# Kritik mot Polismyndigheten i Uppsala län och åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Uppsala, för långsam handläggning av en förundersökning där målsäganden inte har fyllt 18 år

JO 2007-02-19 dnr 4569-2005

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                     Sid
                                                                           2007-02-19            4569-2005              1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten i Uppsala län och åklagare vid Åklagar-
                        myndigheten, åklagarkammaren i Uppsala, för långsam handläggning av
                        en förundersökning där målsäganden inte har fyllt 18 år

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 19 oktober 2005, framförde AA kritik mot
                        bl.a. Polismyndigheten i Uppsala län med anledning av handläggningen av ett
                        ärende i vilket han hade varit misstänkt för sexuellt utnyttjande av underårig.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens ärende K4484-05 och i Åklagarmyndighetens,
                        åklagarkammaren i Uppsala ärende 501A-3526-04 infordrades och granskades.
                        Vidare inhämtades muntliga upplysningar från dåvarande polisassistenten BB.

                        Av de inhämtade handlingarna och de muntliga upplysningarna framgick bl.a.
                        följande. Den 17 februari 2005 framkom, under utredning i ett annat ärende,
                        uppgifter som föranledde BB att samma dag upprätta en anmälan om sexuellt
                        utnyttjande av underårig (6 kap. 4 § brottsbalken i dess dåvarande lydelse). I
                        anmälan hänvisade BB till en promemoria. Denna kom emellertid inte att skrivas
                        förrän den 24 februari, dvs. en vecka efter det att hänvisningen gjordes. Den 18
                        februari antecknades AA som skäligen misstänkt för brottet och samma dag
                        beslutade polismyndigheten att förundersökning skulle inledas. Ärendet kom in till
                        åklagarkammaren den 21 februari och ärendet övertogs av vice chefsåklagaren CC.
                        Hon lämnade i mars vissa utredningsdirektiv. Den 31 mars och den 4 augusti hölls
                        förhör med målsägandens mor och den 8 september med målsägandens syster.
                        Förhör med målsäganden, som då var nio år gammal, hölls den 30 september 2005.
                        Samma dag beslutade CC att lägga ned förundersökningen.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
                        handläggningen av det aktuella ärendet. Polismyndigheten (tf. länspolismästaren
                        DD) anförde i huvudsak följande.

                                  AA har i sin anmälan uppgett att han känner sig mycket kränkt och har ett antal
                                  frågor som han vill ha svar på angående detta ärende, bl.a. angående rapporterings-
                                  skyldigheten och handläggningstidens längd.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                  Dnr 4569-2005     Sid 2 (7)



Polismyndighetens bedömning

Rapporteringsskyldigheten
Enligt 9 § polislagen (1984:387) skall en polisman, när denna får kännedom om ett
brott som hör under allmänt åtal, snarast lämna rapport om detta till sin förman. Det
väsentliga, enligt polismyndighetens bedömning, är att en rapport upprättas och att
denna sedan blir föremål för överväganden.
BB rapporterade det misstänkta brottet så snart hon fick kännedom om det. Hon har
uppfyllt den ålagda rapporteringsskyldigheten.

Förundersökningens inledande
Förundersökning har i detta fall inletts och grunden för denna finns i anmälan som
BB gjorde. I anmälan, daterad den 17 februari 2005, nämns en PM som skall ligga
till grund för beslutsunderlaget. Denna PM är daterad den 24 februari 2005.
Förundersökning skall inledas så snart det finns anledning att anta att brott som hör
under allmänt åtal förövats enligt 23 kap. 1 § 1 st rättegångsbalken (1942:740). Det
skall föreligga misstanke om ett konkret brott, men det behöver inte finnas någon
känd gärningsman och beviskravet är lågt ställt.
Enligt den förundersökningsledare som beslutade om att inleda förundersökning
var PM:n inte nödvändig på grund av anmälan i övrigt och det faktum att denna
uppkommit som ett led i en annan förundersökning. Polismyndigheten har
uppmärksammat denna uppfattning och kommer vid nästa utbildning för för-
undersökningsledare att inskärpa behovet av att det för beslutsfattare finns ett
fullständigt underlag vid beslutstillfället. I detta fall anser polismyndigheten dock i
sak inte att det skett någon skada eftersom det underlag som fanns tillgängligt hos
polismyndigheten tveklöst varit tillräckligt för att inleda förundersökning. Det kan
också påpekas att enligt polismyndighetens delegationsbestämmelser hade kriminal-
inspektör BB haft möjlighet att själv inleda förundersökning.

