# Fråga om en ordförande i en socialnämnd med stöd av delegation kan fatta beslut angående omprövning enligt 13 § tredje stycket LVU av vård som ges med stöd av 3 § LVU

JO 2005-02-11 dnr 46-2003

## Beslut

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                       Sid
                                                                           2005-02-11             46-2003                  1 (6)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om en ordförande i en socialnämnd med stöd av delegation kan
                        fatta beslut angående omprövning enligt 13 § tredje stycket LVU av vård
                        som ges med stöd av 3 § LVU


                        Vid en inspektion av Socialnämnden i Falkenbergs kommun den 1–3 oktober 2002
                        granskades bl.a. ärenden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
                        vård av unga, LVU, (JO:s dnr 3402-2002).

                        Vid granskningen av socialförvaltningens akter rörande AA, född 1984, och BB,
                        född 1985, som båda vårdades enligt 3 § LVU, kom fram att nämndens ordförande
                        genom beslut under 2001 hade förordnat om att vården av dem enligt LVU skulle
                        fortsätta.

                        JO fann skäl att i ett särskilt ärende utreda om det funnits formella förutsättningar
                        för nämndens ordförande att fatta beslut om att vården enligt LVU skulle bestå
                        (JO:s dnr 46-2003). Socialnämnden i Falkenbergs kommun anmodades att komma
                        in med ett yttrande i saken.

                        Socialnämndens socialutskott överlämnade som sitt remissvar ett yttrande som
                        hade upprättats av avdelningschefen vid socialförvaltningen i Falkenbergs
                        kommun, CC. I yttrandet anfördes följande.
                                  /– – –/
                                  Enligt lagstiftningen (§ 13 LVU) har tjänsteman att minst en gång var 6:e månad
                                  anmäla hur vården bedrivs och att överväga fortsatt vård enl. LVU.
                                  Enligt delegationsordningen för Socialnämnden i Falkenbergs kommun ska
                                  övervägande av vård göras av socialutskottet. Ordförande, eller vid förhinder för
                                  denne vice ordförande, har rätt att på nämndens vägnar besluta i ärenden som är så
                                  brådskande att nämndens avgörande inte kan avvaktas. Ska då anmälas vid nästa
                                  sammanträde.
                                  Handläggaren beskriver i journalanteckningar 010821 gällande AA att Öxnevalla
                                  behandlingshem, där han var placerad, omgående samma dag krävde en omprövning
                                  för att fortsätta vården. Skälet till detta kan ha varit att den tidigare omprövningen
                                  gjordes 010206 (drygt 6 mån. tidigare) och att behandlingshemmet nu förstärkte
                                  personalresurserna kring pojken pga hans vårdbehov. Handläggaren konfererade
                                  med undertecknad och vi hittade inget alternativ till att trygga vården för honom på
                                  annat sätt än genom att tillgodose behandlingshemmets begäran.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                        Dnr 46-2003     Sid 2 (6)




      Handläggaren berättar gällande BB att en omplacering från Margretelunds
      utrednings- och behandlingshem behövde göras för omplacering till öppenvård i
      någon form inom kommunen och att denna planering behövde göras klart före
      semestertider så att pojken själv och personal skulle veta vad som skulle gälla
      framåt. I samband omprövades även vården vilket inte kan betraktas som
      brådskande. Vården hade omprövats 020507, två månader tidigare.
      Ordförande beskriver att det var ett akut läge gällande AA som i annat fall hade mist
      sin vårdplats. Beträffande BB var det själva omplaceringen från behandlingshemmet
      till kommunen som brådskade men mer av planeringsskäl.
Till remissyttrandet var fogat de aktuella ordförandebesluten och journal-
anteckningar i respektive ärende.

JO inhämtade och tog del av Socialnämndens i Falkenberg delegationsförteckning.
Dessutom inhämtades per telefon upplysningar från DD som är sekreterare i
nämnden.

I ett beslut den 11 februari 2005 anförde JO André följande.

