# Uttalanden om en polismans åtgärder i samband med en begäran om överprövning av ett tvångsmedelsbeslut m.m.

JO 2008-03-14 dnr 4849-2006

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2008-03-14         4849-2006               1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden om en polismans åtgärder i samband med en begäran om
                        överprövning av ett tvångsmedelsbeslut m.m.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot Polismyndigheten i Västerbottens
                        län för handläggningen av en förundersökning i vilken hennes 15-årige son, BB,
                        var misstänkt för stöld. Hon uppgav bl.a. följande. Vid ett förhör med sonen den 19
                        september 2006 – vid vilket hon, BB:s pappa och BB:s offentliga försvarare var
                        närvarande – fick de besked om att kammaråklagaren CC beslutat att sonen skulle
                        ”daktas” (fotografering och tagande av fingeravtryck) och att ett DNA-prov skulle
                        tas på honom. De motsatte sig detta och begärde att få en skriftlig motivering till
                        besluten. Eftersom polismannen DD inte kunde nå åklagaren beslutade han att
                        skjuta upp verkställigheten. Inför ett nytt förhör den 28 september 2006
                        informerades de om att det fanns ett nytt beslut om daktning och att beslutet om
                        DNA-prov kvarstod. Vid förhöret inledde DD med att redogöra för besluten, varvid
                        han uppgav att han trodde att syftet med DNA-provet var såväl utrednings- som
                        registreringsskäl. De ”accepterade” beslutet om daktning men motsatte sig att
                        DNA-prov togs eftersom de bl.a. fortfarande inte ansåg sig ha fått besked om vad
                        syftet med provtagningen var. Den offentlige försvararen överlämnade därför en
                        skriftlig begäran om överprövning och inhibition av detta beslut till DD, som
                        uppgav att sonen skulle medtas för daktning och att han skulle återkomma med
                        besked om DNA- provtagningen. De begärde att någon av föräldrarna skulle få
                        närvara vid daktningen men fick inte följa med. När sonen kom tillbaka fick de
                        reda på att DNA-prov, trots allt, hade tagits på sonen.

## Utredningen

Handlingar infordrades från polismyndigheten (K18098-06 och K18101-06) och
                        från Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Umeå (C12-1013-06 och ÅM
                        2006/5170). Av dessa framgick bl.a. följande. I en promemoria daterad den 28
                        september 2006 hade DD redovisat sin uppfattning av vad som hänt vid det i
                        ärendet aktuella tillfället. DD hade där antecknat att han sagt till BB:s föräldrar – i
                        samband med att han följde med till daktningen – att han skulle återkomma med
                        besked angående begäran om överprövning och inhibition av beslutet om DNA-
                        prov. Enligt uppgift i promemorian gjorde han dock sedan bedömningen att det inte



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                         Dnr 4849-2006     Sid 2 (7)




var lämpligt att informera föräldrarna innan provet togs eftersom han ansåg att det
fanns risk för att det på nytt skulle ”skapa diskussion” i ärendet. – Av ett yttrande
från CC i överprövningsärendet framgick att beslutet om DNA-prov hade fattats
enligt 28 kap. 12 a § rättegångsbalken (RB) och att provet således inte var en
utredningsåtgärd utan skulle tas för att registrera uppgifter om resultatet av
analysen av DNA i register som förs enligt polisdatalagen. I ett beslut den 11
oktober 2006 meddelade överåklagaren EE att det inte fanns skäl till ändring av
CC:s beslut.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad
som hade framförts i AA:s anmälan till JO.

Polismyndigheten (tf. länspolismästaren FF) kom in med ett remissvar till vilket
hade fogats ett yttrande från förundersökningsledaren GG (här utelämnat).
      I polismyndighetens yttrande anfördes bl.a. följande.

