# Kritik mot en åklagare, som var ansvarig för att en underårig misstänkt hördes utan biträde av försvarare, samt mot en polismyndighet och en förhörsledare, för felaktigheter i samband med förhören. Rättvis rättegång?

JO 2011-10-28 dnr 4608-2010

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                      Sid
                                                                          2011-10-28              4608-2010              1 (19)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Kritik mot en åklagare, som var ansvarig för att en underårig misstänkt
                        hördes utan biträde av försvarare, samt mot en polismyndighet och en
                        förhörsledare, för felaktigheter i samband med förhören. Rättvis
                        rättegång?


                          Beslutet i korthet: Ärendet gäller brottsutredningen mot en 17-årig pojke som
                          tillsammans med några kamrater misstänktes för att ha förtalat ett stort antal jämnåriga
                          flickor. I beslutet bedöms framför allt frågor om den misstänktes rätt till försvarare vid
                          polisförhör.
                          Flera omständigheter – bl.a. den misstänktes ålder, bevisläget och att förhörs utsagorna
                          skulle kunna komma att åberopas som bevis – innebar att samtliga förhör borde ha hållits
                          i närvaro av försvarare. Den misstänkte kan avstå från försvarares närvaro, men det
                          måste i så fall ske på ett otvetydigt sätt under rättssäkra och väl dokumenterade former. I
                          beslutet framhålls att uppgifter från förhör som hållits utan försvarare generellt sett får
                          lägre bevisvärde.
                          Tillgång till försvarare vid polisförhör är en del av rätten till rättvis rättegång enligt
                          Europakonventionen. I beslutet prövas huruvida denna rättighet kränkts. Eftersom den
                          del av bevisningen som bestod av uppgifter från polisförhören i praktiken underkändes
                          vid den slutliga domstolsprövningen har en sådan kränkning inte bedömts föreligga.

## Bakgrund och anmälan

AA, fortsättningsvis kallad AA, som vid tillfället var sjutton år gammal, åtalades
                        tillsammans med fem andra pojkar för bl.a. grovt förtal. De anklagades för att ha
                        framställt ett slags filmer som spridits på internet. Innehållet bestod av bilder på ett
                        stort antal jämnåriga flickor tillsammans med texter som beskrev flickorna i grovt
                        sexuellt nedsättande ordalag. AA dömdes i tingsrätten för grovt förtal under två
                        åtalspunkter till ungdomstjänst 45 timmar och ålades betala ett stort skadestånd till
                        målsägandena. Han överklagade till hovrätten, som ogillade en av åtalspunkterna
                        gällande grovt förtal. Den slutliga domen blev ungdomstjänst 20 timmar. Därutöver
                        ålades AA ett solidariskt skadeståndsansvar, som enligt hovrättens beräkning
                        uppgick till cirka 200 000 kronor. Av domskälen framgår att de fällande domarna i
                        betydande utsträckning grundades på uppgifter som de åtalade lämnat under
                        polisförhör när de varit frihetsberövade, uppgifter som de under rättegångarna tagit
                        avstånd från med hänvisning till att de känt sig pressade och velat bli frigivna.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                          Dnr 4608-2010     Sid 2 (19)




Under det rättsliga förfarandets gång – efter tingsrättsdomen – anmälde AA
Polismyndigheten i Hallands län till JO, varvid han bl.a. uppgav följande. Han hade
kommit överens med polismannen BB om att komma till polisstationen för att få
svar på frågor han hade angående sin moped, som hade beslagtagits på grund av att
den var trimmad. När han kom dit blev han i stället satt i ett förhörsrum, där en
annan polis, CC, började förhöra honom om filmerna. Han förnekade all
inblandning men blev hårt pressad och medgav då att han visste en del om dem.
Han delgavs misstanke om brott och blev tillfrågad om han ville ha en advokat. Det
ville han och han namngav den han önskade. Han låstes därefter in i en cell över
natten. Påföljande dag förhördes han två gånger av BB och pressades då åter hårt.
Ingen försvarare närvarade. Han upplevde ett stort hot genom att han blev hållen
inlåst utan kontakt med sina föräldrar och utan tillgång till advokat.

Utredning
Efter en inledande granskning av handlingar i ärendet anmodades
polismyndigheten att yttra sig. Myndigheten inkom genom tillförordnade
länspolismästaren DD med ett yttrande, inklusive upplysningar från förhörsledarna
CC, polisinspektör, och BB, polisassistent. Beträffande omständigheterna kring
AA:s inställelse till förhör anförde myndigheten:

      Av PM upprättad av polisassistenten BB och av AA:s egna uppgifter framgår att AA
      på morgonen den 28 september 2009 ringde till BB och ville tala om sin i beslag
      tagna moped. Det bestämdes då att AA skulle komma in till polisstationen i
      Falkenberg efter lunch.
      Efter det att BB hade samtalat med AA erinrade sig BB att AA:s namn hade nämnts
      av andra misstänkta i utredningen. BB kontaktade därför sin chef, kriminal-
      kommissarie EE, och därefter åklagaren varvid åklagaren beslutade att AA skulle
      höras som skäligen misstänkt. Då AA kom in till polisstationen fick han sätta sig i
      ett förhörsrum. Efter en stund kom polisinspektören CC in i förhörsrummet och
      påbörjade ett förhör med AA varvid han underrättades om misstanke om grovt
      förtal.
      Ett förhör föregås normalt av en kallelse om inte förutsättning för hämtning till
      förhör föreligger. I aktuellt ärende tyder uppgifterna på att någon kallelse till förhör
      inte skett förrän tidigast då AA kom till polisstationen i avsikt att tala om sin i beslag
      tagna moped. Då åklagaren fattat beslut om att AA skulle höras och delges skälig
      misstanke om brott skulle AA, i normalfallet, ha kallats till förhör, vårdnadshavaren
      underrättats och kallats till förhöret samt, om förutsättningar förelegat, vårdnads-
      havaren och den misstänkte underrättats om möjligheten att begära biträde av
      offentlig försvarare redan vid det första förhöret. Polismyndigheten kan inte bedöma
      riktigheten av åklagarens beslut att AA vid tillfället skulle höras och delges
      misstanke om grovt förtal.
      Polismyndigheten anser att det är mycket viktigt att en misstänkt får de bästa
      förutsättningarna för att kunna tillvarata sin rätt. Då någon som antas ha uppgifter att
      lämna i en förundersökning kallas till förhör får inte vilseledande uppgifter lämnas
      för att förmå personen att komma till polisstationen. I ärendet framgår inte att AA,
      vid telefonsamtalet med BB, medelst vilseledande uppgifter skulle ha förmåtts att
      komma till polisstationen. Det är först vid BB:s kontakt med åklagare som åklagaren
      beslutar att AA ska höras och delges misstanke om grovt förtal.
      Polismyndighetens bedömning, på de uppgifter som finns, är därför att AA inte
      lurats att komma till polisstationen för att höras som misstänkt för grovt förtal. Det
      är olyckligt om AA bibringats denna uppfattning.
                                                                      Dnr 4608-2010    Sid 3 (19)




Enligt polismyndigheten saknades dokumentation som visade när AA:s
vårdnadshavare underrättades. Av de upplysningar som lämnats från myndighetens
sida framgår dock att hans mor infann sig hos polisen under eller efter det första
förhöret samt att hon sedan befann sig på polisstationen till och från.
Polismyndigheten ansåg att 5 § lagen om unga lagöverträdare hade beaktats.

Enligt polismyndigheten saknades även dokumentation som visade vilka kontakter
som förekommit med socialtjänsten. Från socialtjänsten i Falkenberg hade
myndigheten inhämtat att man där inte kunnat se att socialtjänsten varit inblandad i
samband med de här aktuella åtgärderna mot AA.

