# Kritik mot bl.a. två polismän vid Polismyndigheten i Västra Götaland för beslut om gripande och hämtning till förhör

JO 2014-12-18 dnr 4761-2013

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                        Sid
                                                                          2014-12-18                4761-2013                1 (15)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot bl.a. två polismän vid Polismyndigheten i Västra Götaland för
                        beslut om gripande och hämtning till förhör


                          Beslutet i korthet: AA greps som misstänkt för våldtäkt mot sin dotter efter att hennes
                          mamma hade gjort en polisanmälan i samband med att hon skulle lämna över dottern till
                          AA.
                          JO konstaterar att beslutet att gripa AA fattades på ett bristfälligt underlag och på
                          oklara grunder. Anmälan avsåg ett brott som skulle ha skett för flera år sedan och som
                          redan hade varit föremål för polisanmälan och utredning. Det fanns alltså varken någon
                          tillräckligt stark misstanke mot AA eller några utredningsskäl som motiverade ett
                          gripande.
                          Efter att AA hade varit gripen i cirka en timme beslutades det att han i stället skulle
                          hämtas till förhör utan föregående kallelse. JO anser att även det beslutet var felaktigt.
                          Det framstår i det närmaste som en förhastad åtgärd som vidtogs när det stod klart att det
                          inte fanns tillräckliga skäl för gripande. I beslutet erinras därför om att hämtning till förhör
                          inte får användas som substitut för ett gripande när förutsättningarna för gripande inte är
                          uppfyllda.
                          De polismän som fattade besluten om gripande respektive hämtning till förhör kritiseras.
                          I beslutet behandlas även de åtgärder som vidtogs när AA förts till arresten.

## Bakgrund

Genom ett beslut av domstol den 24 mars 2013 fick AA ensam vårdnad om sin
                        dotter, född 2004. I beslutet angavs att dotterns mamma, BB, senast den 4 april
                        2013 skulle lämna dottern till ett familjecentrum. Så skedde dock inte, och BB
                        anhölls i sin frånvaro för egenmäktighet med barn.

                        Den 8 maj 2013 fick socialtjänsten kontakt med BB och dottern. De fördes till
                        familjecentret, dit även AA anslöt. Syftet var att AA där skulle återknyta kontakten
                        med dottern, som han inte hade träffat på nästan två och ett halvt år. Den 9 maj
                        2013 ringde BB till Polismyndigheten i Västra Götaland och anmälde AA för att ha
                        förgripit sig sexuellt på dottern. Polisen kom till familjecentret och tog upp
                        anmälan. Brottsmisstanken gällde våldtäkt mot barn, som skulle ha skett någon
                        gång under perioden den 1 mars 2009–1 mars 2010. På grund av dotterns
                        hälsotillstånd tillkallade polisen ambulans som förde henne och BB till akuten.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                       Dnr 4761-2013     Sid 2 (15)




När AA senare anlände till akuten greps han som misstänkt för våldtäkt mot barn.
Efter cirka en timme fattades det i stället beslut om att han skulle hämtas till förhör
utan föregående kallelse. AA fördes därefter till personintaget vid arresten på
Aminogatan. Han kroppsvisiterades och placerades i ett rum i arrestlokalen som
kallas kapellet. Nästan tre timmar senare beslutade åklagaren att AA skulle friges
utan att förhör hade hållits. Som skäl för frigivningen angavs bl.a. att beslutet om
hämtning hade grundats på en polisanmälan om mycket gamla brott som tidigare
hade anmälts och som det för närvarande saknades anledning att misstänka någon
för.

Anmälan
AA anmälde händelsen till JO. Han redogjorde för händelseförloppet och anförde
dessutom bl.a. följande.

Han greps och placerades i ett rum på sjukhuset. Polisen tog samtidigt hans
mobiltelefon. Senare fick han besked om att han inte längre var gripen, men att han
skulle följa med till polisstationen för förhör. Han fördes till arresten. Där
kroppsvisiterades han, och polisen omhändertog bl.a. hans plånbok. Därefter låstes
han in i en förvaringscell. Efter drygt tre timmar i förvaringscellen frigavs han utan
någon närmare förklaring. Först då fick han tillbaka sin mobiltelefon och övriga
tillhörigheter.

AA ansåg sammanfattningsvis att polisen grep och frihetsberövade honom utan
grund. Polisen borde ha vetat att BB var anhållen i sin frånvaro och att hon tidigare
hade gjort ca 30 grundlösa polisanmälningar mot honom, som alla hade lagts ned.

AA framförde även annan kritik mot polismyndigheten.

Utredning
Polismyndighetens yttrande
Polismyndigheten (länspolismästaren CC) yttrade sig om det som AA anfört. I
yttrandet redovisades bl.a. upplysningar från de berörda tjänstemännen.

Omständigheterna i ärendet
Polismyndigheten lämnade följande redogörelse:

      En kvinna [BB] ringer den 9 maj 2013 kl. 10.05 till länskommunikationscentralen
      (LKC) i Västra Götaland och berättar att hon snart ska tvingas lämna över sin dotter
      till dotterns far. BB påstår att fadern utsätter dottern för övergrepp. BB och dottern
      befinner sig enligt uppgift på ett familjecentrum [...].
      Operatören på LKC gör en slagning på BB:s personnummer varvid det kommer
      fram att hon är efterlyst och anhållen i sin frånvaro för egenmäktighet med barn.
      [En] polispatrull […] beordras till familjecentret och är på plats kl. 10.51. En
      anmälan tas upp angående våldtäkt mot barn. Av anmälan framgår att det misstänkta
      brottet ska ha begåtts någon gång mellan den 1 mars 2009 och den 1 mars 2010.
      Ambulans tillkallas därefter och dottern förs till barnakuten på Östra sjukhuset för
      undersökning.
      Patrull[en] följer efter till Östra sjukhuset och meddelar kl. 12.30 att flickans far,
      AA, har kommit till sjukhuset. Polisassistent DD fattar beslut om gripande av AA kl.
                                                                         Dnr 4761-2013     Sid 3 (15)




