# Fråga bl.a. om en socialförvaltning, utan samråd med den ena vårdnadshavaren och i strid med vad en domstol hade förordnat om ett barns boende, kunde medverka till att barnet flyttade till den andra vårdnadshavaren

JO 2006-04-11 dnr 4675-2004

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum                Dnr                     Sid
                                                                       2006-04-11           4675-2004             1 (15)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga bl.a. om en socialförvaltning, utan samråd med den ena
                        vårdnadshavaren och i strid med vad en domstol hade förordnat om ett
                        barns boende, kunde medverka till att barnet flyttade till den andra
                        vårdnadshavaren


                        AA och BB har tillsammans sonen CC, född 1989. Föräldrarna skilde sig år 1991.
                        Varbergs tingsrätt förordnade i en dom i december 1998 att vårdnaden om CC
                        skulle vara gemensam och att CC skulle bo hos AA. I domen förordnades även om
                        visst umgänge mellan BB och CC.

                        Socialnämnden i Krokoms kommun beslutade i mars 2003 att bevilja CC insatser
                        enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) i
                        form av bl.a. kontaktperson och korttidsvistelse i kommunens korttidshem
                        ”Byskogen”. Under hösten 2003 beviljade nämnden CC korttidsvistelse hos en
                        stödfamilj i stället för på ”Byskogen”.

                        Den 9 januari 2004 inkom en anmälan enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen
                        (2001:453), SoL, till Socialnämnden i Krokoms kommun från CC:s skola. Enligt
                        anmälan hade CC berättat att han hade blivit slagen av AA och BB. Den 20 januari
                        2004 ringde en tjänsteman vid socialförvaltningen i Kungsbacka kommun till
                        socialförvaltningen i Krokoms kommun. Hon uppgav bl.a. att BB hade uttryckt oro
                        för CC:s förhållanden hos AA. BB hade också uppgivit att han hade fått ett sms-
                        meddelande från CC och att CC då hade bett om hjälp från BB.

                        Socialnämnden i Krokoms kommun beslutade den 21 januari 2004 att inleda en
                        utredning enligt 11 kap. 1 § SoL beträffande CC:s förhållanden.

                        Den 28 januari 2004 lämnade CC på eget initiativ AA:s hem och han vistades
                        därefter hos sin stödfamilj fram till den 24 februari 2004. Den 25 februari 2004
                        hämtade BB:s syster CC i Krokom och tog med sig honom till BB i Göteborg.

                        I en anmälan till JO klagade AA på Socialnämnden i Krokoms kommun. Hennes
                        anmälan rörde särskilt att socialförvaltningen hade medverkat till att CC hade
                        flyttat hem till sin far trots att tingsrätten hade förordnat att pojken skulle bo hos
                        henne. Flyttningen skedde utan att hon hade informerats eller tillfrågats. AA
                        anförde vidare bl.a. att det hade varit många tjänstemän inblandade i ärendet från



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                        Dnr 4675-2004     Sid 2 (15)




såväl LSS-enheten som socialtjänsten och hon ifrågasatte det lämpliga i detta inte
minst från sekretessynpunkt.

AA framförde senare ytterligare klagomål mot nämnden.

Inledningsvis inlånades socialnämndens personakter beträffande CC från individ-
och familjeomsorgsenheten samt LSS-enheten. Därefter remitterades anmälan till
Socialnämnden i Krokoms kommun för utredning och yttrande över vad som hade
framförts i anmälan.

Nämnden antog som sitt remissvar en skrivelse som var undertecknad av
socialchefen DD, chefen för individ- och familjeomsorg EE samt chefen för LSS-
enheten FF. Till socialnämndens yttrande fogades en skrivelse som hade upprättats
av GG, som var kurator vid LSS-enheten (yttrandet är här utelämnat; JO:s anm.). I

## Utredning

remissvaret anfördes bl.a. följande.

      Inom Individ- och familjeomsorgen har tre ärendetyper aktualiserats rörande CC.
      Dessa är:
      Utredning enligt 11 kap. 1 § SoL, inledd 2004-01-21.
      Yttrande i vårdnads- och umgängesrättsärende begärd av Östersunds tingsrätt, inledd
      2004-02-16.
      Klagomålshantering över handläggning, inledd 2004-03-09.
      Yttrande till Länsstyrelsen i Jämtlands län med anledning av kritik riktad mot
      socialnämnden från CC:s far BB, 2004-06-29 (Sn dnr 04/065).
      Beträffande ärenden och insatser hos socialnämnden som avser lagen om stöd och
      service till vissa funktionshindrade (LSS) inom LSS-enhetens verksamhet har de
      aktualiserats enligt följande:
      CC och hans mor AA flyttade från Östersunds kommun till Krokoms kommun under
      januari 2003. CC, som tillhör personkrets 1 enligt 1 § LSS, var då 13 år gammal och
      började på Nyhedens skola i en högstadieklass, benämnd Sviten, med särskild
      kompetens om autism. Han började också i Svitens fritidsverksamhet. En
      kontaktperson enligt LSS var redan tillsatt efter beslut av Socialnämnden i
      Östersunds kommun.
      I samband med att familjen flyttade till Krokoms kommun beviljades efter ansökan
      från AA ytterligare om insatser enligt LSS:
      –––
      CC:s mor, AA, vände sig till socialnämnden 2003-09-18 med önskemål om hjälp
      med att teckna avtal beträffande sonens umgänge med fadern BB, som hennes
      advokat förslagsvis utformat. Socialnämnden i Krokoms kommun begärde då
      medverkan från Socialnämnden i Kungsbacka kommun. Någon överenskommelse
      om det föreslagna umgängesavtalet kunde dock inte uppnås.
      2004-01-21 inleddes utredning enligt 11 kap. 1 § Socialtjänstlagen (SoL) efter dels
      en anmälan från CC:s skola enligt 14 kap. 1 § SoL som inkom 2004-01-08 (skall
      vara 2004-01-09 enligt journalanteckning; JO:s anm.) samt dels med anledning av
      en anmälan från Socialnämnden i Kungsbacka kommun som inkom 2004-01-20.
      Av anmälan enligt 14 kap. 1 § SoL, från rektor HH, framgår bland annat att CC
      berättat att han blivit misshandlad av både modern och fadern. Av anmälan från
      familjerätten i Kungsbacka, JJ, framgår att CC:s far BB utryckt oro för hur sonen
      mår. Enligt uppgift skall CC ha skickat ett sms-meddelande till sin far 2004-01-09
      och uttryckt stor oro och rädsla för hur modern skulle komma att reagera då han
      berättat på skolan att hon vid flera tillfällen slagit honom. CC har också sagt att hans
                                                                      Dnr 4675-2004      Sid 3 (15)




