# Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län, för att polisen i strid mot proportionalitetsprincipen gripit personer som misstänktes för en förseelse som endast kan medföra penningböter

JO 2014-09-24 dnr 457-2014

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                       Sid
                                                                          2014-09-24              457-2014                 1 (8)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län, för att polisen i strid mot
                        proportionalitetsprincipen gripit personer som misstänktes för en
                        förseelse som endast kan medföra penningböter


                          Beslutet i korthet: Polisen grep tre kvinnor för en förseelse mot Allmänna lokala
                          ordningsföreskrifter för Södertälje kommun. Grunden för gripandena var att kvinnorna
                          saknade hemvist i Sverige och att det fanns en risk för att de genom att bege sig från
                          landet skulle undandra sig lagföring eller straff.
                          JO kommer i beslutet fram till att det var oförenligt med proportionalitetsprincipen att gripa
                          kvinnorna för en förseelse som endast kan medföra penningböter.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms
                        län för att tre personer hade gripits av polisen för tiggeri med hänvisning till
                        allmänna lokala ordningsföreskrifter för Södertälje kommun. Anmälaren menade
                        att gripandena var felaktiga eftersom en lokal ordningsföreskrift som förbjuder
                        tiggeri strider mot svensk lag.

## Utredning

Handlingar från polismyndigheten granskades. JO hämtade även in den dom där
                        åtal mot de tre personer som avses i anmälan prövats (Södertälje tingsrätts dom den
                        21 februari 2014 i mål nr B 266-14). Av handlingarna framgick sammanfattnings-
                        vis följande.

                        Den 21 januari 2014 grep en polispatrull tre kvinnor, som saknade hemvist i
                        Sverige, på Storgatan i Södertälje. Kvinnorna hade samlat in pengar på offentlig
                        plats utan tillstånd från polismyndigheten, vilket enligt polisen stred mot 12 § i
                        Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Södertälje kommun. Beslut att inleda en
                        förundersökning om förseelse mot den lokala ordningsföreskriften fattades av en
                        polisman. Gripandena bestod under drygt tre timmar och hävdes därefter av
                        åklagare.

                        Den 4 februari 2014 väcktes åtal mot de tre kvinnorna. I domen den 21 februari
                        redogjorde tingsrätten inledningsvis för de möjligheter en kommun har att i lokala
                        ordningsföreskrifter reglera penninginsamling på offentlig plats. Tingsrättens



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                         Dnr 457-2014    Sid 2 (8)




bedömning av rättsläget får uppfattas så att tingsrätten ansåg att det i och för sig är
möjligt för en kommun att i sådana föreskrifter ställa upp ett straffsanktionerat krav
på tillstånd för penninginsamling på offentlig plats, men endast för sådan
penninginsamling som är att betrakta som aktiv. De gärningar som kvinnorna hade
åtalats för var enligt tingsrätten inte att betrakta som aktiv penninginsamling.
Ordningsföreskriften om krav på tillstånd var därmed inte tillämplig på deras
agerande, och åtalen ogillades. Domen har vunnit laga kraft.

Mot bakgrund av det som framkommit begärde JO att både polismyndigheten och
Åklagarmyndigheten skulle yttra sig. Myndigheterna ombads att särskilt yttra sig
över frågan om det var förenligt med proportionalitetsprincipen att gripa de tre
kvinnorna för en förseelse som endast kan medföra penningböter.

Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren BB) redovisade upplysningar och
synpunkter som hämtats in från Södertälje polismästardistrikt och de berörda
befattningshavarna. Av dessa framgick bl.a. följande.