## Bakgrund

Under våren och sommaren 2006 inkom ett flertal anmälningar som rörde inbrott,
      misshandel, skadegörelse m.m. Misstankarna riktade sig mot ett ungdomsgäng som
      rörde sig i stadsdelen Ålidhem i Umeå. Enligt polisens uppgifter ingick BB i det
      gäng som allmänt kallades för ”Ålidhemsgänget” och där han dessutom skulle ha en
      ledande roll. Med anledning av att anmälningarna rörde sig om brott mot misstänkta
      under 18 och 15 år var det av synnerlig vikt att förundersökningarna bedrevs
      skyndsamt. Ett flertal utredningar hade därför delats ut till ett par utredare, däribland
      DD. BB misstänktes för två fall av stölder på skola, polismyndighetens ärenden
      K18098-06 och K18101-06. Den 13 september 2006 beslutade kammaråklagare CC
      att tagande av fotografi och fingeravtryck, s.k. daktning, samt salivprov för analys
      av DNA (topsning) skulle genomföras på BB. Åklagaren fick kännedom om att BB
      vid förhör vidgått att han handskats med de aktuella datorerna varför hon den 27
      september 2006 återkallade det tidigare beslutet om att ta fotografi och
      fingeravtryck. Beslutet om tagande av salivprov för DNA kvarstod dock. GG,
      polisiär förundersökningsledare, fattade beslut om att ta fotografi och fingeravtryck
      av BB gällande en grov stöld där han inte var delgiven misstanke men
      omständigheterna talade för att han senare kunde bli det. Beslutet om att ta fotografi
      och fingeravtryck av BB skedde med stöd av 28 kap. 14 § RB då detta är möjligt att
      ta även av annan om det erfordras för vinnande av utredning om brott varå fängelse
      kan följa. Tagande av salivprov för DNA gjordes med stöd av 28 kap. 12 a §
      rättegångsbalken. Det var inte en utredningsåtgärd utan för att registrera uppgifter
      om resultatet av analysen av DNA i register som förs enligt polisdatalagen
      (1998:622).
      I samband med att BB förhördes den 19 september 2006 skulle även åklagarens
      beslut från den 13 september 2006 om tagande av fotografi och fingeravtryck samt
      salivprov verkställas. BB och hans föräldrar motsatte sig dock detta och åklagarens
      beslut om tvångsmedel verkställdes inte vid detta tillfälle.
      Den 28 september 2006 hade DD åter bokat in förhör med BB. Denne kom
      tillsammans med sina föräldrar samt sin offentliga försvarare, advokaten HH. BB
      informerades om att det skulle tas fotografi och fingeravtryck av honom samt DNA-
      prov. BB och hans föräldrar godtog att det skulle tas fotografi och fingeravtryck men
      de motsatte sig DNA-prov och överräckte därefter en skriftlig begäran om
      överprövning av DNA. I begäran om överprövning fanns också en hemställan att
      verkställighet av beslutet skulle inhiberas. Vidare önskade BB:s föräldrar följa med
      då fotografering och fingeravtryck skulle tas av BB. DD kontaktade GG med
      anledning av begäran om överprövning och föräldrarnas önskan att få följa med vid
                                                                      Dnr 4849-2006       Sid 3 (7)




      den s.k. daktningen. GG förklarade för DD att han ansåg att föräldrarna inte hade
      någon lagstadgad rätt att följa med på den s.k. daktningen och eftersom denna skulle
      genomföras på häktesavdelningen, som ligger i anslutning till polishuset, var
      detta klart olämpligt. Vidare upplyste GG DD om att beslutet om att ta DNA var
      fattat och att detta skulle verkställas vid det aktuella tillfället.
      DD fick inte kontakt med GG direkt varför beskedet om att DNA-provet skulle tas
      på BB kom först 10–15 minuter efter det att BB gått iväg för att fotograferas samt
      lämna fingeravtryck. DD kontaktade då teknikerna som verkställde DNA-provet.
      DD gjorde bedömningen att det inte var lämpligt att informera BB och hans
      föräldrar innan DNA-provet togs då han ansåg att det fanns risk för att det på nytt
      skulle skapa diskussion i ärendet. Han ansåg att eftersom beslutet om att ta DNA-
      prov var taget skulle detta ske oavsett om han informerade före eller efter.
      Den 6 oktober 2006 kom besked från SKL att DNA-provet från BB överensstämde
      med ett spår som hade säkrats från en brottsplats (K3501-06) där rubriceringen var
      olaga intrång och skadegörelse.
      Med anledning av BB:s begäran om överprövning av beslutet om tvångsmedel
      beslutade överåklagare EE den 11 oktober 2006 att åklagarens beslut inte skulle
      ändras. I beslutet konstaterades bl.a. att den brottslighet som BB misstänktes för,
      oavsett den påföljd som i det aktuella fallet kunde påräknas, inte kunde anses vara av
      bagatellartat slag. Det fanns därför inte skäl till ändring av åklagarens beslut.
      Överåklagaren har inte meddelat något beslut med anledning av BB:s hemställan om
      att verkställighet av beslutet att ta DNA skulle inhiberas.
Polismyndigheten redogjorde därefter för den rättsliga regleringen varefter
myndigheten gjorde följande bedömning.

