# Kritik mot polisens och åklagares åtgärder i ett ärende i vilket en fordonsförare förnekat att han gjort sig skyldig till hastighetsöverträdelse men gjort en s.k. förskottsbetalning av böter

JO 2007-06-18 dnr 4867-2005

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2007-06-18        4867-2005              1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot polisens och åklagares åtgärder i ett ärende i vilket en
                        fordonsförare förnekat att han gjort sig skyldig till hastighets-
                        överträdelse men gjort en s.k. förskottsbetalning av böter

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot Polismyndighetens i Skåne och
                        åklagares vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Helsingborg, handläggning
                        av ett ärende rörande hastighetsöverträdelse. Han uppgav bl.a. att han blev stoppad
                        av polis, misstänkt för trafikbrott, och lämnade sitt kreditkort till polismännen,
                        eftersom de uppgav att ett bötesbelopp skulle komma att dras från kontot om han
                        inte inställde sig till en framtida rättegång. – Vidare begärde han viss ekonomisk
                        ersättning.

## Utredning

Handlingar inhämtades i polismyndighetens ärende THE799/05, åklagar-
                        kammarens ärende 304A-1976-05 och Helsingborgs tingsrätts mål B 2387-05
                        och B 5123-05. Av dessa framkom följande.

                        AA rapporterades den 11 april 2005 av polis för misstanke om hastighets-
                        överträdelse i Båstads kommun. I den upprättade primärrapporten antecknades
                        att AA var bosatt i USA. Vidare angavs att han förnekade brott och inte var beredd
                        att ta emot ett strafföreläggande.

                        Dessutom upprättades en handling benämnd ”negativ fullmakt”. Polisen använde
                        sig då av en förtryckt fullmakt i vilken anges att fullmaktsgivaren erkänner brott
                        och ger ombudet fullmakt att mottaga stämning alternativt godkänna ett strafföre-
                        läggande. I den aktuella handlingen har ordet ”negativ” lagts till för hand framför
                        den förtryckta rubriken fullmakt. Vidare har ordet ”inte” lagts till meningen där det
                        framgår att fullmaktsgivaren är villig att mottaga ett strafföreläggande. Slutligen
                        anges i fullmakten att AA inte önskar något ombud utan kommer att föra sin egen
                        talan. Trots detta har inom parentes som ombud angetts BB, polisen Helsingborg. –
                        AA:s konto debiterades också ett belopp om 1 200 kr och ett kvitto på depositionen
                        utfärdades.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                     Dnr 4867-2005      Sid 2 (8)



Ärendet kom in till åklagarkammaren den 13 april 2005. Den 20 april utfärdade
kammaråklagaren CC ett strafföreläggande. Den 16 maj inkom ett bestridande av
strafföreläggandet från AA. CC beslutade då att väcka åtal och stämningsansökan
expedierades till tingsrätten. Ett par veckor senare erhöll CC en förfrågan från
Rikspolisstyrelsen i vilken upplystes att full betalning inkommit den 18 april men
att strafföreläggandet i Rikspolisstyrelsens register var registrerat som bestritt den
16 maj. Rikspolisstyrelsen önskade därför besked om betalningen skulle gälla som
ett godkännande av strafföreläggandet eller inte. CC svarade den 7 juni 2005 att
betalningen var att betrakta som ett god-kännande.

Samma dag lade CC ned åtalet med motiveringen att det inte längre förelåg
tillräckliga skäl för åtal. Beslutet expedierades till tingsrätten. Senare samma dag
beslutade CC att återuppta förundersökningen och angav då att nya om-
ständigheter motiverade att så skedde.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen av ärende THE799-05.

Polismyndigheten (dåvarande länspolismästaren DD) anförde i ett remissvar bl.a.
följande.

## Upplysningar

AA rapporterades den 11 april 2005 för en hastighetsöverträdelse inom Båstads
      kommun. Han förklarade på platsen att han inte erkände förseelsen.
      Polisen upprättade en primärrapport och vad som har benämnts s.k. negativ full-
      makt. AA förskotterade samtidigt bötesbeloppet genom en kontokortsbetalning.
      Av fullmakten framgår att AA inte var villig att godkänna ett bötesstraff genom
      strafföreläggande.
      Kammaråklagare CC utfärdade den 20 april 2005 ett strafföreläggande. CC har
      vidare den 7 juni 2005, som ett svar på en förfrågan från Riks-polisstyrelsen,
      beslutat att den förskottsbetalning AA gjorde i samband med hastighetsöverträdelsen
      skulle betraktas som ett godkännande av strafföreläggandet.

