# Initiativärende angående behandlingen av en intagen

JO 2010-04-12 dnr 461-2009

BESLUT
                                                                             Datum                 Dnr                        Sid
                                                                             2010-04-12            461-2009                  1 (8)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Initiativärende angående behandlingen av en intagen

## Initiativet

Av uppgifter i massmedia, bl.a. en artikel i Aftonbladet den 27 januari 2009,
                        framgick följande.

                        En man var placerad i anstalten Hällby i avvaktan på att han skulle utvisas till
                        Libyen. Enligt uppgiftslämnare behandlades han illa av personal. Den intagne hade
                        suttit isolerad under två veckors tid med handfängsel, midjefängsel och vuxenblöja.
                        Han hade kastat avföring på personal och var i ett så dåligt psykiskt skick att han
                        inte borde ha vistats i anstalten. När den intagne skulle transporteras till Libyens
                        ambassad i Stockholm träddes ett örngott över hans huvud i ”ren Guantánamostil”.

                        Jag beslutade den 28 januari 2009 att inleda en utredning i saken.

## Utredning

Sedan handlingar inhämtats och granskats här anmodades Kriminalvården att yttra
                        sig över det som anförts i ovan nämnda artikel. I sitt remissvar anförde
                        Kriminalvården, huvudkontoret, genom generaldirektören AA, bl.a. följande.

                                  Sakförhållanden m.m.
                                  –––
                                  Yttranden har inhämtats från Kriminalvården Region Mitt och klient- och
                                  säkerhetsenheten vid Kriminalvårdens huvudkontor.

                                  Beskrivning av händelseförloppet
                                  Den intagne, BB, avtjänade ett fängelsestraff om sex månader och frigavs villkorligt
                                  från anstalten Mariefred den 29 oktober 2008. I domen hade förordnats om
                                  utvisning. I avvaktan på att utvisningen kunde verkställas beslutade
                                  Migrationsverket att BB skulle hållas i förvar och att han skulle placeras i
                                  kriminalvårdsanstalt med stöd av 10 kap. 20 § 1 utlänningslagen(2005:716).
                                  BB kvarstannade inledningsvis vid anstalten Mariefred och vistades däri
                                  gemensamhet fram till den 2 december 2008. Den dagen attackerade han personal
                                  med en till stickvapen modifierad gaffel. Han blev avskild och förflyttades samma
                                  dag till anstalten Hällby. Den första tiden i avskildhet avlöpte utan större incidenter.
                                  Efter ett besök hos gränspolisen i Katrineholm den 19 december 2008, där BB fick
                                  klart för sig att utvisningen skulle verkställas, började han enligt anstaltens
                                  bedömning att agera mer labilt. Vid besöket hos polisen närvarade hans advokat som
                                  han även talade med i telefon den 2 januari 2009. Psykiatern CC träffade honom på


 Riksdagens ombudsmän                             E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                        Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                 Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                   Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                    Dnr 461-2009     Sid 2 (8)




