# Anmälan mot Östermalms stadsdelsnämnd i Stockholms kommun angående handläggningen av ett s.k. barnavårdsärende

JO 2007-09-19 dnr 4627-2006

BESLUT
                                                                         Datum                  Dnr                    Sid
                                                                         2007-09-19             4627-2006             1 (6)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Anmälan mot Östermalms stadsdelsnämnd i Stockholms kommun
                        angående handläggningen av ett s.k. barnavårdsärende

## Bakgrund

AA har ensam vårdnad om sin son BB, som är född 1992. BB bereddes år 1993
                        vård enligt 2 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
                        LVU. Vid årsskiftet 1993/1994 familjehemsplacerades han hos CC och DD.

## Anmälan

I en anmälan till JO klagade AA på Östermalms stadsdelsnämnd i Stockholms
                        kommun. Hon hänvisade därvid till en bok som hon hade skrivit och gjorde
                        gällande att vissa tjänstemän vid nämnden hade gjort sig skyldiga till tjänstefel.
                        Hon anförde vidare bl.a. följande.

                                Fosterföräldrarna samt de sociala myndigheterna vägrar att låta undertecknad
                                träffa sin son ensam under de tre timmar / månaden som de har rätt till umgänge.
                                Således menar jag att BB och jag aldrig ens fått en chans att lära känna varandra,
                                varför han självklart även väljer att bo med fosterpappan en vecka och
                                fostermamman den andra. Fosterföräldrarna är skilda sedan fyra år tillbaka.

## Utredning

Inledningsvis inhämtades från Östermalms stadsförvaltning bl.a. journal-
                        anteckningar i ärendet rörande BB för tiden från den 28 februari 2005 till den 7
                        juli 2006.

                        Östermalms stadsdelsnämnd i Stockholms kommun anmodades därefter att
                        inkomma med utredning och yttrande över vad AA hade anfört i sin anmälan till
                        JO. Remissvaret skulle belysa huruvida nämnden hade dels uppfyllt sin
                        skyldighet att under åren 2005 och 2006 överväga vården enligt LVU och
                        beslutet om reglering av umgänget, dels fattat något beslut om var BB skulle
                        vistas efter det att familjehemsföräldrarna hade separerat.

                        Som sitt remissvar lämnade stadsdelsnämnden ett tjänsteutlåtande som hade
                        upprättats av familjevårdsinspektören EE. I utlåtandet anfördes följande.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                 Dnr 1225-2020       Sid 2 (6)




Bakgrund
Östermalms stadsdelsförvaltning dåvarande Sociala distriktsnämnden 2 ansökte
1993-05-19 om att BB skulle beredas vård med stöd av 2 § LVU, lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga. 1993-06-02 beslutade länsrätten att
omedelbart ornhänderta BB enligt 6 § LVU. Föräldrarna, som vid den tidpunkten
hade svåra missbruksproblem gömde sig med BB som först i september 1993
återfanns svårt medtagen i Helsingborg. Vården verkställdes 1993-09-20 och BB
placerades i jourhem samma dag. Länsrätten tog beslut om vård enligt 2 § L VU
I993-10-12.
I993-09-23 beslöt distriktsnämnden att inte röja vistelseorten enligt 14 § LVU
2 st 2 p. I maj 1994 upphävdes beslutet.
I årsskiftet 1993/94 placerades BB i familjehemmet CC och DD.
1994-11-03 beslöt distriktsnämnden att enligt 14 § 1 st LVU bestämma moderns
umgänge med BB till tre timmar en gång per månad. Begränsningen har haft
denna omfattning sedan dess. I praktiken har umgänget skiftat. Modern har under
perioder haft svåra problem och därför inte kunnat utöva umgänge./- - - /
Modern har sedan hennes liv stabiliserats sedan 1996 ansökt om upphörande av
LVU samt utökat umgänge vid sju tillfällen.
Senast ansökan prövades i högre instans var 2002 då moderns begäran om
upphävande av vård och umgängesrestriktioner avslogs i såväl länsrätt och
kammarrätt och då prövningstillstånd inte meddelades av Regeringsrätten.

