt anmälas för den som har rätt att leda förundersökning
rörande brottet.

Också i andra fall kan utredningsåtgärder vidtas utanför ramen för en förunder-
sökning. Enligt 23 kap. 22 § RB behöver förundersökning inte genomföras, om det
ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas för-
anleda någon annan påföljd än böter. Ett beslut att genomföra en förenklad ut-
redning med stöd av denna bestämmelse innebär bl.a. att reglerna i 23 kap. 18 § RB
                                                                    Dnr 4538-1998    Sid 16 (36)



och regeln om skyldighet att underrätta den misstänkte om hans rätt till försvarare
formellt inte blir tillämpliga.

Det kan sammanfattningsvis konstateras, att den normala formen för brotts-
utredning är förundersökning, men att en utredning under vissa förutsättningar får
genomföras också i annan form. I de fall där en polisman har ingripit mot ett brott
eller, t.ex. på grund av reglerna om envarsgripande, har kallats till platsen för ett
brott, skall han sålunda enligt reglerna om primärutredning i största möjliga
utsträckning utreda brottet på plats, även om förundersökning inte har hunnit
inledas. Det blir sedan en uppgift för en behörig förundersökningsledare att ta
ställning i förundersökningsfrågan.

Frågan om användning av primärutredningsförfarandet behandlas i proposition
1994/95:23. Det framhålls där att, såväl från utredningssynpunkt som för att på-
skynda förfarandet, mycket står att vinna genom att möjliga utredningsåtgärder
genomförs i nära anslutning till brottet. Som exempel på brott beträffande vilka det
är möjligt att praktiskt taget slutföra utredningen direkt på platsen nämns butiks-
stölder, biltillgrepp, rattfylleri, grov olovlig körning och enklare fall av misshandel
(s. 78).

Primärutredningsförfarandet framstår således som det lämpliga sättet att inleda
exempelvis en snatteriutredning, varefter det får ankomma på den behörige
förundersökningsledaren att besluta hur utredningen skall slutföras och redovisas.

Snattefonförfarandet
Av utredningen framgår följande om tillämpningen av snattefonförfarandet. Om
den som har ertappats med ett tillgrepp i en butik erkänner brott, ombeds han av
den som har påträffat honom, vanligen en butikskontrollant, att följa med till
butikens kontor. Butikskontrollanten frågar där den misstänkte om han är villig att
förhöras av polisen per telefon. Vid ett jakande svar skall butikskontrollanten ringa
polisen på ett särskilt telefonnummer, den s.k. snattefonen. Före telefonförhöret
uppger butikskontrollanten för utredaren hos polisen att den misstänkte personen är
villig att förhöras per telefon. Vidare uppger butikskontrollanten omständigheterna
vid brottet och den misstänktes namn. Innan förhöret påbörjas, kontrollerar ut-
redaren hos polismyndigheten den misstänktes namn i de dataregister som polisen
har tillgång till. Därefter genomförs ett förhör. Om den misstänkte inte vill förhöras
per telefon, genomförs inte något sådant förhör. Inte heller genomförs något
telefonförhör, om identiteten är oklar.

Snattefonförfarandet grundas i sin helhet på bestämmelsen i 23 kap. 22 § RB. Som
nyss har nämnts innebär användningen av det där angivna utredningsförfarandet
bl.a. att reglerna i 23 kap. 18 § RB och i 12 § FUK inte blir explicit tillämpliga.
Polismyndigheten i Skåne har gett uttryck för uppfattningen att ett utrednings-
förfarande enligt 23 kap. 22 § RB också innebär att den misstänkte över huvud
taget inte har rätt att anlita försvarare under utredningen samt att detta förfarande, i
fråga om misstänkta under 18 år, medför att inte heller reglerna i 5–7 §§ LUL om
underrättelse och kallelse till förhör till vårdnadshavaren och socialnämnden är
tillämpliga.
                                                                   Dnr 4538-1998      Sid 17 (36)



Som framgått skiljer sig snattefonförfarandet i flera hänseenden från det förfarande
med stöd av reglerna om primärutredning som har beskrivits i närmast föregående
avsnitt. Det ger därmed upphov till ett antal frågor av rättsligt slag.

Den första frågan är om det ingripande som exempelvis en butikskontrollant gör
mot en person som har ertappats med ett butikstillgrepp är att anse som ett
envarsgripande enligt 24 kap. 7 § andra stycket eller ej. Om ingripandet skulle
betraktas som ett envarsgripande, uppkommer frågan om överlämnandet av den
gripne till närmaste polisman kan ges formen av ett telefonsamtal till polis-
myndigheten.

Snattefonförfarandet aktualiserar vidare frågan om det kan godtas att samtliga de
utredningsåtgärder som vidtas av polismyndigheten gentemot den misstänkte,
inklusive identifieringen av denne, sker per telefon i omedelbar anslutning till
ertappandet.

Det finns vidare anledning att diskutera frågan om polisen över huvud taget bör
använda det förenklade förfarandet enligt 23 kap. 22 § RB vid utredning av
butikssnatterier. Man bör i detta sammanhang, med anledning av den ståndpunkt
som har intagits av Polismyndigheten i Skåne, också behandla frågorna om den
misstänktes rätt till försvarare vid användningen av detta förfarande och om hur
reglerna om det förenklade förfarandet förhåller sig till regleringen i 5–7 §§ LUL.

Envarsgripande och skyldigheten att överlämna den gripne till polisman
Enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB får envar gripa en person som har begått ett
brott, på vilket fängelse kan följa, och som påträffas på bar gärning eller flyende
fot. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Ett ingripande mot någon som har ertappats med ett butikstillgrepp genomförs
vanligtvis på så sätt att antingen butiksinnehavaren – som har ställning som
målsägande – eller en butiksanställd eller en särskilt anlitad butikskontrollant –
som är i målsägandens ställe och som i processrättsligt hänseende är att betrakta
som vittne – uppmanar den misstänkte att följa med till ett kontor eller annan
avskild plats, där denne anmodas att återlämna det tillgripna, lämna uppgifter om
sin identitet och ange sin inställning till brottsmisstanken. Av vad som har sagts i
det föregående framgår att åtgärder av detta slag vidtas också inom ramen för
snattefonförfarandet.

Frågan om envarsgripande vid misstanke om snatteri behandlades i 1968 års
brottmålsutrednings betänkande (SOU 1971:10 s. 111). Utredningen förklarade att
det ingripande som en butikskontrollant gjorde mot en misstänkt inte kunde
betraktas som ett envarsgripande, eftersom polis inte kallades till platsen. Den
normala gången sades i stället vara att den misstänkte fick lämna butiken sedan han
hade identifierats och hörts angående händelsen. Utredningen föreslog att måls-
äganden/affären även i fortsättningen skulle ha rätt att gripa den som ertappats på
bar gärning med att snatta. Enligt utredningens mening syntes den praktiserade
ordningen att utan omedelbart polisingripande försöka klarlägga saken i affären
böra förordas. Som skäl härför anfördes att ingripandet därmed kunde göras så
                                                                    Dnr 4538-1998    Sid 18 (36)



skonsamt som möjligt för den misstänkte, att man kunde undvika att händelsen
väckte onödig uppmärksamhet och – vilket ansågs vara av särskild betydelse – att
affärsledningen fick möjlighet att överväga om polisanmälan var påkallad i det
särskilda fallet.

Problemen med det ökande antalet butikstillgrepp föranledde regeringen att i
januari 1980 tillsätta en särskild utredning med uppdrag att undersöka frågan om
åtgärder mot tillgreppen m.m. Utredningen, som antog namnet Stöldutredningen,
överlämnade i juni 1982 betänkandet Stöld i butik (SOU 1982:39). I betänkandet
diskuterades bl.a. frågan om ingripanden vid butikstillgrepp, och vidare återgavs
där yttranden av bl.a. Rikspolisstyrelsen och Justitiekanslern.

Rikspolisstyrelsen (a.a. s. 251 f.) och utredningen (a.a. s. 253 f.) intog den stånd-
punkten att det inte rörde sig om något envarsgripande enligt 24 kap. 7 § andra
stycket RB, när en målsägande eller dennes representant, t.ex. en butikskontrollant,
återtog tillgripet gods samt anmanade den misstänkte att följa med till t.ex. ett
kontor i butiken och där uppmanade honom att lämna uppgifter om sin identitet.
Det var i dessa fall enligt utredningens uppfattning inte fråga om något frihets-
berövande utan endast om utövandet av en laga rätt att återta godset. Att den er-
tappade vid vägran att medfölja bl.a. riskerade att formellt gripas, eventuellt med
våld, kunde enligt utredningen inte förändra den ursprungliga åtgärdens karaktär av
laga självtäkt. Stöldutredningen ansåg vidare i likhet med Rikspolisstyrelsen att det
var möjligt att inom ramen för institutet laga självtäkt anteckna den misstänktes
inställning till brottsmisstanken.

