# Möjligheten att inhämta skriftliga berättelser från målsägande och vittnen

JO 2000-04-06 dnr 4617-1999

BESLUT
                                                                             Datum                     Dnr                      Sid
                                                                             2000-04-06                4617-1999               1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Möjligheten att inhämta skriftliga berättelser från målsägande och
                        vittnen

## Bakgrund

Vid en inspektion av Polismyndigheten i Stockholms län, City polismästardistrikt,
                        närpolisområde Centralstationen, den 29 och 30 september 1999 granskades bl.a.
                        tre ärenden avseende försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel och misshandel. I
                        dessa ärenden uppmärksammades att skriftliga berättelser från vittnen och måls-
                        ägande hade inhämtats.

                        ChefsJO Eklundh beslutade att handläggningen skulle tas upp till prövning i ett
                        särskilt ärende.

## Utredning

Polismyndigheten anmodades att inkomma med upplysningar och yttrande över
                        anledningen till att skriftliga berättelser hade inhämtats i de aktuella ärendena.

                        Polismyndigheten (länspolismästaren AA) kom in med ett remissvar enligt bl.a.
                        följande.
                                  Den berörde utredningsmannen i de tre aktuella brottsutredningarna, som gällde
                                  misstanke om tillgrepp av fortskaffningsmedel respektive misshandel i två fall, har
                                  uppgett följande.
                                  ”Att i en del fall skicka ut en skriftlig berättelse är ett förenklat och snabbt sätt att
                                  inhämta information. Syftet har varit att samla information, en bas för fortsatt
                                  utredning. Syftet har varit att senare upprätta regelrätta förhör som ska ingå i den
                                  färdiga brottsutredningen som redovisas till åklagare. Med den skriftliga berättelsen
                                  har skickats frågor som skulle besvarats samt i en del fall även underrättelse till
                                  målsägare om möjligheterna till stöd och hjälp.”

## Rättslig reglering

I förundersökningskungörelsen (1947:948, FUK) finns en bestämmelse som före-
                                  skriver att skriftlig berättelse får inhämtas i stället för att förhör hålls (8 §). Den nu
                                  gällande bestämmelsen tillkom efter förslag från den s.k. Trafikmålskommittén
                                  (SOU 1967:59, s. 131–141 och 284, SFS 1969:589). Trafikmålskommittén anför
                                  bl.a. följande som är av intresse (s. 139 ff.).
                                  ”De positiva erfarenheterna av skriftliga berättelser i trafikmål har gjort att kommit-
                                  tén velat ta upp frågan om inte systemet i större utsträckning än vad som nu är fallet
                                  skulle kunna användas även utanför trafikmålen.



 Riksdagens ombudsmän                             E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                        Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                 Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                   Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                       Dnr 4617-1999      Sid 2 (4)



Även om svårigheterna att överföra denna förhörsform från trafikmål till andra brott-
mål ej skall underskattas, kan således systemet säkerligen i viss omfattning även
brukas utanför trafikområdet. I de fall där polismän är direkt inblandade t.ex. i fråga
om våldsamt motstånd och våld mot tjänsteman, bör som regel polismannen vid
avrapporteringar skriftligen berätta om händelsen på ett sådant sätt, att berättelsen
sedan direkt kan mångfaldigas och biläggas förundersökningsprotokollet. Vid
butikssnatterier hörs som regel en butikskontrollant som vittne. Kontrollanten själv
skriver efter varje ingripande en skriftlig berättelse angående händelseförloppet.
Berättelsen sänds därefter till polismyndigheten. Enligt vad kommittén inhämtat är
denna rapport i regel så utförlig att den väl skulle kunna användas vid förunder-
sökningen. – – –
Liksom under försöksverksamheten bör dock den här ifrågavarande förhörsformen i
allmänhet endast komma i fråga beträffande målsägande och vittnen. Vid utredning-
ar av ordningsförseelser, t.ex. vissa överträdelser av reglerna i allmänna ordnings-
stadgan, torde dock den misstänktes uppfattning med fördel kunna inhämtas genom
skriftlig berättelse. I grövre brottmål torde man i allmänhet ej annat än undantagsvis
kunna tillämpa detta förfaringssätt. Som exempel på en sådan undantagssituation
kan anges när svar önskas på en viss bestämd sak. Ofta är annars frågeställningarna i
dessa mål alltför invecklade.
Kommittén är som sagt positiv till en ökad användning av skriftliga berättelser i
utredningsarbetet. Ej obetydliga tidsvinster torde kunna erhållas.
Kommittén anser inte att det i RB finns någon bestämmelse som hindrar en sådan
utveckling. – – – Den utvidgning av systemet med skriftliga berättelser som kom-
mittén anser motiverat med hänsyn bl.a. till de positiva erfarenheterna under
försöksverksamheten, bör föranleda en ändring i förundersökningskungörelsen. En
utvidgning förutsätter således ändring i de föreskrifter, som nu reglerar frågan om
när skriftlig berättelse får infordras i stället för att vanligt förhör hålls. Skriftlig be-
rättelse bör enligt kommitténs mening få infordras i alla de fall, där så anses lämp-
ligt. Det är angeläget att polisen ges möjlighet att använda förfarandet i alla de fall,
där den bedömer möjligheten att få ett godtagbart resultat som gynnsamma. Detta
innebär självfallet att liksom för närvarande även komplettering av förhör kan ske
genom skriftlig berättelse.”
Rikspolisstyrelsen (RPS) har i allmänna råd för trafikmålsutredningar (FAP 411-1)
berört frågan om inhämtande av skriftlig berättelse. Under avsnitt 3.3 Förhör anförs
bl.a. följande. ”Kan förhör med vittne/målsägande inte hållas på olycksplatsen bör
möjligheten att begära skriftlig berättelse alltid beaktas. Blanketten ”Skriftlig be-
rättelse” jämte svarskuvert överlämnas då till vederbörande sedan polismannen gjort
erforderliga anteckningar i fältet 'Tid och plats för händelsen'. Bedöms skriftlig
berättelse inte ge tillfredsställande resultat hålls i stället förhör, om möjligt per
telefon.” Rikspolisstyrelsen (RPS) har vidare tagit fram en blankett benämnd
”Begäran om skriftlig berättelse”.

