# Kritik mot en tingsrätt för dess handläggning av en fråga om häktning på rättens eget initiativ

JO 2005-05-31 dnr 4595-2004

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                    Sid
                                                                       2005-05-31        4595-2004             1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot en tingsrätt för dess handläggning av en fråga om häktning
                        på rättens eget initiativ

## Initiativet

I en artikel i Dagens Nyheter den 5 november 2004 fanns en uppgift om att en
                        person utan att själv vara närvarande hade häktats i ett mål vid Stockholms
                        tingsrätt. Eftersom innehållet i artikeln tydde på att frågan om häktning inte hade
                        tagits upp vid en förhandling beslutade jag att inleda en utredning i saken.

## Utredning

Dagboksbladet i tingsrättens mål B 3844-02, protokoll från sammanträde för
                        huvudförhandling i målet den 4 november 2004 samt ansökan om stämning
                        infordrades.

                        Av handlingarna framgick följande.

                        I en ansökan om stämning den 30 oktober 2002 åtalades AA vid Stockholms
                        tingsrätt för brott mot jordabalken. Tingsrätten kallade till huvudförhandling som
                        skulle hållas den 11 februari 2003. Huvudförhandlingen ställdes emellertid in på
                        grund av att AA inte hade delgivits kallelse till förhandlingen. Därefter ställdes
                        ytterligare tre huvudförhandlingar i målet in, två på grund av att AA anmält att hon
                        var sjuk och en på grund av att AA inte hade delgivits kallelse.

                        Parterna kallades på nytt till en huvudförhandling att hållas den 4 november 2004.
                        Av protokollet från förhandlingen kunde följande utläsas. AA hade delgivits
                        kallelse till förhandlingen men inställde sig inte till denna. Däremot var hennes
                        offentlige försvarare, advokaten BB, närvarande. Tingsrätten beslutade, i parternas
                        närvaro, att ställa in förhandlingen eftersom AA:s utevaro utgjorde hinder för
                        huvudförhandling. Därefter hemställde kammaråklagaren CC att AA skulle hämtas
                        till rätten vid nästa rättegångstillfälle varefter var noterat att BB överlämnade
                        frågan till rättens prövning. Parterna underrättades om att rätten senare samma dag
                        skulle fatta beslut angående målets fortsatta handläggning. Tingsrätten –
                        rådmannen DD med nämndemän – meddelade sedan i parternas utevaro följande
                        beslut: ”AA är på sannolika skäl misstänkt för brott mot jordabalken. Det är




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                       Dnr 4595-2004     Sid 2 (5)




uppenbart att AA undandrar sig lagföring i målet. På grund härav förklarar
tingsrätten AA häktad i hennes utevaro.”

Muntliga upplysningar inhämtades från CC som uppgav att hon inte hade någon
minnesbild av att rätten tog upp frågan om häktning under förhandlingen.

Därefter infordrades AA:s överklagande av häktningsbeslutet och Svea hovrätts
beslut den 11 november 2004 att upphäva tingsrättens beslut.

Ärendet remitterades till tingsrätten för upplysningar och yttrande över vilka
överväganden som föranledde beslutet att häkta AA utan att parterna hade beretts
tillfälle att yttra sig i frågan vid en förhandling.

Tingsrätten (lagmannen EE) gav in ett yttrande till vilket var fogat upplysningar
från chefsrådmannen FF och DD.

      DD

      Omständigheterna i sak och viss bedömning
      1. I mål mellan allmän åklagare och AA inställde sig ej AA till huvudförhandling
      den 4 november 2004. AA var delgiven kallelse till förhandlingen. Remissen avser
      ej frågan om hur AA delgivits kallelse.
      2. Vid huvudförhandlingen anförde kammaråklagaren CC att målet skulle kunna
      avgöras i AA:s utevaro. AA:s försvarare advokaten BB anförde att AA:s utevaro
      utgjorde hinder mot huvudförhandlingen.
      Rätten beslöt efter enskild överläggning att inställa den utsatta huvudförhandlingen.
      3. Beslutet att inställa huvudförhandlingen avkunnades i de tillstädeskomnas
      närvaro. Enligt min minnesbild tillfrågade jag därefter åklagaren och BB om
      synpunkter på målets fortsatta handläggning. Intentionen med frågan var bl a att få
      åklagarens och BB:s synpunkter på förordnande av någon åtgärd enligt 46 kap. 15 §
      rättegångsbalken. Vitet torde kunna utdömas utan att åklagaren och BB yttrat sig
      särskilt däröver. Enligt min vidare minnesbild svarade kammaråklagaren CC
      omedelbart att hon yrkade hämtning av AA till nästa rättegångstillfälle, varefter BB
      svarade att han överlämnade åt rätten att besluta.
      Som jag nyss anfört var det min mening att parterna skulle yttra sig över samtliga
      alternativ enligt RB 46:15, alltså även häktning. Eftersom kammaråklagaren CC
      spontant (i vart fall enligt min minnesbild) sade sig yrka hämtning (och ej häktning)
      är det möjligt att BB kom att uppfatta saken så att han ej skulle yttra sig över annat
      än den av åklagaren väckta frågan om hämtning och ej över den möjlighet som
      enligt RB 46:15 stod rätten till buds att ex officio häkta AA. Det måste anses ligga i
      sakens natur och stå i överensstämmelse med 24 kap. 17 § andra stycket tredje
      meningen rättegångsbalken att ett beslut om häktning skulle kunna meddelas även
      om AA ej hörts personligen; hon hade ej hörsammat den kallelse hon var att anse
      som delgiven, hade ej ens påstått sig ha förfall för utevaron, varför man har fog för
      att påstå att hon höll sig undan.
      4. Om BB – och åklagaren – uppfattat saken så att rätten skulle komma att begränsa
      sin prövning till frågan om hämtning beklagar jag detta. Missförståndet är helt
      hänförligt till min fråga som inte bort formulerats som begäran om synpunkter på
      den fortsatta handläggningen utan borde explicit ha ställts i avseende å åtgärd enligt
      RB 45:15. Hade jag formulerat frågan på detta mera stringenta sätt torde risken för
      missförstånd ha varit liten.
                                                                         Dnr 4595-2004      Sid 3 (5)