far har slagit honom. Vidare skickade CC 2004-01-15 ett sms-meddelande till fadern
och skrev, hjälp mig! Uppgift om att han avsåg att rymma från modern framkom
också.
I ett enskilt samtal, som socialsekreterarna KK och LL genomförde med CC 2004-
01-21 beskrev han med egna ord sin situation och berättade att han regelbundet
blivit misshandlad av sin mor. Vidare framkom även uppgift om att hans mor
berättat för honom att BB misshandlat både honom och hans äldre bror när de var
små. CC förklarade att han inte trodde på att detta ägt rum.
På grund av uppgifternas karaktär om barnmisshandel beaktades skyddsaspekten i
första hand vilket innebar att socialnämnden bedömde att det var förenligt med CC:s
bästa att tala med honom utan föräldrarnas kännedom för att eventuellt undvika
reprimander.
Socialnämnden gjorde 2004-01-22 bedömningen att varken uppgifterna från
socialnämnden i Kungsbacka kommun eller CC:s egna uppgifter föranledde några
omedelbara åtgärder. Till grund för den bedömningen låg dels CC:s funktionshinder,
Aspergers syndrom med de kommunikationsproblem och förmågan att uppfatta och
förmedla verkligheten som detta innebär. Dels konstaterades att föräldrarna under
lång tid legat i en komplicerad tvist med varandra om deras båda gemensamma barn
och att detta inverkat menligt på CC:s totala livssituation. Föräldrarnas konflikt och
CC:s funktionshinder innebar således en komplicerad och svårbedömd kombination
och fortsatt utredning bedömdes därför som nödvändig. Utredarna träffade dagen
därpå åter CC för att informera honom om socialnämndens beslut att inleda
utredning enligt 11 kap. 1 § Socialtjänstlagen (SoL). Samma dag informerades även
AA och ett möte med socialsekreterare MM bestämdes till 2004-01-27 för att
diskutera innehållet i anmälan från skolan. Hon förnekade att hon misshandlat CC
utan menade att detta var en strategi från BB:s sida att försöka påverka sonen att
flytta till honom.
På kvällen 2004-01-28, dvs. dagen efter socialnämndens möte med AA, rymde CC
hemifrån och han påträffades utanför polishuset i centrala Östersund av polisen och
förklarade att han inte ville återvända hem till modern i Krokom. Han uppgav bland
annat att skälet till detta var att han under två års tid fått utstå en hel del fysiskt våld
och kränkningar från sin mor. Då händelsen inträffade under kvällstid kontaktade
polisen Östersunds kommuns sociala beredskap som inte lyckades nå någon
tjänsteman genom socialjouren i Krokoms kommun. Med AA:s samtycke ordnades
det emellertid så att CC fick åka till sin kontaktfamilj NN i Gimdalen.
Kontaktfamiljen var en insats beviljad av socialnämnden i Krokoms kommun med
stöd av LSS.
–––
I sammanhanget kan nämnas att socialnämnden beslutade vid sitt sammanträde
2004-02-24 att anmäla uppgifterna om misshandel till polisen. Det kan också
nämnas att i beredningen av ärendet var tjänstemannaförslaget till socialnämnden att
ej anmäla brott mot underårig till polisen. Skälet till detta var bedömningen att detta
inte skulle gagna CC:s bästa mot bakgrund av att det föreligger en familjerättstvist
där han troligtvis hamnat i en lojalitetskonflikt i förhållande till sina båda föräldrar.
Ytterligare ett skäl var att polisen redan upprättat en anmälan sedan CC själv vänt
sig dit i samband med att han lämnade sitt hem 2004-01-28. Åklagaren beslutade
2004-05-12 att förundersökningen beträffande både BB och AA skulle läggas ned då
brott inte kunde styrkas.
AA kontaktade 2004-01-29 socialsekreterare MM och informerade om vad som
hänt. Socialnämnden i Östersunds kommun inkom till socialnämnden 2004-02-03
med sin rapport och polisen inkom med sin underrättelse om händelsen till
socialnämnden 2004-02-06.
Socialnämnden bedömde 2004-01-29 att något omedelbart ingripande inte var
behövligt då CC:s skydd var garanterat i och med att han vistades i sin kontaktfamilj
med föräldrarnas godkännande.
                                                                  Dnr 4675-2004      Sid 4 (15)




Såväl AA som BB begärde att få till stånd ett möte med representanter från
länshabiliteringen, socialtjänsten och skolan samt kontaktfamiljen. Socialsekreterare
MM kallade därför till ett möte som bestämdes till 2004-02-10.
Syftet med träffen var, bland annat efter kritik från CC:s far BB, att försöka skapa
förutsättning för honom att bli mer delaktig i de angelägenheter som rör sonen.
Förutom AA och BB deltog även hans fru OO samt CC och hans bror PP. I syfte att
få en helhetsbild av situationen bjöds det s.k. professionella nätverket in. Dessa var
psykolog QQ, kurator RR och dr SS, samtliga barnhabiliteringen. Vidare deltog TT,
lärare på Sviten, kurator GG, LSS-enheten samt socialsekreterare MM och
socialsekreterare KK, båda Individ- och familjeomsorgen. CC:s stödfamilj
representerades av NN.
I samband med träffen framförde CC önskemål om att i enskildhet få samtala med
sin överläkare SS. Han fick också möjlighet att tala med övrig personal från
barnhabiliteringen.
Vid träffen inhämtades även båda vårdnadshavarnas samtycke till fortsatt vistelse
för sonen i stödfamiljen i avvaktan på den pågående utredningen enligt 11 kap. 1 §
SoL. Då behovet av skydd, i vart fall tillfälligt, kunde tillgodoses inom ramen för de
insatser som redan pågick genom LSS-enhetens försorg bedömdes det inte föreligga
skäl att besluta om samma insats men med stöd av SoL.
AA hänvisar i sin kritik till denna träff där hon beskriver att hennes intryck att CC
var föremål för tvångsåtgärder förstärkts.
Det är naturligtvis förståeligt att missuppfattning kan uppstå i ett sammanhang där
totalt 13 personer deltar och många frågeställningar skall behandlas. Enligt
socialnämndens uppfattning borde frågan om samtycke och dess innebörd ha
förtydligats med föräldrarna enskilt efter mötet.
AA uppfattar vidare att hon fått restriktioner av LSS-enheten i sin kontakt med sonen
CC när han vistades i stödfamiljen, efter tidpunkten då uppgifterna om misshandel
kommit till socialnämndens kännedom (punkt 1 i AA:s anmälan till JO).
Naturligtvis är det så, som AA konstaterar i sin anmälan, att socialnämnden inte har
några befogenheter att vidta tvångsåtgärder inom ramen för LSS, och så har heller
inte skett. Uppenbart är det emellertid så att AA inte fått tillräcklig information som
tydliggjorde socialnämndens befogenheter i rådande situation. Kurator GG
hänvisade mycket riktigt till Individ- och familjeomsorgen, med anledning av den
utredning enligt 11 kap. § 1 SoL som inletts, vilken möjligen teoretiskt, utan hennes
kännedom, skulle ha kunnat ha inneburit restriktioner.
Vidare tycks det ha rått en viss otydlighet i rollfördelningen mellan handläggarna
mellan Individ- och familjeomsorgen respektive LSS-enheten som skapat oklarhet
beträffande ansvarsområden. Sannolikt hade roller och ansvarsfördelning blivit
tydligare om CC:s boende i stödfamiljen övergått till en insats med stöd av SoL.
Socialnämndens ordförande UU blev 2004-02-23 uppringd av BB:s syster VV som
informerade om CC:s utsatta situation och den infekterade vårdnadskonflikten.
BB kontaktade chefen för Individ- och familjeomsorgen, EE 2004-02-24. Han
uppgav att CC för tillfället vistades hos kurator GG på LSS-enheten och att han
uttryckt att han inte ville återvända till sin kontaktfamilj NN samt definitivt inte
heller hem till sin mor. GG bekräftade att CC befann sig hos henne sedan tidigare på
dagen.
Tidigare på dagen, anordnade kurator GG, på CC:s begäran en träff som förlades i
cafeterian på Östersunds sjukhus, enligt AA:s önskan att mötas på en neutral plats.
NN i stödfamiljen deltog också och han förklarade att de som stödfamilj inte längre
orkade kvarstå i sitt uppdrag då situationen blivit alltför påfrestande och att det
skulle upphöra omedelbart. CC uttryckte då att han inte ville åka hem till sin mor
utan hellre till ett familjehem eller korttidshem. Helst ville han åka till sin far. CC
och NN följde med kurator GG till hennes kontor på LSS-enheten för att ordna ett
boende för CC inför kommande natt. GG, AA och sonen enades om att undersöka
                                                                Dnr 4675-2004     Sid 5 (15)




