# Uttalanden om lagligheten av en polismans beslut att beslagta två hundar och sedan "förverka/avliva" dem

JO 2007-10-26 dnr 4842-2005

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2007-10-26         4842-2005               1 (9)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden om lagligheten av en polismans beslut att beslagta två
                        hundar och sedan ”förverka/avliva” dem


                        I ett beslut den 26 oktober 2007 anförde chefsJO Melin bl.a. följande.

## Initiativet

I JO:s ärende dnr 3048-2005 framförde AA klagomål mot Polismyndigheten i
                        Stockholms län, Södertörns polismästardistrikt, med anledning av att en polisman i
                        samband med ett polisingripande mot hennes pappa den 25 juni 2005 skottskadat
                        två hundar. Hundarna hade därefter förts till ett djursjukhus där en veterinär
                        bedömde att de behövde opereras. Veterinären fick dock ett samtal från polisen
                        som i stället hade beslutat att hundarna omedelbart skulle avlivas. AA gjorde
                        gällande att beslutet om avlivning fattats på felaktiga grunder bl.a. eftersom det inte
                        fanns några tidigare anmälningar om att den ena hunden, som hon påstod var
                        hennes, betett sig aggressivt.

                        I ärendet framkom att polismyndigheten hade upprättat en anmälan med anledning
                        av att polismannen avlossat skott med sitt tjänstevapen och att anmälan hade
                        överlämnats till Åklagarmyndigheten (K155140-05). Den 28 juni 2005 beslutade
                        vice chefsåklagaren BB (Riksenheten för polismål, Stockholm) att inte inleda
                        förundersökning om tjänstefel med motiveringen att det inte fanns anledning att
                        anta att något brott begåtts i samband med att polismannen avlossat sitt
                        tjänstevapen. I JO:s ärende framkom även att polisen, efter skottlossningen, tagit
                        hundarna i beslag och därefter beslutat att förverka/avliva dem. Denna åtgärd
                        syntes inte ha varit föremål för åklagarens prövning. Jag beslutade därför den 22
                        september 2005 att lämna över den delen av ärendet till Åklagarmyndigheten för
                        handläggning samt begärde att få ta del av åklagarens beslut och utredning i
                        ärendet. Den 3 oktober 2005 beslutade BB att inte heller i denna del inleda
                        förundersökning.

                        Mot bakgrund av vad som kommit fram i ärendet dnr 3048-2005 om polisens
                        beslut att ta hundarna i beslag och sedan förverka/avliva dem beslutade jag den 8
                        november 2005 att ta upp saken till utredning som ett initiativärende.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                 Dnr 4842-2005   Sid 2 (9)




Utredning
Från Åklagarmyndigheten, Riksenheten för polismål, infordrades en kopia av
”Sammanställning av förundersökning” (dnr Ai-793-541-05).

Av utredningen i ärendet framgick sammanfattningsvis följande.

Enligt polisanmälan i ärendet K155140-05, upprättad den 25 juni 2005, hade en
polisman i samband med ett ingripande samma dag attackerats av två dobermann-
hundar och avlossat två skott i nödvärn mot hundarna. Hundarna, som skadades vid
skottlossningen, fördes genom polismyndighetens försorg till ett djursjukhus.

Samma dag upprättades också en anmälan om försök till våld mot tjänsteman
(K155088-05). Enligt denna anmälan hade en namngiven person genom att bussa
sina hundar på en polispatrull, alternativt underlåtit att återkalla hundarna då de
attackerade, gjort sig skyldig till försök till våld mot tjänsteman. Inspektören CC,
som tjänstgjorde som stationsbefäl den aktuella dagen, beslutade att hundarna
skulle tas i beslag. Enligt beslagsprotokollet angavs att ändamålet med beslaget var
att utröna omständigheter som kunde antas vara av betydelse för utredningen av
brottet och som brott angavs försök till våld mot tjänsteman. Han beslutade senare
samma dag att hundarna skulle förverkas/avlivas. Som motivering till beslutet
angavs att de hade använts som brottsverktyg och att de hade uppvisat ett
aggressivt beteende mot polismännen men också mot personal på djursjukhuset.
Vidare motiverades beslutet med att det fanns ytterligare tolv anmälningar vid
polismyndigheten avseende den misstänkte där dennes hundar använts i brottslig
verksamhet och uppvisat ett aggressivt beteende mot människor. Enligt beslutet
ansågs alternativet att omhänderta hundarna inte befogat då dessa var svårt skadade
och krävde långvarig vård på djursjukhus, vilket skulle innebära en avsevärd
kostnad för polismyndigheten.