## Yttrande

Polismyndigheten kan inte finna annat än att ärendet, såvitt avser polismyndighetens
      åtgärder, har handlagts på ett korrekt sätt.
Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten för upplysningar över hand-
läggningen av ärendet. Därvid skulle särskilt anges vilka rättsliga överväganden
som föregick dels beslutet den 7 juni 2005 att betalningen var att betrakta som ett
godkännande av strafföreläggandet, dels motiveringen av beslutet att lägga ned
åtalet då ”tillräckliga skäl för åtalet” inte förelåg, samt dels beslutet att återuppta
förundersökningen, trots att samme åklagare lagt ned åtalet.

Åklagarmyndigheten (genom vice överåklagare EE) inkom med ett yttrande, till
vilket var fogat yttranden av chefsåklagaren FF och CC.
                                                                           Dnr 4867-2005   Sid 3 (8)



CC anförde bl.a. följande.

      Beslutet den 7 juni 2005 att betalningen var att betrakta som ett godkännande av
      strafföreläggandet
      Min enda förklaring är att jag efter att ha tagit del av rikspolisstyrelsens under-
      rättelse om att det inkommit full betalning för strafföreläggandet den 18 april 2005
      har förbisett att betalningen var en följd av deponeringen/förskottet om 1 200
      kronor, vilket heller inte framgick av underrättelsen. Istället har jag betraktat
      betalningen som en regelrätt inbetalning och därigenom som ett godkännande av
      strafföreläggandet.

      Beslut den 7 juni 2005 att lägga ned åtalet
      Eftersom jag bedömde ovanstående strafföreläggande som godkänt och åtal var
      väckt efter godkännandet, så förelåg förutsättningar för att lägga ned åtalet.

      Beslut den 7 juni att återuppta förundersökningen.
      Jag beslutade att återuppta förundersökningen efter att jag förstått att jag felaktigt
      beslutat att betalningen skulle anses som ett godkännande. För att ärendet inte skulle
      anses avslutat beslutade jag mig för att återuppta förundersökning. Inom ramen för
      förundersökningen var tanken att undanröja strafföreläggandet och slutligen på nytt
      ta ställning till åtalsfrågan. Jag vidtog inga ytterligare åtgärder i ärendet på grund av
      mellankommande göromål och semester under tiden den 24 juni till den 22 juli
      2005. Jag skiljdes slutligen från ärendet den 1 augusti 2005 eftersom jag påbörjade
      en tjänst på internationella åklagarkammaren i Malmö.
FF anförde bl.a. följande.

      Beslutet att anse betalningen som ett godkännande av föreläggandet
      Av 48 kap 9 § rättegångsbalken framgår att strafföreläggande godkänns genom att
      den misstänkte undertecknar och tillställer behörig myndighet en förklaring att han
      erkänner gärningen och godtar det straff som upptagits i föreläggandet. Ett före-
      läggande som avser endast böter eller böter och särskild rättsverkan som endast
      innebär betalningsskyldighet kan enligt 48 kap 11 § rättegångsbalken godkännas
      genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen bestämmer.
      Betalning anses dock ej som ett godkännande om det framgår att den misstänkte ej
      har avsett att godkänna föreläggandet.
      I avsnitt 5.2 i Riksåklagarens handbok för handläggning av strafföreläggande (som
      återfinns på åklagarväsendets intranät Rånet) anges följande. ”Förskottsbetalning
      kan inte medföra godkännande genom betalning. När sådan betalning skett måste
      godkännande av föreläggandet således alltid ske skriftligen, i praktiken oftast genom
      att ett i samband med förskottsbetalningen befullmäktigat ombud godkänner före-
      läggandet.”
      Vid rapporteringstillfället förnekade den misstänkte gärningen och förklarade att han
      ej var beredd att godkänna ett strafföreläggande. Vid samma tillfälle undertecknade
      den misstänkte en s.k. negativ fullmakt och förskottsbetalade bötesbeloppet.
      Ett strafföreläggande utfärdades den 20 april 2005. Den 16 maj 2005 inkom ett
      bestridande av föreläggandet.
      Den 2 juni 2005 inkom en skrivelse från Rikspolisstyrelsen (RPS). Av skrivelsen
      framgår att full betalning för strafföreläggandet inkommit den 18 april 2005 och att
      föreläggandet enligt RPS:s register för uppbörd var bestritt. Av skrivelsen framgår
      dock ej att betalningen var en förskottsbetalning.
      Mot ovanstående bakgrund borde åklagaren ha underrättat RPS om att betalningen ej
      var att anse som ett godkännande av strafföreläggandet. Det har åklagaren ej gjort.
                                                                         Dnr 4867-2005      Sid 4 (8)