möjligheten för honom att övernatta i korttidshemmet, vilket senare skulle visa sig
inte vara möjligt förrän senare under veckan. Så småningom blev det klart att CC
kunde få övernatta hos sin kontaktperson, XX, på förslag från AA.
EE tog en förnyad telefonkontakt med BB där han informerades om de uppgifter
som GG lämnat. Olika alternativ diskuterades därför med BB om vad som kunde stå
till buds. Han informerades om CC:s inställning att han inte ville bo hos modern
borde respekteras. Om detta alternativ inte var möjligt informerades BB om det
ansvar som ligger på honom själv att i sin egenskap av vårdnadshavare vidta
lämpliga åtgärder som till exempel att komma till Krokom och hämta sonen. BB
uppgav också att han fått den rekommendationen av sin advokat. BB förklarade att
det var svårt för honom att ta sig upp till Jämtland och önskade därför att kommunen
skulle ombesörja med tågtransport ned till Göteborg. Förklarade för honom att
socialnämnden inte har sådana befogenheter utan båda vårdnadshavarnas
godkännande. Informerades vidare om att socialnämnden i vissa lägen tvångsvis kan
besluta om omhändertagande enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga i vissa fall (LVU) men att den bedömningen inte gjordes i detta läge.
BB informerades också vid samtalet ovan om att socialnämnden vid sitt
sammanträde under dagen beslutat att till polisen anmäla de uppgifter som
framkommit om misshandel mot CC från både hans och AA:s sida. I detta
sammanhang kan för övrigt nämnas att YY som är en väninna till AA vände sig
dagen efter socialnämndens sammanträde till socialnämndens ordförande UU och
uttryckte stark kritik mot att nämnden beslutat att anmäla brott mot underårig.
Följaktligen fick både AA och BB kunskap om nämndens beslut innan justerat
protokoll upprättats.
Under dagen ägde också ett flertal telefonsamtal rum mellan BB och kurator GG.
Förslaget om att ordna plats för CC i korttidsboendet tyckte han inte var något bra
förslag. Inte heller att CC skulle övernatta hos XX men gick med på det efter vädjan
från GG. Helst önskade BB att man skulle ombesörja med transport under natten ned
till honom i Kungsbacka. Han fick beskedet att några sådana befogenheter inte
föreligger inom ramen för LSS.
Kurator GG hjälpte CC, enligt hans eget önskemål men med uppmaning från faderns
sida, att ta kontakt med rådmannen vid Östersunds tingsrätt sedan han lämnat
målnumret. CC talade med rådmannen och uppgav att han ville åka till sin far. I
samband med detta samtal önskade GG förhöra sig om hur lång tid det skulle ta
innan ett avgörande kunde komma till stånd och fick beskedet att det inte kunde ske
förrän inom några veckor. Ett tidigareläggande bedömdes också som svårt att
genomföra. GG kan möjligen erinra sig att hon även ställde frågan till rådmannen
om rätten kan fatta ett interimistiskt beslut i avvaktan på dom.
Beträffande AA:s kritik mot att kurator GG tog kontakt med BB är det
socialnämndens uppfattning att båda vårdnadshavarnas inställning skall inhämtas
när det gäller betydande förändringar som rör barnet, vilket var fallet i rådande
situation.
Det är socialnämndens bedömning att den kontakt som togs med Östersunds
tingsrätt för att vara CC behjälplig, inte var en felaktig handling. Däremot kan man
värdera lämpligheten i detta. Beträffande kurator
GG:s samtal med rådmannen är det tveksamt att detta över huvud taget ägde rum då
hon inte hade socialnämndens uppdrag i något familjerättsligt ärende beträffande
vårdnad, boende eller umgänge.
Mot bakgrund av rådande situation anordnades 2004-02-25 ett möte, på initiativ av
personalen på LSS-enheten, där socialnämndens berörda tjänstemän deltog. Dessa
personer var kurator GG, LSS-handläggarna ZZ och ÅÅ samt sektorschef ÄÄ. Från
Individ-och familjeomsorgen deltog chefen för Individ- och familjeomsorgen EE
samt socialsekreterarna MM och KK samt en socionomstuderande praktikant.
ZZ deltog dels i sin roll som ansvarig för gällande beslut enligt LSS för CC:s
räkning och dels som sakkunnig vid tillämpningen av denna lag. ÅÅ:s närvaro
                                                                    Dnr 4675-2004      Sid 6 (15)