Hundföraren inspektören DD (operativa avdelningen, hundenheten) upprättade den
25 juni 2005 en promemoria i anslutning till händelsen. I promemorian antecknade
han sammanfattningsvis följande. Han kallades till den aktuella platsen med
anledning av att polis skjutit mot två hundar i samband med ett ingripande. Han såg
till att de båda hundarna, varav den ena var mycket aggressiv, fördes till
djursjukhus. I samband med avrapportering framkom uppgifter om att hundarna
hade ”sänts i uppsåt mot polismännen” i samband med ingripandet. Efter samråd
med honom beslutade CC att beslagta och förverka hundarna. I egenskap av
hundförare uppfattade han de två skjutna hundarna som mycket farliga för
allmänheten eftersom hundarna ”utan tvekan med stor motivation angripit” en
polisman. Polismannen hade vid ingripandet backat för att ta sig ur situationen men
hundarna hade målmedvetet fortsatt sina angrepp och vid ett flertal tillfällen huggit
i luften efter polismannen. Denne lyckades dock höja beredskapen med
tjänstevapnet och kunde därmed avvärja hundarnas angrepp genom att skjuta. I
samband med avrapporteringen informerade DD en veterinär vid djursjukhuset om
polisens beslut och veterinären uppgav att hon skulle ombesörja avlivningen av de
två hundarna. Veterinären upplyste också om att hon vid kontakten med hundarna
                                                                       Dnr 4842-2005     Sid 3 (9)




hade bedömt dem som mycket aggressiva och att särskilt en av dem utmärkt sig
negativt.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
vilka överväganden som hade föregått beslutet den 25 juni 2005 att ta hundarna i
beslag och sedan att omedelbart förverka/avliva dem.

Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren EE) kom in med ett remissvar till
vilket fogades upplysningar från polismästaren FF, Södertörns polismästardistrikt.

FF anförde bl.a. följande.

## Bedömning

Utredningen har inte kunnat visa om hundägaren beordrat hundarna till attack mot
      polismannen eller om hundarna agerat på egen hand. För polismännen på plats hade
      detta mindre betydelse vid tidpunkten för attacken. För att freda sig mot angreppet
      använde GG sitt tjänstevapen och våldsanvändningen får anses vara försvarlig i den
      uppkomna situationen. Åklagaren har kommit till samma slutsats och har inte inlett
      förundersökning i den delen.
      Enligt vad som framgår av 3 § tillsynslagen (lagen om tillsyn över hundar och
      katter; JO:s anm.) får polismyndigheten låta avliva en bitsk hund enligt 2 §. För att
      en hund skall kunna sägas ha visat benägenhet att bita bör det finnas dokumentation
      att den vid minst ett tidigare tillfälle har bitit människor eller hemdjur.
      Inspektör DD som har stor erfarenhet av hundar skriver bland annat i sin
      promemoria att han uppfattar hundarna som mycket farliga för allmänheten och att
      det var en ren tillfällighet att GG inte blev allvarligt skadad. Hundarna har enligt
      upprättad promemoria utan att tveka och med stor motivation attackerat en
      polisman. Hundarna har också av personalen på djursjukhuset uppfattats som
      mycket aggressiva och dessa hade ifrågasatt om hundarna var helt friska.
      Stationsbefälet CC gjorde slagningar i RAR och kom fram till att hundägaren haft
      stora problem med sina hundar vid tidigare tillfällen. Tolv olika anmälningar förelåg
      avseende den misstänkte där hans hundar använts i brottslig verksamhet och
      uppvisat aggressivt beteende mot människor. Det framgår inte om det var samma
      hundar.
      Polismyndigheten i Stockholms län, närpolisen Skärholmen, har emellertid i två
      beslut från den 16 november 2004, diarienummer AA-693-83441-04, 0201-K94287-
      04 med flera, meddelat att hundarna Ta respektive B skulle vara försedda med
      munkorg och föras i fast, högst tre meter långt koppel närde vistades utanför
      familjens bostad. Bakgrunden till beslutet var att det i samband med utredning
      gällande flera händelser mellan januari 2003 och april 2004 kunde konstateras att
      hundarna Ta och B av rasen dobermann vid flera tillfällen sprungit lösa och
      attackerat och bitit flera människor. HH respektive AA har delgivits besluten.
      Som framgått ovan får en sådan bitsk hund avlivas av polismyndigheten enligt
      tillsynslagen. Enligt delegationsordning har också stationsbefäl rätt att fatta sådant
      beslut. Normalfallet är att ett intyg från veterinär skall inhämtas innan beslut om
      avlivning fattas. Det behövs dock inte i två fall, om det är uppenbart obehövligt eller
      om det rör sig om fara i dröjsmål. I det aktuella fallet var det uppenbart obehövligt
      med anledning av vad som framkommit i ärendet.