Målsäganden är under 18 år
Enligt 2 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) skall förundersökning
bedrivas särskilt skyndsamt om målsägande är under 18 år och brottet riktas mot
bl.a. målsägandens hälsa. Det skall också vara föreskrivet sex månaders fängelse i
straffskalan. Förundersökningen skall vara avslutad och beslut i åtalsfrågan skall
vara fattat inom tre månader från det att en skäligen misstänkt för brottet finns.
Denna tidsfrist får endast överskridas om det är motiverat med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.
Från det att misstankarna uppdagades har flera förhör hållits. Utredningen har
komplicerats av att den nödvändigtvis behövts samordnas med en annan utredning
med samma misstänkta gärningsman. Utredningarna har behövt ske parallellt och
ibland växelvis. Dessutom har arbetsbelastningen varit mycket hög och BB har varit
sjukskriven 50 %. Vidare har också roteln genomgått chefsbyte. Detta har nu
åtgärdats genom att en ny chef är utsedd, enheten har tillförts ny personal och
speciella barnutredare håller på att utbildas. De problem som ledde till att
utredningen försenades torde därmed vara avhjälpta.

Anmälan enligt socialtjänstlagen
BB har upplyst AA om att en anmälan skickats till de sociala myndigheterna i
kommunen.
Enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) bör var och en som får kännedom om
något som innebär att man kan anta att socialnämnden behöver ingripa till skydd för
barnet, anmäla detta.
En anmälan har helt korrekt gjorts i detta fall av polismyndigheten till social-
nämnden i enlighet med vad som bör göras enligt socialtjänstlagen. Angående
rutiner hos kommunen för bevarandet av sådana blanketter kan kommunen svara för.
                                                                         Dnr 4569-2005     Sid 3 (7)



      Utlämnande av handlingar
      Det framgår inte klart och tydligt av polismyndighetens utredning om AA begärt ut
      några handlingar från brottsutredningen. Enligt BB har samtalen som förts mellan
      henne och AA varit av mer allmän karaktär.
      Det är således inte klarlagt om några handlingar begärts ut i ärendet. Man bör dock
      ha som rutin att alltid fråga om en person vill ha ut handlingar i de fall man är
      osäker. En sådan begäran skall också genomgå sekretessprövning innan utlämnande
      kan ske.

      Sammanfattande slutsatser
      Polismyndigheten i Uppsala län anser att kriminalinspektör BB har uppfyllt den
      rapporteringsskyldighet som hon ålagts enligt polislagen. Polismyndigheten har
      också, genom BB, helt korrekt gjort en anmälan om misstanke om barnets
      missförhållande till socialnämnden. Vad gäller utlämnande av handlingar anser
      polismyndigheten att den handlat korrekt då det inte tydligt framgått att AA ville ta
      del av förundersökningen. Om tveksamheter uppstår bör man dock alltid fråga
      personen om denne vill att handlingarna skall utlämnas.
      Det faktum att utredningen har tagit längre tid än vad som är föreskrivet är
      beklagligt. Orsaken till detta torde dock främst ligga i de komplicerade för-
      hållandena i utredningen och den höga arbetsbelastningen på enheten. Enheten
      har numera tillförts ny personal.
Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten för upplysningar och
yttrande över handläggningen av det aktuella ärendet. Myndigheten skulle
därvid särskilt ange anledningen till att den i 2 a § förundersökningskungörelsen
(1947:948) FUK föreskrivna tidsfristen hade överskridits och vilka åtgärder som
åklagaren vidtagit för att påskynda handläggningen.

