# En åklagares skyldighet att ta reda på om en målsägande gör anspråk på beslagtaget gods

JO 2005-04-27 dnr 4825-2003

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                    Sid
                                                                       2005-04-27        4825-2003             1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        En åklagares skyldighet att ta reda på om en målsägande gör anspråk
                        på beslagtaget gods

## Initiativet

I en artikel i Dagens Nyheter den 1 december 2003 med rubriken ”Tjuven fick
                        behålla hans arbetsverktyg” stod i huvudsak följande att läsa.

                        Byggnadsarbetaren AA bestals på sina verktyg. Gärningsmannen greps och AA
                        kontaktades av polis och identifierade sina verktyg. Han skulle få besked senare
                        var och när han kunde återfå dem. BB vid länskriminalen bekräftade i artikeln att
                        det var AA:s verktyg, att denne hade identifierat dem och att det i
                        utredningsprotokollet hade gjorts en anteckning om att det var AA:s verktyg.
                        Kammaråklagaren CC uppgav att AA inte på hennes uppmaning hade verifierat
                        med kvitton att det var hans verktyg. Enligt lag skall då beslagtaget gods återföras
                        varifrån det har tagits i beslag. – Verktygen lämnades till gärningsmannens
                        flickvän.

                        Med anledning av uppgifterna i tidningsartikeln beslutade dåvarande
                        chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh att ta upp åklagarens handläggning till
                        utredning i ett särskilt ärende.

## Utredning

Diariebladet och akten i Södertörns åklagarkammares i Stockholm ärende C07-13-
                        2737-03 inhämtades. Av handlingarna framgick i huvudsak följande.

                        Den 30 december 2002 beordrades polis till en adress i Huddinge med anledning
                        av att ett inbrott ägt rum. AA, som arbetade för det byggföretag som uppförde
                        huset på adressen, uppgav att vissa verktyg – en geringssåg (på flera ställen i
                        handlingarna benämnd gersåg), en dyckertpistol och ett långt vattenpass – samt
                        köksinredning hade tillgripits. I polisanmälan angavs att en komplettering av
                        godsförteckningen avseende saknade verktyg skulle ges in senare.

                        Vid en husrannsakan den 28 maj 2003 beslagtogs hos en misstänkt person DD bl.a.
                        två geringssågar, två slipmaskiner samt ett långt vattenpass (beslag nr 0240-03-829
                        p. 2–6). Samma dag förevisades AA de beslagtagna verktygen. Han uppgav då att
                        geringssågen och vattenpasset var exakt sådana som han hade blivit av med, men


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                      Dnr 4825-2003    Sid 2 (5)




att han inte kunde ange några specifika kännetecken. Slipmaskinerna samt kapen
var inte hans. DD gjorde i förhör anspråk på verktygen i punkterna 2–6.

Den 26 juni 2003 hävde CC beslagen av verktygen och förordnade att de skulle
återlämnas till DD Samma dag väckte hon åtal mot bl.a. DD för grovt häleri
avseende den köksinredning som stals i samband med att verktygen tillgreps. DD
erkände gärningen och dömdes också genom Huddinge tingsrätts dom.

Muntliga upplysningar inhämtades från BB som i huvudsak uppgav följande. Vid
en husrannsakan den 26 maj 2003 hos DD togs en mängd gods i beslag, bl.a. den
köksinredning som hade tillgripits i december 2002. När polisen gick igenom de
aktuella anmälningarna insåg de att det också fanns en del verktyg på platsen som
stämde överens med de som AA blivit av med. Åklagaren beslutade om ny
husrannsakan, vilken ägde rum den 28 maj 2002. Såvitt BB mindes hade varken
han eller hans kollega frågat AA om denne gjorde anspråk på godset. Han hade
förståelse för att AA uppfattade att han hade identifierat godset som sitt. Eftersom
han inte hade hållit förhören med DD kände han inte till om denne hade gjort
anspråk på godset. Han hade inte någon kontakt med åklagaren efter det att frågan
om en ny husrannsakan hade föredragits. Med AA hade han kontakt per telefon
efter det att domen vunnit laga kraft.