De skäl som anfördes för utredningens ståndpunkt var närmast av praktisk natur.
Om ett gripande skulle anses föreligga i den beskrivna situationen medförde detta
enligt utredningen att den laga självtäkten endast skulle kunna utövas under former
som av såväl allmänheten som målsägande och misstänkt måste uppfattas som stöt-
ande. Skulle målsägandens möjligheter att vidta åtgärder utan inträde av envars-
gripande bedömas så snävt att han inte hade rätt att tillfråga gärningsmannen om
dennes identitet, blev hans rätt att disponera över följderna av händelsen i det
närmaste skenbar. Valet skulle då stå mellan att antingen endast återta godset eller
gripa den ertappade och tillkalla polis.

Justitiekanslern var av en annan uppfattning i den rättsliga frågan (a.a. s. 252 f.).
Vad som faktiskt inträffade vid ett ingripande av det aktuella slaget var enligt
Justitiekanslerns mening – oavsett hur ingripandet genomfördes – att personer
berövades friheten, låt vara helt kortvarigt, på grund av och med stöd av en brotts-
misstanke. Förutom att återta det tillgripna var syftet med ingripandena att säker-
ställa ett efterföljande rättsligt förfarande mot den misstänkte, och ingripandena
fick därmed ofrånkomligen karaktären av straffprocessuellt tvångsmedel. Huruvida
den misstänkte frivilligt underkastade sig ingripandet eller ej kunde vid sådant
förhållande inte tillmätas någon avgörande betydelse. Justitiekanslern påpekade
vidare att frivilligheten i en situation av det aktuella slaget var tämligen illusorisk,
eftersom den misstänkte kunde vara ganska säker på att bli utsatt för fysiskt tvång,
om han inte gjorde som han blev tillsagd. Justitiekanslerns slutsats var att det
resonemang som hade förts av Rikspolisstyrelsen i frågan inte var hållbart från
                                                                         Dnr 4538-1998      Sid 19 (36)



strikt juridisk synpunkt men att starka praktiska skäl talade för Rikspolisstyrelsens
betraktelsesätt.

I anslutning till sina ovan redovisade överväganden behandlade Stöldutredningen
också frågan om behovet av lagstiftning på området. Den gav därvid uttryck för
uppfattningen att den praxis som tillämpades till sitt innehåll var så naturlig att
särskild reglering i lag var opåkallad (a.a. s. 257 f.).

I proposition 1983/84:187 om utredning av brott av barn under 15 år föreslogs
vissa ändringar i bl.a. LUL och 23 kap. 9 § RB (angående skyldighet att kvarstanna
för förhör). I propositionen berörde departementschefen den nu aktuella frågan om
den rättsliga karaktären av butikskontrollanters ingripanden mot misstänkta
snattare. Han kom därvid till den slutsatsen att butikskontrollanters ingripanden
normalt inte var att betrakta som något gripande i RB:s mening (s. 26 f.). I sitt
betänkande JuU 1984/85:6 anförde justitieutskottet i denna fråga följande (s. 14).

      I anslutning till presentationen av detta förslag diskuterar departementschefen den
      rättsliga karaktären av butikskontrollanters ingripanden mot personer som misstänks
      för butikstillgrepp. Det förfarande som vanligen tillämpas består i dels en upp-
      maning att följa med till en avskild lokal, dels en uppmaning att lämna tillbaka
      stulna varor och att lämna namn och adress, dels en fråga om vederbörande erkänner
      eller förnekar. Justitiekanslern har uttalat att detta förfarande bör anses vara ett
      gripande i RB:s mening, s.k. envarsgripande.
      En annan ståndpunkt har intagits av stöldutredningen som har tagit upp frågan i
      betänkandet (SOU 1982:39) Stöld i butik. Stöldutredningen anser att förfarandet
      bara innebär att den bestulne utövar sin rätt att ”återta stulet gods å färsk gärning”,
      dvs. laga självtäkt. Departementschefen uttalar i propositionen bl.a. att han för sin
      del anser att förfarandet inte innebär något frihetsberövande eller gripande i RB:s
      mening.
      Utskottet vill endast framhålla att den sålunda diskuterade frågan av principiella skäl
      inte bör avgöras genom uttalanden av departementschefen eller utskottet i detta
      lagstiftningsärende som ju inte gäller något av de lagrum som diskussionen avser (jfr
      JuU 1976/77:15 s. 6 och FöU 1977/78:28 s. 24 om uttalanden i lagstiftningsärenden
      som inte gäller det lagrum som uttalandena avser). Huruvida en lagändring behövs
      saknar utskottet underlag att bedöma. Utskottet utgår från att frågan om behovet
      därav övervägs ytterligare inom regeringskansliet.
Sammanfattningsvis kan således konstateras att Stöldutredningen och departe-
mentschefen i proposition 1983/84:187 gav uttryck för uppfattningen att samtliga
butikskontrollantens åtgärder – från återtagandet av godset till förfrågan om den
ertappades identitet och efterhörande av om brott erkänns eller förnekas – utgjorde
”en naturlig följd av det lagstadgade förfarandet varigenom godset återtagits”. De
beskrivna åtgärderna skulle således alla falla inom ramen för institutet laga
självtäkt.

Som framgått av redogörelsen för den rättsliga regleringen gäller enligt punkt 3 i
övergångsbestämmelserna till 1942 års strafflagsrevision att varje besittnings-
förhållande som någon utan rätt har rubbat får på färsk gärning återställas av den
vars besittning rubbats eller som är i hans ställe. Denna rätt att återställa rubbad
besittning utgör ett undantag från en huvudregel om förbud mot självtäkt (se Holm-
qvist m.fl. Brottsbalken, kap. 1–12, s. 8:63 f.). Redan av detta förhållande kan man
dra den slutsatsen att några andra åtgärder än återtagande av t.ex. stulet gods inte
                                                                    Dnr 4538-1998    Sid 20 (36)



får vidtas med stöd av det aktuella stadgandet. Det kan nämnas att den som utövar
sin rätt till laga självtäkt därvid kan ha rätt till nödvärn enligt 24 kap. 1 § brotts-
balken (se Holmqvist m.fl., Brottsbalken, kap. 13–24, s. 24:10 f.). Av det sagda
framgår att bestämmelsen om laga självtäkt inte är tänkt att omfatta annat än själva
återtagandet av det tillgripna godset i de angivna situationerna. De utrednings-
åtgärder som förhållandena kan påkalla är med andra ord också i fall av här aktuellt
slag, på samma sätt som vid annan brottslighet, förbehållna polis och åklagare.

En annan sak är att den som gör ett envarsgripande enligt 24 kap. 7 § andra stycket
RB också har rätt att ta ett föremål som därvid påträffas i beslag, om föremålet
skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott
någon avhänt eller på grund av brott förverkat (27 kap. 1 § och 4 § första stycket
RB). Den som ingriper har således rätt att ta ett sådant föremål i sin besittning.

När en butiksägare, en butikskontrollant eller någon annan enskild person ingriper
mot någon som misstänks för att ha tillgripit varor i en butik, är syftet med in-
gripandet regelmässigt inte bara att återta det tillgripna utan även att säkerställa ett
efterföljande rättsligt förfarande mot den misstänkte. Huruvida den misstänkte
frivilligt underkastar sig ingripandet eller ej torde i praktiken inte tillmätas någon
avgörande betydelse. Tvärtom sker ingripandet under det underförstådda hotet att
den misstänkte annars kommer att hållas kvar med våld tills polis anländer. Om det
i dessa sammanhang likväl talas om frivillighet, måste därmed avses det förhållan-
det att den misstänkte fogar sig efter de tillsägelser som riktas mot honom utan att
något fysiskt våld mot honom behöver tillgripas. Från straffprocessuell synpunkt är
det emellertid uteslutet att tillmäta sådan ”frivillighet” någon relevans. Även enligt
allmänt språkbruk förefaller det främmande att tala om frivillighet i förevarande
sammanhang. Det torde vara odiskutabelt att det för en misstänkt snattares del i
praktiken inte är fråga om att antingen återlämna godset på stället och omedelbart
därefter få lämna platsen eller att följa med till kontoret för återlämnande av god-
set, identifiering och polisanmälan. Om så vore fallet skulle antalet uppklarade
snatterifall sannolikt minska drastiskt. Vad som erbjuds är i stället att den miss-
tänkte antingen skall göra som han blir tillsagd eller att han med våld hålls kvar
tills polis anländer. De valmöjligheter för den misstänkte som Riksåklagaren talar
om i sitt remissyttrande gäller således i realiteten endast frågan om han vill utsättas
för våld eller ej.

