# Uttalanden om Kriminalvårdens begränsningar av intagnas möjligheter att röka utomhus

JO 2018-10-31 dnr 4642-2016

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                     Sid
                                                                         2018-10-31              4642-2016              1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Uttalanden om Kriminalvårdens begränsningar av intagnas
                        möjligheter att röka utomhus


                          Beslutet i korthet: Ärendet rör frågan om Kriminalvården har rätt att begränsa det
                          antal cigaretter som en intagen i en anstalt tillåts att inneha i samband med promenad
                          samt hur långtgående en sådan begränsning i så fall får vara. JO konstaterar i
                          beslutet att det är av stor betydelse att cigaretter inte smugglas in på avdelningarna
                          efter avslutad promenadtid, dels för att upprätthålla det rådande rökförbudet inomhus,
                          dels för att trygga säkerheten i anstalten. Det förekommer att intagna försöker tända
                          insmugglade cigaretter på olika sätt, som i varierande grad medför risk för brand. För
                          att hantera dessa problem har olika verksamhetsställen tillåtits att lösa saken på olika
                          sätt.
                          I det nu aktuella ärendet har anstalten Gävle beslutat att begränsa antalet cigaretter
                          till två per intagen och promenadtillfälle. Enligt JO:s uppfattning finns det inget i
                          nuvarande regelverk som hindrar att en anstalt inför begränsningar av det tillåtna
                          antalet cigaretter, antingen i sina lokala rutiner eller genom ett särskilt beslut med
                          anledning av inträffade händelser, under förutsättning att begränsningen är nödvändig
                          av säkerhetsskäl. Det är emellertid nödvändigt att då iaktta den proportionalitets-
                          princip som kommer till uttryck i fängelselagen och som innebär att en intresse-
                          avvägning ska göras för att pröva om olägenheterna med åtgärden står i rimlig
                          proportion till vad som står att vinna med den. Om en mindre ingripande åtgärd är
                          tillräcklig ska den användas. JO konstaterar att den begränsning som anstalten Gävle
                          beslutat om är mycket långtgående, men anser sig inte ha tillräckligt underlag för att
                          hävda att den är oproportionerlig.
                          JO understryker avslutningsvis det angelägna i att lika fall behandlas lika inom
                          Kriminalvården och att kravet på proportionalitet faktiskt upprätthålls i verksamheten.
                          JO förväntar sig att Kriminalvården ser över de olika metoder som anstalterna
                          använder för att förhindra insmuggling av cigaretter på avdelningarna och överväger
                          möjligheterna att få till stånd ett mer enhetligt förhållningssätt i frågan.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 3 augusti 2016 framförde C.F. i egenskap
                        av representant för förtroenderådet på avdelning 5-20, nedre våning Hus 2,
                        klagomål mot Kriminalvården, anstalten Gävle. Han anförde bl.a. följande:




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                     Dnr 4642-2016        Sid 2 (7)




Efter att han rapporterats för att ha rökt i sitt bostadsrum drog anstalten in den
extra promenaden för samtliga intagna. När intagna frågade personal varför
promenaden dragits in fick de svaret att ”det kan ni tacka C.F. för”. Personalen
försatte honom i en farlig situation genom att peka ut honom som ”syndabock”.
För övrigt får de intagna bara röka två cigaretter vardera i samband med prome-
nad, men de borde få röka hur många cigaretter de vill. – Det var inte första
gången som anstalten tillämpat kollektiv bestraffning. Under en månad låste
personalen två dörrar som normalt står öppna, sedan någon tryckt på över-
fallslarmet.

Utredning
Anmälan remitterades till Kriminalvården, huvudkontoret, för yttrande. I sitt
remissvar anförde Kriminalvården, Region Nord, genom regionchefen följande:

## Utredning

Kriminalvården har utrett ärendet genom kontroll i det klientadministrativa
      systemet KVR samt genom att hämta in yttrande och muntliga uppgifter från
      anstalten Gävle.
      Av KVR framgår följande av relevans. C.F. rapporterades för misskötsamhet i
      form av rökning i bostadsrummet den 27 juli 2016. Anstalten Gävle fann den
      3 augusti 2016 misskötsamheten styrkt. Misskötsamheten föranledde ingen
      åtgärd.
      Av uppgifter från kriminalvårdsinspektören Roger Vidén framgår i huvudsak
      följande. Anstalten Gävle har under en längre tid haft problem med insmuggling
      av cigaretter i samband med avslutad vistelse på promenadgården. Det är av
      säkerhets- och brandskäl inte tillåtet att röka i anstalten. Riskerna som
      uppkommer vid rökning inomhus består bl.a. i att intagna på olika sätt tänder
      cigaretter inomhus, t.ex. genom att kortsluta elektronisk utrustning. Mot denna
      bakgrund har normalavdelningen begränsat antalet cigaretter till två stycken per
      intagen och promenadtillfälle. Information om begränsningen har satts upp på
      anslagstavlor på avdelningarna.
      Under sommaren (juni–augusti) beslutade anstalten att erbjuda intagna på
      normalavdelningen extra promenadtid under lördagar och söndagar. Detta
      innebar att plan 1 fick promenera kl. 09.25–09.55 och plan 2 kl. 13.25–13.55.
      Efter ett första fall av misskötsamhet i form av rökning inomhus i samband med
      extra promenad lyfte anstalten frågan om rökning vid möte med förtroenderådet.
      Anstalten meddelade att extra promenader inte kunde genomföras om missköt-
      samheterna fortsatte.
      C.F. rapporterades för misskötsamhet den 27 juli 2016 efter att personal konsta-
      terat att han smugglat in en cigarett från promenaden och rökt den inomhus.
      Beslut togs den 29 juli 2016 att dra in de extra promenaderna för nedre plan
      under den kommande helgen. Förtroenderådet informerades om beslutet den 30
      juli 2016. Frågan om rökning hade även avhandlats vid två tidigare tillfällen med
      förtroenderådet. Medlemmarna i förtroenderådet uttryckte förståelse för beslutet.
      Ordinarie promenader genomfördes som vanligt. Utredningen har inte kunnat
      styrka påståendet från C.F. att anstaltspersonal skulle ha nämnt hans namn i
      samband med de inställda extra promenaderna eller att säkerheten på något sätt
      åsidosatts.
      Hus 2 i anstalten består av fyra avdelningar fördelat på två våningsplan. En
      avdelning består av fem bostadsrum samt ett pentry. När intagna från det övre
      planet har promenad låser man avdelningsdörrarna på det nedre planet i och med
      att intagna från det övre planet passerar. Mellan avdelningarna finns en dörr som
                                                                  Dnr 4642-2016        Sid 3 (7)




går att ställa upp och detta görs ibland, t.ex. för att skapa gemensamhet om det
enbart vistas en intagen på en av avdelningarna eller när intagna som talar
samma språk vistas på angränsande avdelningar. Det finns inga särskilda rutiner
om när dörren ska hållas öppen eller stängd. Under juni månad utlöstes ett vägg-
fast larm på hus 2 på normalavdelningen. Utredningen gav inte svar på vem som
utlöst larmet, men någon larmsituation tycks inte ha förelegat.

Tillämpliga bestämmelser
Enligt 1 kap. 6 § första stycket fängelselagen (2010:610), FäL, får verkställig-
heten inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av
denna lag eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna
upprätthållas.
Av 4 kap. 1 § FäL framgår att en intagen ska ges möjlighet att vistas utomhus
minst en timme varje dag, om det inte finns synnerliga skäl mot det.
Av 4 § fängelseförordningen (2010:2010), FäF, framgår att för att ordningen
eller säkerheten i anstalt ska kunna upprätthållas ska de intagna följa
1. de villkor som gäller för verkställigheten,
2. de rutiner som gäller i anstalten,
3. de anvisningar som personalen ger, och
4 .de begränsningar som gäller om var rökning får ske.
Av 1 kap. 25 § i Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om fängelse
(2011:1), FARK Fängelse, framgår att en intagen inte får röka inomhus. Rökning
får ske utomhus på tid och plats som Kriminalvården anvisar.
Av 5 kap. 7 § FARK Fängelse framgår att en intagen inte får ta emot och inneha
rökverk och tillbehör, annat än i samband med tillåten rökning.

