# Polisens användning av skriftliga berättelser från misstänkta i snatteriutredningar

JO 2001-02-16 dnr 4766-1999

BESLUT
                                                                      Datum            Dnr                      Sid
                                                                      2001-02-16       4766-1999              1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen                                                              1849-2000
Claes Eklundh




                        Polisens användning av skriftliga berättelser från misstänkta i
                        snatteriutredningar

## Initiativen

Polismyndigheten i Uppsala län (4766-1999)
                        Med anledning av en anonym anmälan avseende användningen av blankett för
                        utredning av snatterier vid Polismyndigheten i Uppsala län beslutade chefsJO
                        Eklundh att ta upp saken till utredning som ett initiativärende.

                        Blanketten, som var avsedd att sändas till den som kunde misstänkas för snatteri,
                        var utformad på sådant sätt att den misstänkte genom att erhålla denna
                        underrättades om brottsmisstanken. På blanketten fanns vidare särskilda utrymmen
                        där den misstänkte kunde lämna uppgift om sin inställning i skuldfrågan samt ange
                        om han var villig att ta emot strafföreläggande. Det fanns också utrymmen för
                        angivande av önskemål om försvarare och om kompletterande utredning samt för
                        erkännande av att den misstänkte hade tagit del av samtliga handlingar i ärendet.
                        Blanketten skulle undertecknas av den misstänkte.

                        Polismyndigheten i Stockholms län (1849-2000)
                        I samband med en inspektion vid Polismyndigheten i Stockholms län, City
                        polismästardistrikt, närpolisområde Klara, den 2–4 maj 2000 framkom att
                        myndigheten ibland använde sig av en särskild blankett vid utredning av snatterier.
                        Blanketten var i princip utformad på samma sätt som den blankett som användes av
                        Polismyndigheten i Uppsala län. Stockholmspolisens blankett hade emellertid
                        härutöver ett utrymme för angivande av målsägandens ersättningsyrkanden. Jag
                        beslutade att ta upp också användningen av denna blankett till utredning som ett
                        initiativärende.

## Utredningsåtgärder

Ärendet dnr 4766-1999 remitterades till Polismyndigheten i Uppsala län för
                        upplysningar och yttrande om bakgrunden till blankettens tillkomst och om hur
                        länge den använts. Polismyndigheten (länspolismästaren AA) kom in med ett
                        yttrande. Ärendet remitterades därefter till Rikspolisstyrelsen för yttrande.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                           www.jo.se
                                                                      Dnr 4766-1999     Sid 2 (11)
                                                                          1849-2000



Ärendet dnr 1849-2000 remitterades till Rikspolisstyrelsen med begäran om
yttrande samtidigt med yttrandet i ärendet dnr 4766-1999.

Rikspolisstyrelsen (rikspolischefen BB) kom in med ett yttrande till vilket hade
fogats ett yttrande från Polismyndigheten i Stockholms län (tf. länspolismästaren
CC).

      Utredningens resultat

      AA (4766-1999)
      Polismyndigheten i Uppsala län har använt en blankett när de gäller snatterier.
      Blanketten togs i bruk någon gång 1990 eller 1991 ... Den misstänkte har fått lämna
      en skriftlig berättelse på denna blankett. Till den aktuella blanketten har skickats
      med en blankett där den misstänkte fått kompletterande upplysningar utöver det som
      står på frågeformuläret. Blanketten har endast sänts ut när bedömningen varit den att
      det rört sig om ett klart fall av snatteri och gärningsmannen varit över 18 år när
      brottet förövats.
      Blanketten har använts i vart fall sedan 1991 inom dåvarande Polismyndigheten i
      Uppsala i stor omfattning. Blanketten har sedan i minst lika stor omfattning använts
      inom Polismyndigheten i Uppsala län fram till oktober månad 1999. Efter den 1
      oktober 1999 har snatteriärendena fördelats inom Uppsala kommun på fem
      närpolisområden mot tidigare ett område. Två områden har inte börjat och använt
      aktuell blankett. Undersökningsledare och utredare, som har använt aktuell blankett
      har mycket god erfarenhet av förfarandet. De anser att rättssäkerheten är lika hög,
      som vid ett vanligt förhör. Den misstänkte har god tid på sig att besvara de frågor,
      som finns på blanketten.
      Slutdelgivning enligt RB 23:18 har gått till på det viset att kopia på samtliga
      handlingar i ärendet har översänts till den misstänkte. Om den misstänkte kryssar i
      frågan ”jag har tagit del av samtliga handlingar och påfordrar ingen ytterligare
      utredning” så har detta ansetts uppfylla kraven på delgivning. I de fall den
      misstänkte påfordrar ytterligare utredning kommer denna komplettering att delges
      honom innan ärendet överförs till åklagare.

