# Uttalanden angående polisens publicering av bilder från övervakningskameror på Internet i syfte att få allmänhetens hjälp att
identifiera personer misstänkta för brott

JO 2010-12-21 dnr 4787-2009

BESLUT
                                                                           Datum                      Dnr                        Sid
                                                                           2010-12-21                 4787-2009                1 (13)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden angående polisens publicering av bilder från
                        övervakningskameror på Internet i syfte att få allmänhetens hjälp att
                        identifiera personer misstänkta för brott


                          Beslutet i korthet: Polismyndigheten i Skåne har, i syfte att få allmänhetens hjälp att
                          identifiera personer misstänkta för brott, publicerat bilder från övervakningskameror på
                          Internet. Enligt min uppfattning krävs, för att en sådan åtgärd ska vara rättsenlig och
                          lämplig i övrigt, att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen, att bilderna visar någon
                          som utför vad som objektivt sett är ett brott eller försök till brott och att det för brottet inte
                          ska vara föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. - Om det rör sig om
                          särskilt grov brottslighet eller om den misstänkte på goda grunder kan antas vara farlig för
                          allmänheten eller enskilda, kan en publicering undantagsvis vara försvarbar även utan ett
                          så starkt bevisläge.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan som kom in till JO den 28 augusti 2009 klagomål mot
                        Polismyndigheten i Skåne med anledning av att myndigheten tillkännagett att den, i
                        syfte att få allmänhetens hjälp att identifiera misstänkta personer, kunde komma att
                        publicera bilder från övervakningskameror på sin hemsida på Internet.

## Utredningen

Polismyndigheten anmodades att komma in med yttrande över vilka rättsliga och
                        övriga överväganden som föregick det ovan nämnda beslutet att, under vissa
                        förutsättningar, publicera bilder från övervakningskameror på sin hemsida.

                        Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren BB) kom in med ett yttrande,
                        varvid sammanfattningsvis anfördes att polismyndigheten anser att publicering av
                        övervakningsbilder på Internet inte strider mot gällande bestämmelser, men att det i
                        varje enskilt fall krävs noggranna lämplighetsöverväganden inför en sådan
                        publicering. Genom de krav som myndigheten ställt upp i en upprättad
                        tjänsteföreskrift ansåg myndigheten att en rimlig avvägning mellan de motstående
                        intressena, å ena sidan kravet på att polisen utreder och lagför brott och å andra
                        sidan skyddet för den enskildes integritet, uppnåtts.

                        Det inhämtades därefter att Rikspolisstyrelsen begärt ett s.k. samråd med
                        Datainspektionen avseende lagligheten i polisens publicering av personuppgifter på


 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                         Dnr 4787-2009     Sid 2 (13)




Internet generellt sett och att Datainspektionen den 30 november 2009 avgett ett
sådant yttrande. I yttrandet anförde Datainspektionen sammanfattningsvis att en
publicering endast i undantagsfall, t.ex. om det rör sig om särskilt grov brottslighet
eller då gärningsmannen på goda grunder kan antas vara farlig för allmänheten
eller enskilda, är förenlig med bestämmelserna i personuppgiftslagen.
Datainspektionen ifrågasatte också om en tillräckligt ingående sekretessprövning
kan göras med det begränsade material som polisen disponerar och uppgav
slutligen att den anser att de närmare förutsättningarna för polisens publicering av
personuppgifter på Internet bör författningsregleras.

Rikspolisstyrelsen anmodades därefter att komma in med ett yttrande över
styrelsens uppfattning såväl vad gäller rättsenligheten av att i brottsutredande syfte
publicera bilder från övervakningskameror på polisens hemsidor på Internet som i
fråga om lämpligheten av att så sker.

Rikspolisstyrelsen (rikspolischefen CC) kom in med ett yttrande och anförde bl.a.
följande.

      Allmänna utgångspunkter
      Publicering av bilder på brottsmisstänkta personer på Internet har varit föremål för
      olika överväganden under 2000-talet. Polisdatautredningen föreslog i betänkandet
      Behandling av personuppgifter i polisens verksamhet år 2001 att frågan borde
      lagregleras. Förslaget omfattade även personer som betraktas som farliga (SOU
      2001:92 s. 180 f.). I departementspromemorian Behandling av personuppgifter i
      polisens brottsbekämpande verksamhet (Ds 2007:43) konstaterades däremot att det
      vare sig av integritetsskäl eller av andra skäl fanns behov av någon reglering utan att
      polisen, som vid all annan personuppgiftsbehandling, skulle överväga de allmänna
      förutsättningarna för en publicering och göra en bedömning av om det var lämpligt
      ur integritetssynpunkt. Förslaget till ny polisdatalag som nu är föremål för
      riksdagsbehandling innehåller ingen regel gällande publicering av bilder på Internet
      (se närmare prop. 2009/10:85).
      Justitiekanslerns (JK) beslut från år 2007 (Beslut 2007-09-25; Dnr 1803-0731) som
      gällde just publicering av bilder på enskilda är av särskilt intresse. Det gällde bilder
      på en målsägande som förekom på en övervakningsfilm när ett rånförsök gjordes.
      Polisen hade bl.a. lagt ut en del av övervakningsfilmen på sin hemsida. JK uttalade
      bl.a. att det vid sidan av sekretesslagens bestämmelser inte finns något generellt
      hinder för polis och åklagare att lämna ut uppgifter ur en förundersökning till
      allmänheten, t.ex. genom publicering på polisens hemsida, för det fall det bedöms
      erforderligt för den brottsutredande verksamheten. Däremot ska polisen noga
      överväga konsekvenserna av offentliggörandet.
      Rikspolisstyrelsen vill inledningsvis anföra att styrelsen i allt väsentligt ställer sig
      bakom Polismyndighetens i Skåne bedömning av rättsläget och de
      verksamhetsbehov som föreligger för publicering av misstänkta personer på Internet
      samt under vilka närmare förutsättningar sådan publicering bör kunna ske.
      Rikspolisstyrelsen vill särskilt anföra följande.

