# Kritik mot en polismyndighet för att ett beslag hade skett inom ramen för en utredning enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken

JO 2000-12-19 dnr 4614-1999

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                       Sid
                                                                       2000-12-19          4614-1999                1 (9)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Kritik mot en polismyndighet för att ett beslag hade skett inom ramen
                        för en utredning enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken


                        I ett beslut den 19 december 1999 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

## Initiativet

Vid en inspektion vid Polismyndigheten i Stockholms län, City polismästardistrikt,
                        närpolisområde Centralstationen, den 29 och 30 september 1999 framkom följande
                        vid genomgången av ärendet – – – som avsåg en anmälan om brott mot knivlagen.

                        Den 22 mars 1999 kallades polisen till Centralplan av ordningsvakter vid
                        Stockholms Central som hade gripit en person som stått och viftat med en kniv.
                        Efter identifiering hördes mannen om kniven varefter han frigavs. Identifieringen
                        gjordes med hjälp av ”dataslagningar, mantal, pass samt trovärdiga uppgifter”.
                        Kniven togs i beslag och ett beslagsprotokoll upprättades. På en blankett (utredning
                        utan formell förundersökning) hade antecknats att den misstänkte erkände
                        gärningen och var villig motta strafföreläggande/ordningsbot samt att han hade
                        uppgett att han bar kniv för att kunna använda den i självförsvar. Ärendet
                        redovisades till åklagarmyndigheten den 26 mars 1999. Den 27 april 1999
                        beslutade assistentåklagaren AA att förundersökningen skulle kompletteras,
                        eftersom det hade framkommit att den gripne troligen använt sig av en annan mans
                        identitet.

                        Jag beslutade att ta upp förhållandena till granskning i ett särskilt ärende.

## Utredning

Ärendet remitterades till Polismyndigheten i Stockholms län för upplysningar och
                        yttrande över grunden till att ett beslag hade skett inom ramen för en utredning
                        enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken (RB). Polismyndigheten (länspolismästaren
                        BB) kom in med ett yttrande.

                        BB anförde bl.a. följande.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                  Dnr 4614-1999     Sid 2 (9)



