# Handläggningen av ett s.k. barnavårdsärende; fråga bl.a. om delegation av rätten att fatta beslut om omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU

JO 2009-03-26 dnr 4661-2007

BESLUT
                                                                      Datum            Dnr                     Sid
                                                                      2009-03-26       4661-2007             1 (12)
Justitieombudsmannen                                                                   2413-2008
Kerstin André




                        Handläggningen av ett s.k. barnavårdsärende; fråga bl.a. om delegation
                        av rätten att fatta beslut om omedelbart omhändertagande med stöd av
                        6 § LVU

## Bakgrund

AA och BB har tillsammans dottern CC, som är född 1991. Föräldrarna har
                        gemensamt vårdnaden om CC.

                        I början av december 2006 kontaktade en kurator vid CC:s skola socialtjänsten i
                        Härryda kommun för att göra en anmälan om oro för CC:s förhållanden med
                        anledning av vissa uppgifter som CC hade lämnat till personal i skolan.
                        Socialtjänsten inledde en utredning den 14 december 2006. En polisanmälan
                        rörande det som hade kommit fram vid socialtjänstens kontakter med skolan
                        gjordes den 18 december 2006.

                        AA anhölls den 12 februari och han blev häktad den 15 februari 2007. Den 13 mars
                        2007 försattes han på fri fot. Förundersökningen mot AA lades senare ned.

                        Samma dag som AA anhölls, dvs. den 12 februari 2007, beslutade DD, som är
                        ordförande i Kommunstyrelsens sociala utskott i Härryda kommun att med stöd av
                        6 § LVU omedelbart omhänderta CC. Han förordnade därvid att CC skulle vara
                        placerad på Lilla Torps akutenhet och förordnade med stöd av 14 § LVU att
                        föräldrarna inte skulle ha något umgänge med CC. Han beslutade den 23 februari
                        2007 att omplacera CC till Skogsbrynet HVB AB.

                        Beslutet om omhändertagande av CC underställdes Länsrätten i Göteborg som
                        fastställde beslutet den 26 februari 2007. Kommunstyrelsen ansökte därefter om att
                        CC skulle beredas vård med stöd av LVU. Länsrätten avslog nämndens ansökan i
                        en dom den 27 mars 2007 eftersom flickans behov av vård kunde tillgodoses på
                        frivillig väg.

## Anmälan

I en anmälan till JO klagade AA på hur socialtjänsten i Härryda kommun hade
                        handlagt ärendet rörande CC. Han gjorde gällande bl.a. att handläggningen på flera
                        punkter stred mot svensk lag och inte hade följt Socialstyrelsens
                        ”rekommendationer”. AA anförde därvid bl.a. att socialtjänsten hade underlåtit att


 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                           www.jo.se
                                                                          Dnr 4661-2007     Sid 2 (12)
                                                                              2413-2008



underrätta honom om att en utredning inleddes, överskridit sina befogenheter när
det gällde restriktioner i umgänget med CC och åsidosatt kommunens
delegationsregler (JO:s dnr 4661-2007).

AA kom till JO in med flera kompletterande skrivelser. En del av den skriftväxling
som rörde ett ”personligt ombud” för CC tillfördes ett särskilt ärende hos JO (JO:s
dnr 2413-2008).

Utredning
JO inhämtade från socialtjänsten vissa handlingar i CC:s personakt, bl.a. beslutet
om omedelbart omhändertagande och journalanteckningar m.m. JO inhämtade
även en kopia av kommunstyrelsens delegationsordning. Vid en kontroll av
kommunens hemsida framgick att DD var ersättare i kommunstyrelsen och
ordförande i kommunstyrelsens sociala utskott.

Därefter remitterade JO AA:s klagomål till Kommunstyrelsen i Härryda kommun
för utredning och yttrande. I remissen angavs att yttrandet kunde begränsas till att
avse vad AA hade anfört om nämndens skyldighet att enligt 11 kap. 2 §
socialtjänstlagen (2001:453) underrätta honom om beslutet att inleda utredning och
utformningen av beslutet den 12 februari 2007 om inskränkning av umgänget med
stöd av 14 § LVU.

Mot bakgrund av att AA hade gjort gällande att kommunen hade åsidosatt sin
delegationsordning anmodades kommunstyrelsen att även yttra sig i fråga om

− sociala utskottets ordförande var behörig att fatta beslut om omedelbart
omhändertagande enligt 6 § LVU

− sociala utskottets ordförande var behörig att enligt 11 § LVU fatta beslut om
placering av CC den 12 februari 2007 och omplacering den 23 februari 2007, och
om

− rätten att fatta beslut om reglering av umgänget enligt 14 § LVU var delegerad
till ordföranden i det sociala utskottet.