      Frågan om beslag och förverkande/avlivning av hundarna
      Frågan får inte röra någon som är tilltalad för brott.
                                                                 Dnr 4842-2005      Sid 4 (9)




Det måste stå helt klart för den beslutande polisen att den som drabbas av ett beslut
om förverkande inte är åtalad för brottet och inte kommer att bli det. Det bör också
stå klart att den misstänkte inte kommer att bli föremål för strafföreläggande.
Föreligger tveksamhet om detta bör ärendet överlämnas till åklagare.
CC beslut har inte grundat sig på tillsynslagen utan han har funnit att hundarna
använts som brottsverktyg och därigenom skall tas i beslag och förverkas/avlivas.
En polisman får som framgår normalt inte fatta ett sådant slutgiltigt beslut utan detta
skall som huvudregel fattas av domstol. Den behörighet som en polis har att fatta
beslut om förverkande i vissa fall omfattar inte den händelse som behandlas här.
Stationsbefälets beslut att ta hundarna i beslag och sedan besluta om
förverkande/avlivning har därigenom fattats på felaktiga grunder.

Avslutande synpunkter
Sammanfattningsvis hade stationsbefälet CC rätt att fatta beslut om att omhänderta
och även avliva hundarna. Södertörns polismästardistrikt ställer sig bakom
beslutet och menar att åtgärden var såväl befogad som lagenlig och med avseende på
hundar av det slag som ärendet gäller, även nödvändig. Lagstödet som åberopades
för åtgärden var dock felaktigt. Detta kan grunda sig på att lagen som styr hantering
av bitska hundar allmänt anses som krånglig och ålderdomlig och inte är anpassad
till nutida samhälle. Den är också svårtolkad i vissa avseenden. Södertörns
polismästardistrikt har därför för avsikt att informera personalen i allmänhet, och de
personalkategorier som har delegation att fatta myndighetsbeslut enligt tillsynslagen
i synnerhet, om gällande bestämmelser om lagen i fråga. Det är också tänkbart att en
utbildningsinsats behöver sättas in. Lagen ger möjligheter att komma tillrätta med
besvärliga hundar och det är därför särskilt viktigt, inte minst för allmänhetens
skydd eller behov av stöd gentemot vissa olämpliga hundägare, att ge, och ha,
fördjupade kunskaper om den aktuella lagstiftningen.
Polismyndigheten gjorde bl.a. följande bedömning.
Polismyndigheten kan konstatera att beslut om förverkande av beslag enligt BrB
endast kan fattas av domstol, om inte något av undantagen i annan lagstiftning
gäller. Så var inte fallet i den aktuella situationen. Stationsbefälet hade därmed, som
också framgår av Södertörns polismästardistrikts yttrande, inte behörighet att i
enlighet med brottsbalkens regler fatta beslut om förverkande av beslaget genom
avlivning.
Polismyndigheten kan härefter konstatera följande. Stationsbefälet hade enligt
delegationsordningen för Södertörns polismästardistrikt behörighet att utom
kontorstid fatta beslut om avlivning av hundar i enlighet med 3 § tillsynslagen.
Händelsen inträffade på midsommardagen den 25 juni 2005.
Av 3 § andra stycket tillsynslagen framgår att polismyndigheten får besluta om
omhändertagande av hundar som visat benägenhet att bita människor och att
myndigheten har rätt att avliva sådana hundar. Innan så sker skall polismyndigheten
inhämta yttrande från veterinär, om det inte är uppenbart obehövligt.
Polismyndigheten gör mot bakgrund av vad som framgår ovan och den utredning i