      Polisdatalagen och personuppgiftslagen
      Polisdatalagen gäller utöver personuppgiftslagen vid behandling av personuppgifter
      i polisens verksamhet. Eftersom polisdatalagen saknar särskilda bestämmelser om
      publicering av bilder på Internet ska bedömningen ske utifrån personuppgiftslagens
      bestämmelser.
                                                                  Dnr 4787-2009    Sid 3 (13)




Rikspolisstyrelsen delar den bedömning som Datainspektionen gjort, nämligen att
personuppgifterna får anses ingå i ett strukturerat material på vilket
personuppgiftslagens hanteringsregler är tillämpliga. Det innebär i princip att en
behandling ska vara förenlig med lagens samtliga bestämmelser. Rikspolisstyrelsen
menar också, liksom Datainspektionen, att den nu aktuella behandlingen är förenlig
med de grundläggande kraven i 9 § personuppgiftslagen. Beträffande
tillåtlighetsbedömningen enligt 10 § personuppgiftslagen gör Rikspolisstyrelsen
däremot en annan bedömning än Datainspektionen.
I 10 § personuppgiftslagen anges när det är tillåtet att behandla personuppgifter.
Personuppgifter får behandlas utan samtycke om behandlingen anses nödvändig
utifrån ett visst syfte. 1 10 § d anges att personuppgifter får behandlas om det är
nödvändigt för att utföra en arbetsuppgift av allmänt intresse, 1 10 § e nämnda lag
anges att personuppgifter får behandlas om behandlingen anses nödvändig för att en
arbetsuppgift i samband med att myndighetsutövning ska kunna utföras.
I kommentaren till personuppgiftslagen (Sören Öman, Hans-Olof Lindblom;
Personuppgiftslagen En kommentar; 3:e upplagan, s. 182 f.) uttalas att vad
nödvändighetskravet närmare innebär inte är helt klart. En personuppgift torde vara
nödvändig att behandla om ändamålet inte kan realiseras om inte uppgiften får
användas. Nödvändighetskravet torde däremot inte innebära att det ska vara faktiskt
omöjligt att utföra en arbetsuppgift utan sådan behandling av personuppgifter som
omfattas av lagen, utan det räcker sannolikt att det innebär en påtaglig förenkling att
personuppgifterna behandlas elektroniskt. Om däremot en arbetsuppgift kan utföras
nästan lika enkelt och billigt utan att personuppgifterna behandlas, kan det inte anses
nödvändigt att behandla dem.
Vad särskilt gäller bestämmelsen i punkten e konstateras i kommentaren att genom
den bestämmelsen torde en stor del av den behandling av personuppgifter som utförs
inom den offentliga sektorn vara tillåten, i vart fall när det gäller den egentliga
sakverksamheten (aa s. 192).
Med tanke på den närmare utformningen av bestämmelserna i punkten d respektive
e och mot bakgrund av uttalanden i förarbetena ligger det enligt Rikspolisstyrelsens
bedömning närmast till hands att göra bedömningen utifrån bestämmelsen i punkten
e.
Mot bakgrund av vad som sägs i förarbetena menar Rikspolisstyrelsen att det får
anses nödvändigt i bestämmelsens mening att publicera en bild på en misstänkt
gärningsman om detta är en förutsättning för att kunna komma vidare i en
brottsutredning. I en sådan situation måste förutsättningarna för behandling av
personuppgifter enligt 10 § e anses vara uppfyllda och behandlingen tillåten enligt
bestämmelsen. I en situation där publicering bedöms som den i princip enda
framkomliga vägen för att komma vidare i en utredning avseende viss allvarligare
brottslighet skulle det enligt Rikspolisstyrelsen t.o.m. kunna uppfattas som stötande
om förundersökningen lades ned trots att det finns material som skulle kunna binda
en gärningsman till brottet. Rikspolisstyrelsen menar att förarbetsuttalandena till och
med ger stöd för att publicera bilder även i andra fall än när detta är en absolut
förutsättning för utredningens fortsatta bedrivande.
Datainspektionen menar dock att vare sig bestämmelsen i 10 § d eller e är tillämplig
på polisens publicering av bilder på Internet. Som skäl anges att det ur en polisiär
synvinkel inte kan anses nödvändigt i personuppgiftslagens mening att lämna ut
övervakningsbilder genom att publicera dem på Internet. Enligt Datainspektionen
kan däremot bestämmelsen i 10 § f, dvs. efter en intresseavvägning, åberopas som
grund för sådan publicering. Eftersom det i paragrafen uppställda nödvändighets-
kriteriet är en förutsättning även för tillämpningen av 10 § f blir Datainspektionens
resonemang något svårförståeligt.
Datainspektionen anser således att den enda rättsliga grunden i 10 § person-
uppgiftslagen för polisen att publicera bilder på misstänkta gärningsman är punkten
f. I sitt yttrande utvecklar Datainspektionen vidare vilka kriterier som bör gälla för
                                                                  Dnr 4787-2009     Sid 4 (13)