Bedömning
JO har i remissen anmodat polismyndigheten att ”lämna upplysningar över grunden
till att ett beslag har skett inom ramen för en utredning enligt 23 kap. 22 §
rättegångsbalken”.
Som framgår av handlingarna i ärendet, har det i det aktuella fallet varit fråga om
brytande mot bestämmelsen i 1 § knivförbudslagen, dvs. att kniv inte får innehas på
bl.a. allmän plats. Av 4 § denna lag framgår att den som bryter mot denna
bestämmelse (uppsåtligen eller av oaktsamhet) skall dömas till böter eller fängelse.
Vidare skall enligt 5 § föremål som innehafts i strid med knivförbudslagen förklaras
förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.
För att ett föremål skall kunna förverkas, måste besittningen av föremålet först
överföras till polismyndigheten vilket sker genom ett beslag. Grunden för
beslagtagande av kniven i förevarande fall är 27 kap. 1 § första stycket RB, dvs. att
föremålet – kniven – skäligen kan antagas på grund av brott förverkat. Det torde inte
vara någon tvekan om att förutsättningarna materiellt sett varit uppfyllda (1 och 5 §§
knivförbudslagen). Vidare framstår det som klart att de materiella förutsättningarna
för att tillämpa det föreskrivna förenklade förfarandet i 23 kap. 22 § RB varit
uppfyllda. En annan sak är att det senare i samband med åklagarens utredning och
ställningstagande framkom osäkerhet om gärningsmannens identitet.
Fråga är dock om beslaget formellt sett kunnat vidtas inom ramen för det föreskrivna
förenklade förfarandet. Polismyndigheten för sin del kan inte i lagstiftningen och
lagförarbeten till denna finna något formellt hinder mot detta.
Vad gäller uttalandena i prop. 1993/94:23 (rätteligen 1994/95:23, JO:s anm.) i fråga
om 23 kap. 3 § tredje stycket RB framhålls endast att bestämmelsen inte ger rätt för
polisman att vidta tvångsåtgärd och en hänvisning görs till 24, 26–28 kap. där
förutsättningarna för tvångsmedelsanvändning finns (a. prop. s. 78). Myndigheten
instämmer helt med detta uttalande, men det ger inget stöd för att tvångsmedel inte
kan användas vid förenklad utredning. Som myndigheten ser det uttalades detta för
att klargöra att bestämmelsen i sig, (”som sådan” a. prop. s. 77) inte ger rätt till
tvångsmedelsanvändningen, vilket ju är helt riktigt. Något motsvarande uttalande
föreligger inte heller under avsnittet om förenklad utredning (a. prop. avsnitt 7.2).
Det bör också påpekas att 23 kap. 3 § och 22 § reglerar olika frågor. Den
förstnämnda bestämmelsen tar sikte på situationer i utredningens inledande stadium
där förundersökning inte ”hunnit inledas”, medan den sistnämnda gäller de fall där
förutsättningar för förundersökning enligt 23 kap. 1 § materiellt sett i och för sig
föreligger men att undersökning inte ”behöver” genomföras när fallet är klart och
det inte kan antas leda till annan påföljd än böter. I sammanhanget vill myndigheten
även tillägga att den anser bestämmelsen i 23 kap. 16 § RB och förarbetena till
denna inte utvisar att avsikten varit att tvångsmedel endast kan användas inom
ramen för en pågående förundersökning. I bestämmelsen föreskrivs endast att ”Om
användande av tvångsmedel under förundersökning gälle vad i 24–28 kap. stadgas”.
RPS: s föreskrifter om handläggning av brottmål utan förundersökning ger tvärtom
uttryck för att det skulle vara möjligt att använda tvångsmedel vid förenklad
utredning (se ovannämnda FAP 404-1, under avsnitt 3 Dokumentation där det
föreskrivs att den misstänktes inställning till bl.a. eventuellt förverkande skall
dokumenteras). Som myndigheten är väl förtrogen med är JO dock av den
uppfattningen att straffprocessuella tvångsmedel enligt 24–28 kap. RB endast kan
användas inom ramen för en pågående förundersökning och om sådan undersökning
inte redan har inletts när ett sådant tvångsmedel vidtas, innebär åtgärden enligt JO
att förundersökningen faktiskt sett inleds (JO 1993/94 s. 97, 1995/96 s. 103 och i det
nyligen avgjorda ärendet dnr 4538-1998, 2000-02-02). Polisrättsutredningen har
uttryckt samma uppfattning i sitt slutbetänkande (SOU 1995:47 s. 155). Som
redovisats ovan framförs dock en annan uppfattning i boken Förundersökning
(Thomas Bring m.fl. 2:a uppl. 1999 s. 158–161).
Slutsatsen av JO:s och Polisrättsutredningens synsätt skulle följaktligen vara att det
är uteslutet att tillämpa det förenklade förfarandet i den mån någon form av
straffprocessuellt tvångsmedel använts i utredningen eftersom en förundersökning
                                                                   Dnr 4614-1999     Sid 3 (9)