anstalten den 5 januari 2008 utan att notera något speciellt. Inget akut behov av
sjukhusvård konstaterades och inga overta psykostecken visades. Av
dokumentationen framgår att BB strax efter psykiaterns besök började uppträda mer
utåtagerande än tidigare.
Från slutet av december 2008 till den 18 januari 2009 kan följande agerande
nämnas. BB bankade under perioder på sin celldörr och när kvinnligpersonal kom in
i cellen började han att onanera helt öppet. Detta beteende pågick kontinuerligt. Han
smetade avföring på sig själv, i sängkläder och på väggar och golv. Han spottade
mot personal, inklusive sjuksköterskan, när han fick tillfälle till det. Vidare
attackerade han personal vid flera tillfällen genom sparkar och slag när de öppnade
celldörren samt försökte kasta avföring på dem. Personal tvingades av denna
anledning använda skyddsutrustning när man exempelvis skulle ställa in mat i
rummet.
Mot bakgrund av BB:s beteende beslutade t.f. kriminalvårdschefen vid anstalten
Hällby, DD, att BB skulle beläggas med fängsel fr.o.m. den 18 januari kl. 16.00.
Beslutet antecknades i Kriminalvårdens klientadministrativa system (KLAS). Han
belades med midjefängsel och kunde således röra sig i sitt bostadsrum samt röra sina
händer/armar med viss begränsning. Möjligheterna att röra fötter och ben
påverkades inte av åtgärden. Åtgärden innebar att behovet av att använda fysiskt
våld minskade generellt, t.ex. kunde man undvika att använda spännbälte. Från och
med denna dag till morgonen den 28 januari 2009 hölls BB fängslad med
midjefängsel, med undantag för en period om en till tre timmar per dag då han gavs
möjlighet att duscha och hans cell kunde saneras. Den 25 januari 2009 kl. 17.30
inleddes ett försök att inte hålla honom belagd med fängsel. Påföljande dag kl. 10.00
måste dockfängslet åter anbringas på grund av att BB återupptog sitt beteende och
han fick flytta till en annan cell då cellen och han själv återigen måste saneras/tvättas
från avföring och urin.
Vid samtal med personal som varit i kontakt med BB lämnar samtliga en
samstämmig bild av hans agerande. Vid i princip varje kontakt förekom hot och/eller
våld från BB mot personal. Han spottade, kastade avföring och urinerade på
personal när han fick möjlighet. Agerandet bestod även avsparkar och försök till
skallningar. Han lyckades även bita en vårdare i handen samt en i axeln och riva en
annan i ansiktet i samband med duschning och under förflyttning i anstalten.
Den 20 januari 2009 transporterades BB till Libyens ambassad efter begäran från
gränspolisen. Redan när han fördes ut ur sin cell för att förberedas inför resan
försökte han spotta på personalen. Transportledaren beslutade med anledning härav
att en s.k. spotthuva skulle anbringas på honom under färden. Anteckningar om detta
finns på transportsedeln. Kriminalvården har en för ändamålet särskilt utvecklad
huva. Denna kan användas enbart vid ett tillfälle för att därefter kasseras. Anstalten
Hällby hade tidigare tillgång till en sådan huva. I mars 2008 nyttjades denna under
en transport där en intagenbörjade spotta på personalen. Anstalten vände sig därefter
till SUF (Kriminalvårdens säkerhetsutrustningsförråd), som dock inte hade huvan i
sitt förråd och de kunde inte heller beställa den. Anstalten använde då istället ett
örngott som fyllde samma funktion och som tidigare användes i denna typ av
situation, innan särskilda spotthuvor fanns att tillgå på marknaden. Framme vid
ambassaden togs huvan av och personal från polisen mötte upp. Under slutfasen av
samtalet med en ambassadtjänsteman spottade BB en polisman i ansiktet och huvan
sattes då på igen. Huva i form av örngott har också, av samma skäl som ovan,
använts när BB vid några tillfällen har förflyttats i ett fordon mellan olika byggnader
inom anstalten. Tidvis placerades BB nattetid i en avskildhetscell i närheten av
centralvakten i en annan byggnad då han förde så mycket oväsen att medintagna på
avskildhetsavdelningen blev störda.
Försök gjordes med olika strategier för att få BB att ändra beteende. Personalen
erbjöd honom dagligen att själv gå på toaletten, duscha, sätta påsig kläder m.m. Alla
försök till lättnader slutade dock med att han på något sätt attackerade personalen.
För BB:s eget bästa fick han byta cell flera gånger då personal arbetade med att få
                                                                  Dnr 461-2009     Sid 3 (8)




