# Kritik mot bl.a. Polismyndigheten i Stockholms län för ett beslut att inte inleda förundersökning och för en missvisande beslutsmotivering

JO 2006-11-08 dnr 4898-2004

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2006-11-08         4898-2004              1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot bl.a. Polismyndigheten i Stockholms län för ett beslut att inte
                        inleda förundersökning och för en missvisande beslutsmotivering

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms
                        län och åklagare vid Åklagarmyndigheten. Hon var missnöjd med att
                        förundersökning inte hade inletts i ett ärende och med motiveringen till detta
                        beslut.

                        Av JO-anmälan med bilagor framgick bl.a. följande. I början av mars 2004 gjorde
                        AA en polisanmälan om bedrägeri medelst urkundsförfalskning (K62786-04).
                        Enligt anmälan hade någon beställt varor hos tre olika postorderföretag i AA:s
                        namn till en viss angiven adress. På beställningskupongerna fanns också bl.a.
                        angivet vissa telefonnummer. Den 15 mars 2004 beslutade kommissarien BB att
                        förundersökning inte skulle inledas med motiveringen ”Ej uppenbart att vidare
                        utredning styrker brott./Ej spaningsresultat”. Efter begäran om överprövning
                        beslutade kammaråklagaren CC, Söderorts åklagarkammare, den 18 maj 2004 att
                        inte ändra polismyndighetens beslut. Hon anförde: ”Jag delar BB:s bedömning och
                        finner inte skäl till ändring av hans beslut. Det har inte heller i övrigt framkommit
                        något som föranleder någon ytterligare åtgärd från min sida”. AA begärde också
                        överprövning av detta beslut. Den 13 juli 2004 fattade vice överåklagaren DD
                        beslut i ärendet, varvid han konstaterade att han inte fann skäl till ändring av CC:s
                        beslut.

## Utredning

Muntliga upplysningar inhämtades från BB som i huvudsak uppgav följande.
                        Han beslutade att inte inleda förundersökning i ärendet eftersom han gjorde be-
                        dömningen att det var utsiktslöst att en utredning skulle leda till att man hittade en
                        gärningsman och fick fram tillräcklig bevisning mot denne. Eftersom han ansåg att
                        de standardiserade formuleringar som finns när det gäller motiveringen av beslut
                        att inte inleda förundersökning eller att lägga ned en förundersökning inte passade
                        in valde han en egen formulering. Det är möjligt att ordvändningen inte var helt
                        lyckad.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                             Dnr 4898-2004       Sid 2 (8)



Ärendet remitterades till polismyndigheten och till Åklagarmyndigheten för
upplysningar och yttrande över vad som hade anförts i anmälan till JO.

Polismyndigheten kom in med ett remissvar till vilket hade fogats upplysningar
från polismästaren EE, Söderorts polismästardistrikt.

EE uppgav bl.a. följande.