      Berörd befattningshavare och ansvarig för gripandet av de tre kvinnorna var
      polisinspektör CC, som har tillfrågats om omständigheterna vid gripandet samt om
      grunden för detsamma. Av hennes utsaga framgår bl.a. att hon tillsammans med sin
      kollega, polisassistent DD, utgjorde en civilklädd patrull den aktuella dagen. När de
      konfronterade de tre kvinnorna började dessa packa ihop sina saker samt gjorde
      försök att avvika från platsen. Eftersom CC och DD initialt utgjorde den enda
      patrullen på platsen beslutade de sig för att gripa kvinnorna, i enlighet med 24 kap. 2
      § RB, då det inte kunde klarläggas att kvinnorna hade sin fasta hemvist i Sverige
      eller överhuvudtaget hade någonstans att bo och då de bedömde att det fanns en risk
      att kvinnorna skulle undandra sig lagföring. De bedömde vidare att det var
      nödvändigt att förhöra kvinnorna inne på polisstationen med hjälp av tolk.
      Vid tidpunkten för gripandet var kvinnornas identiteter inte fastställda. Inne på
      polisstationen fastställdes sedermera att kvinnorna var rumänska medborgare, då de
      uppvisade rumänska ID-kort. En äkthetskontroll av ID-korten genomfördes genom
      att jämföra dem med varandra samt genom belysning med s.k. UV-lampa.
      Kvinnornas personuppgifter kunde emellertid inte kontrolleras i något, för
      ändamålet aktuellt, register eftersom det elektroniska datasystemet för tillfället låg
      nere.
      Under tiden inne på polisstationen medverkade de gripna kvinnorna i utredningen
      samt uppgav att de var villiga att betala böter.
      Polisassistent DD hade den aktuella dagen, en tid före det att de tre kvinnorna
      påträffades, varit i kontakt Södertörns åklagarkammare. Syftet med
      åklagarkontakten var att diskutera gällande lagstiftning samt att få råd avseende hur
      de lokala ordningsföreskrifterna i Södertälje ska tolkas och vilka möjligheter till
      lagföring som finns utifrån dessa föreskrifter. Diskussionen gällde även möjligheten
      att använda tvångsmedlet gripande. Vid samtalet, som var en allmän diskussion och
      inte rörde de sedermera gripna kvinnorna eller något annat konkret ärende, fick DD
      uppfattningen att det finns förutsättningar för ett gripande om omständigheterna är
      sådana som de var i det nu aktuella ärendet.
      Med anledning av att kvinnornas identiteter behövde fastställas och förhör med hjälp
      av tolk behövde genomföras på polisstationen, samt mot bakgrund av den diskussion
      om rättsläget som tidigare hade hållits med åklagare, gjorde patrullen bedömningen
      att det inte var i strid med proportionalitetsprincipen att gripa kvinnorna.
Polismyndigheten gjorde följande bedömning.
                                                                   Dnr 457-2014     Sid 3 (8)