alltid anses inledd genom att tvångsmedel används. Det skulle följaktligen inte vara
möjligt att göra ett beslag inom ramen för förenklad utredning ens när det görs för
att kunna genomföra ett föreskrivet förverkande och någon ytterligare utredning inte
återstår. Vidare skulle exempelvis förundersökning formellt anses inledd när beslag
görs enbart i syfte att förverka föremål enligt den ovan nämnda förverkandelagen.
Det kan tilläggas att i ärendet aktuell situation inte sällan uppkommer i fall då
gärningsmannen är under 15 år och det således blir aktuellt att tillämpa
förverkandelagen.
För att ta ett ytterligare exempel skulle vidare ett förenklat förfarande aldrig kunna
tillämpas om en brottsutredning inleds med ett gripande, om än aldrig så kort, utfört
av polisman eller av envar enligt 24 kap. 7 § RB som sedan överförs till polisman.
Att en brottsutredning inleds på detta sätt torde inte vara ovanligt i fråga om den
brottslighet som det är lämpligt att tillämpa det förenklade förfarandet på (jfr. ovan
JO-beslut dnr 4538-1998 s. 28), dvs. brottslighet som direkt observeras och någon
sedan ingriper. I praktiken är det således med JO:s synsätt uteslutet att tillämpa
förfarande enligt 23 kap. 22 § i en stor del av de fall där det är lämpligt och som det
av lagstiftaren torde ha varit avsett att använda förfarandet på (jfr prop. 1994/95:23
s. 75). I exempelvis det aktuella ärendet omöjliggörs användning av det förenklade
förfarandet redan genom det sätt utredningen inletts på, nämligen genom gripandet
av mannen som misstänktes inneha kniv.
Polismyndigheten vill emellertid ifrågasätta om en sådan generell ståndpunkt kan
intas att tvångsmedel endast kan användas inom ramen för en förundersökning och
att en sådan, om den inte hunnit inledas, anses inledd genom tvångsåtgärden. Som
myndigheten anfört finns det ingen formell reglering som föreskriver en sådan
ordning och det framgår inte heller av lagförarbetena att det skulle förhålla sig på
detta viset. Vidare visar det ovan anförda att det enligt myndighetens uppfattning
inte kan vara rimligt att det skulle förhålla sig så.
Myndigheten vill framhålla att den i allt väsentligt delar JO:s uppfattning i fråga om
när tvångsmedel i normalfallet bör användas. Myndigheten vill dock hävda att, i fall
som det aktuella, det inte föreligger något formellt hinder mot att tillämpa det
förenklade förfarandet när utredningen inleds genom gripande och därefter föremål
beslagtas enbart i syfte att kunna genomföra föreskrivet förverkande enligt
speciallagstiftning. Tvärtom torde det vara lämpligt att tillämpa detta förfarande och
det måste också anses ligga i lagstiftarens intentioner att så skall ske i förevarande
situationer (a. prop. s. 75). I fall som det aktuella finns det i princip inte något
ytterligare att utreda utan brottet är redan klarlagt genom innehavet av kniv på
allmän plats. Myndigheten kan inte finna att förarbetena till denna bestämmelse
motsäger att det förenklade förfarandet inte skulle kunna användas då någon form av
tvångsmedel använts. Som framgår av förarbetena innebär det förenklade
förfarandet för övrigt inte att mindre krav ställs på det materiella underlaget för
prövningen av ansvarsfrågan, utan bestämmelsen tar sikte på att dokumentationen
förenklas (a. prop. 119 jfr. även prop. 1969:114 s. 33 ff.). Rätt använt innebär d et
förenklade förfarandet således ingen egentlig skillnad för den aktuelle
gärningsmannen. Det bör vidare framhållas att grunden för att använda det
förenklade förfarandet är att det i och för sig föreligger förutsättningar för
förundersökning enligt 23 kap. 1 §, men att det inte väljs för att det inte behövs
enligt 23 kap. 22 §.
Sammanfattningsvis anser myndigheten att JO:s generella ståndpunkt i fråga om
tvångsmedelsanvändning kan ifrågasättas, både från formell och praktisk
utgångspunkt. Myndigheten hävdar att det i vart fall inte finns – och att det inte
heller bör finnas – något hinder mot att tillämpa det förenklade förfarandet i
utredningar som inleds på det sätt som i det aktuella fallet. Inte heller bör det finnas
något hinder mot att tillämpa förfarandet när ett beslag görs enbart i syfte att kunna
genomföra ett författningsföreskrivet förverkande.
Avslutningsvis vill myndigheten framföra att förevarande fall visar att det finns skäl
att uttryckligen klargöra i lagstiftningen hur reglerna om förundersökning och
tvångsmedelsanvändning förhåller sig till varandra. Det kan principiellt sett inte
anses tillfredsställande att den rättsmodell som JO utarbetat i fråga om
                                                                        Dnr 4614-1999     Sid 4 (9)



      tvångsmedelsanvändning inte underbyggs av uttrycklig lagreglering och
      lagförarbeten. Det bör tilläggas att avsaknaden på sådan lagreglering med utvecklade
      förarbeten till denna skapar stor osäkerhet inom polisväsendet vid den praktiska
      tillämpningen av bl.a. tvångsmedel. Inte minst gäller det i de fall rättsmodellen
      enligt myndighetens mening synes stå i motsatsförhållande till lagstiftarens
      intentioner i fråga om exempelvis förenklad utredning. Detta leder till orimliga
      konsekvenser vilka påvisats ovan i ärendet. Myndigheten anser därför att
      lagstiftningen bör ses över så att regleringen blir tydlig från såväl formell som
      praktisk utgångspunkt.