      12.30. Därefter kontaktas åklagare kl. 12.35. Något beslut om tvångsmedel från
      åklagaren finns dock inte. Patrullen tar därefter kontakt med vakthavande befäl kl.
      12.38.
      Gripandebeslutet hävs kl. 13.48 och ”omvandlas” till ett beslut om hämtning till
      förhör utan föregående kallelse. Båda besluten fattas av vakthavande befäl EE.
      Patrull[en] transporterar senare BB till personintaget på Aminogatan medan en
      annan patrull, […] transporterar AA till Aminogatan för förhör.
      AA anländer till Aminogatan kl. 14.15 och kroppsvisitation utförs på honom. Han
      placeras därefter i det s.k. kapellet. Åklagare beslutar kl. 17.00 att han ska friges
      utan föregående förhör.
Upplysningar från berörda tjänstemän
Polisassistenten DD har uppgett att han kommer ihåg att frågan om gripande
diskuterades men inte att han fattade beslutet. Anledningen till gripandet måste
enligt honom ha varit kollusionsfara, dvs. att förhindra att AA skulle ta kontakt
med BB och dottern på sjukhuset. Bland annat på grund av flickans tillstånd hade
han uppfattningen att misstanken avsåg en våldtäkt som hade skett nyligen.

Vakthavande befälet EE har uppgett följande:

      Vid aktuellt tillfälle fick jag via operatör på LKC vetskap om händelsen […].
      Uppgifter som operatören tagit fram klargjorde att [kvinnan som gjort polisanmälan,
      BB] var efterlyst för egenmäktighet med barn och befann sig på ett familjecentrum.
      Uppgifter från BB gjorde […] gällande att hon var där med sin dotter och att
      pappan, AA, hade förgripit sig sexuellt på dottern. Då jag en stund senare får samtal
      från polispatrullen på plats får jag veta att dottern är helt apatisk och i mycket dåligt
      skick på grund av […] förgripelse[n]. En ambulans är rekvirerad till platsen. Dottern
      och BB förs med ambulans till Östra sjukhuset. När polispatrullen är på sjukhuset
      får de uppgifter om att AA är på väg dit […] och de önskar gripa [honom]. På de
      uppgifter vi då fått fram prövar jag gripandet och säger att det är klart. Ytterligare
      uppgifter från flera håll kommer efter hand till LKC, om att BB kan ha fått dottern
      att spela att hon har varit utsatt för […] sexuella förgripelser och sitt nästan
      medvetslösa tillstånd. Jag vill minnas att uppgifterna kom från AA:s juridiska
      ombud och från socialtjänsten. Uppgifter gör även gällande att BB:s anhöriga är på
      väg till platsen för att hjälpa henne i ärendet vilket gör att jag ändå har kvar en viss
      misstanke om att […] brott kan ha skett. Med tanke på ovan [nämnda] uppgifter ser
      jag att ett gripande av en misstänkt inte längre kan göras. Anmälan om en sexuell
      förgripelse kvarstår dock och får ställas mot de nya uppgifter som kommit till min
      kännedom, om att BB med dottern kan ha iscensatt händelsen. För att säkerställa
      uppgifter[na] och AA:s oskuld/skuld talar jag om för patrullen att gripandet hävs och
      att jag tagit beslut om hämtning till förhör utan föregående kallelse […].
Polismannen FF, som inledningsvis var förundersökningsledare, har uppgett att han
av beredskapskommissarien GG fick information om att det anmälda brottet redan
utreddes av Länskriminalpolisen och att det inte var aktuellt med några
utredningsåtgärder mot AA. Denna information förmedlade han till åklagaren.

Beredskapskommissarien GG var även handläggare i de två ärenden där
anmälningar av AA för våldtäkt/sexuella övergrepp mot dottern behandlades. Hon
har uppgett att anmälningarna hade kommit in under 2013 men att det var mycket
som tydde på att de avsåg händelser som redan var anmälda och utredda och där
förundersökningen var nedlagd. Det fanns inte några beslut om tvångsmedel eller
                                                                       Dnr 4761-2013     Sid 4 (15)




direktiv att AA skulle förhöras eller delges någon misstanke. Polisanmälan den 9
maj 2013 gällde också dessa tidigare händelser.

Kammaråklagaren HH, som uppgett att han trädde in som förundersökningsledare
först efter det att beslutet om hämtning hade verkställts,
har i en tjänsteanteckning den aktuella dagen angett följande:

      Åklagaren […] häver hämtningsbeslutet och beslutar att misstänkt ska friges utan
      förhör. Det har framkommit att hämtningsbeslutet grundats på en i dag gjord
      polisanmälan om mycket gamla brott som tidigare anmälts och som det för
      närvarande saknas anledning att misstänka någon för. Dagens anmälan kan ses som
      en hämndåtgärd med anledning av samtidigt vidtagna tvångsmedel mot den andra
      parten rörande misstanke mot denne om egenmäktighet med barn.
JJ, tf. biträdande chef för polisområde Storgöteborg, har uppgett att den normala
rutinen vid misstanke om våldtäkt mot barn är att ärendet lottas på en åklagare och
att ett beslut om eventuella tvångsmedel fattas först efter det att målsägandeförhör
hållits.

Polismyndighetens bedömning
Polismyndigheten redovisade bl.a. följande bedömning av beslutet om gripande:

      Ett beslut att gripa någon förutsätter att det finns anhållningsskäl. För ett
      anhållningsbeslut krävs i sin tur att det föreligger skäl för häktning. För att en
      polisman ska få gripa någon krävs vidare att det är fråga om ett brådskande fall.
      Enligt vad som framkommit av utredningen greps AA när han kom till Östra
      sjukhuset. Polisassistent DD hade då, enligt de uppgifter han lämnat, uppfattningen
      att det misstänkta brottet var nyligen begånget och att det fanns en risk för att AA,
      om han fick tillfälle att ta kontakt med mamman [BB] och dottern på sjukhuset,
      skulle kunna påverka utredningen av brottet. Enligt DD måste det därför ha varit
      fråga om ett brådskande fall när han beslutade att gripa AA. Först efter gripandet tog
      polispatrullen kontakt med åklagare och vakthavande befäl, vilket också tyder på
      polispatrullen bedömde frågan som brådskande. Åklagaren fattade inget beslut om
      anhållande av AA. Vakthavande befäl EE har uppgett att han gav ”klartecken” till
      ett gripande. Mot bakgrund av de uppgifter som EE lämnat, nämligen att dottern var
      helt apatisk och i mycket dåligt skick på grund av förgripelsen, är det högst sannolikt
      att även han haft uppfattningen att det var fråga om misstanke om ett nyligen
      begånget brott och att han prövade gripandefrågan utifrån denna förutsättning.
      När det gäller gripandet vill polismyndigheten vidare framhålla att det är polis på
      plats som ska fatta ett beslut om gripande, och inte vakthavande befäl, som inte
      befinner sig på platsen. Det förekommer dock att poliser i yttre tjänst vid
      svårbedömda fall kontaktar vakthavande befäl, eller annat befäl, för rådgivning i
      gripandefrågan. Av utredningen i ärendet kan inga andra slutsatser dras än att så har
      skett i detta fall.
      Vakthavande befäl EE har senare, när han fått in nya uppgifter i ärendet, hävt
      gripandebeslutet. Detta beslut kan i sig inte klandras eftersom polismyndigheten får
      häva ett beslut om gripande, innan åklagare har underrättats om frihetsberövandet
      och om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande.
I fråga om beslutet att hämta AA till förhör utan föregående kallelse anfördes bl.a.
följande:

      [Det] kan konstateras att hämtningsbeslutet, med beaktande av att det var fråga om
      misstanke om ett brott begånget för flera år sedan och att utredning rörande det
      påstådda brottet redan var genomförd, fattades utan att förutsättningarna för
                                                                       Dnr 4761-2013     Sid 5 (15)




      hämtning till förhör utan föregående kallelse var uppfyllda. Frågan är dock vad
      vakthavande befälet EE kände till om detta vid tidpunkten för beslutet. De uppgifter
      som kommit fram, särskilt de uppgifter som lämnats av EE och DD, ger en bild av
      att samtliga inblandade befattningshavare, i vart fall inledningsvis, hade
      uppfattningen att det rörde sig om färska brottsmisstankar. Såväl gripandebeslutet
      som hämtningsbeslutet synes ha fattats på grundval av denna missuppfattning av
      situationen.
Sammanfattningsvis konstaterade polismyndigheten att såväl beslutet om gripande
som beslutet om hämtning till förhör inte föregicks av en tillräckligt noggrann
prövning och att de fattades utifrån felaktig information.

I frågan om hur länge AA hölls kvar i väntan på förhör anfördes följande:

      […] AA fick vänta i två timmar och 45 minuter […] innan han frigavs. Något förhör
      genomfördes aldrig med honom. Den lagstadgade tidsgränsen för kvarhållande vid
      hämtning till förhör har i och för sig inte överskridits. Förhör ska dock påbörjas med
      största skyndsamhet och kan så inte ske på grund av omständigheter som inte är
      hänförliga till den person som ska höras bör förhöret i stället skjutas upp och
      personen ges möjlighet att lämna förvarslokalen. Polismyndigheten anser att
      kvarhållandet av AA, särskilt med beaktande av de bakomliggande
      omständigheterna, var för lång.
Polismyndighetens kompletterande yttrande
JO återremitterade ärendet till polismyndigheten för att få ytterligare klargöranden
och svar på vissa frågor.

Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren KK) kom in med ett
kompletterande yttrande.

Allmänt om ingripandet och handläggningen av ärendet
Polismyndigheten redogjorde inledningsvis för ärendet i stort och utvecklade
följande om vad som låg bakom polisens handlande:
      Aktuellt ärende är svåröverskådligt och allt tyder på att det var så även den
      9 maj 2013. Polisen kontaktades den dagen av en kvinna [BB] som uppgav att hon
      ville göra en anmälan om övergrepp mot sin dotter. Anmälningar om brott tas
      på allvar av polisen och en patrull skickades till platsen för att ta upp en
      anmälan. Brottsmisstanken gällde våldtäkt mot barn, som skulle ha skett någon
      gång under åren 2009–2010. Patrullen kände till att BB var anhållen i sin
      frånvaro för egenmäktighet med barn. Samtidigt kunde de konstatera att barnet
      uppträdde på ett sätt som gav stor anledning till oro och de tillkallade därför
      ambulans. Både BB och barn[et] fördes till Östra sjukhuset i Göteborg och
      patrullen följde efter. Till sjukhuset kom så småningom även barnets far, AA,
      den utpekade gärningsmannen. AA hävdade att han enligt domstolsbeslut
      hade vårdnaden om barnet, en uppgift som var korrekt. Det är i det läget och
      med den informationen som patrullen hade att fatta ett beslut.
      Det första beslutet som fattades var ett beslut att gripa AA. Om det finns skäl
      att anhålla någon får en polisman i brådskande fall gripa en person, även om
      det saknas ett anhållningsbeslut. Ett gripande är en provisorisk åtgärd i avvaktan på
      att åklagare ska hinna pröva frågan om anhållande. Mot bakgrund av att
      brottsmisstanken gällde våldtäkt mot barn, ett brott som har fängelse i lägst två
      år i straffskalan, var patrull på plats tvungen att fatta ett beslut. De visste sam-
      tidigt att AA skulle avlägsna sig med barnet, dvs. målsäganden, om de inte
      ingrep. Mot denna bakgrund fattades beslutet om gripande.
                                                                         Dnr 4761-2013       Sid 6 (15)




