# Kritik mot polis och åklagare för långsam handläggning av en förundersökning om våldtäkt där målsäganden var under 18 år samt mot åklagare för dröjsmål med att vidarebefordra en framställan om målsägandebiträde till rätten

JO 2003-10-15 dnr 4547-2002

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                   Sid
                                                                      2003-10-15        4547-2002            1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Kritik mot polis och åklagare för långsam handläggning av en
                        förundersökning om våldtäkt där målsäganden var under 18 år samt mot
                        åklagare för dröjsmål med att vidarebefordra en framställan om
                        målsägandebiträde till rätten

## Anmälan

I en anmälan till JO, som kom in den 16 december 2002, framförde AA kritik mot
                        Polismyndigheten i Uppsala län med anledning av handläggningen av en polis-
                        anmälan om våldtäkt. Av anmälan framgick att polisanmälan först hade gjorts till
                        Polismyndigheten i Gävleborgs län den 11 december 2001 och att den därefter
                        överlämnats till Polismyndigheten i Uppsala län den 27 december 2001. Enligt AA
                        hade polismyndigheten vid tidpunkten för anmälan till JO ännu inte vidtagit någon
                        åtgärd med anledning av polisanmälningen.

## Utredning

Handlingar i Polismyndighetens i Uppsala län ärende – – – infordrades och
                        granskades. Av dessa framgick bl.a. följande. Ärendet kom in till polismyndigheten
                        den 27 december 2001 och förundersökning inleddes samma dag. Enligt anmälan
                        hade en då 17-årig flicka blivit våldtagen av en utpekad gärningsman. Polisen i
                        Gävle hade i december 2001 hållit ett förhör med flickan och med en sjuk-
                        sköterska. Den 8 januari 2002 övertog åklagare ledningen av förundersökningen –
                        – – . Kammaråklagaren BB (Åklagarmyndigheten i Västerås, åklagarkammaren i
                        Uppsala) gav den 14 januari 2002 utredningsdirektiv innebärande bl.a. att två
                        personer skulle höras. I maj och december 2002 skickade hon påminnelser till
                        polisen och frågade vad som hade hänt i ärendet. Enligt två tjänsteanteckningar
                        upprättade av polisen i Gävle daterade den 18 december 2001 och den 7 januari
                        2002 önskade målsäganden att ett målsägandebiträde skulle förordnas för henne.

                        Åklagarkammarens diarieblad i ärendet granskades. Vidare inhämtades BB:s
                        påminnelser till polisen i mars, maj, augusti och december 2002 samt i januari
                        2003.

                        Muntliga upplysningar inhämtades från båda de nämnda polismyndigheterna.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                        Dnr 4547-2002    Sid 2 (8)




Ärendet remitterades därefter till Polismyndigheten i Uppsala län för upplysningar
och yttrande om handläggningen av ärendet. Polismyndigheten (länspolismästaren
CC) kom in med ett remissvar av följande lydelse jämte ett yttrande från chefen för
kriminalavdelningen DD (här utelämnat).

      Av polismyndighetens kriminaldiarium (RAR) framgår att anmälan diariefördes vid
      myndigheten den 27 december 2001. Förundersökning inleddes samma dag med
      polismyndigheten som förundersökningsledare. Den 8 januari 2002 antecknades EE
      som handläggare av ärendet och åklagare övertog förundersökningen. Den 10
      januari 2002 inträdde kammaråklagare BB som förundersökningsledare. Därefter har
      ingen åtgärd i ärendet antecknats i diariet förrän den 3 januari 2003 då FF övertog
      handläggningen. Handlingar från förundersökningsledaren, JO:s aktbilagor nr 12 till
      17, har inte antecknats i diariet då detta inte varit rutin i RAR.
      Polismyndigheten har inhämtat yttrande av chefen för kriminalavdelningen, DD. Av
      det yttrandet och yttrande av dåvarande chefen för våldsroteln GG och
      utredningsansvarig för familjevåld HH framgår att orsaken till den bristande
      handläggningen varit dels EE:s sjukdom, dels hög arbetsbelastning på
      familjevåldsenheten. Av chefen kriminalavdelningens yttrande framgår att åtgärder
      vidtagits för att framöver förhindra bristande handläggning som i aktuellt ärende.
      Polismyndigheten konstaterar att handläggningen av ärendet – – – varit bristfällig
      och att myndigheten saknat effektiva rutiner för att bevaka att åtgärder vidtas i ett
      prioriterat ärende då handläggaren av skilda orsaker inte kunnat fullfölja sitt
      uppdrag. Chefen för kriminalavdelningen har på eget initiativ vidtagit ett flertal
      åtgärder för att förhindra en upprepning. Förundersökningsledarens direktiv skall
      numera antecknas i ärendehanteringsregistret DurTvå. Vid de resultatdialoger som
      länspolismästaren för två gånger per år med avdelningar och enheter kommer
      handläggningstider i prioriterade ärenden att särskilt uppmärksammas. Polis-
      myndigheten kommer att med chefen för Åklagarkammaren i Uppsala upprätta
      rutiner så att åklagare som förundersökningsledare tidigt uppmärksammar
      myndigheten på ärenden där handläggningen är bristfällig.
Ärendet remitterades också till Åklagarmyndigheten i Västerås för upplysningar
och yttrande om handläggningen av det aktuella ärendet, varvid myndigheten
särskilt skulle ange om åklagaren erhållit målsägandens begäran om målsägande-
biträde och i så fall vilka åtgärder som vidtagits med anledning av denna.