Bedömning
De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken
(RB) och i förundersökningskungörelsen (1947:948) (FuK). Förundersökning skall
inledas så snart det, på grund av angivelse eller av annat skäl, finns anledning att
anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § första stycket
RB). Beslut att inleda en förundersökning fattas av polismyndigheten eller
åklagaren (23 kap. 3 § första stycket RB).

Förundersökningen har två huvudsyften. Den ena är att utröna om ett brott har
begåtts och att klarlägga vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om
tillräckliga skäl för åtal föreligger. Det andra huvudsyftet är att bereda målet så att
bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid en framtida huvudförhandling
(23 kap. 2 § RB).

Innan förundersökning har hunnit inledas får en polisman hålla förhör och vidta
andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen, s.k. primärutredning
(23 kap. 3 § tredje stycket RB). Mer detaljerade regler om primärutredning finns i 3
a § FuK. En polisman, som ingriper mot ett brott eller annars kommer till platsen
för ett brott eller tar upp anmälan om ett brott, skall enligt denna bestämmelse vidta
de utredningsåtgärder som är möjliga, även om förundersökning inte hunnit
inledas. Utredningen skall om möjligt färdigställas direkt på plats. Vidtagna
åtgärder skall så snart som möjligt anmälas för den som har rätt att leda
förundersökning rörande brottet.

Som ett undantag från huvudregeln att brottsutredningar skall göras i
förundersökningens form föreskrivs i 23 kap. 22 § RB att en förundersökning
enligt bestämmelserna i 23 kap. RB inte behöver genomföras, om det ändå finns
tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon
annan påföljd än böter. Det förenklade förfarandet kan således användas även i
fråga om brott där fängelse ingår i straffskalan.

I Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk (SOU 1938:44) anfördes
följande om bestämmelsen i 23 kap. 22 § RB (s. 295 f.).
      Beträffande vissa brott synes ej vara nödvändigt, att i alla fall förundersökning enligt
      de i detta kapitel meddelade bestämmelserna äger rum. Särskilt är detta fallet i fråga
      om ringare brott, vilka ej enligt lag kunna föranleda svårare straff än böter. Ofta är
      här utan vidare klart, vem som förövat brottet, och någon särskild utredning
      erfordras ej. Detsamma gäller brott, som förövats inför domstol vid dess
      sammanträde och för vilka enligt 45 kap. 2 § första eller andra stycket åtal kan
      väckas utan stämning. För att förundersökning skall kunna underlåtas måste dock
      läget vara sådant, att tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga.
                                                                        Dnr 4614-1999     Sid 5 (9)



      I fråga om brott för vilka åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt, sker den
      förberedande utredningen för närvarande ofta genom skriftväxling. Denna anordning
      synes utan olägenhet kunna bibehållas, då brottet är av lindrigare art.
      Förundersökning enligt detta kapitel bör därför ej vara erforderlig, såvida ej
      anledning förekommer till ådömande av frihetsstraff eller avsättning.
      Enligt 45 kap. 5 § kan åklagaren i vissa fall utvidga ett väckt åtal. Huruvida särskild
      förundersökning angående den gärning, som utvidgningen avser, är erforderlig, bör
      åklagaren äga att bedöma med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ofta
      kan utvidgningen föranledas av vad vid målets behandling inför rätten förekommer,
      och någon förundersökning är då i många fall onödig. I sista stycket av förevarande
      paragraf har därför stadgats, att utvidgning av väckt åtal må ske utan att
      förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.
Detta avsnitt återgavs sedan i NJA II år 1943 till ledning för rättstillämpningen (s.
318).

Bestämmelserna i 23 kap. 22 § RB tar i första hand sikte på situationer där brottet
kan utredas direkt på platsen. En praktisk konsekvens av att man avstår från att
genomföra en förundersökning är att det inte behövs något protokoll (jfr 24 § FuK).
Det bör däremot av en polisrapport eller annan handling, t.ex. en
ordningsbotsblankett, framgå om den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen
(25 § FuK). Det förutsätts således att den misstänkte även vid ett
utredningsförfarande enligt 23 kap. 22 § RB underrättas om misstanken, även om
någon formell delgivning av misstanken enligt 23 kap. 18 § RB inte behöver ske.
Givetvis är det nödvändigt att det i handlingarna finns sådana uppgifter om den
misstänkte och händelsen att gärningsmannen och gärningen kan identifieras samt
att det även i övrigt finns tillräckliga uppgifter för prövningen av skuld- och
påföljdsfrågorna (jfr Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s. 23:76).