Bedömning
Vad gäller promenadtid konstaterar Kriminalvården att de intagna på anstalten
Gävle givits tillfälle till en timmes daglig utomhusvistelse. Under sommaren har
anstalten erbjudit intagna ytterligare utomhusvistelse under helgerna. Med
anledning av att utomhusvistelser misskötts har den extra promenadtiden av
säkerhetsskäl ställts in under en helg i juli. Detta har inte enbart föranletts av
C.F:s misskötsamhet, åtminstone en misskötsamhet kopplad till extra promenad-
tid hade konstaterats dessförinnan. Möjligheter att tillsätta extra personal för att
visitera intagna och bostadsrum efter insmugglade cigaretter har av resursskäl
inte funnits.
Det har i utredningen inte framkommit uppgifter som visat att anstaltspersonal
namngett C.F., meddelat andra intagna om att han var misstänkt för rökning
inomhus vid aktuellt tillfälle eller att någon säkerhetsrelaterad situation upp-
kommit med anledning av de inställda promenaderna.
Det är av stor betydelse att cigaretter inte smugglas med in på avdelningarna
efter avslutad promenadtid, dels för att upprätthålla rökförbudet inomhus, dels
för att trygga säkerheten i anstalten. Vad gäller antalet cigaretter har anstalten
Gävle gjort bedömningen att antalet cigaretter ska begränsas till två stycken per
promenadtillfälle. Intagna har skriftligen informerats om begränsningen. JO har
tidigare prövat Kriminalvårdens möjlighet att begränsa antalet cigaretter som
intagna får inneha under promenadtid. JO fann att det borde vara möjligt att i en
anstalts lokala ordningsregler begränsa antalet cigaretter som tillåts under
promenadtid av bl.a. säkerhetsskäl (JO:s beslut den 6 maj 2010, dnr 5749-2008).
Såvitt avser dörren mellan avdelningarna har det inte framkommit uppgifter om
när och hur länge avdelningsdörren varit stängd. Det finns inga särskilda rutiner
gällande huruvida den ska stå öppen eller inte. Dörren kan hållas stängd av
säkerhetsskäl, men anstalten har angett att den ibland kan lämnas öppen för att
                                                                      Dnr 4642-2016   Sid 4 (7)




      t.ex. skapa bättre möjligheter till gemensamhet för de intagna på aktuella
      avdelningar.
C.F. fick tillfälle att yttra sig över Kriminalvårdens remissvar.

Bedömning
Kriminalvården har redogjort för relevant rättslig reglering.

Inställda extra promenader
Enligt C.F. ställdes samtliga intagnas extra promenadtillfällen in under en helg i
juli eftersom han hade brutit mot rökförbudet inomhus i anstalten. Kriminal-
vården anger i remissvaret att misskötsamheten rapporterades den 27 juli 2016
och att anstalten två dagar senare beslutade att dra in de extra promenaderna för
samtliga intagna på nedre plan den nästkommande helgen. En liknande missköt-
samhet kopplad till extra promenadtid ska enligt Kriminalvården ha inträffat
även vid ett tidigare tillfälle. I remissvaret anförs att det av resursskäl inte
funnits möjligheter att tillsätta extrapersonal för att visitera intagna och
bostadsrum efter insmugglade cigaretter.

Vad som framkommit genom utredningen om de inställda extra promenaderna
och om anledningen till beslutet att ställa in dessa utgör inte grund för kritik
eller någon annan åtgärd från JO:s sida.

Enligt C.F. ska han ha namngetts inför andra intagna och pekats ut som orsaken
till beslutet om att dra in de extra promenaderna. Uppgifterna är allvarliga men
har tillbakavisats av Kriminalvården. Ord står alltså mot ord, och jag bedömer
inte att ytterligare utredning skulle vara meningsfull. Det som har kommit
fram utgör således inte grund för att uttala någon kritik mot anstalten i denna
del.

Begränsning av antalet cigaretter per promenadtillfälle
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) avgjorde den 10 februari 2010 ett mål om
rökförbud inom kriminalvården (RÅ 2010 ref. 9). Målet gällde bl.a. frågan om
Kriminalvården hade rätt att avslå en intagens begäran att få röka på sitt
bostadsrum med hänvisning till ett generellt förbud mot rökning inomhus i
anstalten. Till följd av förbudet hade de intagna endast möjlighet att röka
utomhus och på av anstalten särskilt angivna platser.

HFD fann att övervägande skäl talade för att ett beslut om ett generellt eller i
vart fall långtgående rökförbud som i stor utsträckning drabbar intagna i anstalt
borde ha stöd i lag. I skälen för HFD:s avgörande anförs bl.a. att rökning inte är
en rättighet men att det är en frihet som av tradition tillkommer vuxna och att ett
rökförbud för intagna i anstalt kan bli betydligt mer kännbart för dessa än för
t.ex. besökare eller anställda. De intagna kan inte välja bort en anstalt som
upprätthåller ett strikt rökförbud, och de kan inte heller lämna lokalerna för att
röka när de så önskar. Ett frihetsberövande kan också pågå under en mycket
lång tid. De intagna kan dessutom drabbas av sanktioner om de inte respekterar
ett rökförbud som råder i anstalten. Domstolen fann att inte minst sanktions-
                                                                       Dnr 4642-2016        Sid 5 (7)




möjligheten motiverade en restriktiv tolkning av möjligheterna att besluta om
inskränkningar i de intagnas tidigare friheter utan särskilt stöd i lag och att
avsaknaden av lagbestämmelser om rökförbud inte utan vidare kunde tolkas
som en frihet för Kriminalvården att bestämma i sådana frågor.