den intresseavvägning som ska göras enligt bestämmelsen. Rikspolisstyrelsen kan
bara konstatera att det över huvud taget inte är praktiskt möjligt att tillämpa dessa
kriterier och göra de bedömningar som i så fall skulle krävas.
Vidare anser Rikspolisstyrelsen att de intressen som Datainspektionen vill skydda
genom uppställandet av dessa kriterier får anses väl tillgodosedda genom annan
lagstiftning, bl.a. 23 kap. 4 § rättegångsbalken som stadgar att en förundersökning
ska bedrivas så att någon inte onödigt utsätts för misstanke eller annan olägenhet.
Vad gäller tillämpligheten av 33 § personuppgiftslagen gör Rikspolisstyrelsen ingen
annan bedömning än Polismyndigheten i Skåne.
Rikspolisstyrelsens uppfattning är således att varken polisdatalagens eller
personuppgiftslagen bestämmelser hindrar det nu aktuella förfarandet.

Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Bestämmelser om sekretess till skydd för den brottsförebyggande och
brottsutredande verksamheten finns bl.a. i 18 kap. 1 § offentlighets- och
sekretesslagen (2009:400). Sekretess till skydd för uppgifter om enskilds personliga
och ekonomiska förhållanden i en förundersökning regleras i 35 kap. 1 § samma lag.
Enligt 10 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen hindrar inte sekretess till skydd
för en enskild att en uppgift lämnas ut till en annan enskild eller till en myndighet,
om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin
verksamhet.
Av kommentaren till offentlighets- och sekretesslagen (Eva Lenberg Ulrika Geijer,
Anna Tansjö; Offentlighets- och sekretesslagen. En kommentar; 1:a upplagan, s.
10:2:1) framgår att bestämmelsen ska tillämpas restriktivt och att sekretessen enbart
får efterges i sådana fall då ett utlämnande är en nödvändig förutsättning för att en
myndighet ska kunna fullgöra ett visst åliggande. Rikspolisstyrelsen anser att i de
fall när, såsom också Polismyndigheten i Skåne har resonerat, i princip alla andra
utredningsåtgärder är uttömda bör det vara möjligt att med stöd av bestämmelsen
lämna ut en bild på en misstänkt gärningsman genom publicering på Internet såsom
en sista åtgärd för att utreda brottet. Styrelsen menar att detta gäller även om det är
fråga om en sekretessbestämmelse med s.k. omvänt skaderekvisit.
Datainspektionen aktualiserar i sitt yttrande bestämmelsen i 21 kap. 7 §
offentlighets- och sekretesslagen. Enligt den bestämmelsen gäller sekretess för
personuppgift om det kan antas att ett utlämnade skulle medföra att uppgiften
behandlas i strid med personuppgiftslagen. Ett generellt förbud gäller alltså för att
lämna ut personuppgifter om det kan antas att utlämnandet skulle innebära att
uppgiften behandlas i strid med personuppgiftslagen. Bedömningen ska då inte ta
sikte på myndighetens utlämnande av uppgifter utan i stället avse om det kan antas
att uppgifterna efter utlämnandet kommer att behandlas i strid med
personuppgiftslagen. Datainspektionen har i detta sammanhang sett farhågor med att
uppgifterna utgör sådana uppgifter om lagöverträdelser m.m. som avses i 21 §
personuppgiftslagen. Sådana uppgifter får nämligen behandlas i strukturerad form
endast av myndigheter. Enligt kommentaren till offentlighets- och sekretesslagen
(Eva Lenberg m.fl. a.a., s. 21:7:1) torde dock risken för sådan skada som anges i
bestämmelsen i praktiken aktualiseras bara vid massuttag i någon form av uppgifter.
I likhet med Polismyndigheten i Skåne anser således Rikspolisstyrelsen att
offentlighets- och sekretesslagen, enligt vad som ovan sagts, inte hindrar en
publicering av bilder på Internet.

Lämplighetsbedömning
Rikspolisstyrelsen anser således att det inte föreligger några formella rättsliga hinder
för polisen att publicera bilder på brottsmisstänkta personer på Internet.
Att publicera bilder på personer misstänkta för brott på Internet måste i sig betraktas
som ett intrång i den personliga integriteten. Det är därför viktigt att detta sker med
                                                                    Dnr 4787-2009     Sid 5 (13)