Kommunstyrelsen, sociala utskottet, anförde i ett remissvar följande.

      Nämndens skyldighet att enligt 11 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) underrätta honom
      om beslutet att inleda utredning.
      Socialtjänsten i Härryda kommun beslutade den 14 december 2006 att inleda
      utredning angående CC. Utifrån den oro som föranledde att socialtjänsten inledde
      utredning samt beslutade om en polisanmälan hade vi tät kontakt med polisen. På
      deras inrådan skulle inte vi kontakta AA. Vi hade en dialog och kontakt med CC:s
      mor, BB, och informerat att socialtjänsten inlett en utredning enligt 11 kap. 2 §
      socialtjänstlagen.

      Utformningen av beslutet den 12 februari 2007 om inskränkning av umgänget med stöd av
      14 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
      Fram t.o.m. den 8 februari har CC bott hemma och inga inskränkningar kring
      umgänget har beslutats. Den 9 februari 2007 placeras CC frivilligt enligt
                                                                       Dnr 4661-2007    Sid 3 (12)
                                                                           2413-2008



      socialtjänstlagen. BB samtycker till en placering. Utifrån att polis och åklagare
      uttryckligen sagt att vi ej kan informera AA kring de händelser CC sagt i polisförhör
      och att åklagare anser att om vi informerar AA kan det försvåra deras utredning, så
      vi ger endast BB informationen. AA har vetskap om att CC befinner sig på en
      institution då han under helgen sökt henne per telefon via personalen på Lilla Torps
      akutavdelning. Vid tillfället den 12 februari anhölls AA av åklagare. Socialtjänsten
      beslutar att omhänderta CC enligt 6 § LVU den 12 februari 2007. Bedömningen som
      ledde fram till beslutet om inskränkning kring umgänget ses utifrån den kontakten vi
      haft med åklagare och polis samt att CC själv uppgett att hon inte önskade kontakt
      med AA.
      Anmälaren har gjort gällande att nämnden har åsidosatt sin ”delegationsordning”.
      Mot den bakgrunden ska kommunen även yttra sig om huruvida
      – sociala utskottets ordförande var behörig att fatta beslut om omedelbart
      omhändertagande enligt 6 § LVU.
      I kommunstyrelsens delegationsordning som är antagen den 26 november 2007
      framgår följande:
      Se bilaga 1.
      – sociala utskottets ordförande var behörig att enligt 11 § LVU fatta beslut om
      placering den 12 februari 2007 och omplacering den 23 februari 2007
      Se bilaga 2.
      – samt rätten att fatta beslut om reglering av umgänget enligt 14 § LVU var
      delegerad till ordföranden i det sociala utskottet.
      Se bilaga 3. Delegationsordningen är på lägst enhetschefsnivå inom IFO.
      Hänvisningarna till bilaga 1–3 avsåg utdrag ur ”Kommunstyrelsens
      delegationsordning samt förvaltningschefens vidaredelegation”. När det gällde
      delegation av beslutanderätten framgick, såvitt nu är av intresse, följande.


      Ärende/beslut                    Lagrum                Delegat
      Beslut om omedelbart             6 § 2 st LVU          Ordf i utskott
      omhändertagande, då
      utskottets beslut inte kan
      avvaktas
      Beslut om hur vården skall       11 § 3 st LVU         Ordf i utskott
      ordnas och var den unge skall
      vistas under vårdtiden, då
      utskottets beslut inte kan
      avvaktas
      Beslut om hur rätt till          14 § 2 st LVU         Kommundirektör, som hade
      umgänge med den unge skall                             delegerat sin beslutanderätt
      utövas, när överenskommelse                            vidare till ECH IFO; dvs.
      ej kan nås med föräldern eller                         enhetschef inom individ-
      vårdnadshavaren i avvaktan                             och familjeomsorgen.
      på utskottets beslut



AA fick del av och kom in med ett yttrande över kommunens remissvar. Han
ifrågasatte därvid bl.a. vad kommunstyrelsen hade anfört om möjligheten att
delegera rätten att fatta beslut om omedelbart omhändertagande till ordföranden i
sociala utskottet.
                                                                            Dnr 4661-2007       Sid 4 (12)
                                                                                2413-2008



Mot bakgrund av vad AA hade anfört inhämtade JO ett förnyat yttrande från
kommunstyrelsen. Kommunstyrelsen, sociala utskottet, anförde i sitt remissvar
följande.