Polismyndigheten konstaterar först och främst att gripandet av de tre kvinnorna EE,
FF och GG inte står i strid med ordalydelsen av 24 kap. 2 § andra punkten RB och
att det således var formellt möjligt att gripa dem på den grunden att de saknade
hemvist i riket och det fanns en risk för att de genom att lämna landet skulle
undandra sig lagföring. Frågan i det följande är istället om proportionalitetsprincipen
borde ha uteslutit ett gripande.
Polismyndigheten delar lagstiftarens uppfattning att det i en rättsstat måste föreligga
tungt vägande skäl för att beröva en person friheten och att det är angeläget att
begränsa användningen av frihetsberövande tvångsmedel till sådana situationer då
de måste tillgripas av hänsyn till starka samhälleliga intressen (jfr prop. 1986/87:112
s. 25). Vid varje bedömning av om ett tvångsmedel ska tillgripas måste därför en
avvägning göras mellan behovet av åtgärden och den skada som kan tillfogas den
misstänkte. Skälet för åtgärden måste uppväga det intrång eller men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Det ligger
i sakens natur att polisen måste vara alltmer restriktiv med frihetsberövanden ju
lindrigare det aktuella brottet är (jfr prop. 1986/87:112 s. 32). Vid proportionalitets-
bedömningen ska således göras en avvägning mellan olika hänsyn. Den tilltänkta
åtgärden får då inte vara mer ingripande, omfattande eller varaktig än att den står i
rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden (jfr prop. 1988/89:124 s. 26).
För resultatet av proportionalitetsbedömningen är det av betydelse vilka straff-
processuella tvångsmedel som står till buds. En mindre ingripande tvångsåtgärd ska
väljas framför en mer ingripande om den tillgodoser det eftersträvade syftet (jfr NJA
2011 s. 518).
Reglerna om gripande anknyter till reglerna om anhållande, som i sin tur anknyter
till reglerna om häktning. Därför måste ett beslut enligt första stycket om att gripa
någon i princip grundas på en bedömning av om det föreligger skäl för häktning. JO
har emellertid tidigare påpekat att ett gripande i vissa fall kan vara förenligt med
proportionalitetsprincipen, trots att man sedan gör den bedömningen att en
tillämpning av denna princip utesluter anhållande och häktning. När misstanken
avser sådana förseelser som endast kan leda till penningböter bör dock, enligt JO,
huvudregeln vara att gripande inte ska förekomma (JO 1997/98 s. 147).
Polismyndigheten instämmer i JO:s uppfattning att detta bör vara huvudregeln. Det
bör dock, enligt polismyndighetens mening, inte uteslutas att det i vissa situationer
kan finnas skäl att göra avsteg från denna huvudregel.
JO har i det ovan nämnda ärendet även uttalat att proportionalitetsprincipen får anses
lämna ett något större utrymme för ett frihetsberövande med stöd av 24 kap. 2 § RB
när det är fråga om någon som försöker undandra sig lagföring genom att vägra
uppge namn och adress än när det, såsom är fallet i nu aktuellt ärende, är fråga om
en i utlandet bosatt person som kan antas bli oåtkomlig för lagföring genom att
lämna landet. Inte heller detta uttalande bör, enligt polismyndighetens mening,
medföra att det alltid är uteslutet med ett gripande vid det sistnämnda förhållandet.
Det kan konstateras att de tre kvinnorna, vid tidpunkten för gripandet, saknade
hemvist i Sverige. Inne på polisstationen fastställdes att alla tre var rumänska
medborgare, då de kunde de uppvisa rumänska ID-kort. Någon närmare kontroll av
kvinnornas personuppgifter kunde emellertid inte göras på grund av tekniska
problem. Någon fast adress i Rumänien, avseende de tre kvinnorna, har inte heller
fastställts. Omständigheterna i detta fall skiljer sig på det viset från dem i […] JO
1997/98 s. 147.
Av förarbetena framgår att proportionalitetsprincipen är tänkt som en allmänt hållen
regel som lämnar visst utrymme för myndigheternas fria bedömning (SOU 1985:27
s. 142). Proportionalitetsbedömningen i ett specifikt ärende måste göras av den
polisman som har för avsikt att frihetsberöva en person och då utgå från hur han
eller hon uppfattar omständigheterna i det enskilda fallet. För att bedöma en åtgärds
proportionalitet måste man undersöka åtgärdens art, styrka, räckvidd och
varaktighet. Åtgärden får inte orsaka större skada för ett motstående intresse än den
skada som drabbar samhället eller en enskild på grund av ett brott (SOU 1984:54
                                                                       Dnr 457-2014         Sid 4 (8)