      5. För undvikande av missförstånd är det alltså lämpligast att i liknande situationer
      fortsättningsvis be åklagaren och försvararen att yttra sig över åtgärd enligt RB
      46:15 i stället för över målets fortsatta handläggning.

      Frågan om min formulering vållat skada eller olägenhet
      6. Som ovan anförts har jag förklarat att en formulering från mig vållat ett
      missförstånd och att min intention med frågan ej nått försvararen. I frågan om detta
      vållat någon skada vill jag anföra följande.
      7. Sedan åtal väckts har rätten enligt 24 kap. 17 § första stycket andra meningen in
      fine rättegångsbalken möjlighet att självmant upptaga frågan om häktning. Enligt
      ovannämnda stadgande i RB 46:15 kan häktning tillgripas mot tilltalad som utan
      laga förfall uteblivit från huvudförhandlingen.
      8. BB förklarade vid förhandlingens början att han ej fått kontakt med AA trots att
      han sökt henne per telefon och att han vid tidigare rättegångstillfällen talat in
      meddelanden på AA:s telefonsvarare men att denna ej nu var aktiverad.
      9. Av innehållet i föregående stycke framgår att BB ej kände till något om varför
      AA uteblivit från huvudförhandlingen eller var hon befann sig. Även om jag på det
      korrekta sättet enligt punkt 5 ovan hade utbett mig om yttrande över de i RB 46:15
      angivna åtgärderna som vid den tilltalades utevaro står rätten till buds torde BB
      likväl ej ha kunnat annat än helt allmänt bestrida häktning av AA men, enär han ej
      haft kontakt med AA, ej ha kunnat lämna några uppgifter av beskaffenhet att
      påverka rätten i bedömningen av frågan om AA höll sig undan lagföringen. Rätten
      torde alltså även om jag på ett korrekt sätt berett åklagaren och BB att yttra sig över
      häktning ex officio ej ha fått mera material för ett ställningstagande till frågan om
      AA höll sig undan lagföringen.

## Sammanfattning

10. Jag beklagar att jag inte valde en mera stringent formulering och beklagar att
      åklagaren och BB kom att missuppfatta mitt uttryck. Emellertid kan jag ej se att
      detta vållat någon olägenhet enär AA:s försvarare vid en korrekt ställd anmodan att
      yttra sig över åtgärderna i RB 46:15 ej torde ha kunnat lämna upplysningar som lett
      till att rätten fattat annat beslut.
      11. Jag skall tillse att jag fortsättningsvis på ett mera klarläggande sätt anmodar
      parterna att yttra sig över åtgärder rätten kan komma att i visst fall vidtaga.
      FF uppgav att han inte hade något att anföra utöver vad DD yttrat.
      EE anförde i huvudsak följande.
      Innan beslut om häktning kan fattas, skall frågan tas upp vid en förhandling. Av
      DD:s redogörelse framgår att han själv avsett att aktualisera samtliga alternativ för
      målets fortsatta handläggning enligt 46 kap. 15 § rättegångsbalken (RB), således
      även häktning. Uppenbarligen har det inte uppfattats så av parterna. Inte heller i
      protokollet från förhandlingen finns frågan om häktning nämnd. Därmed brister de
      formella förutsättningarna för att fatta ett beslut om häktning. Tingsrätten kan inte
      undgå kritik för att beslut ändå fattades.