## Polismyndighetens bedömning

Användande av aktuellt förfarande har medfört stora rationaliseringsvinster,
      eftersom en stor del av länets anmälningar med känd gärningsman är just snatterier.
      Enligt förundersökningskungörelsens 8 § finns angivet ”I stället för förhör hålles må
      skriftlig berättelse infordras”. Enligt RB 23:18 finns i inledningen angivet ”Då
      förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, skall
      han, då han hörs, underrättas om misstanken”. Detta med att den misstänkte hörs har
      av polismyndigheten tolkats analogt med att den misstänkte får avge en skriftlig
      berättelse och därmed har det även ansetts rätt att den misstänkte blivit delgiven
      misstanken skriftligen. Såvitt polismyndigheten kan utläsa av gällande lagstiftning
      är det inte angivet att delgivning av misstanke skall ske muntligen.
      Förfarandet med att den s k slutdelgivningen sker i samband med den skriftliga
      berättelsen har ansetts mindre lämplig ur flera synpunkter. Den främsta anledningen
      är att utredaren ej vet om det erfordras ytterligare utredningsåtgärder när den
      misstänkte delges utredningen. Delgivning i samband med den skriftliga berättelsen
      sker ej längre. Polismyndigheten har för avsikt att förbättra aktuella blanketter med
      åtgärder enligt bilaga (här utesluten).

      CC (1849-2000)

## Bakgrund

Upplysningar har inhämtats från City polismästardistrikt.
      City polismästardistrikt genom polisintendent DD har uppgett bl.a. följande.
      Blanketten är inte någon ny företeelse inom polisen. Olika former av blanketten har
                                                                   Dnr 4766-1999     Sid 3 (11)
                                                                       1849-2000



förekommit på flera ställen i landet. Den nu aktuella blanketten kommer från Klara
närpolisområde och skall ha tagits fram någon gång under år 1986/87 hos den
dåvarande polismyndigheten och sedan ”gått i arv”. Enligt obekräftade uppgifter har
blanketten ursprungligen tagits fram efter samråd med åklagarmyndigheten. Enligt
ansvariga för utredningsverksamheten är man av den uppfattningen att blanketten
endast ska kunna skickas hem till den misstänkte i de fall polisman varit på platsen
för händelsen och fått identiteten klarlagd. I de fall en butikskontrollant via en butik
där snatteriet skett skickat en skriftlig anmälan till polisen utan att polisen varit på
plats bör blanketten inte skickas till berörd person. Det förekommer dock att
blanketten används som mall vid telefonförhör o.dyl. för att inte glömma bort någon
uppgift under förhöret. City polismästardistrikt har beslutat att blanketten inte får
användas i avvaktan på JO:s beslut.