skedde också i rollen som sakkunnig. ÖÖ studerade vid denna tidpunkt vid
Mitthögskolan till socionom. Som en del i utbildningen praktiserade hon under
vårterminen hos Individ- och familjeomsorgen i Krokoms kommun. Hennes roll var
således av passiv art.
Ett skäl till att kalla till detta möte var att CC uttryckt att han skulle avvika från
Krokom. Han var också ledsen och hade ställt frågor om vad som händer om han
skulle göra sig själv eller någon annan illa. Ytterligare ett skäl till att ta kontakt med
Individ- och familjeomsorgen var att det stod klart att föräldrarna inte var eniga om
föreslagna insatser enligt LSS. En träff kom till stånd senare på förmiddagen. Det
som framkommer vid träffen är att CC vistats i en stödfamilj under natten och att
han vid tillfället skulle vara i skolan fram till kl. 12.00.
Det konstaterades att någon bra lösning för CC:s boende och livsföring i övrigt inte
förelåg. Vidare framkom att AA accepterade att CC inte ville bo hos henne och att
placering i familjehem istället skulle kunna vara en lämplig lösning. Framkom
vidare att det var hennes åsikt att alternativet att CC skulle åka ned till BB inte var
lämpligt, mot bakgrund av de samtalskontakter som man planerade att etablera via
Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) den närmaste tiden. Det kunde också
konstateras att CC mådde väldigt dåligt i rådande situation och att det bedömdes
finnas en risk att han skulle kunna skada sig själv. Mot bakgrund av detta var det
naturligtvis nödvändigt att en lösning måste komma till stånd omgående och att
CC:s önskemål måste tillmätas största betydelse. Det övervägdes också om en

## Bedömning

bedömning via BUP skulle ske under dagen.
Efter samråd med BUP beslutades att inte begära en sådan undersökning.
Dessutom förelåg inte behövligt samtycke från vårdnadshavarnas sida till detta.
I rådande situation var det viktigt för socialnämnden att snabbt få en allsidig bild
för att göra en snabb och så bra bedömning som möjligt i den utredning enligt 11
kap. 1 § SoL som inletts tidigare, inte minst för en bedömning om skäl för åtgärder
enligt L VU föreligger. Samtliga deltagare vid mötet var vid tillfället verksamma på
socialnämndens uppdrag men med olika roller. Socialnämnden finner inte skäl att
kommentera detta ytterligare mer än att det i vissa ärenden är naturligt med många
aktörer såväl professionellt som i det naturliga nätverket.
Efter träffen som avslutades kl. 12.00 hämtades CC från skolan av kurator GG och
någon lösning beträffande boende och livsföring i övrigt fanns överhuvudtaget inte
för honom vid den tidpunkten. Av detta skäl fick han åter tillbringa sin tid hos GG i
avvaktan på en lösning. Vidare beslutades att socialsekreterare KK skulle ha ett
enskilt samtal med CC för att få klarhet i dels hans inställning i boendefrågan samt
dels även göra en bedömning om han var i behov av barnpsykiatrisk bedömning. CC
önskade att detta samtal skulle ske med GG:s närvaro.
Mot bakgrund av detta kontaktas BB av socialsekreterare MM för att förhöra sig om
vilka åtgärder han avsåg att vidta mot bakgrund av rådande situation. I sitt svar
uppgav han att han önskade att pojken skulle sättas på en buss för transport ned till
honom. BB menade också att en bedömning via BUP var obehövligt.
Senare under dagen kontaktade BB chefen för Individ- och familjeomsorgen EE.
Han uppgav då att han själv inte hade möjlighet att komma upp och hämta sonen.
Han hade däremot uppdragit åt sin syster, VV, som för tillfället befann sig i sitt
fritidshus i Vemhån i Härjedalen, att hämta CC i Krokom. Informerade honom att
denna handling, det vill säga att någon annan än han själv hämtar sonen, kan
betraktas som egenmäktigt förfarande. BB uppgav emellertid att så inte är fallet
enligt hans advokat. BB informerade också om att han kommit överens med CC, via
mobiltelefon, om en mötesplats i Krokom där han skulle hämtas upp.
I denna situation gjorde chefen för Individ- och familjeomsorgen följande
bedömning:
I den uppkomna situationen görs bedömningen att CC:s inställning måste tillmätas
den största betydelsen inte minst med tanke på hans ålder. Utgångspunkten är att
                                                                 Dnr 4675-2004    Sid 7 (15)




han sedan 2004-01-28 inte vill bo hos modern sedan han lämnat hemmet och sökt
hjälp hos polisen Östersund. Han har därefter bott i sin stödfamilj i enlighet med
föräldrarnas samtycke. Denna stödfamilj finns inte längre kvar som ett alternativ.
CC har alltsedan han lämnade hemmet vidhållit att han inte vill bo hos modern utan
hos fadern. Detta har han uttalat till flera personer inom Socialtjänsten i Krokom
samt även i moderns närvaro. Om boende hos modern inte är ett alternativ bör
därför frågan ställas till fadern om vilka åtgärder han avser vidta innan
socialtjänsten vidtar andra åtgärder. Vård enligt LVU bedöms inte föreligga.
Ett samtycke från båda föräldrarna till vård i familjehem eller annat boende
föreligger heller inte. l rådande situation mår CC psykiskt mycket dåligt och att
verka för andra boendealternativ än de han själv önskar riskerar menligt på hans
psykiska hälsa. Socialnämnden bör därför medverka till att CC får hämtas av fadern
genom hans ombud VV. Då boende hos modern inte är ett alternativ bör hon
underrättas sedan sonen lämnat Krokom för att undvika ytterligare psykisk
påfrestning hos CC. Socialnämnden tar med denna medverkan inte ställning i
vårdnads-, boende- eller umgängesfrågan. CC:s psykiska funktionshinder har
beaktats men först i andra hand efter hans egen inställning.
Mot bakgrund av denna bedömning tog socialnämnden kontakt med BB:s syster VV
som bekräftade att hon var på väg till Krokom för att hämta CC. Hon beräknades
anlända till Krokom omkring kl. 18.00.
CC befann sig, som nämnts tidigare, hos kurator GG på LSS-enheten från kl. 12.00
då han slutade skolan fram till kl. 18.00. När han fick besked om att VV skulle
hämta honom för transport ned till fadern reagerade han, enligt uppgift, med stor
lättnad och blev mycket glad över detta besked. Han hämtades som fadern planerat
kl. 18.00 i Krokom 2004-02-25.
AA informerades om detta på morgonen dagen därefter.
Naturligtvis infinner sig frågan i vilken grad socialnämnden medverkat till ett
överlämnande av CC till BB:s ombud VV. Ytterligare en fråga är att detta ägde rum
utan att AA kände till detta. Efter en sammantagen bedömning gjordes emellertid att
detta var den lämpligaste lösningen som var mest förenligt med CC:s bästa. I
bedömningen beaktades i första hand barnperspektivet och CC:s egen inställning.
Det är socialnämndens uppfattning att det inte fanns några andra alternativ då
vårdnadshavarna inte var eniga om frivilliga insatser, att CC:s inställning var
entydig samt att tvångsvård enligt bestämmelserna i LVU inte var tillämpliga.
Socialnämnden var inte aktiv i och beslutade heller inte om ett överlämnande av CC
till VV. Socialnämndens handlande begränsades till att underlätta för CC att
genomföra den plan som fadern upprättat tillsammans med honom. Alternativet
hade varit att han ensam tagit sin tillflykt från LSS-enheten till mötesplatsen. Några
befogenheter att hindra honom fanns naturligtvis inte. Det är socialnämndens
uppfattning att det inte var felaktigt att bevaka att CC på ett betryggande sätt kunde
möta VV på BB:s uppdrag.
Beträffande informationen till AA borde hon självfallet i vart fall ha informerats
omgående sedan CC lämnade Krokom. Att besked om detta dröjde till dagen därpå
är inte förenligt med 1 kap. 1 § SoL. Att detta inte skedde beklagas djupt av
socialnämnden.
–––
Sammanfattningsvis konstaterar socialnämnden att situationen delvis var
svårbedömd främst beroende på att familjen tidigare inte var känd hos Individ- och
familjeomsorgen i Krokoms kommun. En lång och komplicerad familjekonflikt var
försvårande i sammanhanget vilket i kombination med CC:s funktionshinder gjorde
bedömningen än mer komplicerad. Det här innebär naturligtvis att vissa frågor
möjligen kunnat hanteras annorlunda men för den sakens skull inte mer korrekt än
det som nu skedde.
Flera enskilda samtal ägde rum med CC såväl från Individ- och familjeomsorgens
sida som från LSS-enhetens. Hans situation bedömdes som mycket
                                                                      Dnr 4675-2004    Sid 8 (15)




