# Anmälan mot Polismyndigheten i Gävleborgs län m.fl. med anledning av långsam handläggning av en förundersökning m.m.

JO 2002-09-25 dnr 455-2002

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2002-09-25        455-2002               1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Gävleborgs län m.fl. med anledning av
                        långsam handläggning av en förundersökning m.m.

## Anmälan

I en anmälan till JO, som kom in den 4 februari 2002, framförde AA kritik mot
                        Polismyndigheten i Gävleborgs län med anledning av handläggningen av ett ärende
                        (K21753-01). Han uppgav bl.a. att polisen hade lagt en utredning om sexuella
                        övergrepp och våldtäkt mot en underårig åt sidan i tre månader tills man fick in nya
                        anmälningar om övergrepp rörande samma gärningsmän. AA kritiserade också
                        Barn- och Ungdomspsykiatriska verksamheten i Gävle med anledning av att
                        målsäganden hade blivit hemskickad därifrån utan att få hjälp.

## Utredning

Polismyndighetens handlingar i det aktuella ärendet infordrades och granskades
                        och vidare inhämtades muntliga upplysningar från utredningsmannen kriminal-
                        inspektören BB. Det framkom härvid bl.a. följande. En anmälan om sexuellt
                        utnyttjande av underårig kom in till polismyndigheten den 24 september 2001. Det
                        anmälda brottet hade ägt rum under februari 2001. Vid brottstillfället var den ut-
                        pekade gärningsmannen 17 år gammal. Vid tidpunkten för polisanmälan hade han
                        emellertid fyllt 18 år. BB fick omgående muntliga utredningsdirektiv av
                        kammaråklagaren CC (Åklagarmyndigheten i Västerås, åklagarkammaren i Gävle).
                        Enligt dessa skulle först målsäganden höras och därefter ett vittne. Den 2 oktober
                        2001 hölls ett målsägandeförhör. BB försökte därefter några gånger ringa till
                        vittnets mor men fick ingen kontakt med henne. På grund av BB:s höga
                        arbetsbelastning hände ingenting ytterligare i ärendet under år 2001.

                        En journal infordrades från Länssjukhuset Gävle-Sandviken, Barn- och ungdoms-
                        psykiatriska kliniken i Gävle.

                        Ärendet remitterades sedan till polismyndigheten för upplysningar och yttrande
                        om handläggningen av ärendet under tiden fram till den 31 december 2001. Polis-
                        myndigheten kom in med ett yttrande till vilket hade fogats upplysningar från tf.
                        närpolischefen DD och kriminalinspektören BB.

                        Polismyndigheten anförde bl.a. följande



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                         Dnr 455-2002      Sid 2 (5)



      Tf. närpolischefen har redogjort för händelseförloppet och de överväganden som
      gjordes. Han har även lämnat förklaringar till att ärendehandläggningen blivit
      fördröjd. Det råder ingen tvekan om att utredningsmännen har kunskap om sex-
      veckorsfristen enligt 4 § LUL.
      Orsakerna till fördröjningen är främst:
              Ärendet anmäldes mer än ett halvår efter brottet hade begåtts. Detta med-
               förde sannolikt att det inte ansågs vara lika akut som om det hade anmälts i
               omedelbar anslutning till brottet.
              Utredningsmannen hade en osedvanligt hög arbetsbelastning under hösten
               2001.
              Utredningsenheten har genomgått en omorganisation under hösten 2001.
               Delvis med anledning härav har stämningen på enheten inte varit den bästa.
              Bemanningen på arbetsledarsidan vid utredningsenheten har varit
               decimerad under hösten, då chefen för enheten har vikarierat på högre
               tjänst.
              Åklagaren, i egenskap av förundersökningsledare, synes inte till fullo ha
               bevakat att förundersökningen bedrevs så effektivt som möjligt och med
               iakttagande av gällande tidsfrist för ungdomsmål.
              Med anledning av ovanstående kan följande noteras:
              Arbetsbelastningen är fortsatt hög, men den genomförda omorganisationen
               börjar ”sätta sig”.
              Under april månad kommer speciella åtgärder vidtas för att förbättra den
               psykosociala arbetsmiljön på enheten.
              Arbetsledarna kommer än mer aktivt att följa upp speciellt de ärenden som
               har tidsfrister.
              Bemanningen på arbetsledarsidan kommer att stabiliseras under våren.
              En diskussion kommer att tas upp med åklagarna angående bevakning av
               tidsfrister m.m.
      Polismyndigheten konstaterar att handläggningstiden i det aktuella ärendet har blivit
      alltför lång. Det är synnerligen beklagligt om detta har förorsakat ett ungt våldsoffer
      onödigt lidande. I enlighet med ovanstående kommer dock polismyndigheten att
      verka för att rutinerna kommer att förbättras för att undvika ett upprepande.
Åklagarmyndighetens i Västerås, åklagarkammaren i Gävle, dagboksblad i ärendet
C10-2229-00-2 granskades.