Det framstår som naturligt att de allmänna principer till skydd för den enskildes
rättssäkerhet som avspeglas i reglerna i 23 kap. RB och i FuK i möjligaste mån
beaktas även vid utredningar enligt 23 kap. 22 § RB. Ett sådant synsätt vinner stöd
i ett uttalande i förarbetena till reglerna i 23 kap. 3 § tredje stycket RB om
primärutredning, att de allmänna reglerna om förundersökning skall iakttas i
tillämpliga delar (se NJA II 1969 s. 678 och Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s.
23:20 a).

Rikspolisstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om handläggning av
brottmål utan förundersökning (FAP 404-1). I avsnitt 2 anges i föreskriftsform att
en polisman, som ingriper mot ett brott eller annars kommer till platsen för ett brott
eller tar upp en anmälan om brott, skall bedöma om förundersökning bör inledas
eller om brottet kan utredas utan formell förundersökning. Om brottet kan antas
föranleda böter och utredningen kan färdigställas direkt på platsen, skall detta ske,
om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda enligt 23 kap. 22 § RB. Därefter ges i
allmänna råd exempel på omständigheter som medför att en formell
förundersökning normalt bör inledas, nämligen att den misstänkte är under arton år,
att hans inställning i skuldfrågan är oklar, att det av annat skäl behövs ytterligare
utredning eller att det förekommer skadeståndskrav som kräver utredning.

I förarbetena till 23 kap. 3 § tredje stycket RB i dess nu gällande lydelse (prop.
1994/95:23) framhålls värdet av att möjliga utredningsåtgärder genomförs i nära
                                                                    Dnr 4614-1999   Sid 6 (9)




anslutning till brottet, och det sägs vidare att utredningen om möjligt bör slutföras
direkt på plats. Det understryks emellertid att bestämmelsen i 23 kap. 3 § tredje
stycket RB inte ger en polisman rätt att använda tvångsmedel (s. 78).

Polismyndigheten har i sitt yttrande gett uttryck för uppfattningen att det är möjligt
att använda straffprocessuella tvångsmedel även inom ramen för en sådan
summarisk brottsutredning som görs med stöd av 23 kap. 22 § RB.

Jag vill med anledning härav inledningsvis erinra om att de straffprocessuella
tvångsmedlen enligt 24-28 kap. RB innebär intrång i den enskildes rättssfär på
områden som omfattas av skyddet för den enskildes grundläggande fri- och
rättigheter enligt 2 kap. regeringsformen och enligt den europeiska konventionen
om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt till
denna hörande tilläggsprotokoll. Förutom att legalitetsprincipen här får en alldeles
särskild tyngd, krävs självfallet att en utredning i vilken tvångsåtgärder vidtagits
genomförs och dokumenteras på ett sätt som ger största möjliga skydd för den
enskildes rättssäkerhet. Det kan i sammanhanget erinras om att Högsta domstolen
har uttalat att det förhållandet att en bestämmelse innebär ett undantag från en
grundlagsskyddad rättighet ger en särskild anledning till restriktivitet vid
tolkningen av bestämmelsen (se NJA 1996 s. 577). Det framstår som naturligt att
anlägga motsvarande synsätt, om en myndighet ställs inför valet mellan ett
förfarande som ger ett starkare skydd åt sådana rättigheter och ett annat förfarande
som ger ett svagare skydd.

Man måste vid ställningstagandet till frågan om när de straffprocessuella
tvångsmedlen kan tillgripas under en brottsutredning utgå från den systematiska
uppbyggnaden av det regelsystem som avser brottsutredningsförfarandet och
tvångsmedlens plats i detta.

Om användande av tvångsmedel under en förundersökning gäller enligt 23 kap. 16
§ RB vad som föreskrivs i 24–28 kap. RB. I fråga om denna bestämmelse anförde
Processlagberedningen i förslaget till rättegångsbalk följande (SOU 1938:44 s.
293).
      Som ett viktigt led i förundersökningen ingår användandet av de tvångsmedel, som
      står till buds för tillgodoseende av undersökningens syfte och för rättegångens
      genomförande. De närmare bestämmelserna om dessa tvångsmedel meddelas ej i
      detta kapitel utan ha upptagits i 24–28 kap.
I övrigt sägs inte någonting i motiven i den här aktuella frågan.