s. 78). I det enskilda fallet torde det nästintill alltid vara på det viset att skadan är
större för den gripne än för samhället, när det är fråga om gripande på grund av
förseelse mot en lokal ordningsföreskrift. I ett längre och större perspektiv blir
emellertid samma bedömning mer hypotetisk och betydligt svårare.
En av polisens viktigaste uppgifter är att upprätthålla ordningen i samhället. Detta
måste dock ske samtidigt som de grundläggande fri- och rättigheterna i varje enskilt
ärende iakttas fullt ut, vilket kan vara en svår balansgång. Å ena sidan bör det i ett
demokratiskt samhälle kunna tas för givet att ingen ska behöva utsättas för en så
långtgående inskränkning av den personliga friheten som ett gripande då fråga är om
ett s.k. bagatellbrott. Å andra sidan kan det finnas en risk att en alltför restriktiv
hållning till tvångsmedlet gripande leder till ett samhälle där invånarna får
uppfattningen att det finns en högre tolerans mot ordningsstörande brott och
förseelser än vad som i verkligheten är fallet och att överträdelser mot lagar eller
föreskrifter inte kan beivras på ett effektivt sätt om den misstänkte inte kan
identifieras på platsen för överträdelsen. Att dra en skarp gräns mellan rätten till
frihet och upprätthållande av allmän ordning kan leda till att inget av dessa intressen
blir tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt.
Det kan i detta sammanhang även nämnas att proportionalitetsprincipen har ett nära
samband med behovsprincipen, som innebär att en tvångsåtgärd inte bör företas om
det inte är nödvändigt med hänsyn till syftet med åtgärden.
Proportionalitets- och behovsprincipen går till viss del i varandra och det finns en
risk att de blandas samman. I vissa fall kan ett polisingripande behöva underlåtas
trots att behovsprincipen skulle medge åtgärden, vilket kan leda till svåra bedöm-
ningar. De ingripande poliserna i nu aktuellt ärende har, med hänsyn till omständig-
heterna, bedömt att syftet med åtgärden inte kunnat tillgodoses genom någon mindre
ingripande åtgärd än ett frihetsberövande eftersom det fanns ett behov av säker
identifiering och möjlighet till ett rättssäkert förhör med hjälp av tolk. Polismyndig-
heten finner mot denna bakgrund att gripandet av de tre kvinnorna i varje fall skett i
enlighet med behovsprincipen.
Oaktat jämförelsen i skada ska ett tvångsmedel alltid utövas på ett så hänsynsfullt
sätt som möjligt och inte utsätta den enskilde för större påfrestning än vad som är
sakligt påkallat. Detta innebär till exempel att tvångsmedlet inte får användas under
längre tidsperiod än vad som krävs för att uppfylla ändamålet (SOU 1984:54 s. 80). I
förevarande ärende har frihetsberövandet endast bestått under så lång tid som krävts
för identifiering samt för att kunna hålla ett förhör med hjälp av tolk. Omedelbart
därefter har gripandet hävts. Den tid – cirka tre timmar – under vilken frihets-
berövandet bestod kan i detta sammanhang inte anses som någon längre tid. Det har
i ärendet inte heller framkommit annat än att gripandet, och medtagandet av de tre
kvinnorna till polisstationen, skett på ett hänsynsfullt sätt.
Som framgår ovan hade de polismän som verkställde gripandet av de tre kvinnorna,
vid ett tidigare tillfälle, inhämtat råd från åklagare beträffande tvångsmedelsan-
vändning vid brott mot lokala ordningsföreskrifter. Det bör i detta sammanhang
klargöras att polismyndighetens uppfattning givetvis är att varje polisman har ett
eget ansvar för sitt agerande och således måste göra sin egen självständiga bedöm-
ning, även om en åklagare uttrycker en åsikt i frågan utan att det är fråga om ett
beslut eller direktiv. Det faktum att de ingripande poliserna i detta fall hade
diskuterat rättsläget med åklagare bör emellertid tas i beaktande vid en utomstående
bedömning av polisernas agerande och förhållande till olika rättsliga principer,
såsom proportionalitetsprincipen.
Mot ovanstående bakgrund och med beaktande av att det inte finns några
prejudicerande domar gällande tillämpningen av proportionalitetsprincipen vid
tvångsmedlet gripande, samt då lagstiftningen lämnar ett stort utrymme för den
ingripande polismannens bedömning i det enskilda fallet, är det inte helt
okomplicerat att avgöra huruvida gripandet av de tre kvinnorna EE, FF och GG var
förenligt med proportionalitetsprincipen.
                                                                         Dnr 457-2014     Sid 5 (8)