      otillfredsställande och att en snabb förändring var nödvändig. I pågående
      familjerättstvister är det särskilt viktigt att socialnämnden har ett neutralt
      förhållningssätt gentemot de tvistande parterna. Detta kan ibland av dem uppfattas
      som att nämnden inte är neutral eftersom parten inte får det gehör för sin
      uppfattning, som den önskar. Socialnämndens roll är alltid att se till barnets bästa
      och ha barnperspektivet i fokus samt vara lyhörd inför dess inställning. I de fall
      barnet riskerar fara illa hos den ene vårdnadshavaren innebär detta, enligt nämndens
      uppfattning, en skyldighet hos den andre vårdnadshavaren att vidta lämpliga
      åtgärder, naturligtvis om så behövs, med hjälp av socialnämnden inom ramen för
      sina befogenheter.
      Slutligen är det av vikt att värdera om handläggningen av de ärenden som varit
      aktuella hos socialnämnden rörande CC påverkats menligt på grund av det sätt som
      Individ- och familjeomsorgen och LSS-enheten är organiserad i kommunen.
      Bedömningen är att så inte är fallet. Sannolikt löstes CC:s boendebehov på ett bra
      sätt tack vare att det fanns pågående insatser i enlighet med LSS. Ett behov av
      översyn av samarbetsformer, rollfördelning mellan Individ- och familjeomsorgen
      och LSS-enheten har dock aktualiserats.
AA yttrade sig över remissvaret.

I ett beslut den 11 april 2006 anförde JO André följande.

Allmänna utgångspunkter
Frågor om barns boende m.m.
Ett barn står enligt huvudregeln i 6 kap. 2 § första stycket föräldrabalken (FB)
under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem. Vårdnadshavaren har rätt och
skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.
Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta
allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål (6 kap. 11 § FB). Om barnet
står under vårdnad av två vårdnadshavare, utövar de sina skyldigheter och
rättigheter gentemot barnet tillsammans (6 kap. 13 § första stycket FB).

Frågan om var ett barn skall vistas är en angelägenhet som enligt föräldrabalken i
första hand ligger inom vårdnadshavarens bestämmanderätt. Om vårdnadshavarna
inte kan komma överens om vem barnet skall bo tillsammans med får rätten, enligt
6 kap. 14 a § föräldrabalken, om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna, på
talan av en av dem eller båda besluta vem av föräldrarna barnet skall bo
tillsammans med.

Av 6 kap. 20 § FB framgår att rätten, i mål om vårdnad, boende eller umgänge, får
besluta om vårdnad, boende och umgänge för tiden till dess frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft eller föräldrarna träffat
avtal om frågan och avtalet har godkänts av socialnämnden.

I 21 kap. FB finns bestämmelser om verkställighet av vad allmän domstol har
bestämt i dom eller beslut om bl.a. vårdnad.

Socialtjänstens uppgifter när barn riskerar att fara illa
Enligt 5 kap. 1 § SoL skall socialnämnden bl.a. verka för att barn och ungdom
växer upp under trygga och goda förhållanden. Socialnämnden skall enligt 11 kap.
1 § SoL utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat
                                                                   Dnr 4675-2004   Sid 9 (15)




sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av
nämnden.

Insatser för ett barn med stöd av socialtjänstlagen bygger på frivillighet och kan
således i princip genomföras endast med samtycke från barnets vårdnadshavare
samt – om barnet har fyllt 15 år – av barnet självt. Under vissa förutsättningar kan
det bli aktuellt med ett tvångsingripande. Bestämmelser härom finns i lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vård enligt LVU
skall beslutas bl.a. om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt
utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en
påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

Beslut om vård enligt LVU meddelas av länsrätten efter ansökan av
socialnämnden. Socialnämnden får med stöd av 6 § första stycket LVU besluta om
att den unge omedelbart skall omhändertas om det är sannolikt att den unge
behöver beredas vård enligt LVU och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med
hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta
utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Bedömning
Åtgärder i anledning av att utredning inleddes m.m.
Den 9 januari 2004 inkom en anmälan till Socialnämnden i Krokoms kommun från
CC:s skola. Av anmälan framgick att CC i skolan hade berättat om att han blivit
slagen av sina föräldrar. En tid senare, den 20 januari 2004, informerade
socialförvaltningen i Kungsbacka kommun socialförvaltningen i Krokoms
kommun om att BB hade uttryckt oro för CC:s välbefinnande hos modern.

Socialnämnden beslutade den 21 januari 2004 att enligt 11 kap. 1 § SoL inleda en
utredning angående CC. Samma dag träffade två socialsekreterare CC på hans
skola tillsammans med CC:s lärare. Vid samtalet bekräftade CC uppgifterna i

## Anmälan och bakgrund

anmälan.

AA har ifrågasatt om tjänstemännen vid socialförvaltningen hade rätt att tala med
CC i skolan utan att hon hade informerats om detta i förväg.