Rättslig reglering
Enligt 23 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken (RB) skall förundersökning
inledas så snart det, på grund av angivelse eller av annat skäl, finns anledning att
anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Syftet är bl.a. att utröna om
brott har begåtts och att klarlägga vem som skäligen kan misstänkas för brottet och
om tillräckliga skäl för åtal föreligger.
Sådan förundersökning behöver, enligt 22 §, inte genomföras, om det ändå finns
tillräckliga skäl för åtal och det gäller brott som inte kan antas föranleda annan
påföljd än böter, s.k. förenklad utredning.
Möjlighet att använda förenklad utredning har funnits sedan RB:s tillkomst. Det
framhölls i dess förarbeten att lagrummet var avsett att tillämpas på fall där det var
helt klart vem som var gärningsman och någon särskild utredning inte behövdes.
(Processlagberedningen s. 295). I samband med att bestämmelsen ändrades 1995
uttalades i propositionen bl.a. skillnaden mellan ett förenklat förfarande utan
förundersökning och en formell förundersökning. Det som i praktiken skiljer är att
förundersökningsprotokoll inte behöver upprättas vid det förenklade förfarandet och
att den misstänkte inte behöver få del av utredningen enligt 23 kap. 18 § RB och
formellt inte behöver delges misstanke. JO har dock uttalat att en underrättelse om
misstanke skall lämnas vid en förenklad utredning (JO dnr 2569-1996).
JO har i beslut (dnr 4538-1998) uttalat att det förenklade förfarandet är väl lämpat
för utredning direkt på platsen av enkla iakttagbara och ostridiga händelseförlopp
där bedömningen av de subjektiva rekvisiten typiskt sett inte vållar några
svårigheter. Men att förenklat utredningsförfarande typiskt sett framstår som en ur
rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande metod för att utreda butikssnatterier.
Enligt 8 § förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK) framgår att skriftlig
berättelse får infordras i stället för förhör. Bestämmelsen tillkom efter förslag från
den s.k. trafikmålskommittén (SOU 1967:59).
Kommittén anförde bl.a. följande a.a. s. 139.
Även om svårigheterna att överföra förhörsformen skriftlig berättelse från trafikmål
till andra brottmål ej skall underskattas, kan således systemet säkerligen i viss
omfattning även brukas utanför trafikområdet. I de fall där polismän är direkt
inblandade t.ex. i fråga om våldsamt motstånd och våld mot tjänsteman, bör som
regel polismannen vid avrapporteringen skriftligen berätta om händelsen på ett
sådant sätt att berättelsen sedan direkt kan mångfaldigas och biläggas
förundersökningsprotokollet. Vid butikssnatterier hörs som regel butikskontrollanten
som vittne. Kontrollanten skriver efter varje ingripande en skriftlig berättelse
angående händelseförloppet. Berättelsen sänds därefter till polismyndigheten.
Förhörsformen bör dock endast komma ifråga beträffande målsäganden och vittnen.
Vid utredningar av ordningsförseelser, t.ex. vissa överträdelser av reglerna i
allmänna ordningsstadgan torde dock den misstänktes uppfattning med fördel kunna
inhämtas genom skriftlig berättelse. I grövre brottmål torde man i allmänhet ej annat
än undantagsvis kunna tillämpa detta förfaringssätt. Som exempel på en sådan
undantagssituation kan anges när svar önskas på en viss bestämd sak. Ofta är annars
frågeställningarna i dessa mål allt för invecklade. Kommittén är som sagt positiv till
en ökad användning av skriftliga berättelser i utredningsarbetet. Ej obetydliga
                                                                      Dnr 4766-1999      Sid 4 (11)
                                                                          1849-2000



tidsvinster torde kunna erhållas. Kommittén anser inte att det i RB finns någon
bestämmelse som hindrar en sådan utveckling. Utvidgning av systemet med
skriftliga berättelser anses motiverad med hänsyn till de positiva erfarenheterna
under försöksverksamheten och bör föranleda en ändring i
förundersökningskungörelsen. Skriftlig berättelse bör enligt kommitténs mening få
infordras i alla de fall, där så anses lämpligt. Det är angeläget att polisen ges
möjlighet att använda förfarandet i alla de fall, där den bedömer möjligheten att få
ett godtagbart resultat som gynnsamma. Detta innebär självfallet att liksom för
närvarande även komplettering av förhör sker genom skriftlig berättelse.
JO har i beslut (1997/98 s. 159) redovisat sin syn på möjligheterna att inhämta
skriftliga berättelser från misstänkta. Han uttalade där att ett sådant förfarande kan
tillämpas endast om sakförhållandena är okomplicerade, och att det praktiska
användningsområdet för ett sådant handlande därför torde vara begränsat.

Bedömning
Av den aktuella blankettens text framgår att blanketten använts till att skriftligt
underrätta den berörde personen om misstanke om snatteribrott och låta denne
inkomma med vissa begärda uppgifter. Enligt polismyndigheten kan det sistnämnda
betraktas som en skriftlig berättelse.
Väsentligt för bedömningen om rättsliga förutsättningar föreligger för användande
av blanketten är hur blanketten använts. Av texten i blanketten framgår att den är
avsedd att användas i samband med förundersökning. Den aktuella blanketten är inte
knuten till ett visst snatteriärende. Det går därför inte utifrån blanketten avgöra hur
komplicerade ärenden blanketten använts i och inte heller om blanketten använts vid
förenklad utredning eller i stället för förhör inom ramen för en förundersökning. Av
de uppgifter som lämnats av City polismästardistrikt framgår dock att blanketten
använts på så sätt att den sänts hem till den för snatteri misstänkte personen i de fall
polis varit på brottsplatsen och fått identiteten klarlagd. För att effektivisera
handläggningen och undvika omfattande merarbete har blanketten sedan använts
självständigt, i stället för förhör vid förundersökning. Det skulle medföra stora
olägenheter ur effektivitetssynpunkt om inte nämnda förfarande skulle kunna
tillämpas.
De förutsättningar som trafikmålskommittén anför ovan och särskilt JO:s uttalanden
antyder, enligt myndighetens mening, att förfarandet att använda blanketten i stället
för förhör vid snatteribrott anses olämpligt. Möjligen skulle blanketten kunna
användas som komplement till förhör.
Myndigheten kan dock konstatera, att bestämmelsen i FUK 8 § om inhämtande av
skriftlig berättelse inte innehåller föreskrifter om när bestämmelsen kan tillämpas.
Det föreskrivs endast att skriftlig berättelse får infordras i stället för att förhör hålls.
Någon formell lagstiftningsbegränsning att använda blanketten på det sätt som
myndigheten gjort anser myndigheten därför inte föreligga.
Den delen av blanketten som rör underrättelse av misstanke om snatteribrott bör
dock justeras. Enligt JO bör den misstänkte, av rättssäkerhetsskäl och praktiska skäl,
normalt underrättas om misstanken vid ett muntligt förhör även då ett skriftligt
förfarande enligt FUK 8 § används, JO 1997/98 s. 164. Polismyndigheten föreslår
att ett fält inrättas på blanketten där det finns en möjlighet att i undantagsfall, då
omständigheterna är helt okomplicerade i det enskilda fallet, lämna underrättelse om
misstanke.
Avslutningsvis vill myndigheten tillägga att det, på grund av den stora
ärendetillströmningen som finns rörande snatteribrott, skulle medföra avsevärda
olägenheter ur effektivitetssynpunkt, om blanketten inte skulle kunna användas på så
sätt myndigheten tidigare gjort. En lagändring bör då i så fall ske. Den aktuella
blanketten kommer dock inte att användas av myndigheten i avvaktan på JO:s
beslut.
                                                                   Dnr 4766-1999     Sid 5 (11)
                                                                       1849-2000