Umgängen
Umgänget fungerade därefter relativt bra några år. BB krävde att familjehems-
pappan skulle vara med vid umgängena. Inriktningen var att försöka göra roliga
saker tillsammans. Våren 2004 kontaktade modern ett juridiskt ombud för att
diskutera umgänget. Ombudet ansåg att det var dags att BB och modern träffades
på egen hand utan medverkan av socialtjänst eller familjehemsförälder. BB sa
tydligt nej till detta både direkt till modern och till familjevårdsinspektören.
BB:s,önskan var som tidigare att familjehemspappan skulle närvara. Följden av
BB:s ställningstagande blev att modern under lång tid vägrade träffa BB om han
vidhöll att familjehemspappan skulle vara med vid träffarna. BB träffade som
hastigast modern i samband med sin födelsedag och till julen 2004. Modern
ansåg att det inte var till gagn för vare sig henne eller för BB om
familjehemspappan var närvarande vid träffarna. Modern har skickat några kort
under den tid som gått sedan de senast träffades. Viss telefonkontakt har
förekommit.
BB är ledsen, generad och mycket besvärad av att modern vid flera tillfällen
utelämnat honom i massmedia. Han upplever det som fruktansvärt jobbigt och
tar mycket illa vid sig.
Modern ansökte i juni 2005 via ombud att LVU skall upphöra och att umgänget
skall utökas och att BB på sikt skall flytta hem. Stadsdelsförvaltningen inledde
en utredning enligt SoL 11 kap. 1 och 2 §§. Det visade sig svårt att få till möten
med modern. Utredningen förlängdes två gånger då modern uteblev från
inbokade möten ett flertal gånger. Sociala distriktsnämnden beslutade 2006-04-
06 att avslå begäran. Modern fullföljde inte sitt överklagande till länsrätten.

Överväganden enl. 13 § och 14 § LVU 2005-2006
Under 2005 övervägdes vården samt reglering av umgänge 2005-02-10 och
2005-09-15 därutöver fattades ovanstående avslag på upphävande av
umgängesbegränsning vilket ju i sig innebär ett övervägande. Under 2006 har
vården samt reglering av umgänge övervägts 2006-04-06 samt 2006-11-09.
Vården enl. 13 § LVU har i stort sett övervägts enligt lagens krav även om
övervägandena under 2006 varit en månad försenade.
                                                                        Dnr 1225-2020        Sid 3 (6)




      Umgängesbegränsningen enl. 14 § LVU skall enligt paragrafens 3:e stycke
      övervägas var tredje månad. Så har inte skett, överväganden har skett i samband
      med övervägande av vården. Syftet med täta överväganden av umgänges-
      restriktioner är givetvis att de normalt ska vara tillfälliga lösningar och behållas
      endast så länge det kan anses nödvändigt.
      I detta fall har umgängesbegränsningen funnits i 12 år och varit föremål för
      upprepade överväganden. Normalt skulle nämnden ha ansökt om överföring av
      vårdnaden till familjehemmet enligt FB 6 kap. 8 §. Familjehemmet har dock inte
      vågat ta detta ansvar eftersom de då fått driva umgänges- och vårdnadsprocesser
      utan stöd. En ansökan om särskilt förordnad vårdnadshavare har ansetts mycket
      provocerande för modern och därmed försvåra ett återupptagande av umgänget.
      Något umgänge har i praktiken inte förekommit under perioden 2005-2006.
      Såväl nämnden, modern som BB har varit väl medvetna om situationen. Även
      om förvaltningens underlåtenhet således inte äventyrat lagens syfte är
      underlåtenheten oförsvarlig. Den familjehemssekreterare som följt ärendet sedan
      placeringen 1993 drabbades personligen hårt av Tsunamin i Ostasienjulen 2004.
      Detta har påverkat såväl handläggning som överföring till den nytillträdda
      familjehemssekreteraren i februari 2006. Detta fritar dock inte förvaltningen från
      att det saknats rutiner för kontroll av att uppföljningarna sköts enligt lag.
      Förvaltningen har därför genomfört en inventering av samtliga
      placeringsärenden och umgängesbegränsningar för att säkerställa att
      försummelsen inte upprepas.

