# Kritik mot åklagare vid Åklagarmyndigheten för utformningen av ett anhållningsbeslut och för underlåtenhet att vidarebefordra en anmälan mot en åklagare

JO 2007-06-08 dnr 4741-2005

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2007-06-08         4741-2005              1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot åklagare vid Åklagarmyndigheten för utformningen av ett
                        anhållningsbeslut och för underlåtenhet att vidarebefordra en anmälan
                        mot en åklagare

## Anmälningar

I en anmälan som kom in till JO den 29 september 2005 (dnr 4283-2005) framförde
                        jur. kand. AA klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av
                        ett frihetsberövande m.m. Sedan det framkommit att ärendet utreddes vid
                        Åklagarmyndigheten, Riksenheten för polismål i Stockholm, ansåg jag att det inte
                        fanns anledning för mig att vidta några ytterligare åtgärder i ärendet, varför ärendet
                        avslutades den 7 oktober.

                        AA inkom därefter, den 1 november 2005, i detta ärende med en anmälan i vilken
                        hon angav att chefsåklagaren BB, med anledning av hennes tidigare anmälan, hade
                        beslutat att inte inleda förundersökning. Hon hemställde därför att JO skulle pröva
                        ärendet.

## Utredning

Handlingar i City åklagarkammares i Stockholm ärende 111-9424-05 (polisens
                        ärende K221241-05), Enhetens för interna utredningar, CU, ärende K230521-05
                        och Riksenhetens för polismål ärende 820B-1152-05 infordrades och granskades.
                        Vidare inhämtades vissa muntliga upplysningar från Riksåklagarens kansli och från
                        Utvecklingscentrum Umeå.

                        Av utredningen framgick bl.a. följande. CC, som senare kom att företrädas av AA,
                        greps på en läkarmottagning på Sveavägen i Stockholm den 7 september 2005
                        misstänkt för hot mot tjänsteman alternativt olaga hot. Efter att han hade förts till
                        polisstationen hölls ett kortare förhör under vilket CC meddelade att han förnekade
                        brott och inte ville yttra sig ytterligare utan att en advokat var närvarande. Efter
                        förhöret beslutade kammaråklagaren DD att anhålla CC. På den s.k.
                        tvångsmedelsblanketten antecknades att CC var misstänkt för hot mot tjänsteman
                        alternativt olaga hot och att det förelåg s.k. kollusionsfara och recidivfara. Ungefär
                        femton timmar senare hävdes anhållnings-beslutet av kammaråklagaren EE.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                        Dnr 4741-2005      Sid 2 (7)



Vidare framgick att CC den 16 september i samband med ett förhör anmälde de
polismän som transporterade honom från läkarmottagningen till arresten för
misshandel. Hans anmälan överlämnades den 19 september till åklagare för
prövning om förundersökning skulle inledas och den 22 september beslutade BB
att inleda förundersökning rörande misshandel.

Den 29 september översände AA för kännedom en kopia av den anmälan som hon
samma dag hade gett in till JO (se ovan) till polismyndigheten. Anmälan
vidarebefordrades till Riksenheten för polismål. I AA:s anmälan ifråga-sattes bl.a.
om det funnits grund att under ett dygn frihetsberöva CC. Vidare framfördes kritik
mot polisens agerande i samband med transporten av CC till och från arrestlokalen
och även i övrigt under ärendets handläggning. Den 27 oktober beslutade BB att
inte inleda förundersökning med motiveringen att uppgifterna i anmälan inte gav
anledning att anta att brott som hörde under allmänt åtal hade förövats. AA:s
anmälan överlämnades inte till Utvecklingscentrum Umeå.

Slutligen beslutade BB den 11 november att lägga ned för-undersökningen rörande
misshandel som inletts med anledning av CC:s anmälan med motiveringen att det
inte längre förelåg anledning att anta att brott som hörde under allmänt åtal hade
förövats.

Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande. Av
yttrandet skulle särskilt framgå vilka rättsliga överväganden som föregick beslutet
att anhålla CC samt vilka överväganden BB gjorde i frågan om han skulle
överlämna AA:s anmälan, såvitt avsåg påståendet om frihetsberövande utan laga
grund, till Utvecklingsentrum Umeå.

Åklagarmyndigheten (genom vice överåklagaren FF) kom in med ett yttrande till
vilket var fogat upplysningar från vice överåklagaren GG (här utelämnade), BB
och DD.

DD anförde i huvudsak följande.

      Jag har svaga minnesbilder av ärendet men kan minnas att föredragande polisman
      berättat för mig att CC var mycket aggressiv och att målsäganden var rejält
      uppskrämd.
      Kollusionsfara förelåg eftersom brottet var förnekat och CC vägrade att uttala sig.
      Hans uppfattning om händelseförloppet fanns alltså inte att tillgå. Det fanns, såvitt
      jag kan förstå efter att ha tagit del av handlingarna, risk att CC skulle kontakta
      målsäganden på läkarhuset och skrämma denne att ta tillbaka sina uppgifter. Jag kan
      inte minnas att jag fått veta att det fanns väktare som var vittnen till brottet och det
      är kanske inte heller troligt att de var närvarande vid själva läkarbesöket. Jag har en
      ytterst svag minnesbild – som kan vara felaktig – att den misstänkte hade något eget
      vittne som han inte skulle ha möjlighet att påverka.
      Recidivfaran bestod, med hänsyn till CC:s aggressivitet, av den uppenbara risken att
      CC om han försattes på fri fot skulle ånyo uppsöka läkarhuset och målsäganden för
      att fortsätta hota eller rent av skada honom eller annan person på läkarhuset. Jag
      brukar alltid anteckna på baksidan av tvångsmedelsblanketten om föredragande
      polisman lämnar upplysningar om uppgifter i belastningsregistret. Någon sådan
      anteckning finns inte så jag kan därför dra slutsatsen att sådana upp-gifter inte
      lämnats.
                                                                       Dnr 4741-2005      Sid 3 (7)



BB
     Jag brukar ha som princip att överlämna ett ärende till UC Umeå om det klart
     framgår att anmälan riktas mot åklagare eller där det framgår eller senare fram-
     kommer att det varit en åklagare som varit ansvarig för det handlande som anmäls
     som felaktigt.
     Den anmälan jag först prövade gjordes av målsäganden själv och var enbart anmälan
     mot polis rörande misshandel. Jag inledde förundersökning.
     Jag fick sedan av polismyndigheten en kopia av anmälan till JO från en jurist som
     var riktad mot polismyndigheten och en polismans agerande. Jag tog inget beslut
     eftersom det rörde annat än det jag utredde och ärendet handlades av JO. Jag fick
     sedan ett beslut av JO den 7 oktober 2005 där ärendet rörande ”klagomål mot
     polismyndigheten” avslutades med anledning av att det framkommit att ärendet
     utreddes vid riksenheten för polismål. Jag tog kontakt med HH på JO för att klargöra
     att jag inte hade en pågående utredning rörande de påståenden som fanns i JO-
     anmälan. Vi kom överens om att jag nu fick ta ställning till den ursprungliga JO-
     anmälan.
     Man kan naturligtvis diskutera om jag skulle ha överlämnat klagomålet om frihets-
     berövande utan grund som ett påstående om fel av åklagare till UC Umeå. Jag gjorde
     dock den bedömningen att klagomålet i denna del, som gjorts av en jurist, helt var
     riktat mot polisens agerande vid och under frihetsberövandet. JO hade ju inte heller
     gjort någon annan bedömning när ärendet avslutades där. Jag fann därför inte något
     skäl till att överlämna denna del till UC Umeå.
FF