      Härryda kommun har en politisk organisation som innebär att kommunstyrelsen är
      enda verksamhetsnämnd. Kommunstyrelsen är således den nämnd som fullgör
      kommunens uppgifter inom socialtjänsten enligt fullmäktiges beslut. Det som i
      socialtjänstlagen eller annan författning sägs om socialnämnd gäller således för
      kommunstyrelsen i Härryda kommun (2 kap. 4 § SoL).
      Kommunstyrelsen har ett socialt utskott, till vilket man har delegerat vissa frågor.
      Utskottet uppfyller de krav på delegation som ställs för vissa särskilda frågor i 10
      kap. 4 § SoL. Därutöver har man fattat beslut om särskilda förordnanden i de fall
      beslut inte kan avvaktas, s.k. kompletterande beslutanderätt, som bl.a. finns i 6 och
      11 §§ LVU.
      Kommunens förordnande har avsett ordföranden, vice ordföranden samt namngiven
      ledamot i kommunstyrelsens sociala utskott. Förordnandena har utformats just på
      detta sätt, dvs. när det gäller ordföranden och vice ordföranden har förordnandet
      givits till befattningarna. Se vidare bilaga 1 och 2 [bilaga 1 utgör ett beslut av
      kommunstyrelsen den 7 januari 2003; § 5; beslutet återges nedan – bilaga 2 har här
      utelämnats; JO:s anmärkning].
      Rätten att fatta beslut om reglering av umgänge enligt 14 § LVU har av
      kommunstyrelsen delegerats till dess sociala utskott. Kommundirektören har
      delegerats rätten att fatta beslut om umgängesreglering i avvaktan på utskottets
      beslut. Kommundirektören har i sin tur vidaredelegerat denna rätt till enhetschef
      inom individ- och familjeomsorgen. Detta framgår av kommunstyrelsens
      delegationsordning (se bilaga 3; har här utelämnats, JO:s anmärkning). Med
      hänsyn till att sociala utskottets ordförande genom det tidigare nämnda förordnandet
      (bilaga 1) har givits en generell rätt att fatta beslut i brådskande individärenden där
      utskottets beslut inte kan avvaktas har även han ansetts ha behörighet att fatta det
      aktuella beslutet om umgängesreglering.
      Under tiden för den pågående utredningen av JO har kommunen beslutat att
      kommunstyrelsens ordförande hanterar de beslut som behöver fattas enligt den s.k.
      kompletterande beslutanderätten.
      I den mån det skulle konstateras att det förelegat brister i beslutsbehörigheten vill
      kommunen framhålla att det, efter noggrann genomgång av ärendet i dess helhet,
      saknas anledning att anta att detta skulle ha medfört konsekvenser för besluten i sak.
Kommunstyrelsens beslut den 7 januari 2003 hade följande lydelse.

      Ställföreträdare för sociala utskottets ordförande i brådskande beslut i individärenden
      I kommunallagen 6 kapitlet 36 § finns bestämmelser som gör det möjligt för en
      nämnd att uppdra åt ordföranden eller annan ledamot som nämnden utsett, att
      besluta på nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande att nämndens beslut inte
      kan avvaktas.

      Kommunstyrelsens beslut
      Kommunstyrelsen beslutar att sociala utskottets ordförande med vice ordförande
      som ersättare kan besluta i brådskande inidvidärenden där utskottets beslut inte kan
      avvaktas.
      Denna rätt att fatta beslut gäller för en person i taget, d v s vid ordförandens
      förhinder träder vice ordföranden in.
AA yttrade sig över det förnyade remissvaret.

I ett beslut den 26 mars 2009 anförde JO André följande.
                                                                     Dnr 4661-2007    Sid 5 (12)
                                                                         2413-2008



Bedömning
I socialtjänstlagen (2001:453), SoL, finns bestämmelser om samhällets socialtjänst.
Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område. Kommunens uppgifter
inom socialtjänsten fullgörs av den eller de nämnder som kommunfullmäktige
bestämmer. Vad som i socialtjänstlagen eller en annan författning sägs om
socialnämnd gäller i förekommande fall den eller de nämnder som
kommunfullmäktige har bestämt (2 kap. 4 § SoL).

I Härryda kommun är det kommunstyrelsen som fullgör kommunens uppgifter
inom socialtjänsten. Vad som sägs i bl.a. LVU om socialnämnd gäller därför i det
nu förevarande ärendet Kommunstyrelsen i Härryda kommun.

I det följande kommer jag att i några sammanhang använda mig av uttrycket
socialtjänsten som en sammanfattande benämning på kommunstyrelsen, sociala
utskottet eller den del av kommunstyrelsens förvaltning som arbetar med frågor
inom socialtjänstens område.