      Med tanke på att kvinnorna hade identitetshandlingar med sig och var misstänkta för
      en förseelse som endast kan medföra penningböter torde det, med hänsyn till den
      restriktiva hållning som ska råda gällande frihetsberövanden vid mindre allvarlig
      brottslighet samt till vad JO har uttalat i tidigare ärenden, vara svårt att anse att
      gripandet skedde i enlighet med proportionalitetsprincipen. Å andra sidan kan
      anföras att det fanns formella grunder för ett gripande av de tre kvinnorna, som
      försökte avvika från platsen, och att frihetsberövandet skedde hänsynsfullt och
      endast bestod under en kort tid samt syftade till att åstadkomma ett rättssäkert
      förfarande och att det därvid inte varit mer ingripande, omfattande eller varaktigt än
      att det stått i rimlig proportion till vad som kunnat vinnas med åtgärden.
      Oavsett hur JO bedömer frågan om tillämpningen av proportionalitetsprincipen i
      detta ärende kommer polismyndigheten, precis som tidigare, även fortsättningsvis
      arbeta för att grundläggande fri- och rättigheter ska respekteras och för att ett
      restriktivt förhållningssätt till tvångsmedel vid fråga om mindre allvarliga brott och
      förseelser ska vara det allmänt rådande inom myndigheten.
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren HH) redovisade följande bedömning.

      För att det överhuvudtaget ska vara möjligt att gripa någon för misstanke om ett
      brott som medför böter krävs […] att den misstänkte antingen är okänd och vägrar
      att uppge namn och hemvist alternativt att uppgiften om detta kan antas vara osann
      eller att den misstänkte saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han eller
      hon genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.
      Dessa situationer är till viss del olika. När det gäller en misstänkt som vägrar att
      uppge vem han är eller där det finns skäl att anta att han ljuger om detta är syftet
      med möjligheten att använda tvångsmedel att framtvinga identitetsuppgifter. Det kan
      i dessa fall eventuellt finnas skäl att göra andra överväganden i fråga om vad som är
      proportionerligt än om det rör sig om en känd misstänkt som saknar hemvist i riket. I
      det aktuella fallet synes det inte ha varit några frågetecken kring de misstänktas
      identitet och det har inte utgjort grunden för gripandena. Frågan om och i så fall när
      det kan vara proportionerligt att gripa någon för misstanke om ett brott som endast
      föranleder penningböter om den misstänkte vägrar att uppge sin identitet eller det
      kan antas att han lämnar oriktiga uppgifter om detta kommer inte att behandlas
      ytterligare […].
      Ordalydelsen i 24 kap. 2 § rättegångsbalken ger således en möjlighet att gripa en
      misstänkt oberoende av brottets beskaffenhet dvs. oavsett vilket straff gärningen kan
      medföra. Enligt departementschefen gäller dock angående möjligheten till häktning
      enligt paragrafen ”att tillämpningen av bestämmelserna naturligtvis bör ske
      återhållsamt och med allt större restriktivitet, ju lindrigare brott det är fråga om”
      (prop. 1986/87:112 s. 32).
      JO har i tidigare beslut ansett att det i de fallen inte var förenligt med propor-
      tionalitetsprincipen att gripa en misstänkt för brott som var så lindriga att de
      föranleder penningböter på den grunden att den misstänkte saknar hemvist i riket
      (JO 1997/98 s. 147 och JO 2008/09 s. [113, JO:s anm.]). Gunnel Lindberg har tolkat
      detta på följande sätt ”JO har hävdat att gripande inte bör beslutas om misstanken
      avser ett brott som är så ringa att det endast kan leda till penningböter”
      (Straffprocessuella tvångsmedel, tredje upplagan, s. 214).
      Möjligen har det rått viss oklarhet om rättsläget på den här punkten. För egen del
      kan jag inte se att ett gripande av en identifierad person som saknar hemvist i
      Sverige är proportionerligt vid misstanke om brott som medför ett penningbotstraff.