bort avföring som han smetat in på väggar, golv, dörrar, fönster samt inredningen i
övrigt. Dessa åtgärder vidtogs redan innan han belades med fängsel.
BB försågs med blöja samtidigt som midjefängsel anbringades på honom. Detta då
han vägrade att gå på toaletten och istället kladdade så mycket med sin avföring att
det blev helt ohanterligt för personal som skulle sköta om honom samt hälsovådligt
för honom själv. BB protesterade inte mot detta. Följden av användandet av blöja
blev initialt att hans kletande och kastande med avföringen minskade i omfattning. I
samband med försök att befria honom från fängsel fortsatte emellertid hans
agerande. Under tiden han var placerad i avskildhet var personalen honom behjälplig
med tvättning och duschning samt påklädning när han så önskade. De bad om att få
tvätta hans händer och hjälpte honom att få bort den avföring han själv smetat in på
sin kropp. Han nekade alltid att duscha/tvätta sig på morgonen, men accepterade
alltid erbjudandet under kvällstid.
Den 23 januari 2009 besökte psykiatern EE BB. Av hennes anteckningar från
besöket framgår bl.a. att hans beteende bedömdes som en reaktion på en snar
utvisning och att han inte tedde sig psykotisk. Mellan de båda psykiatrernas besök
träffade anstaltens sjuksköterska BB vid fem olika tillfällen.
Kvällen innan utvisningen verkställdes talade DD med BB:s advokat i telefon.
Advokaten ville höra om BB önskade tala med honom. När personal tillfrågade BB
om detta så avböjde han. När advokaten erhöll detta svar så framförde denne till DD
att han önskade att en läkare träffade BB. Advokaten insåg att det var polisens
ansvar varför han uppgav att han skulle kontakta gränspolisen. DD ringde trots detta
till anstalten och såg till att även anstalten försökte kontakta gränspolisen. När de
inte fick tag på någon där, faxade istället anstalten en skrivelse som angav
advokatens önskemål om att BB skulle undersökas av en läkare innan utvisningen
verkställdes.

Spotthuvor
Frågan om hur personal ska kunna skydda sig mot klienter som spottar är aktuell
inte bara inom Kriminalvården, utan även hos bl.a. polisen och inom psykiatrisk
vård. För situationer av detta slag finns på marknaden en rad olika typer av
spotthuvor. Ofta handlar det om engångsartiklar som ska träs överhuvudet på den
person som spottar. Kriminalvården använder sig av spotthuvor i första hand inom
transporttjänsten och endast i relativt liten omfattning på häkten och anstalter.
Kriminalvårdens transporttjänst har en lokal instruktion, upprättad den 3 oktober
2006, som beskriver hur spotthuvan ska användas och förvaras samt hur
användandet ska dokumenteras. Av instruktionen framgår att spotthuvan ska
användas med restriktivitet och inte i förebyggande syfte. Vid de flesta
verksamhetsställen finns samma modell av spotthuva som transporttjänsten
använder. Under våren 2009 har säkerhetsgruppen vid Kriminalvårdens huvudkontor
haft i uppdrag att ta fram utrustning som effektivt skyddar personalen mot intagna
som spottar. Fokus har varit att dels ”klä” den intagne men även direkt skydd för
personalen. Förslag har framtagits fören enhetlig utrustning för hela myndigheten
och beslut om detta ska tas inom kort. Därefter ska instruktioner och
rutinbeskrivningar utarbetas.

Bedömning ur hälso- och sjukvårdssynpunkt
Kriminalvårdens medicinske rådgivare FF har gjort följandebedömning angående
det aktuella händelseförloppet. BB bedömdes av specialistkompetent psykiater den 5
januari 2009 utan att något anmärkningsvärt framkom. Något skäl att anta att denna
bedömning var felaktig har inte framkommit. BB belades med fängsel den 18 januari
2009 och transporten då spotthuva användes gjordes den 20 januari 2009. Förnyad
bedömning av specialistkompetent psykiater gjordes den 23 januari 2009. Psykiatern
kom fram till att det inte förelåg en allvarlig psykisk störning, vilket är en
förutsättning för att psykiatriska tvångsvårdslagar ska vara tillämpbara. Därefter stod
BB under kontinuerlig sjuksköterskeobservation, men någon bedömning av
sjuksköterska eller läkare gjordes ej i direkt anslutning till att fängsel anbringades.
                                                                   Dnr 461-2009     Sid 4 (8)