      Familjehemsföräldrarnas separation och placeringsbeslut enl. § 11 LVU
      Familjehemsföräldrarna CC och DD separerade under våren 2004. CC har en
      lägenhet på Östermalm och DD på Södermalm. De har hela tiden kunnat
      samarbeta bra om barnen, såväl BB som deras gemensamma barn. Fram till
      årsskiftet 2005-2006 hade BB liksom fostersyskonen växelvis boende hos
      familjehemsföräldrarna. BB har vuxit upp i familjehemmet och i hans
      medvetande är det hans familj. Stadsdelsförvaltningen bedömde att
      arrangemanget var förenligt med hans bästa. I LVU finns inga fungerande
      bestämmelser som täcker denna situation. Stadsdelsnämnden informerades om
      situationen, men några beslut om flyttning varje vecka har inte förekommit. BB:s
      svårigheter innebar dock att stadsdelsförvaltningen tillsammans med
      familjehemsföräldrarna vid årsskiftet 2005-06 bedömde att han behövde en
      bostad som fast punkt. BB skulle bo hos CC och vara hos DD varannan helg. BB
      har som andra barn med separerade föräldrar behov av båda två och hans önskan
      är idag att bo med DD och åka till CC varannan helg. Då detta är BB:s
      uttryckliga önskan och CC och DD i samråd med stadsdelsförvaltningen kommit
      fram till att det är det bästa för BB har sociala delegationen 2006-11-09 beslutat
      att BB enligt 11 § L VU placeras hos DD.
      LVU-lagstiftningen har inte anpassats till en situation där ett långvarigt placerat
      barns familjehemsföräldrar skiljer sig. Precis som vid andra skilsmässor kan det
      behövas olika arrangemang för att komma fram till en bra lösning för barnen.
      Familjehemsföräldrarna har skött sin separation på ett moget och ansvarsfullt
      sätt. Stadsdelsförvaltningen har ansett det viktigt att BB inte särbehandlas i
      förhållande till de andra barnen i familjen. Enligt en modern syn på barn vid
      separationer är föräldrarnas ansvar gemensamt även efter det de separerat.
      Förvaltningen har betraktat placeringen som en fortsatt gemensam
      familjehemsplacering och inte fattat några formella omplaceringsbeslut. Det är
      svårt att praktiskt ordna exempelvis § 11 beslut om omplacering varje vecka vid
      växelvis boende. Först hösten 2006 har det stått klart hur boendet stadigvarande
      bör anordnas. Nämnden har därför 2006-11-09 fattat beslut enligt § 11 LVU.
Advokaten FF yttrade sig över remissvaret på AA:s vägnar.
                                                               Dnr 1225-2020      Sid 4 (6)




Föredraganden inhämtade från stadsdelsförvaltningen vissa ytterligare
handlingar i ärendet rörande BB, bl.a. nämndens beslut den 12 juli 2001 om hur
BB:s umgänge med AA skulle utövas.

Bedömning
Rättslig reglering
Vid vård med stöd av LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den unge
skall ordnas och var han eller hon skall vistas under vårdtiden (11 § första
stycket LVU). Socialnämnden har enligt 14 § första stycket LVU ett ansvar för
att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt
som möjligt tillgodoses. Frågor som rör umgänget brukar som regel kunna lösas
genom att en överenskommelse träffas mellan socialförvaltningen och
föräldrarna. Socialnämnden har dock enligt 14 § andra stycket 1 LVU getts en
möjlighet, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården, att
besluta hur den unges umgänge med vårdnadshavare och med föräldrar som har
umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal
skall utövas. Ett beslut med stöd av 14 § LVU i fråga om bl.a. umgänge får
överklagas hos länsrätt (41 § första stycket 3 LVU).