BB (4766-1999 och 1849-2000)

Utredning

Polismyndigheten i Uppsala län
Av Polismyndighetens i Uppsala län yttrande framgår hur blanketten används inom
myndigheten och myndighetens bedömning av de frågor som ställs i remissen.
I korthet kan följande sägas om blankettens användning. I stället för att kalla den
misstänkte i ett snatteriärende till förhör skickas en blankett till denne. På blanketten
finns utrymme för personuppgifter, berättelse, uppgift om inställning till gärningen
som sådan och till frågan om strafföreläggande, önskemål om försvarare, önskemål
om kompletterande utredning, ekonomiska uppgifter och underskrift. Enligt
blankettens utformning används den också för underrättelse om misstanke om
snatteri. Kopia av samtliga handlingar i ärendet bifogas blanketten och, om den
misstänkte inte påfordrar ytterligare utredning, anses s.k. slutdelgivning ha skett.
Utredningen kan, sedan blanketten har återsänts till myndigheten, anses slutförd och
uppgifterna ligga till grund för lagföring. Blanketten har inte använts när den
misstänkte är under 18 år och bara i klara fall av snatteri.
JO har tidigare tagit upp frågor om användning av blanketter och inhämtande av
skriftliga uppgifter under förundersökningar. I ärendet JO 1997/98 s. 159, som avsåg
utredning i trafikbrottsärenden, uppgav Polismyndigheten i Uppsala att den inte
ansåg att underrättelse om misstanke kunde ske skriftligen och att man därför hade
slutat att använda blanketter för det ändamålet.

Polismyndigheten i Stockholms län
Rikspolisstyrelsen har inhämtat yttrande från Polismyndigheten i Stockholms län där
sättet för användningen framgår.

Rikspolisstyrelsens synpunkter
Rikspolisstyrelsen vill inledningsvis, som i tidigare yttrande (JO dnr 5438–1998
[snattefonärendet]), framhålla vikten av att polisens brottsutredande verksamhet,
med bibehållna krav på rättssäkerhet, effektiviseras i så stor utsträckning som
möjligt. Det hänger samman med att kraven på Polisen ständigt ökar samtidigt som
resurserna inte ökar i motsvarande grad. En smidig handläggning av enklare mål ger
mer resurser till de svårare målen. Det aktuella förfarandet med användande av
blankett har också enligt Polismyndighetens i Uppsala län yttrande lett till stora
rationaliseringsvinster för myndigheten.
Rikspolisstyrelsen yttrar sig i det följande om tillåtligheten och lämpligheten av att, i
stället för förhör, använda sig av en skriftlig berättelse från den misstänkte i ett
snatteriärende. Styrelsen lämnar också synpunkter på frågor om s.k. slutdelgivning.