Åklagarmyndigheten (överåklagaren JJ) kom in med ett remissvar jämte ett
yttrande från BB.

BB anförde bl.a. följande.
      Den 14 januari 2002 skrev jag utredningsdirektiv som samma dag expedierades till
      polisen. Tre dagar därefter alltså den 17 januari 2002 fick jag muntligt besked av EE
      att hon skulle handlägga ärendet hos polisen. Vid samtalet diskuterade vi även vad
      som skulle göras i ärendet och vi var överens om att hon skulle följa de skriftliga
      direktiven.
      Den 19 mars 2002 skickade jag en förfrågan till EE där jag undrade om hon hunnit
      med att höra någon av de två som skulle höras. Som svar meddelade hon per telefon
      den 3 april 2002 att hon hade hört en av personerna och att hon nu skulle höra den
      andra. Hon upplyste mig också om att en annan polis skulle hålla förhör med den
      misstänkte.
      Den 14 maj 2002 översände jag en förfrågan till EE. Jag undrade då om den andra
      personen eller den misstänkte hade hörts samtidigt som jag bad henne översända
      utskrift av förhöret med den först hörda personen.
                                                                         Dnr 4547-2002     Sid 3 (8)




      Den 9 augusti 2002 skickade jag en förfrågan till EE där jag undrade om ytterligare
      förhör hade hållits.
      Den 4 december 2002 skrev jag till EE och undrade vad som händer i ärendet.
      Jag har inte antecknat att jag skulle ha erhållit något svar på de tre senaste
      påminnelserna till EE.
      Någon gång i januari 2003 fick jag besked från våldsroteln att kriminalinspektören
      FF var ny handläggare av ärendet. Den 20 januari 2003 skrev jag till honom och
      undrade om han hade tittat på ärendet. Därefter har han och jag haft telefonkontakt
      och varit överens om att han skall följa de tidigare givna direktiven.
      Jag har noterat att målsäganden begärt att målsägandebiträde skall förordnas för
      henne. När ärendet lottades på min rotel gjorde jag den bedömningen att det skulle
      bli svårt att styrka brott, men att vissa förundersökningsåtgärder borde vidtas innan
      jag kunde fatta något beslut. Min uppfattning var att jag därefter omedelbart skulle
      kunna fatta beslut i åtalsfrågan eller ge vidare direktiv och i samband med detta ha
      ett bättre underlag för att kunna ge tingsrätten information i frågan om förordnande
      av målsägandebiträde. Dessa överväganden är skälet till att jag inte inledningsvis
      vidarebefordrade måls-ägandens begäran om biträde till tingsrätten.
      De utredningsdirektiv som jag lämnade har ännu inte följts. Den 7 mars 2003
      lämnade jag in en framställan om förordnande av målsägandebiträde till tingsrätten.
      Den 12 mars 2003 förordnade tingsrätten biträde för målsäganden.


JJ anförde bl.a. följande.