Åklagarmyndigheten (genom vice överåklagaren EE) kom in med ett yttrande till
vilket hade fogats upplysningar av chefsåklagaren FF och CC.

CC anförde bl.a. följande.
      Anmälan upprättades den 18 februari 2005 och inkom till åklagarkammaren den 21
      februari 2005.
      Jag gav muntliga direktiv till utredaren den 11 mars 2005. Dessförinnan hade jag
      varit i kontakt med henne för att få den promemoria som det hänvisades till i
      anmälan.
      Jag gav vidare direktiv till polisen den 24 och 29 mars 2005 samt den 10 maj 2005.
      Jag hade även kontinuerligt informella kontakter med utredaren.
      Att förhöret med målsäganden inte hölls vid en tidigare tidpunkt beror delvis på att
      den misstänkte redan stod under åtal för misshandel riktad mot samma målsägande.
      Den delen av målet hade då redan varit uppe i tingsrätten och överklagats till hov-
      rätten. Avsikten var att avvakta med förhöret med målsäganden till dess huvud-
      förhandlingen i hovrätten hållits. Förhandlingen blev emellertid uppskjuten och för
      att inte ytterligare fördröja utredningen beslutade jag att förhöret ändå skulle hållas.
      Samtidigt med denna utredning bedrevs förundersökning mot samma misstänkta
      gärningsman för brott mot annan målsägande.
      Handläggningen fördröjdes alltså dels av det mål som var aktuellt i domstol, dels av
      den utredning som samtidigt bedrevs mot den misstänkte samt dels även av att
      utredaren delvis var sjukskriven.
                                                                          Dnr 4569-2005     Sid 4 (7)



FF
      Enligt min uppfattning har det, med hänsyn till vad som framkommit, funnits
      särskilda omständigheter som motiverat och givit skäl för att överskrida den
      gällande tidsfristen.
EE anförde, efter en inledningsvis lämnad redogörelse för den rättsliga regleringen,
bl.a. följande.

      Den i ärendet aktuella anmälan upprättades den 17 februari 2005 av polisassistent
      BB. Som brott anges sexuellt utnyttjande av underårig och som brottstidpunkt anges
      tisdagen den 1 juni 2004 (oklart varifrån denna tidpunkt emanerar). GG 8 år anges
      som målsägande och som misstänkt anges AA. I anmälan antecknas att det under
      utredning i annat ärende framkommit att AA kan misstänkas för att förgripa sig
      sexuellt på sin dotter GG 8 år. I anmälan hänvisas till ett PM.
      Nämnda PM är daterat den 24 februari 2005 och upprättat av polisassistent BB. Det
      skall tilläggas att polismyndigheten genom inspektör HH den 18 februari 2005
      beslutat att inleda förundersökning. De uppgifter som därvid funnits tillgängliga
      torde vara de uppgifter som antecknats i anmälan. Anmälan inkom den 21 februari
      2005 till åklagarkammaren. Av diarieblad framgår att promemorian inkom den 14
      mars 2005.
      Den 31 mars 2005 och den 4 augusti 2005 hölls förhör med mamman JJ. Den 8
      september 2005 hölls ett vittnesförhör med KK, syster till GG. Förhören har enligt
      Åklagarmyndighetens bedömning inte förändrat bevisläget eller styrkan i miss-
      tanken mot AA. Den 30 september 2005 hölls förhör med målsäganden GG. I
      polisens akt finns antecknat ”Förhör hölls med GG 050930. GG sa inget om det som
      JJ (mamma) nämnt i sitt förhör. På grund av det har förhöret inte skrivits ut. DVD
      finns i arkivet”. Något förhör med AA skedde inte. Åklagaren beslutade den 30
      september 2005 att lägga ned förundersökningen.
      Den i 2 a § förundersökningskungörelsen angivna tidsfristen börjar löpa från den
      tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Uttrycket
      ”skäligen kan misstänkas” innebär större krav på misstankens styrka än som
      innefattas i ”kan misstänkas för brottet”. Den som kan misstänkas för brottet får
      exempelvis tas i förvar enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken men kan inte anhållas
      eller häktas. För det krävs att misstanken förstärkts så att i vart fall skälig misstanke
      uppnåtts. Samma krav på misstankens styrka föreligger exempelvis även vid beslut
      om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning enligt 27 kap. 20 § rätte-
      gångsbalken.
      De konkreta uppgifter om vad som skulle ha skett i brottsligt hänseende är de upp-
      gifter som finns upptagna i promemorian. Uppgifterna bygger på vad BB påstår sig
      ha hört av GG och som BB i sin tur skall ha återgivit till mamma JJ. Enligt Åklagar-
      myndighetens bedömning var uppgifterna tillräckliga för att på sätt som skett en
      förundersökning skulle inledas. Vidare är det så att pappan AA är den som kan
      misstänkas för brottet. Åklagarmyndigheten menar dock att det är tveksamt om
      misstanken mot AA uppnått graden skälig misstanke. Den i 2 a § nämnda tids-fristen
      har därvidlag inte börjat löpa. Däremot kan möjligen ifrågasättas om inte ett förhör
      med GG, mot bakgrund av det särskilda skyndsamhetskrav som föreskrivs i 2 a §,
      borde ha kunnat komma till stånd tidigare än vad som nu skett.
AA yttrade sig över remissvaren.