Skriftlig berättelse
Det normala tillvägagångssättet för att få uppgifter från en person i en
brottsutredning är genom förhör enligt 23 kap. 6 § rättegångsbalken. I stället för att
förhör hålls får skriftlig berättelse infordras (8 § förundersökningskungörelsen
[1947:948]). Det finns inte några formella hinder mot att skriftlig berättelse
infordras också från den misstänkte och att den misstänkte då underrättas om
misstanken enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken (se bl.a. JO 1997/98
s. 159). Det är i stället en lämplighetsfråga i vilken utsträckning metoden kan
användas. Man kan inte generellt uttala att förfarandet är olämpligt vid vissa brott
(JO dnr 4617-1999, som avsåg skriftlig berättelse från målsägande och vittnen). JO
har i det först nämnda ärendet uttalat att ett förfarande med att inhämta uppgifter
från den misstänkte endast i skriftlig form kan tillämpas endast om sakförhållandena
är okomplicerade och att det praktiska användningsområdet för ett sådant förfarande
därför torde vara begränsat.
Utredningen om själva händelseförloppet vid snatterier är i de flesta fall relativt
okomplicerad. Skäl att kalla till förhör för att klarlägga dessa förhållanden behöver
därför normalt inte föreligga. Det saknas vidare anledning att utgå från att den
                                                                         Dnr 4766-1999      Sid 6 (11)
                                                                             1849-2000



      misstänkte skulle ha svårt att skriftligen redogöra för det inträffade. Han eller hon
      får med skriftlig berättelse tid på sig att i lugn och ro beskriva händelseförloppet.
      Ibland, t.ex. när det är oklart om fullbordanspunkten uppnåtts, kan det emellertid
      finnas skäl att hålla ett förhör med den misstänkte. Även i andra situationer som har
      mer med gärningsmannen att göra, t.ex. språksvårigheter eller ålder, kan det också
      finnas anledning att kalla till förhör.
      I ett snatteriärende måste också frågan om den misstänktes uppsåt redas ut. Det låter
      sig sägas att förutsättningarna att göra detta är bättre genom förhör än genom
      skriftlig berättelse. I många fall torde det emellertid också kunna räcka med en
      skriftlig berättelse. Problemen skall inte underskattas, men inte heller överdrivas.
      En effekt av användningen av förfarandet med skriftlig berättelse blir i många fall att
      den misstänkte inte kommer i personlig kontakt med någon polis. Detta kan, som JO
      har gjort i snattefonärendet, kritiseras, men å andra sidan besparas den misstänkte
      omaket med att underkastas ett polisförhör.
      Av det sagda framgår att det måste ske en bedömning i det enskilda fallet om det är
      lämpligt med en skriftlig berättelse vid utredning av snatterier. Rikspolisstyrelsen
      anser därför att förfarandet inte bör användas slentrianmässigt men att det inte heller
      bör generellt förkastas.

      Slutdelgivning
      Innan åtal beslutas skall en s.k. slutdelgivning ske. Detta regleras i 23 kap. 18 §
      första stycket fjärde meningen rättegångsbalken. Hela första stycket lyder:
                Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för
                brottet, skall han, då han hörs, underrättas om misstanken. Den misstänkte
                och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men
                för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid undersökningen. De
                har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra
                vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till
                den misstänkte och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas
                dem. Åtal får inte beslutas, innan detta har skett.
      Underrättelsen som avses i fjärde meningen (s.k. slutdelgivning) behöver inte delges
      enligt delgivningslagen (1970:428) när fråga är om brott för vilket inte är föreskrivet
      svårare straff än fängelse sex månader, dvs. bl.a. snatteri. Underrättelsen får sändas
      med posten om det inte av särskilda skäl kan antas att adressaten inte skulle få
      underrättelsen därigenom (12 a § förundersökningskungörelsen). Slutdelgivning kan
      ske först när utredningen är slutförd och kan redovisas i sin helhet för den
      misstänkte. I enkla brottsutredningar kan det ibland ske redan vid det första förhöret
      med den misstänkte. Det torde dock knappast vara möjligt att slutdelge redan i
      samband med att polisen infordrar en skriftlig berättelse från den misstänkte,
      eftersom utredningen då inte är slutförd. Polismyndigheten i Uppsala län har också
      förklarat att blankettens utformning skall ändras så att den inte längre omfattar
      frågan om slutdelgivning.

      Blankettens utformning
      Ett beslut om att inleda förundersökning skall enligt 1 a §
      förundersökningskungörelsen sättas upp särskilt eller antecknas i akten. Om sådan
      dokumentation inte finns på någon annan handling i akten, bör blanketterna
      kompletteras i den delen. Rikspolisstyrelsen anser i övrigt att det inte finns skäl att
      standardisera användningen genom en centralt framtagen blankett.
I ett beslut den 16 februari 2001 anförde chefsJO Eklundh följande.