Rättslig reglering m.m.
Lokala föreskrifter
I 3 kap. ordningslagen (1993:1617) finns bestämmelser om bl.a. användningen av
offentliga platser och om ordning och säkerhet på sådana platser. Enligt 8 § får en
                                                                   Dnr 457-2014     Sid 6 (8)




kommun, efter bemyndigande av regeringen, meddela de ytterligare föreskrifter för
kommunen som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig
plats (lokala föreskrifter).

Enligt Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Södertälje kommun krävs
polismyndighetens tillstånd för insamling av pengar i bössor eller liknande, om
insamlingen inte är ett led i en tillståndspliktig allmän sammankomst eller en
offentlig tillställning (12 §). När insamlingen ska ske i samband med framförande
av gatumusik krävs inte tillstånd.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en lokal föreskrift döms till
penningböter (3 kap. 22 § ordningslagen).

Bestämmelser om gripande m.m.
Regler om häktning och vissa andra straffprocessuella frihetsberövanden finns i 24
kap. rättegångsbalken (RB).

En grundläggande förutsättning för att en misstänkt ska kunna häktas är att han
eller hon är på sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver (1 § första stycket). Om det kan antas att den
misstänkte kommer att dömas endast till böter får personen inte häktas (1 § fjärde
stycket).

Enligt 2 § får emellertid den som på sannolika skäl är misstänkt för brott häktas
oberoende av brottets beskaffenhet

    1. om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans
       uppgift om detta kan antas vara osann, eller
    2. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att
       bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning
av häktningsfrågan. Beslutet om anhållande meddelas av åklagaren. (6 §)

Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom
eller henne (7 § första stycket). Ett sådant gripande är en provisorisk åtgärd i
förhållande till anhållande och häktning och får tillgripas endast om saken är så
brådskande att ett anhållningsbeslut inte kan avvaktas. Den gripne ska så snart som
möjligt förhöras av en polisman eller åklagare, och frihetsberövandet ska
skyndsamt anmälas till åklagaren, om han eller hon inte redan har underrättats om
åtgärden (8 § andra stycket). Efter förhöret ska åklagaren omedelbart besluta om
den misstänkte ska anhållas eller friges.

För gripande gäller den s.k. proportionalitetsprincipen, som innebär att ett tvångs-
medel får användas endast om skälet för åtgärden uppväger det intrång eller men i
övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse (1 § tredje stycket). Principen kräver att det i varje enskilt fall prövas om
den aktuella tvångsåtgärden i fråga om art, styrka, omfattning och varaktighet står i
                                                                     Dnr 457-2014    Sid 7 (8)




rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Om detta inte är fallet
får man avstå från tvångsåtgärden. (Se bl.a. prop. 1988/89:124 s. 26 f. samt JO
1997/98 s. 147, dnr 4928-1995, JO 2008/09 s. 113, dnr 1907-2006, och JO 2013/14
s. 101, dnr 915-2012.) Även i de fall där det genom bestämmelserna i 24 kap. 2 §
RB finns möjlighet till frihetsberövande oberoende av brottets beskaffenhet bör
man således i enlighet med proportionalitetsprincipen vara alltmer restriktiv med
frihetsberövanden ju lindrigare det misstänkta brottet är (se prop. 1986/87:112
s. 31 f.).

JO har i två tidigare beslut uttalat sig om bl.a. frågan om det varit förenligt med
proportionalitetsprincipen att med stöd av 24 kap. 2 § RB gripa personer som
saknade hemvist i Sverige för brott som endast skulle leda till bötesstraff (JO
1997/98 s. 147 och JO 2008/09 s. 113). Det förstnämnda beslutet rörde en man som
misstänktes för en hastighetsöverträdelse, en förseelse som endast kan medföra
penningböter. JO uttalade att gripande som huvudregel inte ska förekomma när
misstanken avser sådana förseelser. Ett något större utrymme kunde enligt JO
finnas att frihetsberöva en person som vägrar uppge namn och adress än när det rör
sig om en person som är bosatt i utlandet och som kan antas bli oåtkomlig för
lagföring genom att fortsätta en planerad resa och lämna landet. JO fann samman-
fattningsvis att proportionalitetsprincipen i det aktuella fallet uteslöt ett gripande av
den misstänkte endast på den grunden att det fanns risk för att han genom att lämna
landet skulle undandra sig lagföring.