      Enligt 7 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde är det rätten som beslutar om
      förordnande av målsägandebiträde. Åklagare är således inte behöriga att pröva
      frågan. Av 23 kap. 5 § rättegångsbalken följer att undersökningsledaren skall göra
      anmälan hos rätten om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde. Någon frist
      inom vilken tid detta skall ske har inte angivits i lagen. Inte heller i förarbetena
      anges inom vilken tid åklagaren skall inge framställan till rätten. (Se prop.
      1987/88:107 s. 30 och 44.) Även i det nu upphävda allmänna rådet från
      Riksåklagaren om målsägandefrågor (RÅC I:122) saknas rekommendationer inom
      vilken tid en framställan om målsägandebiträde bör ges in. Inte heller i doktrinen
      synes det ges någon vägledning om vilket skyndsamhetskrav som bör gälla i dessa
      fall. Det framstår därför som oklart med vilken grad av skyndsamhet åklagaren bör
      hantera en framställan om förordnande av målsägandebiträde.
      När det gäller en begäran från en misstänkt om att offentlig försvarare skall
      förordnas bör åklagaren omedelbart överlämna framställan till domstolen. (Se Fitger,
      Rättegångsbalken, s. 23:34 och JO 1964 s. 97.) I fall den misstänkte inte är frihets-
      berövad kan det emellertid, med hänsyn till hur arbetet är organiserat vid åklagar-
      kamrarna, i praktiken dröja flera dagar innan ansvarig åklagare har möjlighet att
      tillse att framställan överlämnas till rätten. Att så kan bli fallet måste accepteras. En
      mycket snabb handläggning av frågan är givetvis påkallad när den misstänkte är
      frihetsberövad. När det gäller dessa ärenden finns också en organisation vid
      åklagarkamrarna för att tillgodose detta krav på skyndsamhet. När det gäller
      framställan om offentlig försvarare synes således kravet på skyndsamhet hanteras
      olika beroende på omständigheterna.
      Även om rutinerna varierar när det gäller att inge en framställan om offentlig
      försvarare bör detta, som nämnts, ske förhållandevis snabbt. Det är emellertid inte
      givet att samma höga skyndsamhetskrav generellt bör gälla vid hanteringen av
      framställan om målsägandebiträde. Detta eftersom rättssäkerhetsaspekterna inte är
      desamma i de båda fallen. Å andra sidan kan en måls-ägande vara i stort behov av
      att snabbt få det stöd och den hjälp som ett måls-ägandebiträde kan utgöra, varför en
      mycket skyndsam handläggning ibland kan vara påkallad. Det torde således även
      finnas anledning till olika grad av skyndsamhet när det gäller att till rätten inge en
      begäran om att målsägandebiträde skall förordnas. Sammanfattningsvis förefaller det
                                                                        Dnr 4547-2002     Sid 4 (8)




      således vara svårt att generellt uttala sig om inom vilken tid en framställan om
      målsägandebiträde bör ges in till rätten. Trots detta gör jag bedömningen att det inte
      i något fall finns skäl för att under längre tid dröja med att inge framställan.
      Den handläggande åklagaren har i det aktuella fallet förklarat att hon avvaktat med
      att ge in framställan för att domstolen skulle få ett så fullständigt beslutsunderlag
      som möjligt. Jag delar hennes uppfattning att detta kan motivera att en framställan
      inte vidarebefordras till rätten så snart åklagaren har praktiska möjligheter att
      ombesörja detta. Enligt min mening kan man emellertid av sådana skäl endast en
      kort tid avvakta med att vidarebefordra begäran till domstolen. Med utgångspunkt
      från det tidigare anförda anser jag att framställan borde ha överlämnats till
      tingsrätten betydligt tidigare än vad som kom att ske i det aktuella fallet.
      Det är naturligtvis beklagligt att den aktuella framställan om målsägandebiträde inte
      ingavs till rätten med önskvärd skyndsamhet. För att förhindra en upprepning av det
      inträffade har jag inlett en diskussion inom åklagarregionen om hur man bör förfara
      när det gäller framställningar om att målsägandebiträde skall förordnas.
Åklagarmyndigheten (vice överåklagaren KK) kom därefter in med ett
kompletterande yttrande rörande handläggningstiden i ärendet jämte ett yttrande
från chefsåklagaren LL, åklagarkammaren i Uppsala.