Polismyndigheten konstaterade sammanfattningsvis att det hade funnits brister i
dokumentationen. Polismyndigheten avsåg därför att på lämpligt sätt informera
utredningschefer och utredningspersonal om vikten av att tillämpa gällande
bestämmelser i lagen om unga lagöverträdare samt om skyldigheten enligt 21 b §
förundersökningskungörelsen att dokumentera underrättelser/kallelser till förhör.
Det framgick vidare att myndigheten hade fattat beslut om särskild internkontroll
avseende utredningar där ungdomar är misstänkta.

Beträffande förordnandet av offentlig försvarare anförde polismyndigheten:

      Åklagare gjorde den 28 september 2009 via fax framställan till Varbergs tingsrätt
      om förordnande av offentlig försvarare för AA. I framställan angavs att AA anhölls
      den 28 september 2009 kl 14.05 och att förhör skulle hållas snarast. Vidare angav
      åklagaren i framställan att den offentlige försvararen snarast borde kontakta
      utredaren [. . .] på angivet telefonnummer. Varbergs tingsrätt biföll framställan och
      förordnade advokaten FF, Falkenberg, till offentlig försvarare för AA. Enligt uppgift
      från Varbergs tingsrätt skickades förordnandet och åklagarens framställan med post
      till advokat FF samma dag, d.v.s. den 28 september 2009. Polismyndigheten utgår
      ifrån att tingsrätten varit i kontakt med advokaten FF innan han förordnades till
      offentlig försvarare för AA.
I en promemoria uppgav förhörsledaren under det första förhöret, CC, bl.a.
följande.

      När AA kom in till mig 090928 så delgav jag honom misstanke om grovt förtal
      genom spridning av bilder på flickor med tillhörande nedsättande texter. Jag
      upplyste honom om att han hade rätt till en försvarare under förhöret. – Jag frågade
      om vi kunde nå hans mamma eftersom jag ansåg att hon borde vara med under
      förhöret. AA tyckte inte att mamman behövde vara med vid förhöret. Han tyckte inte
      heller att han behövde någon försvarare. – Han frågade vad saken gällde. Jag
      förklarade att det gällde Top Hoes-filmerna om flickorna som gjorts på Internet och
      sen spridits. Han visste vilka filmer jag talade om men förnekade att han skulle ha
      något med dem att göra. Jag berättade då för honom att många av flickorna hade
      pekat ut honom som en av dem som skulle ha varit med och gjort filmerna. – AA
      ville nu att hans mamma skulle komma. Han ville också att en försvare skulle
      närvara varpå jag tillkallade kommissarien som hjälpte mig att ringa efter en sådan.
      – Vi satt sen och väntade på AA:s mamma och försvararen och jag skrev lite i ett
      annat ärende på datorn så länge. – Efter en stund började AA tala om saken. Han
      berättade det jag skrev ned i förhöret. Innan jag skrev något frågade jag dock
      honom, ”Är det ok att jag skriver ned det du nu säger i ett förhör?”. Detta var inga
      problem. Det kunde jag göra, svarade AA. Han var lugn men såg orolig och
      modstulen ut. – Han sa att han visste vilka som gjort filmerna men att han hade inte
      själv varit med. – Det enda jag frågade AA om när han berättat klart, var vilken
                                                                             Dnr 4608-2010      Sid 4 (19)




      dator som använts när de gjort filmerna och vilka killar han brukade umgås mest
      med. – Det andra nedtecknade berättade han självmant i en följd utan att jag ställde
      några frågor alls.
Det sakliga innehållet i protokollet från det första förhöret är till omfånget
begränsat och lyder:
      [AA] säger att han vet vilka som gjort de fyra filmerna men att han inte varit med
      själv. Det är bl.a. [en namngiven person] som gjort fyran. Det är denne och tre killar
      till.
      Filmerna har gjorts på en stulen dator från Tångaskolan. Killarna har sagt att den är
      stulen. Det sa dom när AA sa att dom kommer att åka fast för att ha gjort filmerna
      eftersom polisen kan spåra IP-numret på datorn som använts.
      Dom som AA umgås mest med är [tre namngivna personer].
I en promemoria uppgav förhörsledaren under de andra och tredje förhören, BB, att
det gjordes flera försök att få kontakt med den försvarare som förordnades för AA.
På morgonen dagen efter det att AA anhållits kontaktade BB den åklagare som
ledde förundersökningen. Promemorian fortsätter:
      Jag uppgav för åklagaren den information kring försvararen som jag fått och
      åklagaren uppgav att vi skulle hålla ett förhör med AA. – Som jag skrivit ovan
      kvarstod informationen som jag tidigare fått, angående att man inte kommit i kontakt
      med försvararen och att han inte hört av sig. Detta uppgav jag för AA på väg upp
      från arresten samt även på mitt rum innan förhöret hölls. – AA uppgav att förhöret
      kunde hållas utan att försvarare närvarade. – Han utsattes ej för någon press från min
      sida [. . .].
Inför det tredje förhöret, som enligt BB tillkom på AA:s initiativ, kontaktade han
åter förundersökningsledaren. Hon beslutade enligt BB att AA skulle höras igen
och att det kunde ske utan försvarare närvarande om det godtogs av AA. Enligt BB
godtog såväl AA som dennes mor detta.

I anledning av vad som framkommit anmodades Åklagarmyndigheten att yttra sig
över vilka direktiv förundersökningsledaren gav polisen när hon fick uppgift om att
AA skulle komma till polisstationen, samt vilka överväganden förundersöknings-
ledaren gjort om AA:s behov av försvarare och vilka åtgärder hon därvid vidtagit.
Åklagarmyndigheten inkom genom vice riksåklagaren GG med ett yttrande, till
vilket var fogat upplysningar från förundersökningsledaren HH, kammaråklagare,
och jouråklagaren JJ, kammaråklagare, samt chefen för åklagarkammaren i
Halmstad KK, chefsåklagare.

Åklagarmyndigheten ställde sig när det gällde förberedelserna inför förhöret med
AA i allt väsentligt bakom HH:s bedömningar och åtgärder (se nedan). När det
gällde behovet av offentlig försvarare för AA anförde myndigheten bl.a. följande:
      I det aktuella fallet har kollusionsfaran gjort att det inte varit möjligt att se till att en
      offentlig försvarare förordnades inför förhöret med den misstänkte AA eftersom
      sakens utredning kunde försvåras om vårdnadshavaren och den misstänkte innan
      förhöret gavs tillfället att ge sin syn på försvararfrågan och ett eventuellt önskemål
      om vem som skulle förordnas som offentlig försvarare.
      Det har således varit nödvändigt att avvakta med att ta upp försvararfrågan med
      vårdnadshavaren och den misstänkte till dess att förhöret inleddes. Den brottslighet
                                                                          Dnr 4608-2010     Sid 5 (19)




      (grovt förtal) som AA var misstänkt för har visserligen inte varit av lindrigt slag,
      men brottsligheten har inte heller varit av så allvarligt slag som t.ex. våldtäkt och
      hänsynslösa rån (jfr JO 2008/09 s. 92 och JO:s dnr 5493-2008). Enligt min mening
      har omständigheterna sammantaget varit sådana att åklagaren haft fog för
      bedömningen att det fanns förutsättningar för att hålla ett kort inledande förhör med
      den misstänkte utan närvaro av försvarare och att det således inte fanns skäl för att
      offentlig försvarare ex officio skulle förordnas i detta läge. Detta givetvis under
      förutsättning att vårdnadshavaren eller den misstänkte vid förhöret inte begärde att
      en offentlig försvarare skulle förordnas och vara närvarande vid förhöret. Jag kan
      inte se att det har kommit fram omständigheter som gjort att åklagaren bort påminna
      en erfaren kriminalkommissarie om att en åklagarkontakt ska ske för det fall en
      vårdnadshavare till en ung misstänkt eller den unge själv vid ett förhör begär att
      försvarare ska vara närvarande vid förhöret.
      När den misstänkte vid det förhör som direktiven resulterade i begärde att en
      försvarare skulle vara närvarande borde således förhöret ha avbrutits av
      förhörsledaren och åklagare ha kontaktats. Enligt förhörsprotokollet genomfördes
      inte något egentligt förhör med AA. Den misstänkte AA har i samband med förhöret
      endast förnekat egen inblandning och lämnat några kortfattade upplysningar om vad
      andra har gjort. Efter förhöret har åklagare tämligen omgående gjort en framställan
      till rätten om förordnande av offentlig försvarare.
HH hade bl.a. upprättat en skrivelse med kompletterande upplysningar. Den hade
följande lydelse.