       Därefter kom nya uppgifter om situationen in till vakthavande befäl. Uppgifterna
       kom bl.a. från AA:s juridiska ombud och gällde att BB:s och dotterns
       beteenden kunde vara spelade och oriktiga och att en vårdnadstvist pågick
       sedan länge. Det rörde sig dock om partsuppgifter, vilka ska och måste kontrolleras
       innan de används som underlag för ett beslut. Vakthavande befäl
       gjorde bedömningen att misstankarna mot AA hade försvagats och hävde där-
       för gripandebeslutet och beslutade i stället om hämtning till förhör. Han ansåg
       dock fortfarande att AA var misstänkt.
       AA fördes till personintaget på Aminogatan och placerades i det s.k. kapellet.
       Under tiden arbetade utredare och förundersökningsledare med att få klarhet i
       ärendet. Detta medförde så småningom att åklagare kunde konstatera att det
       inte fanns några misstankar mot AA och således inga utredningsåtgärder att
       vidta. AA kunde då friges utan att förhör behövde genomföras.
       Att en person som har hämtats till förhör i vissa situationer kan få vänta på att
       förhöret ska kunna genomföras anses vara vedertaget om det finns skäl för det.
       [– – –] I förevarande fall krävde situationen enligt myndighetens uppfattning ett
       snabbt beslut om hämtning till förhör som i sig medförde att förberedelserna inte var
       färdiga när AA kom till polisstationen. Det är i vart fall förklaringen till att AA fick
       vänta i nästan tre timmar innan han kunde lämna polisstationen.
Kontakter med åklagaren i samband med gripandet av AA
Polismyndigheten angav att patrullen enligt händelserapporten kontaktade
åklagaren kl. 12.35 om ”eventuella beslut mot pappan”. DD kommer dock inte ihåg
vad som diskuterades vid samtalet med åklagaren. Det framgår i vart fall inte av
dokumentationen att åklagaren skulle ha underrättats om gripandet.

Beslutet om hämtning till förhör utan föregående kallelse
Polismyndigheten anförde att grunden för beslutet att hämta AA till förhör som
misstänkt var att det fanns en risk för att utredningen försvårades. Misstanken avsåg ett
brott med ett straffminimum på två års fängelse, och AA skulle hämta målsäganden
från platsen. Mot den bakgrunden fanns det en kollusionsfara oavsett om brottet var
begånget 2009 eller i nutid.

Förvar i väntan på förhör m.m.
Polismyndigheten uppgav att det bl.a. på grund av bristande dokumentation inte är
klarlagt om AA hade tagits i förvar eller endast hållits kvar för förhör. Myndig-
heten ansåg dock att det hade funnits förutsättningar för att ta AA i förvar utifrån den
kunskap man hade om ärendet vid tidpunkten och med hänsyn till ändamålet med
ingripandet.

Polismyndigheten anförde även att det kunnat konstateras att det inom
myndigheten råder osäkerhet om tillämpningen av bestämmelsen om rätt för
polisen att ta någon i förvar. Myndigheten har för avsikt att omgående göra en
genomlysning av problematiken.

Kapellet
AA har uppgett att han placerades i ett låst rum när han väntade på att förhöras.
Polismyndigheten, som tidigare uppgett att AA placerades i det s.k. kapellet, har
förtydligat att detta är ett olåst utrymme, beläget vid entrén till personintaget och att det
                                                                     Dnr 4761-2013      Sid 7 (15)




övervakas av en vaktkonstapel. I kapellet kan flera personer placeras samtidigt, till
skillnad från en arrestcell där endast en person åt gången placeras.

Kroppsvisitationer och omhändertagande av föremål m.m.
I frågan om vilket stöd polismyndigheten hade för att kroppsvisitera AA och
omhänderta eller beslagta hans tillhörigheter uppgav myndigheten följande:

      Av arrestantbladet framgår att AA kroppsvisiterades med stöd av 19 § 1 polislagen
      […]. Arrestantbladet är upprättat av den polispatrull som transporterade AA till
      polisstationen och avser därför den skyddsvisitation som dessa polismän gjort i
      samband med eller före transporten. Vid en andra visitation i samband med
      ankomsten till personintaget kroppsvisiterades AA med stöd av 4 kap. 2 §
      häkteslagen […].
JO:s inspektioner av arresten på Aminogatan
JO:s tillsyn bedrivs förutom genom prövning av klagomål från allmänheten också
genom inspektioner. JO inspekterar regelbundet myndigheter och domstolar runt
om i landet. Under de senaste åren har JO inspekterat polisarresten på Aminogatan
vid två tillfällen. Den senaste inspektionen genomfördes i oktober 2014. Det
framgick då bl.a. att det kunde variera om dörren till det rum som har kallats
kapellet låses eller inte. (Se JO:s protokoll i ärende med dnr 5548-2014.)

Övrigt
Ingripandet mot AA har varit föremål för utredning hos Riksenheten för polismål
(numera Särskilda åklagarkammaren) vid Åklagarmyndigheten. Den 31 januari
2014 beslutade åklagaren att inte inleda någon förundersökning. Enligt åklagaren
gav uppgifterna i ärendet inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal
hade begåtts. Den anmälda gärningen var att bedöma som ringa fall av tjänstefel
och var därför inte brottslig.

AA:s yttrande
AA yttrade sig över det som polismyndigheten hade anfört och utvecklade det han
framfört i sin anmälan. Han ifrågasatte bl.a. att polisen ansåg att ärendet var
svåröverskådligt eftersom det var ett gammalt ärende som han hade haft
kontinuerlig kontakt med polisen om. Han anförde även att dottern enligt
domstolsbeslutet skulle lämnas till familjecentret och att polisens påstående att han
skulle hämta dottern är en efterhandskonstruktion. När det gäller hans mobiltelefon
angav han att polisen tog den redan när han greps och att han inte fick tillbaka den
förrän han frigavs. I samband med att han kom till arresten omhändertogs även
vissa andra tillhörigheter, bl.a. hans plånbok. AA höll även fast vid att dörren till
kapellet hade varit låst utifrån och ifrågasatte att det skulle ha funnits
förutsättningar för att ta honom i förvar.

Rättslig reglering m.m.
Regler om häktning, anhållande och gripande
Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket påföljden är fängelse
minst ett år får häktas om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den
misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han
                                                                    Dnr 4761-2013      Sid 8 (15)




eller hon avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,
genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning
(s.k. kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (24 kap. 1 § första
stycket rättegångsbalken, RB).

Häktning beslutas av domstol och får endast ske om skälen för åtgärden uppväger
det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för
något annat motstående intresse (24 kap. 1 § tredje stycket RB).

