# Allvarlig kritik mot Polismyndigheten för att inte ha följt beslut från Statens överklagandenämnd

JO 2020-03-31 dnr 4816-2018

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                     Sid
                                                                          2020-03-31               4816-2018              1 (7)
Justitieombudsmannen                                                                               4835-2018
Per Lennerbrant




                        Allvarlig kritik mot Polismyndigheten för att inte ha följt beslut från
                        Statens överklagandenämnd


                          Beslutet i korthet: JO behandlar i beslutet hur Polismyndigheten hanterat två beslut
                          från Statens överklagandenämnd (SÖN) där nämnden undanröjt Polismyndighetens
                          beslut som fattats i samband med att myndigheten sökte chefer till Nationella
                          operativa avdelningen (NOA).
                          JO uttalar att det är av grundläggande betydelse att en beslutsmyndighet respekterar
                          och rättar sig efter det som en överinstans har bestämt. Enligt JO har
                          beslutsmyndigheten en principiell skyldighet att tolka och tillämpa överinstansens
                          beslut på ett lojalt sätt.
                          I beslutet konstaterar JO att Polismyndigheten i de granskade fallen inte lojalt följt
                          överinstansen SÖN:s beslut och rättat sig efter vad nämnden har bestämt.
                          Enligt JO kan det inte accepteras att en myndighet sätter sig över en överinstans
                          avgörande på det sätt som Polismyndigheten har gjort. Genom sitt agerande har
                          Polismyndigheten inte bara satt en grundläggande förvaltningsrättslig princip ur spel
                          utan också omintetgjort effekten av SÖN:s kontroll av att myndigheter följer
                          regeringsformens krav på saklighet vid statliga anställningsbeslut.
                          Polismyndigheten får allvarlig kritik för sitt agerande.

## Bakgrund

Under våren 2015 sökte Polismyndigheten chefer till Nationella operativa
                        avdelningen (NOA), för bl.a. nationella insatsstyrkan och sektionen för
                        nationell samordning.

                        JO behandlar i det här beslutet hur Polismyndigheten hanterat två beslut från
                        Statens överklagandenämnd (SÖN) där nämnden undanröjt beslut som
                        Polismyndigheten fattade i samband med rekryteringsförfarandet till NOA.

                        AA:s ärende (JO:s dnr 4835-2018)
                        Poliskommissarien AA ansökte om att bli chef för nationella insatsstyrkan. I
                        september 2015 beslutade Polismyndigheten att tillsvidareanställa polisen BB
                        som kommissarie och förordnade honom som chef för nationella insatsstyrkan.
                        AA överklagade till SÖN. Polismyndigheten anförde i SÖN bl.a. att AA inte var




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                  Dnr 4816-2018     Sid 2 (7)
                                                                  Dnr 4835-2018



berättigad att överklaga beslutet eftersom hon redan hade en anställning som
kommissarie och anställningsbeslutet inte kunde sägas ha gått henne emot.

I sitt beslut den 8 februari 2016 undanröjde SÖN Polismyndighetens beslut att
anställa BB och beslutade att AA skulle erbjudas anställningen samt
överlämnade ärendet till Polismyndigheten för erforderliga åtgärder. SÖN
konstaterade att Polismyndighetens beslut gått AA emot och att överklagandet
därför skulle prövas i sak. SÖN uttalade i beslutet att AA vid en kvalitativ
helhetsbedömning fick anses mer meriterad än BB för den aktuella
befattningen.

I april 2016 meddelade Polismyndigheten AA att hon inte skulle erbjudas
arbetet eller arbetsuppgifterna som chef för nationella insatsstyrkan.
Polismyndigheten beslutade i maj 2016 att inte vidta några ytterligare åtgärder
avseende AA med anledning av SÖN:s beslut.

CC:s ärende (JO:s dnr 4816-2018)
Polisintendenten CC ansökte om att bli chef för sektionen för nationell
samordning. I september 2015 förordnade Polismyndigheten polisintendenten
DD, som först efter ansökningstidens utgång anmält sitt intresse, som chef för
den aktuella sektionen. Anställningsförfarandet avbröts därefter. CC
överklagade till SÖN. Polismyndigheten anförde i SÖN bl.a. att DD placerats
på funktionen som chef för sektionen för nationell samordning inom ramen för
hans befintliga anställning och att CC inte var berättigad att överklaga beslutet
eftersom hon redan hade en sådan anställning som det överklagade beslutet
avsåg. Enligt Polismyndighetens uppfattning skulle överklagandet avvisas
eftersom det överklagade beslutet inte var ett beslut om anställning.