      Utifrån de uppgifter som hade framkommit i förhör med annan gärningsman
      framkom att bl.a. AA var skäligen misstänkt för grovt förtal genom medverkan i
      film nr 3 och 4. Min bedömning var att kollusionsfaran var stor eftersom det även
      var flera andra personer som också kunde misstänkas för delaktighet i någon eller
      några av filmerna. Min minnesbild idag är att jag i kontakten med utredaren fick
      information om att AA skulle komma in på polisstationen frivilligt vid lunchtid.
      Huruvida någon kallelse hade gått ut till AA innan känner jag inte till. I stället för att
      fatta ett beslut om hämtning till förhör av AA beslutade jag att AA skulle delges
      misstanke om grovt förtal och höras kortfattat. Direktiven lämnades muntligen.
      Eftersom den polisiära arbetsledaren var kommissarie EE, som har en lång och
      gedigen erfarenhet av bl.a. hantering av ungdomsärenden, såg jag ingen anledning
      att särskilt poängtera bestämmelserna i 5–7 §§ LuL. När det gäller AA:s behov av
      offentlig försvarare var min bedömning att det inte var uppenbart att han saknade
      behov av försvarare. Jag bedömde dock att kollusionsfaran var stor eftersom det
      fanns ytterligare personer som kunde misstänkas för delaktighet i en eller flera av de
      fyra filmerna. Enligt min bedömning var det angeläget att dessa personer kunde
      höras av polisen utan att de dessförinnan hade möjlighet att påverka utredningen
      genom att prata sig samman. Att i den situationen göra en framställan om offentlig
      försvarare innan AA inställt sig på polisstationen och delgivits misstanke skulle
      enligt min bedömning vara till men för utredningen. Risken hade då varit stor att han
      dels inte inställde sig till förhöret och dels fanns det risk att han kontaktade andra
      personer som varit delaktiga. Jag bedömde därför att framställan om offentlig
      försvarare skulle ske först efter att AA delgivits misstanke och hörts kortfattat. Vad
      jag minns idag hade jag först kontakt med BB där jag fick informationen om att AA
      skulle komma in och att jag därefter även hade flera kontakter med EE, till vilken
      jag framförde min bedömning. Jag överlämnade sedan ärendet vid lunchtid till
      dagjouråklagaren.
KK noterade bl.a. att ”det inledande delgivningsförhöret” pågick i över en timme
och att detta uppenbarligen inte varit åklagarens avsikt, utan avsikten hade endast
varit att AA skulle delges misstanke, anhållas och därefter förhöras ingående med
försvarare närvarande. KK upplyste även att med hänsyn till vad som hade
framkommit i detta och andra ärenden hade Polismyndigheten i Hallands län och
                                                                   Dnr 4608-2010   Sid 6 (19)




åklagarkammaren i Halmstad gemensamt beslutat att se över rutinerna vid
handläggning av ungdomsmål så att ungas rätt till försvarare och åklagares direktiv
handläggs och dokumenteras på ett riktigt sätt av både polis och åklagare.

AA gavs tillfälle att yttra sig över det som anförts från myndigheternas sida.

Rättslig reglering m.m.
Skyldighet att medverka i polisförhör m.m.
Det är en medborgerlig skyldighet att låta sig förhöras av polis, se 23 kap. 6 §
rättegångsbalken (RB). Något krav på att bidra till utredningen finns inte. Den
enskilde är med andra ord skyldig att ställa sig till förfogande för frågor, men inte
att besvara dem.

Det finns ingen bestämmelse som uttryckligen stadgar att den som är misstänkt för
brott har rätt att förbli tyst och inte behöver lämna uppgifter som är besvärande för
honom eller henne själv. Att en sådan rätt finns följer dock av
Europakonventionen, se vidare nedan.

Med undantag för ett stadgande i 5 § andra stycket förundersökningskungörelsen,
enligt vilket kallelse till förhör normalt ska ske i god tid, finns inga särskilda
bestämmelser om hur kallelse till förhör får ske. Det kan således ske både
skriftligen och muntligen. Enligt 23 kap. 7 § RB får den som utan giltig orsak
underlåter att följa en kallelse hämtas till förhöret. Enligt samma bestämmelse får
även den som kan befaras försvåra utredningen genom att undanröja bevis m.m.
under vissa förutsättningar hämtas till förhör utan föregående kallelse. Därutöver
finns en möjlighet att medta personer till förhör, 23 kap. 8 § RB.

Den som förhörs är skyldig att stanna kvar högst sex timmar såvida inte
vederbörande kan misstänkas för brott, då tiden kan utsträckas till tolv timmar,
under förutsättning att det är av synnerlig vikt, 23 kap. 9 § RB.

Av 17 § förundersökningskungörelsen framgår att särskild omsorg ska ägnas åt
planeringen av ett förhör, om den som ska höras är under arton år och misstänkt för
brott, så att det inte uppkommer fara för att den unge tar skada. Det bör noga tillses
att uppseende inte väcks kring förhöret, som inte heller får göras mer ingående än
omständigheterna kräver.

Enligt 23 kap. 12 § RB är det inte tillåtet att under förhör använda otillbörliga
åtgärder i syfte att få fram en bekännelse eller ett visst uttalande. Som exempel på
otillbörliga åtgärder anges medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar
om särskilda förmåner, hot, tvång och uttröttning.

Underrättelse till vårdnadshavare m.m.
När den som är under arton år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren
eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en
fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas. Vederbörande ska
också kallas till förhör som hålls med den unge. Underrättelse respektive kallelse
                                                                   Dnr 4608-2010   Sid 7 (19)




av detta slag behöver dock inte ske om det är till men för utredningen eller det
annars finns särskilda skäl emot det. (Se 5 § lagen om unga lagöverträdare, LUL.)
Syftet är att de som har denna ställning i förhållande till den unge ska få kunskap
om den pågående brottsutredningen och därmed bättre förutsättningar för att
fullgöra sitt vårdnadsansvar (jfr Thunved, Clevesköld och Thunved, Samhället och
de unga lagöverträdarna, 4 uppl., s. 110). Bestämmelsen innebär inte att
vårdnadshavare behöver eller har rätt att närvara i förhörsrummet när den unge
hörs (a.st.). Även regeln i 21 kap. 3 § andra stycket RB, enligt vilken försvarare för
den som är under arton år ska utses av vårdnadshavaren, bör observeras i detta
sammanhang, se nedan.

Underrättelser och kallelser ska dokumenteras. Detta följer av allmänna principer
om myndigheters dokumentationsskyldighet, och är även såvitt gäller 5 § LUL
särskilt föreskrivet i 21 b § förundersökningskungörelsen (se även 20 § i samma
författning, som anger att tid och plats för åtgärder under förundersökningen ska
antecknas i förundersökningsprotokollet).