övrigt som föreligger i ärendet bedömningen att det förelåg en sådansituation som
innebar att stationsbefälet hade rätt att i enlighet med tillsynslagen besluta om
omhändertagande och avlivning av hundarna samt att det var uppenbart obehövligt
att inhämta ett formellt yttrande från veterinär då veterinären på djursjukhuset ansåg
att hundarna var mycket aggressiva. Det stationsbefälet rätteligen skulle ha gjort var
att häva beslaget och i stället besluta om omhändertagande av hundarna och
avlivning av dem i enlighet med tillsynslagen.
Polismyndigheten kan därför konstatera att stationsbefälet har fattat sitt beslut om
avlivning på fel formell grund men att resultatet av ett korrekt fattat beslut enligt
tillsynslagen hade blivit detsamma, dvs. avlivning. Det polismyndigheten nu anfört
ursäktar givetvis inte att beslut fattas på felaktig grund. Myndigheten anser dock i
föreliggande fall att hundägaren inte har lidit någon förlust av det formellt felaktiga
                                                                        Dnr 4842-2005      Sid 5 (9)




      beslutet eftersom ett beslut i enlighet med rätt lagstiftning hade lett till samma
      resultat.
      Södertörns polismästardistrikt har anfört att de avser att utföra en informationsinsats
      för att fördjupa personalens kunskaper om den aktuella lagstiftningen. Distriktet
      anför vidare att lagen ger möjligheter att komma till rätta med besvärliga hundar och
      att det därför är särskilt viktigt för allmänhetens skydd mot olämpliga hundägare att
      fördjupade kunskaper finns om den aktuella lagstiftningen.
      Polismyndigheten anser att det är mycket viktigt att polismästardistriktet vidtar de
      informationsåtgärder gällande den aktuella lagstiftningen som de har uppgivit i sitt
      yttrande. På det sättet kan distriktet komma tillrätta med det tillämpningsproblem
      som visat sig föreligga.
      Polismyndigheten vill slutligen tillägga att det självfallet är helt avgörande för
      polisens verksamhet att beslut fattas på korrekt grund.
Enligt polismyndigheten bereddes CC under remissförfarandet tillfälle att lämna
synpunkter men han hänvisade till handlingarna i ärendet och hade därutöver inte
något ytterligare att anföra.

Rättslig reglering
Bestämmelser om beslag och förverkande
Bestämmelser om beslag finns bl.a. i 27 kap. rättegångsbalken (RB).

Enligt 1 § första stycket får föremål, som skäligen kan antas äga betydelse för
utredning om brott (bevisbeslag) eller vara genom brott någon avhänt
(återställandebeslag) eller på grund av brott förverkat (förverkandebeslag), tas i
beslag. Av tredje stycket i nämnda bestämmelse framgår att beslag får beslutas
endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

I 4 § föreskrivs att den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller
verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ta
föremål som därvid påträffas i beslag. Föremål, som i annat fall påträffas, får tas i
beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål får
– med visst undantag – åtgärden vidtas av polisman även utan sådant beslut.
Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har
denne inte beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras till honom, som
omedelbart skall pröva om beslaget skall bestå.