Socialtjänstens utredning och beslutet om omhändertagande m.m.
Socialnämnden ska verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och
goda förhållanden. Nämnden ska i nära samarbete med hemmen sörja för att barn
och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de
behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet.

Socialtjänstens insatser för barn och ungdom bygger på frivillighet från de berörda
enskildas sida. Under vissa förutsättningar kan det bli aktuellt med vård utan
samtycke enligt bestämmelserna i LVU. Vård med stöd av LVU ska beslutas om
det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i
omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den
unges hälsa eller utveckling skadas (2 § LVU). Vård ska också beslutas bl.a. om
den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom
missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat
socialt nedbrytande beteende (3 § första stycket LVU).

Beslut om vård med stöd av LVU fattas av länsrätten efter ansökan av
socialnämnden. Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart
ska omhändertas, om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd
av denna lag och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken
för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt
kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Socialnämnden ska utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan
eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda
någon åtgärd av nämnden. Vad som har kommit fram vid utredning och som har
betydelse för ett ärendes avgörande ska tillvaratas på ett betryggande sätt. Vid en
utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd får
nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera sakkunniga samt i
                                                                    Dnr 4661-2007    Sid 6 (12)
                                                                        2413-2008



övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen ska bedrivas så att inte någon
onödigt utsätts för skada eller olägenhet (11 kap. 1 och 2 §§ SoL).

AA har ifrågasatt socialtjänstens handläggning av ärendet angående CC på flera
punkter. Enligt hans mening har de tjänstemän som handlagt ärendet bl.a. ”agerat
oskickligt, manipulerande, fientligt och mycket menligt för vår familj”.

Med anledning av vad AA har anfört om att socialtjänstens utredning angående CC
utfördes på ett bristfälligt sätt, har jag tagit del av bl.a. den utredning som låg till
grund för kommunstyrelsens beslut att ansöka om att CC skulle beredas vård med
stöd av LVU och de journalanteckningar som har förts under arbetet med
utredningen.

Mot bakgrund av vad som framgår av de handlingar som jag har tagit del av kan
jag konstatera att de uppgifter som CC hade lämnat var sådana att det förelåg
skyldighet för socialtjänsten att inleda en utredning angående hennes förhållanden.

Det finns inte någon lagstadgad skyldighet för socialtjänsten att göra en
polisanmälan vid misstanke om att ett barn har utsatts för brott i hemmet. Med
utgångspunkt från socialtjänstens skyldighet att värna om barns säkerhet och
trygghet får det dock i allmänhet anses åligga socialnämnden att snarast
polisanmäla misstänkta övergrepp mot barn. En utredning av polis om ett misstänkt
brott kan många gånger vara en förutsättning för att socialtjänsten ska kunna ta
ställning till behovet av insatser för barnet. Det ligger också i den misstänktes
intresse att en utredning om brottsmisstankar utförs på ett professionellt sätt, dvs.
av de myndigheter som har till uppgift att utreda och beivra brott.

Den omständigheten att en polisutredning pågår fritar inte socialtjänsten från
skyldigheten att på egen hand bilda sig en uppfattning om barnets behov av skydd.
En annan sak är att socialtjänsten under sin utredning självfallet måste ta viss
hänsyn till den pågående polisutredningen.

Det kan naturligtvis diskuteras hur socialtjänsten ska bedriva en utredning av
förevarande slag och hur socialtjänsten i det enskilda fallet ska förhålla sig till en
utredning som samtidigt bedrivs av polis/åklagare och de synpunkter som de
brottsutredande myndigheterna framför om hur arbetet bör bedrivas. Vad som har
kommit fram i ärendet ger mig dock inte anledning att hävda att socialtjänsten har
åsidosatt sina åligganden eller bedrivit sin utredning på ett oskickligt sätt. Jag
finner inte skäl att ytterligare kommentera själva utredningsarbetet.