Underrättelse till socialnämnd m.m.
När den som inte fyllt arton år är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse
kan följa, ska socialnämnden genast underrättas, 6 § LUL. Vid förhör med den
unge ska företrädare för socialtjänsten närvara om det är möjligt och kan ske utan
men för utredningen, 7 § LUL. Syftet får i princip anses vara detsamma som när
det gäller vårdnadshavare, dvs. att socialnämnden ska få kunskap om den pågående
brottsutredningen och därmed bättre förutsättningar att fullgöra sitt ansvar (se
vidare a.a., s. 112 ff.).

Polismyndighetens åtgärder enligt 6 § LUL ska dokumenteras. Detta följer av
allmänna principer om myndigheters dokumentationsskyldighet (se även 20 §
förundersökningskungörelsen, jfr ovan).

Rätten till försvarare
Enligt 21 kap. 3 § RB har den som är misstänkt för brott rätt att biträdas av
försvarare, som han eller hon själv utser. Är den misstänkte under 18 år utses
försvararen av vårdnadshavaren. Härav följer att vårdnadshavaren ska involveras i
frågor som gäller den underåriges rätt till försvarare (jfr Riksåklagarens riktlinjer
2006:3, s. 23).

Under vissa förutsättningar ska offentlig försvarare förordnas, se 21 kap. 3 a § RB.
Om dessa förutsättningar föreligger ska förundersökningsledaren anmäla detta till
den domstol dit ärendet hör, varefter den ska ta upp frågan, 23 kap. 5 § respektive
21 kap. 4 § andra stycket RB. Är den misstänkte under arton år ska försvarare
förordnas om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av detta, 24 §
LUL. Det är domstolen som beslutar vem som ska förordnas; om den misstänkte
har föreslagit någon som är behörig ska den personen dock förordnas, om det inte
finns särskilda skäl mot detta, 21 kap. 5 § andra stycket RB.
                                                                       Dnr 4608-2010     Sid 8 (19)




Enligt 12 § förundersökningskungörelsen ska den som underrättas om att han eller
hon är skäligen misstänkt för ett brott samtidigt informeras om sin rätt att redan
under förundersökningen anlita biträde av försvarare och om att offentlig
försvarare under vissa förutsättningar kan förordnas.

Om den som är misstänkt för brott begär att få en offentlig försvarare ska denna
begäran överlämnas till domstol för prövning i enlighet med de ovan nämnda
bestämmelserna, oavsett vilken bedömning förundersökningsledaren gör av
försvararbehovet. Överlämnandet ska ske omedelbart (se Riksåklagarens riktlinjer
2006:3, s. 23, med hänvisningar).

JO har i flera ärenden under senare år riktat kritik mot att förhör i ungdoms-
utredningar genomförts utan att försvarare närvarat. JO:s beslut den 9 april 2010
(dnr 3741-2008) gällde en sjuttonårig pojke som gripits misstänkt för misshandel.
Under det inledande förhöret förklarade den misstänkte att han önskade en viss
advokat men han medgav att förhöret kunde hållas utan att denne närvarade. JO
uttalade allmänt:
      Även om en misstänkt uppger att ett förhör kan genomföras utan försvarare har en
      förundersökningsledare att på objektiva grunder bedöma om så är fallet.
      Bedömningen kan således inte enbart överlåtas på den misstänkte [. . .].
JO var starkt kritisk till att försvarare inte närvarat vid det inledande förhöret och
särskilt kritisk till att så inte heller skett vid de följande förhören.

JO:s beslut den 17 december 2010 (dnr 5493-2008) gällde en sextonårig pojke som
misstänktes för grov våldtäkt mot barn. Sedan pojken delgivits brottsmisstanke
uppgav han att förhör kunde hållas utan försvarare men att han ville ha en sådan
om det blev rättegång. JO erinrade om att bedömningen inte enbart kan överlåtas
på den misstänkte eller dennes vårdnadshavare och uttalade bland annat:

      Det är förundersökningsledarens ansvar att göra de överväganden, och ge de
      direktiv, som krävs med hänsyn till behovet av offentlig försvarare. Det är självfallet
      angeläget att förundersökningsledaren vinnlägger sig om att vara tydlig när direktiv
      ges inför ett förestående förhör. Sådana direktiv bör givetvis dokumenteras. [---]
      Med hänsyn till att utredningen gällde ett mycket allvarligt brott var det, enligt min
      mening, fel att hålla ett utförligt förhör med LL utan att en offentlig försvarare var
      närvarande. I stället borde LL vid det aktuella förhörstillfället, på sätt som
      [förundersökningsledaren] också uppgett varit avsikten, endast ha delgetts
      brottsmisstanken samt hörts om sin inställning till denna och i frågan om försvarare.
      Ett utförligare förhör skulle sedan ha fått anstå till påföljande dag när en offentlig
      försvarare kunde närvara.
Rättvis rättegång
Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen) gäller som lag i Sverige. Enligt
artikel 6 är var och en som anklagas för brott berättigad till en rättvis rättegång.
Begreppet innefattar i enlighet med den praxis som utvecklats av Europadomstolen
för mänskliga rättigheter (Europadomstolen) ett flertal rättigheter och principer. En
bestämmelse om rättvis rättegång är från och med 2011 upptagen bland
                                                                     Dnr 4608-2010    Sid 9 (19)




regeringsformens stadganden om grundläggande fri- och rättigheter (2 kap. 11 §
andra stycket).

Till de principer som ingår i begreppet rättvis rättegång hör att den misstänkte inte
ska behöva bidra till utredningen genom att göra medgivanden eller tillhandahålla
belastande material (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3:e
upplagan, s. 247). Rätten till försvarare är särskilt angiven i artikel 6 (6.3 c), där det
anges att den som anklagats för brott har rätt att försvara sig genom
rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för
att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans
intresse så fordrar.

Rätten till en rättvis rättegång gäller i hela förfarandet, från inledande
brottsutredningsåtgärder till rättegång och dom. Bedömningar av om rätten till en
rättvis rättegång kränkts ska enligt Europadomstolens praxis göras utifrån den
rättsliga processen som helhet, vilket betyder att en brist i en del kan botas i en
annan del. Rätten till försvarare är därvid ett moment, bland flera, i begreppet
rättvis rättegång. Det sagda framgår i fallet Imbrioscia mot Schweiz (dom den 24
november 1993, ansökan nummer 13972/88, §§ 36–38).

Det finns ett flertal fall från Europadomstolen där klagomålen handlat om att förhör
hållits utan tillgång till försvarare. Av dessa framgår att om uttalanden gjorts under
sådana förhållanden och sedan lagts till grund för fällande dom kan detta, beroende
på omständigheterna i övrigt, utgöra brott mot rätten till en rättvis rättegång. Av
särskilt intresse är fallet Salduz mot Turkiet (dom den 27 november 2008, ansökan
nummer 36391/02).