Efter HFD:s avgörande har JO i flera beslut prövat om Kriminalvården har rätt
att begränsa det antal cigaretter som en intagen får inneha under promenad (se
t.ex. JO 2010/11 s. 244). I beslutet den 6 maj 2010 i nämnda ärende hänvisar JO
bl.a. till att HFD i sitt avgörande konstaterade att det i viss utsträckning är
nödvändigt för Kriminalvården att reglera i vilken utsträckning rökning kan
tillåtas i myndighetens lokaler utan att säkerheten i verksamheten äventyras. JO
bedömde att det borde vara möjligt att i särskilt upprättade ordningsregler ta in
regler om det antal cigaretter som de intagna tillåts att inneha under
promenadtid.

Enligt 1 kap. 6 § fängelselagen får verkställigheten inte innebära andra
begränsningar i den intagnes frihet än vad som följer av lagen eller vad som är
nödvändigt för att ordningen och säkerheten ska kunna upprätthållas. I för-
arbetena till denna bestämmelse (prop. 2009/10:135 s. 65) anförs följande:

      I vissa fall måste Kriminalvårdens befogenhet att vidta en åtgärd som innebär en
      begränsning i den intagnes frihet regleras uttryckligt och uttömmande i lag. Det
      avser t.ex. åtgärder som omfattas av grundlagsskyddet i 2 kap. 6 § regerings-
      formen mot bl.a. kroppsvisitation och undersökning av förtroliga försändelser.
      Mindre ingripande begränsningar i den intagnes frihet måste dock, utan att de
      regleras särskilt, med nödvändighet följa av att Kriminalvården har i uppdrag att
      upprätthålla ordningen och säkerheten i anstalt. Det kan t.ex. avse vissa former
      av övervakning av den intagne i anstalt (jfr prop. 2004/05:34 s. 37 f.), men också
      den intagnes skyldighet att följa de rutiner som gäller i en anstalt och de anvis-
      ningar som ges av kriminalvårdspersonal. För att garantera en human och rätts-
      säker kriminalvård bör det nu anförda komma till uttryck i fängelselagen på så
      sätt att det anges att verkställigheten inte får innebära andra begränsningar i den
      intagnes frihet än som följer av lag eller som är nödvändiga för att ordningen
      eller säkerheten ska kunna upprätthållas.
För att ordningen eller säkerheten i anstalt ska kunna upprätthållas ska de
intagna, enligt 4 § första stycket fängelseförordningen, följa de villkor som
gäller för verkställigheten, de rutiner som gäller i anstalten, de anvisningar som
personalen ger och de begränsningar som gäller för var rökning är tillåten.
Enligt 15 kap. 5 § fängelselagen och 41 § fängelseförordningen får regeringen
och Kriminalvården meddela ytterligare föreskrifter om verkställighet av lagen
och förordningen. I 1 kap. 25 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd
om fängelse (FARK Fängelse) anges att en intagen inte får röka inomhus samt
att rökning får ske utomhus på tid och plats som Kriminalvården anvisar. Enligt
5 kap. 7 § FARK Fängelse får en intagen inte ta emot och inneha rökverk och
tillbehör, annat än i samband med tillåten rökning.

Som framgår av redogörelsen ovan för förarbetena till 1 kap. 6 § fängelselagen
innehåller lagen inte någon uttömmande reglering av hur övervakningen i
anstalt ska vara utformad. Vissa inskränkningar följer utan att det anges särskilt
                                                                     Dnr 4642-2016       Sid 6 (7)




av Kriminalvårdens uppgift att bl.a. effektivt upprätthålla ordningen och säker-
heten.

Vid varje kontroll- och tvångsåtgärd som vidtas måste den s.k. proportio-
nalitetsprincipen iakttas. Denna princip, som kommer till uttryck i 1 kap. 6 §
andra stycket fängelselagen, innebär att en intresseavvägning ska göras i syfte
att pröva om olägenheterna med åtgärden står i rimlig proportion till vad som
står att vinna med den. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den
användas.