## Bedömning

Anmälan mot åklagare
     Av 2 § Åklagarmyndighetens föreskrifter om handläggningen av anmälningar mot
     åklagare och domare m.fl. (ÅFS 2005:7) framgår att anmälningar, med påstående att
     annan åklagare (än de som anges i 1 §) har gjort sig skyldig till brott i tjänsten eller
     om fråga uppkommit om att åklagaren har handlat felaktigt i samband med arbetet,
     skall handläggas av överåklagaren vid Utvecklingscentrum Umeå.
     BB har i sitt yttrande lämnat en förklaring till varför ärendet inte överlämnats på sätt
     som föreskrivs i nämnda ÅFS. Den JO-anmälan som BB uppgivit sig ha erhållit en
     kopia av från polismyndigheten riktar sig i ”huvudet” mot Polismyndigheten i
     Stockholms län och en namngiven polis-inspektör. Någon direkt kritik mot
     åklagares handläggning lämnas inte. Mot bakgrund av att det i nämnda JO-anmälan
     bl.a. riktas kritik mot att personen ifråga frihetsberövats under ett dygn kan det
     naturligtvis diskuteras, som BB själv uttrycker det i sitt yttrande, om inte BB borde
     ha observerat att frihetsberövandets längd utgjorde en signal om att personen ifråga
     torde ha varit anhållen och att kritiken således även omfattade beslutande åklagare.
     Enligt min bedömning borde mot bakgrund härav ärendet ha överlämnats till
     överåklagaren vid Utvecklingscentrum Umeå.

     Anhållningsbeslutet
     När det gäller den information som den beslutande åklagaren erhöll inför
     anhållningsbeslutet den 7 september 2005 kl. 18.35 får jag hänvisa till yttrandet
     från berörd åklagare. Följande uppgifter framgår av handlingarna i målet och torde
     ha relaterats för åklagaren inför dennes anhållningsbeslut. Av den anmälan som den
     7 september 2005 kl. 14.35 upptagits i ärendet (0201-K221241-05) samt det förhör
     som hållits med målsäganden samma dag med början kl. 14.34 framgår att den
     misstänkte CC vid besök på läkarhuset hotat målsäganden – undersökande läkaren –
     med brott genom att uttala: Skriv ut medicinen läkardjävel annars kommer något
     allvarligt att hända dig. I förhöret säger målsäganden att han kände sig mycket
     skärrad och rädd när CC skrek detta och att det här var det absolut värsta han varit
     med om. Vidare framgår att CC tidigare varit patient hos honom vid åtta tillfällen
     och att CC tidigare hotat dennes kollegor. Målsäganden uppgav sig vara rädd för CC
     och att han aldrig mer ville träffa CC.
                                                                        Dnr 4741-2005       Sid 4 (7)



      Åklagaren anhöll CC som på sannolika skäl misstänkt för hot mot tjänste-man
      alternativt olaga hot den 7 september 2005. Enligt åklagaren förelåg såväl
      kollusionsfara som recidivfara.
      CC förnekade brott och vägrade att lämna någon förhörsutsaga utan med-verkan av
      advokat. Att en misstänkt vägrar att lämna uppgifter kan inte i sig tas till intäkt för
      att det finns risk för kollusion eftersom denne inte har någon skyldighet att yttra sig.
      Den misstänktes vägran att medverka kan emellertid utgöra ett tecken på att det ändå
      finns kollusionsfara. I nu aktuellt mål var det såvitt åklagaren kunde minnas även så
      att CC hade ett vittne som ännu inte hade hörts och som CC eventuellt skulle kunna
      påverka om CC försattes på fri fot.
      CC var vid tidpunkten för anhållningsbeslutet såvitt känt är inte dömd eller
      misstänkt för annan brottslighet. Någon recidivfara mot bakgrund härav har således
      inte förelegat. CC har hotat målsäganden med vedergällning för att denne inte skrev
      ut av CC begärd/krävd medicin. Om CC själv eller någon annan skulle stå för den
      uttalade vedergällning var något som åklagaren naturligtvis inte kunde känna till
      utan åklagaren hade att göra en riskbedömning av om CC eller någon annan skulle
      sätta det uttalade hotet i verket. Mot bakgrund av ovan relaterade uppgifter från
      målsäganden har det funnits skäl för åklagarens bedömning att det förelegat
      recidivfara. Möjligen kan diskuteras om CC borde ha fri-givits tidigare än vad som
      nu skedde (CC frigavs den 8 september kl. 09.58). Jag vill i detta sammanhang
      hänvisa till Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångs-medel sid. 188: I förarbetena
      har framhållits att häktning på grund av risk för recidiv kan användas för att bryta en
      pågående seriebrottslighet och även i övrigt för att motverka återfall i brott. Det bör
      enligt departementschefen särskilt beaktas om det finns risk för återfall i brott som
      riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller egendom eller i övrigt
      allvarligt kränker annans personliga integritet. Som exempel på sådana brott
      nämndes misshandel, olaga hot och bostadsinbrott. Skälen för häktning bör enligt
      förarbetena bli starkare ju mer den befarade brottsligheten kan antas kränka
      enskildas personliga sfär.
      Jag ansluter mig således till chefsåklagarens bedömning att det inte finns skäl att
      rikta kritik mot åklagarens tvångsmedelshantering i nu aktuellt mål.
AA yttrade sig över remissvaret. Det framkom också bl.a. att Stockholms tingsrätt
den 2 februari 2006 hade ogillat ett åtal mot CC rörande olaga hot.