Salduz var en vid tillfället sjuttonårig pojke, som greps av turkisk polis, misstänkt
för att ha deltagit i en olaglig demonstration till stöd för en i Turkiet förbjuden
organisation och för att ha hängt upp en olaglig banderoll på en bro. Han erinrades
inledningsvis om sin rätt att inte säga något, varvid det framgick att han senare
skulle få möjlighet att biträdas av advokat. I de förhör med polisen som följde
gjorde Salduz, utan att vara biträdd av försvarare, ett antal medgivanden, som han
återtog när han ställdes inför en undersökningsdomare. En domstol dömde honom
sedermera till fängelse i två och ett halvt år. En väsentlig del av bevisningen bestod
i de uttalanden han tagit tillbaka. I ett första ställningstagande fann
Europadomstolen att Turkiet inte hade brutit mot artikel 6.3 c. På begäran av
Salduz togs fallet emellertid upp i stor sammansättning, Grand Chamber. I sin nya
dom redogjorde domstolen för de allmänna principer som skulle tillämpas. Bl.a.
angavs att en misstänkt ofta befinner sig i en särskilt utsatt position i det inledande
skedet av brottsutredningen. Detta kan i det flesta fall bara kompenseras genom
biträde av en advokat vars uppgift bl.a. är att hjälpa till att säkerställa respekten för
                                                                          Dnr 4608-2010      Sid 10 (19)




den misstänktes rätt att inte belasta sig själv1. Tidig tillgång till advokat är en del av
de processuella säkerhetsgarantier som domstolen särskilt beaktar vid
undersökningen av om förfarandet har utsläckt själva kärnan i rätten att inte behöva
belasta sig själv2, anförde domstolen vidare. Redogörelsen utmynnade i följande
slutsats:

       Mot denna bakgrund finner Domstolen att Artikel 6 § 1, för att rätten till rättvis
       rättegång ska vara tillräckligt ”praktisk och effektiv” [. . .], som huvudregel kräver
       att tillgång till advokat ska tillhandahållas från och med det första polisförhöret med
       den misstänkte, såvida det inte i ljuset av de särskilda omständigheterna i varje
       enskilt fall kan visas att det finns tvingande skäl för att begränsa denna rätt. Även
       när tvingande skäl undantagsvis rättfärdigar vägrad tillgång till en advokat får en
       sådan begränsning – oavsett hur den rättfärdigas – inte otillbörligen undergräva den
       misstänktes rättigheter enligt Artikel 6 [. . .]. Försvarets rättigheter kommer i princip
       att vara oåterkalleligt undergrävda när belastande uttalanden som gjorts under
       polisförhör utan tillgång till en advokat läggs till grund för en fällande dom. (§ 55)3
I det enskilda fallet gjorde Europadomstolen följande – här komprimerat återgivna
– bedömning. Salduz hade nekats biträde av försvarare när han gjorde de
uttalanden som åberopades mot honom. Detta kunde inte rättfärdigas. Uttalandena
utgjorde huvudbevisning mot honom. Hans situation hade tveklöst påverkats
negativt av att hans tillgång till försvarare begränsats under förhören. Bristerna
kunde inte botas under den senare delen av förfarandet. Domstolen noterade
avslutningsvis Salduz ålder och underströk att det är av fundamental vikt att
underåriga frihetsberövade ges tillgång till advokat. Sammanfattningsvis hade
frånvaron av en advokat medan Salduz befann sig i polisens förvar oåterkalleligt
påverkat hans rätt till försvar4.

Av Europadomstolens praxis framgår att domstolen anser att en misstänkt kan
avstå från sina konventionsrättigheter, varvid han eller hon får bära




1
 Originalets text: to help to ensure respect of the right of an accused not to incriminate
himself (§ 54)
2
 Originalets text: Early access to a lawyer is part of the procedural safeguards to which the
Court will have particular regard when examining whether a procedure has extinguished the
very essence of the privilege against self-incrimination (§ 54)
3
  Originalets text: Against this background, the Court finds that in order for the right to a
fair trial to remain sufficiently ”practical and effective” (see paragraph 51 above) Article 6
§ 1 requires that, as a rule, access to a lawyer should be provided as from the first
interrogation of a suspect by the police, unless it is demonstrated in the light of the
particular circumstances of each case that there are compelling reasons to restrict this right.
Even where compelling reasons may exceptionally justify denial of access to a lawyer, such
restriction – whatever its justification – must not unduly prejudice the rights of the accused
under Article 6 (see, mutatis mutandis, Magee, cited above, § 44). The rights of the defence
will in principle be irretrievably prejudiced when incriminating statements made during
police interrogation without access to a lawyer are used for a conviction.
4
 Originalets text: the absence of a lawyer while he was in police custody irretrievably
affected his defence rights (§ 62)
                                                                         Dnr 4608-2010    Sid 11 (19)




konsekvenserna av detta. Domstolen har i det sammanhanget påmint om att varken
bokstaven eller andan i artikel 6 hindrar en person från att avstå från sina
rättigheter, men samtidigt understrukit att ett sådant avstående inte får strida mot
något väsentligt allmänt intresse, måste fastställas på ett otvetydigt sätt och vara
omgärdat av ett minimum av säkerhetsåtgärder som står i proportion till
avståendets vikt5 (Panovits mot Cypern, dom den 11 december 2008, ansökan
nummer 4268/04, § 68).

Även detta fall gällde uttalanden den misstänkte gjort sedan han underrättats om
sin rätt att inte säga något men utan tillgång till försvarare. Panovits var, i likhet
med Salduz, sjutton år gammal när han hördes av polisen. Europadomstolen
utvecklade därvid de särskilda hänsyn som ska tas när underåriga anklagas för
brott, bl.a. att det måste ställas särskilda krav för att ett avstående från en
konventionsrättighet ska beaktas:
       Givet en minderårig anklagads utsatthet, och den maktobalans som han är utsatt för
       redan genom det brottsutredande förfarandets själva natur, anser domstolen att ett
       avstående från honom eller å hans vägnar av en viktig rättighet under Artikel 6 bara
       kan accepteras när det uttrycks på ett otvetydigt sätt, efter det att myndigheterna har
       vidtagit alla rimliga åtgärder för att tillförsäkra att han eller hon är fullt medveten
       om sina försvarsrättigheter och, så långt möjligt, kan bedöma konsekvenserna av sitt
       handlande.6 (§ 68, se även § 67)

Bedömning
Underrättelser och kallelser
Av handlingarna i ärendet framgår inte när AA:s vårdnadshavare underrättades.
Det står dock klart att förhöret med AA inleddes utan att så skett. Inget talar för att
de sociala myndigheterna involverades på föreskrivet sätt. Gällande regler om
underrättelser och kallelser till vårdnadshavare och sociala myndigheter efterlevdes
således inte.

Åklagaren hade i egenskap av förundersökningsledare gett direktiv om att en ung
person skulle höras och delges misstanke om grovt förtal. Det är polismyndigheten,
ytterst dess ledning, som har ansvar för att åklagarens direktiv leder till adekvata
åtgärder samt att dessa utförs på ett korrekt sätt och av kompetent personal (jfr JO:s
beslut den 24 augusti 2011, dnr 4217-2010). Till detta ansvar hör – utan att




5
  Originalets text: must not run counter to any important public interest, must be established
in an unequivocal manner and must be attended by minimum safeguards commensurate to
the waiver’s importance
6
  Originalets text: The Court considers that given the vulnerability of an accused minor and
the imbalance of power to which he is subjected by the very nature of criminal proceedings,
a waiver by him or on his behalf of an important right under Article 6 can only be accepted
where it is expressed in an unequivocal manner after the authorities have taken all
reasonable steps to ensure that he or she is fully aware of his rights of defence and can
appreciate, as far as possible, the consequence of his conduct.
                                                                   Dnr 4608-2010   Sid 12 (19)




detaljerade direktiv härom ska behöva ges av förundersökningsledaren –
ombesörjandet av rutinåtgärder som underrättelser och kallelser enligt 5–7 §§ lagen
om unga lagöverträdare. Det är således Polismyndigheten i Hallands län som ska
kritiseras för de grundläggande brister som förekom i dessa delar.

De inledande åtgärderna
De mot AA riktade utredningsåtgärderna hade sin utgångspunkt i att AA
kontaktade polisen för att få information om sin moped. Han kom då överens med
en polisman om att infinna sig på polisstationen för att diskutera detta. Enligt
polismyndighetens yttrande ska polismannen härefter ha erinrat sig att AA
figurerade i en förundersökning rörande grovt förtal. Förundersökningsledaren i det
ärendet, kammaråklagaren HH, informerades därför om att AA skulle komma till
polisstationen. HH gav då direktiv om att AA skulle delges misstanke om grovt
förtal och höras kortfattat.