I sitt beslut den 7 mars 2016 undanröjde SÖN Polismyndighetens beslut om
anställning och återförvisade ärendet till myndigheten för förnyad
handläggning. I sina skäl för avgörandet uttalade SÖN bl.a. att, eftersom DD
tillsatts inom ramen för ett anställningsförfarande, det överklagade beslutet
skulle anses som ett överklagbart anställningsbeslut och, då CC inte fått den
anställning som hon sökt, Polismyndighetens beslut hade gått henne emot.
Överklagandet skulle därför prövas i sak. Enligt SÖN:s avgörande skulle
Polismyndigheten göra en jämförelse av CC:s respektive DD:s skicklighet och
därvid särskilt ta ställning till förutsättningarna för att beakta DD:s sent
inkomna ansökan.

HR-chefen vid NOA gjorde den 11 maj 2016 en notering angående hanteringen
av SÖN:s beslut. Det antecknades att DD var anställd som polisintendent sedan
2013 och att ett undanröjande av DD:s anställning i enlighet med vad SÖN
beslutat skulle strida mot 7 eller 18 §§ lagen om anställningsskydd eftersom det
enligt myndighetens bedömning saknades saklig grund för uppsägning och laga
grund för avskedande. Mot den bakgrunden såg Polismyndigheten inte
anledning att vidta några ytterligare åtgärder med anledning av SÖN:s beslut.
                                                                  Dnr 4816-2018     Sid 3 (7)
                                                                  Dnr 4835-2018



CC överklagade på nytt till SÖN som den 19 september 2016 avvisade hennes
överklagande. SÖN anförde att nämnden redan hade prövat ett överklagande av
CC avseende Polismyndighetens beslut att anställa DD som chef för sektionen
för nationell samordning. Polismyndigheten syntes dock inte ha utrett ärendet
vidare och fattat något nytt beslut. CC:s överklagande skulle därför, anförde
SÖN, avvisas. SÖN erinrade i beslutet om att det ålåg Polismyndigheten att
vidta erforderliga åtgärder i anledning av nämndens beslut den 7 mars 2016.

Med anledning av bl.a. SÖN:s beslut från september fattade kanslichefen vid
NOA den 15 december 2016 ett beslut där det konstaterades att SÖN:s
avgöranden inte föranledde någon ändring av Polismyndighetens beslut där DD
”omplacerades till funktionen som chef för sektionen för nationell samordning
vid NOA”. I beslutet redovisades en jämförelse av CC:s och DD:s skicklighet i
vissa avseenden och uttalades att DD hade ett försteg framför CC i fråga om
skicklighet. Några uttalanden om förutsättningarna för att beakta DD:s sent
inkomna ansökan gjordes inte.

CC överklagade beslutet till SÖN. Nämnden avvisade den 3 april 2017
överklagandet och uttalade att nämnden redan hade prövat ett överklagande av
CC avseende Polismyndighetens beslut att anställa DD som chef för sektionen
för nationell samordning och att något nytt beslut inte syntes ha fattats.
Nämnden lämnade samma erinran till Polismyndigheten som i beslutet den 19
september 2016.

CC ansökte om resning av nämndens beslut från den 3 april 2017. I sitt beslut
den 1 december 2017 biföll kammarrätten CC:s ansökan om resning och
förordnade att ärendet skulle tas upp till ny prövning i SÖN (Kammarrätten i
Stockholm, mål nr 3603-17). Kammarrätten uttalade bl.a. att Polismyndigheten
varit skyldig att rätta sig efter SÖN:s beslut den 7 mars 2016. Domstolen
uttalade även följande.

      Kammarrätten bedömer att Polismyndighetens beslut den 15 december 2016 får
      anses innefatta ett beslut i ett anställningsärende. Kammarrätten har i sin
      bedömning särskilt beaktat att Polismyndigheten har gjort den jämförelse av
      DD:s och CC:s skicklighet som Statens överklagandenämnd har förordat i
      återförvisningsbeslutet. Det förhållandet att Polismyndigheten – trots
      ställningstagandet i sak – har avskrivit ärendet föranleder ingen annan
      bedömning. Polismyndighetens beslut omfattas därmed av
      överklagandebestämmelsen i 21 § anställningsförordningen och det hade
      ankommit på Statens överklagandenämnd att pröva överklagandet i sak.
Sedan ärendet hade tagits upp på nytt avvisade SÖN i ett beslut den 19 februari
2018 återigen CC:s överklagande. SÖN gjorde bedömningen att den
skicklighetsjämförelse som gjordes i beslutet den 15 december 2016 inte
möjliggjorde en sådan kvalitativ helhetsbedömning som krävs enligt 4 § lagen
om offentlig anställning (LOA) och att Polismyndigheten inte förklarat varför
DD:s ansökan hade beaktats trots att den inkommit efter ansökningstidens
utgång. Nämnden ansåg därför att Polismyndigheten inte efterkommit vad
nämnden bestämt i sitt beslut om undanröjande. Något nytt
anställningsförfarande hade inte heller inletts eller genomförts. Nämnden gjorde
                                                                        Dnr 4816-2018       Sid 4 (7)
                                                                        Dnr 4835-2018