Om det finns skäl att häkta någon får personen anhållas i avvaktan på rättens
prövning. Beslut om anhållande fattas av åklagaren. Om det finns skäl att anhålla
någon får en polisman i brådskande fall besluta att gripa personen. Därefter ska
förhör hållas och åklagare skyndsamt underrättas om frihetsberövandet. Åklagaren
ska efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte ska anhållas. Om den
misstänkte inte anhålls ska beslutet om gripande omedelbart hävas. Innan
åklagaren har underrättats om frihetsberövandet får beslutet om gripande hävas
av polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt
frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma
förutsättningar hävas även av den polisman som har fattat beslutet. (Se 24 kap.
6–8 §§ RB.)

Den som frihetsberövats som gripen, anhållen eller häktad på grund av
kollusionsfara får åläggas inskränkningar i sina kontakter med omvärlden
(s.k. restriktioner). Restriktioner kan avse t.ex. begränsningar i rätten till
telefonsamtal och annan elektronisk kommunikation. Frågor om restriktioner
prövas av förundersökningsledaren eller åklagaren. Om en person är häktad krävs
det att domstol beslutat om tillstånd att meddela restriktioner. (Se 24 kap. 5 a § RB
och 6 kap. 2 och 3 §§ häkteslagen.)

Regler om hämtning till förhör utan föregående kallelse
Att en förhörsperson under vissa omständigheter får hämtas till förhör är reglerat i
23 kap. 7 § RB. Av bestämmelsens andra stycke följer att hämtning i en del fall får
ske utan någon föregående kallelse. Förutsättningarna för detta är bl.a. att
förundersökningen avser ett brott på vilket fängelse kan följa och att det skäligen
kan befaras att förhörspersonen antingen inte skulle följa en kallelse eller, med
anledning av en kallelse, skulle undanröja bevis eller på annat sätt försvåra
utredningen.

Ett beslut om hämtning kan avse både den som är misstänkt och annan. Ett beslut
om hämtning av den misstänkte förutsätter inte att misstanken om brott har nått
upp till skälig misstanke. Misstankens styrka bör dock beaktas vid bedömningen av
om det finns förutsättningar för beslut om hämtning (se bl.a. JO 1994/95 s. 352).

Hämtning till förhör får inte användas som substitut för gripande eller anhållande
när de rättsliga förutsättningarna för de senare åtgärderna inte är uppfyllda.
Hämtning till förhör har endast som syfte att möjliggöra förhör. Gripande och
anhållande har ett vidare användningsområde: att förhindra att en misstänkt person
                                                                    Dnr 4761-2013    Sid 9 (15)




avviker, undanröjer bevisning eller fortsätter brottslig verksamhet. (Se Gunnel
Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 3:e upplagan, s. 185.)

Inför ett beslut om hämtning ska polisen, liksom vid andra tvångsmedel, beakta
behovs- och proportionalitetsprinciperna. Detta innebär bl.a. att polisen ska överväga
om det för den enskilde finns mindre ingripande alternativ och om skälen för
hämtning uppväger den olägenhet som det innebär för den enskilde.

Regler om kvarstannade för förhör och förvar m.m.
Beslutet om hämtning till förhör är verkställt och upphör när den hämtade har
kommit till förhörslokalen. Då blir i stället reglerna om skyldighet att stanna kvar
för förhör tillämpliga. Kvarstannande för förhör är en särskild tvångsåtgärd som
främst syftar till att förhör ska kunna hållas även med den som mot sin vilja förts
till polisen för förhör. Den som inte är anhållen eller häktad är dock i normalfallet
inte skyldig att stanna kvar för förhör längre tid än sex timmar. (Se 23 kap. 9 §
första stycket RB och Gunnel Lindberg, a.a., s. 186.)

Förhöret ska påbörjas så snart som möjligt när beslutet om hämtning har
verkställts. Hämtning till förhör ska planeras så att man undviker onödig tidsspillan
för den som ska höras. Vid ett beslut om hämtning bör utredningen ha kommit så
långt att det finns förutsättningar för att omedelbart hålla ett meningsfullt förhör
med den som hämtats. (Se 5 § förundersökningskungörelsen, Gunnel Lindberg,
a.a., s. 180 f. och JO 1975 s. 136.)

Om förhöret av någon anledning inte kan påbörjas omgående bör den som hämtats
få uppehålla sig i ett väntrum, förhörsrum eller annat lämpligt rum. I normala fall
får det rummet inte vara låst. Den som är skyldig att stanna kvar för förhör får
däremot hållas kvar med visst tvång, t.ex. bevakning. Det får dock endast vara
sådant tvång som krävs för att hindra den förhörde från att avlägsna sig eller
kommunicera med andra förhörspersoner. En person som endast är hämtad till
förhör får inte åläggas restriktioner, och det är inte heller tillåtet att omhänderta
mobiltelefon eller annan kommunikationsutrustning i syfte att hindra honom eller
henne från att ta kontakt med andra personer, t.ex. för att en sådan kontakt skulle
riskera att försvåra utredningen. Oönskade telefonkontakter får i stället förhindras
genom att förhörspersonen bevakas. (Se bl.a. Gunnel Lindberg, a.a., s. 181 f. och
189 och JO 2005/06 s. 84.)

Utgångspunkten är alltså att den som hålls kvar för förhör ska placeras i en öppen
lokal. Den som kan misstänkas för brott får dock under vissa omständigheter tas i
förvar, dvs. låsas in, under den tid som han eller hon är skyldig att stanna kvar för
förhör. Det krävs då att förvar är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med
ingripandet, ordningen eller säkerheten (23 kap. 9 § fjärde stycket RB). I motiven
till bestämmelsen anges att det kan finnas behov av att ta en misstänkt person i
förvar om förhöret inte kan genomföras omgående. Som exempel ges fall där det
kan finnas en risk att den som ska höras avlägsnar sig eller för en olämplig
kommunikation med någon som också ska förhöras. (Se prop. 1996/97:175 s. 53 f.)
                                                                    Dnr 4761-2013    Sid 10 (15)




I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förvaring av personer i
polisarrest anges att om ett förhör med en person som har hämtats med stöd av
23 kap. 7 § RB undantagsvis inte kan påbörjas omedelbart, bör han eller hon
uppmanas att vänta i ett väntrum, förhörsrum eller något annat olåst utrymme. Den
som kan misstänkas för brott bör inte enbart på den grunden förvaras i en
polisarrest. Sådan förvaring kan dock i undantagsfall vara ett alternativ till bevakad
vistelse i en olåst lokal när det t.ex. finns risk för att den frihetsberövade avlägsnar
sig eller försvårar utredningen. (Se 2 kap. FAP 102-1.)