På grund av de uppgifter som nämnden erhöll var nämnden skyldig att inleda en
utredning för att klarlägga om CC hade behov av stöd eller hjälp från
socialtjänstens sida. Socialtjänstlagen innehåller bestämmelser som reglerar barns
rätt att komma till tals under utredningen. När en åtgärd rör ett barn skall enligt 3
kap. 5 § andra stycket SoL barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas och
hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad. Syftet
med bestämmelsen är att ett barn skall få uttrycka sin åsikt i saker som berör barnet
personligen (se prop. 1996/97:124 s. 98).

Av 11 kap. 10 § första stycket SoL framgår att barn som har fyllt 15 år har rätt att
själva föra sin talan i mål och ärenden enligt socialtjänstlagen. Ett barn som är
                                                                    Dnr 4675-2004   Sid 10 (15)




yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte
kan antas ta skada av det (11 kap. 10 § andra stycket SoL).

När det gäller att höra ett barn som är under 15 år anfördes i förarbetena till
bestämmelsen (prop. 1979/80:1 s. 567) att lämpligheten av att höra barnet får
avgöras med ledning av dess ålder och mognad, vilken betydelse ärendet kan antas
ha för barnet men också vilken inställning barnets ställföreträdare har till frågan om
barnet skall höras. Barnets rätt att uttrycka sin åsikt betyder att dess inställning
skall klargöras utan att barnet för den skull sätts i svåra valsituationer. Uppgiften
för socialtjänsten blir att skaffa sig en bild av barnet och dess behov. Barnet får inte
pressas på synpunkter.

Det kan föreligga en konflikt mellan socialtjänstens önskemål om att inom ramen
för en s.k. barnavårdsutredning tala med ett barn och den bestämmanderätt som
vårdnadshavaren har över barnet enligt 6 kap. 11 § FB. Jag har behandlat saken i
ett beslut den 10 oktober 2005, dnr 1059-2003 och 4857-2003. Därvid uttalade jag
sammanfattningsvis att gällande lagstiftning inte ger stöd för socialnämnden att,
mot vårdnadshavarens vilja, ha ett samtal med en underårig, om denne inte har nått
en sådan mognad att det är tillräckligt med hans samtycke.

CC var 14 år vid tillfället och således nära den ålder när han själv skulle ha rätt att
föra talan i ärendet. Vad som har kommit fram rörande CC:s personliga mognad
ger inte underlag för att nämndens agerande, att tala med honom utan
vårdnadshavarnas samtycke, skulle ha varit felaktigt. Jag lämnar därför frågan,
men jag vill i sammanhanget tillägga att socialtjänsten, så långt det är möjligt, bör
undvika att kontakta barn när dessa befinner sig i skolan. En sådan kontakt kan
som regel inte ske utan att en större krets av människor därmed får information
som går utöver vad sekretesslagstiftningen medger och alltså är allmänt
integritetskränkande (se bl.a. JO 1996/97 s. 258). Det är inte heller givet att skolan,
i avsaknad av uttryckligt lagstöd, kan medverka till att socialförvaltningens
utredare får träffa barnet där. Jag finner inte skäl att här närmare gå in på den
saken.

–––––––

När socialnämnden inleder en utredning med anledning av misstanke om att ett
barn i hemmet har blivit utsatt för misshandel måste nämnden alltid överväga om
det är påkallat med några åtgärder för att skydda barnet under utredningstiden, t.ex.
genom en placering av barnet i ett jourhem. Åtgärder för att skydda barnet kan
grundas på frivillighet från vårdnadshavarnas sida men i vissa fall kan det bli
nödvändigt att omedelbart omhänderta barnet med stöd av 6 § LVU. Huruvida det
är påkallat med några åtgärder för att skydda barnet och vilka åtgärder som
behöver vidtas kan inte besvaras generellt utan måste bedömas från fall till fall.
Nämnden skall därvid beakta hur allvarligt våld som barnet befaras ha blivit utsatt
för och risken för att barnet blir misshandlat på nytt.
                                                                  Dnr 4675-2004   Sid 11 (15)




I förevarande fall fann nämnden att det inte var påkallat med några åtgärder för att
bereda CC något särskilt skydd utan att han åtminstone tills vidare kunde bo kvar
hemma hos AA. Jag har inte underlag för att ifrågasätta den bedömningen.

Situationen förändrades efter någon vecka, närmare bestämt den 28 januari 2004,
då CC begav sig till Östersund där han sökte upp polisen och berättade om
missförhållanden i hemmet. CC förklarade att han inte ville åka hem till AA. Man
lyckades från polisen eller socialjouren i Östersunds kommun inte i det akuta
skedet få någon kontakt med någon befattningshavare inom socialtjänsten i
Krokoms kommun som kunde ta hand om ärendet. Socialjouren i Östersund
ordnade då tillsammans med AA så att CC tillfälligt kunde vara hos den stödfamilj
som han tidigare hade beviljats korttidssvistelse hos enligt LSS.

När individ- och familjeomsorgen fick kännedom om att CC bodde hos
stödfamiljen förefaller den ha bedömt att det inträffade inte påkallade någon åtgärd
från socialtjänstens sida. Frågan om CC:s boende löstes således mycket formlöst. I
detta sammanhang är det viktigt att framhålla att stödfamiljen var en insats som
hade beslutats med stöd av LSS och som hade till syfte att tillgodose ett behov av
korttidsvistelse. Den ökning av CC:s boende där som nu blev aktuell hade inte
något direkt samband med CC:s funktionshinder och rätt till insatser enligt LSS
utan hade sin grund i att han inte ville bo hos AA.

I den uppkomna situationen har det ankommit på socialtjänsten att ordna för CC:s
boende med stöd av socialtjänstlagen eller ytterst genom ett ingripande enligt LVU.
I praktiken hade detta inte behövt betyda att CC inte skulle ha kunnat få bo hos
stödfamiljen. Ett beslut om CC:s boende borde likväl ha beslutats av socialtjänsten
eftersom det då hade förelegat en klarare reglering av olika frågor som rörde CC.
Som exempel kan nämnas AA:s umgänge med CC.

När det gäller umgänget har AA gjort gällande att hon har fått restriktioner
angående hennes möjlighet och rätt att ta kontakt med CC under den tid han
vistades hos stödfamiljen.

Det finns inte några lagliga begränsningar för vårdnadshavaren att ta kontakt och
umgås med sitt barn om barnet är föremål för insatser enligt LSS. Nämnden kan
inte heller med stöd av socialtjänstlagen begränsa en vårdnadshavares kontakter
med sitt barn i anledning av en inledd utredning eller om barnet har en frivillig
placering enligt SoL. Nämnden och vårdnadshavaren kan naturligtvis träffa en
frivillig överenskommelse om hur kontakterna mellan barn och vårdnadshavare
skall ske utifrån vad som är bäst för barnet. En ensidig begränsning av kontakter
och umgänge mellan ett barn och dennes vårdnadshavare kan endast ske om barnet
vårdas enligt LVU och ett särskilt beslut fattats enligt 14 § andra stycket LVU.