Den rättsliga regleringen
Allmänt om förundersökning
De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken
(RB) och förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK). Förundersökning skall
                                                                    Dnr 4766-1999    Sid 7 (11)
                                                                        1849-2000



inledas så snart det, på grund av angivelse eller av annat skäl, finns anledning att
anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § första stycket
RB). Förundersökning inleds av polismyndigheten eller åklagaren (23 kap. 3 §
första stycket RB).

En polisman får redan innan förundersökning har hunnit inledas hålla förhör och
vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen, s.k.
primärutredning (23 kap. 3 § tredje stycket RB). Mer detaljerade regler om
primärutredning finns i 3 a § FUK. En polisman, som ingriper mot ett brott eller
annars kommer till platsen för ett brott eller tar upp anmälan om ett brott, skall
enligt denna bestämmelse vidta de utredningsåtgärder som är möjliga, även om
förundersökning inte hunnit inledas. Utredningen skall om möjligt färdigställas
direkt på plats. Vidtagna åtgärder skall så snart som möjligt anmälas för den som
har rätt att leda förundersökning rörande brottet.

När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen misstänks för
brottet, skall han, då han hörs, underrättas om misstanken (23 kap. 18 § första
stycket RB). Enligt samma lagrum har den misstänkte och hans försvarare vidare
rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad
som har förekommit vid förundersökningen. De har också rätt att ange den
utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt.
Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte och hans
försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Åtal får inte beslutas innan
detta har skett.

I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken
skall han enligt 12 § FUK erhålla underrättelse om att en för brott misstänkt person
är berättigad att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att
under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas.

Skriftlig berättelse
Under en förundersökning får förhör hållas med var och en som antas kunna lämna
upplysningar av betydelse för utredningen (23 kap. 6 § rättegångsbalken). Av 8 §
FUK framgår att man i stället för att hålla förhör får infordra en skriftlig berättelse.

Bestämmelsen i 8 § FUK fick sin nuvarande lydelse efter ett förslag från
Trafikmålskommittén i dess andra delbetänkande Förundersökning (SOU 1967:59).
I detta behandlades bl.a. frågan om inhämtande av skriftliga berättelser under en
förundersökning. Kommitténs uttalanden avsåg i första hand handläggningen av
trafikmål. Kommittén väckte emellertid frågan om inte systemet skulle kunna
användas också i andra utredningar. Det kan i detta hänseende hänvisas till de
uttalanden av kommittén som återges i Polismyndighetens i Stockholms län
yttrande (se s. 138 f. i betänkandet).

Bedömning
Av utredningen framgår att syftet med de av polismyndigheterna använda
blanketterna för snatteriutredningar är att utredningen, med undantag endast av
något enstaka moment, skall genomföras i skriftlig form. Jag kommer i det följande
                                                                    Dnr 4766-1999    Sid 8 (11)
                                                                        1849-2000



att under särskilda rubriker behandla frågorna om skriftlig delgivning av misstanke
och inhämtande av skriftlig berättelse från den misstänkte, fastställandet av den
misstänktes identitet och slutdelgivning.

Användning av skriftlig delgivning av misstanke och skriftlig berättelse i
snatteriutredningar
Frågan om infordrande av en skriftlig berättelse som ersättning för förhör under
förundersökning regleras som nyss nämnts i 8 § FUK. Denna bestämmelse anger
emellertid inte närmare i vilka fall skriftlig berättelse får infordras. Det är således
en lämplighetsfråga i vilken utsträckning metoden skall användas.
Trafikmålskommittén har i denna fråga uttalat bl.a. att metoden i allmänhet bör
komma i fråga endast beträffande målsägande och vittnen. Vid utredningar av
ordningsförseelser, t.ex. vissa överträdelser av reglerna i allmänna ordningsstadgan
(numera ordningslagen [1993:1717]), torde emellertid enligt kommittén den
misstänktes uppfattning med fördel kunna inhämtas genom skriftlig berättelse.
Kommittén ansåg däremot att metoden i allmänhet inte kunde användas annat än
undantagsvis när det var fråga om grövre brottmål. Som exempel på en sådan
undantagssituation nämndes att svar önskades på en viss bestämd sak. I övrigt var
enligt kommittén frågeställningarna i sådana mål ofta alltför invecklade.