      När det gäller AA:s uppfattning att det varit fel av DD att inte låta någon av BB:s
      föräldrar följa med honom då han skulle fotograferas samt lämna fingeravtryck är
      polismyndigheten av uppfattningen att detta ändå varit riktigt. Anledningen till detta
      är att fotograferingen samt tagandet av fingeravtryck skulle ske på
      kriminalvårdsmyndighetens häktesavdelning där det råder restriktioner.
      AA har vidare anfört att DD lovat att återkomma angående polismyndighetens
      hantering av begäran om överprövning. Mot bakgrund av att det saknas reglering
      kring vad som gäller beträffande överprövning är det inte klart vad som gäller
      angående verkställigheten då det har framställts en begäran om överprövning av ett
      beslut om tvångsmedel.
      Polismyndigheten konstaterar dock att ett beslut om tagande av DNA-prov inte kan
      överklagas. Av detta torde följa att det inte heller går att besluta om inhibition
      avseende ett beslut att ta DNA-prov (jfr Håkan Strömberg, Allmän förvaltningsrätt
      och 29 § förvaltningslagen). Polismyndigheten anser mot bakgrund av det
      nämnda att det inte varit fel av polismyndigheten att verkställa beslutet om DNA-
      prov.
      AA anser att de haft rätt att bli upplysta om vad syftet med provtagningen varit.
      Polismyndigheten är av samma uppfattning och anser att för det fall
      polismyndigheten inte upplyst BB samt hans föräldrar om syftet med DNA-
      provtagningen är detta något som borde gjorts.
AA kommenterade remissvaret och vidhöll sin kritik mot polismyndigheten, dvs.
att det var fel av polisen att vägra låta dem vara med vid daktningen och att polisen
inte heller borde ha utfört DNA-provet innan deras begäran om överprövning hade
prövats samt de hade rätt att få information om syftet med DNA-provet.

I ett beslut den 14 mars 2008 anförde chefsJO Melin följande.
                                                                  Dnr 4849-2006   Sid 4 (7)




Rättslig reglering
Regler om kroppsbesiktning finns i 28 kap. RB. Med kroppsbesiktning avses
undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från
människokroppen och undersökning av sådana prov (12 § andra stycket).

Den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa får
kroppsbesiktigas bl.a. för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för
utredning om brottet (12 § jämförd med 11 §). I 12 a § finns regler om
kroppsbesiktning genom DNA-prov i annat syfte än att utreda brottet. Enligt
bestämmelsen får kroppsbesiktning genom tagande av salivprov ske på den som
skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om syftet är att
göra en DNA-analys av provet och registrera uppgifter om resultatet av analysen i
det DNA-register eller det utredningsregister som förs enligt polisdatalagen.

Vid beslut om kroppsbesiktning ska den s.k. proportionalitetsprincipen tilllämpas.
Denna princip innebär att kroppsbesiktning får beslutas endast om skälen för
åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den
misstänkte eller för något annat motstående intresse (13 § jämförd med 3 a §). I de
fall provtagning är onödig, exempelvis om den misstänkte redan finns registrerad i
DNA-registret eller om prov redan har tagits under utredningen av brottet med stöd
av 12 §, bör någon ny provtagning givetvis inte ske. Inte heller bör det vara aktuellt
att ta DNA-prov t.ex. i de fall där det brott som misstanken omfattar ter sig så
bagatellartat att påföljden kan antas komma att stanna vid böter (prop. 2005/06:29
s. 39). Det är vidare angeläget att polisen klart upplyser den enskilde om syftet med
provtagningen och hur provet kommer att användas (a. prop. s. 27).