      Beslutet att nedlägga åtalet
      Beslutet den 7 juni 2005 att nedlägga åtalet har motiverats på följande sätt. Det
      föreligger ej längre tillräckliga skäl för åtalet mot den misstänkta. Den tilltalade har
      godkänt ett strafföreläggande den 18 april 2005 avseende samma förseelse.
      Enligt min bedömning är beslutet felaktigt eftersom det ej förelåg ett godkänt
      föreläggande. Beslutet hade givetvis varit riktigt om det hade förelegat ett godkänt
      strafföreläggande när åtalet väcktes (jfr 48 kap 12 § rättegångsbalken).

      Beslutet att återuppta förundersökningen
      Åklagarens beslut att återuppta förundersökningen samma dag som åtalet nedlades
      framstår för mig som svårförståeligt oavsett om åklagaren då ansåg att det förelåg ett
      godkänt föreläggande eller ej.
      Av 48 kap 3 § 2 st. rättegångsbalken följer att ett godkänt strafföreläggande gäller
      som en dom som har vunnit laga kraft. Om åklagaren den 7 juni 2005 ansåg att
      strafföreläggandet var godkänt förelåg följaktligen inga skäl att återuppta för-
      undersökningen. Om åklagaren däremot redan den 7 juni 2005 ansåg att betalningen
      ej kunde anses som ett godkännande borde han enligt min mening så snart som
      möjligt hos tingsrätten ha ansökt om ett undanröjande av strafföreläggandet. Ett
      sådant förfarande regleras av bestämmelserna i 59 kap rättegångsbalken och sker ej
      inom ramen för en förundersökning.
      Sammanfattningsvis anser jag att beslutet den 7 juni 2005 att återuppta för-
      undersökningen var felaktigt.

      Handläggningen av ärendet
      Mot ovanstående bakgrund nödgas jag konstatera att ärendet ej har handlagts med
      den omsorg och noggrannhet som krävs vid myndighetsutövning.

      Ärendets fortsatta handläggning
      En annan åklagare har den 2 november 2005 hos tingsrätten ansökt om undan-
      röjande av strafföreläggandet. Tingsrätten kommer att fatta beslut i frågan inom en
      snar framtid.
EE anförde att Åklagarmyndigheten instämde i vad chefsåklagaren anfört i sitt
yttrande och inte hade något ytterligare att tillägga.

AA kommenterade remissvaren.

Från tingsrätten inhämtades att strafföreläggandet undanröjts den 11 maj 2006 efter
framställning från åklagare. Av ett inhämtat diarieblad i åklagarens ärende fram-
kom att åtal väcktes i augusti 2006.

Bedömning
Handläggningen vid rapporteringstillfället
Av utredningen framgår att AA i april 2005 rapporterades för en hastighets-
överträdelse i Båstads kommun. I primärrapporten antecknades att AA var bosatt i
USA. Enligt rapporten uppmättes hans hastighet med laserinstrument till 63 km/tim
på en vägsträcka där den tillåtna hastigheten var 50 km/tim. Vidare angavs att AA
förnekade att han skulle ha gjort sig skyldig till förseelsen och att han inte var
beredd att godkänna ett ordningsföreläggande och inte heller att mottaga ett
strafföreläggande.
                                                                     Dnr 4867-2005    Sid 5 (8)



Därutöver undertecknade AA en handling benämnd ”negativ fullmakt”. I den
inledande förtryckta texten anges att fullmaktsgivaren erkänner brott och ger
ombudet fullmakt att mottaga stämning alternativt godkänna ett strafföreläggande.
Längre ned i dokumentet, i den förtryckta meningen att fullmaktsgivaren är villig
att godkänna högst det bötesstraff och den särskilda rättsverkan som anges, är ordet
”inte” tillagt. Trots att det i fullmakten anges att AA inte önskar något ombud utan
kommer att föra sin egen talan är inom en parentes en person vid polisen angiven
som ombud. – Ett belopp om 1 200 kr debiterades också AA:s konto.