Regler om kroppsvisitation enligt polislagen och häkteslagen
Enligt 19 § första stycket 1 polislagen får en polisman kroppsvisitera en person
som gripits eller omhändertagits i den utsträckning som är nödvändig av
säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål ska kunna tas om hand
(s.k. skyddsvisitation).

I häkteslagen finns det regler om kroppsvisitation som gäller bl.a. den som är
intagen i en polisarrest för förvar. Den som ska tas in i en förvaringslokal ska
senast vid ankomsten kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av
otillåtna föremål. Det behöver dock inte ske om det är uppenbart obehövligt.
(Se 1 kap. 3 § 2 och 4 kap. 2 § häkteslagen.)

Dokumentation
I 23 kap. 21 § RB anges att det ska föras protokoll över en förundersökning. De
närmare reglerna om vad förundersökningsprotokollet ska innehålla finns främst
i förundersökningskungörelsen. Där anges bl.a. att beslut och uppgifter om
tvångsmedel ska antecknas i förundersökningsprotokollet (20 §).

I 27 § polislagen finns bestämmelser om dokumentation av tvångsmedel, t.ex.
gripande och omhändertagande av föremål.

Bedömning
Inledning
AA greps som misstänkt för våldtäkt mot sin dotter. Efter att han hade varit
gripen i cirka en timme beslutades det att han i stället skulle hämtas till förhör
utan föregående kallelse. Han ansågs fortfarande misstänkt och fördes till
arrestlokalen i väntan på förhör.

Av utredningen framgår att det var BB, dotterns mamma, som hade polisanmält
honom. Det sexuella övergreppet skulle enligt anmälan ha begåtts någon gång
mellan den 1 mars 2009 och den 1 mars 2010. Det har också kommit fram att det
som anmälan avsåg redan hade polisanmälts och utretts ett antal gånger tidigare.
BB var vid tidpunkten för den nu aktuella polisanmälan anhållen i sin frånvaro för
egenmäktighet med barn. Anledningen till detta var att hon inte hade lämnat över
dottern i enlighet med ett domstolsbeslut som innebar att AA skulle ha ensam
vårdnad om dottern.
                                                                      Dnr 4761-2013    Sid 11 (15)




Min granskning har varit inriktad på besluten om tvångsmedel mot AA och
placeringen av honom i arrestlokalen. Jag går därmed inte in på de andra frågor
som AA tar upp i sin anmälan.

Beslutet att gripa AA
Ett beslut att gripa någon ska i princip grundas på en bedömning av om det finns
skäl för häktning. I viss mån skiljer sig dock gripande från anhållande och häktning
eftersom det är ett provisoriskt frihetsberövande som är avsett att gälla endast
under en kort tid, innan åklagaren prövar frågan om den misstänkte ska anhållas
eller friges. Även ett gripande är dock ett allvarligt ingrepp i den personliga
friheten.

Det var DD som beslutade att AA skulle gripas. Han har som
skäl för gripandet angett att det skulle förhindra att AA tog kontakt med BB och
dottern på sjukhuset, dvs. att det fanns en kollusionsfara. Polismyndigheten har i
sitt kompletterande yttrande uppgett att beslutet fattades mot bakgrund av att det
fanns en risk att AA skulle avlägsna sig med dottern om polisen inte ingrep.

Utredningen tyder på att det varit en upprörd stämning när polisen kom till
familjecentret och även senare på akuten. Det är under sådana förhållanden särskilt
angeläget att polisens agerande är professionellt och genomtänkt. Det är inte helt
klarlagt vilka av de bakomliggande omständigheterna DD kände till när han fattade
beslutet att AA skulle gripas. Det verkar dock som om han drog förhastade
slutsatser av de uppgifter han hade. Han har t.ex. angett att han på grund av
flickans tillstånd var av uppfattningen att misstanken avsåg ett övergrepp som hade
skett nyligen. Det är anmärkningsvärt att han inför beslutet inte förvissade sig om
när det anmälda brottet skulle ha begåtts. Det har inte kommit fram vilka
kontrollfrågor som ställdes till BB i samband med att anmälan togs upp och inte
heller om det vidtogs några andra åtgärder, t.ex. att kontakta personalen på
familjecentret, för att få en klarare bild av situationen.

Beslutet att gripa AA fattades alltså på ett bristfälligt underlag och på oklara
grunder. Att under sådana förutsättningar över huvud taget fatta beslut om
frihetsberövanden är inte rättssäkert. I detta fall visade det sig att det var ett
oriktigt beslut. Anmälan avsåg ett brott som skulle ha begåtts för flera år sedan och
som redan hade varit föremål för polisanmälan och utredning. Det fanns alltså
varken någon tillräckligt stark misstanke mot AA eller några utredningsskäl som
motiverade ett gripande.

Beslutet att gripa AA var alltså felaktigt. DD ska kritiseras för sitt beslut.

Eftersom polismyndigheten självmant hävde gripandet efter cirka en timme finns
det inte tillräcklig anledning till kritik för att gripandet inte anmäldes till åklagaren.
Jag vill dock ändå erinra om att ett gripande skyndsamt ska anmälas till åklagare.
Det är angeläget att den som gripits inte är frihetsberövad längre än nödvändigt
innan saken prövas av åklagaren. Det kan i detta fall konstateras att AA, när
                                                                     Dnr 4761-2013    Sid 12 (15)




åklagaren väl tog över ledningen av förundersökningen, frigavs utan att förhör hade
hållits.