Redan av ordalydelsen av bestämmelsen i 23 kap. 16 § RB framgår att lagstiftarens
avsikt har varit att de i 24–28 kap. RB angivna straffprocessuella tvångsmedlen får
användas under en brottsutredning endast inom ramen för en förundersökning. Av
bestämmelserna i 24–28 kap. RB följer att straffprocessuella tvångsmedel
härutöver får användas under en rättegång som inte har avslutats genom ett
lagakraftvunnet avgörande. En förutsättning för att vidtagandet av en
straffprocessuell tvångsåtgärd med stöd av reglerna i 24–28 kap. RB skall framstå
som rättsenligt i situationer där förundersökning inte dessförinnan har inletts med
                                                                  Dnr 4614-1999    Sid 7 (9)




stöd av 23 kap. 1 § RB är således att förundersökning anses vara inledd genom att
åtgärden vidtas (se härom bl.a. JO 1993/94 s. 97).

Som framgått ger förarbetena till rättegångsbalken inte något stöd för
uppfattningen att det skulle vara möjligt att under en brottsutredning använda
straffprocessuella tvångsmedel utanför ramen för en förundersökning. Inte heller
har det vid en genomgång av den auktoritativa processrättsliga litteraturen på
området kunnat påträffas något uttalande som antyder att dessa tvångsmedel skulle
kunna användas utanför ramen för en förundersökning eller en rättegång.

Det här redovisade resonemanget leder till slutsatsen att straffprocessuella
tvångsmedel inte lagligen kan användas i utredningar som genomförs med
tillämpning av 23 kap. 22 § RB. Såvitt känt har inte heller sådant förfarande
tidigare förekommit i det praktiska polisarbetet.

Polismyndigheten hävdar emellertid i sitt yttrande att det inte finns något hinder
mot att tillämpa bestämmelserna i 23 kap. 22 § RB, om den tvångsåtgärd som
vidtas i ärendet är ett beslag som görs enbart i syfte att möjliggöra ett i
speciallagstiftning föreskrivet förverkande. Som framgår av yttrandet anser
myndigheten sig ha stöd för denna uppfattning i uttalanden i propositionen
1994/95:23. De uttalanden som åsyftas avsåg skälen till att tillämpningsområdet för
bestämmelsen i 23 kap. 22 § RB utvidgades till att avse också brott där fängelse
ingår i straffskalan. Enligt polismyndighetens uppfattning innebär det synsätt som
jag i det föregående har gett uttryck för att det i 23 kap. 22 § RB angivna
utredningsförfarandet inte kan användas i många fall där en sådan utredningsform
enligt lagstiftarens uttalade uppfattning skulle vara lämplig.

Jag kan med anledning härav inledningsvis konstatera att frågan om användande av
straffprocessuella tvångsmedel inom ramen för ett utredningsförfarande enligt 23
kap. 22 § RB över huvud taget inte berörs i propositionen. Även om så hade varit
fallet. hade detta emellertid inte kunnat tas till intäkt för att tillämpningsområdet
för de straffprocessuella tvångsmedlen, som detta kommer till uttryck i regeln i 23
kap. 16 § RB, skulle ha förändrats. Det är nämligen inte en accepterad
lagtillämpningsmetod att söka stöd för en ändrad tillämpning av en viss rättsregel i
uttalanden i lagförarbeten till ändringar av andra bestämmelser. Jag vill här erinra
om ett uttalande av justitieutskottet att det för rättstillämpningen är av
utomordentlig vikt att ändring av gällande rätt från lagstiftarens sida sker genom
föreskrifter i lag eller genom motivledes gjorda uttalanden i anslutning till
antagandet av ny eller ändrad lagtext och inte genom allmänna uttalanden i
lagstiftningsärenden som inte gäller det lagrum som uttalandena avser (JuU
1976/77:15 s. 6).