Har ett beslag verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbats av
beslaget begära rättens prövning av detta enligt 6 §. Ett beslagtaget föremål skall
enligt huvudregeln tas i förvar av den som verkställt beslaget (10 §).

I 36 kap. brottsbalken (BrB) finns regler om förverkande av egendom. Av 2 §
framgår att egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna balk
får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars
finns särskilda skäl.

Förverkande sker som huvudregel genom beslut av domstol, strafföreläggande eller
föreläggande av ordningsbot. Vissa undantag finns emellertid från denna
                                                                  Dnr 4842-2005   Sid 6 (9)




huvudregel. I lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
finns bestämmelser om prövningen av frågan om förverkande av egendom till det
allmänna eller om annan särskild rättsverkan av brott, när frågan inte rör någon
som är tilltalad för brott. Enligt 3 § fjärde stycket nämnda lag får polisman under
vissa förutsättningar besluta om förverkande enligt lagen. Som utgångspunkt i
dessa fall gäller att värdet av det som skall förverkas uppgår till mindre än en
tiondel av gällande basbelopp. I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
om rätt för poliser att besluta om förverkande uttalas bl.a. att det, för att en polis
skall få besluta om förverkande, måste stå helt klart att den som drabbas av beslutet
inte är åtalad för brottet och inte kommer att bli det (1 § FAP 103-1).

Lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter
Enligt 1 § lagen om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen) skall hundar och
katter hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till deras natur och övriga
omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda
olägenheter. Av 2 § följer att en hund som visat benägenhet att bita människor eller
hemdjur inte får vara lös utomhus om den inte hålls inom visst inhägnat område.
Eftersätts tillsynen över en hund får polismyndigheten enligt 3 § första stycket
meddela det beslut som omständigheterna kräver, såsom att hunden skall vara
försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Beslutet skall delges
hundens ägare eller den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande.

I 3 § andra stycket föreskrivs att polismyndigheten, i fråga om hund som avses i 2
§, får besluta att hunden skall omhändertas genom myndighetens försorg. Sedan
hunden omhändertagits får ägaren inte förfoga över hunden utan tillstånd av
polismyndigheten. Polismyndigheten skall efter värdering låta sälja eller avliva
hunden eller ta hand om hunden tills vidare. Av bestämmelsen följer vidare att
polismyndigheten innan en hund avlivas skall inhämta yttrande från veterinär om
det inte är uppenbart obehövligt eller fara i dröjsmål. Polismyndighetens beslut
enligt 3 § första och andra stycket gäller omedelbart, om inte annat förordnas (3 §
fjärde stycket).

Bedömning
Jag vill inledningsvis framhålla att min granskning i detta ärende är begränsad till
frågan om polismyndigheten agerat i enlighet med gällande regler när den
beslutade att ta de två dobermann-hundarna i beslag och sedan låta förverka/avliva
dem. Det förhållandet att en polisman dessförinnan skottskadade hundarna
föranleder således inte något uttalande från min sida.

Utredningen ger vid handen att CC, efter en telefonkontakt med DD, beslutade att
hundarna skulle tas i beslag i ärendet om försök till våld mot tjänsteman. I
beslagsprotokollet, som CC signerat, har antecknats att grunden för beslaget var att
utröna omständigheter som kunde antas ha betydelse för utredningen, dvs. ett
bevisbeslag. Den första fråga som uppkommer i ärendet är således om det fanns
förutsättningar för ett sådant beslag.
                                                                 Dnr 4842-2005    Sid 7 (9)




En grundläggande förutsättning för att ta något i beslag är att det handlar om lös
egendom. Till lös egendom hör djur varför det i och för sig är möjligt att ta en hund
i beslag. Vilka överväganden som CC gjorde innan han fattade sitt beslut har inte
närmare redovisats i ärendet. Det är i och för sig tänkbart att det kan uppstå en
situation där ett djur kan tänkas få betydelse för utredningen av ett brott. Detta
tycks emellertid inte varit fallet i det nu aktuella ärendet. Enligt min mening
saknades alltså skäl att ta hundarna i beslag på den i beslagsprotokollet angivna
grunden. Utredningen i ärendet tyder dock på att det egentligen handlade om ett
förverkandebeslag och att anteckningen i beslagsprotokollet är felaktig. CC
motivering till förverkandebeslutet tyder också på detta, eftersom han då hänvisade
till det förhållandet att hundarna hade använts som brottsverktyg i samband med
våld mot tjänsteman.