Bedömning
Anmälaren menar att den lokala ordningsföreskrift som polisen lade till grund för
gripandena av de tre kvinnorna strider mot lag och att det därför var felaktigt att
gripa dem. Södertälje tingsrätts bedömning av åtalet mot de tre kvinnorna innebar
att den handling som misstankarna mot dem avsåg inte är straffbar. Det fanns med
den utgångspunkten därmed inte heller grund för att gripa dem. Utredningen i detta
ärende har emellertid inte inriktats på polisens och åklagarens bedömning att
kvinnornas agerande omfattades av den lokala ordningsföreskriften. Mina ställ-
ningstaganden nedan tar enbart sikte på frågan om det var förenligt med
proportionalitetsprincipen att gripa kvinnorna för misstanke om en förseelse som
endast kan medföra penningböter.

Polismyndigheten har angett att grunden för att gripa kvinnorna var 24 kap. 2 § 2
RB, dvs. att kvinnorna saknade hemvist i Sverige och att det fanns risk för att de
genom att bege sig från riket skulle undandra sig lagföring eller straff. Den grunden
för gripandena har också antecknats i brottsanmälan, och polisinspektören CC, som
deltog i ingripandet, har hänfört sig till den i sina upplysningar. Jag utgår därför
från att gripandena skedde endast med stöd av 24 kap. 2 § 2 RB.

JO:s uttalanden i JO 1997/98 s. 147 bör förstås på det sättet att det med hänsyn till
proportionalitetsprincipen i princip är uteslutet att gripa en person med stöd av
24 kap. 2 § 2 RB för en förseelse som endast kan medföra penningböter. Frågan är
om det finns skäl att se annorlunda på saken i detta fall.
                                                                    Dnr 457-2014   Sid 8 (8)




Såväl de ingripande polismännen som polismyndigheten har fäst visst avseende vid
frågan om identifiering av kvinnorna. Jag kan för min del inte se att den aspekten
kan tillmätas någon betydelse vid bedömningen av om gripandena var förenliga
med proportionalitetsprincipen. I 24 kap. 2 § 1 RB anges de formella förutsätt-
ningarna för att gripa en person som är misstänkt för brott i syfte att tvinga fram
uppgifter om hans eller hennes identitet. Den bestämmelsen kan möjligen ge ett
något större utrymme för att gripa en person för en förseelse som endast kan
medföra penningböter. Ett gripande med stöd av 24 kap. 2 § 1 RB hade dock krävt
att försök hade gjorts att identifiera kvinnorna på plats och att de då vägrat att
uppge namn eller hemvist eller lämnat uppgifter om detta som kunde antas vara
osanna. Något sådant har inte gjorts gällande av polismyndigheten, och under alla
förhållanden greps kvinnorna inte på den grunden.

Svårigheterna att förhöra kvinnorna kan inte heller tillmätas någon betydelse vid
proportionalitetsbedömningen. Om polisen bedömde att kvinnorna behövde
förhöras på polisstationen kunde man ha övervägt att ta med dem till förhör enligt
23 kap. 8 § RB. Även utrymmet för medtagande till förhör är emellertid, med
hänsyn till proportionalitetsprincipen, mycket begränsat i en utredning om en
penningbotsförseelse (jfr JO:s beslut den 2 februari 1995, dnr 2926-1994).

De omständigheter som polismyndigheten särskilt har pekat på har alltså inte
någon relevans för bedömningen av proportionalitetsfrågan. Jag anser, i linje med
JO:s slutsatser i JO 1997/98 s. 147, att det stred mot proportionalitetsprincipen att
gripa kvinnorna enligt 24 kap. 2 § 2 RB för misstanke om en förseelse som endast
kan medföra penningböter.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det anförda.