För att ett ingripande mot en person i rättsligt hänseende skall kvalificeras som
ett gripande krävs inte att förfarandet är förenat med någon form av fysiskt be-
tvingande. Det är tillräckligt att ingripandet är ägnat att framstå som ett frihets-
berövande. Att ett frihetsberövande för att betraktas som ett sådant inte behöver
vara förenat med våldsutövning framgår tydligt av polislagen (1984:387). Det
föreskrivs där att en polisman, i den mån andra medel är otillräckliga och det med
hänsyn till omständigheterna är försvarligt, får använda våld för att genomföra en
tjänsteåtgärd, om någon som med laga stöd skall berövas friheten försöker und-
komma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett
sådant frihetsberövande (10 § första stycket 2). Den nu nämnda bestämmelsen är
                                                                         Dnr 4538-1998     Sid 21 (36)



tillämplig också vid envarsgripanden (29 § första stycket andra meningen; se Berg-
gren–Munck, Polislagen 3:e uppl. s. 155).

Frågan hur man i rättsligt hänseende skall betrakta ett ingripande av en butiks-
kontrollant mot en person som är misstänkt för snatteri har behandlats i rättsfallet
NJA 1990 s. 324. Den fråga som där var föremål för bedömning var om en väktare
som tjänstgjorde som butikskontrollant, som påtryckningsmedel mot en för snatteri
misstänkt kvinna, hade haft rätt att omhänderta kvinnans handväska. Butikskontrol-
lanten hade hållit fast i väskan för att hindra den misstänkta från att avlägsna sig.
Vid sina försök att återta väskan hade kvinnan rivit butikskontrollanten på handen.
Tingsrätten och hovrätten dömde den kvinna mot vilket ingripandet hade gjorts för
snatteri och våld mot tjänsteman. Kvinnan yrkade i Högsta domstolen att åtalet om
våld mot tjänsteman skulle ogillas. Riksåklagaren bestred ändring och anförde bl.a.
följande i frågan om butikskontrollantens ingripande var ett envarsgripande eller ej.

      Omedelbart efter det att N. gjort sig skyldig till snatteri ingrep W. på så sätt att hon
      visade sin legitimation och sade åt N. att följa med. Straffskalan för snatteri är böter
      eller fängelse i högst sex månader. Enligt min bedömning innebar dessa W:s åt-
      gärder att hon med stöd av 24 kap. 7 § 2 st. RB genomförde ett gripande av N. För
      att hindra N. när hon försökte avlägsna sig hade W. därför rätt att tillgripa våld – – –.
Som redan nämnts var huvudfrågan i målet inte om butikskontrollantens ingripande
var ett envarsgripande eller ej utan om butikskontrollanten W. hade överskridit sina
befogenheter vid ingripandet mot N. och om N. därför hade haft rätt att värja sig
och sin egendom. I Högsta domstolens dom finns emellertid uttalanden av intresse
för den här aktuella frågan. I reciten lämnas bl.a. följande beskrivning av det ak-
tuella händelseförloppet.
      Ingripandet mot N. inleddes med att W. legitimerade sig. Att N. härigenom fick klart
      för sig att hon var misstänkt för snatteri framgår bl.a. av att hon på väg mot kontoret
      erbjöd W. att titta i hennes handväska, ett erbjudande som W. emellertid avböjde
      med hänsyn till sina instruktioner att inte föra några diskussioner med misstänkta ute
      i butikslokalen.
      Omedelbart utanför ingången till lagret där kontoret fanns vägrade N. att längre följa
      med W. och drog i stället sin kundvagn tillbaka i riktning mot utgången. Kund-
      vagnen innehöll varor, som N. hade betalt i butikens kassa, samt – – – en – – – hand-
      väska som innehöll bl.a. plånbok och andra personliga tillhörigheter. W. försökte
      förmå N. att följa med genom att dra kundvagnen i motsatt riktning. När det stod
      klart att N. var den starkare av de två, ryckte W. till sig de tillgripna kassettbanden,
      som fallit ned i kundvagnen, samt N:s handväska. W. tryckte väskan mot kroppen
      och vände för att springa mot lagret och kontoret. N. lyckades emellertid få tag i sin
      handväska och kunde ta tillbaka den genom att klösa W. på händerna.
      Tillfrågad om sina avsikter med att ta N:s väska har W. förklarat att hon räknat med
      att N. skulle komma efter sin handväska och att hon inte vet hur hon skulle förfarit
      om N. i stället avlägsnat sig från butiken; W. hade i varje fall inte för avsikt att
      ”lägga beslag på väskan”.
Högsta domstolen uttalade att W. enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB haft rätt att
gripa N., som gjort sig skyldig till snatteri och tagits på bar gärning, samt att W.
därmed haft rätt att bruka visst våld för att genomföra gripandet. Efter genomgång
av gällande bestämmelser på området fann domstolen att W. ägt rätt att som på-
tryckningsmedel ta hand om N:s handväska och att åtgärden – vilken med hänsyn
                                                                        Dnr 4538-1998        Sid 22 (36)



till W:s syfte med den inte betraktades som ett beslag av handväskan – inte hade
överskridit vad som med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt.

Två justitieråd var skiljaktiga i fråga om motiveringen och menade att W:s åtgärd
att ta handväskan utgjorde ett beslag. Av intresse här är vad minoriteten i klar-
görande syfte yttrade angående det i målet aktuella ingripandet mot N.

      På grund av det snatteribrott som N. begått har W. enligt 24 kap. 7 § 2 st. RB varit
      berättigad att gripa N. Hennes förfarande måste också anses som ett sådant gripande,
      oaktat N. till en början följde med utan protester.
Högsta domstolens resonemang kan inte uppfattas på annat sätt än att domstolen
varit av den uppfattningen att W:s ingripande var att betrakta som ett envars-
gripande enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB redan innan några handgripligheter
hade förekommit mellan W. och N.

Det kan mot den här angivna bakgrunden konstateras att ett förfarande från en
butikskontrollants eller annan enskild persons sida, som innebär att en för snatteri
misstänkt person uppmanas att följa med till kontoret eller någon annan avskild
plats för att där få sin identitet kontrollerad och uppmanas att ta ställning till brotts-
misstanken, i rättsligt hänseende är att betrakta som ett gripande i den mening som
åsyftas i 24 kap. 7 § andra stycket RB. Som redan har nämnts går ett sådant för-
farande utöver vad som kan anses följa av reglerna om laga självtäkt, eftersom det
här uppenbarligen är fråga inte bara om att återta det tillgripna utan i lika hög grad
att säkerställa ett efterföljande rättsligt förfarande mot den misstänkte. Det resone-
mang i frågan som finns i Stöldutredningens betänkande innebär i realiteten att det
görs gällande att det utanför lagens ram föreligger en rätt för en enskild person att
ingripa med tvång mot en annan enskild person i syfte att säkerställa utredning med
anledning av en brottsmisstanke. Ett sådant synsätt står i uppenbar strid med den
för varje rättssamhälle utmärkande legalitetsprincipen.

Vad sedan gäller det fortsatta förfarandet är lagtexten i 24 kap. 7 § andra stycket
RB entydig; den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Denna
regel kan inte uppfattas på annat sätt än att det skall vara fråga om ett förfarande
som gör det möjligt för polismannen att faktiskt överta gripandet med stöd av 24
kap. 7 § första stycket RB eller att exempelvis kroppsvisitera den misstänkte. Att
lagstiftaren inte har haft något annat än ett fysiskt överlämnande i tankarna framgår
också av Processkommissionens förslag till bestämmelse om envarsgripande.
Denna bestämmelse hade i de delar som här är av intresse följande lydelse (se SOU
1926:32 s. 100; se även s. 88).

      Träffas den, som begått brott, på bar gärning eller flyende fot, må han av envar
      gripas, om å brottet efter lag kan följa straffarbete eller fängelse. Detsamma skall
      gälla angående den, som blivit efterlyst för brott.
      Den som, efter vad nu är sagt, gripit någon, skall genast överlämna honom till
      närmaste polisman, vilken omedelbart har att, om laga skäl till anhållande enligt
      hans mening ej förekommer, frigiva den gripne men eljest ställa honom inför
      närmaste statsåklagare eller polismyndighet. Kan den, som gripits, med mindre
      omgång omedelbart ställas inför statsåklagare eller polismyndighet, må det ock ske.
      – – –.
                                                                    Dnr 4538-1998    Sid 23 (36)



Det finns anledning att i detta sammanhang påpeka att regeln om överlämnande
av den gripne till en polisman har en viktig funktion som skydd för den gripne
genom att säkerställa att frågan hur det skall förfaras med denne så snabbt som
möjligt överlämnas till en företrädare för det allmänna, vilken, till följd av den
objektivitetsprincip som gäller för den brottsutredande verksamheten (23 kap. 4 §
RB), har att på platsen tillvarata inte bara målsägandens utan också den misstänktes
intressen. En av de uppgifter som ankommer på den polisman som har kommit till
platsen är exempelvis att kontrollera att den som har gjort ingripandet inte har
överskridit sina befogenheter.