När det gäller beslutet om omedelbart omhändertagande kan det i och för sig
förhålla sig så att det senare visade sig att det inte fanns fog för att misstänka att
AA hade gjort sig skyldig till något brott. Huruvida det fanns skäl att omhänderta
CC måste dock bedömas utifrån de uppgifter som förelåg när beslutet fattades. Vad
som har kommit fram i denna del föranleder inte något ytterligare uttalande från
min sida.
                                                                    Dnr 4661-2007   Sid 7 (12)
                                                                        2413-2008



AA har i sitt yttrande över nämndens första remissvar anfört bl.a. att BB genom hot
om tvångsomhändertagande hade blivit tvingad att samtycka till placeringen av CC
på Lilla Torp och att han för egen del inte tillfrågades om saken före placeringen.
Av de handlingar som jag inhämtat från socialtjänsten framgår att CC kom till Lilla
Torp fredagen den 9 februari 2007 och att hon var kvar där måndagen den 12
februari 2007 när beslutet om omhändertagande fattades. Omständigheterna i det
nu förevarande fallet är speciella och jag har inte funnit skäl att närmare utreda
vilka överväganden som socialtjänsten gjorde rörande förutsättningarna för
placeringen av CC. Jag vill dock rent allmänt framhålla att för att socialtjänsten
utan tillämpning av LVU ska kunna placera ett barn måste i princip båda
vårdnadshavarna ha lämnat sitt samtycke.

                                 ________________

JO:s granskning av socialtjänstens handläggning av ärendet angående CC har efter
genomgången av de handlingar som lånades in från socialtjänsten inriktats på några
frågor som AA har tagit upp i sin anmälan och som rör den strikt formella
handläggningen av ärendet. Vad som har kommit fram föranleder följande
uttalanden från min sida. I övrigt föranleder det som AA har anfört inte någon
kommentar från min sida.

Borde AA ha underrättats om att en barnavårdsutredning påbörjades?
Nämnden inledde den 14 december 2006 en utredning med anledning av en
anmälan från CC:s skola. Anmälan avsåg misstanke om att AA hade förgripit sig
mot dottern. Nämnden gjorde den 18 december en polisanmälan om saken. Enligt
polisens mening skulle det vara skadligt för brottsutredningen om AA informerades
om brottsmisstankarna mot honom. Det dröjde till den 12 februari 2007, då AA
anhölls, innan han genom polisen synes ha fått information om socialnämndens
utredning.

När en utredning om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd
inleds ska, enligt 11 kap. 2 § tredje stycket SoL, den som berörs av utredningen
underrättas om detta. Om barnets vårdnadshavare inte bor tillsammans måste
nämnden se till att båda vårdnadshavarna får underrättelse om att utredning inletts.
Det anges inte närmare med vilken skyndsamhet en underrättelse till berörda ska
ske. Några vägledande uttalanden i lagens förarbeten finns inte heller. Det får
emellertid anses ligga i sakens natur att en underrättelse till barnets vårdnadshavare
om en påbörjad barnavårdsutredning i normalfallet ska ske utan onödigt dröjsmål.
Jag har (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1999/2000 s. 243 och 2004/05 s. 202) uttalat
att det i vissa speciella fall kan finnas situationer då nämnden kan avvakta något
med att informera en vårdnadshavare om att en utredning påbörjats. Det får
emellertid aldrig bli fråga om någon längre tid som vårdnadshavaren hålls ovetande
om en pågående utredning och det måste finnas goda skäl till varför informationen
inte ges i anslutning till att utredningen påbörjas. Ett skäl att avvakta kan t.ex. vara
att en vårdnadshavare är svårt sjuk och inte bör oroas. Ett annat skäl kan vara att
                                                                   Dnr 4661-2007   Sid 8 (12)
                                                                      2413-2008



det är vårdnadshavaren själv som är misstänkt för ett övergrepp och att en inledd
polisutredning befinner sig i ett känsligt läge.

Nämnden underrättade BB om att en utredning hade inletts. Eftersom AA också
var vårdnadshavare har nämnden enligt det nyss anförda varit skyldig att underrätta
även honom om att en utredning hade inletts.

Om socialtjänsten i ett tidigt skede hade underrättat AA om den utredning som
socialtjänsten hade inlett, hade detta eventuellt kunnat skada förundersökningen.
Eftersom socialtjänsten inte kunde bestämma om och i så fall när polisen skulle
förhöra AA, stod socialtjänsten därför inför en svår situation när det gällde att
bedöma vid vilken tidpunkt som han skulle underrättas. Socialtjänsten har dock
enligt det tidigare anförda inte kunnat dröja så länge som nu blev fallet med att låta
AA få kännedom om att nämnden hade inlett en utredning angående CC:s
förhållanden. Jag vill i detta sammanhang påpeka att även om socialtjänsten är
skyldig att underrätta vårdnadshavaren om att en utredning inleds, innebär detta
inte att vårdnadshavaren alltid har rätt att ta del av underlaget för nämndens beslut.
Det finns ett visst utrymme för socialtjänsten, särskilt under utredningens
inledningsskede, att hemlighålla vissa uppgifter, som, om de skulle röjas, skulle
kunna vara till skada för barnet. Jag kan här rent allmänt hänvisa till bl.a.
Socialstyrelsens publikation Barn och unga i socialtjänsten, 2006, s. 44 f.