Bedömning
Anhållningsbeslutet
Enligt huvudregeln i 24 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) får den som på sannolika
skäl är misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver
häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller någon annan omständighet finns risk för att han avviker (flyktfara), undan-
röjer bevis eller försvårar utredningen (kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga
verksamhet (recidivfara). Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse
i två år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.

Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning
av häktningsfrågan. Under vissa förutsättningar är det tillräckligt för ett
anhållningsbeslut att en person är skäligen misstänkt för brottet. Beslut om
anhållande fattas av åklagaren (24 kap. 6 § RB).

Ett anhållande kan således sägas vara en provisorisk åtgärd för att möjliggöra
häktning och skall i princip inte beslutas om inte häktning kan aktualiseras.
                                                                    Dnr 4741-2005   Sid 5 (7)



Vidare gäller för all användning av tvångsmedel den s.k. proportionalitets-
principen. Denna innebär att ett straffprocessuellt tvångsmedel får användas
endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Besluts-
fattaren måste således i varje enskilt fall avgöra om den skada som användningen
av tvångsmedlet medför står i rimlig proportion till vad som står att vinna med
åtgärden.

Av utredningen framgår att CC greps den 7 september 2005 på en läkarmottagning
och att han därefter fördes till polisstationen. Där hölls ett s.k. anhållandeförhör (24
kap. 8 § RB) varefter DD beslutade att anhålla CC på sannolika skäl misstänkt för
”hot mot tjänsteman alt. olaga hot 050907”. Som grund för beslutet angav hon att
det förelåg kollusionsfara och recidivfara. Anhållningsbeslutet hävdes av EE
omkring femton timmar senare.

Ett beslut om anhållande skall ange det brott som misstanken avser och grunden för
anhållandet (24 kap. 6 § tredje stycket RB). Enligt min uppfattning skall åklagaren
inte – på sätt som skedde i detta fall – i ett anhållningsbeslut ange alternativ i fråga
om vilket brott den anhållne misstänks ha begått. På motsvarande sätt som gäller
för rätten vid beslut om häktning måste åklagaren, när anhållningsbeslutet fattas,
ange vilket (eller vilka) brott som han eller hon, med hänsyn till föreliggande fakta,
anser att den misstänkte har begått och pröva förutsättningarna för anhållande
utifrån detta ställningstagande. Det finns naturligtvis däremot inget som hindrar att
åklagaren, om utredningsläget förändras, ändrar sitt beslut till att avse en gärning
med annan rubricering. Den anhållne måste dock givetvis underrättas om detta.
Ingenting hindrar heller åklagaren från att i sin häktningsframställning ange
alternativa brottsrubriceringar (se Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångs-
medel, s. 245 f. och 278).