Det är således inte lagligen möjligt att vid ett telefonsamtal med polismyndigheten
”muntligen överlämna” någon som har blivit föremål för ett ingripande av en
butikskontrollant eller annan enskild person med anledning av en misstanke om
snatteri. Mot skyldigheten för den som har gjort gripandet att fysiskt överlämna
den gripne till en polisman svarar självfallet en skyldighet för polismyndigheten
att, om den underrättas om gripandet per telefon, sända en polisman till platsen för
gripandet. Det finns således inte något rättsligt stöd för ett förfarande som innebär
att en polisman, i stället för att komma till platsen, håller ett telefonförhör med den
gripne. För att man skall kunna förfara på detta sätt krävs en lagändring.

En annan sak är att det, med hänsyn till det krav på skyndsamt överlämnande av
den gripne till en polisman som slås fast i 24 kap. 7 § andra stycket RB, kan vara
av värde att det hos polismyndigheten finns ett särskilt telefonnummer som kan
användas t.ex. av en butikskontrollant som vill framställa en begäran om att en
polisman skall komma till platsen för ett gripande.

Med anledning av vad Stöldutredningen uttalat om de negativa konsekvenserna för
den enskilde av att man betraktar ett ingripande mot den som ertappats med ett
butikstillgrepp som ett gripande vill jag framhålla att det inte kan anses stå i strid
med regeln i 24 kap. 7 § andra stycket RB att den gripne i avvaktan på polisens
ankomst tas med till ett kontor eller något annat skyddat utrymme i anslutning till
den plats där gripandet gjordes. En sådan åtgärd framstår tvärtom som motiverad
av hänsyn såväl till den gripnes integritet (jfr JO 1990/91 s. 82) som till intresset
av att förhindra att han avviker. Den inryms därför naturligen i institutet envars-
gripande och kan därmed inte betraktas som ett medtagande till förhör, dvs. som
en åtgärd som får vidtas endast av en polisman. Det kan tilläggas att ett envars-
gripande inte innefattar någon rätt för den som har gjort gripandet att hålla ett
förhör med den gripne. Jag återkommer till denna fråga i avsnittet om identifiering-
en av den gripne.

Om det visar sig att det inte är möjligt att överlämna den gripne till en polisman,
t.ex. beroende på att det från polismyndighetens sida vid ett telefonsamtal upplyses
att man inte kommer att sända någon polisman till platsen, får den som har gjort
gripandet anses ha fullgjort sina skyldigheter enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB.
Om denne får ett sådant besked, saknas följaktligen grund för att låta gripandet
bestå. Det finns i en sådan situation inte någon rätt för den som har gjort gripandet
att hålla kvar den gripne på platsen exempelvis i syfte att få till stånd ett av polisen
genomfört telefonförhör med denne. Det får i stället anses ankomma på polis-
                                                                    Dnr 4538-1998   Sid 24 (36)



myndigheten att upplysa den som har gjort gripandet om att den gripne omedelbart
skall friges.

Betydelsen av att den enskilde förklarar sig villig att medverka i snattefon-
förfarandet
Som framgår av vad som har sagts i närmast föregående avsnitt är den normala
formen för ingripande mot en person som har ertappats med ett butikstillgrepp att
betrakta som ett envarsgripande. Detta skede av snattefonförfarandet innefattar
således inte något annat moment av frivillighet från den gripnes sida än att denne i
många fall utan motstånd fogar sig i det tvång som han utsätts för.

Det har under utredningen upplysts att ett telefonförhör per snattefon genomförs
endast om den misstänkte samtycker till detta. Det finns mot bakgrund av det nyss
sagda anledning att ifrågasätta graden av frivillighet också vad gäller denna del av
förfarandet. Jag vill vidare understryka att exempelvis reglerna i 23 kap. 18 § RB,
som utgör ett viktigt inslag i förundersökningsförfarandet, har tillkommit i syfte att
främja det allmänna intresset av att brott utreds på ett objektivt och rättssäkert sätt
samt att dessa regler, i likhet med vad som allmänt gäller i fråga om rättegångs-
balkens bestämmelser, inte är dispositiva. Man måste ha i åtanke att det här är fråga
om en situation där den misstänkte kan antas känna sig stå under stark press av den
som har ingripit mot honom och där förhållandena även i övrigt är sådana att den
ståndpunkt som han intar med anledning av brottsmisstanken inte alltid blir
rationell och välövervägd. Det förhållandet att han under sådana omständigheter
förklarar sig gå med på att delta i ett förfarande, som i praktiken innebär att han
avstår från det skydd för hans rättssäkerhet som reglerna om förundersöknings-
förfarandet erbjuder, bör av nu angivna skäl inte tillmätas någon rättslig relevans.

Jag återkommer i det följande till frågan om det förenklade förfarandet enligt 23
kap. 22 § RB över huvud taget bör användas vid utredningen av butikssnatterier.
Det kan emellertid finnas anledning att redan här framhålla att såväl ett erkännande
som andra uppgifter från den misstänktes sida, som lämnas vid ett telefonförhör i
en situation av nu beskrivet slag, får anses ha ett tvivelaktigt värde i utrednings-
hänseende. Ett skäl härtill är att den polisman som håller förhöret inte har full-
ständig kontroll över förhörssituationen, och att den befattningshavare som i efter-
hand skall fatta beslut på grundval av utredningen därför vid värderingen av den
misstänktes uppgifter inte har någon möjlighet att på ett fullgott sätt bedöma i
vilken mån dessa har påverkats av de förhållanden under vilka de har lämnats. I
sammanhanget bör särskilt beaktas att den misstänkte under telefonförhöret står
under fysisk kontroll av målsäganden eller av någon som är i dennes ställe och som
tillika i processrättsligt hänseende är att anse som vittne till det inträffade.

Identifieringen av den misstänkte
Av de yttranden som har avgetts i ärendet framgår bl.a. att snattefonförfarandet
innebär att polis tillkallas endast i de fall där den misstänkte inte kan identifieras.
Av utredningen framgår vidare att identifieringen av den misstänkte i de fall där
snattefonförfarandet kommer till användning i viktiga hänseenden bygger på
uppgifter som inhämtas och per telefon vidarebefordras till polisen av den som har
gjort ingripandet.
                                                                      Dnr 4538-1998    Sid 25 (36)



Uppgiften att utreda anmälda brott ankommer på polisen, som är en del av den
statliga förvaltningsorganisationen. Enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regerings-
formen kan en förvaltningsuppgift överlämnas bl.a. till en enskild person. Om en
sådan uppgift innefattar myndighetsutövning skall överlämnandet enligt samma
lagrum ske med stöd av lag.

När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han
lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske (9 § polislagen). En sådan
rapportering anses, i likhet med åtgärden att upprätta en brottsanmälan, vara en
åtgärd vid myndighetsutövning (se NJA 1994 s. 325). Att fastställa den misstänktes
identitet i en situation där denne har påträffats på bar gärning utgör utan tvivel ett
centralt inslag i rapporterings- och anmälningsförfarandena.

Det bör vidare noteras att lagstiftningen ställer ett antal maktmedel, som alla får
anses innefatta myndighetsutövning, till polisens förfogande i syfte att identifiera
en misstänkt person. Enligt vad som föreskrivs i 24 kap. 2 §1 RB får, oberoende av
brottets beskaffenhet, den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott häktas –
och därmed också anhållas och gripas (se 24 kap. 6 § första stycket och 7 § första
stycket RB) – om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om
hans uppgift om detta kan antas vara osann. En viktig uppgift för den polisman,
som kommer till platsen för ett envarsgripande med anledning av misstanke om ett
brott som inte har fängelse ett år i straffskalan, är således att ta ställning till om han
skall överta gripandet med stöd av denna bestämmelse. I 19 § första stycket 2
polislagen föreskrivs vidare att en polisman, som med laga stöd griper eller annars
omhändertar eller avlägsnar någon, i anslutning till ingripandet, får kroppsvisitera
denne i den utsträckning som är nödvändig bl.a. för att hans identitet skall kunna
fastställas. Jag vill vidare erinra om rätten för en polisman enligt 23 kap. 8 § första
stycket RB att ta med en person som befinner sig på en brottsplats till förhör, om
denne utan giltig orsak vägrar att hörsamma en uppmaning att följa med till förhör.

Den som gör ett envarsgripande har däremot inte rättslig befogenhet att vidta några
åtgärder i syfte att fastställa den gripnes identitet. Av 29 § andra stycket polislagen
följer sålunda att kroppsvisitation i identifieringssyfte inte får utföras av den som
gör ett envarsgripande. Den gripne har inte heller någon skyldighet att upplysa den
som har gjort gripandet om sin identitet.

Det bör också påpekas att en för brott misstänkt person som inför en polisman upp-
ger sig vara någon annan kan fällas till ansvar för falsk tillvitelse, medan däremot
åtgärden att lämna osanna uppgifter om sin identitet till en butikskontrollant eller
annan enskild person inte medför sådant ansvar. Jag vill vidare framhålla att den
objektivitetsprincip som gäller för polisens brottsutredande verksamhet inte har
någon motsvarighet vad gäller målsäganden och personer som är i dennes ställe.