För en hastighetsöverträdelse kan inte svårare straff än penningböter följa (3 kap.
17 § och 14 kap. 3 § trafikförordningen [1998:1276]). För det brott som AA
misstänktes för var, vid den aktuella tidpunkten såvitt framgår av handlingarna,
föreskrivet böter om 1 200 kr.

Huvudregeln enligt 2 § första stycket bötesverkställighetslagen (1979:189) är att
uppbörd av böter sker så snart dom, strafföreläggande eller föreläggande av
ordningsbot har meddelats. Av andra stycket framgår emellertid att en misstänkt får
betala förskott på böter som kan komma att åläggas honom utan hinder av att en
dom eller ett föreläggande inte har meddelats.

Om en person som inte är bosatt i Sverige, utan endast tillfälligt vistas här, gör
sig skyldig till ett brott för vilket han eller hon sedermera döms till böter, kan
svårigheter att verkställa domen uppkomma. Beträffande den som är bosatt inom
Norden finns emellertid möjlighet till verkställighet av en dom på böter genom
bestämmelser i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge ang. verkställighet av straff m.m. Sverige har också anslutit sig till
Europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (se
lagen [1972:260] om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmåls-
dom) vilken ger möjlighet till straffverkställighet i de länder som anslutit sig till
konventionen.

I de fall då det inte finns någon överenskommelse om verkställighet, som är
fallet t.ex. med USA, kan det dock finnas anledning att försöka säkra straff-
verkställigheten. Sådant säkerställande kan ske på olika sätt, bl.a. kan den miss-
tänkte ges möjlighet att i förskott frivilligt betala de böter som kan komma att
åläggas honom. Om den misstänkte inte kan eller vill medverka till en sådan åtgärd
finns det anledning för en åklagare att överväga att ta egendom i förvar i avvaktan
på ett beslut om kvarstad (jfr Riksåklagarens handbok för handläggning av
strafföreläggande 1998-07-01). Regler om förvar och kvarstad finns i 26 kap.
rättegångsbalken (RB). Beslut om kvarstad meddelas enligt 26 kap. 2 § RB av
rätten. Som vid all tvångsmedelsanvändning skall proportionalitetsprincipen
beaktas (jfr 26 kap. 1 § andra stycket RB).

Förskottsbetalning, dvs. möjlighet att deponera en summa motsvarande ett
antagligt bötesstraff, bygger på frivillig medverkan och kan aldrig tvångsvis
åläggas en misstänkt, oavsett dennes medborgarskap. I doktrinen har ansetts att, för
att de rättssäkerhetsgarantier som omgärdar förvarstagande och kvarstad inte skall
sättas ur spel, det är viktigt att förskottsbetalning verkligen sker frivilligt och i fall
                                                                    Dnr 4867-2005      Sid 6 (8)



där det egentliga fastställandet av en betalningsskyldighet framstår som en
formalitet. Förskottsbetalning bör därför komma i fråga bara i fall där den miss-
tänkte förklarar sig villig att godkänna ett strafföreläggande. Att den misstänkte
erkänt gärningen torde emellertid inte alltid vara nödvändigt (Fitger, Rättegångs-
balken, del 2, s. 26:9).

En förskottsbetalning på böter utgör givetvis inte ett godkännande av ett senare
strafföreläggande. När sådan betalning skett måste ett godkännande av ett
föreläggande således alltid ske skriftligen. I samband med förskottsbetalning
brukar det därför utfärdas en skriftlig fullmakt eller ett skriftligt erkännande (se
Fitger, a.a., del 3, s. 48:29 f.).