Som grund för beslutet att anhålla CC har antecknats att det förelåg risk för att han
skulle försvåra utredningen (kollusionsfara) och för att han skulle fortsätta sin
brottsliga verksamhet (recidivfara). Som framgår av lagtexten skall risk-
bedömningen göras med utgångspunkt i brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållanden eller annan omständighet. I förarbetena har uttalats bl.a. att risken
skall vara konkret och att det krävs att faran i det enskilda fallet framstår som
beaktansvärd, som något man på allvar har att räkna med (prop. 1986/87:112 s. 71
och 102).

Som Åklagarmyndigheten anger i sitt yttrande kan en misstänkts vägran att lämna
uppgifter inte i sig tas till intäkt för att det finns risk för kollusion, eftersom den
misstänkte inte har någon skyldighet att yttra sig. Däremot kan den misstänktes
vägran att medverka utgöra ett tecken på att det finns kollusionsfara. I förevarande
fall har DD, utöver CC:s vägran att yttra sig, angett att hon har en svag minnesbild
av att CC skulle ha haft ett eget vittne och att det därmed fanns risk för att CC
skulle försöka påverka såväl vittnet som målsäganden. Jag finner det inte
meningsfullt att närmare utreda om CC nämnt att det fanns ett vittne eller inte, utan
nöjer mig med att konstatera att om så var fallet borde det naturligtvis ha
dokumenterats i utredningen.
                                                                    Dnr 4741-2005   Sid 6 (7)



Jag vill också anmärka att all kontakt mellan den misstänkte och vittnen eller andra
personer givetvis inte är förbjuden, eftersom den misstänkte måste kunna förbereda
sitt försvar. Så länge en sådan kontakt inte syftar till illojal påverkan är den således
tillåten (se bl.a. SOU 1977:50 s. 153). Ändamålet med ett frihetsberövande p.g.a.
kollusionsfara är ju att den misstänkte inte skall kunna begå handlingar med syfte
att hindra att ett materiellt riktigt utredningsresultat skall uppnås.

Risken för fortsatt brottslig verksamhet har ansetts bestå i att CC, som inte förekom
i belastningsregistret, skulle begå liknande eller allvarligare gärningar mot samme
målsägande.

Vid bedömningen av om det föreligger risk för att den misstänkte fortsätter sin
brottsliga verksamhet är den misstänktes tidigare brottsbelastning givetvis av stor
betydelse. Undantagsvis, vid vissa typer av brott där återfallsrisken erfarenhets-
mässigt är hög, kan det emellertid anses föreligga risk för återfall även om den
misstänkte inte tidigare är straffad.

I ett fall som det förevarande, där en tidigare ostraffad person misstänks för att vid
ett tillfälle ha framfört ett hot mot någon han inte närmare är bekant med, bör det
emellertid enligt min uppfattning krävas att det föreligger speciella omständigheter
för att recidivfara skall anses föreligga.

Huruvida recidiv- och kollusionsfara förelåg i det aktuella fallet är naturligtvis i
stor utsträckning en bedömningsfråga i vilken man kan ha olika uppfattningar
utan att någon av dem behöver vara felaktig. Utan att kritisera den bedömning
som DD gjorde i det ögonblick då hon beslutade att anhålla CC, menar jag
emellertid för egen del att utredningen närmast talar för att varken kollusions- eller
recidivfaran var sådan att det fanns tillräckliga skäl att anhålla CC. Vid den
bedömningen har jag utgått från att CC vid anhållandeförhöret inte nämnde något
om ett eget vittne.

Åklagarmyndigheten har ansett att beslutet att anhålla CC var riktigt, men att det
möjligen kan diskuteras om inte anhållningsbeslutet skulle ha hävts tidigare än som
skedde. Av utredningen framgår emellertid att det enda som inträffade i tiden
mellan att CC anhölls och frigavs var att det, ungefär en timme innan han frigavs,
hölls ett nytt kortare förhör med honom under vilket han vidhöll såväl att han
förnekade brott som att han inte ville yttra sig utan att en advokat var när-varande.
Det förhöret borde således inte ha kunnat påverka bedömningen av om det förelåg
kollusions- eller recidivfara. Jag kan därför inte dela myndighetens redo-visade
ståndpunkt.