försiktighet och efter en noggrann avvägning mellan intresset av att utreda brott och
den enskildes intresse av integritet. Även om det i svensk rätt saknas en regel om
allmänt skydd för den enskildes personliga integritet ska självfallet en myndighet
vid tillämpningen av gällande bestämmelser beakta den enskildes integritet (1 kap. 2
§ fjärde stycket regeringsformen).
I dag finns ett behov av att i verksamheten kunna använda sig av alla möjligheter
som lagstiftaren medger för att skapa effektiva arbetsmetoder och öka effektiviteten
i utredningsverksamheten så att polisen kan fullgöra sitt uppdrag enligt 2 §
polislagen (1984:387). Digital media förekommer i förundersökningar i långt större
utsträckning än för bara några år sedan. I en stor del av ärendena har
gärningsmannen fångats på bild utan att denne kunnat identifieras. Polisen har
således i dag ett stort antal ärenden där den enda möjligheten att komma vidare i
utredningen är att söka allmänhetens hjälp med identifiering av den misstänkte
gärningsmannen.
 För att kameraövervakning utöver att användas i brottsförebyggande syfte även på
ett effektivt sätt ska kunna bidra till att öka antalet uppklarade brott menar
Rikspolisstyrelsen att det är angeläget att bilder från övervakningen under vissa
förutsättningar ska kunna publiceras på Internet.
Av visst intresse i sammanhanget är två av Regeringsrätten nyligen meddelade
domar den 11 februari 2010 (mål nr 7834-08, 7872-08). I domarna gör
Regeringsrätten bedömningen att övervakningsintresset beträffande vissa
brottsutsatta områden, då andra åtgärder inte visat sig tillräckligt effektiva, är större
än det starka integritetsintresset och därmed meddelat tillstånd till allmän
kameraövervakning av vissa områden i centrala Stockholm. Regeringsrätten har i
avgörandena funnit att det finns ett stort behov av allmän kameraövervakning.
I likhet med Polismyndigheten i Skåne anser Rikspolisstyrelsen att det ur ett
integritetsperspektiv är viktigt att det finns tydliga kriterier för när publicering av
misstänkta gärningsmän på Internet ska kunna ske. Detta skapar också
förutsättningar för en enhetlig tillämpning runt om i landet. De tjänsteföreskrifter
som Polismyndigheten i Skåne har tagit fram är enligt Rikspolisstyrelsens mening
väl genomarbetade och kan med fördel användas som utgångspunkt för det fall
Rikspolisstyrelsen beslutar att ta fram riktlinjer på området. Vad särskilt gäller
frågan om hur allvarlig brottslighet det bör vara fråga om vill Rikspolisstyrelsen
framhålla följande.
Enligt Datainspektionens bedömning bör det vara fråga om särskilt allvarlig
brottslighet för att publicering ska få ske och synes härvid ansluta sig till det förslag
som Polisdatautredningen lade fram i sitt betänkande, dvs. att misstanken ska avse
ett brott för vilket inte lindrigare straff än fängelse i två år är föreskrivet.
Ett sådant krav skulle medföra att publicering inte kan komma i fråga när det
exempelvis gäller misstanke om grov misshandel, eftersom påföljden för det brottet
är fängelse lägst ett och högst tio år. En misshandel är att betrakta som grov om
gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller
allvarlig sjukdom eller på annat sätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Det är
således fråga om ett mycket allvarligt brott. Andra mycket allvarliga brott som inte
skulle komma att omfattas är exempelvis olaga frihetsberövande, rån och
allmänfarlig ödeläggelse. Det handlar här om brott för vilka minimistraffet är ett års
fängelse. Att använda publicering av bilder på personer som är misstänkta för sådan
allvarlig brottslighet måste rimligen anses vara motiverat även ur ett
integritetsperspektiv.
I likhet med den uppfattning som Polismyndigheten i Skåne redovisar i sitt yttrande
kan det emellertid finnas skäl att tillåta publicering även när det gäller vissa andra
brott.
Som nämnts ovan har polisen i dag ett stort antal ärenden där den enda möjligheten
att komma vidare i utredningen bedömts vara att söka allmänhetens hjälp med
identifiering av den misstänkte gärningsmannen. Exempel på sådana ärenden är
                                                                     Dnr 4787-2009     Sid 6 (13)




      brottsutredningar som gäller grov skadegörelse, omfattande bedrägerier, utpressning
      eller stöld där den misstänkte gärningsmannen fångats av en kamera vid en banks
      uttagsautomat eller av övervakningskameran i en taxi. Även i många fall av
      misshandel saknas möjligheter att gå vidare på grund av att den misstänkte
      gärningsmannen inte kan identifieras. Det bör framhållas att vissa av dessa brott är
      s.k. mängdbrott vilka utgör en mycket stor del av den totala brottsligheten och som
      polisen har att prioritera.
      Det är här fråga om brott för vilka fängelse i två år ingår i straffskalan. Mot
      bakgrund av vad som sagts ovan bör polisen kunna publicera bilder av misstänkta
      gärningsmän även vid sådana brott.
I ett beslut den 21 december 2010 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Inledning
Polismyndigheten i Skåne har, i syfte att få allmänhetens hjälp att identifiera
personer misstänkta för brott, publicerat bilder från övervakningskameror på
myndighetens hemsida på Internet.

Enligt den tjänsteföreskrift som gäller för publiceringen krävs för att publicering
ska få ske att det sker under en pågående förundersökning i aktuellt brott, att det för
brottet ingår två års fängelse i straffskalan och att det är av väsentlig vikt för
utredningen av brottet att bilden publiceras.

Såväl polismyndigheten som Rikspolisstyrelsen har ansett att publiceringen är
rättsenlig och, om de förutsättningar som uppställs i tjänsteföreskriften är
uppfyllda, lämplig.

Jag gör ingen annan bedömning än polismyndigheten och Rikspolisstyrelsen
beträffande vilka lagar som ska tillämpas vid en prövning av rättsenligheten och
lämpligheten i övrigt av publiceringen. Således kommer jag nedan att bedöma om
och i så fall under vilka förutsättningar som en publicering av bilder på misstänkta
på Internet är förenlig med i första hand bestämmelserna i personuppgiftslagen
(1998:204), PUL, och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL.

Publiceringens förenlighet med bestämmelserna i personuppgiftslagen
Bestämmelser om polisens behandling av personuppgifter finns i polisdatalagen
(1998:622). Polisdatalagen gäller utöver personuppgiftslagen och innehåller de
särregler som har ansetts nödvändiga i polisens verksamhet. Några särregler
beträffande den behandling av personuppgifter som här är aktuell finns emellertid
inte. Således är det bestämmelserna i personuppgiftslagen som ska tillämpas.