Det beteende som uppvisades är ett gränsfall för vad som kan misstänkas vara en
allvarlig psykisk störning och det kan inte uteslutas att bedömningen blivit en annan
om den gjorts i samband med att misären i cellen och det utagerande beteendet var
som mest fulminant. I övrigt finns inga anmärkningar ur sjukvårdssynpunkt.

Författningsbestämmelser m.m.
Av 11 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) framgår att för behandlingen av en
utlänning som enligt 10 kap. 20 § placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller
polisarrest gäller lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
(HäL) i tillämpliga delar. Utlänningen skall, utöver vad som följer av nämnda lag,
beviljas de lättnader och förmåner som kan medges med hänsyntill ordningen och
säkerheten inom anstalten, häktet eller arresten.
Enligt 1 § HäL får den som är häktad på grund av misstanke om brott eller av någon
annan anledning inte underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som
ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet kräver. Den häktade skall
behandlas så att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas.
Av 4 § HäL framgår att vid behandlingen skall hänsyn tas till den häktades
hälsotillstånd. En häktad som bedöms behöva hälso- och sjukvård eller som begär
att läkare skall tillkallas, skall så snart som möjligt undersökas av läkare, om inte
sådan undersökning uppenbarligen är onödig. En läkares anvisningar om vården av
en häktad som är sjuk skall iakttas. Behöver den häktadesjukhusvård, skall sådan
beredas honom eller henne så snart som möjligt. Föreskrifter om psykiatrisk
tvångsvård finns i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Enligt 15 § första stycket HäL får den häktade beläggas med fängsel
1. under transport och annars under vistelse utanför förvaringslokalen, om det är
   nödvändigt av säkerhetsskäl och
2. i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av den häktade, om andra medel
   visar sig otillräckliga och det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den
   häktades egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa.
Enligt andra stycket ska en läkare så snart det är möjligt undersöka den som är
föremål för åtgärd enligt första stycket 2.
Av 4 kap. 21 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för behandling i häkte
(KVFS 2007:1) framgår att om den häktade belagts med spännbälte skall personalen
hålla noggrann uppsikt över den häktade så länge åtgärden består.
Av 2 § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
(HäF) framgår att häktad och annan intagen som avses i 1 § första och andra
styckena skall rätta sig efter de ordningsregler som gäller för förvaringslokalen och
de anvisningar personalen lämnar honom.
Av 24 kap. 2 § brottsbalken framgår att om den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt eller som är häktad, anhållen eller annars berövad friheten
rymmer eller sätter sig med våld eller hot om våld till motvärn eller på annat sätt gör
motstånd mot någon under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till
ordningen, får det våld brukas som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt
för att rymningen skall hindras eller ordningen upprätthållas. Detsamma skall gälla,
om någon annan än som nu har nämnts gör motstånd i ett sådant fall.

Kriminalvårdens bedömning

Användande av fängsel
Fängsel får enligt HäL användas under vistelse i förvaringslokalen för att betvinga
våldsamt uppträdande, om andra medel visar sig vara otillräckliga, och det är
oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den häktades egen eller annans säkerhet
till liv eller hälsa. Någon närmare definition av fängsel anges inte i lagen, men med
fängsel menas dock normalt ett tekniskt hjälpmedel som binder samman händer eller
                                                                  Dnr 461-2009     Sid 5 (8)




