# Uttalanden angående handläggningstiden vid en tingsrätt och en hovrätt i ett mål där målsäganden var under 18 år

JO 2009-10-02 dnr 4620-2008

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                   Sid
                                                                           2009-06-23             4620-2008            1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden angående handläggningstiden vid en tingsrätt och en hovrätt
                        i ett mål där målsäganden var under 18 år

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot Östersunds tingsrätt och Hovrätten för
                        Nedre Norrland. Hon anmärkte bl.a. på att det tagit lång tid från det att anmälan till
                        socialtjänsten gjordes i februari 2005 till dess att hovrätten prövade frågan i juni
                        2008.

## Utredning

Handlingar i bl.a. Östersunds tingsrätts mål B 647-06, Hovrätten för Nedre
                        Norrlands mål B 632-07 fordrades in och granskades.

                        Av den infordrade utredningen framgick i korthet följande. En anmälan om
                        misstänkt misshandel av barn kom in till polismyndigheten från socialförvaltningen
                        i Östersund i början av maj 2005. Kammaråklagaren BB beslutade att inleda
                        förundersökning angående misshandel och antecknade barnets pappa som
                        misstänkt. Sedan ett antal utredningsåtgärder vidtagits beslutade BB i början av
                        november 2006 att väcka åtal. Åtalet omfattade även en anmälan om misshandel
                        från en vuxen målsägande. Tingsrätten meddelade dom i målet omkring ett halvt år
                        senare. Domen överklagades till hovrätten, vars prövning ägde rum ytterligare ett
                        år senare, dvs. i mitten av juni 2008.

                        Ärendet remitterades till bl.a. tingsrätten och hovrätten för upplysningar och
                        yttrande över handläggningstiden i respektive mål.

                        Östersunds tingsrätt (lagmannen CC) och Hovrätten för Nedre Norrland
                        (hovrättspresidenten DD) kom in med nedanstående yttranden.

                                  Tingsrätten
                                  Inledningsvis vill jag uttrycka förståelse för att AA upplever den
                                  totalahandläggningstiden om 3½ år som alltför lång.
                                  När det gäller handläggningstiden i tingsrätten kan konstateras att målet inleddes
                                  genom att tingsrätten förordnade offentlig försvarare i mars 2006.Stämning inkom
                                  dock först den 7 november 2006. Kallelse till huvudförhandling skedde den 20 mars
                                  2007 till huvudförhandling den 24 april 2007. Dom meddelades sedan den 11 maj




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                   Dnr 4620-2008     Sid 2 (5)




2007. Det har alltså gått 5 ½ månad från det att stämning inkom till dess
huvudförhandling ägde rum.
Till skillnad från när tilltalad är under 18 år finns inga regler om handläggningstid
när målsäganden är ung. Det ligger dock i sakens natur att mål med unga personer
inblandade sätts ut till förhandling snabbare än vissa andra mål. Det gäller dock i
första hand mål där de unga själva skall komma och uppträda i rättegången. I detta
fall åberopades endast videoförhör av de unga personernas förhör – målsäganden
och ett vittne som var 10 år och ett vittne som var 8 år.
När stämningsansökan i målet kom in var handläggningstiderna för brottmål alltför
långa vid tingsrätten. En stor balans hade, bl a på grund av en domares långa
sjukskrivning, uppstått under 2004 och 2005 och hade inte helt arbetats bort under
2006. Medianhandläggningstiden (från stämning till dom)för sista kvartalet 2006 var
5,6 månader och den s k 75 %-percentilen, dvs den tid inom vilken 75 % av målen är
avgjorda, uppgick till 10,7 månader. Under 2007 sjönk dessa tider något – medianen
till 4,0 respektive 5,1 månader under de två första kvartalen – men var fortfarande
högre än de verksamhetsmål som gällde vid denna tid. Det nu aktuella målet har
alltså legat mycket nära den mediantid som gällde vid tiden när det inkom. Eftersom
det inte gällde några särskilda tidsgränser har målet satts ut enligt de rutiner som
gäller vid tingsrätten. Dessa rutiner innebär att rotelinnehavaren först ser på målet
när det kommer in, men att det sedan är beredningsorganisationen i form av
domstolssekreterarna som sätter ut målen så snart det finns möjlighet och med
iakttagande av att målen sätts ut i ungefärlig åldersordning om det inte föreligger
några skäl för förtur.
–––
Avslutningsvis kan jag nämna att handläggningstiderna avseende brottmål idag är
betydligt kortare än 2006, median är 2,4 månader och 75 %-percentilen 3,9 månader.