Riksåklagaren har nyligen utfärdat riktlinjer om kroppsbesiktning genom tagande
av salivprov – s.k. registertopsning (RåR 2008:1).

Ett beslut om kroppsbesiktning ska enligt huvudregeln meddelas av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Endast om det föreligger fara i
dröjsmål får en sådan åtgärd beslutas av polisman (13 § jämförd med 4 §).

Det går inte att överklaga ett beslut om kroppsbesiktning (a. prop. s. 27). Det är
dock möjligt att begära överprövning av en åklagares beslut. Överprövnings-
förfarandet är inte reglerat i lag. En överprövning innebär att ett beslut som har
fattats av en lägre åklagare blir föremål för en granskning i materiellt hänseende av
en högre åklagare. Alla åklagarbeslut inom ramen för ett straffprocessuellt
förfarande kan bli föremål för överprövning, även beslut i tvångsmedelsfrågor (se
vidare om överprövningsförfarandet i t.ex. JO 2002/03 s. 107 och Gunnel
Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, s. 109 f.).

Enligt 28 kap. 14 § RB får fotografi och fingeravtryck tas av den som är anhållen
eller häktad. Detta gäller även annan, om det erfordras för vinnande av utredning
om brott, varå fängelse kan följa. Av 2 § andra stycket förordningen (1992:824) om
fingeravtryck m.m. framgår vidare att om det behövs för att utreda brott på vilket
fängelse kan följa, får fingeravtryck och fotografi tas också av den som misstänks
                                                                   Dnr 4849-2006     Sid 5 (7)




för brottet utan att vara anhållen eller häktad för detta samt av den som inte är
misstänkt för brottet.

Bedömning
Det kan inledningsvis konstateras att AA:s 15-årige son BB vid det aktuella
tillfället var skäligen misstänkt för stöld i två fall och att förundersökningen, med
hänsyn till BB:s ålder, var åklagarledd (se 3 § lagen [1964:167] med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare). Enligt polismyndigheten förekom han
dessutom i en annan utredning om grov stöld.

Som framgått var det också inom ramen för den sistnämnda utredningen som
polismyndighetens beslut om s.k. daktning, dvs. att fingeravtryck och fotografi
skulle tas på BB, fattades. Eftersom ett sådant beslut i vissa fall även får avse den
som inte är misstänkt för brott har jag inte någon erinran mot beslutet. AA har dock
ifrågasatt det förhållandet att ingen av föräldrarna fick närvara när beslutet
verkställdes.

Även om det inte finns någon lagstadgad rättighet för en vårdnadshavare att
närvara vid en daktning anser jag rent allmänt att polisen i största möjliga
utsträckning bör eftersträva att tillgodose ett sådant önskemål. Eftersom
fotografering och tagande av fingeravtryck i det aktuella fallet skulle utföras på
kriminalvårdens häktesavdelning, där särskilda restriktioner råder, finner jag
emellertid inte anledning att kritisera polismyndigheten för att vårdnadshavarna
inte tilläts närvara.

När det sedan gäller beslutet om kroppsbesiktningen – DNA-provtagningen – vill
jag först nämna att åklagarens beslut i sak inte föranleder något uttalande från min
sida. I sammanhanget kan nämnas att riksåklagaren i ett beslut den 24 maj 2007 i
ett tillsynsärende konstaterat att åklagarens beslut var korrekt (ÅM-A 2006/2090).

AA har däremot i anmälan klagat på att DD i samband med DNA-provtagningen
inte kunde ge ett tydligt besked om provtagningen skulle ske av utrednings- eller
registreringsskäl och att provtagningen genomfördes innan överprövning hade
skett.