Ärendet remitterades därefter till åklagarmyndigheten för upplysningar och
yttrande om handläggningen av det aktuella ärendet såvitt gällde frågan vilka
åtgärder som åklagaren i egenskap av förundersökningsledare hade vidtagit under
tiden oktober 2001 - den 23 januari 2002 i syfte att driva förundersökningen fram-
åt. Åklagarmyndigheten kom in med ett yttrande till vilket hade fogats upplys-
ningar från kammaråklagaren CC.

Åklagarmyndigheten
      Sammanfattningsvis har följande framkommit. Den aktuella utredningen avsåg
      misstanke om sexuellt utnyttjande av underårig. Polisanmälan gjordes den 24
      september 2001 och enligt denna hade brottet begåtts den 1 februari 2001. Den
      misstänkte var vid tidpunkten för brottet 17 år och fyllde 18 år under juli månad år
      2001. Ärendet inkom till åklagarkammaren den 5 oktober 2001. Förhör med måls-
      äganden ägde rum den 2 och den 21 oktober 2001. Därefter gavs direktiv om att två
      vittnen skulle höras innan den misstänkte hördes. De två vittnena hördes den 14
      respektive den 18 januari 2002. En anmälan om att den misstänkte begått ytterligare
                                                                     Dnr 455-2002     Sid 3 (5)



brott gjordes den 9 januari 2002. Med anledning av misstankarna beslutades det,
den 24 januari 2002, att den misstänkte skulle hämtas till förhör. Den 28 januari
2002 anhölls den misstänkte. Han kom sedan att häktas med hänsyn till kollusions-
faran. Det är oklart huruvida åklagaren vidtog någon åtgärd i syfte att driva för-
undersökningen framåt under tiden från oktober 2001 till den 23 januari 2002.
Beslut i åtalsfrågan fattades den 13 februari 2002.
–––
När det gäller frågan om det p.g.a. risken för fortsatt brottslighet funnits grund för att
ingripa mot den misstänkte med personella tvångsmedel gör jag samma bedömning
som den beslutande åklagaren och anser således att grund för ett anhållande inte
varit för handen i oktober månad år 2001.
Huvudfrågan i ärendet är huruvida åklagaren handlagt ärendet med erforderlig
skyndsamhet.
–––
Av 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
följer att en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år skall bedrivas med
särskild skyndsamhet om utredningen rör brott av viss svårhet. Bestämmelsen
innehåller också en yttersta tidsfrist inom vilken beslut i åtalsfrågan skall fattas.
Det finns olika uppfattningar om hur bestämmelsen skall tolkas. Enligt min mening
ligger det emellertid närmast till hands, bl.a. med tanke på regelns syfte och dess
ordalydelse, att uppfatta bestämmelsen så att det särskilda skyndsamhetskravet
endast gäller om den misstänkte vid utredningstillfället är under 18 år. Bestämmel-
sen skulle då inte omfatta fall som det aktuella där brott begåtts av någon som vid
den tiden var under 18 år med vid tiden för polisanmälan fyllt 18 år. Det sagda leder
till att det inte heller enligt reglerna i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare har förelegat något lagstadgat krav på särskild skyndsamhet i det
aktuella ärendet.
Jag gör med anledning av det sagda bedömningen att prövningen av om åklagaren
iakttagit erforderlig skyndsamhet bör ske med utgångspunkt från det allmänna
skyndsamhetskravet som uppställs i 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken.
Vilken grad av skyndsamhet som skall iakttas enligt den bestämmelsen måste, som
jag ser det, variera beroende på omständigheterna. Är det frågan om ett allvarligt
brott är en högre grad av skyndsamhet påkallad. (Jmf JO 1980/81 s. 59) Inte endast
brottets svårhet utan även brottets karaktär bör påverka vilken grad av skyndsamhet
som är påkallad. Vidare bör, bl.a. mot bakgrund av de ovan nämnda bestämmel-
serna, gärningsmannens och målsägandens ålder påverka kravet på skyndsamhet.
Åklagaren torde inte ha vidtagit någon åtgärd för att driva utredningen framåt efter
att direktiv gavs till polisen den 22 oktober 2001. Åtgärder vidtogs därefter i ärendet
i mitten av januari månad år 2002. Med hänsyn till det aktuella målets karaktär och
de inblandades ålder har det, enligt min uppfattning, funnits anledning att handlägga
ärendet med ökad skyndsamhet. Min uppfattning är att åklagaren inte tillfullo har
försökt att drivit utredningen framåt med den skyndsamhet som varit önskvärd. Jag
anser dock att åklagaren endast i mindre grad har åsidosatt sina åligganden i nämnda
avseende. Därför förtjänar åklagaren inte någon högre grad av klander.
Som jag framhållit till Er i ett annat yttrande har hanteringen av ungdomsärendena
inom Åklagarmyndigheten i Västerås varit föremål för en mycket aktiv tillsyn från
överåklagarens sida.
Vid förra årets tillsynsbesök vid åklagarkamrarna undersöktes hur åklagarna kunde
hålla fristerna i ungdomsmålen. Överåklagaren kunde – vid sitt tillsynsbesök vid
Åklagarkammaren i Gävle den 19-20 februari 2001 – konstatera att allt som fram-
kommit talade för att verksamheten vid åklagarkammaren fungerade väl när det
gällde att hålla fristerna i ungdomsmålen.
Vid detta års tillsynsbesök har hanteringen av ungdomsärendena varit ett av två
huvudområden som granskats. Vid tillsynsbesöket vid Åklagarkammaren i Gävle
den 26 mars 2002 uppgav kammarens företrädare bl.a. att man i stort sett kunde
hålla fristerna i ungdomsärendena och att när så inte varit möjligt så berodde det på
                                                                          Dnr 455-2002     Sid 4 (5)