Det framstår mot den nu angivna bakgrunden som i hög grad anmärkningsvärt att
en så central del av brottsutredningsförfarandet som identifieringen av den miss-
tänkte i huvudsak överlämnas till en enskild person som dels företräder måls-
ägandens intressen i saken, dels kan komma att höras som vittne om det inträffade.
                                                                    Dnr 4538-1998      Sid 26 (36)



Det får självfallet inte förekomma att någon felaktigt blir föremål för åtal eller
tillställs ett strafföreläggande av det skälet att den person som har blivit ertappad
med ett brottsligt handlande inte har blivit identifierad på ett godtagbart sätt. Det
får med andra ord, när åklagaren beslutar i åtalsfrågan, inte finnas något utrymme
för tvivel om vilken person beslutet rör. Det finns skäl att i sammanhanget peka på
det krav på att den enskildes identitet skall vara fastställd som gäller för att an-
mälan skall få göras till socialnämnden när någon har omhändertagits enligt lagen
(1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (se FAP 023-1 avsnitt
6; se även JO 1993/94 s. 64). Man kan självfallet inte ställa lägre krav när det är
fråga om identifiering av den som är misstänkt för brott.

Det kan av nu angivna skäl inte godtas att uppgiften att identifiera en person som är
misstänkt för ett butikstillgrepp hanteras på sådant sätt att den i praktiken helt eller
delvis överlämnas till butiksägaren, en butikskontrollant eller någon annan enskild
person. Ansvaret för att den misstänktes identitet fastställs på ett riktigt sätt vilar
fullt ut på den polisiäre befattningshavare som utreder brottet. De uppgifter om den
misstänktes identitet som lämnas av en enskild person måste därför alltid kontrol-
leras av polisen, oavsett vilket stöd denne åberopar för uppgifterna.

Det ligger också i sakens natur att det för att en identitetskontroll skall uppfylla
rättssäkerhetens krav fordras att den misstänkte konfronteras med den som gör
kontrollen.

Det är således en uppgift för en befattningshavare inom polisen, och inte för en
butikskontrollant eller annan enskild person, att vid ett personligt sammanträffade
med den misstänkte exempelvis ta ställning till om en legitimationshandling som
företes av denne kan godtas som underlag för identifieringen. Andra metoder för
att fastställa den misstänktes identitet, som kan användas av polisen vid ett sådant
sammanträffande, är kontakt med någon tillförlitlig person som känner den miss-
tänkte eller utnyttjande av kopior av foto och passunderlag från passregistret. En
kontroll av nu nämnt slag kan inte ersättas av ett förfarande som består i att man
försöker utröna den misstänktes identitet genom att med utgångspunkt i uppgifter i
tillgängliga register ställa kontrollfrågor av olika slag, t.ex. om namn, person-
nummer och adress. Som jag tidigare har framhållit (se dnr 2540-1993) kan det inte
godtas att en viss persons identitet anses fastställd enbart på grund av att han har
lämnat korrekta svar på kontrollfrågor avseende uppgifter som finns i offentliga
register eller som annars är lättåtkomliga.

Om den gripne inte har överlämnats till en polisman i enlighet med vad som
föreskrivs i 24 kap. 7 § andra stycket RB, får av nu angivna skäl frågan om den
misstänktes identitet utredas i samband med ett förhör inom ramen för en för-
undersökning med den person som har angetts i butikens anmälan.

Snattefonförfarandet uppfyller således i det här diskuterade hänseendet inte de
rättssäkerhetskrav som måste ställas på en brottsutredning.
                                                                        Dnr 4538-1998     Sid 27 (36)



Förenklat utredningsförfarande
Som tidigare har nämnts grundas snattefonförfarandet på bestämmelsen i 23 kap.
22 § RB om brottsutredning i förenklad form. Tillämpningsområdet för denna
bestämmelse utvidgades genom en lagändring som trädde i kraft den 1 april 1995
(SFS 1994:1412). Det blev därigenom möjligt att tillämpa det förenklade för-
farandet även för brott med fängelse i straffskalan. Den 1 december 1995 ändrades
också bestämmelsen i 48 kap. 4 § RB, så att det blev möjligt att utfärda strafföre-
läggande även för fängelsebrott, förutsatt att böter ingår i straffskalan (SFS
1995:1162).

Det föreligger således inte något formellt hinder mot att tillämpa det förenklade
utredningsförfarandet i fråga om snatteri, medan denna utredningsform däremot är
utesluten i fråga om stöldbrott av normalgraden. Det är därför en lämplighetsfråga
om det förenklade förfarandet skall användas vid misstanke om snatteribrott.

I förarbetena till ändringen i 23 kap. 22 § RB (prop. 1994/95:23 s. 75 f.) uttalades
bl.a. följande om bakgrunden till denna.
      Befrielsen från skyldigheten att göra en förundersökning torde vara särskilt
      motiverad i de fall den misstänkte erkänner gärningen och det finns förutsättningar
      för att beivra brottet genom strafföreläggande eller ordningsbot. Detta är, med
      nuvarande reglering, inte möjligt ifråga om alla brott som kan bli föremål för
      strafföreläggande. En del av effektivitetsvinsterna med en förenklad reaktionsform
      går därför förlorad. Detta förhållande skulle bli än mer påtagligt om regeringens
      förslag i avsnitt 9.2. att utvidga möjligheterna att utfärda strafföreläggande genom-
      förs utan att regeln i 23 kap. 22 § RB ändras.
      Även i övrigt bör vid bötesbrott förundersökning kunna underlåtas när det rör sig om
      saker som inte kräver mer vidlyftig utredning.
      Det bör påpekas att den misstänkte genom sin inställning i skuldfrågan eller genom
      att påkalla ytterligare utredningsåtgärder i hög grad själv kan påverka om en
      fullständig utredning skall göras eller om han kan godta att förundersökning
      underlåts. Om målsäganden riktar anspråk mot den misstänkte, kan detta också
      medföra att en utredning behöver vidtas. När strafföreläggande utfärdas prövar
      dessutom åklagaren självständigt att underlaget är tillräckligt. Det torde därför inte
      uppstå några negativa konsekvenser ur rättssäkerhetssynpunkt.
Av det yttrande som har avgetts i ärendet av Polismyndigheten i Skåne framgår att
syftet med att tillämpa det förenklade förfarandet i snatteriärenden är att effek-
tivisera utredningsförfarandet. De vinster i detta hänseende som man gör genom
att använda det förenklade förfarandet har, enligt vad som kan utläsas ur yttrandet,
sin grund i att den misstänkte inte ges det rådrum och den möjlighet att förbereda
sitt försvar som följer av reglerna i 23 kap. 18 § RB och 12 § FUK samt i att det
förenklade förfarandet också i övrigt medför att regler hänförliga till förunder-
sökningsförfarandet sätts ur spel. Polismyndigheten pekar i sammanhanget särskilt
på regeln i 21 kap. 3 § RB om den misstänktes rätt att biträdas av försvarare och
reglerna i 5–7 §§ LUL om underrättelse och kallelse till vårdnadshavaren och
socialnämnden i de situationer där den misstänkte är under arton år. Jag åter-
kommer till de sist nämnda frågorna i avsnitten 5.7 och 5.8.

En grundläggande förutsättning för att man med stöd av regleringen i 23 kap. 22 §
RB skall kunna utreda brott i förenklad form får anses vara att förhållandena är
                                                                   Dnr 4538-1998    Sid 28 (36)



sådana, att den enskildes berättigade krav på en rättssäker handläggning av utred-
ningen inte åsidosätts. Den utvidgning av tillämpningsområdet för det förenklade
förfarandet som gjordes år 1995 syftade till att undanröja ett formellt hinder mot att
tillämpa detta förfarande i vissa situationer där en sådan användning i sak framstår
som lämplig. Lagstiftarens avsikt har däremot självfallet inte varit att öppna en
möjlighet för polisen att kringgå regler i rättegångsbalken och andra författningar
till skydd för den misstänktes rättssäkerhet, när den finner detta vara påkallat av
effektivitetsskäl. Som har sagts i det föregående framstår det som naturligt att de
allmänna principerna till skydd för den enskildes rättssäkerhet som avspeglas i
reglerna i 23 kap. RB och i FUK i möjligaste mån beaktas också vid utredningar
enligt 23 kap. 22 § RB.

Det förenklade förfarandet är väl lämpat för utredning direkt på platsen av enkla,
klart iakttagbara och ostridiga händelseförlopp där bedömningen av det subjektiva
rekvisitet typiskt sett inte vållar några svårigheter. Som exempel på sådana brott
kan nämnas olovlig körning och förseelser av olika slag mot trafikförfattningarna.
I fall av detta slag finns polismän normalt på plats och är vittnen till brottet. I
dessa fall innebär det förenklade förfarandet i praktiken väsentligen en lättnad i
dokumentationsskyldigheten.

Det i 23 kap. 22 § RB reglerade förfarandet är däremot generellt sett mindre väl
ägnat för utredning av brottsbalksbrott, eftersom man där ofta möter rättsliga
problem av olika slag. Frågan om man beträffande ett sådant brott skall använda
det förenklade förfarandet måste därför avgöras från fall till fall av en befattnings-
havare med tillräcklig juridisk kompetens.