fötter (Berggren och Munck, Polislagen, 4:euppl., s. 80). Enligt beslut av
Kriminalvårdens generaldirektör den 18 december 2007 (dnr 11-2007-14903) kan
följande typer av fängsel användas: handfängsel, fotfängsel, midjefängsel,
transportrem, plastfängsel/textilfängsel, bår samt spännbälte.
Innan BB belades med fängsel prövades under flera veckor andra strategier för att
ändra hans agerande utan att lyckas. Att det har funnits skäl att belägga BB med
fängsel för att betvinga hans våldsamma uppträdande och för att hålla honom till
ordningen torde det enligt Kriminalvårdens uppfattning inte råda något tvivel om.
Anstalten valde att endast belägga honom med ett midjefängsel, som innebär att
händerna fixeras vid midjan men ändå medger viss frihet att använda händerna, och
inte lägga honom i spännbälte för att undvika att inskränka hans rörelsefrihet mer än
nödvändigt. Man har även vid flera tillfällen försökt att ta av BB fängslet.
BB belades med fängsel den 18 januari 2009, således fem dagar innan han
undersöktes andra gången av psykiater. Den som har belagts med fängsel ska enligt
HäL undersökas av läkare så snart det är möjligt. Det kan härvid noteras att syftet
med läkarundersökningen inte är att läkaren ska delta i beslutsfattandet och bedöma
om personen klarar att vara fängslad, utan att kontrollera att uppträdandet inte beror
på sjukdom. Av utredningen framgår att BB undersöktes av psykiater den 5 januari
2009, då det konstaterats att han inte hade något akut behov av sjukhusvård.
Psykiatern fann inte heller anledning att lämna några närmare anvisningar kring
vården av BB. Därefter besöktes BB av sjuksköterska den 8 januari, den 9 januari,
den 12 januari, den 13 januari och den 15 januari 2009. Det ska i detta sammanhang
beaktas att läkarundersökning inom den allmänna sjukvården, och därmed också
inom Kriminalvården, i allt större utsträckning föregås av en bedömning av
sjuksköterska.
Även om själva beteendet tidigare varit föremål för läkarbedömning och
kontinuerlig tillsyn av sjuksköterska borde BB ha undersökts av läkare tidigare än
vad som skedde efter att beslutet om midjefängsel fattades. Orsaken till detta är
sannolikt en missuppfattning om vid vilka tillfällen en läkare ska undersöka den
intagne så snart det kan ske (jfr 23 § KvaL och 15 § förstastycket 2 HäL).
Användandet av fängsel enligt dessa paragrafer har historiskt sett inom
Kriminalvården uteslutande skett med spännbälte. Av den bestämmelse i
häktesföreskrifterna som behandlar fängsel följer att personalen ska hålla noga
uppsikt över den som belagts med spännbälte. I Kriminalvårdens säkerhetshandbok,
avsnittet om fängsel, anges att den som är föremål för spännbälte undersöks av
läkare. Något ytterligare exempel på när läkare ska undersöka intagna som är
belagda med fängsel anges inte. Ett förtydligande i denna del ska införas i
säkerhetshandboken och det bör även övervägas omanvändning av fängsel ska
regleras närmare i föreskriftsform.

Användande av vålds- och tvångsmedel
Användandet av s.k. spotthuva och blöja finns inte reglerat i lag. Användandet av
spotthuva är endast reglerat i en lokal instruktion för Kriminalvårdens
transporttjänst. Vid kontakt med polisen har framkommit att även de saknar intern
reglering av hur användandet av spottskydd ska hanteras och vad som ska användas.
Således kan endast bestämmelserna om allmänna ansvarsfrihetsgrunder i 24 kap.
brottsbalken åberopas som stöd för hanteringen. I detta sammanhang bör beaktas
vilket agerande från den intagne som åtgärderna syftar till att förhindra. Enligt
Kriminalvårdens mening bör användandet av blöja i aktuellt fall inte ses som en
form av tvångsmedel utan närmast som en ren hygienfråga för både personal och BB
själv.
Kriminalvårdspersonal tillhör en yrkesgrupp som tvingas ha en beredskap för att ta
emot ”spott och spe” från obalanserade eller psykiskt störda intagna. Förutom att BB
inte rättat sig efter anstaltens ordningsregler och personalens anvisningar har hans
agerande i ett flertal fall varit brottsligt. BB:s konstanta agerande genom kastande av
avföring mot personal samt spottande (se vidare nedan) utgör ett ofredande enligt 4
kap. 7 § brottsbalken (se NJA 2005 s. 738 och 1999 s. 725). Den brottsliga
                                                                     Dnr 461-2009     Sid 6 (8)