Nämnden har i sitt remissvar anfört att några tvångsåtgärder inte har vidtagits, men
att det är uppenbart att AA inte fått tillräcklig information om nämndens
befogenheter. Handläggningen i denna del framstår inte som tillfredsställande. Om
                                                                     Dnr 4675-2004    Sid 12 (15)




CC:s boende hos stödfamiljen hade hanterats inom socialtjänsten torde frågan ha
hanterats på ett tydligare sätt.

Problemet rörande ansvaret för CC:s boende blir särskilt påtagligt när det i slutet av
februari stod klart att CC inte kunde bo kvar hos stödfamiljen.

Den 24 februari 2004 hölls ett möte med GG, AA, CC och hans stödfamilj. Vid
mötet framkom att stödfamiljen på grund av vissa händelser ansåg att den inte
längre orkade låta CC bo kvar hos dem. CC vägrade att flytta hem till AA.

Utredningen ger vid handen att arbetet med att rent konkret lösa den uppkomna
situationen i första hand har vilat på GG vid LSS-enheten. Det är viktigt att betona
att tjänstemännen vid LSS-enheten endast bör pröva och agera i LSS-frågor medan
frågor som rör socialtjänsten skall hanteras av tjänstemän inom individ- och
familjeomsorgen. Det är inte acceptabelt, såsom det synes ha varit i förevarande
fall, att enskilda, t.ex. vid möten eller samtal, inte får klart för sig i vilken egenskap
en tjänsteman agerar. De olika kontakter som LSS-handläggaren vidtog borde inte
ha utförts av henne utan av handläggaren vid individ- och familjeomsorgen. GG
borde således i den uppkomna situationen ha överlämnat frågan om CC:s fortsatta
boende dit. Att så inte blev fallet är emellertid inte något jag vill lasta henne för.
Från socialtjänstens sida borde det i ett tidigt skede ha klargjorts för alla berörda att
det var individ- och familjeomsorgen som hade ansvaret för utredning och
eventuella åtgärder såvitt gällde själva boendefrågan.

Nämnden har i remissvaret vidgått att det synes ha rått en viss otydlighet i
rollfördelningen mellan handläggarna vid individ- och familjeomsorgen och LSS-
enheten. Jag kan därvid konstatera att nämnden har aktualiserat behovet av en
översyn av samarbetsformerna mellan individ- och familjeomsorgen och LSS-
enheten. Mot denna bakgrund finner jag inte skäl att gå vidare i min granskning av
saken.

AA har även klagat på att kontakt togs med BB i den rådande situationen.

För att nämnden skall kunna vidta någon åtgärd inom ramen för socialtjänstlagen
eller LSS beträffande ett barn krävs samtycke från barnets vårdnadshavare. Att en
domstol har förordnat att barnet skall bo tillsammans med en av vårdnadshavarna
innebär inte att den vårdnadshavaren ensam kan besluta att barnet skall placeras
utanför det egna hemmet. I denna del synes nämndens handläggning stå i
överensstämmelse med de bestämmelser som finns om hur socialtjänsten skall
arbeta.

Händelserna den 25 februari 2004 då CC åkte till BB i Göteborg
Diskussionerna den 24 februari 2004 ledde till att CC fick övernatta hos sin
kontaktperson. Var CC därefter skulle vistas var inte bestämt. CC hade till GG vid
LSS-enheten uppgivit att han skulle avvika från Krokom. På initiativ av personalen
på LSS-enheten hölls mot denna bakgrund ett möte vid vilket personal från individ-
och familjeomsorgen och LSS-enheten deltog. Under dagen hade tjänstemän vid
                                                                     Dnr 4675-2004    Sid 13 (15)




socialförvaltningen kontakt med såväl AA som BB. Chefen för individ- och
familjeomsorgen EE talade med BB per telefon. Enligt en journalanteckning sades
då bl.a. följande.

      BB ringer. Han uppger att han själv inte har möjlighet att komma upp och hämta
      sonen. Därför har han bett sin syster, VV, som fn befinner sig i Vemhån i
      Härjedalen, att hämta CC. Informerar honom att detta kan vara riskabelt då det kan
      betraktas som egenmäktigt förfarande om någon annan än han själv hämtar sonen.
      BB uppger att så inte är fallet enligt hans advokat. BB säger att han har kommit
      överens med CC om en mötesplats i Krokom där han skall hämtas upp.
EE kontaktade senare VV per telefon och lämnade telefonnumret till GG vid LSS-
enheten, där CC befann sig. VV hämtade CC kl. 18.00 vid LSS-enheten där han
hade vistats under dagen i väntan på att VV skulle komma.

Nämnden har i remissvaret anfört att nämnden inte var aktiv i eller beslutade om att
överlämna CC till BB:s syster. Nämndens handlande begränsades till att underlätta
för CC att genomföra den plan som CC hade gjort upp med BB. AA informerades
inte om detta. Enligt nämndens uppfattning var det inte felaktigt att bevaka att CC
på ett betryggande sätt kunde möta BB:s syster.

Det pågick vid den nu aktuella tidpunkten ett mål vid Östersunds tingsrätt
angående bl.a. vårdnaden om CC. Något interimistiskt beslut om att CC inte längre
skulle bo hos AA förelåg dock inte. Vid detta förhållande hade nämnden i princip
att utgå från vad Varbergs tingsrätt tidigare hade förordnat om CC:s boende,
nämligen att CC skulle bo hos AA. Detta innebär emellertid inte att nämnden har
behövt förhålla sig helt passiv i tvisten om CC:s boende.

CC:s boendesituation var vid tillfället problematisk, eftersom CC inte ville bo hos
AA. Till detta kommer hans särskilda behov av stöd och den djupa konflikten
mellan föräldrarna. Att domstol tidigare hade förordnat att CC skulle bo
tillsammans med AA har inte utgjort ett hinder för nämnden att vid samtal med
föräldrarna och i samförstånd försöka finna en lösning på var CC skulle vistas.
Eftersom föräldrarna hade gemensam vårdnad har nämnden inte utan vidare kunnat
verka för att en av dem skulle ha hand om barnet. Socialförvaltningens handlande
skall ske öppet och i samråd med föräldrarna. Om socialtjänsten handlar på ett sätt
som hos någon av föräldrarna är ägnat att ifrågasätta myndighetens opartiskhet,
riskerar man att konflikten förvärras och äventyrar därmed möjligheten att få till
stånd lösningar som är bäst för barnet. Handläggarna måste därför vinnlägga sig
om att arbeta på ett sätt som kan godtas av alla berörda.