Bedömning
Som framgår av utredningsmannens redogörelse har skriftlig berättelse använts i
syfte att snabbt och förenklat kunna samla information för den fortsatta utredningen.
Avsikten har varit att senare hålla regelrätta förhör som skall ingå i den färdiga
utredningen som redovisas till åklagaren. Sannolikt har också det allmänna arbets-
läget vid närpolisstationen funnits med vid de överväganden som gjorts i denna
fråga.
Avsikten med inhämtandet av de skriftliga berättelserna har således enligt
utredningsmannen inte varit att dessa skulle ersätta ett förhör, utan de var bara
ett sätt att inledningsvis skaffa sig information om de aktuella händelserna. I
utredningarna har dock, som framgår av akterna, inte några kompletterande förhör
hållits med de personer som skriftlig berättelse inhämtats från. 8 § FUK är således
direkt tillämplig i de aktuella fallen.
Myndigheten konstaterar att bestämmelsen om inhämtande av skriftlig berättelse
inte innehåller föreskrifter om och när denna kan tillämpas. Det föreskrivs endast att
                                                                         Dnr 4617-1999      Sid 3 (4)



      skriftlig berättelse får infordras i stället för att förhör hålls. Någon formell begräns-
      ning har således inte förelegat att använda metoden i de aktuella fallen. Det är i stäl-
      let en lämplighetsfråga i vilken utsträckning metoden bör användas. Som Trafik-
      målskommittén anför bör skriftlig berättelse få infordras i alla de fall – även andra
      än trafikbrottsutredningar – där så anses lämpligt. Det anförs vidare att det är ange-
      läget polisen ges möjlighet att använda förfarandet i alla de fall där den bedömer
      möjligheten att få ett godtagbart resultat som gynnsamma. Kommittén konstaterar
      också att inte obetydliga tidsvinster torde kunna erhållas genom denna metod (se
      ovan samt a. SOU s. 140 f.).
      En lämplighetsbedömning måste, som myndigheten ser det, givetvis göras utifrån
      omständigheterna i det enskilda fallet, där såväl den aktuella händelsen som den
      aktuella personen (vittnet/målsägande) finns med i övervägandena. Brottets och
      utredningens svårighetsgrad samt personens roll i utredningen är sådant som måste
      finnas med vid bedömningen.
      Mot bakgrund av att denna bedömning endast kan göras i den aktuella, konkreta
      situationen, anser myndigheten att det inte kan sägas att utredningsmannen förfarit
      olämpligt då den inhämtat skriftlig berättelse i de aktuella fallen. Som vidare fram-
      kommit var avsikten inte att den skriftliga berättelsen skulle ersätta förhören, utan
      att den var tänkt att fungera som ett komplement. Myndigheten vill i sammanhanget
      framföra att myndigheten är av den bestämda uppfattningen att det inte går att
      generellt uttala att denna metod är olämplig vid exempelvis misshandel eller till-
      greppsbrott (jfr Trafikmålskommittén uttalande s. 140 f.). Samtidigt skall dock klar-
      läggas att myndigheten anser att förhör givetvis bör vara den absoluta normalmetod-
      en för att inhämta information från den berörda personen i utredningen. Metoden
      skriftlig berättelse bör dock kunna användas under de förutsättningar som Trafik-
      målskommittén anfört, inte minst som ett komplement till förhör.
      Avslutningsvis konstaterar myndigheten att det i två av fallen saknas formellt beslut
      om inledande av förundersökning, vilket det rätteligen skulle ha fattats beslut om
      enligt 23 kap. 3 § första stycket RB.
I ett beslut den 6 april 2000 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