Som framgått kan nämligen ett föremål tas i beslag för att säkra ett framtida
förverkande bl.a. om det använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken. Om
exempelvis en hundägare med uppsåt låter sin hund attackera någon kan olika
brottsbalksbrott, t.ex. våld mot tjänsteman eller misshandel, aktualiseras (se t.ex.
RH 1987:168). Följaktligen kan en hund som använts som hjälpmedel vid brott
också – om förutsättningarna i övrigt för detta är uppfyllda – tas i beslag och
därefter förverkas med stöd av bestämmelsen i 36 kap. 2 § BrB. Med förverkande
menas att ägaren eller rättighetsinnehavaren förlorar sin rätt till den aktuella
egendomen. – Beslag och förverkande av djur synes emellertid sällan ske i
praktiken och ännu mindre vara föremål för prövning i domstol. I en dom den 4
september 2003 i mål B 628-03 prövade dock Svea hovrätt en fråga om
förverkande av en hund i ett mål om bl.a. hot mot tjänsteman och försök till våld
mot tjänsteman. I målet ogillades förverkandeyrkandet med hänvisning till att det
bl.a. inte framkommit något som gav särskild anledning till antagande att hunden
skulle komma till brottslig användning fortsättningsvis. – Enligt
Hundansvarsutredningen, som hade till uppgift att bl.a. föreslå åtgärder för att
avhjälpa de problem som uppstår med anledning av farliga hundar, är polis och
åklagare ibland försiktiga med att använda sig av brottsbalken i vissa fall när en
hund t.ex. skadat en människa. Utredningens intryck är att man ”fastnar” i
tillsynslagen (se SOU 2003:46 s. 86, se även bil. 4 s. 174).

Det kan således konstateras att det är lagligen möjligt att beslagta en hund om den
t.ex. anses utgöra hjälpmedel vid brott. Huruvida det funnits förutsättningar för en
sådan åtgärd i det nu aktuella fallet är huvudsakligen en bedömningsfråga, och jag
finner inte anledning att närmare diskutera den saken.

Utredningen visar att CC, efter sitt beslut att beslagta hundarna, även beslutade att
de skulle förverkas genom avlivning. Detta beslut motiverade han framför allt med
att hundarna hade använts som brottsverktyg i samband med våld mot tjänsteman.
– I förverkandebeslutet hänvisade CC dock även till vissa andra omständigheter,
bl.a. att hundarna hade varit aggressiva mot personal på djursjukhuset och att det
fanns ytterligare tolv anmälningar i vilka den misstänktes hundar använts i brottslig
verksamhet och uppvisat aggressivt beteende mot människor.
                                                                     Dnr 4842-2005    Sid 8 (9)




Ett beslut om förverkande skall, enligt huvudregeln, fattas av domstol. I lagen om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. föreskrivs dock att en polisman under
vissa förutsättningar får fatta ett sådant beslut. Som framgått är en grundläggande
förutsättning för detta förfarande att frågan inte rör någon som är tilltalad för brott
och inte heller kommer att bli det eller bli föremål för ett strafföreläggande. – Vid
tidpunkten för CC beslut om förverkande fanns ju en skäligen misstänkt för försök
till våld mot tjänsteman, och det var vid det tillfället naturligtvis inte klart att denne
inte skulle bli åtalad för brottet. Redan på denna grund var CC inte behörig att
besluta att dobermann-hundarna skulle förverkas. Förverkandebeslutet var således
inte förenligt med gällande lagstiftning.