I 9 § PUL anges de grundläggande kraven på behandlingen av personuppgifter. För
att en viss behandling ska vara laglig krävs inte bara att behandlingen av
personuppgifter utförs i enlighet med dessa krav, utan behandlingen måste också
kunna hänföras till något av de fall som anges i 10 § PUL, där det finns en
uttömmande uppräkning av i vilka fall behandling av personuppgifter utan den
registrerades samtycke är tillåten. Kan en tilltänkt behandling inte hänföras till
                                                                    Dnr 4787-2009   Sid 7 (13)




något av de fall som anges i 10 §, är behandlingen otillåten och får inte
genomföras.

I 5 a § PUL, den s.k. missbruksregeln, föreskrivs dock att bl.a. bestämmelserna i 9
och 10 §§ inte behöver tillämpas på behandling av personuppgifter som inte ingår i
eller är avsedda att ingå i en samling av personuppgifter som har strukturerats för
att påtagligt underlätta sökning efter eller sammanställning av personuppgifter. För
sådan behandling gäller dock att den inte får utföras om den innebär en kränkning
av den registrerades personliga integritet. Polismyndigheten har ansett att denna
bestämmelse är tillämplig i det aktuella ärendet.

Datainspektionen har däremot, i det ovan nämnda samrådsyttrandet, inte ansett att
bestämmelsen i 5 a § PUL är tillämplig och Rikspolisstyrelsen har instämt i denna
bedömning. Jag har ingen annan uppfattning. Det är ju här närmast fråga om
personuppgifter i form av bilder som utlämnas, och därmed behandlas, på ett sätt
som syftar till att påtagligt underlätta för allmänheten att söka efter och ta del av
just dessa personuppgifter.

För att den aktuella behandlingen av personuppgifter ska vara tillåten enligt
personuppgiftslagen krävs således att den kan hänföras till något av de fall som
anges i lagens 10 §. Rikspolisstyrelsen har ansett att det ligger närmast till hands att
göra bedömningen utifrån bestämmelsen i 10 § e, enligt vilken behandling får ske
bl.a. om den är nödvändig för att den personuppgiftsansvarige ska kunna utföra en
arbetsuppgift i samband med myndighetsutövning.

Datainspektionen har å andra sidan bedömt saken så att en behandling av
personuppgifter bestående i att lämna ut övervakningsbilder genom att publicera
dem på Internet inte i personuppgiftslagens mening kan anses nödvändig för att en
arbetsuppgift i samband med myndighetsutövning ska kunna utföras. En annan sak
är att bestämmelsen tillåter att polismyndigheten samlar in och internt behandlar
bilderna automatiserat, för att t.ex. kunna färdigställa ett
förundersökningsprotokoll.

Det är odiskutabelt en polisiär arbetsuppgift att identifiera och eftersöka den som är
misstänkt för brott för att kunna gripa och lagföra denne. Jag anser emellertid för
min del att behandling av personuppgifter bestående i att uppgifter om personer
misstänkta för brott lämnas ut genom publicering på Internet generellt sett inte kan
anses nödvändig för att polisen ska kunna utföra arbetsuppgiften att utreda brott.
Däremot kan givetvis, som Datainspektionen påpekat, samma personuppgifter
samlas in och internt behandlas automatiserat.

Enligt min mening kan dock en publicering av bilder på en misstänkt på Internet – i
enskilda fall och under vissa förutsättningar – anses nödvändig för att utföra en
polisiär arbetsuppgift.

Jag anser därför att det ligger närmare till hands att bedöma tillåtligheten av den
aktuella behandlingen av personuppgifterna genom att tillämpa den bestämmelse
                                                                       Dnr 4787-2009     Sid 8 (13)




av generalklausulskaraktär som finns i 10 § f PUL. Enligt den bestämmelsen får en
behandling av personuppgifter ske om den är nödvändig för att ett ändamål som rör
ett berättigat intresse hos den personuppgiftsansvarige ska kunna tillgodoses, om
detta intresse väger tyngre än den registrerades intresse av skydd mot kränkning av
den personliga integriteten.

För att avgöra om en publicering är tillåten enligt den bestämmelsen krävs således
att det görs en avvägning mellan polisens intresse av att i visst fall utreda ett brott,
som väl i och för sig alltid får anses vara berättigat, och den enskildes intresse av
skydd för sin personliga integritet. En publicering av övervakningsbilder kan alltså
vara tillåten med stöd av personuppgiftslagen. Jag återkommer senare i detta beslut
till vilka förutsättningar som enligt min mening bör vara uppfyllda för att en
publicering av övervakningsbilder ska vara försvarbar.

Det bör slutligen nämnas att en ny polisdatalag (2010:361) träder i kraft den 1 mars
2012. Enligt 2 kap. 1 § i nya polisdatalagen gäller den lagen, med vissa undantag, i
stället för personuppgiftslagen. Detta innebär bl.a. att bestämmelserna i 10 § PUL
inte längre kommer att bli tillämpliga på bl.a. polisens brottsutredande verksamhet.
Dock kommer de grundläggande krav på behandling av personuppgifter som
framgår av 9 § PUL att i huvudsak alltjämt vara tillämpliga. Det finns inte heller i
den nya polisdatalagen någon bestämmelse som uttryckligen tar sikte på den
behandling av personuppgifter som är aktuell i detta ärende.

Publiceringens förenlighet med bestämmelserna i offentlighets- och
sekretesslagen
I 18 kap 1 § OSL finns bestämmelser om sekretess till skydd för det allmännas
brottsförebyggande eller brottsbeivrande verksamhet. Eftersom den aktuella
publiceringen görs i syfte att utreda ett brott får det anses självklart att polisen
bedömt att publiceringen inte kan anses störa utredningen.