Bedömning
Under en förundersökning får förhör hållas med var och en som antas kunna lämna
upplysningar av betydelse för utredningen (23 kap. 6 § rättegångsbalken). Av 8 §
förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK) framgår att man i stället för att
hålla förhör får infordra en skriftlig berättelse.

Bestämmelsen i 8 § FUK fick sin nuvarande lydelse efter ett förslag från Trafik-
målskommittén i dess andra delbetänkande (SOU 1967:59) Förundersökning. I
detta behandlades bl.a. frågan om inhämtande av skriftliga berättelser under en
förundersökning. Kommitténs uttalanden avsåg i första hand handläggningen av
trafikmål. Den väckte emellertid frågan om inte systemet skulle kunna användas
också i andra utredningar. Jag kan i detta hänseende hänvisa till de uttalanden av
kommittén som återges i polismyndighetens remissvar.

Bestämmelsen i 8 § FUK anger inte närmare i vilka fall skriftlig berättelse får
infordras. Som polismyndigheten har framhållit är det således en lämplighetsfråga
i vilken utsträckning metoden kan användas.

Jag har i ett tidigare ärende (JO 1997/98 s. 159) redovisat min syn på möjligheterna
att inhämta skriftliga berättelser från misstänkta. Jag uttalade där att ett sådant
förfarande kan tillämpas endast om sakförhållandena är okomplicerade, och att det
praktiska användningsområdet för ett sådant handlande därför torde vara begränsat.
                                                                   Dnr 4617-1999    Sid 4 (4)



Också när det är fråga om att inhämta uppgifter från vittnen och målsägande bör
förfarandet med skriftliga berättelser användas med stor urskillning. Även här
bör huvudregeln vara att sedvanliga förhör skall hållas. I likhet med polismyndig-
heten anser jag emellertid att det inte är möjligt att generellt uttala att förfarandet
är olämpligt vid vissa typer av brott. Det måste i stället göras en särskild bedöm-
ning i varje enskilt fall. Omständigheter av betydelse vid en sådan bedömning
är exempelvis brottets svårhetsgrad, utredningens omfattning, arten av de sak-
förhållanden och rättsfrågor som utredningen gäller samt givetvis vad vittnet eller
målsäganden skall höras om. Man måste i sammanhanget vidare beakta att för-
mågan att uttrycka sig i skrift varierar i hög grad från en person till en annan samt
att förfarandet med skriftliga berättelser gör det omöjligt för polisen att genom
kompletterande frågor påtala inkonsekvenser och undanröja andra oklarheter i
berättelsen i direkt samband med att den avges. Skriftliga berättelser bör därför – i
likhet med vad som gäller i fråga om misstänkta – inhämtas från målsägande och
vittnen endast i fråga om okomplicerade sakförhållanden. Enligt min mening är det
praktiska användningsområdet för förfarandet därför även i dessa fall tämligen
begränsat.

Av polismyndighetens yttrande framgår att utredningsmannen i de tre här aktuella
brottsutredningarna uppgett att syftet med att begära in de skriftliga berättelserna
varit att samla information som bas för en fortsatt utredning samt att avsikten varit
att det senare skulle genomföras regelrätta förhör i ärendena. Jag vill med anled-
ning härav framhålla att det av lydelsen av 8 § FUK framgår att åtgärden att in-
hämta en skriftlig berättelse är avsedd att ersätta ett sedvanligt förhör. Om man
redan från början gör den bedömningen att det är nödvändigt att hålla ett förhör
med en målsägande eller ett vittne, bör således någon skriftlig berättelse inte in-
fordras annat än i undantagsfall. Jag vill i detta sammanhang erinra om bestäm-
melsen i 23 kap. 4 § RB att en förundersökning skall bedrivas på sådant sätt att
ingen onödigt får vidkännas kostnad eller annan olägenhet.