Enligt 3 a § FUK skall en polisman, som ingriper mot ett brott eller annars kommer
till platsen för ett brott eller tar upp anmälan, vidta de utredningsåtgärder som är
möjliga, även om förundersökning inte hunnit inledas. Utredningen skall enligt
samma bestämmelse om möjligt färdigställas direkt på plats, och vidtagna åtgärder
skall så snart som möjligt anmälas för den som har rätt att leda förundersökning
rörande brottet. Det är således inte en uppgift för den polisman som verkställer en
sådan s.k. primärutredning att avgöra om brottet skall utredas genom förunder-
sökning eller genom användning av det förenklade förfarandet. Detta ställnings-
tagande ankommer i stället i första hand på den behörige förundersökningsledare
till vilken polismannen redovisar sina åtgärder.

I avsnitt 2 i FAP 404-1 finns föreskrifter som anknyter till bestämmelserna om
primärutredningsförfarandet. Enligt dessa föreskrifter skall den polisman, som
ingriper mot ett brott eller annars kommer till platsen för ett brott eller tar upp
anmälan om brott, bedöma om förundersökning bör inledas eller om brottet kan
utredas utan formell förundersökning. Om brottet kan antas föranleda böter och
utredningen kan färdigställas direkt på platsen, sägs detta skola ske om
förutsättningarna i övrigt är uppfyllda enligt 23 kap. 22 § RB. Polismannen skall
således vid tillämpningen av reglerna i 3 a § FUK göra en bedömning av om
förundersökning senare kan komma att inledas och vidta sina utredningsåtgärder
med utgångspunkt i denna bedömning (se Fitger, Rättegångsbalken del 2, s. 23:20).
                                                                        Dnr 4538-1998     Sid 29 (36)



Av vad som har sagts i det föregående följer att det inte är möjligt att i förväg
generellt slå fast att exempelvis alla erkända butikssnatterier skall utredas genom
det förenklade förfarandet. Det finns enligt min uppfattning i själva verket goda
skäl att diskutera frågan om detta utredningsförfarande över huvud taget bör
användas i fråga om butikssnatterier.

För att man skall kunna ta ställning till om ett stöldbrott har förekommit är det
nödvändigt att utreda dels om det i objektivt hänseende har förekommit något som
kan kvalificeras som ett olovligt tillgrepp, dels om den misstänkte har haft uppsåt
att tillägna sig det tillgripna. Den omständigheten att ett stöldbrott är att bedöma
som ringa och till följd därav skall betecknas som snatteri innebär inte att de rätts-
liga problem som man möter vid utredningen är mindre än vid ett brott som avser
egendom av större värde eller som av något annat skäl är att bedöma som stöld.
Utredningen av butikstillgrepp är i själva verket förenad med särskilda svårigheter
såvitt avser bedömningen av såväl det objektiva som det subjektiva rekvisitet. Man
kan här särskilt peka på det förhållandet att det fysiska tillgripandet av en vara i en
snabbköpsbutik eller ett varuhus inte bara är tillåtet utan i själva verket i de flesta
fall är förutsatt som ett i praktiken nödvändigt led i inköpet av varan. Det är först
när varan förs förbi en viss punkt – t.ex. kassan eller gränsen mellan skilda av-
delningar i ett varuhus – som tillgreppet övergår till att bli olovligt. Såvitt gäller
snatteribrottet tillkommer att försök till snatteri är straffritt. Detta förhållande ger
upphov till särskilda svårigheter i rättsligt hänseende, eftersom gränsdragningen
mellan stöld och snatteri inte bestäms enbart av det tillgripnas värde utan också av
andra omständigheter av mångskiftande slag. De nu nämnda omständigheterna är
ägnade att försvåra också bedömningen av om det subjektiva rekvisitet för straff-
ansvar – tillägnelseuppsåt – är uppfyllt. Erfarenheter från det praktiska rättslivet
visar att det i fråga om butikstillgrepp inte är ovanligt att förundersökningar läggs
ned och åtal ogillas på den grunden att det inte förelegat något fullbordat snatteri-
brott eller att tillägnelseuppsåt inte kunnat styrkas.

Åklagarutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat
åklagarväsende, att ordningsbotsinstitutet skulle kunna användas också vid
snatteribrott. Något sådant förslag lades inte fram i propositionen. De skäl hän-
förliga till rättssäkerhetsaspekterna som anfördes för regeringens ställningstagande
i frågan återges här (prop. 1994/95:23 s. 106 f.), eftersom resonemanget får anses
ha intresse också för frågan om polisens möjligheter att använda ett utrednings-
förfarande enligt 23 kap. 22 § RB vid snatteribrott.

      Åklagarutredningen har mot bakgrund av bötesreformen föreslagit att det införs en
      möjlighet att förelägga ordningsbot även för brott som har dagsböter i straffskalan
      om brottet inte föranleder svårare påföljd än penningböter. Det huvudsakliga syftet
      med förslaget är att det därigenom blir möjligt att förelägga ordningsbot för vissa
      fall av snatteri. Utredningen menar att starka praktiska skäl talar för att denna
      möjlighet införs och att detta blivit möjligt genom den ovan nämnda bötesreformen.
      Utredningen anför vidare att de farhågor som tidigare framförts är överdrivna. Det
      gäller invändningar om att polis saknar tillräcklig utbildning för att klara av att göra
      en uppsåtsbedömning och att denna bedömning över huvud taget är vansklig att göra
      i samband med ordningsbotsförelägganden samt att snatteri är ett så allvarligt brott
      att de kriminalpolitiska effekter som ligger i själva förfarandet vid strafföreläggande
      och förhandling i domstol bör tas tillvara. – – –.
                                                                           Dnr 4538-1998      Sid 30 (36)



      Även om det är en förutsättning för att förslaget skall genomföras att endast helt
      okomplicerade fall blir föremål för ett föreläggande kvarstår enligt regeringens
      mening en viss tveksamhet om det lämpliga i att polis anförtros denna uppgift.
      Riksåklagaren anför i sitt remissvar att snatteribrottet enligt hans mening ofta är
      juridiskt svårbedömt och att det därför inte är någon slump att många förunder-
      sökningar slutar med ett beslut att inte väcka åtal och att åtal inte sällan leder till en
      frikännande dom.
Förutom uppsåtsfrågan skall det beaktas om brottet är fullbordat och om gärningen
är sådan att det är tillräckligt med penningböter som påföljd. Det är inte endast
värdet av det tillgripna som är avgörande för den senare frågan.

Som riksdagens ombudsmän påpekar torde det ofta krävas goda kunskaper i
straffrätt för att avgöra om situationen är problematisk ur rättslig synvinkel eller
inte. Enligt regeringens mening kan det därför ur rättssäkerhetssynpunkt ifråga-
sättas om utredningens förslag skall genomföras.

Regeringen, som vidare påpekade att användningen av ordningsbot vid snatteri
krävde att polis kallades till platsen, fann sammanfattningsvis att utredningens
förslag inte tycktes medföra några effektivitetsvinster samt att det också av
rättssäkerhetsskäl var tveksamt om förslaget borde genomföras.

Det kan tilläggas att riksdagen tidigare vid flera tillfällen hade avslagit motioner
om användning av ordningsbot vid snatterier bl.a. med den motiveringen att de
aktuella brottsrekvisiten – såväl de objektiva som de subjektiva – är sådana att de
erfarenhetsmässigt kräver överväganden av en art som inte gärna kan företas inom
ramen för ordningsbot (se t.ex. JuU 1986/87:21 s. 6 f. och 1987/88:39 s. 5 f.).

Av vad som har sagts i det föregående framgår att man vid utredningen av ett
butikstillgrepp inte kan nöja sig med ett enkelt erkännande av den misstänkte, och
detta gäller oavsett om gärningen är att bedöma som stöld eller som snatteri.
Händelseförloppet måste i stället klarläggas i alla de hänseenden som krävs för att
man skall kunna göra ett välgrundat ställningstagande i ansvarsfrågan. Det måste
härvid beaktas att det är fråga om situationer där en person direkt på platsen ställs
inför en anklagelse för ett uppsåtligt tillgreppsbrott och där man kan utgå från att
han i många fall inte är i stånd att omedelbart ta ställning till en sådan anklagelse
på ett rationellt och välövervägt sätt. För ett sådant ställningstagande krävs t.ex. att
den misstänkte har klart för sig vad som krävs för att ett fullbordat snatteribrott
skall föreligga och att han inser vad som fordras för att gärningen skall anses ha
begåtts uppsåtligen. Det kan vidare mycket väl tänkas att också en misstänkt som
anser att han inte har haft något tillägnelseuppsåt omedelbart erkänner gärningen
bara för att snabbt slippa ut ur en obehaglig situation. Det kan tilläggas att butiks-
snatteri är att betrakta som ett centralt förmögenhetsbrott (se JuU 1986/87:21 s. 7
och 1987/88:39 s. 6), och att det för den enskilde knappast framstår som mindre
allvarligt att anklagas för ett butikssnatteri än för en butiksstöld.