Jag kan i sammanhanget upplysa om att regeringen i december 2007 har tillsatt en
utredning som ska göra en översyn av bestämmelserna till skydd och stöd för barn
och unga i socialtjänstlagen och LVU. I direktiven till utredningen har anförts att
det kan finnas anledning att överväga om det är möjligt att med bibehållen
rättssäkerhet för både barn och vårdnadshavare ändra reglerna, så att en utredning i
vissa specifika undantagsfall ska kunna inledas utan att vårdnadshavarna
informeras (dir. 2007:168).

Det kan tilläggas att det, när socialtjänsten gör en polisanmälan angående
misstanke om brott mot barn, inte finns någon skyldighet för socialtjänsten att
underrätta vårdnadshavaren om anmälan. För innehållet i socialtjänstens anmälan
torde för övrigt i många fall gälla s.k. förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 §
sekretesslagen (1980:100).

Umgängesregleringen
Efter ett beslut om vård eller omedelbart omhändertagande med stöd av LVU har
socialnämnden ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar eller
vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till
ändamålet med vården enligt LVU, får socialnämnden enligt 14 § andra stycket
LVU besluta bl.a. hur den unges umgänge med vårdnadshavare och med förälder
som har umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom
avtal ska utövas. Nämnden kan med stöd av bestämmelsen reglera även
vårdnadshavarens telefonkontakt med den unge (RÅ 1993 ref. 72).
                                                                  Dnr 4661-2007   Sid 9 (12)
                                                                      2413-2008



I ett beslut den 12 februari 2007 förordnade DD att CC ”inte ska ha umgänge med
sina föräldrar enligt 14 § LVU”.

Det finns inte anledning för mig att i detta fall anlägga några synpunkter på
nämndens beslut i sak.

När det gäller utformningen av beslutet vill jag påpeka att beslutet var tänkt att
inskränka vårdnadshavarnas möjlighet att träffa CC men också deras möjlighet att
ha kontakt med CC per telefon. Även om nämnden förordnat om ett
umgängesförbud bör det i beslutet framgå att det omfattar kontakt per telefon. I
denna del kan jag hänvisa till bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 314 och
Socialstyrelsens allmänna råd 1997:15 (S) om Tillämpningen av lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga s. 69.

Beslutet om regleringen av umgänget har kunnat överklagas till domstol.
Socialtjänsten skulle därför enligt 21 § andra stycket förvaltningslagen (1986:223)
ha underrättat vårdnadshavarna om den möjligheten. Någon upplysning om
möjligheten att klaga på beslutet finns inte intagen i själva beslutet om
umgängesinskränkningen. Såvitt framgår av journalanteckningarna underrättades
inte heller föräldrarna muntligen om möjligheten att klaga på beslutet. Jag har inte
funnit skäl att klarlägga huruvida sådana information ändå har lämnats till
vårdnadshavarna utan jag nöjer mig med att rent allmänt framhålla vikten av att en
myndighet är uppmärksam på bestämmelsen.

AA har ifrågasatt om nämnden i för stor utsträckning begränsade andra närståendes
kontakt med CC. När någon har beretts vård med stöd av LVU ska socialnämnden
eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården, i den utsträckning det behövs för
att genomföra vården, bestämma om den unges personliga förhållanden (11 §
fjärde stycket LVU). Vad som har kommit fram i denna del föranleder inte något
uttalande från min sida.

Delegation av beslutanderätt m.m.
AA har i sin anmälan till JO gjort gällande att kommunstyrelsen åsidosatt sin
”delegationsordning” i olika sammanhang under handläggningen av ärendet
rörande hans dotter. Efter genomgång av handlingarna i ärendet anmodades
kommunstyrelsen därför att yttra sig om ordföranden i kommunstyrelsens sociala
utskott har haft rätt att fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 §
LVU, om var CC skulle vara placerad och om reglering av föräldrarnas umgänge
med CC.

Den rättsliga regleringen
I 10 kap. 1 § SoL stadgas att för en socialnämnd gäller vad som är föreskrivet om
nämnder i kommunallagen (1991:900), KL. Enligt 6 kap. 33 § KL får en
kommunal nämnd uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en
anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en
viss grupp av ärenden. Beslutanderätten får dock inte delegeras när det gäller 1.
ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet, 2.
                                                                 Dnr 4661-2007   Sid 10 (12)
                                                                     2413-2008



framställningar eller yttranden till fullmäktige liksom yttranden med anledning av
att beslut av nämnden i dess helhet eller av fullmäktige har överklagats, 3. ärenden
som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet
eller annars av större vikt, 4. ärenden som väckts genom medborgarförslag och som
överlåtits till nämnden och 5. vissa ärenden som anges i särskilda föreskrifter
(6 kap. 34 § KL).