Förvaltningen blev informerad om att BB hade kommit överens med CC om att
han skulle åka ned till BB i Göteborg och att BB:s syster skulle hämta honom i
Krokom. Detta var även något som CC uttalade som sin vilja till förvaltningen. I
detta läge kontaktade förvaltningen VV och överenskom med henne att hon kunde
hämta CC vid LSS-enheten. Detta gjordes trots att det måste ha varit uppenbart att
AA bestämt motsatte sig att CC skulle flytta till sin far.
                                                                  Dnr 4675-2004    Sid 14 (15)




Det finns inte anledning att utgå från annat än att nämnden agerade utifrån vad den
bedömde vara bäst för CC. Det är dock inte acceptabelt att nämnden gick bakom
ryggen på AA. Jag har förståelse för att hon uppfattade situationen som om
förvaltningen tillsammans med BB hade beslutat att CC i fortsättningen skulle bo
hos honom. Enligt min mening borde förvaltningen, i avsaknad av AA:s samtycke,
ha avhållit sig från att befatta sig med frågan om hämtningen av CC. Det rimliga
hade varit att AA hade informerats om situationen och om att nämnden, då den inte
fann att förutsättningar förelåg för att ingripa med stöd av LVU, inte hade någon
möjlighet att agera i ärendet eller förhindra resan till Göteborg.

Vissa övriga frågor
Sekretess
AA har framfört klagomål mot att onödigt många personer från LSS-enheten och
socialtjänsten har involverats i ärendet och har ifrågasatt om det inte föreligger
någon intern sekretess vid myndigheten.

Individ- och familjeomsorgsenheten och LSS-enheten ligger båda organisatoriskt
under Socialnämnden i Krokoms kommun.

Enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) gäller som regel inom socialtjänsten
sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller honom närstående lider men. Vid
tillämpningen av sekretesslagen jämställs med socialtjänst verksamhet enligt LSS.

Inom en myndighet gäller sekretess mellan olika verksamhetsgrenar när dessa är att
anse som självständiga i förhållande till varandra (1 kap. 3 § tredje stycket
sekretesslagen). Inom socialtjänsten anses emellertid i allmänhet inte finnas några
sådana självständiga verksamhetsgrenar.

Det finns olika uppfattningar om hur man skall se på frågan om sekretess mellan
socialtjänsten och LSS enligt den nu gällande lagstiftningen när det är fråga om en
och samma nämnd som svarar för de båda verksamheterna. Frågan om sekretess
mellan socialtjänsten och verksamhet enligt LSS har bl.a. diskuterats i
Offentlighets- och sekretesskommitténs huvudbetänkande Ny sekretesslag (SOU
2003:99, del 1, s. 274). Kommittén ansåg att, eftersom verksamheterna står
varandra nära och i vissa hänseenden kan anses utgöra komplement till varandra,
de i sekretesslagens mening bör anses som en och samma verksamhet.

Även om inte myndighetsintern sekretess råder innebär detta inte att en
befattningshavare har obegränsad frihet att lämna uppgifter som omfattas av
sekretess till andra inom myndigheten. Det ligger i sakens natur att känsliga
uppgifter som omfattas av sekretess endast bör vidarebefordras om det finns ett
befogat tjänsteintresse. När det gäller handläggning inom socialtjänsten torde det
dock ofta vara nödvändigt för socialtjänsten att inhämta uppgifter från LSS-
enheten, och vid handläggningen av en barnavårdsutredning är LSS- enheten
skyldig att lämna ut uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen till
                                                                    Dnr 4675-2004    Sid 15 (15)




socialtjänsten (14 kap. 1 § fjärde stycket SoL). I samband med sådana kontakter
har socialtjänsten möjligheter att lämna ut uppgifter för att kunna fullgöra de
skyldigheter som nämnden har enligt socialtjänstlagen (1 kap. 5 § sekretesslagen).

Vad som har kommit fram ger mig inte anledning att anta att någon tjänsteman
skulle ha åsidosatt bestämmelserna i sekretesslagen. Jag lämnar därför den frågan.

LSS-handläggarens kontakter med tingsrätten
GG tog, på CC:s begäran och efter uppmaning av BB, kontakt med den domare vid
tingsrätten som handlade vårdnadsmålet. Vid samtalet med domaren uppgav CC att
han ville bo hos sin far. GG efterfrågade när ett avgörande kunde förväntas och
eventuellt även om det var möjligt att fatta ett interimistiskt beslut.

AA har ifrågasatt GG:s agerande bl.a. på grund av att AA inte gavs möjlighet att
presentera sin syn på vad som var bäst för CC.

Nämnden har i remissvaret anfört att det inte var fel att hjälpa CC att kontakta
tingsrätten även om lämpligheten i detta kan diskuteras. Nämnden har dock
ifrågasatt, som det får förstås, om GG för egen del borde ha talat med rådmannen
vid tingsrätten eftersom hon inte ”hade socialnämndens uppdrag i något
familjerättsligt ärende”.

Socialnämndens tjänstemän skall vara opartiska i konflikter mellan föräldrar. Det
föreligger givetvis inte något hinder för socialtjänsten att, under handläggningen av
ett ärende, ta kontakt med en domstol för att efterhöra om det har fattats eller
kommer att fattas ett beslut i fråga om vårdnad, boende eller umgänge som kan
vara av betydelse för ett ärende som är aktuellt vid nämnden. Däremot måste han
eller hon vara återhållsam med att vid en sådan kontakt uttrycka en egen
uppfattning om själva saken.

I förevarande fall hjälpte GG CC, efter uppmaning av BB, att kontakta tingsrätten i
det pågående vårdnadsmålet för att ge CC tillfälle att redogöra för sin syn på saken.
Barnets ståndpunkt i sådana frågor skall emellertid i första hand klarläggas inom
ramen för en vårdnadsutredning. Mot denna bakgrund, och då hennes medverkan
kunde ge intryck av att förvaltningen ställde sig bakom vad CC sade vid samtalet,
vill jag starkt ifrågasätta lämpligheten av att GG hjälpte CC att ringa till tingsrätten.

Utredningen ger inte någon fullständig klarhet i vad GG själv sade vid
telefonsamtalet med domaren vid tingsrätten. Det framstår inte som meningsfullt
för mig att i efterhand närmare försöka klarlägga detta. Utifrån vad som har
kommit fram vid utredningen finns inte skäl för mig att rikta någon kritik mot
henne.

–––

Vad som i övrigt har framkommit i ärendet föranleder inte någon vidare åtgärd
eller något uttalande från min sida.