Frågan i ärendet är om Kriminalvården har rätt att begränsa det antal cigaretter
som en intagen tillåts att inneha i samband med promenad, samt hur långt-
gående en sådan begränsning i så fall får vara. Som Kriminalvården anfört i sitt
remissvar är det av stor betydelse att cigaretter inte smugglas in på avdel-
ningarna efter avslutad promenadtid, dels för att upprätthålla rökförbudet
inomhus, dels för att trygga säkerheten i anstalten. Jag känner till att det före-
kommer att intagna försöker tända insmugglade cigaretter på olika sätt, som i
varierande grad medför risk för brand. För att hantera dessa problem har olika
verksamhetsställen tillåtits att lösa saken på olika sätt. I vissa anstalter delas ett
visst antal av de intagnas cigaretter ut av personalen medan andra anstalter låter
de intagna få tillgång till sina cigarettpaket under promenaden. Det finns även
anstalter som förvarar de intagnas cigaretter i skåp belägna i anslutning till
promenadgården och till vilka de intagna har nyckel. En mer generös tillgång
till cigaretter kompletteras i regel med andra kontrollåtgärder, exempelvis
kroppsvisitationer som utförs stickprovsvis, för att undvika insmuggling.

I det nu aktuella ärendet har anstalten Gävle beslutat att begränsa antalet
cigaretter per promenadtillfälle och intagen. Intagna har enligt vad som framgår
av remissvaret skriftligen informerats om begränsningen. Enligt min upp-
fattning finns det inget i nuvarande regelverk som hindrar att en anstalt inför
sådana begränsningar antingen i sina lokala rutiner eller genom ett särskilt
beslut med anledning av inträffade händelser, under förutsättning att
begränsningen är nödvändig av säkerhetsskäl.

Frågan om vilka begränsningar och kontrollåtgärder som faktiskt är nödvändiga
av säkerhetsskäl måste bedömas av Kriminalvården. Jag kan konstatera att det i
ärenden som rör andra anstalter har förekommit uppgifter om begränsningar till
tre eller fem cigaretter per promenadtillfälle. I vissa anstalter förekommer inga
begränsningar. Jag har stor förståelse för att regleringen av de intagnas tillgång
till sina cigaretter i samband med promenad kan uppfattas som godtycklig. Jag
inser samtidigt att förutsättningarna för alternativa sätt att hantera säkerheten
kan skilja sig åt mellan anstalterna. Enligt min mening är det ändå otillfreds-
ställande att intagnas möjligheter att röka skiljer sig så mycket åt, utan att
Kriminalvården närmare har redovisat hur den lagstadgade proportionalitets-
bedömningen gjorts och vilka alternativa lösningar som funnits att tillgå. I sitt
yttrande i det ovan nämnda ärendet JO 2010/11 s. 244, där anstalten hade
                                                                   Dnr 4642-2016      Sid 7 (7)




begränsat antalet cigaretter till fem per promenadtillfälle, uppgav
Kriminalvården att myndigheten hade för avsikt att utvärdera vilka metoder
som gett bäst resultat för att sedan genomföra dessa i organisationen. Det
framgår inte av utredningen i det nu aktuella ärendet om någon sådan
utvärdering har kommit till stånd.

I detta ärende har anstalten begränsat antalet tillåtna cigaretter till två per
promenadtillfälle, dvs. i praktiken två cigaretter per dag om inte någon extra
promenad medges. Jag kan konstatera att det framstår som en mycket
långtgående begränsning av de intagnas möjligheter att röka och att det inte har
redovisats någon närmare motivering till varför det skulle vara otillräckligt att
begränsa antalet cigaretter till exempelvis fem eller tre. Mot bakgrund av vad
som framkommit om anledningen till den begränsning som anstalten infört och
med beaktande av att förutsättningarna att hantera säkerheten varierar mellan
olika anstalter har jag emellertid inte tillräckligt underlag för att hävda att den
beslutade begränsningen är oproportionerlig.

Jag vill avslutningsvis understryka det angelägna i att lika fall behandlas lika
inom Kriminalvården och att det uttryckliga krav på proportionalitet som
framgår av 1 kap. 6 § fängelselagen faktiskt upprätthålls i verksamheten. Jag
förväntar mig att Kriminalvården ser över de olika metoder som anstalterna
använder för att förhindra insmuggling av cigaretter på avdelningarna och
överväger möjligheterna att få till stånd ett mer enhetligt förhållningssätt i
frågan.

Det som C.F. har anfört i övrigt ger inte anledning till något uttalande från min
sida.