Socialtjänstens insatser för barn och ungdomar skall göras i samförstånd med den
unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i
socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Under vissa förutsättningar kan det bli fråga om
att bereda unga personer vård utan samtycke. Bestämmelser om sådan vård finns i
LVU. Enligt 2 § LVU skall vård beslutas om det på grund av förhållanden i den
unges hem finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.
Vård enligt LVU skall enligt 3 § beslutas också bl.a. om den unge utsätter sin hälsa
eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt
nedbrytande beteende.

Socialnämnden skall noga följa vården av den som får vård med stöd av LVU. När
vård med stöd av LVU inte längre behövs skall nämnden enligt 21 § första stycket
LVU besluta att vården skall upphöra. En sådan prövning skall göras efter en
framställning från en part eller på initiativ av nämnden. Enligt 13 § LVU skall
nämnden regelbundet överväga och, när det gäller vård med stöd av 3 § LVU,
pröva om vården enligt LVU fortfarande behövs. Av bestämmelsen framgår att om
den unge har beretts vård med stöd av 2 §, skall socialnämnden minst en gång var
sjätte månad överväga om vård enligt lagen fortfarande behövs (13 § andra stycket
LVU). Om den unge har beretts vård med stöd av 3 § skall socialnämnden inom
sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet pröva om vård med stöd
av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex
månader från den senaste prövningen (13 § tredje stycket LVU).

Bestämmelserna i 13 § tredje stycket LVU om att vården enligt 3 § LVU skall
prövas minst en gång var sjätte månad är en minimiregel och det finns inte något
som hindrar att nämnden prövar om vården skall fortsätta oftare än vad som följer
av lagparagrafen.
                                                                   Dnr 46-2003   Sid 3 (6)




En prövning enligt 13 § tredje stycket LVU skall resultera i ett formellt beslut som
en enskild part kan överklaga till länsrätten om beslutet har gått honom emot. Ett
sådant beslut skall föregås av en utredning som skall kommuniceras enligt
bestämmelsen i 17 § förvaltningslagen (1986:223) med den som är part i ärendet.
Ett övervägande av vård enligt 13 § andra stycket LVU innebär däremot inte att
något formellt beslut i frågan fattas. För det fall nämnden vid sitt övervägande
finner att vården inte ger anledning till någon åtgärd av nämnden kan den lägga
förvaltningens anmälan om vården till handlingarna utan att fatta något beslut. Om
nämnden när den överväger vården finner att frågan om fortsatt vård skall prövas,
skall nämnden se till att en utredning utförs och därefter fatta ett beslut. I det
ärendet gäller bestämmelserna om bl.a. parts rätt till insyn och kommunikation.

Enligt 13 § tredje stycket LVU skall frågan om fortsatt vård med stöd av 3 § LVU
prövas av socialnämnden. Detta gäller enligt 21 § LVU även beslut om att vården
enligt LVU skall upphöra. I de två fall som har föranlett initiativärendet har
uppkommit fråga om beslut angående fortsatt vård kan beslutas av nämndens
ordförande på nämndens vägnar.

Av 10 kap. 1 § SoL framgår att för en socialnämnd gäller vad som är föreskrivet
om nämnder i kommunallagen (1991:900), KL. Enligt 6 kap. 33 § KL får en
kommunal nämnd uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller åt en anställd hos
kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av
ärenden. Beslutanderätten får dock inte delegeras när det gäller 1. ärenden som
avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet, 2. framställningar
eller yttranden till fullmäktige liksom yttranden med anledning av att beslut av
nämnden i dess helhet eller av fullmäktige har överklagats, 3. ärenden som rör
myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars
av större vikt, och 4. vissa ärenden som anges i särskilda föreskrifter (6 kap. 34 §
KL).

Utöver vad som följer av 6 kap. 33 § KL får en nämnd uppdra åt ordföranden eller
en annan ledamot som nämnden har utsett att besluta på nämndens vägnar i
ärenden som är så brådskande, att nämndens avgörande inte kan avvaktas (6 kap.
36 § KL).