Enligt AA uppgav DD att DNA-provet skulle tas av såväl utrednings- som
registreringsskäl. Polismyndigheten har i remissvaret inte närmare kommenterat
detta, och jag anser det inte meningsfullt att utreda frågan vidare. Jag kan dock
konstatera att syftet med provtagningen inte tydligt framgår av den infordrade
tvångsmedelsblankett på vilken åklagarens beslut har dokumenterats, vilket
givetvis kan vara en förklaring till att DD uppgav båda syftena. Av åklagarens
yttrande i överprövningsärendet framgår dock att beslutet fattades med stöd av 28
kap. 12 a § RB, dvs. av registreringsskäl. Även polismyndigheten har i remissvaret
uppgett att så var fallet. – Som framgått har i förarbetena till den nyss nämnda
bestämmelsen angetts att det är angeläget att polisen klart upplyser den enskilde
om syftet med provtagningen och hur provet kommer att användas. Jag kan därför
                                                                   Dnr 4849-2006    Sid 6 (7)




instämma i polismyndighetens bedömning att för det fall tydlig information inte
lämnades är detta något som borde ha gjorts. Om den polisman som ska informera
den enskilde är osäker på vad syftet med provtagningen är bör denne givetvis
kontakta beslutsfattaren så att korrekt information kan lämnas.

Det har vidare kommit fram att inför verkställandet av DNA-provtagningen
överlämnade BB:s offentlige försvarare en begäran om överprövning och inhibition
till DD och att denne – efter att först ha rådfrågat en polisiär förundersöknings-
ledare – beslutade att DNA-provtagningen skulle verkställas omedelbart. Frågan är
om detta handlingssätt var godtagbart eller om DD borde ha hanterat saken
annorlunda.

Det kan först konstateras att ett beslut om kroppsbesiktning inte kan överklagas
men däremot kan, som framgått, en åklagares beslut i en tvångsmedelsfråga i vissa
fall bli föremål för överprövning av en högre åklagare. Denna prövning kan t.ex.
avse ett tvångsmedel som alltjämt består eller ett beslut att inte använda ett särskilt
tvångsmedel (se Gunnel Lindberg, a.a. s. 110). Jag kan även tänka mig att så kan
ske i en situation som den nu aktuella där ett beslut om tvångsmedel ännu inte
hunnit verkställas. Det ligger emellertid i sakens natur att beslut om tvångsmedel
sällan kan bli föremål för överprövning bl.a. eftersom beslut och genomförande
ofta sker i ett sammanhang och tvånget kan vara mycket kortvarigt.

Jag vill också nämna att begreppet inhibition, dvs. ett förordnande om att ett beslut
tills vidare inte ska gälla, inte är något vedertaget begrepp inom det
straffprocessuella förfarandet. Jag kan därför ha viss förståelse för att en polisman
ställer sig frågande till ett sådant yrkande. I detta fall bör det dock av
sammanhanget ha stått klart att vad som avsågs var en begäran om att
verkställigheten av det beslutade tvångsmedlet skulle skjutas upp.

I ärendet framställdes alltså en begäran om överprövning och inhibition av
åklagarens beslut om att DNA-prov skulle tas. Med hänsyn härtill, och med
beaktande av att det också var åklagaren som var förundersökningsledare, borde
DD ha kontaktat denne i stället för att enbart rådfråga sin kollega. Det hade sedan
varit åklagarens sak att avgöra om det fanns möjlighet att skjuta upp provtagningen
och kontakta överåklagaren eller om ärendet brådskade så att provtagningen måste
ske omgående. Rent allmänt kan väl sägas att tagande av DNA-prov av
registreringsskäl oftast inte kan vara av särskilt brådskande natur.

Jag anser således att det var fel av DD att inte kontakta åklagaren. När han nu valde
att inte ta en sådan kontakt borde han åtminstone ha informerat BB:s föräldrar före
provtagningen om att denna, trots allt, skulle ske omedelbart. Det är inte
acceptabelt att, som DD gjorde, först säga till föräldrarna att han skulle återkomma
med besked angående begäran om överprövning och sedan ändå låta genomföra
provtagningen för att undvika att ”skapa en diskussion”. Det finns här anledning att
framhålla att en polisman ska vara korrekt och hövlig samt uppträda på ett sätt som
inger förtroende men också med fasthet (jfr 4 kap. 1 § polisförordningen
                                                                Dnr 4849-2006    Sid 7 (7)




[1998:1558]). Enligt min mening stod DD:s handlande i nu nämnda avseende inte i
överensstämmelse med dessa krav. Jag har därför förståelse för att BB:s föräldrar
blev upprörda över hur provtagningen genomfördes.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att DD förtjänar kritik för sin hantering i
ärendet.