därför alltjämt bedömningen att det överklagade beslutet inte utgjorde ett sådant
beslut i ett anställningsärende som kunde prövas av nämnden. Nämnden
uttalade vidare följande.

      CC:s överklagande av det aktuella beslutet innebär därför inte att beslutet om
      anställning av DD, vilket redan undanröjts av nämnden, kan tas upp på nytt.
      Även om så skulle vara fallet måste vidare konstateras att nämnden saknar
      möjlighet att på Polismyndighetens vägnar fatta ett formellt anställningsbeslut
      med de civilrättsliga verkningar som är förenade med detta. Nämnden saknar
      även möjlighet att förelägga en tredskande myndighet att företa preciserade
      åtgärder, vilket i ett fall som detta kan framstå som en brist. Nämnden ser sig
      därför nödsakad att på nytt avvisa överklagandet.

Anmälningarna
I var sin anmälan till JO klagade AA och CC på Polismyndigheten för att
myndigheten inte följt SÖN:s beslut.

Utredning
Polismyndigheten (tf. sektionschefen EE) yttrade sig över anmälningarna efter
att ha gett berörda befattningshavare tillfälle att lämna synpunkter.
Polismyndigheten anförde som sin uppfattning att SÖN i besluten hade
överskridit sin behörighet enligt 1 § förordning (2007:835) med instruktion för
Statens överklagandenämnd och att besluten därför saknade rättslig verkan.

Polismyndigheten anförde vidare bl.a. följande.

      Polismyndigheten har vid flera tillfällen, jfr bl.a. Polismyndighetens yttrande i
      AD 2018 nr 24, klargjort att myndighetens inställning är att lojalt följa de beslut
      som en överinstans fattar. Det gäller för övrigt även beslut av SÖN, trots att
      nämnden inte är en domstol i regeringsformens mening, eftersom den inte
      inrättats med stöd av lag (se AD 2016 nr 74).
      I de nu aktuella fallen hade det dock inte varit möjligt att följa SÖN:s beslut att
      anställa AA som ”kommissarie med placering vid nationella insatsstyrkan” och
      heller inte CC som ”polisintendent och chef för sektionen för nationell
      samordning vid NOA”, av det skälet att det inte finns några sådana anställningar
      vid polisen.
      Vidare hade SÖN inte behörighet att pröva de arbetsledningsbeslut som
      Polismyndigheten fattat. När det gäller AA:s ärende beslutade [HR-chefen vid
      NOA, JO:s anm.] den 2 maj 2016 att, utöver att undanröja beslutet att anställa
      BB som kommissarie och låta honom ”gå tillbaka” till sin inspektörsanställning,
      inte vidta några ytterligare åtgärder för AA med anledning av SÖN:s beslut.
      Avseende CC fattade [kanslichefen vid NOA, JO:s anm.] ett motsvarande beslut
      den 15 december 2016 …
      Besluten grundades på bedömningen att de beslut som SÖN fattat stod i
      uppenbar strid mot både doktrin och praxis och inskränkningslagen. SÖN har
      genom sina beslut inte tagit någon hänsyn till den rättsutveckling som skett
      sedan i vart fall 1994.
      Vid sidan av detta skulle SÖN:s beslut få mycket stora konsekvenser för
      myndighetens möjlighet att hantera myndighetens personalplanering och
      kompetensförsörjning.
      Slutligen bör nämnas att om CC respektive AA skulle ha omplacerats till de
      funktioner de gjort anspråk på, skulle Polismyndigheten i kraft av
      arbetsledningsrätten vara oförhindrad att omedelbart därefter omplacera dem
      tillbaka till deras tidigare arbetsuppgifter.
                                                                       Dnr 4816-2018        Sid 5 (7)
                                                                       Dnr 4835-2018