Enligt 48 kap. 10 § RB får ett skriftligt godkännande av strafföreläggande, som inte
avser villkorlig dom, i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för
honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original. Fullmakten skall bl.a.
innehålla en förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på den
misstänktes vägnar. Polisman eller annan som håller förhör med den misstänkte
får, enligt 3 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60), inte föreslå denne att
utfärda en sådan fullmakt utan att den misstänkte har erkänt brottet och det finns
särskild anledning att anta att saken inte eller bara med svårighet kan avgöras
genom strafföreläggande om fullmakt inte utfärdas.

Som sagts ovan erkände AA inte hastighetsöverträdelsen. Polismyndigheten har
inte lämnat några upplysningar om vad som förekom vid rapporteringstillfället
och inte heller kommenterat hans uppgifter om händelseförloppet. Ytterligare
utredningsåtgärder framstår inte som meningsfulla. Det har således inte fram-
kommit hur frågan om förskottsbetalning och utfärdandet av den aktuella ”full-
makten” kommit på tal.

Möjligheterna till förskottsbetalning bygger på frivillighet och det får självklart
inte förekomma att den misstänkte ges en felaktig uppfattning om innebörden
av åtgärden eller att polismän använder uttryckliga eller antydda hot om tvångs-
medelsanvändning för att få till stånd en sådan betalning. Som anförts i
kommentaren till rättegångsbalken bör den misstänkte i vart fall ha förklarat att
han är villig att ta emot ett strafföreläggande för att förskottsbetalning skall komma
i fråga. AA var enligt vad som framkommit inte villig att mottaga ett sådant
föreläggande. Polisen borde därför inte ha föreslagit honom att göra en sådan
betalning.

AA har därutöver uppgett att avsikten inte var att hans kreditkort skulle ha
debiterats vid rapporteringstillfället utan att han överlämnade kontokortet till
polisen på plats sedan de förklarat att hans konto skulle debiteras om han inte
inställde sig i domstol vid en kommande förhandling. Som nyss sagts har polis-
myndigheten inte kommenterat saken. Jag konstaterar att AA, som han uttryckt
saken hit, i vart fall inte förstått innebörden av den åtgärd som vidtogs. Om detta
har sin grund i språkförbistring eller något annat har inte gått att utreda.
                                                                   Dnr 4867-2005    Sid 7 (8)



Jag kan vidare konstatera att eftersom AA förnekade gärningen fanns det enligt 3 §
strafföreläggandekungörelsen inte förutsättningar att föreslå honom att utfärda en
fullmakt. Den av honom undertecknade handlingen kom emellertid, genom ett
handskrivet tillägg, att betecknas ”negativ fullmakt”. Genom detta och andra tillägg
har handlingen fått ett motsägelsefullt och obegripligt innehåll. Det framgår klart
av den förtryckta texten att handlingen är avsedd att kunna användas i de fall då en
person erkänt ett brott och önskar ge ett ombud fullmakt att mottaga stämning
alternativt godkänna ett strafföreläggande. Att, när dessa förutsättningar inte är
för handen, genom ”hemsnickrade” tillägg försöka anpassa dokumentet till
situationen riskerar leda till att varken den misstänkte eller den som senare tar del
av handlingen förstår vad den misstänkte gett uttryck för genom undertecknandet.
Jag ställer mig mycket kritisk till utfärdandet av den ”negativa fullmakten”.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att det finns anledning att rikta skarp kritik mot
polisen för handläggningen vid rapporteringstillfället. Jag finner det också i hög
grad anmärkningsvärt att polismyndigheten i sitt yttrande hit, utan att ha inför-
skaffat närmare upplysningar om vad som förevarit, konstaterat att handläggningen
varit korrekt.

Handläggningen vid åklagarkammaren
Av 48 kap. 4 § RB följer att ett bötesbelopp för en hastighetsöverträdelse kan
beivras genom att den misstänkte föreläggs ett strafföreläggande. Den misstänkte
kan då, som framgått, godkänna detta antingen genom att underteckna en för-
klaring att han erkänner gärningen och godtar det straff m.m. som upptagits i
föreläggandet eller genom att betala det belopp till Rikspolisstyrelsen som angetts i
föreläggandet. Betalning skall dock inte anses som ett godkännande om det fram-
går att den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet (48 kap. 11 §
andra stycket RB). Att den misstänkte enligt bötesverkställighetsförordningen
betalat ett förskott på böter utgör givetvis inte ett godkännande i den mening som
avses i 11 § (Fitger, a.a., del 3, s. 48:30).