handlingen beskrivs i lagtexten som handgripligt antastande eller ofredande genom
hänsynslöst beteende, varvid som exempel nämns skottlossning, stenkastning och
oljud. BB:s upprepade onanerande inför personal kan betecknas som sexuellt
ofredande enligt 6 kap. 10 § brottsbalken. Dessa två brott är att hänföra till brott mot
frihet och frid samt sexualbrott. Vidare torde BB:s agerande vid de tillfällen personal
tvingats att förflytta honom inom anstalten eller av annan anledning behövt hålla
honom till ordningen, utgöra våldsamt motstånd enligt17 kap. 4 § brottsbalken. Det
kan tilläggas att om det inte rört sig om en utvisningsdömd person på
verkställighetsstadiet så hade sannolikt ett flertalpolisanmälningar gjorts mot BB.
Justitiekanslern har i beslut den 9 april 2008 (dnr 8476-07-21) funnit att polis agerat
på ett försvarligt sätt i enlighet med 8 § polislagen vid ett omhändertagande när
polisen dragit ned en mössa på den omhändertagne när denne hotat med att spotta på
polisen. I detta fall har BB ständigt spottat på personal vid i stort sett varje tillfälle
han fått. Mot bakgrund av ovanståendemåste personalens åtgärder anses vara
balanserade. Att personal måste kunna få skydda sig mot brottsliga angrepp torde
vara en självklarhet. Kriminalvårdspersonal har dessutom legal befogenhet att
använda våld för att hålla den frihetsberövade till ordningen (jfr 24 kap.
brottsbalken).
Det sätt man valt att skydda sig från den intagnes spottande, genom att använda ett
vanligt örngott, är inte standard. Av utredningen framgår dock att anstalten vid
tillfället saknade tillgång till den spotthuva som normalt används inom
Kriminalvården och att det inte heller varit möjligt att beställa nya. Kriminalvården
anser därför att man kan ha viss förståelse för att anstaltspersonalen försökt lösa den
unika och extrema situationen på det sätt som skett. Det har även varit möjligt att till
stor del se genom örngottet och hörseln har inte varit nedsatt under bärandet. Som
framgår ovan har Kriminalvården under 2009 sett över användningen av
skyddsutrustning av denna typ och har tagit fram förslag på en enhetlig sådan som
ska användas inom hela myndigheten. Det ska även utarbetas stöd för användningen
i form av nya instruktioner och rutiner. Den föreslagna utrustningen inskränker inte
den frihetsberövades syn eller hörsel. En avvägning ska alltid göras om det är
tillräckligt att personal själva skyddar sig mot spott genom utrustning eller om
skyddet också ska anbringas på den intagne.
Anledningen till att blöja användes var initialt att försöka förhindra BB från att
ofreda personal med sin avföring. Hans beteende torde dock även ha utgjort fara för
hans egen hälsa. Personalen har vid duschning och rengöring av den intagne varit
uppmärksam på att avföringen inte ska penetrera kroppen genom öppna sår och på
så sätt skapa utrymme för infektioner. För att förhindra upprepade brottsliga
handlingar gentemot personal samt för att motverka ett beteende som kunnat skada
hans hälsa har anstalten agerat utifrån den enda lösningen som de kunde finna. Även
i efterhand är det svårt att finna någon alternativ åtgärd som skulle ha kunnat skydda
personal. Det kan vidare diskuteras huruvida det hade varit etiskt försvarbart att inte
agera på något sätt för att skydda BB mot hans eget destruktiva beteende. BB har
inte heller på något sätt uttryckt att han inte ville ha på sig en blöja.