LL
      Vid åklagarkammaren i Uppsala tas kvartalsvis fram s.k. rotellistor på samtliga
      rotlar varefter åklagarna går igenom respektive rotel. I samband med denna
      genomgång skall enligt direktiv polisen kontaktas i samtliga ärenden där det
      framkommer att någon åtgärd inte vidtagits under de senaste tre månaderna. Detta
      förfarande sker huvudsakligen skriftligt och tidigare har påminnelse skett till
      handläggande utredningsman. Efter samråd med polisledningen har vi numera
      ändrat denna rutin och har gemensamt beslutat att samtliga påminnelser skall gå till
      ansvarig rotelchef för att på så sätt tydligare göra denne uppmärksam på eventuella
      arbetsanhopningar eller andra problem vid handläggningen av ett ärende. På
      samtliga åklagarrotlar redovisas också kvartalsvis till kammarledningen statusen på
      roteln varav det bl.a. framkommer när äldsta inlottade åklagarledda förunder-
      sökningen inkom. Från kammarledningens håll granskas denna information och om
      något anmärkningsvärt framkommer granskas detta särskilt. Genom ovan nämnda
      åtgärder har åklagaren och kammarledningen en aktiv och noggrann kontroll över
      samtliga inlottade ärenden.
      Överläggningar sker kontinuerligt mellan företrädare för polisledningen och
      åklagarkammarens ledning där gemensamma problem avhandlas. Sådana
      överläggningar har bl.a. lett till att särskild granskning av gamla anmälningar skett
      vid flera tillfällen för att på så sätt söka komma till rätta med eventuella problem och
      påskynda handläggningen och till de ändrade rutiner som beskrivits ovan. Den
      organisation och ansvarsfördelning mellan polis och åklagare som gäller i dag ger
      åklagaren en mycket begränsad möjlighet att styra över polisens utredningsresurser,
      och det är inte alltid möjligt för polisen att omprioritera på det sätt som kanske vore
      önskvärt ur åklagarsynpunkt. Enligt min bedömning har en ökad arbetsbelastning
      hos både polis och åklagare lett till en minskad möjlighet att driva ärenden i den takt
      och på det sätt som vore önskvärt. Den ökade specialiseringen har också medfört
      större svårigheter att omprioritera. Tillsammans med polisen försöker vi dock att
      kontinuerligt samråda för att gemensamt söka lösningar då problem uppkommer och
      för att hela tiden försöka finna de effektivaste handläggningsrutinerna.
      Vad gäller det aktuella ärendet har detta inte avhandlats särskilt med överåklagaren
      då vi från åklagarkammarens sida inte funnit anledning till detta. Handläggande
      åklagare har aktivt och kontinuerligt bevakat ärendet och har vid flera tillfällen
      agerat för att påminna polisen enligt de rutiner som tidigare var gällande på
      åklagarkammaren. På grund av bl.a. sjukdom och hög arbetsbelastning hos polisen
                                                                       Dnr 4547-2002     Sid 5 (8)




      kom handläggningen av ärendet olyckligtvis att dra ut på tiden. Handläggande
      åklagare har lämnat upplysningar i ärendet. Jag bedömer att åklagaren agerat på ett
      sätt som med hänsyn till de rutiner som vid den tiden gällde på åklagarkammaren
      varit helt korrekt och att hon vidtagit rimliga åtgärder för att försöka få de
      utredningsåtgärder hon beslutat om utförda. Förhoppningsvis kan dock de
      förändrade rutiner som vi tillsammans med polisen beslutat om leda till att liknande
      situationer fortsättningsvis inte uppkommer.
      Skälen till att framställan om målsägandebiträde inte ingavs omedelbart till
      tingsrätten har utvecklats av handläggande åklagare i de upplysningar hon lämnat.
      De skäl hon angivit för att hon inte ingav framställan tidigare är enligt min
      uppfattning välmotiverade och rimliga. Denna fråga har efter att detta ärende
      aktualiserades diskuterats såväl i åklagarmyndighetens ledningsgrupp som på
      åklagarkammaren och vi har enats om vilka rutiner som skall gälla fortsättningsvis.
      Slutligen kan jag dock konstatera att handläggningstiden i det aktuella ärendet, av
      skäl som ovan anges, blivit oacceptabelt lång, vilket är ytterst beklagligt.
      Förundersökningen i ärendet är numera nedlagd.