Av vad som nu har sagts följer vidare att sådana kortfattade anteckningar om det
inträffade som är den normala dokumentationsformen vid en utredning enligt 23
kap. 22 § RB inte kan anses utgöra ett tillfredsställande underlag för åklagarens
ställningstagande i åtalsfrågan i ett ärende om butikssnatteri.
                                                                   Dnr 4538-1998    Sid 31 (36)



Enligt min uppfattning bör av nu angivna skäl butikssnatterier utredas enligt reg-
lerna om förundersökning. Detta innebär bl.a. att den misstänkte i enlighet med
vad som föreskrivs i 23 kap.18 § RB och 12 § FUK, på samma sätt som om miss-
tanken i stället hade avsett stöld, skall få en formell underrättelse om misstanken
och om sin rätt att anlita försvarare under utredningen samt skäligt rådrum för att
ta ställning till vad som har kommit fram genom denna. Ett utredningsförfarande
som innebär att de nu nämnda bestämmelserna inte tillämpas bör således av rätts-
säkerhetsskäl i princip inte användas vid misstanke om butikssnatteri. Det kan
visserligen sägas att det inte borde vara uteslutet att använda det förenklade för-
farandet i okomplicerade fall. Häremot kan emellertid med fog invändas att redan
bedömningen av om det rör sig om ett i rättsligt hänseende svårbedömt fall eller ej
ställer krav på goda kunskaper i straffrätt. Härtill kommer att en sådan bedömning
kräver att utredningen är slutförd eller i varje fall i det närmaste färdigställd.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att reglerna i 23 kap. 22 § RB inte kan
åberopas till stöd för en generell användning av det förenklade utredningsförfaran-
det vid butikssnatterier på det sätt som snattefonförfarandet förutsätter, och att det
förenklade förfarandet även i övrigt typiskt sett framstår som en ur rättssäkerhets-
synpunkt otillfredsställande metod för att utreda sådana brott. En annan sak är att
primärutredningsförfarandet enligt

23 kap. 3 § tredje stycket RB och 3 a § FUK normalt får anses vara väl lämpat för
det inledande skedet av utredningen av butikstillgrepp. Jag kan här hänvisa till vad
som sägs i denna fråga i proposition 1994/95:23 s. 78. En polisman som kommer
till platsen för ett butikssnatteri bör emellertid, när han där vidtar utrednings-
åtgärder med stöd av bestämmelserna om primärutredning, på samma sätt som när
ett butikstillgrepp är att bedöma som stöld utgå från att förundersökning senare
kommer att inledas. Detta innebär bl.a. att den misstänkte, när han hörs, skall
underrättas om misstanken och om sin rätt till försvarare, att de förhör som hålls
skall dokumenteras på det sätt som gäller vid förundersökningar samt att den
misstänkte skall ges tillfälle att granska uppteckningen av förhöret med honom
enligt vad som föreskrivs i 23 kap. 21 § andra stycket RB.

Jag vill avslutningsvis erinra om att ett resultat av att en polisman med stöd av 24
kap. 2 § och 7 § första stycket RB övertar ett envarsgripande av en för snatteri
misstänkt person blir att förundersökning inleds (jfr SOU 1995:47 s. 155 och JO
1993/94 s. 97).

Försvarare
Polismyndigheten i Skåne har gjort gällande att användningen av det förenklade
utredningsförfarandet enligt 23 kap. 22 § RB innebär att den misstänktes rätt enligt
21 kap. 3 § första stycket RB att anlita biträde av försvarare bortfaller. I likhet med
Riksåklagaren anser jag däremot att det av lagtexten klart framgår att denna rätt
föreligger, även om den misstänkte inte har delgetts misstanke om brott, och
oavsett om utredningen redan från början har formen av en förundersökning eller
om den har inletts som en utredning enligt 23 kap 22 § RB. Härav följer att det inte
                                                                  Dnr 4538-1998    Sid 32 (36)



är rättsligen möjligt att använda snattefonförfarandet, om den misstänkte vill anlita
försvarare under utredningen.

Lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL)
Av det yttrande som har avgetts av Polismyndigheten i Skåne framgår att myndig-
heten anser att användningen av det förenklade förfarandet enligt 23 kap. 22 § RB
får till följd att reglerna i 5–7 §§ LUL om underrättelse och kallelse till den unges
vårdnadshavare och till socialnämnden inte är tillämpliga. Man kan vidare dra den
slutsatsen att polismyndigheten är av den uppfattningen att detta är en av för-
tjänsterna med det förenklade förfarandet.

Ett viktigt syfte med reglerna i LUL är, som framhålls i Riksåklagarens yttrande,
att få till stånd en samverkan mellan den unges vårdnadshavare, å den ena sidan,
och de sociala och brottsutredande myndigheterna, å den andra, i syfte att till-
rättaföra den unge. Som framgår av redogörelsen för den rättsliga regleringen har
lagstiftaren av detta skäl tagit in regler i 5–7 §§ LUL om skyldighet att underrätta
vårdnadshavaren och socialnämnden om brottsmisstankar mot personer under 18 år
samt att kalla vårdnadshavaren och socialnämnden till förhör med den unge.
Skyldigheten att underrätta och kalla socialnämnden avser alla brott som kan följas
av fängelse, och motsvarande skyldighet gentemot vårdnadshavaren avser i princip
brott av alla slag. Som framgår av redogörelsen för den rättsliga regleringen görs
emellertid i sistnämnda hänseende undantag bl.a. för de fall där det uppenbarligen
rör sig om en förseelse av mycket bagatellartat slag eller där det kan antas att det
skulle vara till större skada än nytta för den unge om vårdnadshavaren underrättas.
Som ett annat exempel på möjlighet att göra avsteg från regeln om skyldighet att
underrätta och kalla vårdnadshavarna nämns i förarbetena att förhör med den unge
av utredningsskäl måste hållas omedelbart men hans vårdnadshavare inte kan nås.

Reglerna i LUL ger uttryck för samhällets kriminalpolitiska hållning såvitt avser
brott av unga. Det kan självfallet inte godtas att de brottsutredande myndigheterna i
syfte att effektivisera utredningarna av brott av visst slag tillämpar ett förfarande
som innebär att regler av central betydelse på detta område i praktiken inte kan
tillämpas. Det framstår enligt min mening som uppenbart att lagstiftarens avsikt har
varit att brott begångna av personer under 18 år alltid skall utredas i enlighet med
den specialreglering som finns i LUL. Jag vill i detta sammanhang särskilt under-
stryka att ett allmänt intresse av att utreda snatteriärenden så snabbt och enkelt som
möjligt inte kan anses vara ett sådant i det nyss nämnda förarbetsuttalandet åsyftat
utredningsskäl som motiverar att man underlåter att underrätta och kalla den unges
vårdnadshavare. Kravet på snabbhet tillgodoses här i stället genom de särskilda
regler i denna fråga som finns intagna i LUL.

Av det sagda följer att endast sådana mycket bagatellartade brott som åsyftas i
förarbetena till 5 § LUL kan utredas med användning av det förenklade förfarandet
enligt 23 kap. 22 § RB. Med anledning av vad som har sagts i det föregående om
skyldigheten enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB för den som har gripit en för brott
misstänkt person att skyndsamt överlämna denne till närmaste polisman vill jag
framhålla, att motsvarande skyldighet enligt 34 § LUL gäller när en enskild person
                                                                  Dnr 4538-1998   Sid 33 (36)



har gripit någon som är under 15 år på grund av misstanke om ett brott som kan
följas av fängelse. Inte heller här finns det således utrymme för ett ”överlämnande”
per telefon.

Sammanfattande synpunkter
Av vad som har sagts i det föregående framgår att man enligt min mening av flera
skäl inte kan acceptera en användning av snattefonförfarandet så som detta be-
skrivits i de yttranden som har avgetts i ärendet. Dessa skäl kan sammanfattas på
följande sätt.

Snattefonförfarandet innebär att den misstänkte inte vid något tillfälle samman-
träffar med en befattningshavare inom polisväsendet med anledning av det in-
träffade, och att polisen därmed inte framträder som en synlig aktör i samhällets
brottsbeivrande och brottsförebyggande verksamhet. Man går därför miste om det
pedagogiska och brottsförebyggande värde som ligger i att den som är misstänkt
för ett butikssnatteri, åtminstone vid något tillfälle under utredningen, ställs öga
mot öga med en polisiär befattningshavare som har till uppgift att som statens
företrädare ingripa mot brottet. Jag vill här erinra om de förarbetsuttalanden om det
lämpliga i att man vid butikstillgrepp tillämpar reglerna om s.k. primärutredning
som har återgetts i det föregående. Det finns vidare anledning att peka på att en av
de bärande tankarna bakom närpolisreformen är att polisen skall fungera brotts-
förebyggande bl.a. genom att vara synlig i lokalsamhället.