Som HH angett i sitt yttrande till JO fanns det grund för att utan föregående
kallelse hämta AA. Eftersom detta varit en för denne mer ingripande åtgärd, kan
jag inte se att omständigheterna kring hans inställelse hos polisen föranlett någon
rättsförlust för honom. Från de synpunkter polisen har att beakta – bl.a. regeln i 17
§ förundersökningskungörelsen om skyldigheten att se till att förhöret inte väcker
uppseende – kan jag till och med ha viss förståelse för att man så att säga grep
tillfället i flykten. Något tecken på att polisen skulle ha eftersträvat att
”överrumpla” AA kan jag inte heller se. Det faktum att polisen aldrig informerade
AA om det planerade förhöret innebar dock att denne vidmakthölls i villfarelsen att
det var mopedärendet som skulle diskuteras. Från den synpunkten sett var det
förutsebart att AA skulle kunna uppleva sig som förd bakom ljuset.

Med facit i hand anser jag att förfaringssättet var olämpligt. Dels därför att en
myndighet alltid noga ska sträva efter att uppträda på ett rakt och hederligt sätt,
dels därför att det torde ha bidragit till att förberedelserna brast. Det normala hade,
i linje med vad polismyndigheten anfört i sitt yttrande till JO, varit att planera
förhöret genom kallelse eller hämtning samt att då även överväga vilka
underrättelser som skulle ske och förbereda förordnande av offentlig försvarare. Nu
fungerade inte detta, och det är svårt att frigöra sig från misstanken att det
åtminstone delvis hade sin upprinnelse i det improviserade förfaringssättet.

Det första förhöret
Förundersökningsledaren har förklarat att hon gav direktiv om att AA inledningsvis
endast skulle ”höras kortfattat”. Därefter skulle en framställan om att förordna en
försvarare göras. Åklagarkammarens chef har kallat detta för ”ett
delgivningsförhör”, dvs. att den misstänkte ska delges brottsmisstanken samt få
tillfälle att yttra sig över denna och i försvararfrågan. Förhöret pågick dock enligt
protokollet mer än en timme. Av vad förhörsledaren uppgett framgår att hon var
väl medveten om AA:s rätt till biträde av försvarare. Hon avbröt också förhöret när
AA, sedan denne fått närmare klart för sig vad saken gällde, ville att hans mamma
skulle underrättas och att en advokat skulle närvara. Enligt förhörsledarens egen
                                                                    Dnr 4608-2010    Sid 13 (19)




redogörelse ska de två sedan ha suttit kvar i det rum där förhöret hölls och väntat
på mamman och försvararen, varvid AA spontant ska ha börjat berätta vad han
visste om de brott som utredningen gällde. Det han då uppgav förde hon in i
förhörsprotokollet, efter att först ha frågat AA om hon fick göra så.

Jag vill i anledning av detta för det första understryka att ett förhör ska vara
formellt avgränsat. Om det avbrutits bör det givetvis inte fortsätta i ett formlöst
samtal. Lämnar den misstänkte, utanför förhör, upplysningar ska detta inte
antecknas i ett förhörsprotokoll. Är informationen av intresse för utredningen ska
den – oavsett om den misstänkte samtycker till detta eller inte – i stället
dokumenteras särskilt, t.ex. i en tjänsteanteckning som tas in i
förundersökningsprotokollet.

För det andra noterar jag att innehållet i förhörsprotokollet i övervägande delar
gäller de enda saker förhörsledaren, enligt sin redogörelse under JO:s utredning,
ställde specifika frågor om efter att den formella delen av förhöret avbrutits
(”vilken dator som använts när de gjort filmerna och vilka killar han brukade
umgås med”). Det som antecknats i förhörsprotokollet synes med andra ord inte
enbart eller kanske ens i huvudsak ha varit sådant som AA uppgav spontant.

Förhörsledaren CC ska mot denna bakgrund kritiseras för att hon i realiteten
fortsatte förhöret sedan detta avbrutits och för sin brist på respekt för AA:s rätt till
biträde av försvarare. Förundersökningsledaren, som gett direktiv om ett kort
förhör och om att försvarare skulle förordnas, kan enligt min mening inte kritiseras
för vad som väsentligen framstår som en förlöpning från förhörsledarens sida.

Rätten till försvarare; vissa allmänna förutsättningar
Den som vid förhör underrättas om att han eller hon är skäligen misstänkt för ett
brott ska samtidigt informeras om sin rätt att redan under förundersökningen
biträdas av försvarare. Även om en misstänkt uppger att ett förhör kan genomföras
utan försvarare har en förundersökningsledare att på objektiva grunder bedöma om
så är fallet (se de ovan anförda JO-besluten).

Huvudsyftet med att en misstänkt ska ha rätt till försvarare tidigt i en
brottsutredning är att han eller hon inte på grund av bristande kännedom om
utredningsförfarandet och den rättsliga regleringen ska komma i underläge mot
polis och åklagare utan ha tillgång till sådan sakkunskap att han eller hon till fullo
kan tillvarata sina rättigheter. Det innebär att den misstänkte ska ha tillgång till en
försvarare. Däremot innebär det inte med automatik att en försvarare måste närvara
när den misstänkte hörs.

Försvararen fyller emellertid under brottsutredningen och rättegången även en mer
vidsträckt kontrollfunktion. De processuella reglernas efterlevnad och därmed
rättssäkerheten i förfarandet främjas typiskt sett av att övervakas från den
misstänktes synpunkt. Det ligger därför i rättvisans intresse att en försvarare inte
bara biträder den misstänkte med upplysningar och råd utan även närvarar vid
förhör och annan bevisupptagning.
                                                                   Dnr 4608-2010   Sid 14 (19)




AA:s rätt till försvarare
För en misstänkt som är under arton år ska offentlig försvarare förordnas, om det
inte är uppenbart att behov av det saknas. De anklagelser som riktades mot AA var
allvarliga. Han riskerade inte bara straff utan även att åläggas ett stort skadestånd.
Brottsutredningen var jämförelsevis omfattande, med ett flertal misstänkta och ett
stort antal målsägande. Förhållandena var mot den bakgrunden långtifrån sådana
att det var uppenbart att behov av försvarare saknades. Det var tvärtom tydligt att
den rättsliga regleringen krävde att en försvarare för AA skulle förordnas. Det är
även den bedömning förundersökningsledaren gjorde. I princip var alltså
situationen den, att försvarare skulle förordnas oavsett vilken inställning som i den
frågan redovisades från den misstänktes sida. Så skedde också, efter det första
förhöret.

När en misstänkt redan inför ett första förhör bedöms vara i behov av en försvarare
torde det normalt även föreligga ett behov av att en sådan närvarar vid detta förhör
(såvida det inte begränsas till ett ”delgivningsförhör”, se ovan). I det här fallet var
den misstänkte underårig, vilket i sig förstärker behovet av rättsligt biträde.
Bevisläget var på flera sätt komplicerat och innefattade bl.a. bedömningar av om de
misstänkta agerat ”tillsammans och i samförstånd”, vilket innebär att uppgifter som
de misstänkta lämnar tidigt i utredningen, innan de fått inblick i t.ex. vad
medmisstänkta uppgett, är av stor betydelse. När det som här kan förutses att
förhörsutsagor kan komma att åberopas som bevis inför domstol är det särskilt
viktigt – även från allmän synpunkt – att de avges under rättssäkra former. Som
framhålls i kommentaren till rättegångsbalken är försvararbehovet inte heller
mindre starkt vid det första förhöret med en misstänkt utan snarare tvärtom (Fitger,
Rättegångsbalken, www.nj.se/zeteo, 23 kap. 5 §). Enligt min mening råder det mot
denna bakgrund inget tvivel om att samtliga de förhör som hölls med AA krävde
närvaro av en försvarare för denne.