      Anmälan, K62786-04, gjordes den 12 mars 2004 och avsåg tre bedrägerier från
      augusti-september 2003 som AA utsatts för. Kriminalkommissarien BB, gruppchef
      vid Söderortspolisens bedrägerigrupp, beslöt den 15 mars att förundersökning icke
      skulle inledas i ärendet.
      AA har senare gjort ytterligare en anmälan, K191327-04, som ingavs den 3 augusti
      2004. Även denna avsåg flera bedrägerier som ägt rum under slutet av 2003. I
      samband med att denna anmälan gjordes hade tillkommit en beställningskupong
      avseende varor som beställts i målsägandens namn. BB beslöt att inleda för-
      undersökning den 19 oktober och beställningskupongen sändes till Länskriminal-
      polisens tekniska rotel för undersökning. I avvaktan på resultatet av denna lades
      ärendet i balans. Enligt besked från tekniska roteln redovisades resultatet av den
      tekniska undersökningen i slutet av januari 2005. Några säkringsbara spår fanns ej.
      Den tillförordnade gruppchefen vid bedrägerigruppen, kriminalinspektören FF, har
      ännu inte hunnit fatta något beslut om ärendenas vidare handläggning efter den
      tekniska undersökningen.
      Innan BB fattade sitt beslut att icke inleda förundersökning i det första ärendet
      företogs vissa enklare kontroller, bland annat med brevbärarexpeditionen i det
      aktuella området, dock utan att några upplysningar som ledde utredningen vidare
      framkom. Självklart kunde ytterligare kontroller och utredningsåtgärder ha vidtagits,
      det kan man alltid göra, men dessa bedömdes inte stå i rimlig proportion till ett
      förväntat resultat. Förutsättningarna att kunna styrka brott och lagföra någon
      misstänkt ansågs som alltför små.
      BB:s beslut har senare överprövats av såväl kammaråklagaren CC som vice över-
      åklagaren DD utan att dessa funnit skäl till ändring av detta.
      Anmälaren ifrågasätter om beslutet att icke inleda förundersökning är i enlighet med
      gällande lagstiftning och framför en rad argument mot att så skulle vara fallet.
      Bedömningarna och de därav följande besluten i förundersökningsarbetet grundar
      sig naturligtvis alltid på den rättsliga regleringen ställd i relation till de praktiska
      erfarenheterna av vad man rent faktiskt kan uppnå med olika utredningsåtgärder. Det
      rör sig inte om någon exakt vetenskap utan just om bedömningar och tolkningar som
      kan variera något beroende på vem som gör dem.
      BB gjorde bedömningen att möjligheten att styrka brott, med tanke på de
      utredningsåtgärder som rimligen skulle kunna genomföras, var så liten att det inte
      fanns skäl att inleda förundersökning. Denna bedömning kan självfallet diskuteras,
      och kanske ifrågasättas, men det faktum att två åklagare, varav en i chefsställning,
      delat den talar för att det i alla fall fanns visst fog för beslutet. Även frågan om dess
      lagenlighet bör därmed kunna anses besvarad.
      BB valde, då han redovisade sitt beslut, att avvika från de gängse standard-
      formuleringarna och valde en egen formulering av beslutet som han ansåg bättre
      täckte in omständigheterna i det aktuella ärendet. Även detta har ifrågasatts av
      anmälaren. Vanligen är det bäst, och enklast, att använda standardiserade
      formuleringar vid dokumentation av beslut men något absolut förbud mot att
      ibland utveckla dessa, så länge som innebörden av beslutet står helt klart, torde inte
      finnas.
      Anmälaren påpekar också, att det faktum att polisen har en hög arbetsbelastning
      eller att insatserna för att utreda brottet inte står i rimlig proportion till brottets straff-
      värde inte medför att förundersökningsplikten bortfaller. Även om ärendet inte hör
                                                                            Dnr 4898-2004      Sid 3 (8)



      till de prioriterade är inte arbetsbelastningen orsaken till att det inte utretts, utan just
      den bedömning som redovisats ovan. Naturligtvis finns, som också nämnts ovan,
      alltid möjlighet att göra mer i alla ärenden om resurserna är obegränsade, vilket de
      dock, som bekant, tyvärr inte är.
Polismyndigheten uppgav bl.a. följande.

## Rättslig reglering

Förundersökningsplikten
      I 23 kap. rättegångsbalken (RB) finns grundläggande bestämmelser om förunder-
      sökning. Av dessa bestämmelser framgår bl.a. att förundersökning skall inledas så
      snart det på grund av angivelse eller annat skäl finns anledning att anta att ett brott
      som hör under allmänt åtal har förövats.
      Under förundersökningen skall utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet
      och om tillräckliga skäl för åtal föreligger mot denne. Målet skall också beredas så
      att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid huvudförhandlingen (2 §).
      Beslut om att inleda en förundersökning fattas av polismyndighet eller åklagaren
      (3 §).
      Förundersökningsplikten som beskrivs ovan är förenad med undantag. Förunder-
      sökning behöver inte inledas om det är uppenbart att brottet inte går att utreda (1 §
      andra stycket). Vidare behöver förundersökning inte inledas om fortsatt utredning
      skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och
      det dessutom kan antas att brottet i händelse av lagföring inte skulle leda till någon
      svårare påföljd än böter. Detsamma gäller om det kan antas att åtal för brottet inte
      skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller
      om särskild åtalsprövning samt något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej
      åsidosätts (s.k. förundersökningsbegränsning, 1 § andra stycket och 4 a § andra
      stycket).
      Slutligen behöver enligt 22 § förundersökning inte genomföras om det ändå finns
      tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon
      annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första och andra
      stycket (förseelse i rättegång m.m.).
      Enligt motiven bör principen om en absolut förundersökningsplikt tolkas på så sätt
      att skyldighet att inleda förundersökning endast föreligger när det ligger inom det
      rimligas gräns att anta att en utredning kan leda till att saken blir uppklarad och
      någon kan lagföras för brottet (prop. 1994/95:23 s. 96). Genom regeln i 1 § andra
      stycket om att förundersökning inte behöver inledas om det är uppenbart att brottet
      inte går att utreda markeras att förundersökning får underlåtas om det inte finns
      praktiska förutsättningar för att brottet kommer att kunna utredas. Vid bedömningen
      skall hänsyn endast tas till sådana omständigheter som kan hänföras till det enskilda
      fallet. Sådana omständigheter som att arbetsbelastningen på myndigheten är
      ansträngd och att det finns utredningsbalanser inte medför att förundersöknings-
      plikten bortfaller (a. prop. s. 118).