Användning av snattefonförfarandet medför inte bara att, i enlighet med rådande
praxis för ingripanden med anledning av butikstillgrepp, centrala delar av det
inledande utredningsförfarandet – identitetskontroll och förfrågan om den miss-
tänktes inställning till brottsmisstanken – handhas av en enskild person, t.ex. en
butiksinnehavare eller en butikskontrollant, som antingen har ett eget intresse i
saken eller agerar på uppdrag av någon som har ett sådant intresse och som inte är
underkastad den objektivitetsprincip som gäller för polisen. Härtill kommer att
också den del av utredningsförfarandet, som utgörs av det av en polisman hållna
telefonförhöret, kännetecknas av att den misstänkte står under kontroll av måls-
äganden eller en företrädare för denne, som genom den attityd som han intar mot
den misstänkte i hög grad kan påverka förhörssituationen.

Redan gällande praxis i fråga om ingripanden mot personer som är misstänkta för
butikssnatteri innebär att brottsutredande uppgifter som ankommer på polisen utan
lagstiftarens medverkan överförs till en butikskontrollant eller någon annan som
företräder målsägandens intressen. Snattefonförfarandet innebär att ytterligare ett
steg tas i denna riktning. Den som, sett ur den misstänktes perspektiv, i första hand
företräder intresset av att brott beivras blir därmed målsäganden eller någon som är
i dennes ställe.

Det finns vidare anledning att erinra om att en butiksanställd eller en butiks-
kontrollant som ingriper mot en person med anledning av ett butikstillgrepp kan
komma att höras som vittne med anledning av omständigheterna kring ingripandet.
Det måste betraktas som anmärkningsvärt att det överlämnas åt ett vittne som
                                                                    Dnr 4538-1998   Sid 34 (36)



tillika är en partsföreträdare att i viktiga hänseenden ombesörja utredningen av det
brott som han har bevittnat.

Av det sagda framgår att det här är fråga om ett utredningsförfarande som inte gör
någon klar åtskillnad mellan målsäganden eller den som är i hans ställe, å den ena
sidan, och polisen som företrädare för det allmänna intresset av ett objektivt och
rättssäkert brottsutredningsförfarande, å den andra. Det finns härmed en påtaglig
risk för att polisen och målsäganden – eller den person som för målsägandens
räkning och i egenskap av vittne till det inträffade har ingripit mot den misstänkte –
i den misstänktes ögon kommer att framstå som aktörer som nära och förtroende-
fullt samverkar med varandra i det gemensamma syftet att tillgodose målsägandens
intresse av att tillgreppet beivras. Det är uppenbart att en sådan ordning är ägnad att
försätta den misstänkte i underläge och att rubba hans tilltro till objektiviteten i
förfarandet.

Redan dessa synpunkter av principiell natur är enligt min mening tillräckliga för att
man skall finna anledning att ifrågasätta användningen av snattefonförfarandet.
Metoden kan emellertid kritiseras också utifrån mera renodlat rättsliga utgångs-
punkter.

Det förfarande som normalt tillämpas av exempelvis en butikskontrollant för att
säkerställa identifiering och rapportering av en person som har ertappats med ett
butikstillgrepp måste betraktas som ett envarsgripande enligt 24 kap. 7 § andra
stycket RB. Av detta följer att den som har blivit föremål för ingripandet skall
överlämnas till en polisman. Denna bestämmelse kan inte tolkas på annat sätt än att
den avser ett förfarande som innebär att polismannen har faktisk möjlighet att
överta gripandet eller att på platsen vidta någon annan åtgärd, t.ex. att kropps-
visitera den misstänkte. Ett överlämnande enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB kan
således inte göras per telefon. De utredningsåtgärder som är avsedda att vidtas i
samband med ett fysiskt överlämnande av den misstänkte till en polisman kan inte
lagligen ersättas med ett telefonförhör i omedelbar anslutning till gripandet. Om en
polisman inte kan komma till platsen skall den gripne därför omedelbart friges. I
det här diskuterade hänseendet står snattefonförfarandet således i direkt strid med
gällande lag. En annan sak är att det kan vara av värde att det hos polismyndighet-
en finns ett särskilt telefonnummer som kan användas av den som vill få en polis-
man till platsen för ett envarsgripande.

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har gett uttryck för uppfattningen att snatte-
fonförfarandet inte kan användas om det råder osäkerhet om den misstänktes iden-
titet. Det är en självklarhet i en rättsstat att den som blir föremål för ett åtal eller
tillställs ett strafföreläggande dessförinnan måste ha fått sin identitet fastställd på
sådant sätt att det inte finns utrymme för att ifrågasätta riktigheten av identifiering-
en. Fastställandet av den misstänktes identitet är en utredningsåtgärd som vidtas
vid polisens myndighetsutövning och som inte till någon del kan överlåtas på en
enskild person. Uppgiften att identifiera den misstänkte kan inte heller fullgöras på
ett tillfredsställande sätt genom att en polisman vid ett telefonsamtal med den
misstänkte gör en registerkontroll och ställer olika kontrollfrågor. För att identi-
fieringen skall uppfylla rättssäkerhetens krav fordras att den görs av en befattnings-
                                                                   Dnr 4538-1998    Sid 35 (36)



havare inom polisväsendet vid ett personligt sammanträffande med den misstänkte,
som ger möjlighet till en kontroll av legitimationshandlingar eller en kontroll av
annat lika tillförlitligt slag. Det är således aldrig möjligt att med användning av
snattefonförfarandet fastställa den misstänktes identitet på ett ur rättssäkerhets-
synpunkt godtagbart sätt.

Vidare talar starka rättssäkerhetsskäl mot att det förenklade utredningsförfarandet
enligt 23 kap. 22 § RB över huvud taget används av polisen vid utredningen av
butikssnatterier. Det är svårt att förstå varför det grundläggande skydd för den
misstänktes rättssäkerhet, som följer bl.a. av reglerna i 23 kap. 18 § RB och 12 §
FUK om skyldigheten att underrätta den misstänkte om hans rätt till försvarare och
om hans rätt att ta del av utredningen, skulle falla bort exempelvis av det skälet att
värdet av den egendom som tillgrips i en butik ligger under en viss beloppsgräns.
Ett sådant synsätt framstår som särskilt svårförklarligt med hänsyn till att butiks-
snatterier i många fall snarare ger upphov till fler problem i rättsligt hänseende än
vad som är fallet med sådana tillgreppsbrott som på grund av det tillgripnas värde
och omständigheterna i övrigt är att betrakta som stöld. Den omständigheten att en
misstänkt person i omedelbar anslutning till att han har ertappats med ett butiks-
snatteri förklarar att han är beredd att medverka i ett förfarande som innebär att han
avstår från sina rättigheter enligt bl.a. 23 kap. 18 § RB bör mot denna bakgrund
inte tillmätas någon relevans för valet av utredningsform.

En annan sak är att det ofta kan vara lämpligt att vid misstanke om butikssnatteri
inledningsvis tillämpa reglerna i 23 kap. 3 § tredje stycket RB och i 3 a § FUK om
s.k. primärutredning. Den polisman som vidtar utredningsåtgärder med stöd av
dessa bestämmelser bör emellertid därvid utgå från att förundersökning senare
kommer att inledas.

Av lagstiftarens syfte med reglerna i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare följer att brott av personer under arton år alltid skall utredas under
sådana former att reglerna i denna lag kan tillämpas fullt ut. Detta innebär att
användning av snattefonförfarandet i sådana fall är utesluten redan av detta skäl.
Den ordning som i detta hänseende tillämpas av Polismyndigheten i Skåne står
således i strid med gällande rätt.

Det kan tilläggas att också polismyndighetens åsikt, att användningen av det för-
enklade utredningsförfarandet enligt 23 kap. 22 § RB innebär att den misstänktes
rätt att biträdas av försvarare bortfaller, har sin grund i en missuppfattning om
innebörden av lagstiftningen på området.

Det är självfallet angeläget att begångna brott utreds och beivras, och det är också
naturligt att de brottsbekämpande myndigheterna kontinuerligt utvecklar och för-
bättrar sina metoder i detta hänseende. Den vällovliga ambitionen att rationalisera
och effektivisera utredningsarbetet får emellertid aldrig sträcka sig så långt att
grundläggande principer till skydd för den enskildes rättssäkerhet sätts åt sidan, och
det kan självfallet än mindre godtas att en utredningsmetod står i direkt strid med
gällande lag. Det är därför angeläget att varje beslut att införa nya metoder föregås
av en noggrann analys av de rättsliga frågor som kan komma att aktualiseras.
                                                                 Dnr 4538-1998   Sid 36 (36)



De frågor som har behandlats i detta ärende är av den arten att jag finner anledning
att fästa Justitiedepartementets uppmärksamhet på dem genom att överlämna en
kopia av detta beslut. Jag överlämnar vidare för kännedom en kopia av beslutet till
justitieutskottet.