Sammanfattning
Kriminalvården kan konstatera att den situation som uppstått med anledning av BB:s
beteende under sin vistelse på anstalten Hällby i det närmaste är unik inom
Kriminalvården. Anstaltspersonalen har tvingats utföra sitt uppdrag under mycket
svåra förhållanden och rent personalmässigt har mycketstora resurser avsatts för
uppgiften. Det finns visserligen internationell erfarenhet av liknande beteende, i
manipulativt syfte och för att markera avståndtill personalen samt försöka avvärja
olika verkställighetsåtgärder.
Två olika psykiatrer har träffat BB den 5 och 23 januari 2009 och samstämmigt
bedömt att han inte varit i behov av tvångsvård. Eftersom han inte gått med på
någon frivillig vård har således Kriminalvården inte haft någon laglig möjlighet att
föra över honom till sjukhus för psykiatrisk vård.
                                                                        Dnr 461-2009     Sid 7 (8)




      Enligt Kriminalvårdens mening har de vålds- och tvångsåtgärder som använts inte
      varit av mer ingripande natur än vad ordningen och säkerheten krävt. Personalen har
      tvingats använda visst våld för att värja sig mot upprepade brottsliga handlingar från
      BB och har använt försvarligt våld för att upprätthålla ordningen. Beträffande
      användandet av fängsel kan även ställas frågan vad alternativet hade kunna resultera
      i. Om BB inte hade hållits fängslad så hade mer våldsanvändning krävts vid
      kontakterna med honom, med stora risker för fysiska skador på personal och honom
      själv. Likartat resonemang kan föras beträffande användning av blöja, där även
      etiska frågeställningar om vad som är mest humant för den intagne gör sig gällande.
      Enligt Kriminalvårdens uppfattning borde anstalten Hällby ha tagit ytterligare
      sjukvårdskontakter i samband med att BB belades med midjefängsel. I övrigt finner
      Kriminalvården inte skäl att anmärka på anstaltens handlande.

Bedömning
JO:s prövning m.m.
Kriminalvården har i förevarande fall ställts inför en situation där det med hänsyn
till ordning och säkerhet ansetts nödvändigt att i nästan två månaders tid hålla BB i
avskildhet och periodvis även vidta andra tvångsåtgärder mot honom. Min
huvudsakliga uppgift är inte att ta ställning till om Kriminalvårdens bedömningar i
den aktuella situationen varit riktiga i sak. Min granskning är i stället främst
inriktad på att avgöra huruvida Kriminalvården handlat i enlighet med de regler
som gäller för förfarandet.

Kriminalvården hade under den tid som BB befann sig i anstalten att i förhållande
till honom tillämpa lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna
m.fl. (25 § denna lag). Kriminalvården har redogjort för vissa bestämmelser i
lagen. I 1 § slås bl.a. fast att den som är häktad inte får underkastas mer omfattande
inskränkningar i sin frihet än som ändamålet med häktningen samt ordning och
säkerhet kräver. Vidare framgår att den häktade ska behandlas så att skadliga
följder av frihetsberövandet motverkas.