Rättslig reglering
Av 46 kap. 15 § rättegångsbalken (RB) följer att om den tilltalade uteblir från ett
rättegångstillfälle för huvudförhandling eller om han eller hon inställer sig genom
ombud trots föreläggande om personlig inställelse skall rätten i första hand pröva
om målet kan avgöras ändå. Om det inte är möjligt att avgöra målet skall rätten
besluta att den tilltalade skall 1) kallas på nytt vid vite, 2) hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till en senare dag, eller 3) häktas, om det finns
förutsättningar för det.
                                                                     Dnr 4595-2004    Sid 4 (5)




Av 24 kap. 17 § första stycket RB framgår att frågan om häktning av den som inte
är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även
självmant (ex officio) ta upp frågan. Enligt andra stycket i samma lagrum skall det
hållas häktningsförhandling när en sådan fråga väckts och vid den förhandlingen
gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 24 kap. 14–16 §§ RB.

Enligt 24 kap. 14 § andra stycket RB skall den anhållne och hans försvarare få
tillfälle att yttra sig i häktningsfrågan.

Om huvudförhandling pågår när häktningsfrågan aktualiseras anses
häktningsförhandlingen ingå i denna (se Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s. 24:53).

Bedömning
AA var tilltalad i ett brottmål vid tingsrätten. Den 4 november 2004 skulle
huvudförhandling hållas i målet. Med anledning av att AA inte inställde sig
personligen till förhandlingen utan endast genom sin offentlige försvarare
beslutade tingsrätten att ställa in förhandlingen. Tingsrätten beslutade senare
samma dag, utan yrkande från åklagaren, att häkta AA i hennes utevaro. Sedan AA
överklagat tingsrättens häktningsbeslut upphävde Svea hovrätt den 11 november
2004 beslutet. Det hade då ännu inte verkställts.

Som framgått ovan är det möjligt för rätten att ex officio ta upp frågan om häktning
sedan åtal väckts. Häktningsfrågan skall då enligt 24 kap. 14 och 17 §§ RB prövas
vid en förhandling vid vilken den tilltalade och dennes försvarare skall få tillfälle
att yttra sig. Det ligger dessutom i sakens natur att även åklagaren skall vara
närvarande vid en sådan förhandling (jfr prop. 1998/99:65 s. 19) och självfallet
även ges möjlighet att yttra sig.

Högsta domstolen har i bl.a. rättsfallen NJA 1990 s. 542 och NJA 1992 s. 499
slagit fast att det är en viktig rättssäkerhetsgaranti för den enskilde att häktning inte
äger rum utan att denne har fått möjlighet att dessförinnan framföra sina
synpunkter vid en förhandling. Undantag måste dock givetvis göras för sådana fall
där han eller hon avvikit eller på annat sätt håller sig undan (se Fitger,
Rättegångsbalken, del 2, s. 24:53).

I det aktuella fallet föregicks häktningsbeslutet av en förhandling vid vilken AA
var närvarande endast genom sin offentlige försvarare. Såsom DD har anfört i
remissvaret var det naturligtvis i den föreliggande situationen i och för sig möjligt
för rätten att besluta om häktning av AA utan att hon hade hörts personligen i
frågan. För att det undantagslösa kravet på att häktningsfrågan prövas vid en
förhandling skulle kunna anses uppfyllt hade emellertid krävts att i första hand den
närvarande försvararen men även åklagaren givits möjlighet att yttra sig i frågan.

DD:s minnesbild är att han frågade åklagaren och försvararen om deras synpunkter
på målets fortsatta handläggning och att han avsett att därigenom ge parterna
möjlighet att yttra sig över samtliga alternativ som ges i 46 kap. 15 § RB, således
även häktning. Han har vidare konstaterat att det är möjligt att försvararen
                                                                   Dnr 4595-2004    Sid 5 (5)




uppfattade saken så att denne inte skulle yttra sig över annat än den av åklagaren
väckta frågan om hämtning.

Mot bakgrund av vad som tagits upp i protokollet samt vad såväl CC som DD
anfört kan försvararens yttrande enligt protokollet att han ”överlämnar frågan till
rättens prövning” inte förstås på annat sätt än att det avsåg åklagarens yrkande om
hämtning.

Häktning är en för den enskilde betydligt mer ingripande åtgärd än de som annars
enligt 46 kap. 15 § RB står rätten till buds. Därför är ett sådant frihetsberövande
också omgärdat av särskilda regler till den enskildes skydd. Det fordras givetvis att
rätten, om den överväger att ex officio besluta om häktning, tydligt klargör detta så
att försvararen och åklagaren – liksom den tilltalade om denne också inställt sig –
vid den förhandling som skall föregå ett sådant beslut ges tillfälle att yttra sig. Det
får inte förekomma att en domare avstår från att väcka frågan därför att han t.ex.
gör bedömningen att försvararen inte kan tillföra något i sak.

Även om DD må ha avsett att väcka frågan om häktning vid förhandlingen så visar
utredningen att han inte tog upp frågan på ett sådant sätt att åklagaren och
försvararen rimligen kunde inse att frågan väcktes och att de gavs tillfälle att
framföra synpunkter. Det fanns därför inte förutsättningar för tingsrätten att besluta
om häktning på det sätt som skedde.

DD förtjänar allvarlig kritik för sin handläggning av häktningsfrågan och det är
med viss tvekan som jag har beslutat att inte gå vidare i saken.