CC utfärdade den 20 april 2005 ett strafföreläggande beträffande den aktuella
hastighetsöverträdelsen. Sedan ett bestridande inkommit den 16 maj väckte han
åtal två dagar senare. Den 2 juni inkom en skrivelse från Rikspolis-styrelsen i
vilken efterfrågades om den betalning som inkommit den 18 april var
att anse som ett godkännande. Den 7 juni svarade CC att så var fallet.

Det framgick inte uttryckligen av Rikspolisstyrelsens skrivelse att AA gjort en
förskottsbetalning. CC borde likväl genast ha insett att det inte var fråga om en
betalning som utgjorde ett godkännande, särskilt som betalningen hade registrerats
innan strafföreläggandet utfärdades. CC har förklarat att det felaktiga beskedet
berodde på ett förbiseende. Jag har inte anledning att tro annat.

CC lade samma dag som han skickade meddelandet till Rikspolisstyrelsen ned
åtalet med motiveringen att det inte förelåg tillräckliga skäl för åtal. Av 48 kap. 3 §
andra stycket RB framgår att ett godkänt strafföreläggande gäller som en dom som
har vunnit laga kraft. Eftersom det inte förelåg ett godkänt strafföreläggande var
beslutet att lägga ned åtalet, som Åklagarmyndigheten också angett, inte korrekt i
                                                                    Dnr 4867-2005   Sid 8 (8)



sak. Om strafföreläggandet däremot hade varit godkänt kunde saken inte bli
föremål för åtal varför jag också ställer mig frågande till motiveringen att det inte
fanns tillräckliga skäl för åtal (jfr 20 kap. 9 § RB).

CC beslutade senare samma dag att återuppta förundersökningen. Han har uppgett
att han fattade detta beslut sedan han insett att hans besked att betalningen skulle
ses som ett godkännande var felaktigt.

Det förhållandet att CC beslutade att återuppta förundersökningen kan inte
uppfattas på annat sätt än att han därigenom omprövade sitt tidigare beslut att lägga
ned åtalet. Med anledning av det vill jag erinra om följande. En åklagares beslut
anses visserligen enligt etablerad praxis kunna omprövas av den åklagare som
fattat beslutet eller av någon annan åklagare på samma nivå. Hänsynen till in-
blandade parter och till stabiliteten i rättslivet kräver emellertid att beslut omprövas
endast om det har tillkommit nya omständigheter. En sådan omständighet kan vara
att nya fakta, t.ex. ny skriftlig bevisning, kommer i dagen. Att beslutsfattaren själv
eller en med denne sidoordnad åklagare, t.ex. efter en förnyad rättslig analys,
kommer till en annan ståndpunkt än den som lagts till grund för det tidigare
beslutet anses däremot inte utgöra en sådan ny omständighet att grund för om-
prövning föreligger. Beslutet kan i ett sådant fall i princip inte ändras annat än
inom ramen för ett överprövningsförfarande (se JO 2002/03 s. 107 med där gjorda
hänvisningar). I det här fallet har det inte varit fråga om att nya omständigheter har
tillkommit som kunnat motivera en annan bedömning i åtalsfrågan. Förutsättningar
har således, enligt min uppfattning, saknats för CC att ompröva sitt beslut.

Mot bakgrund av vad CC anfört om sina överväganden inför beslutet att återuppta
förundersökningen vill jag betona att enligt min mening bör en åklagare, som anser
att ett godkänt strafföreläggande bör undanröjas eller att ett som godkänt registrerat
strafföreläggande inte kan anses innefatta ett godkännande, utan dröjs-mål inge en
begäran om undanröjande till tingsrätten (jfr Fitger, a.a., del 4, s. 59:27). Det kom
nu att dröja till november 2005 innan en sådan framställning gjordes.

CC förtjänar således också kritik för sin handläggning av ärendet.

–––

Slutligen vill jag endast nämna att JO inte är behörig att pröva anspråk på
ekonomisk ersättning.

Vad AA i övrigt anfört föranleder inte något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