Anmälan mot åklagare
Enligt 2 § Åklagarmyndighetens föreskrifter (ÅFS 2005:7) om handläggningen av
anmälningar mot åklagare och domare m.fl., som trädde i kraft den 29 september
2005 och upphörde att gälla vid det senaste årsskiftet, skulle en anmälan med
påstående att annan åklagare (än de som angavs i 1 §) hade gjort sig skyldig till
brott i tjänsten eller om fråga hade uppkommit om att åklagaren hade handlat
felaktigt i samband med arbetet, handläggas av överåklagaren vid Utvecklings-
                                                                    Dnr 4741-2005    Sid 7 (7)



centrum Umeå. Sedan den 1 januari 2007 gäller i stället, enligt 1 och 16 §§ ÅFS
2006:12, att ärenden om brott av åklagare i princip skall handläggas vid Riks-
enheten för polismål, medan ärenden om felaktigt handlande alltjämt skall
handläggas vid Utvecklingscentrum Umeå.

I AA:s skrivelse – rubricerad ”Ang. JO-ANMÄLAN” och daterad den 29
september 2005 – anger hon inledningsvis att hon anmäler Polismyndigheten i
Stockholms län och en viss inspektör. Därefter lämnar hon en redogörelse för det
påstådda händelseförloppet. Slutligen anger hon i punktform den kritik som riktas
mot myndigheten och inspektören. Den första punkten lyder: ”Polismyndigheten
har frihetsberövat min klient under ett dygn utan godtagbar grund, vilket ifråga-
sätts. Det brott som han misstänks för kräver inte sådan ingripande åtgärd som ett
frihetsberövande.”

Det påstås således uttryckligen i skrivelsen att det förekommit ett frihetsberövande
utan godtagbar grund. Som Åklagarmyndigheten angett i sitt yttrande måste
frihetsberövandets påstådda varaktighet för BB ha utgjort en klar indikation på att
CC varit anhållen. Till detta kommer att BB en dryg vecka innan han fick del av
AA:s skrivelse hade beslutat att inleda förundersökning rörande misshandel med
anledning av CC:s anmälan angående samma händelseförlopp. I det ärendet hade
bl.a. ett s.k. arrestantblad inhämtats. Det borde således ha varit känt för BB att CC
hade varit anhållen.

BB har emellertid anfört att han hade som princip att överlämna ett ärende till
Utvecklingscentrum Umeå om det klart framgick att anmälan riktades mot åklagare
eller det framkom att en åklagare varit ansvarig för det påstått felaktiga handlandet
samt att han gjorde bedömningen att AA:s anmälan endast avsåg polisens
agerande.

Föreskrifter om att anmälningar mot vissa befattningshavare skall handläggas vid
viss enhet eller på viss nivå syftar bl.a. till att säkerställa att prövningen sker, och
uppfattas ske, utan ovidkommande hänsynstaganden. Jag anser därför för min del
snarare att en åklagare som mottar en anmälan av detta slag endast kan underlåta
att lämna ärendet vidare när det klart framgår att anmälan inte riktas mot en sådan
befattningshavare som föreskriften avser eller gäller ett handlande för vilket denne
varit ansvarig. Om det inte framgår vem anmälan riktas mot, måste åklagaren anses
ha en skyldighet att försöka få klarhet i frågan, vilket ofta torde kunna ske genom
en kontakt med anmälaren.

––––

Jag finner sammanfattningsvis skäl att rikta kritik mot att DD som grund för sitt
anhållningsbeslut angav att CC kunde misstänkas ha gjort sig skyldig till endera av
två gärningar och mot BB:s handläggning av AA:s anmälan.

Vad AA har anfört i övrigt ger inte anledning till någon ytterligare åtgärd eller
något annat uttalande från min sida.

Med dessa uttalanden avslutar jag ärendet.