Polismyndigheten har dock gjort gällande att, även om förverkandebeslutet inte i
och för sig var korrekt, resultatet hade blivit detsamma om hundarna i stället hade
omhändertagits och avlivats med stöd av tillsynslagen. Enligt myndigheten skulle
alltså CC rätteligen ha handlat utifrån bestämmelserna i denna lag.

 Av 2 § och 3 § andra stycket tillsynslagen följer, som framgått, att en hund som
visat benägenhet att bita människor, en s.k. bitsk hund, får omhändertas genom
myndighetens försorg. Polismyndigheten kan – när den bedömer det nödvändigt –
låta avliva en sådan bitsk hund (3 § andra stycket tredje meningen). För att en hund
skall anses ha visat benägenhet att bita människor krävs enligt grunderna för
bestämmelserna att den visat sig vara behäftad med sådana särskilda egenskaper att
den är påtagligt farligare än hundar i allmänhet (NJA 1988 s. 495, jfr NJA II 1944
s. 57 ff.). Bestämmelsen i den nu gällande 3 § ger således inte någon möjlighet att
omhänderta och eventuellt avliva en hund som biter en människa men som inte
visat sådana tendenser tidigare (se prop. 2006/07:126 s. 33, även SOU 2003:46 s.
67). I förarbetena till bestämmelsen uttalas vidare att det måste fordras bevisning
om att den hund som är i fråga har visat benägenhet att bita människor (NJA II
1944 s. 59).

I det nu aktuella ärendet har kommit fram att CC inför sitt beslut att förverka
hundarna noterade att det fanns ytterligare tolv polisanmälningar om att den
misstänktes hundar uppvisat aggressivt beteende mot människor. Detta talar för att
hundarna visat olämpliga tendenser tidigare. FF har dock uppgett att det inte
framgår om det handlade om samma hundar medan DD i denna fråga i sin
promemoria antecknat att det var oklart om anmälningarna endast rörde sig om de
två avlivade hundarna. De båda hundarna hade också – låt vara att de då var
skadade – uppträtt aggressivt på djursjukhuset. Jag finner för min del att underlaget
– i den vid tillfället uppkomna situationen – kunde anses ha varit tillräckligt för att
i sak läggas till grund för ett avlivningsbeslut enligt tillsynslagen. Till detta
kommer att polismyndigheten i november 2004 synes ha beslutat att den ena
hunden skulle vara försedd med munkorg och föras i fast, högst tre meter långt
koppel när den vistades utanför bostaden.

CC grundade emellertid inte sitt beslut på tillsynslagen utan på ett annat regelverk.
Att omhänderta och låta avliva en persons hundar är ett stort ingrepp för den
                                                                    Dnr 4842-2005    Sid 9 (9)




enskilde, och det är naturligtvis av största vikt att sådana åtgärder föregås av en
korrekt tillämpning av gällande bestämmelser. CC handlande tyder också på att han
haft bristande kunskaper på det aktuella rättsområdet varför han förtjänar kritik för
det inträffade.

Avslutningsvis kan nämnas att regeringen i juni 2007 överlämnade en proposition,
Tillsyn över hundar och katter, till riksdagen (prop. 2006/07:126). I propositionen
lämnas bl.a. förslag till en ny lag om tillsyn över hundar och katter, som föreslås
träda i kraft den 1 januari 2008. Enligt förslaget skall kravet på att en hund skall
vara bitsk för att få omhändertas i den nya lagen ersättas av en generell möjlighet
att ingripa vid bristande tillsynsansvar (a. prop. s. 33). Syftet med de föreslagna
lagändringarna är att förstärka skyddet mot skador och avsevärda olägenheter
orsakade av hundar. Enligt förslaget kommer polisen att få möjlighet att gripa in
tidigare och mer kraftfullt i situationer där hundar orsakar, eller riskerar att orsaka,
skada eller avsevärda olägenheter. (Det kan nämnas att den 1 januari 2008 trädde
den nya lagen om tillsyn över hundar och katter i kraft, se SFS 2007:1150).