Jag har i ett tidigare ärende (JO 1997/98 s. 159), som avsåg den dåvarande
Polismyndigheten i Uppsala, redovisat min syn på möjligheterna att inhämta
skriftliga berättelser från misstänkta. Jag konstaterade därvid att regeln i 8 § FUK
gör det möjligt att under en förundersökning inhämta uppgifter i skriftlig form från
den misstänkte samt att det uppenbarligen har förutsatts att misstankedelgivning
enligt 23 kap. 8 § första stycket RB skall kunna ske skriftligen i samband med att
berättelsen infordras. Jag framhöll emellertid att ett sådant förfarande förutsätter att
sakförhållandena i ärendet är okomplicerade och att det praktiska användnings-
området för förfarandet därför, även inom de snäva ramar som Trafikmåls-
kommittén har angett, torde vara begränsat. Sammanfattningsvis konstaterades i
beslutet att såväl rättssäkerhetsskäl som praktiska skäl talar för att den misstänkte
normalt delges misstanken vid ett muntligt förhör.

I det s.k. snattefonbeslutet (JO 2000/01 s. 137) har jag behandlat de problem som
föreligger vid utredningen av butikssnatterier (s. 166 f.). För att man skall kunna ta
ställning till om ett stöldbrott har förekommit är det nödvändigt att utreda dels om
det i objektivt hänseende har förekommit något som kan kvalificeras som ett
olovligt tillgrepp, dels om den misstänkte har haft uppsåt att tillägna sig det
tillgripna. Som närmare utvecklas i beslutet är utredningen av butikstillgrepp
förenad med särskilda svårigheter i båda dessa hänseenden. Såvitt gäller snatteri
tillkommer att försök till sådant brott är straffritt. En särskild komplikation är här
att gränsdragningen mellan stöld och snatteri inte bestäms enbart av det tillgripnas
värde utan också av andra omständigheter av mångskiftande slag. Erfarenheter från
det praktiska rättslivet visar att det i fråga om butikstillgrepp inte är ovanligt att
förundersökningar läggs ned och åtal ogillas på den grunden att det inte föreligger
något fullbordat snatteribrott eller att tillägnelseuppsåt inte kunnat styrkas.
                                                                     Dnr 4766-1999    Sid 9 (11)
                                                                         1849-2000



Man kan således vid utredningen av ett butikstillgrepp inte nöja sig med ett enkelt
erkännande av den misstänkte. Händelseförloppet måste i stället klarläggas i alla de
hänseenden som krävs för att man skall kunna göra ett välgrundat ställningstagande
i ansvarsfrågan. I det lagstiftningsärende som föranleddes av Åklagarutredningens
betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende uttalades bl.a. att det
ofta torde krävas goda kunskaper i straffrätt för att avgöra om situationen är
problematisk ur rättslig synvinkel eller inte (se prop. 1994/95:23 s. 106 f.).

Av det nu sagda framgår att butikssnatteri generellt sett inte är en brottstyp av
alldeles okomplicerat slag. En förutsättning för att beslutsfattaren skall kunna ta
ställning i ansvarsfrågan på ett riktigt sätt är uppenbarligen att den misstänkte har
lämnat en redogörelse för det inträffade som på ett tillfredsställande sätt belyser de
olika moment i händelseförloppet som är av betydelse för den rättsliga
bedömningen av det inträffade. För att den misstänkte å sin sida skall kunna ta
ställning till en anklagelse om snatteri på ett rationellt och välövervägt sätt måste
han bl.a. ha klart för sig vad som i objektivt hänseende krävs för att ett fullbordat
snatteribrott skall föreligga samt inse vad som fordras för att gärningen skall anses
ha begåtts uppsåtligen. Det finns en betydande risk för att en skriftlig berättelse
från den misstänkte i många fall inte kommer att uppfylla de krav som måste ställas
på en sådan. Man måste i detta sammanhang särskilt beakta att förmågan att
uttrycka sig i skrift i hög grad varierar från en person till en annan. Ett muntligt
förhör ger utredaren helt andra möjligheter att få de rättsligt relevanta
frågeställningarna belysta på ett tillfredsställande sätt. Han kan vid ett sådant förhör
exempelvis genom frågor och påpekanden direkt avhjälpa otydligheter och
ofullständigheter i den misstänktes berättelse.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att inhämtande av en skriftlig berättelse
från den misstänkte som ersättning för ett muntligt förhör i allmänhet inte är någon
lämplig utredningsmetod i snatteriutredningar.

Fastställandet av den misstänktes identitet
Jag kan också vad gäller frågan om identifieringen av en misstänkt hänvisa till
mina uttalanden i snattefonärendet (s. 162 f.).