      att polisen inte hade hunnit med att utreda ärendena eller att socialtjänsten inte in-
      kommit med yttranden i tid. Vad som framkom vid tillsynsbesöket föranledde inte
      någon synpunkt från överåklagarens sida när det gällde kammarens hantering av
      fristerna i ungdomsärendena.
      När årets tillsynsbesök har avslutats är tanken – om det finns ekonomiska förut-
      sättningar – att samla åklagarregionens samtliga ungdomsåklagare för erfarenhets-
      utbyte och en uppföljning av vad som framkommit vid tillsynen av hanteringen av
      ungdomsärendena.
      Det är naturligtvis beklagligt att det aktuella ärendet inte tillfullo handlagts med
      önskvärd skyndsamhet. Med anledning av det som har hänt kommer jag att överväga
      huruvida ytterligare åtgärder är påkallade från min sida. Jag förutsätter att kammar-
      chefen kommer att göra detsamma.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaren men hördes inte av.

Bedömning
En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned (23
kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken).

Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se
till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas
tillvara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga
direktiv för arbetet (1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen [1947:948]
[FUK]).

Som framgår av utredningen låg den aktuella förundersökningen, som avsåg ett
allvarligt sexualbrott begånget mot en 12-årig flicka, i det närmaste obearbetad
fr.o.m. oktober 2001 till början av januari 2002. Jag är medveten om att man inom
polis- och åklagarväsendena av olika skäl måste prioritera vissa ärenden framför
andra. I det nu aktuella fallet var ärendet emellertid av sådan karaktär att det borde
ha getts betydligt högre prioritet än vad som blev fallet. Det är inte godtagbart att
en sådan utredning läggs åt sidan under lång tid. Jag instämmer därför i polis-
myndighetens bedömning att handläggningstiden var alltför lång. Jag delar också
åklagarmyndighetens uppfattning att CC inte handlagt ärendet med den skynd-
samhet som varit önskvärd.

Det finns således anledning att rikta kritik mot såväl CC som polismyndigheten för
handläggningen av förundersökningen.

Det angelägna i att allvarliga brott mot en underårigs person ges hög prioritet i
den brottsutredande verksamheten kommer sedan den 1 januari 2002 till uttryck
i en bestämmelse i 2 a § FUK. Det föreskrivs där att en förundersökning där
målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år skall bedrivas särskilt skynd-
samt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för
brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. En sådan förundersökning
skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre
månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för
brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.
                                                                  Dnr 455-2002   Sid 5 (5)



Med anledning av att såväl polismyndigheten som åklagarmyndigheten har
uppehållit sig vid det särskilda skyndsamhetskrav som läggs fast i 4 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) vill jag
anföra följande.

Bestämmelsen föreskriver att en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år
skall bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen skall avslutas och
beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från
dagen för delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket rätte-
gångsbalken. Tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn
till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

I det nu aktuella fallet var den utpekade gärningsmannen visserligen endast 17 år
vid brottstillfället. Han hade emellertid, när anmälan kom in till polismyndigheten,
hunnit fylla 18 år. Förundersökningen kom således aldrig att riktas mot någon som
inte hade fyllt 18 år. Bestämmelserna i 4 § LUL kan inte uppfattas på annat sätt än
att de gäller endast i fråga om förundersökningar mot personer som inte har fyllt 18
år vid tidpunkten för beslutet att inleda förundersökning. Dessa bestämmelser var
således inte tillämpliga i det här aktuella fallet.

Lagstiftaren har inte berört den situationen att en misstänkt person fyller 18 år
under förundersökningens bedrivande. Det står enligt min mening i bäst överens-
stämmelse med grunderna för det särskilda skyndsamhetskravet i 4 § LUL att
denna omständighet inte medför att skyndsamhetskravet upphör att gälla. En sådan
förundersökning bör således också fortsättningsvis handläggas enligt bestämmel-
serna i 4 § LUL. Jag delar vidare den uppfattning som kommer till uttryck i
åklagarmyndighetens yttrande att den utpekade gärningsmannens – liksom måls-
ägandens – ålder bör tillmätas betydelse vid tillämpningen av det allmänna skynd-
samhetskrav som ställs upp i 23 kap. 4 § andra stycket RB.

När det gäller anmälan mot Barn- och Ungdomspsykiatriska verksamheten i Gävle
har samråd skett med justitieombudsmannen Kerstin André.

Vad som i övrigt förekommit i ärendet motiverar inte något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