KK
      Förundersökning skall enligt 23 kap. 4 § RB bedrivas så skyndsamt omständig-
      heterna medger. Finns ej längre anledning till dess fullföljande skall den nedläggas.
      Vikten av att en förundersökning bedrivs så skyndsamt som möjligt framhålls från
      myndighetens sida i samband med vår tillsynsverksamhet och tas också upp i andra
      sammanhang inom åklagarväsendet.
      I aktuellt fall delar jag kammarchefens uppfattning att den handläggande åklagaren
      aktivt och kontinuerligt har bevakat ärendet och därvid vid ett flertal tillfällen
      påmint polisen i ärendet. Att handläggningstiden blivit oacceptabelt lång synes bero
      på omständigheter som åklagaren inte kunnat påverka.
      Det framgår även av kammarchefens yttrande att kammaren har inarbetade rutiner
      för bevakning av mål samt att det sker en kontinuerlig dialog med polisledningen
      avseende handläggningen av ärenden.
      Myndigheten har med kammarcheferna diskuterat vikten av att de problem som inte
      kan lösas på lokal nivå med respektive polisledning lyfts upp på myndighetsnivå så
      att även vi kan föra nödvändiga dialoger med polisledningarna eller i förekommande
      fall föra frågan vidare till Riksåklagaren för fortsatt dialog med Rikspolisstyrelsen.
      Jag anser sammanfattningsvis att handläggningen i aktuellt ärende varit oacceptabelt
      lång vilket är beklagligt. Jag kan dock konstatera att kammaren har rutiner för att
      undvika att sådana fel sker fortsättningsvis. För att ytterligare söka förhindra
      upprepningar av dylika situationer kommer myndigheten fortsätta med att ta upp
      frågan om vikten av skyndsam handläggning samt vikten av att problem lyfts upp på
      myndighetsnivå. Jag förutsätter att kammarchefen också fortsättningsvis bevakar att
      rutinerna sköts på kammaren.
      Avslutningsvis vill jag nämna att myndigheten, för att undvika att mål blir för
      gamla, under 2002 ordnade en särskild tillsyn inom myndigheten rörande äldre
      ärenden vid åklagarkamrarna.
I ett beslut den 15 oktober 2003 anförde chefsJO Eklundh följande.

Bedömning
Handläggningstiden
En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
Finns det inte längre skäl att fullfölja den skall den läggas ned (23 kap. 4 § andra
stycket rättegångsbalken [RB]).
                                                                    Dnr 4547-2002   Sid 6 (8)




Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se
till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas
till vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga
direktiv för arbetet (1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen [1947:948]
FUK).

En förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år skall
bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet
eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. En sådan
förundersökning skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan
ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen
misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med
hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter (2 a §
FUK).

När en förundersökning leds av en åklagare får denne enligt 23 kap. 3 § andra
stycket RB anlita biträde av polismyndigheten för att verkställa förundersökningen.
Han får också uppdra åt en polisman att vidta en viss åtgärd som hör till
förundersökningen om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

Av utredningen framgår att den i ärendet aktuella förundersökningen inleddes i
december 2001. Målsäganden var då 17 år gammal. Förundersökningsledaren BB
gav i mitten av januari 2002 utredningsdirektiv till polisen om att två personer
skulle höras. Enligt vad BB upplyst i sitt yttrande hade polismyndigheten
emellertid ännu i mitten av mars 2003 inte följt hennes direktiv. Ärendet hade då
således legat obearbetat under drygt ett års tid. I LL:s yttrande, som avgavs i maj
2003, upplystes att förundersökningen då var nedlagd. Som förklaring till den
långa handläggningstiden har polismyndigheten hänvisat till sjukdom och hög
arbetsbelastning.

Under senare år har jag i ett stort antal ärenden haft anledning att kritisera både
polis och åklagare för långsam handläggning av brottsutredningar. Jag är därför väl
medveten om att arbetssituationen inom polis- och åklagarväsendena av olika skäl
är ansträngd och att man måste prioritera vissa ärenden framför andra.

I det nu aktuella fallet avsåg förundersökningen en påstådd våldtäkt där
målsäganden var en flicka under 18 år. Det angelägna i att allvarliga brott mot en
underårigs person ges hög prioritet i den brottsutredande verksamheten kommer
sedan den 1 januari 2002 till uttryck i den bestämmelse i 2 a § FUK som har
redovisats i det föregående. Även om denna bestämmelse inte var tillämplig när
polisanmälan gjordes i december 2001, borde förundersökningen givetvis ändå ha
bedrivits skyndsamt. Det är helt oacceptabelt att en utredning avseende våldtäkt av
en flicka under 18 år läggs åt sidan under så lång tid som det här varit fråga om.
Om den ordinarie handläggaren på grund av sjukdom inte kan utreda ett ärende av
detta slag skall ärendet självfallet tilldelas någon annan.
                                                                   Dnr 4547-2002    Sid 7 (8)




Polismyndigheten förtjänar således allvarlig kritik för sin handläggning av ärendet.
Jag noterar emellertid att den har vidtagit åtgärder för att förhindra en upprepning
av händelsen.