      Motivering av beslut om att inte inleda förundersökning
      Det finns ingen författningsreglerad skyldighet att motivera ett beslut om att inte
      inleda en förundersökning. I praktiken används ett antal beslutsmotiveringar som
      framgår av polisens anmälningssystem RAR (Rationell anmälningsrutin), främst
      punkterna 1 och 25. Motiveringarna kommer fram i samband med registrering och
      systemet kan inte stängas avseende det aktuella ärendet förrän en motivering givits.
      Vid ett visst stadium i handläggningen är det även möjligt att skriva egna besluts-
      motiveringar (punkten 13).

## Bedömning

Polismyndigheten instämmer i vad chefen för Söderorts polismästardistrikt,
      polismästaren EE uppgett i frågan.
                                                                        Dnr 4898-2004      Sid 4 (8)



      Polismyndigheten vill dock tillägga att polisverksamheten till sin natur innebär
      många olika överväganden och ställningstaganden. I vissa fall finns för att tillgodose
      den enskildes rättssäkerhet möjligheten att begära att någon annan än beslutsfattaren
      prövar beslutet. Överprövning av polismyndighetens beslut i frågan om att inleda
      förundersökning är en sådan möjlighet som nyttjats av AA i detta ärende. Det
      faktum att prövningen inte utmynnade i någon ändring av beslutet tyder enligt
      myndighetens uppfattning på att beslutet om att inte inleda förundersökning grundas
      på en korrekt bedömning av underlaget.
      Polismyndigheten vill även betona att det varken finns någon skyldighet att motivera
      ett beslut om att inte inleda en förundersökning eller att använda särskilda besluts-
      motiveringar. Vissa beslutsmotiveringar kommer automatiskt fram i samband med
      registrering av anmälan och dessa bör enligt myndighetens mening användas i den
      mån de är tillämpliga. Vid ett visst stadium i handläggningen är det även möjligt att
      skriva egna beslutsmotiveringar. Myndigheten anser rent generellt att det är ange-
      läget att en motivering är klar och tydlig så att missförstånd om beslutets innebörd i
      största möjliga mån undviks. Motiveringen får vidare inte innehålla någon värdering
      eller annan kommentar som i sig kan uppfattas som kränkande eller på annat sätt
      olämplig. Polismyndigheten finner inget som tyder på att den av beslutsfattaren
      använda motiveringen i det aktuella ärendet har utformats på ett olämpligt sätt.
      Polismyndigheten beklagar om AA upplever att hennes ärende inte har handlagts
      korrekt. Förundersökning har dock inletts avseende den andra anmälan som gjordes
      den 3 augusti 2004 och det är myndighetens förhoppning att denna utredning skall
      leda till att en misstänkt person kan lagföras.
Åklagarmyndigheten kom in med ett yttrande till vilket hade fogats ett beslut av
dåvarande vice riksåklagaren GG den 8 februari 2005 i Åklagarmyndighetens
ärende dnr RÅ 2005/0988.

Åklagarmyndigheten uppgav bl.a. följande.
      Efter att ha tagit del av handlingarna i åklagarakten respektive polisakten kan jag
      bekräfta att händelseförloppet som AA beskrivit det är korrekt. Vad hon däremot
      inte redogjort för är att hon i brev till Riksåklagaren daterat den 29 september 2004
      begärt överprövning av vice överåklagaren DD:s beslut i saken. En biträdande
      åklagare vid Riksåklagarens kansli har på Riksåklagarens vägnar i beslut den 14
      oktober 2004 meddelat att framställningen om överprövning inte föranleder någon
      åtgärd eftersom Riksåklagaren normalt inte tar upp ärenden till prövning där ett
      åklagarbeslut varit föremål för överprövning av överåklagare. Skäl att göra undantag
      härifrån förelåg inte.

## Bedömning

Jag delar kommissarie BB:s bedömning att det inte är uppenbart att vidare utredning
      styrker brott. Det är ganska sällan det från början står klart att brott kommer att
      kunna styrkas. Detta är emellertid inte något skäl till att fatta ett beslut om att inte
      inleda förundersökning. Åklagarmyndighetens bedömning av det aktuella ärendet
      framgår av det beslut som vice riksåklagaren GG fattat den 8 februari 2005.
I beslutet den 8 februari 2005 anförde GG bl.a. följande.

      Med ändring av tidigare beslut i saken beslutar jag att förundersökning avseende
      misstänkt bedrägeri, försök till bedrägeri samt urkundsförfalskning skall inledas i
      anledning av innehållet i anmälan K62786-04. Jag uppdrar åt chefsåklagaren HH vid
      Söderorts åklagarkammare att vidta erforderliga åtgärder i anledning av detta beslut.