      […]
      Polismyndighetens uppfattning är att det i statsförvaltningen idag råder en
      samsyn på anställningsbegreppet, nämligen att den statliga anställningen består
      av två komponenter, en förvaltningsrättslig (myndigheten fattar beslut om
      anställning, vilket är överklagbart) och en civilrättslig (avtal mellan myndigheten
      och den enskilde). Dessa två komponenter behöver hanteras parallellt. Det är
      följaktligen inte möjligt att betrakta anställningen som polis, eller
      anställningsförhållandet som sådant, enbart utifrån ett förvaltningsrättsligt
      perspektiv.
      Arbetsledningsrätten inom offentlig sektor, dvs. den statlige arbetsgivarens rätt
      att leda och fördela arbetet, har stöd i både doktrin och praxis men är också en
      nödvändig förutsättning för den som bär ansvar för en myndighets verksamhet.
      Arbetsledningsrättens innehåll kan främst härledas ur det anställningsavtal som
      den statliga myndigheten träffat med den anställde.
      CC:s och AA:s anställningsavtal med Polismyndigheten är som polisintendent
      respektive kommissarie. Deras respektive anställningsavtal är följaktligen
      kopplade till att de har utbildning och därmed behörighet för de arbetsuppgifter
      som kan komma att ingå de olika funktioner som Polismyndigheten bedömt ingå
      i en anställning som polisintendent, respektive kommissarie. Mot den
      bakgrunden anges i deras respektive anställningsbeslut att de är anställda som
      polisintendent respektive kommissarie och att de för närvarande placeras vid
      visst arbetsställe och i en viss funktion. Avsikten med den formuleringen är att
      göra tydligt för dem att placeringen är en tillsvidareplacering som kan komma att
      förändras utan att detta påverkar anställningen som polisintendent respektive
      anställningen som kommissarie om Polismyndigheten önskar utnyttja deras
      kompetens på en annan funktion än där de för närvarande är placerade. I
      samband med en eventuell ny placering fattas beslut om ny placering tillsvidare.
      Detta innebär också att Polismyndigheten hade frihet att, med stöd av den på
      hela arbetsmarknaden grundläggande principen om arbetsgivarens
      arbetsledningsrätt, välja att inte omplacera dem till de funktioner de anmält
      intresse för.
Anmälarna kommenterade Polismyndighetens yttrande.

JO har under utredningen hämtat in Arbetsdomstolens (AD) dom AD 2018 nr
24. Domen meddelades den 25 april 2018.

Av AD-domen framgår bl.a. följande. Efter att Polismyndigheten våren 2016
hade meddelat AA att hon inte skulle erbjudas att bli chef för nationella
insatsstyrkan väckte hennes arbetstagarorganisation Polisförbundet talan mot
staten genom Polismyndigheten vid AD. Polisförbundet yrkade bl.a. att staten
skulle förpliktas att, med eller utan vite, fullgöra SÖN:s beslut. Vid sin prövning
uttalade AD att överklagandeinstitutet förutsätter att anställningsmyndigheten
lojalt följer SÖN:s beslut och att om anställningsmyndigheten underlåter att
agera i enlighet med beslutet får det inte den verkan som ett sådant beslut är
tänkt att ha. AD ansåg dock vid en sammantagen bedömning att det inte fanns
förutsättningar att förelägga staten att fullgöra SÖN:s beslut på det sätt som
Polisförbundet yrkat.

Bedömning
Utgångspunkter för bedömningen
Jag har inriktat min granskning på hur Polismyndigheten ur ett offentligrättsligt
perspektiv har hanterat SÖN:s beslut. Jag tar inte ställning till hur de beslut som
                                                                    Dnr 4816-2018     Sid 6 (7)
                                                                    Dnr 4835-2018



överklagats till SÖN bör bedömas ur ett arbetsrättsligt perspektiv, närmare
bestämt om de utgör beslut i anställningsärenden eller arbetsledningsbeslut. Den
frågan har SÖN redan prövat och kommit fram till att de var beslut i
anställningsärenden och att nämnden var behörig att pröva överklagandena i
sak. Jag gör alltså ingen överprövning av nämndens bedömning av sin
behörighet och inte heller av nämndens bedömning att Polismyndighetens
beslut gått AA respektive CC emot.