BB hade som förundersökningsledare ansvar för förundersökningen i dess helhet,
och det ankom därför på henne att se till att utredningen bedrevs effektivt. Hon har
anfört att hon vid ett flertal tillfällen skickat påminnelser till utredningsmannen.
Detta är emellertid inte tillräckligt. Åklagarmyndigheten har i sitt yttrande
framhållit vikten av att de frågor av det här aktuella slaget som inte kan lösas på
lokal nivå förs upp till högre nivåer inom myndighetshierarkierna. Jag delar denna
uppfattning. Jag har i ett tidigare ärende (beslut den 18 september 2002 i JO:s
ärende dnr 704-2002) uttalat att en åklagare, om han eller hon inte genom egna
kontakter med utredaren och gruppchefen lyckas driva ärendet framåt, bör vända
sig till sin kammarchef. Det ankommer sedan på denne att genom kontakter med
befattningshavare vid polismyndigheten på motsvarande nivå försöka utverka att
ärendet förs framåt på ett godtagbart sätt. Om inte heller detta ger något resultat får
frågan föras upp till överåklagaren som sedan får ta upp den på hög nivå inom
polismyndigheten, ytterst med länspolismästaren.

Det finns således anledning att rikta kritik också mot BB.

Jag konstaterar att polis- och åklagarmyndigheterna numera arbetar med att
upprätta rutiner så att erforderliga dialoger mellan myndigheterna kan föras om
exempelvis handläggningen av prioriterade ärenden.

Målsägandebiträde
Av 1 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde följer att sådant biträde skall
förordnas för målsäganden, om förundersökning har inletts i mål om brott enligt 6
kap. brottsbalken – dvs. bl.a. våldtäkt – om det inte är uppenbart att målsäganden
saknar behov av sådant biträde. Av 7 § samma lag framgår att målsägandebiträde
förordnas av rätten. I 23 kap. 5 § RB föreskrivs att undersökningsledaren skall göra
anmälan hos rätten, om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde eller om
det annars finns anledning att förordna ett sådant biträde. Om ett brott är sådant att
det kan komma i fråga att förordna målsägandebiträde, skall målsäganden enligt 13
a § FUK så snart som möjligt underrättas om de regler som gäller för förordnande
av sådant biträde.

I det nu aktuella fallet framställde målsäganden vid två tillfällen omkring årsskiftet
2001/2002 önskemål om målsägandebiträde. Trots detta anmälde BB inte detta
önskemål till rätten förrän i mars 2003. Som förklaring härtill har hon anfört att
hon ville att vissa utredningsåtgärder först skulle vidtas och att hon därmed skulle
ha ett bättre underlag för att ge tingsrätten information i frågan. Enligt
åklagarmyndigheten är det oklart med vilken grad av skyndsamhet en åklagare bör
hantera en framställan om målsägandebiträde; den har emellertid uttalat att det inte
i något fall finns skäl att dröja i saken under en längre tid.
                                                                  Dnr 4547-2002   Sid 8 (8)




Som framgår av redogörelsen i det föregående råder det en stark presumtion för att
målsägandebiträde skall förordnas i en förundersökning om våldtäkt. Vidare är den
skyldighet för undersökningsledaren som föreskrivs i 23 kap. 5 § RB att till rätten
anmäla ett framställt önskemål om målsägandebiträde undantagslös. Det
ankommer således inte på åklagaren att pröva om behov av biträde finns (jfr JO
2002/03 s. 76 om önskemål om offentlig försvarare). Det är i stället rätten som
skall pröva om och när ett sådant behov föreligger. Av det sagda följer att
åklagaren inte kan avvakta med att till rätten vidarebefordra en framställan om
målsägandebiträde av det skälet att utredningen är i ett initialt skede. Det står
däremot åklagaren fritt att i ett missivbrev till rätten ange sin ståndpunkt i frågan
om målsägandebiträde bör förordnas. BB borde följaktligen omgående ha
vidarebefordrat målsägandens begäran till rätten.

Vad som i övrigt förekommit i ärendet föranleder inte något uttalande från min
sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det sagda.