Beslutet att hämta AA till förhör utan föregående kallelse
Efter att EE bl.a. fått information om att BB kunde ha iscensatt händelsen bedömde
han att misstankarna mot AA hade försvagats och hävde beslutet om gripande.
Detta var i sig en korrekt åtgärd. Han beslutade dock i
stället att AA skulle hämtas till förhör utan föregående kallelse. Han ansåg
att AA fortfarande var misstänkt för våldtäkt mot barn.

För att någon ska få hämtas till förhör i en situation som denna, dvs. utan
föregående kallelse, krävs att det finns en konkret omständighet som talar för att
förhörspersonen inte skulle följa en kallelse eller att han skulle undanröja bevis
eller försvåra utredningen om han fick en kallelse. Av beslutet om hämtning av
AA framgår inte något närmare om grunden för åtgärden. EE har inte heller i
samband med utredningen hos JO anfört någon närmare motivering.
Polismyndigheten har dock uppgett att det fanns en risk att utredningen skulle
försvåras eftersom AA skulle hämta dottern från platsen.

Att det fanns en risk att AA skulle påverka utredningen, t.ex. dotterns utsaga,
kunde i och för sig ha varit ett skäl för hämtning. Utan att göra någon ingående
prövning kan jag konstatera att detta rimligtvis borde ha förutsatt att förhör också
hölls med dottern. Oavsett det ska även misstankens styrka beaktas vid prövningen
av om det finns förutsättningar för hämtning. Särskilt mot bakgrund av att det
anmälda brottet redan hade varit föremål för polisanmälan och utredning anser jag
inte att misstanken mot AA var sådan att det var befogat att besluta om hämtning.

Liksom när det gäller gripandet fattades beslutet om hämtning på ett bristfälligt
underlag och utan att tillräckliga kontroller hade gjorts. Det framstår i det närmaste
som en förhastad åtgärd som vidtogs när det stod klart att det inte fanns tillräckliga
skäl för gripande. Det finns därför anledning att erinra om att hämtning till förhör
inte får användas som substitut för ett gripande när förutsättningarna för gripande
inte är uppfyllda.

Även beslutet om hämtning av AA till förhör var alltså felaktigt. EE ska kritiseras
för det beslutet.

Förvar och kroppsvisitation av AA m.m.
Eftersom jag anser att beslutet om hämtning av AA var felaktigt fanns det inte
heller någon grund att hålla kvar honom för förhör. Min bedömning när det gäller
åtgärder som vidtogs när AA förts till arresten görs dock utifrån de förutsättningar
som gällde vid den aktuella tidpunkten, dvs. att AA var hämtad till förhör.

Som framgått i avsnittet om den rättsliga regleringen får en misstänkt person som
hämtats till förhör endast i undantagsfall placeras i polisarrest eller på annat sätt
låsas in. För detta krävs att de rättsliga förutsättningarna för att ta personen i förvar
                                                                       Dnr 4761-2013    Sid 13 (15)




är uppfyllda och att det har fattats ett beslut om det. Då blir också häkteslagens
regler om t.ex. kroppsvisitation tillämpliga.

AA skyddsvisiterades inför transporten till polisstationen. Vid ankomsten till
arrestlokalen kroppsvisiterades han, och vissa av hans tillhörigheter, bl.a. plånbok,
omhändertogs. Han placerades därefter i det rum som kallas kapellet.

Polismyndigheten har uppgett att det på grund av bristande dokumentation inte är
klarlagt om AA togs i förvar eller endast hölls kvar för förhör. Myndigheten har
dock utan närmare motivering angett att det på grund av bl.a. ändamålet med
ingripandet fanns förutsättningar för att ta AA i förvar. Det ställer jag mig tveksam
till. För att en person ska få tas i förvar krävs att det finns vissa särskilda skäl, t.ex.
en risk att förhörspersonen avlägsnar sig eller för en olämplig kommunikation med
någon som också ska förhöras. Några sådana omständigheter har inte kommit fram
av utredningen. Under alla förhållanden borde polisen i så fall ha fattat ett beslut
om förvar.

Eftersom det inte finns något beslut om förvar dokumenterat måste utgångspunkten
för min fortsatta bedömning vara att AA inte var tagen i förvar. Därmed hade
polisen inte rätt att kroppsvisitera honom och omhänderta hans tillhörigheter med
stöd av häkteslagen. Polismyndigheten ska kritiseras för att detta ändå skedde.

AA skulle med den utgångspunkten ha placerats i ett öppet utrymme. Det råder
delade meningar om hur det var med den saken. AA är av uppfattningen att han var
inlåst i det rum som kallas kapellet. Polismyndigheten har angett att kapellet är ett
olåst utrymme. Vid JO:s inspektioner av arresten har det emellertid framgått att det
kan variera om rummet låses eller inte. Min slutsats är att det inte med säkerhet kan
fastställas hur det var när AA var placerad där. Det är en brist i utredningen, men
det finns inte anledning att tro att ytterligare utredningsåtgärder skulle ge någon
klarhet i frågan.

Jag kan dock konstatera att polisen i vart fall inte hade rätt att låsa in AA och att
det är allvarligt nog att han fick uppfattningen att han var inlåst. Lämpligheten i att
över huvud taget placera personer som inte är tagna i förvar i arrestlokalen kan
dessutom diskuteras. Det finns däremot inte anledning att ha någon invändning mot
att AA bevakades, eftersom han enligt det beslut om hämtning som fattats var
skyldig att stanna kvar för förhör och därmed fick hållas kvar med visst tvång.

Ärendet illustrerar den osäkerhet som även enligt polismyndigheten råder om
tillämpningen av bestämmelsen om rätt för polisen att ta någon i förvar.
Polismyndigheten har gett uttryck för uppfattningen att AA kroppsvisiterades enligt
häkteslagen, vilket förutsätter att ett beslut om förvar har fattats, samtidigt som man
gör gällande att han placerades i ett olåst utrymme. Detta framstår som inkonsekvent.
Det är naturligtvis allvarligt att det inom polismyndigheten finns bristande kunskaper
om förutsättningarna för en vanligt förekommande tvångsåtgärd. Myndigheten har
uppgett att man har för avsikt att omgående göra en genomlysning av problematiken.
Jag utgår från att det görs.
                                                                       Dnr 4761-2013       Sid 14 (15)




Hanteringen av mobiltelefonen
En särskild fråga är hur polismyndigheten hanterade AA:s mobiltelefon. Han anger själv
att polisen tog telefonen ifrån honom i samband med att han greps och att han inte fick
tillbaka den förrän han frigavs.