Bedömning
Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB) framgår att en förundersökning
skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Undersökningsledaren
har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller hon skall se till att
utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till
vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom eller henne de
                                                                     Dnr 4569-2005    Sid 5 (7)



direktiv som behövs för arbetet (1 a § andra stycket FUK). När en förundersökning
leds av en åklagare får denne enligt 23 kap. 3 § andra stycket RB anlita biträde av
polismyndighet för att verkställa förundersökningen. Han eller hon får också upp-
dra åt en polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen om det är
lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

När det, som i förevarande fall, är fråga om en förundersökning i vilken måls-ägan-
den är under 18 år ställs det i 2 a § FUK upp ett särskilt krav på skyndsamhet. En-
ligt bestämmelsen skall en förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan
inte fyllt 18 år bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens
liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse mer än sex må-
nader. Förundersökningen skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart
det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är
skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motive-
rat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Av utredningen framgår att AA, efter beslut av polismyndigheten, antecknades som
skäligen misstänkt den 18 februari 2005 för sexuellt utnyttjande av underårig.
Åklagarmyndigheten har emellertid i sitt yttrande anfört att den anser det vara
tveksamt om misstanken mot AA då hade uppnått graden skälig misstanke och att
tidsfristen i 2 a § FUK därför inte hade börjat löpa.

Med anledning av vad Åklagarmyndigheten anfört i denna del vill jag framhålla att
om en åklagare inte instämmer i polisens bedömning att en person är att betrakta
som skäligen misstänkt bör åklagaren givetvis omgående avföra personen som skä-
ligen misstänkt i utredningen. I annat fall fortsätter naturligtvis den lagstadgade
tidsfristen att löpa. Att i efterhand göra en annan bedömning av misstankegraden
för att tidsfristen inte skall anses ha börjat löpa är i princip inte godtagbart. Det bör
tilläggas att frågan om någon är skäligen misstänkt eller inte är en bedömnings-
fråga i vilken man kan ha olika uppfattningar utan att någon av dem behöver vara
felaktig.

Såvitt kommit fram i ärendet avfördes inte AA som skäligen misstänkt för det
aktuella brottet. AA var alltså från den 18 februari 2005 att betrakta som skäligen
misstänkt för ett brott mot en underårig målsägande för vilket det är föreskrivet
mer än sex månaders fängelse. Beslut i åtalsfrågan skulle därför enligt huvudregeln
i 2 a § FUK ha fattats senast den 18 maj 2005.