En socialnämnd skall noga följa den vård som ges barn och ungdomar utanför
det egna hemmet. När den unge har beretts vård enligt 2 § L VU skall nämnden
enligt 13 § andra stycket LVU minst en gång var sjätte månad överväga om
vården fortfarande behövs. Om en socialnämnd har beslutat om umgänges-
begränsning enligt 14 § andra stycket 1 LVU skall nämnden minst en gång var
tredje månad överväga om ett sådant beslut fortfarande behövs (14 § tredje
stycket LVU). Det an kommer på den tjänsteman vid förvaltningen som
handlägger ärendet att till nämnden anmäla hur vården bedrivits och hur den
unges och föräldrarnas förhållanden utvecklar sig. Om handläggarens anmälan
inte ger anledning till någon förändring av vården eller den beslutade
regleringen av umgänget, kan socialnämnden lägga anmälan till handlingarna
utan att fatta något formellt beslut.

Handläggningen av det aktuella ärendet
Det har från år 1994 och framåt funnits beslut angående reglering av umgänget
mellan AA och BB på visst sätt. Stadsdelsnämnden begränsade enligt ett beslut
den 12 juli 2001 AA:s umgänge med BB ”till tre timmar per månad”. Det har
därefter, så vitt framgår av utredningen, inte fattats något beslut som i sak
innebär en ändring av denna umgängesbegränsning.

Stadsdelsnämnden har ett ansvar för att omedelbart häva beslutet om umgänges-
begränsning, om det inte längre föreligger behov av det. Av utredningen
framgår att behovet av beslutet har övervägts endast i samband med
överväganden av vården. Det är givetvis inte acceptabelt att den i lagen
stadgade tremånadersfristen inte har iakttagits, vilket nämnden har vidgått.
Nämnden kan inte undgå kritik för bristerna i handläggningen i detta avseende.
I remissvaret har angetts att nämnden har genomfört en ”inventering av samtliga
                                                                  Dnr 1225-2020       Sid 5 (6)




placeringsärenden och umgängesbegränsningar för att säkerställa att
försummelsen inte upprepas”.

Utredningen ger även vid handen att den föreskrivna fristen för övervägande av
vården har överskridits något, vilket naturligtvis inte är tillfredsställande.

Vad gäller frågan om det förelegat skäl för nämnden att besluta om umgänges-
begränsning i det aktuella ärendet vill jag endast anföra följande. JO kan inte
ändra eller upphäva ett beslut som en domstol eller en annan myndighet har
fattat. Inte heller brukar JO ta ställning till om ett beslut är riktigt i sak.
Omständigheterna är inte sådana att jag har funnit skäl att frångå denna princip i
det nu förevarande fallet.

AA har i sin anmälan till JO framfört synpunkter på att hon och sonen inte ges
möjlighet att träffas ensamma vid de reglerade umgängestillfällena. Det
umgänge som förevarit under de senaste åren har, så vitt framgår av
utredningen, skett i närvaro av familjehemsfadern DD. Det synes inte förhålla
sig på det sättet att stadsdelsnämnden har uppställt ett krav på hans närvaro,
utan det har varit ett önskemål från BB:s sida att DD skulle vara med. Vad som
har kommit fram i denna del föranleder inte något vidare uttalande från min
sida.

I anmälan har AA vidare anfört att familjehemsföräldrarna ”är skilda sedan fyra
år tillbaka” och att BB bor växelvis hos dem. Med anledning härav vill jag
anföra följande.