På fråga från JO om vilket stöd polismyndigheten hade för att beslagta eller
omhänderta AA:s tillhörigheter har myndigheten hänvisat till att AA
skyddsvisiterades enligt polislagen inför transporten till polisstationen och
att han kroppsvisiterades enligt häkteslagen vid ankomsten till arresten. AA:s
uppgift om att mobiltelefonen togs ifrån honom redan i samband med gripandet har
inte berörts. Det enda som kommer fram av dokumentationen i ärendet är att det i
avvisiteringsprotokollet framgår att bl.a. mobiltelefonen förvarades i ett skåp i arresten
tillsammans med AA:s andra tillhörigheter. Det går utifrån den uppgiften inte att säkert
säga om det var först vid ankomsten till arresten som telefonen togs ifrån AA.

Enligt min mening finns det i och för sig inte något skäl att ifrågasätta AA:s
uppgift om när polisen tog ifrån honom hans mobiltelefon. Jag måste ändå dra
slutsatsen att det inte med säkerhet går att fastställa hur polisen hanterade hans
mobiltelefon och vilket stöd man hade för det. Med hänsyn bl.a. till att ärendet
återremitterats en gång anser jag inte att ytterligare utredningsåtgärder i denna del är
meningsfulla.

Jag kan dock konstatera att såvida mobiltelefonen inte ansågs vara ett farligt föremål ger
de bestämmelser som polismyndigheten hänvisat till inte någon rätt att ta ifrån AA hans
mobiltelefon på det sätt som han påstår har skett. Om mobiltelefonen omhänder-
togs på grund av att AA omfattades av restriktioner borde den i vart fall ha
återlämnats när beslutet om gripande hävdes. Ett beslut om hämtning ger nämligen
inte polisen rätt att omhänderta förhörspersonens mobiltelefon för att hindra honom
eller henne från att ta kontakt med andra personer. Om däremot förhörspersonen
tas i förvar och häkteslagens regler blir tillämpliga kan en mobiltelefon anses vara
ett otillåtet föremål som får omhändertas i samband med kroppsvisitation vid
ankomsten till arresten.

Kvarhållandet av AA
AA hölls kvar hos polisen i nästan tre timmar innan han frigavs efter beslut av
åklagaren. Polismyndigheten har anfört att beslutet om hämtning fattades snabbt,
vilket medförde att förberedelserna för förhöret inte var klara när AA kom till
arrestlokalen.

När en person har hämtats till förhör ska förhöret påbörjas så snart som möjligt.
Verkställigheten av ett beslut om hämtning ska föregås av en sådan planering att ett
meningsfullt förhör kan hållas omedelbart när förhörspersonen kommer till
förhörslokalen. Utgångspunkten för reglerna om kvarhållande är alltså att en
förhörsperson inte ska behöva vänta på att förhöret påbörjas. Syftet med reglerna
är i stället främst att det ska finnas möjlighet att hålla kvar någon när ett förhör
behöver avbrytas för exempelvis kontroll av uppgifter.
                                                                    Dnr 4761-2013   Sid 15 (15)




Det kan självklart finnas situationer när det av olika skäl inte är praktiskt
genomförbart att omedelbart inleda ett förhör. I AA:s fall har polismyndigheten
inte anfört något närmare om vilka förberedande åtgärder som vidtogs under den
tid han väntade på förhör. Detta talar i viss mån för att AA kunde ha förhörts – eller
släppts – tidigare. Det är dock svårt att bedöma om längden på kvarhållandet i sig
kan anses rimlig eftersom det är en följd av det felaktiga beslutet om hämtning. Att
han hölls kvar så lång tid som tre timmar illustrerar snarare att beslutet om
hämtning var förhastat. Särskilt mot bakgrund av att den lagreglerade tidsfristen för
kvarhållande har hållits finns det inte tillräckliga skäl att kritisera polisen för
längden på kvarhållandet i sig.

Avslutning
Sammanfattningsvis anser jag att det varken fanns rättsliga förutsättningar för
att gripa AA eller att hämta honom till förhör. Det framstår som om de berörda
befattningshavarna har missförstått situationen eller dragit förhastade slutsatser,
och de har inte heller kontrollerat tillgängliga fakta. Detta har medfört att det har
fattats felaktiga beslut, vilket har drabbat AA i en för honom redan pressad
situation. Med denna bakgrund vill jag betona att beslut om tvångsmedel måste
vara väl övervägda, även i brådskande fall.

Av utredningen har det också kommit fram att det inom polismyndigheten råder
osäkerhet om tillämpningen av bestämmelsen om rätt för polisen att ta någon i
förvar, t.ex. i samband med hämtning till förhör. Det framstår som att man löst
situationen med AA på det sätt som man tyckte var praktiskt snarare än vad som
var rättsligt motiverat, och dessutom utan att något formellt beslut fattats. Det kan
även noteras att det var först i samband med återremissen, efter en uttrycklig fråga
från JO, som polismyndigheten uppmärksammade att det var oklart vilka grunder
man hade för placeringen och behandlingen av AA i arrestlokalen.

Det har även framgått att det funnits brister i dokumentationen i några avseenden.
Jag vill därför erinra polismyndigheten om vikten från kontroll- och
rättssäkerhetssynpunkt av att beslut om tvångsmedel dokumenteras på ett
fullständigt och korrekt sätt.

Avslutningsvis kan jag också konstatera att de oklarheter som visat sig vid
beslutsfattandet och behandlingen av AA den aktuella dagen har återspeglats i
polismyndighetens yttranden till JO. Trots en relativt omfattande utredning har det
inte gått att få fullständig klarhet i polismyndighetens handläggning i alla delar.
Detta är anmärkningsvärt och naturligtvis otillfredsställande.

Med dessa synpunkter avslutas ärendet.