Förhållandena vid det första förhöret har bedömts ovan. Beträffande de andra och
tredje förhören har varken Åklagarmyndigheten eller förundersökningsledaren
under JO:s utredning kommenterat varför de hölls utan försvarare. Däremot har
förhörsledaren BB i en promemoria redovisat sina åtgärder och överväganden. Han
har därvid anfört att AA och, inför det tredje förhöret, även dennes mor, medgav att
förhör hölls utan försvararbiträde. Inför det andra förhörstillfället sökte polisen
enligt BB kontakt med försvararen utan att lyckas. Av hans beskrivning framgår
vidare att man beslutade att ändå genomföra förhöret. BB gick därför till arresten
för att hämta AA. På väg därifrån till förhörsrummet förklarade han för AA att
försvararen inte gått att nå, varvid AA ska ha samtyckt till att ändå låta sig höras.
Inför bägge förhören var han i kontakt med förundersökningsledaren, som enligt
BB uppgav att de kunde genomföras utan försvarare, i det senare fallet under
förutsättning av AA:s medgivande.

Motivet till att förhören fortsatte utan försvarare synes således ha varit att detta
bedömdes som lämpligt samt att AA och, vid det tredje förhöret, dennes mor ska ha
gått med på det. För att det ska vara godtagbart att i ett fall som detta genomföra ett
                                                                   Dnr 4608-2010   Sid 15 (19)




förhör utan försvarare bör det dock krävas att den misstänkte och dennes
vårdnadshavare avstått från sin rätt på ett otvetydigt sätt under rättssäkra och väl
dokumenterade former (se även Riksåklagarens riktlinjer 2006:3, s. 23, där vikten
av att åklagaren förvissar sig om att den misstänkte förstått innebörden av
bestämmelsen i 12 § förundersökningskungörelsen framhålls). De samtal med AA
och modern som BB beskrivit uppfyller inte de kraven.

Av utredningen framgår vidare att AA redan då han delgavs misstanke förklarade
att han ville ha en advokat närvarande. Inget, inte heller anteckningen i det tredje
förhörsprotokollet (”AA uppger att det ok att hålla förhöret utan att försvarare
närvarar”), tyder på att han skulle ha ändrat denna grundinställning. Det som
framkommit i dessa delar är inte oförenligt med AA:s beskrivning av att han känt
sig pressad att göra som polisen sa. Det ter sig långtifrån uteslutet att AA och hans
mor uppfattade att de inte just hade något annat val än att gå med på de förhör som
polisen ville genomföra.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att utredningspersonalen – som inte
verkar ha ansett att en försvarares närvaro skulle fylla någon väsentlig funktion –
underskattat försvararens betydelse för det rättsliga förfarandet som helhet. Det
finns därför skäl att framhålla att det inte låg i utredningens intresse att hålla
förhören utan försvarare, eftersom det leder till att det som framkommer generellt
sett får ett lägre bevisvärde, något som i detta fall senare bekräftades i domstolarna.

Förhören borde alltså inte ha genomförts på det sätt som skedde. Enligt BB godtog
förundersökningsledaren att de hölls utan försvarare. Oavsett hur det närmare
förhöll sig med detta bar HH som förundersökningsledare ansvaret för att AA:s
rättigheter respekterades och för att utredningen bedrevs under rättssäkra former
(jfr 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen). Sedan hennes avsikter med
det första förhöret inte fått genomslag borde hon ha sett till att AA – i enlighet med
den rättsliga bedömning hon själv gjort – i de följande förhören biträddes på det
sätt denne önskade och hade rätt till. Det är därför HH som ska kritiseras för de
allvarliga fel som begicks när AA medan han var frihetsberövad förhördes
upprepade gånger utan biträde av försvarare.

Rätten till försvarare enligt Europakonventionen
Den svenska straffprocessordningens principer om den misstänktes rätt till
försvarare följdes alltså inte. Som framgår av redogörelsen för den rättsliga
regleringen är rätten till försvarare vid polisförhör en grundläggande del av rätten
till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen. Vid bedömningen av AA:s
klagomål mot brottsutredningen bör därför även prövas om hans konventionsenliga
rättigheter kränkts genom de fel som begicks.

I vissa tidigare domar har Europadomstolen gett rätten till försvarare en något
inskränkt innebörd. Konventionens krav synes därvid ha begränsats till att den
misstänkte inte får förvägras rätten till advokat (se Imbrioscia [se ovan] och
Brennan mot Förenade kungariket [dom den 16 oktober 2001, ansökan nummer
                                                                        Dnr 4608-2010       Sid 16 (19)




39846/98]). I senare domar har kravet dock uttryckts så att den misstänkte måste ha
tillgång till advokat. I Salduz (se ovan) beskrivs huvudregeln så att ”tillgång till
advokat ska tillhandahållas från och med det första polisförhöret med den
misstänkte”7. De långtgående krav domstolen ställt för att godta en uppgift om att
en misstänkt avstått från sin rätt innebär i praktiken också att de brottsutredande
myndigheterna måste se till att en misstänkt har tillgång till en försvarare, såvida de
inte kan visa att han eller hon i enlighet med de uppställda kraven avstått från detta.
En av konventionens grundprinciper är vidare att de rättigheter som garanteras ska
vara praktiska och effektiva. För den som är berövad friheten och ska förhöras kan
rätten till försvarare sakna praktisk mening om de brottsutredande myndigheterna
inte verkar för att rätten förverkligas.

En brottsmisstänkts rätt till försvarare enligt Europakonventionen innebär därför att
de brottsutredande myndigheterna är skyldiga att se till att den misstänkte får
tillgång till försvarare. Så har konventionen även tolkats i det förslag om rätt till
advokat i straffrättsliga förfaranden som för närvarande behandlas inom EU (se
Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om rätt till tillgång till advokat i
straffrättsliga förfaranden och rätt att kommunicera vid frihetsberövande från
Europeiska kommissionen, 8 juni 2011, KOM [2011]326 slutlig, artikel 3).

Kravet innebär inte att en försvarare måste närvara vid förhör; det avgörande är att
de brottsutredande myndigheterna sett till att den misstänkte före förhöret erhållit
rättsligt biträde, såvida han eller hon inte på det sätt som tidigare beskrivits avstått
från detta. Som framgår av Europadomstolens praxis gäller därutöver att ett
avstående från den som är underårig bara godtas om myndigheterna först vidtagit
alla rimliga åtgärder för att säkerställa att den unge är fullt medveten om sina
rättigheter och så långt möjligt kan bedöma konsekvenserna av det han eller hon
gör (Panovits, § 68, citerad ovan). Det torde i praktiken innebära att en underårig
misstänkt måste ha haft tillgång till någon form av juridiskt biträde innan ett förhör
med honom eller henne kan hållas utan försvarare.

Det är klarlagt att AA under den tid han befann sig hos polisen och under vilken tre
förhör genomfördes aldrig fick tillgång till advokat. Av de upplysningar som de
brottsutredande myndigheterna lämnat framgår att AA inte i enlighet med
Europakonventionens krav avstått från försvarare. Hans rättighet i detta hänseende
har alltså inte tillgodosetts.

Rättvis rättegång?
Enligt Europadomstolens tolkning av konventionen är det en viktig uppgift för
försvararen att säkerställa respekten för den misstänktes rätt att förbli tyst och inte




7
  Originalets text (även citerad ovan): access to a lawyer should be provided as from the
first interrogation of a suspect by the police
                                                                            Dnr 4608-2010     Sid 17 (19)




belasta sig själv. I detta fall har AA varken haft tillgång till försvarare eller, såvitt
framkommit, underrättats om sin rätt att inte säga något. Att han därvid som
frihetsberövad underårig befunnit sig i ett särskilt utsatt läge när han underkastades
förhören är från konventionssynpunkt försvårande. Även andra omständigheter
talar för att den konventionskränkning som förekom var av så grundläggande slag
att den innebär att även AA:s rätt till en rättvis rättegång kränktes.