Utöver vad som följer av 6 kap. 33 § KL får en nämnd uppdra åt ordföranden eller
en annan ledamot som nämnden har utsett att besluta på nämndens vägnar i
ärenden som är så brådskande, att nämndens avgörande inte kan avvaktas (6 kap.
36 § KL).

I 10 kap. 4 § SoL finns en bestämmelse som utgör en sådan särskild föreskrift som
avses i 6 kap. 34 § KL femte punkten. I 10 kap. 4 § SoL föreskrivs begränsningar i
socialnämndens rätt att delegera. Där stadgas att uppdrag att besluta på
socialnämndens vägnar i ärenden som är en uppgift för nämnden enligt bl.a. 6 och
11 §§ LVU endast får ges åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller
ersättare i nämnden, ett s.k. utskott.

Vid sidan av reglerna om delegation finns det bestämmelser om rätt att i närmare
angivna situationer av brådskande karaktär fatta beslut i socialnämndens ställe, s.k.
kompletterande beslutanderätt. En sådan bestämmelse är den i 6 § andra stycket
LVU som ger socialnämndens ordförande eller en ledamot som nämnden har
förordnat rätt att fatta beslut om omedelbart omhändertagande i vissa fall. En annan
sådan bestämmelse är den i 11 § LVU om att nämndens ordförande eller någon
annan ledamot som nämnden har förordnat får fatta beslut om var den unge ska
vistas under vårdtiden för det fall att nämndens beslut inte kan avvaktas.

Var DD behörig att besluta om omedelbart omhändertagande?
DD är ersättare i kommunstyrelsen och ordförande i kommunstyrelsens sociala
utskott. Han beslutade den 12 februari 2007 att omedelbart omhänderta CC med
stöd av 6 § LVU. Fråga har uppkommit om han var behörig att fatta beslutet om
omhändertagande.

Kommunstyrelsens sociala utskott har beträffande DD:s rätt att fatta beslut om
omhändertagande i sitt första yttrande hänvisat till kommunstyrelsens
delegationsordning av vilken framgår att rätten att fatta beslut om omedelbart
omhändertagande är delegerad till ordföranden i det sociala utskottet.
Kommunstyrelsen åberopade därvid ett utdrag ur delegationsordningen av vilken
framgår att ”Ordf i utskott” är behörig att fatta beslut om omedelbart
omhändertagande. I ett förnyat yttrande har nämnden senare anfört att
kommunstyrelsen har fattat beslut om särskilda förordnanden, s.k. kompletterande
beslutanderätt, för ordföranden, vice ordföranden och en namngiven ledamot i
sociala utskottet.

Som framgått tidigare får socialnämnden enligt 6 § första stycket LVU besluta att
den som är under 20 år omedelbart ska omhändertas om det är sannolikt att den
                                                                   Dnr 4661-2007    Sid 11 (12)
                                                                       2413-2008



unge behöver beredas vård med stöd av LVU och rättens beslut om vård inte kan
avvaktas med hänsyn till bl.a. risken för den unges hälsa och utveckling. Om
socialnämndens beslut om omhändertagande inte kan avvaktas, får enligt 6 § andra
stycket LVU nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har
förordnat besluta om omhändertagande.

Med ”nämndens” ordförande enligt 6 § andra stycket LVU avses den som är
ordförande i den nämnd som svarar för socialtjänsten i kommunen, i det nu
förevarande fallet kommunstyrelsen. DD var inte ordförande i kommunstyrelsen.
Han har inte heller i egenskap av ordförande i det sociala utskottet varit behörig att
fatta beslut om omedelbart omhändertagande eftersom utskottet inte är en
kommunal nämnd.

Rätten att fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU får
delegeras endast åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i
nämnden, ett s.k. utskott (se 10 kap. 4 § första stycket SoL). Det har således inte
varit möjligt för kommunstyrelsen att delegera beslutanderätten till DD enligt de
allmänna bestämmelserna om delegation i kommunallagen. Däremot har
kommunstyrelsen med stöd av 6 § andra stycket LVU kunna förordna en ledamot i
nämnden att fatta beslut om omhändertagande. Ett sådant förordnande skiljer sig
från delegation på så sätt att nämnden måste ange vem förordnandet avser. Det
krävs att ledamoten namnges och det är inte möjligt, som är fallet när det gäller
delegation, att endast ange att den som innehar en viss befattning i nämnden är
behörig att fatta ett beslut i saken. Styrelsens beslut om ”delegering” som det
kommer till uttryck i delegationsordningen kan därför inte anses överensstämma
med regleringen i 6 § andra stycket LVU.