Ärendet remitterades till dåvarande Åklagarmyndigheten i Stockholm för
upplysningar och yttrande över handläggningen av beslaget varvid särskilt skulle
anges

1. vilka eventuella kontakter som åklagaren hade med polisen och/eller
   målsäganden gällande beslagen innan dessa hävdes och

2. vilka överväganden som åklagaren gjorde i anslutning till att hon beslutade att
   häva beslagen.

Åklagarmyndigheten (dåvarande vice överåklagaren EE) kom in med ett remissvar
till vilket var fogat ett yttrande från CC.

CC anförde följande.

      Jag vill inledningsvis nämna att i målet, vilket jag handlade förra sommaren,
      förekom ca 150 godspunkter och ett stort antal målsägande. Jag hade under
      utredningens gång kontinuerlig och tät kontakt med utredande polismän. Huruvida
      vi vid dessa kontakter specifikt berörde nu aktuella godspunkter kan jag i dag inte
      erinra mig. Jag har ingen minnesbild av att jag skulle ha varit i personlig kontakt
      med målsäganden gällande beslagen innan dessa hävdes, utan min vetskap om
      målsägandens inställning härrör från det PM som upprättats av polisen och som
      finns intaget i förundersökningsprotokollet.
      Beträffande godset i beslag 0240-03-829, ett beslag som gjordes den 28 maj 2003
      och som hävdes åter till den misstänkte DD i samband med att åtal i målet väcktes
      den 26 juni 2003, har jag, såvitt jag i dag kan erinra mig, gjort följande
      överväganden.
      Den i målet misstänkte DD har, hörd över nu aktuella godspunkter, uppgivit
                                                                         Dnr 4825-2003     Sid 3 (5)