Det får självfallet inte förekomma att någon felaktigt blir föremål för åtal eller
tillställs ett strafföreläggande av det skälet att den person som har blivit ertappad
med ett brottsligt handlande inte har blivit identifierad på ett godtagbart sätt.
Identifieringen av brottsmisstänkta personer är ett centralt inslag i förfarandena att
rapportera brott som har kommit till en polismans kännedom och att upprätta
brottsanmälningar. Dessa förfaranden utgör åtgärder vid myndighetsutövning (se
NJA 1994 s. 325) och kan därför inte utan uttryckligt lagstöd helt eller delvis
överlåtas till ett enskilt rättssubjekt (jfr 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen).
Det är således en uppgift för polisen att identifiera den som är misstänkt för
snatteri.

Det ligger i sakens natur att en identitetskontroll, för att uppfylla rättssäkerhetens
krav, måste göras vid ett personligt sammanträffande mellan den misstänkte och
den befattningshavare inom polisen som har till uppgift att utföra kontrollen. Ett
                                                                   Dnr 4766-1999      Sid 10 (11)
                                                                       1849-2000



sådant förfarande ger möjlighet till kontroll av legitimationshandlingar eller
användning av andra tillförlitliga metoder som utnyttjande av kopior av foto och
passunderlag från passregistret.

Det får således över huvud taget inte förekomma att en blankett avsedd för
lämnande av en skriftlig berättelse tillställs en misstänkt som inte dessförinnan har
identifierats på nu angivet sätt, t.ex. i samband med att polis har kommit till
platsen. Enligt vad Polismyndigheten i Stockholm har uppgett använder den inte
blanketten om inte kravet på en tillfredsställande identifiering av den misstänkte är
uppfyllt. Jag vill i sammanhanget erinra om att en polisman som kommer till en
brottsplats enligt reglerna om s.k. primärutredning om möjligt skall färdigställa
utredningen på plats. Om utredningen färdigställs direkt på platsen, finns det
uppenbarligen över huvud taget inte någon anledning att fordra in en skriftlig
berättelse från den misstänkte.

Så kallad slutdelgivning enligt 23 kap. 18 § första stycket RB
Reglerna i 23 kap. 18 § första stycket RB ger den misstänkte och hans försvarare
rätt bl.a. att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser
nödvändigt. Underrättelse om detta skall lämnas eller sändas till den misstänkte
och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem (s.k. slutdelgivning).
Åtal får inte beslutas, innan detta har skett. Frågan om formerna för slutdelgivning
har behandlats i ett antal JO-ärenden (se t.ex. JO 1996/97 s. 64 och 72 samt
1997/98 s. 164).

Genom reglerna i 23 kap. 18 § RB säkerställs att den misstänkte får tillfälle att
lämna synpunkter på den utredning som har genomförts och att framställa
önskemål om att den skall kompletteras i något avseende, innan åklagaren tar
ställning i åtalsfrågan. Han får härigenom möjlighet att tillföra ärendet uppgifter
som kan ha betydelse för frågan om lagföring skall ske.

Som framhålls i Rikspolisstyrelsens yttrande är det inte möjligt att slutdelge den
misstänkte redan i samband med att polisen fordrar in en skriftlig berättelse från
honom, eftersom utredningen då ännu inte är slutförd.

Sammanfattande anmärkningar
Vad som har sagts i det föregående kan sammanfattas på följande sätt.

Förundersökningskungörelsen tillåter enligt sin ordalydelse att man under en
förundersökning inhämtar uppgifter i skriftlig form från den misstänkte, och det har
uppenbarligen förutsatts att denne i samband därmed skriftligen får underrättas om
misstanken enligt 23 kap. 8 § första stycket RB. Ett sådant förfarande förutsätter
emellertid att sakförhållandena i ärendet är okomplicerade. Som närmare har
utvecklats i det föregående är detta ofta inte fallet i snatteriutredningar.

Härtill kommer att identifieringen av den misstänkte under alla förhållanden måste
göras vid ett personligt sammanträffande mellan den misstänkte och en
befattningshavare vid polisen. En grundläggande förutsättning för att uppgifter som
lämnas på en blankett av det här aktuella slaget skall kunna läggas till grund för ett
                                                                   Dnr 4766-1999   Sid 11 (11)
                                                                       1849-2000



ställningstagande i ansvarsfrågan är att det inte kan råda något tvivel om att
uppgifterna verkligen härrör från den misstänkte.

Det är vidare inte rättsligen möjligt att slutdelge den misstänkte enligt 23 kap. 18 §
första stycket RB genom att tillställa honom en blankett där han samtidigt för första
gången delges misstanke enligt samma lagrum och uppmanas att dels ta ställning
till misstanken, dels lämna en egen redogörelse för det inträffade.

Det sagda medför sammantaget att användningsområdet för blanketter för
infordrande av skriftliga berättelser från misstänkta i snatteriutredningar framstår
som synnerligen begränsat.