Enligt 35 kap. 1 § OSL gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga och
ekonomiska förhållanden i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i
brottmål om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon närstående till denne lider skada eller men. För sådana uppgifter gäller
således en presumtion för sekretess.

Beträffande uppgift om namnet på den misstänkte i en förundersökning anförde
lagstiftaren i proposition 2003/04:93 s. 66 följande.

      Inte heller när det gäller förundersökningsfallen kan en uppgift om den misstänktes
      namn anses utgöra en typiskt sett harmlös uppgift. Det kan tvärtom i stället antas att
      personen i fråga blir utsatt för andras missaktning om uppgiften att denne är
      misstänkt för brott kommer ut. Uppgift om att någon är misstänkt för brott får
      således i normalfallet anses vara så pass känslig att uppgiften omfattas av sekretess
      även vid tillämpning av ett rakt skaderekvisit (dvs. när det råder en presumtion för
      offentlighet, JO:s anmärkning).
                                                                  Dnr 4787-2009   Sid 9 (13)




Jag kan inte inse att bedömningen skulle bli annorlunda när det gäller en bild på
den misstänkte. Det kan väl till och med sägas att en bild många gånger är lättare
att knyta till en viss person än vad enbart en namnuppgift är.

Utgångspunkten för bedömningen måste enligt min uppfattning mot denna
bakgrund vara att bilder från en övervakningskamera som ingår i en
förundersökning och som är så tydliga att misstänkta personer kan identifieras,
omfattas av sekretess. Det bör även anmärkas att presumtionen för sekretess enligt
bestämmelsen torde bli starkare ju allvarligare brott som misstankarna rör – detta
eftersom det normalt sett måste anses vara större risk att den enskilde eller någon
närstående till denne lider skada eller men om misstankarna rör ett allvarligt brott
än om det gäller ett mer bagatellartat sådant.

Enligt 21 kap. 7 § OSL gäller vidare sekretess för personuppgift, om det kan antas
att ett utlämnande skulle medföra att uppgiften behandlas i strid med
personuppgiftslagen. Bestämmelsen innefattar inte någon tystnadsplikt i vanlig
bemärkelse. Risk för sådan skada som anges i bestämmelsen torde nämligen i
praktiken aktualiseras bara i samband med utlämnanden av allmänna handlingar.
Dock kan andra bestämmelser om sekretess också vara tillämpliga på
personuppgifterna i fråga och i sådana fall föreligger också tystnadsplikt för
uppgifterna. Bedömningen ska inte ta sikte på om myndighetens utlämnande av
uppgifter skulle strida mot personuppgiftslagen, utan ska avse om det kan antas att
uppgifterna efter utlämnandet kommer att behandlas i strid med person-
uppgiftslagen. Den risk för skada som anges i bestämmelsen har främst ansetts
aktualiseras vid utlämnanden av en större mängd uppgifter, s.k. massuttag, men
också ett utlämnande av selekterade uppgifter har ansetts kunna innebära risk för
den i bestämmelsen angivna skadan. Det torde inte kunna uteslutas att
bestämmelsen även kan bli tillämplig vid fall av utlämnanden som rör enstaka
personuppgifter (SOU 2010:4 s. 152 f.).

Datainspektionen har pekat på att uppgifter om lagöverträdelser m.m. endast får
behandlas i strukturerad form av myndigheter (21 § PUL) och att det innebär att all
behandling som privatpersoner, företag och organisationer gör och som omfattar
uppbyggande av egna databaser med de bilder som polisen publicerar är i strid med
personuppgiftslagen. Datainspektionen har också ansett att det på goda grunder kan
antas att även en stor del av den ostrukturerade behandling som sker hos
mottagarna skulle anses kränkande och således stå i strid med 5 a § andra stycket
PUL.

Jag anser för egen del till att börja med att en första förutsättning för att
bestämmelsen ska vara tillämplig torde vara att någon faktiskt begärt att få ut en
personuppgift, vilket ju inte är fallet i den aktuella situationen. Det förhållandet
måste i vart fall vara ägnat att påtagligt försvåra möjligheten att göra några
välgrundade antaganden om avsikt och syfte hos mottagarna av uppgifterna.
Oavsett detta måste bestämmelsen vidare anses ha sitt huvudsakliga
tillämpningsområde vad gäller uppgifter som inte är sekretessbelagda enligt någon
                                                                   Dnr 4787-2009    Sid 10 (13)




annan bestämmelse och som således, om bestämmelsen inte fanns, kunde ha
lämnats ut. Beträffande uppgifter om att någon är misstänkt för brott har jag ovan
konstaterat att utgångspunkten måste vara att det i och för sig råder sekretess för
sådana uppgifter. Enligt min uppfattning utgör således denna bestämmelse inget
hinder mot den aktuella publiceringen på Internet.