Av Europadomstolens praxis framgår emellertid också att bedömningen av om
rätten till en rättvis rättegång kränkts ska göras utifrån den rättsliga processen som
helhet, vilket betyder att en brist i en del kan botas i en annan del. Hela det rättsliga
förfarandet måste alltså beaktas.

Förundersökningen resulterade i att sex pojkar åtalades för att ha varit inblandade i
framställningen och spridningen av en eller flera av de filmer saken gällde.
Bevisningen utgick från uppgifter pojkarna lämnat i polisförhör. Enligt Varbergs
tingsrätts dom den 6 april 2010 (mål B 2580-09) genomfördes endast ett av
samtliga förhör med försvarare närvarande. Tingsrätten ansåg, som dess domskäl
får förstås, att detta avvek från vad som är önskvärt, men fann ändå anledning att
fästa tilltro till förhörsutsagorna.

AA fälldes i tingsrätten under en åtalspunkt mot sitt nekande. Som skäl åberopades
att han för polisen detaljerat berättat om sin medverkan och att det han sagt
bekräftades av vad två medtilltalade uppgett. Även beträffande den andra
åtalspunkten blev domen fällande. Här medgav AA dock att han befunnit sig på
platsen och att han även skrivit en text, som kom att ingå i den aktuella filmen.
Polisförhören åberopades inte specifikt av tingsrätten i denna del.

AA överklagade till Hovrätten för Västra Sverige, som under rubriken
Utgångspunkter för hovrättens överväganden bl.a. anförde (dom den 1 oktober
2010 i mål B 2111-10):

      Som [. . .] framgår av tingsrättens dom har förhören hos polisen i flera fall hållits
      utan att någon försvarare varit närvarande. Det kan innebära en kränkning av rätten
      till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen att använda uppgifter
      som den misstänkte lämnat i polisförhör till stöd för en fällande dom, om hans eller
      hennes rättigheter enligt konventionen inte har iakttagits vid förhöret. I rätten till en
      rättvis rättegång enligt nämnda artikel anses vidare ingå bl.a. en rätt för den
      misstänkte att vägra uttala sig, göra medgivanden eller lämna belastande uppgifter
      (se exempelvis Europadomstolens dom [. . .] i målet Panovits mot Cypern).
      Vidare konstaterar hovrätten att det inte framgår att förhörsledaren försäkrat sig om
      att respektive tilltalad, som var och en var under 18 år, förstått att de haft rätt att inte
      uttala sig. Det kan därför övervägas om förhören med dem genomförts på ett sätt
      som är förenligt med artikel 6 i Europakonventionen. Redan med dessa
      utgångspunkter anser hovrätten att uppgifterna i polisförhören har ett lägre
      bevisvärde än vad tingsrätten kommit fram till.
Hovrätten frikände AA på den av de två åtalspunkterna där bevisningen
väsentligen grundades på polisförhören. Domstolen ansåg att bevisvärdet av det
erkännande han där lämnat var lågt, varvid man bl.a. hänvisade till att de
medgivanden AA gjort skett i ett förhör där han saknat försvarare. Bland det som
                                                                     Dnr 4608-2010    Sid 18 (19)




domstolen beaktade fanns också AA:s uppgifter om att han känt sig pressad att
erkänna samt att han gjort så för att bli frisläppt och för att han uppmanats därtill av
sin mor, som berättat att de andra pojkarna var släppta. Däremot dömdes han även i
hovrätten på den andra åtalspunkten. Bevisningen bestod där av medgivanden han
gjorde inför domstol.

De kränkningar av AA:s rätt till försvar som förekom under polisutredningen synes
alltså ha reparerats i förfarandets avslutande del, inom ramen för hovrättens
bevisvärdering. Utifrån det som sammantaget framkommit vid denna granskning
anser jag därför att det inte föreligger något brott mot rätten till en rättvis rättegång
enligt artikel 6 i Europakonventionen.

Sammanfattning
Gällande regler om underrättelser och kallelser till vårdnadshavare och
socialnämnd efterlevdes inte. Polismyndigheten är ansvarig för att rutinåtgärder av
detta slag utförs korrekt. Polismyndigheten i Hallands län kritiseras därför för de
grundläggande brister som förekom i dessa delar.

De inledande åtgärderna. Det var olämpligt men inte lagstridigt att låta AA inställa
sig på polisstationen i tron att han skulle få besked om sin moped, när avsikten var
att förhöra honom om ett brott.

Det första förhöret avbröts sedan AA begärt biträde av försvarare. Förhörsledaren
CC fortsatte emellertid att samtala med honom om brottsutredningen och ställa
frågor om denna. CC kritiseras för att hon i realiteten fortsatte förhöret formlöst
och för sin brist på respekt för AA:s rätt till biträde av försvarare.

Rätten till försvarare; vissa allmänna förutsättningar. Även om en misstänkt
uppger att ett förhör kan genomföras utan försvarare ska en förundersökningsledare
på objektiva grunder bedöma om så är fallet. Huvudsyftet med att en misstänkt ska
ha rätt till försvarare tidigt i en brottsutredning är att han eller hon inte ska komma i
kunskapsmässigt underläge mot polis och åklagare. Försvararen fyller under
brottsutredningen och rättegången även en mer vidsträckt kontrollfunktion. Det
talar typiskt sett för att försvararen ska närvara vid förhör. Den misstänkte kan
avstå från sin rätt. Det ska i så fall ske på ett otvetydigt sätt under rättssäkra former;
förfarandet ska dokumenteras.

AA:s rätt till försvarare. En offentlig försvarare behöver inte alltid vara närvarande
vid förhör med den misstänkte. AA var dock underårig. Bevisläget var på flera sätt
komplicerat och det kunde förutses att förhörsutsagorna skulle kunna komma att
åberopas som bevis inför domstol. AA och hans vårdnadshavare hade inte under
godtagbara former avstått från sin rätt till juridiskt biträde. Av bl.a. dessa skäl
borde samtliga förhör med AA ha hållits i närvaro av försvarare. Det låg inte heller
i rättvisans intresse att genomföra förhören utan försvarare, eftersom det som
framkom vid dem därigenom fick ett begränsat bevisvärde. Förundersöknings-
ledaren HH kritiseras för de allvarliga fel som begicks.
                                                                   Dnr 4608-2010    Sid 19 (19)




Enligt Europakonventionen är rätten till försvarare vid polisförhör en
grundläggande del av rätten till en rättvis rättegång. Detta innefattar ett krav på att
den misstänkte de facto får tillgång till juridiskt biträde. Detta krav uppfylldes inte
vid förhören med AA. Den enskilde kan avstå från en konventionsrättighet, men då
gäller särskilda villkor, som inte var tillgodosedda i detta fall.

Flera omständigheter talar för att AA:s rätt till en rättvis rättegång kränktes.
Bedömningen av om så skett ska emellertid göras utifrån det rättsliga förfarandet
som helhet. Hovrätten frikände AA på den av de två åtalspunkterna där
bevisningen väsentligen grundades på polisförhören. Domstolen ansåg att
förhörsuppgifternas bevisvärde var lågt, bl.a. med hänvisning till att de kommit
fram i förhör där AA saknat försvarare. De kränkningar av AA:s rätt till försvar
som förekom under polisutredningen synes alltså ha reparerats i förfarandets
avslutande del. Något brott mot rätten till rättvis rättegång enligt artikel 6 i
Europakonventionen föreligger därför inte.