Därutöver finns ett antal internationella konventioner och andra regelsystem som
Sverige har anslutit sig till eller på annat sätt är bundet av. Jag vill i sammanhanget
särskilt nämna de europeiska fängelsereglerna (Ministerkommitténs
rekommendation Rec (2006)2 till medlemsstaterna avseende de europeiska
fängelsereglerna). Av artikel 1 framgår att var och en som är frihetsberövad ska
behandlas med respekt för sina mänskliga rättigheter och att de restriktioner som
åläggs frihetsberövade ska vara så lite ingripande som möjligt och stå i proportion
till det legitima syftet med åtgärderna. Jag vill även erinra om FN:s resolution 1988
om principer till skydd för alla personer under någon form av frihetsberövande. I
punkten 6 fastslås den allmänna principen att ingen frihetsberövad får utsättas för
grym, omänsklig eller förnedrande behandling, vilket enligt en förklaring i
resolutionen bl.a. anses innefatta åtgärder som innebär att en frihetsberövad – även
temporärt – fråntas möjligheten att använda sina sinnen, syn och hörsel, eller att
orientera sig i tid och rum.
                                                                   Dnr 461-2009    Sid 8 (8)




Behandlingen av BB
Om en frihetsberövad, såsom i förevarande fall, spottar på andra är det enligt min
uppfattning givet att Kriminalvården får vidta åtgärder för att skydda omgivningen.
Som Kriminalvården konstaterat saknas en särskild reglering av Kriminalvårdens
möjlighet att använda sig av s.k. spotthuvor eller andra hjälpmedel för att värja sig
mot någons spott. Den som håller intagna i kriminalvårdsanstalt under uppsikt har
dock, utöver den nödvärnsrätt som tillkommer envar, rätt att bruka det våld som
med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att hindra den intagne från att
rymma eller upprätthålla ordningen (24 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken).
Bestämmelserna innebär en begränsning av det skydd mot påtvingade kroppsliga
ingrepp som tillförsäkras enskilda i 2 kap. 6 § regeringsformen.

Kriminalvården måste ständigt ha beredskap för att kunna ta hand om människor
som är i psykisk obalans. I förevarande fall hade BB nyligen uppvisat ett
obalanserat och aggressivt beteende och det var dessutom känt att han hade spottat
på omgivningen vid tidigare förflyttningar. Kriminalvården borde därför utan
svårighet ha kunnat förutse behovet av särskilda åtgärder i samband med
transporten av honom. Kriminalvårdspersonalen tvingades emellertid, i avsaknad
av en mer ändamålsenlig utrustning, att dra ett örngott över huvudet på honom för
att skydda omgivningen. Utgångspunkten måste med nödvändighet vara att en
sådan åtgärd kan vara att betrakta som en kränkning av den drabbade personens
mänskliga värdighet. I och med att örngottet täckte för BB:s ögon berövades han,
och detta oavsett om örngottet till viss del gick att se igenom, möjligheten att fullt
ut använda sin syn och han fick rimligtvis begränsad möjlighet att orientera sig.
Agerandet stod därför såvitt jag kan bedöma i strid mot punkten 6 i FN:s resolution
1988 om principer till skydd för alla personer som berövats friheten.

Enligt min mening förtjänar Kriminalvården allvarlig kritik för att det i den
aktuella situationen saknades utrustning av annat och bättre slag som hade skyddat
personalen utan att begränsa BB:s syn, hörsel och orienteringsförmåga. Däremot
anser jag inte att den personal som agerade vid tillfället i fråga bör kritiseras.

Av häkteslagen framgår bl.a. att den som belagts med fängsel ska undersökas av en
läkare så snart som möjligt (15 § andra stycket häkteslagen). BB undersöktes av
läkare fem dagar efter det att han hade påförts fängsel. Jag delar Kriminalvårdens
uppfattning om att BB borde ha blivit undersökt av läkare i närmare anslutning till
att fängslet anbringades. Enligt min uppfattning hade det varit lämpligt om
anstalten hade vidtalat läkare samma dag som han blev belagd med fängslet,
särskilt mot bakgrund av att BB då hade uppträtt obalanserat sedan en tid tillbaka.
Anstalten förtjänar kritik i denna del.

När det gäller den omständigheten att Kriminalvården försett BB med blöja nöjer
jag mig med att konstatera att detta gjordes av omvårdnadsskäl och hygieniska
skäl. Jag finner inte anledning att kommentera saken ytterligare.