Av 10 kap. 2 § OSL framgår att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en
enskild eller till en annan myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande
myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet. Bestämmelsen ska tillämpas
restriktivt och sekretessen får efterges bara i sådana fall då ett utlämnande av
sekretessbelagda uppgifter är en nödvändig förutsättning för att en myndighet ska
kunna fullgöra ett visst åliggande. Enbart en bedömning att effektiviteten i
myndighetens handlande nedsätts genom en föreskriven sekretess får alltså inte
leda till att sekretessen åsidosätts (Eva Lenberg, Ulrika Geijer och Anna Tansjö,
Offentlighets- och sekretesslagen, En kommentar, s. 10:2:1). Såvitt gäller
förundersökningar brukar bestämmelsen tillämpas t.ex. vid vittnesförhör eftersom
det vid sådana ofta är nödvändigt att lämna ut hemliga uppgifter till
förhörspersonen, t.ex. för att kunna ställa en förhörspersons uppgifter mot vad en
annan förhörsperson uppgett (se Jesper Ekroth och Therése Fridström Montoya,
Nödvändigt utlämnande enligt sekretesslagen 1 kap. 5 §, FT 2008 s. 153 för en
utförlig redogörelse av hur bestämmelsen [som motsvarar nuvarande 10 kap. 2 §
OSL] tillämpats).

Bestämmelsen måste, även om lagstiftaren inte torde ha haft denna typ av
utlämnande i åtanke ens vid senare tids lagstiftningsarbete, anses lämna ett
utrymme för att efter en prövning i det enskilda fallet lämna ut sekretessbelagda
uppgifter på det aktuella sättet.

Även i förhållande till offentlighets- och sekretesslagens reglering gäller således att
en publicering på Internet av övervakningsbilder i syfte att identifiera en misstänkt
person kan vara tillåten.

Hur ska avvägningen göras?
Jag anser således att varken personuppgiftslagen eller offentlighets- och
sekretesslagen ställer upp något absolut hinder mot att publicera bilder från
övervakningskameror på Internet i syfte att identifiera misstänkta personer.

Frågan blir då under vilka närmare förutsättningar som förfarandet kan anses
motiverat.

Vid denna bedömning måste naturligtvis även bestämmelsen i 23 kap. 4 §
rättegångsbalken, (RB) enligt vilken en förundersökning ska bedrivas så att inte
någon onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet,
beaktas. Detta innebär bl.a. att under förundersökningen ska diskretion iakttas så
långt det är möjligt.
                                                                   Dnr 4787-2009    Sid 11 (13)




Jag vill inledningsvis framhålla att åtgärden att publicera bilder från
övervakningskameror på Internet är en helt annan sak än att en bild på en misstänkt
person visas för eventuella vittnen vid t.ex. dörrknackning i närheten av en
brottsplats. En publicering innebär att uppgiften omedelbart blir tillgänglig för alla
som har tillgång till Internet. I och med publiceringen måste också, även om
polismyndigheten lägger tekniska spärrar på bilderna i syfte att försvåra
nedladdning, polisen i princip anses avhända sig all kontroll över hur mottagarna
väljer att använda uppgifterna. Detta innebär att en publicering kan få stora
konsekvenser för framför allt den misstänkte och dennes anhöriga, men även för
den som har ett utseende som påminner om den misstänktes.

Med hänsyn till de vittgående konsekvenser en publicering således kan få anser jag
att nödvändighetskriteriet i såväl personuppgiftslagen som i offentlighets- och
sekretesslagen i detta sammanhang bör ges en restriktiv innebörd. Det bör därför
krävas att det inte finns något annat realistiskt sätt att komma vidare i utredningen.
Alternativet till publicering ska helt enkelt vara att den pågående
förundersökningen läggs ned. En publicering får således aldrig ske slentrianmässigt
eller som en genväg när det finns andra måhända mer resurskrävande, men ändå
praktiskt genomförbara, åtgärder som kan vidtas för att nå samma resultat. I den
aktuella tjänsteföreskriften stadgas att det ska vara av väsentlig vikt för utredningen
av brottet att publicering sker. Jag anser att detta krav bör skärpas ytterligare och
att det således ska krävas att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen av
brottet.

Vad sedan gäller den vidare avvägningen bör man hålla i minnet att om en
förundersökning avslutas med att åklagaren väcker åtal blir namnet på den åtalade
offentligt. Detsamma gäller, som huvudregel, bilderna från övervakningskamerorna
om de tas med i förundersökningsprotokollet. I dessa fall kan därför en publicering
sägas innebära endast en tidigareläggning av offentliggörandet av misstankarna och
bilderna. Det men eller den kränkning av den personliga integriteten som den
misstänkte eller dennes anhöriga därvid riskerar att utsättas för kan enligt min
uppfattning generellt inte jämföras med vad som kan drabba den som varit
misstänkt i en förundersökning som inte avslutas med att åtal väcks. I ett sådant fall
skulle ju uppgifterna, om publicering inte hade skett, som huvudregel alltjämt ha
varit sekretessbelagda. Det finns mot den bakgrunden skäl att ställa höga krav på
brottsmisstankens styrka.

I den aktuella tjänsteföreskriften anges beträffande brottsmisstanken inte mer än att
publiceringen ska avse personer misstänkta för brott. Polismyndigheten anger
vidare i sitt yttrande att om personen varit känd så skulle denne ha delgetts
misstanke om brott. Således är det tillräckligt att personen i fråga skulle ha ansetts
skäligen misstänkt för brott, 23 kap. 18 § RB. För att så ska vara fallet krävs att det
finns konkreta omständigheter som med viss styrka pekar på att den misstänkte har
begått brottet (se t.ex. JO 2009/10 s. 72). Det rör sig emellertid inte om ett särskilt
högt ställt beviskrav, och långt ifrån alla förundersökningar i vilken någon
antecknats som skäligen misstänkt leder till att denne åtalas för brottet. Särskilt
                                                                    Dnr 4787-2009   Sid 12 (13)




med tanke på den spridning en publicering av de aktuella uppgifterna på Internet
kan få, och de konsekvenser detta kan medföra för den misstänkte och dennes
anhöriga, bör kravet därför ställas betydligt högre än så.