Det kan tilläggas att Lagrådet senare har gett uttryck för samma uppfattning genom
att i ett annat lagstiftningsärende uttala att lagstiftaren, om han önskar en annan
tillämpning av ett stadgande än den som blivit rådande i behörig myndighets
praxis, måste ändra regeln. Lagstiftaren får då tillfälle att till denna ändring knyta
uttalanden som styr rättstillämpningen i önskad riktning (prop. 1978/79:11 s. 184).
                                                                  Dnr 4614-1999    Sid 8 (9)




Vad polismyndigheten anfört har således på intet sätt gett mig anledning att ändra
min tidigare redovisade ståndpunkt att, i den mån förundersökning inte tidigare
inletts, en sådan får anses vara inledd genom att en straffprocessuell tvångsåtgärd
vidtas. Härav följer att det inte är rättsligen möjligt att genomföra en utredning
enligt 23 kap. 22 § RB sedan en sådan åtgärd vidtagits.

Med anledning av vad polismyndigheten har anfört om de praktiska olägenheter
som enligt myndighetens uppfattning följer av att det inte är möjligt för en
polisman att verkställa ett beslag i förverkandesyfte i samband med en utredning
enligt 23 kap. 22 § RB kan följande sägas.

Huvudregeln är att ett beslut om beslag, oavsett syftet med åtgärden, skall fattas av
undersökningsledaren eller åklagaren (27 kap. 4 § andra stycket RB). Denna regel
hänför sig, i likhet med övriga regler i kapitlet, till förundersökningsförfarandet,
och den öppnar inte någon möjlighet för åklagare och polisiära
förundersökningsledare att fatta beslut om beslag utanför ramen för en
förundersökning. Vid fara i dröjsmål får åtgärden, även utan ett beslut av
undersökningsledaren eller åklagaren – med visst angivet undantag – vidtas av en
polisman. Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller
åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan emellertid skyndsamt
göras hos honom, som omedelbart skall pröva om beslaget skall bestå (27 kap. 4 §
tredje stycket RB). Av nyss angivna skäl kan inte heller en sådan prövning göras
annat än inom ramen för en förundersökning.

Det framstår redan mot denna bakgrund som föga meningsfullt i praktiskt
hänseende att tillämpa en ordning som innebär att en polisman i de fåtaliga
undantagssituationer, där han har rätt att verkställa ett beslag utan föregående
beslut av undersökningsledaren eller åklagaren, skulle kunna göra detta inom
ramen för ett utredningsförfarande enligt 23 kap. 22 § RB.

Det finns vidare anledning att något kommentera polismyndighetens uttalande att
det i ett ärende av det här aktuella slaget inte finns något ytterligare att utreda.

Det ärende hos polismyndigheten som föranledde utredningen i detta ärende gällde
brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål.
I 1 § föreskrivs bl.a. att kniv inte får innehas på allmän plats, om inte föremålet
enligt särskilda bestämmelser ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag
eller om innehavet annars med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och
övriga omständigheter är att anse som befogat. Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot 1 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
I ringa fall döms inte till ansvar (4 §). Slutligen föreskrivs i fråga om knivar och
andra föremål som innehafts i strid mot 1 § att sådana föremål skall förklaras
förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Polismyndigheten synes mena att i fall som det aktuella, där en person påträffas
med att inneha en kniv på allmän plats, brottet är klarlagt redan genom detta
förhållande. Som nyss nämnts förutsätts emellertid för straffbarhet dels att
innehavet inte med hänsyn till omständigheterna är att anse som befogat, dels att
                                                                    Dnr 4614-1999   Sid 9 (9)




gärningen begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, dels att det inte är fråga om ett
ringa fall. Bedömningen i dessa hänseenden förutsätter uppenbarligen att
utredningsåtgärder har vidtagits. Vidare är förverkandebestämmelsen så
konstruerad att den för sin tillämpning förutsätter att den misstänktes inställning till
frågan om förverkande inhämtas. Det är således tydligt att situationen inte är så
okomplicerad i utredningshänseende som polismyndigheten synes göra gällande.

Med hänvisning till vad som anförts i det föregående anser jag sammanfattningsvis,
till skillnad från polismyndigheten, att förundersökning inleddes i det aktuella fallet
i och med att kniven togs i beslag samt att gällande rätt utesluter användande av
straffprocessuella tvångsmedel inom ramen för en summarisk utredning enligt 23
kap. 22 § RB.