Hovrätten
Den tilltalade var i målet åtalad för två fall av misshandel. Den ena åtalspunkten
avsåg misshandel mot en minderårig son till den tilltalade. Sonen, som även yrkade
skadestånd i målet, hördes inte personligen under rättegången utan hans uppgifter
lades fram i form av en videoinspelning från ett polisförhör. Tingsrätten ogillade
åtalet i denna del och lämnade sonens skadeståndsyrkande utan bifall.
Tingsrättens dom överklagades såväl av den tilltalade som av åklagaren och den
särskilde företrädaren för den tilltalades son. Överklagandeskrifterna kom in till
hovrätten den 12 juni 2007. Skrifterna översändes på sedvanligt sätt till motparterna
för yttrande. Det sista av dessa yttranden kom in till hovrätten den 27 juni 2007.
Kallelserna till hovrättens huvudförhandling utfärdades den 10 april 2008,
huvudförhandlingen ägde sedan rum den 3 juni 2008 och dom i målet meddelades
den 17 juni 2008.
Vad som var anledningen till att det dröjde så pass länge innan kallelse
tillhuvudförhandling utfärdades har inte kunnat klarläggas. Inom hovrättens kansli
förs i och för sig normalt anteckningar om vilka försök som görs att sätta ut ett mål
till huvudförhandling men dessa anteckningar sparas inte utan slängs när målet har
avgjorts. Det är därför i dag inte möjligt att med någon säkerhet säga vilka kontakter
som har tagits med åklagaren och de båda advokater som var involverade i målet
innan kallelserna utfärdades. Det går inte heller att säga om hovrätten hade försökt
att sätta ut målet tidigare än som skedde och om i så fall – såsom ofta är fallet –
försöket eller försöken stupadepå att någon av åklagaren eller advokaterna inte hade
möjlighet att delta.
Det bör i sammanhanget framhållas att hovrätten, likt många andra domstolar, har
överbalanser och att detta kan få till följd att ett färdigberett mål inte omedelbart kan
sättas ut till huvudförhandling. Vilken betydelse detta har haft i förevarande fall går
dock inte längre att bedöma.
                                                                         Dnr 4620-2008      Sid 3 (5)




      Det ska tilläggas att hovrätten inte har några riktlinjer eller rutiner som innebär att
      mål ska behandlas med särskild skyndsamhet därför att en målsägande i målet är
      underårig.
      Hovrätten gör för egen del följande bedömning.
      Det aktuella målet har inte varit ett sådant mål som enligt lagen (1964:167)med
      särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska behandlas med förtur. Det utgör
      inte heller ett förtursmål enligt de kriterier som finns i hovrättens egen
      arbetsordning. Enbart det förhållandet att en underårig är part i ett mål utgör
      knappast skäl att behandla målet med förtur. Däremot kan det givetvis finnas goda
      skäl att ge viss prioritet åt mål där underåriga personer ska höras i hovrätten. I
      förevarande fall var det dock inte fråga om detta, eftersom den underåriges berättelse
      såväl vid tingsrätten som i hovrätten före bragtes genom uppspelning av en
      videoupptagning från förundersökningen. Hovrättens bedömning är därför,
      sammantaget, att det inte fanns anledning att ge målet förtur framför andra brottmål.
      Med beaktande bl.a. av de balanser och den arbetsbörda som hovrätten har är det
      oundvikligt att handläggningstiden för enstaka brottmål kan, såsom i förevarande
      fall, vara cirka ett år. Det hindrar givetvis inte att handläggningstiden varit längre än
      vad som i och för sig hade varit önskvärt. Vad som varit skälet till att kallelse sänts
      ut så förhållandevis sent går dock – som ovan harkonstaterats – i dag inte att bedöma
      säkert. Det kan sammanhänga med svårigheter att finna en tid som passar berörda
      åklagare och advokater. Det kan också sammanhänga med hovrättens ambition att
      vid avarbetningen av överbalanserna avgöra de äldre målen först, något som givetvis
      kan medföra att nya mål inte kan sättas ut till huvudförhandling omedelbart.
I ett beslut den 2 oktober 2009 anförde chefsJO Melin bl.a. följande.

Rättslig reglering
Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB) framgår att en förundersökning
ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre
skäl att fullfölja förundersökningen ska den läggas ned.

En förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte har fyllt 18 år ska
enligt 2 a § förundersökningskungörelsen (1947:948), FUK, bedrivas särskilt
skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det
för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen ska
vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre
månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för
brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Det särskilda skyndsamhetskravet och den tidsfrist för att fatta beslut i åtalsfrågan
som gäller enligt 2 a § FUK har sitt ursprung i ett förslag från Kommittén mot
barnmisshandel som i sitt delbetänkande Barnmisshandel (SOU 2000:42) föreslog
att det skulle införas en sådan bestämmelse i rättegångsbalken. Den efterföljande
beredningen i Justitiedepartementet ledde emellertid till att regeln i stället togs in i
förundersökningskungörelsen. I det nämnda betänkandet redovisades skälen för att
införa tidsfristen, och som exempel på när denna fick överskridas anfördes att
utredningen är omfattande eller att många barnförhör behöver hållas; särskilt när
mindre barn ska förhöras kan det ta lång tid och krävas många förhör innan barnet
känner sig tillräckligt tryggt för att börja berätta. Personalbrist eller förekomsten av
                                                                    Dnr 4620-2008    Sid 4 (5)




ett stort antal ärenden av förturskaraktär utgör inte skäl för att överskrida tidsfristen
(se s. 85 f. och s. 91).

Bedömning
Min granskning av AA:s anmälan har begränsats till handläggningstiden hos bl.a.
domstolarna.

Beträffande domstolarnas handläggning bör inledningsvis anmärkas att det för
barnets och alla andra inblandades bästa givetvis är lika angeläget att även denna
handläggning sker med skyndsamhet. Den press som det innebär att vara
målsägande eller misstänkt eller anhörig till någon av dem och den påverkan på
familjeförhållandena som utredningen kan innebära blir ju inte mindre bara för att
åtal har väckts. I det ovan nämnda delbetänkandet betonas också vikten av
skyndsamhet i hela rättskedjan, alltså även vid den fortsatta processen i domstol
(SOU 2000:42, s. 86). Man kan enligt min uppfattning inte heller bortse från att det
finns en risk att polis och åklagare – med vetskap om att målen inte med
nödvändighet prioriteras om de hamnar i domstol – väljer att ge ärendena en lägre
prioritet än de skulle ha fått om skyndsamhetskravet gällde hela rättskedjan.

Jag menar därför att det är en brist att det saknas ett lagstadgat skyndsamhetskrav
eller en lagstadgad tidsfrist beträffande domstols handläggning i mål av detta slag
och finner därför anledning att översända en kopia av detta beslut till
justitieutskottet och Justitiedepartementet.

Jag kan således inte instämma i vad tingsrätten angett om att i första hand mål där
barnet ska höras personligen inför rätten ska prioriteras och än mindre i hovrättens
uppfattning om att enbart det förhållandet att en underårig är part i ett mål knappast
utgör skäl att behandla målet med förtur. Jag anser tvärtom att alla de mål i vilka 2
a § FUK har varit tillämplig under förundersökningen bör behandlas med förtur i
såväl tingsrätt som hovrätt och detta oavsett om den underåriges personliga
inställelse vid domstolarna är nödvändig eller inte.

Vad närmare gäller tingsrättens handläggning har huvudförhandling hållits
omkring fem och en halv månad efter det att stämningsansökan kom in till
tingsrätten. Med tanke på den uppfattning jag ovan redovisat beträffande vilken
prioritet mål av det förevarande slaget bör ha hos domstolarna, hade det
naturligtvis varit önskvärt om målet hade kunnat avgöras i ett tidigare skede. Jag
anser mig dock, i avsaknad av föreskrifter om handläggningstiden, inte kunna
kritisera tingsrättens handläggning.

I hovrätten, slutligen, har målet efter viss skriftväxling varit klart för
huvudförhandling den 27 juni 2007. Huvudförhandling kom emellertid inte att
hållas förrän nästan ett år senare, den 3 juni 2008. En så lång handläggningstid i ett
mål av förevarande slag kan, även om hovrätten inte haft någon lagstadgad frist att
rätta sig efter, inte anses godtagbar. Hovrätten förtjänar således kritik för sin
handläggning. Vad hovrätten anfört om att orsaken till dröjsmålet eventuellt kan
                                                                  Dnr 4620-2008   Sid 5 (5)




bero på svårigheter att hitta tider som passade inblandade advokater och åklagare
förändrar inte min bedömning.

Sammanfattningsvis har jag således tvingats konstatera att det dröjt mer än tre år
från det att en anmälan från socialtjänsten om misstänkt misshandel av ett barn
kom in till polisen till dess att målet slutligen prövades av hovrätten. En så lång
handläggningstid i ett ärende av detta slag är givetvis allmänt sett fullständigt
oacceptabel. Det har inte heller framkommit någon omständighet som motiverar
den långa handläggningstiden. [– – –] [J]ag anser också att handläggningen i
hovrätten borde ha skett med större skyndsamhet.