Jag har, trots tjänsteföreskriftens innehåll, uppfattat polismyndigheten så, att en
publicering av bilder från övervakningskameror endast kan bli aktuell när bilderna
– antingen sedda för sig eller bedömda tillsammans med övrig utredning i ärendet –
visar någon som utför vad som objektivt sett är ett brott. En sådan situation kan ju
på sitt sätt sägas påminna om ett gripande på bar gärning. Det är enligt min
uppfattning också en rimlig nivå på bevisläget, som i väsentlig mån borde minska
risken för oriktiga utpekanden på Internet från polisens sida. Jag vill emellertid inte
utesluta att en publicering någon gång kan vara försvarbar även utan ett så starkt
bevisläge, nämligen om det rör sig om särskilt grov brottslighet eller om den
misstänkte på goda grunder kan antas vara farlig för allmänheten eller enskilda.

Slutligen krävs naturligtvis att misstankarna gäller ett brott av viss svårighetsgrad.
Jag har förvisso ovan angett att presumtionen för sekretess enligt 35 kap. 1 § OSL
torde bli starkare ju allvarligare brott det är fråga om, men det är självfallet också
så att intresset av att brottet utreds blir större ju allvarligare brottet är.

Polismyndigheten och Rikspolisstyrelsen har ansett att en lämplig avgränsning är
att det för brottet ska ingå två års fängelse i straffskalan.

I Polisdatautredningens betänkande Behandling av personuppgifter i polisens
verksamhet (SOU 2001:92) föreslogs att en efterlysning av en person på Internet
med anledning av misstanke om brott skulle få ske endast om misstanken avsåg ett
brott för vilket inte lindrigare straff än fängelse i två år var föreskrivet eller
personen kunde antas vara farlig för annans personliga säkerhet. Tiden anknyter till
bestämmelsen om s.k. obligatorisk häktning i 24 kap. 1 § RB, dvs. att när det gäller
brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år ska häktning
ske om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.

I den departementspromemoria, Behandling av personuppgifter i polisens
brottsbekämpande verksamhet (Ds 2007:43), som därefter upprättades ansågs det
emellertid knappast lämpligt att införa särregler just för publicering av
personuppgifter på Internet.

Jag kan konstatera att ett krav på att två års fängelse ska ingå i straffskalan för det
aktuella brottet i princip endast utesluter brott av mindre allvarlig karaktär, såsom
ringa misshandel, snatteri, bedrägligt beteende, ringa narkotikabrott m.fl. Med
tanke på vad jag ovan angett om den spridning m.m. som en publicering på Internet
ger, kan den avgränsningen inte anses tillräckligt begränsande.

Polisdatautredningens förslag innebär å andra sidan att en publicering bara skulle
kunna bli aktuell vid utredningar om de allra allvarligaste brotten, såsom mord,
synnerligen grov misshandel, våldtäkt och grovt rån. Däremot skulle en sådan
reglering inte tillåta publicering i brottsutredningar om t.ex. grov misshandel, rån,
                                                                   Dnr 4787-2009   Sid 13 (13)




grovt bedrägeri eller grov stöld. När det gäller sådan förhållandevis allvarlig
brottslighet måste intresset av att brotten utreds anses väga mycket tungt.

Jag anser för egen del att en lämplig avvägning kan vara att det för brottet inte ska
vara föreskrivet lindrigare straff än fängelse i minst sex månader. Åtgärden bör
kunna användas även vid försök till sådant brott.

Sammanfattning och övriga synpunkter
Sammanfattningsvis menar jag att följande förutsättningar ska vara uppfyllda för
att åtgärden att publicera bilder från övervakningskameror på Internet i syfte att
identifiera en person misstänkt för brott ska vara rättsenlig och lämplig.

- Åtgärden ska vara av synnerlig vikt för utredningen.

- Bilderna från övervakningskameran ska – antingen sedda för sig eller bedömda
  tillsammans med övrig utredning i ärendet – visa någon eller några som utför
  vad som objektivt sett är ett brott eller försök till brott.

- Det ska för brottet inte vara föreskrivet lindrigare straff än fängelse i minst sex
  månader.

Om dessa förutsättningar är uppfyllda, får således intresset av att utreda det
aktuella brottet anses väga tyngre än det skydd för den enskilde som stadgas i
personuppgiftslagen och offentlighets- och sekretesslagen. Åtgärden måste då
också anses vara förenlig med bestämmelsen i 23 kap. 4 § RB. Detsamma måste i
undantagsfall kunna gälla även utan ett så starkt bevisläge, om det rör sig om
särskilt grov brottslighet eller om den misstänkte på goda grunder kan antas vara
farlig för allmänheten eller enskilda.

Trots vad jag ovan angett angående de särdrag som den aktuella
utredningsåtgärden har, är jag inte övertygad om lämpligheten av att i lag förordna
om förutsättningarna för att använda den. Eftersom Datainspektionen väckt frågan
finner jag emellertid anledning att överlämna en kopia av detta beslut till
Justitiedepartementet för kännedom.

Däremot är det förstås angeläget att polismyndigheterna tillämpar åtgärden
enhetligt, och jag utgår från att Rikspolisstyrelsen utfärdar riktlinjer i frågan. Jag
instämmer slutligen i att polismyndighetens tjänsteföreskrift därvid kan användas
som utgångspunkt och har ingenting att invända mot vad som där anges beträffande
t.ex. gallring och om behöriga beslutsfattare.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.