I 10 kap. 4 § SoL finns en bestämmelse som utgör en sådan särskild föreskrift som
avses i 6 kap. 34 § KL fjärde punkten. I 10 kap. 4 § SoL föreskrivs begränsningar i
socialnämndens rätt att delegera. Där stadgas att uppdrag att fatta beslut på
socialnämndens vägnar i ärenden som är en uppgift för nämnden bl.a. enligt 13 §
och 21 § LVU endast får ges åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller
ersättare i nämnden. Vid sidan av reglerna om delegation finns i LVU och lagen
(1988:870) om vård av missbrukare (LVM) i vissa fall bestämmelser om rätt att i
närmare angivna situationer av brådskande karaktär fatta beslut i socialnämndens
ställe (10 kap. 6 § SoL). Som exempel kan nämnas 6 § LVU enligt vilken
nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat får
fatta beslut om omedelbart omhändertagande om nämndens beslut inte kan
                                                                    Dnr 46-2003    Sid 4 (6)




avvaktas. Någon sådan bestämmelse om rätt att fatta beslut i socialnämndens ställe
finns inte när det gäller beslut enligt 13 § och 21 § LVU.

Som framgått ovan utgör bestämmelsen i 10 kap. 4 § SoL ett hinder för att delegera
beslutanderätten till ett annat organ än ett utskott som består av ledamöter eller
ersättare i socialnämnden. Det är således inte möjligt för nämnden att med stöd av
6 kap. 33 § KL delegera rätten att fatta beslut i en fråga som rör upphörande av
vård till en ledamot eller en tjänsteman. Såvitt jag har förstått har inte heller
ordföranden i de nu båda aktuella fallen fattat besluten på grundval av delegation
enligt 6 kap. 33 § KL. Nämnden synes däremot anse att beslutanderätten haft sin
grund i att nämnden allmänt har delegerat rätten att fatta beslut till ordföranden i
frågor av brådskande natur. Delegationen i den delen har skett med stöd av den
ovan nämnda bestämmelsen i 6 kap. 36 § KL.

Det kan diskuteras om delegation enligt 6 kap. 36 § KL kan ske i sådana fall där
ärendet gäller myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell
beskaffenhet eller annars av större vikt eller när delegationsrätten är begränsad i
särskilda föreskrifter, t.ex. enligt 10 kap. 4 § SoL (jfr 6 kap. 34 § p. 3 och 4).
Någon inskränkning i tillämpligheten av 6 kap. 36 § KL är emellertid inte angiven i
lagtexten. I förarbetena till lagrummet uttalas tvärtom att någon begränsning av
möjligheterna att delegera enligt denna paragraf med hänsyn till ärendenas art inte
finns (prop. 1990/91:117 s. 205). Det torde därför finnas utrymme för att tolka de
aktuella bestämmelserna på det sättet att det är möjligt att med tillämpning av 6
kap. 36 § KL delegera beslutanderätten till nämndens ordförande även när
delegation inte är tillåten enligt 10 kap. 4 § SoL.

Oavsett hur det förhåller sig med detta, måste det ändå vara i princip uteslutet att
nämndens ordförande kan fatta beslut när det gäller de regelbundna omprövningar
som skall äga rum enligt 13 § tredje stycket LVU. Detta hänger samman med att
dessa ärenden skall handläggas på ett sådant sätt att nämnden inte skall kunna
hamna i tidsnöd. Beslutanderätten vad avser de regelbundna omprövningarna av
vård enligt 3 § LVU kan därför inte delegeras enligt bestämmelsen i 6 kap. 36 §
KL.

När det gäller handläggningen av AA:s ärenden framgår bl.a. följande.

AA vårdades enligt 2 och 3 §§ LVU. Nämnden hade omprövat vården den 6
februari 2001 och beslutat att vården skulle bestå. Den 21 augusti 2001
omprövades vården genom ett ordförandebeslut. Beslutet anmäldes till
socialnämndens socialutskott den 4 september 2001. Omprövningen hade föregåtts
av att en anställd vid det behandlingshem som pojken vårdades på krävde att ett
omprövningsbeslut skulle fattas samma dag. Anledningen till denna begäran var att
behandlingshemmet ansåg att AA inte längre kunde vårdas på hemmet om inte ett
beslut om fortsatt vård enligt 3 § LVU fattades.