Jag gör inte heller någon överprövning av SÖN:s bedömning att den
skicklighetsjämförelse mellan CC och DD som Polismyndigheten redovisade i
sitt beslut den 15 december 2016 inte möjliggjorde en sådan kvalitativ
helhetsbedömning som krävs enligt 4 § LOA. Det framgår vidare inte
någonstans i utredningen här att Polismyndigheten särskilt tagit ställning till
förutsättningarna för att beakta DD:s sent inkomna ansökan, vilket SÖN
uttalade skulle göras. Polismyndigheten har inte heller i sitt yttrande hit påstått
att så skett.

När det gäller AA:s ärende visar utredningen här att SÖN:s beslut inte föranlett
Polismyndigheten att vidta någon åtgärd i förhållande till AA.

Utgångspunkten för min bedömning blir därför att Polismyndigheten inte i
någon del följt SÖN:s beslut i förhållande till AA och CC.

Jag finner dessutom skäl att lyfta fram följande.

Enligt 12 kap. 5 § andra stycket regeringsformen ska vid beslut om statliga
anställningar avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och
skicklighet. Bestämmelsen kompletterar den grundläggande regeln i 1 kap. 9 §
regeringsformen som stadgar att allas likhet inför lagen ska beaktas och att
saklighet och opartiskhet ska iakttas i den offentliga verksamheten. Kravet på
saklighet vid beslut om anställningar har dock ansetts som så viktigt att det
borde få en speciell plats i regeringsformen (se prop. 1973:90 s. 406).

Ett förvaltningsbeslut överklagas normalt till allmän förvaltningsdomstol (se
40 § förvaltningslagen). Detta gäller dock inte beslut i anställningsärenden (se
prop. 2016/17:18 s. 246 f. och 22 a § i 1986 års förvaltningslag som gällde till
den 30 juni 2018). En myndighets beslut i ett anställningsärende får istället som
framgått överklagas till SÖN, vars beslut inte får överklagas (se 1 §
förordningen med instruktion för SÖN respektive 21 §
anställningsförordningen).

JO utreder som regel inte klagomål som gäller förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Överklagandeinstitutet fyller därför på det här området en
särskilt viktig funktion.

Ett avgörande från en överinstans ska följas lojalt
När ett beslut överklagas prövar överinstansen självmant sin behörighet och tar
ställning till bl.a. frågan om beslutet går att överklaga (47 § första stycket
förvaltningslagen och prop. 2016/17:18 s. 337). Vid en överprövning gäller
                                                                  Dnr 4816-2018       Sid 7 (7)
                                                                  Dnr 4835-2018



enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer vidare att överinstansen sätter sig
i beslutsmyndighetens ställe. När ett överklagande bifalls är huvudregeln att den
överprövande myndigheten förordnar om positiv rättelse, dvs. meddelar ett
beslut med det innehåll som beslutsmyndigheten borde ha fattat från början. I
vissa fall kan det av praktiska skäl vara motiverat att genom beslutet ge
beslutsmyndigheten i uppdrag att vidta verkställighetsåtgärder. Det kan också
förekomma att hela förfarandet måste göras om och en ny utredning kanske
begäras in. I sådana fall kan överinstansen besluta att återförvisa ärendet till
beslutsmyndigheten för ny behandling, i stället för att själv fullborda
beredningen och besluta i saken. (Se JO 2005/06 s. 345.)

Det är av grundläggande betydelse att en beslutsmyndighet respekterar och
rättar sig efter det som en överinstans har bestämt. AD har uttalat att
överklagandeinstitutet förutsätter att anställningsmyndigheten lojalt följer
SÖN:s beslut (se AD 2018 nr 24). Även JO och JK har uttalat att en myndighet
är skyldig att rätta sig efter ett beslut av SÖN (se bl.a. JO 2010/11 s. 275,
JO 2015/16 s. 297 och JK:s beslut den 15 maj 2018, dnr 5475-17-2.1). Det finns
alltså en principiell skyldighet för beslutsmyndigheten att tolka och tillämpa
överinstansens beslut på ett lojalt sätt.

Polismyndigheten har dock inte lojalt följt SÖN:s beslut och rättat sig efter vad
nämnden har bestämt. Det kan inte accepteras att en myndighet sätter sig över
en överinstans avgörande på det sätt som Polismyndigheten har gjort. Genom
sitt agerande har Polismyndigheten inte bara satt en grundläggande
förvaltningsrättslig princip ur spel utan också omintetgjort effekten av SÖN:s
kontroll av att myndigheter följer regeringsformens krav på saklighet vid
statliga anställningsbeslut.

Polismyndigheten förtjänar allvarlig kritik för sitt agerande.

Ärendena avslutas.