Ett sådant beslut kom emellertid att dröja ända till den 30 september 2005 då
förundersökningen avslutades genom ett nedläggningsbeslut. Den föreskrivna
tremånadersfristen överskreds alltså med mer än fyra månader. Såväl polis-
myndigheten som CC har förklarat detta med dels att ärendet samordnades med ett
annat ärende med samma misstänkta gärningsman, dels att utredaren var
halvtidssjukskriven. CC har vidare angett att hennes avsikt var att avvakta med
förhöret med målsäganden till dess en huvudförhandling i hovrätten med samma
målsägande och gärningsman hade hållits. FF har anfört att p.g.a. det nyss anförda
fanns det skäl att överskrida tidsfristen.
                                                                     Dnr 4569-2005   Sid 6 (7)



Det särskilda skyndsamhetskravet och den tidsfrist för att fatta beslut i åtalsfrågan
som gäller enligt 2 a § FUK har sitt ursprung i ett förslag från Kommittén mot
barnmisshandel som i sitt delbetänkande Barnmisshandel (SOU 2000:42) föreslog
att det skulle införas en sådan bestämmelse i rättegångsbalken. Den efterföljande
beredningen i Justitiedepartementet ledde emellertid till att regeln i stället togs in i
förundersökningskungörelsen. I det nämnda betänkandet redovisades skälen för att
införa tidsfristen, och som exempel på när denna fick överskridas anfördes att
utredningen är omfattande eller att många barnförhör behöver hållas; särskilt när
mindre barn skall förhöras kan det ta lång tid och krävas många förhör innan barnet
känner sig tillräckligt tryggt för att börja berätta. Personalbrist eller förekomsten av
ett stort antal ärenden av förturskaraktär utgör inte skäl för att överskrida tidsfristen
(se s. 85 f. och s. 91).

Jag kan för min del instämma i vad Kommittén mot barnmisshandel anfört i fråga
om möjligheterna att överskrida tremånadersfristen. Undantag från en i författning
given föreskrift om att ett ärende av visst slag skall handläggas inom viss tid bör
principiellt endast kunna göras av skäl som är hänförliga till omständigheterna i det
enskilda ärendet. Det innebär att t.ex. organisatoriska svårigheter eller bristande
resurser inte utgör godtagbara skäl för att överskrida den tid inom vilken förunder-
sökningen skall vara avslutad och beslut i åtalsfrågan fattat. Däremot kan det
förhållandet att ett ärende bör handläggas gemensamt med ett eller flera andra
ärenden utgöra skäl att överskrida tremånadersfristen. Jag vill också betona att i de
fall som en i lag eller annan författning fastlagd tidsfrist gäller för handläggningen
av ett ärende måste man ställa särskilt höga krav på aktivitet från
förundersökningsledarens sida.

I det nu aktuella ärendet hölls det första förhöret, med målsägandens mor, omkring
en och en halv månad efter det att anmälan upprättades. Ytterligare fyra månader
senare förhördes modern igen. Därefter, sedan ännu en dryg månad förflutit,
förhördes målsägandens syster och slutligen, mer än sju månader efter det att
anmälan upprättades, förhördes målsäganden.

Jag är i och för sig väl medveten om att arbetssituationen inom polis- och åklagar-
väsendena av olika skäl är ansträngd och att man måste prioritera vissa ärenden
framför andra. Det är emellertid likväl uppenbart att – oavsett om det fanns skäl att
överskrida tremånadersfristen eller inte – handläggningen av detta ärende inte
uppfyller det krav på särskild skyndsamhet som föreskrivs i förundersöknings-
kungörelsen. Jag har för egen del svårt att se att det fanns anledning att avvakta
med att förhöra målsäganden till dess den av CC nämnda huvudförhandlingen i
hovrätten hade ägt rum och finner det därför särskilt anmärkningsvärt att det kom
att dröja mer än sju månader innan förhöret hölls.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att polismyndigheten och CC förtjänar
kritik för handläggningen av ärendet.

Vad som i övrigt kommit fram i ärendet ger inte anledning till någon ytterligare
åtgärd eller något uttalande från min sida.
                    Dnr 4569-2005   Sid 7 (7)



Ärendet avslutas.