Om kommunstyrelsen hade beslutat att med stöd av 6 § andra stycket LVU ge ett
förordnande för DD att fatta beslut om omedelbart omhändertagande, skulle han
likväl inte ha haft behörighet att fatta ett sådant beslut eftersom ett förordnande kan
ges endast en ledamot i nämnden, dvs. i förevarande fall en ledamot i
kommunstyrelsen. Som tidigare framgått var DD inte ledamot i kommunstyrelsen.
Ett förordnande om att fatta beslut om omedelbart omhändertagande kan inte ges
till en ersättare i den kommunala nämnden. Härav följer att kommunstyrelsen inte
skulle ha kunnat förordna DD eller någon annan ersättare i kommunstyrelsen att
fatta beslut om omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU.

I sitt förnyade remissvar åberopade kommunstyrelsen ett beslut den 7 januari 2003
som innebar att kommunstyrelsen med stöd av 6 kap. 36 § KL uppdrog till bl.a.
sociala utskottets ordförande att fatta beslut i individärenden som är så brådskande
att utskottets beslut inte kan avvaktas. Som framgår av bestämmelsen kan uppdrag
med stöd av den bestämmelsen endast avse ordföranden eller en ledamot i
”nämnden”, dvs. i detta fall kommunstyrelsen. Som jag nyss nämnt var DD inte
ordförande i kommunstyrelsen eller ledamot i kommunstyrelsen och han har inte
kunnat grunda en behörighet att fatta beslut på bestämmelsen i 6 kap. 36 § KL.
                                                                   Dnr 4661-2007   Sid 12 (12)
                                                                       2413-2008



Var DD behörig att besluta om placering av CC?
När någon har beretts vård med stöd av LVU bestämmer socialnämnden med stöd
av 11 § första stycket LVU hur vården av den unge ska ordnas och var han eller
hon ska vistas under vårdtiden. Liksom när det gäller beslut om omedelbart
omhändertagande får enligt 11 § tredje stycket LVU ordföranden eller någon annan
ledamot som nämnden har förordnat besluta var den unge ska vistas.

Vad jag har anfört ovan om DD:s behörighet att fatta beslut om omedelbart
omhändertagande äger tillämpning även beträffande hans behörighet att fatta beslut
om var CC skulle vistas efter beslutet om omhändertagande.

Var DD behörig att besluta om reglering av föräldrarnas umgänge med
CC?
Ett beslut om reglering av umgänget med stöd av 14 § LVU fattas av
socialnämnden, dvs. kommunstyrelsen. Delegationsbestämmelsen i 10 kap. 4 §
SoL gäller inte i fråga om nämndens beslut om umgängesreglering enligt 14 §
andra stycket LVU. Här gäller i stället delegationsbestämmelsen i 6 kap. 33 § KL.
Rätten att fatta beslut om reglering av umgänget kan således delegeras till ett
utskott, åt en ledamot eller ersättare eller en anställd hos kommunen. Av nämndens
förnyade remissvar framgår att kommunstyrelsen har gett ordföranden i det sociala
utskottet rätt att fatta beslut i ärenden som är så brådskande att utskottets beslut i
saken inte kan avvaktas. Mot den bakgrunden har DD kunnat förordna om en
inskränkning av föräldrarnas umgänge med CC.

                                 ________________

Sammanfattningsvis kan konstateras att DD inte har varit behörig att fatta beslut
om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU och om var CC skulle vistas efter
beslutet om omhändertagande. Det torde i och för sig vara så som
kommunstyrelsen har anfört att felet i detta fall inte hade någon betydelse för
beslutet i sak. Det är emellertid av största vikt att det inte finns formella brister i
den kommunala beslutsordningen. Ansvaret för detta vilar på kommunstyrelsen.
Till undvikande av missförstånd vill jag understryka att jag inte lastar DD för de fel
som har begåtts när det gäller hans bristande beslutsbehörighet.

Mot bakgrund av vad som har kommit fram i ärendet finns det anledning för
kommunstyrelsen att se över delegationsordningen vad gäller behörigheten att fatta
beslut om bl.a. omedelbart omhändertagande enligt LVU.

Med den kritik mot kommunstyrelsen som innefattas i det ovan anförda avslutas
ärendena.