      att dessa tillhör honom, att han köpt dem samt lämnat vissa uppgifter angående
      omständigheter vid förvärven. Han har vidare gjort anspråk på godset.
      Av en polisanmälan upprättad den 30 december 2002 framgår att en gersåg av i
      anmälan uppgiven modell ”EL” och ett vattenpass stulits i samband med ett inbrott.
      Av anmälan framgår att en komplettering av godsförteckningen skulle inkomma.
      Någon sådan komplettering rörande försvunna verktyg har dock inte gjorts såvitt
      framgår av förundersökningsprotokollet. Däremot har polisen enligt en
      tjänsteanteckning den 28 maj 2003 tagit kontakt med målsäganden som förevisats
      godset i beslaget 0240-03-829. Av tjänsteanteckningen framgår att målsäganden
      uppgivit att punkterna 3–5 inte tillhör honom. Då ingen annan person än DD gjorde
      anspråk på godset och då det heller inte på annan grund framkom att godset skulle
      tillhöra annan än DD har godset i p 3–5 hävts åter till DD.
      Beträffande p 2 och 6 har målsäganden uppgivit att dessa föremål, en gersåg av
      märke De Walt och ett vattenpass, är likadana som de han blev av med men att det
      inte finns några särskiljande drag som visar att det är just hans gods.
      Med hänsyn till ovanstående har jag gjort följande bedömning. Det finns inga
      omständigheter som visar att godset i punkterna 2 och 6, mot DD:s nekande, skulle
      tillhöra just målsäganden. En såg torde vara den andra lik såvida de inte kan
      särskiljas genom t ex märkning, skador eller tillverkningsnummer, och detsamma
      gäller för ett vattenpass. Inte heller det aktuella godsets omfattning och
      sammansättning är sådan att det härav går att utläsa att just dessa saker skulle vara
      tillgripna från målsäganden. Såsom jag uppfattade PM-et har heller inte
      målsäganden påstått att han kunnat identifiera sakerna som sina utan endast kunnat
      säga att godset är av samma slag som de som tillgreps från honom. Det fanns inga
      förutsättningar att åtala för brott beträffande nu aktuellt gods och jag såg heller ingen
      möjlighet att visa att målsäganden hade bättre rätt än DD till godset. För övrigt
      framgick heller inte av utredningen att målsäganden skulle ha något sådant yrkande.
      Med hänsyn till ovanstående omständigheter är min uppfattning att godset skulle
      hävas till den från vilken beslaget gjorts, nämligen DD.
Efter att inledningsvis ha redogjort allmänt för handläggningen av förunder-
sökningen anförde EE följande.
      När det gäller beslagspunkterna 2 och 6, en gersåg och ett vattenpass, framgår av
      polisens tjänsteanteckning att dessa föremål var likadana som de som stulits från
      målsäganden, men att godset inte uppvisade några särskiljande drag som visade att
      godset med någon säkerhet kunde identifieras som målsägandens verktyg.
      Målsäganden har inte heller uttryckligen framställt något anspråk på de beslagtagna
      verktygen. Mot denna bakgrund hävdes beslaget och utlämnades till misstänkt.
      –––
      Beslag är endast en tillfällig besittningsrubbning för ett visst ändamål.
      Beslagsinstitutet ger därför inte åklagaren rätt eller skyldighet att, enligt de regler
      som gällde vid tidpunkten för beslutet, ta ställning till äganderätten till egendomen.
      Om åklagaren väcker talan finns möjligheten att inom ramen för åtalet väcka talan
      om bättre rätt, om förutsättningar för det föreligger. Om åtal inte väcks skall beslaget
      hävas. Någon laglig grund att göra bedömning av vem som har bättre rätt till
      egendomen föreligger inte. Det är själva besittningsrubbningen som är avgörande för
      frågan till vem egendomen skall lämnas ut när ett beslag hävs. För att beslagtaget
      gods skall kunna lämnas ut till någon annan krävs att den personen från vilket det
      tagits i beslag uttryckligen avstår från sina anspråk och att inte heller någon annan
      tredje persons rätt träds för när (jfr Fitger, Rättegångsbalken 27:19, i dess lydelse
      före den 1 juli 2003).
      Mot bakgrund av ovan redogjorda omständigheter och i ärendet inhämtat yttrande,
      anser jag att åklagaren har haft fog för sin bedömning att de i beslag tagna verktygen
      kunnat utlämnas till den misstänkte utan att först ha underrättat målsäganden om att
      beslaget kunde komma att hävas.
                                                                   Dnr 4825-2003    Sid 4 (5)




      Ärendet föranleder inte någon åtgärd från min sida.

Bedömning
I 27 kap. rättegångsbalken (RB) finns regler om beslag. Enligt 1 § första stycket får
ett föremål som skäligen kan antas ha betydelse för en brottsutredning
(bevisbeslag) eller vara någon avhänt genom brott (återställandebeslag) eller på
grund av brott förverkat (förverkandebeslag) tas i beslag. Om det inte inom
föreskriven tid har väckts åtal eller kommit in någon begäran till rätten om
förlängning av tiden eller om det annars inte längre finns skäl för beslag, skall
beslaget omedelbart hävas (8 § första stycket).

Enligt en bestämmelse i 27 kap. 8 § andra stycket RB (som numera i sak
oförändrad återfinns i paragrafens tredje stycke) får ett beslag av föremål som
någon framställt anspråk på hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om
att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som framställt anspråket. Om
denne medger det, skall dock beslaget hävas omedelbart. Av underrättelsen skall
framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver i ett
sådant fall inte underrättas.

Denna bestämmelse infördes genom en lagändring den 1 januari 1999. I
förarbetena anfördes bl.a. följande. När stöldgods påträffas och det kan spåras till
en målsägande, underrättas den bestulne. Denne uppfattar då ofta situationen så att
han kan räkna med att myndigheterna kommer att agera för att hans anspråk på
egendomen skall säkerställas och prövas. Om emellertid utredningen leder till att
åtal inte väcks, skall beslaget hävas och den beslagtagna egendomen genast lämnas
tillbaka till den tidigare misstänkte. Målsäganden måste i detta läge agera själv för
att ta till vara sin rätt, något som han oftast är helt oförberedd på eftersom han dels
ofta tror att myndigheterna skall bevaka hans rätt, dels inte får någon underrättelse
om att beslaget kan komma att hävas. Dessa förhållanden medförde att
målsäganden i många fall inte fick tillbaka sin egendom, trots att det kunde tyckas
vara helt klart att den tidigare misstänkte inte hade gjort ett godtrosförvärv av
egendomen. Detta var otillfredsställande, varför målsägandens rätt borde stärkas.
En målsägande som har gjort anspråk på viss beslagtagen egendom skulle därför
alltid underrättas om att egendomen kommer att lämnas tillbaka till den hos vilken
beslaget gjordes (prop. 1997/98:168 s. 15).