Under år 2004 separerade familjehemsföräldrarna. Efter separationen bodde BB
till en början växelvis hos dem. Stadsdelsförvaltningen bedömde att detta var
förenligt med BB:s bästa. Stadsdelsnämnden, som informerades om situationen,
fattade dock inte något nytt beslut om BB:s placering. Vid årsskiftet 2005/2006
kom förvaltningen och familjehemsföräldrarna tillsammans överens om att BB
skulle bo hos CC och att han skulle vara hos DD varannan helg. BB uttryckte
därefter önskemål om att få bo hos DD och att han skulle vara hos CC varannan
helg. Förvaltningen och familjehemsföräldrarna ansåg att detta var bäst för BB
och nämnden fattade den 9 november 2006 beslut om att placera BB hos DD.

Som har angetts ovan bestämmer socialnämnden, enligt 11 § första stycket
LVU, hur vården av den unge skall ordnas och var han eller hon skall vistas
under vårdtiden.

Om familjehemsföräldrar separerar är det angeläget att nämnden tar ställning till
den fortsatta placeringen utifrån vad som är bäst för barnet. Hur barnets fortsatta
boende skall ordnas bör i allmänhet avgöras efter en särskild utredning. I många
fall torde barnets förhållanden vara väl kända liksom, åtminstone när familje-
hemmet har fungerat en längre tid, familjehemsföräldrarnas möjlighet att var för
sig tillgodose barnets behov. Dessa omständigheter kan naturligtvis påverka
själva utredningens omfattning och inriktning. Det är dock viktigt att
                                                                   Dnr 1225-2020      Sid 6 (6)




förändringens betydelse för barnet i olika avseenden belyses. Den nya
situationen kan eventuellt motivera andra åtgärder än att flytta barnet, t.ex.
stödinsatser av olika slag.

När utredningen är klar skall nämnden fatta ett beslut angående barnets fortsatta
placering. Om barnet vårdas med stöd av LVU kan vårdnadshavaren överklaga
det nya placeringsbeslutet.

Om ett barn, efter det att familjehemsföräldrarna har separerat, placeras hos en
av dem ligger det i sakens natur att barnet kan ha ett behov av fortsatt kontakt
med den andre förutvarande familjehemsföräldern. Detta är som regel frågor
som familjehemsföräldrarna löser själva i samråd med handläggaren vid
socialförvaltningen. Den fråga som uppkommer i det förevarande fallet är mer
speciell, nämligen om det efter familjehemsföräldrarnas separation var möjligt
att anordna ett växelvist boende för det barn som hade varit placerat hos dem.

Växelvist boende är numera något som är förhållandevis vanligt efter att två
föräldrar har separerat. Jag kan inte se att det finns något formellt hinder mot en
sådan lösning av barnets boendesituation när det är familjehemsföräldrar som
har separerat. En förutsättning är givetvis att det växelvisa boendet är förenligt
med barnets bästa (se 1 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) och 1 § femte
stycket LVU). Jag vill understryka att detta inte är en fråga som det ankommer
på familjehemsföräldrarna att själva besluta om.

Mot bakgrund av det anförda borde nämnden ha inlett en utredning för att
utröna om det var i överensstämmelse med BB:s bästa att ha ett växelvist
boende hos sina tidigare familjehemsföräldrar. Nämndens ställningstagande
borde ha kommit till uttryck i ett formellt beslut.

När fråga senare uppkom om att BB inte längre skulle ha ett växelvist boende,
utan skulle bo hos en av de tidigare familjehemsföräldrarna, borde nämnden
åter och utan dröjsmål ha inlett en utredning för att få underlag för att besluta
om hans fortsatta placering. Först i november 2006 fattade nämnden ett formellt
beslut i saken.

Sammanfattningsvis kan konstateras att nämnden, i anledning av
familjehemsföräldrarnas separation år 2004, skulle ha fattat ett formellt
överklagbart beslut i fråga om BB:s växelvisa boende. Vidare borde nämnden,
när det växelvisa boendet upphörde, ha fattat ett beslut om BB:s fortsatta
placering tidigare än vad som blev fallet.

Vad som i övrigt har förekommit föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller
något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det ovan sagda.