Nämnden skulle rätteligen ha omprövat vården genom ett beslut som skulle ha
fattats senast den 6 augusti 2001. Att nämnden inte hade gjort detta är givetvis
                                                                   Dnr 46-2003   Sid 5 (6)




djupt otillfredsställande. Om nämnden underlåter att ompröva vården enligt 13 §
tredje stycket LVU medför detta dock i och för sig inte att vården förfaller. Det
besked som framfördes från behandlingshemmet att AA inte längre kunde vårdas
vid hemmet var således inte korrekt.

I den situation som uppkom måste det ha legat nära till hands för förvaltningen att
kontakta chefen för behandlingshemmet eller den centrala myndigheten, Statens
institutionsstyrelse, så att hemmets misstag rörande förutsättningarna för fortsatt
vård av AA hade kunnat avhjälpas. Det besked som hemmet lämnade till
förvaltningen kan dock ha föranlett viss osäkerhet hos förvaltningen i frågan om
AA skulle kunna hållas kvar vid behandlingshemmet. Om ordföranden inte fattade
ett beslut i vårdfrågan kunde det inte uteslutas att vården av AA kunde äventyras.
Mot den bakgrunden anser jag inte att det finns skäl för mig att rikta någon egentlig
kritik mot ordföranden för att denne ansåg sig omgående behöva fatta ett beslut
enligt vilket vården enligt 3 § LVU av AA skulle bestå. Däremot vill jag framhålla
att det är allvarligt att nämnden, såsom jag nyss påpekat, inte hade omprövat
vården före den 6 augusti 2001.

I sammanhanget kan tilläggas följande. När ordföranden beslutade att vården enligt
3 § LVU skulle bestå förordnade han även att vården med stöd av 2 § LVU skulle
fortsätta. Av utredningen torde man kunna dra slutsatsen att även övervägande
enligt 2 § LVU borde ha skett senast den 6 augusti 2001. Det är otillfredsställande
att nämnden inte i tid har övervägt vården.

Av 12 § LVU framgår att för vård av unga som på någon grund som anges i 3 §
LVU behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas särskilda
ungdomshem. Det hem som AA vårdades på var ett sådant hem. Hans placering
där var således inte beroende av att han vårdades även enligt 2 § LVU. Redan på
denna grund fanns det därför inte något skäl för ordföranden att fatta beslut om
fortsatt vård enligt 2 § LVU. Det är vidare uppenbart att beslutet inte har kunnat
fattas med stöd av delegationsbestämmelsen i 6 kap. 36 § KL.

När det gällde BB skiljer sig omständigheterna från de som var aktuella i AA:s fall.

BB vårdades enligt 3 § LVU. Den 2 juli 2002 omprövades vården genom ett
ordförandebeslut. Vården hade senast omprövats den 7 maj 2002. Anledningen till
att vården omprövades genom ett ordförandebeslut i detta fall var enligt

## Utredning

remissvaret att en omplacering till öppenvård skulle göras och att det var önskvärt
att denna planering gjordes klar före semestern. I samband med
omplaceringsbeslutet omprövades även vården. Av remissvaret att döma var det
således praktiska skäl som gjorde att ett omprövningsbeslut fattades av
ordföranden. Något utrymme för att åberopa delegationsbestämmelsen i 6 kap. 36 §
KL i en sådan situation finns naturligtvis inte. Beslutet har således fattats i strid
med bestämmelsen om delegationsbegränsning i 10 kap. 4 SoL.

Jag har nu något behandlat frågan om hur man skall se på tillämpningen av
bestämmelsen i 6 kap. 36 § KL när förutsättningarna för delegation har begränsats
                                                                  Dnr 46-2003   Sid 6 (6)




enligt 10 kap. 4 § SoL. Hur regelverket skall tolkas har diskuterats även i andra
sammanhang. Jag kan konstatera att det råder betydande osäkerhet om rättsläget (se
bl.a. Clevesköld m.fl., Handläggning inom socialtjänsten, nionde uppl., 2005 s.
174, Höök, Intern kommunal kompetensfördelning, 2000 s. 298 f. och Svenska
Kommunförbundets cirkulär nr 2001:138 s. 6). Mot den bakgrunden finner jag skäl
att tillställa Regeringskansliet (Justitiedepartementet och Socialdepartementet) en
kopia av detta beslut.