Bestämmelsens nya placering i 27 kap. 8 § RB, fr.o.m. den 1 juli 2003, föranleddes
av att det fördes in en ny 4 a § i kapitlet som i huvudsak ger en åklagare möjlighet
att lämna ut beslagtaget gods till målsäganden om det är uppenbart att denne har
bättre rätt till godset. Om så sker skall den hos vilken beslaget gjorts underrättas
om beslutet. Föreskriften kom till samtidigt som ändringar vidtogs i lagen
(1986:796) om godtrosförvärv av lösöre enligt vilka det principiellt inte är möjligt
att göra godtrosförvärv av stöldgods.

Av utredningen framgår att polisen förevisade AA den beslagtagna geringssågen
och vattenpasset (punkterna 2 och 6 i beslag nr 0240-03-829) och att AA då
                                                                  Dnr 4825-2003   Sid 5 (5)




identifierade dessa som ”exakt sådant” som de som hade frånstulits honom, men att
han inte kunde ange några specifika kännetecken på verktygen. Vid tillfället
förevisades AA också andra beslagtagna verktyg som han upplyste inte var hans.
Någon ytterligare kontakt med AA från polis eller åklagares sida innan beslaget
hävdes synes inte ha förekommit.

Frågan är om AA i och med detta får anses ha gjort sådant anspråk på geringssågen
och vattenpasset att han, i enlighet med 27 kap. 8 § andra stycket RB i dess
dåvarande lydelse, borde ha fått en underrättelse om att beslaget kunde komma att
hävas.

AA hade inte uttryckligen angett att han gjorde anspråk på godset. Det kan
emellertid, enligt min uppfattning, inte krävas av en målsägande att denne skall
förstå att han eller hon måste framställa ett formligt anspråk. Det ankommer i första
hand på den som förevisar beslagtaget gods för en målsägande att genom frågor
hjälpa denne att klargöra sin inställning. Om så inte kommit att ske, måste de
uppgifter som målsäganden lämnat i stället bedömas av åklagaren. För det fall att
det finns tvivel om huruvida målsäganden gör anspråk på godset är åklagaren
skyldig att ta reda på hur det förhåller sig.

I förevarande fall var de uppgifter som AA lämnade sådana att CC i vart fall borde
ha tagit reda på om han gjorde anspråk på geringssågen och vattenpasset eller inte.
Det kunde lämpligen ha skett antingen genom att hon kontaktade BB som hade
förevisat verktygen för AA för att efterhöra hans uppfattning i saken eller genom
att hon själv eller utredaren kontaktade AA

Jag vill framhålla att den möjlighet som numera finns att i uppenbara fall lämna ut
beslagtaget gods till en målsägande inte gör det mindre angeläget att denne får
hjälp att hävda sina anspråk.

Jag vill avslutningsvis endast erinra om att bestämmelsen i 27 kap. 8 § tredje
stycket RB inte innebär att åklagaren skall göra en bedömning av vem som har
bättre rätt till egendomen. En sådan prövning får anstå till ett eventuellt
domstolsförfarande. En målsägande som gjort anspråk på beslagtaget gods skall
alltid – om det inte med tillämpning av 27 kap. 4 a § finns förutsättningar att lämna
ut egendomen till denne – underrättas om att beslaget kan komma att hävas och
föremålen återlämnas till den hos vilken beslaget gjordes.

Med dessa kritiska uttalanden avslutar jag ärendet.