      Skälen för beslutet
      Av 23 kap. 1 § 1 st. RB framgår att förundersökning skall inledas så snart det
      på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning anta att ett brott som
      hör under allmänt åtal har förövats. I princip råder förundersökningsplikt. Av
                                                                        Dnr 4898-2004      Sid 5 (8)



      bestämmelsens andra stycke framgår emellertid att förundersökning inte behöver
      inledas om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Principen om en absolut
      förundersökningsplikt bör tolkas på det sättet att den innebär en skyldighet att inleda
      en utredning endast när det ligger inom det rimligas gräns att anta att en utredning
      kan leda till att saken blir uppklarad och någon kan lagföras för brottet. Rekvisitet
      uppenbar i andra stycket innebär att det skall vara fullständigt klart att brottet inte
      går att utreda.
      I förevarande fall finns flera konkreta uppgifter som skulle kunna gå att utreda.
      Här förekommer uppgifter om namn, adress, telefonnummer m.m. som kan
      kontrolleras inom ramen för en förundersökning. Vad det slutliga resultatet av
      sådan utredning blir går inte att förutsäga på förhand. De uppgifter som framlagts
      genom anmälningen och den vidare skriftväxlingen innebär emellertid att en för-
      undersökning skall inledas.
Vidare upplyste Åklagarmyndigheten att CC och DD har beretts tillfälle att yttra
sig i ärendet men att de inte ansett sig vara i behov av detta.

Under JO:s handläggning av ärendet kompletterade AA sin anmälan några gånger
och framförde då ytterligare kritik mot berörda myndigheter. Dessa klagomål
gällde bl.a. polismyndighetens dröjsmål med att registrera brottsanmälan och med
att fatta beslut i en förundersökningsfråga samt bristande diarieföring av ett e-
postmeddelande vid Åklagarmyndigheten. – Vidare uppgav hon att besluts-
motiveringen ”Ej uppenbart att vidare utredning styrker brott” saknade lagstöd.
Hon hade dessutom undersökt användningen av nämnda motivering vid Söderorts
polismästardistrikt. Enligt henne användes beslutsmotiveringen tämligen frekvent,
vilket visade att det inte, som polismyndigheten syntes göra gällande, varit frågan
om en engångsföreteelse.

Till AA:s kompletteringar fogades vissa handlingar, bl.a. förteckningar över
avskrivna polisanmälningar vid Söderorts polismästardistrikt. Av dessa framgick
bl.a. att den aktuella beslutsmotiveringen hade använts ett stort antal gånger under
de senaste åren.

Bedömning
Beslutet att inte inleda förundersökning
I svensk straffprocessrätt gäller principen om åklagares absoluta åtalsplikt. Enligt
20 kap. 6 § rättegångsbalken (RB) skall åklagaren väcka åtal för brott som hör
under allmänt åtal, om inte annat är stadgat. Denna åtalsplikt är förenad med en
motsvarande förundersökningsplikt.

De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap. RB och för-
undersökningskungörelsen (1947:948). Förundersökning skall enligt 23 kap.
1 § första stycket RB inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl
finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.
Undantag härifrån görs i fråga om brott som uppenbart inte går att utreda (23 kap.
1 § andra stycket RB) samt för de situationer som avses med reglerna om s.k. för-
undersökningsbegränsning (23 kap. 4 a § andra stycket RB) och om det förenklade
utredningsförfarandet (23 kap. 22 § RB).
                                                                 Dnr 4898-2004   Sid 6 (8)



För förundersökningar gäller enligt 23 kap. 4 § RB en objektivitetsprincip. Kravet
på objektivitet gäller självfallet också ställningstagandet i fråga om förunder-
sökning skall inledas eller ej.

Tröskeln för att inleda förundersökning har satts lågt. Det räcker med att det
förekommer anledning till misstanke om brott. En förundersökning kan således
inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett brott
(JO 1953 s. 107). Misstanken måste visserligen avse en konkret brottslig gärning
men det är inte nödvändigt att man känner till brottets alla detaljer och inte heller
exakt när och var det har förövats (Ekelöf, SvJT 1982 s. 658).

I det nu aktuella fallet beslutade polismyndigheten genom BB den 15 mars 2004 att
förundersökning inte skulle inledas i ärendet K62786-04. Som framgått av
utredningen fann åklagarna CC och DD vid sin prövning av förundersöknings-
frågan inte skäl till ändring av polisens beslut.

Enligt min bedömning kan det emellertid inte råda något tvivel om att uppgifterna
i AA:s polisanmälan var sådana att det fanns anledning att anta att ett brott hade
begåtts. Det var inte heller uppenbart att brottet inte gick att utreda. Det fanns
nämligen i anmälan vissa konkreta uppgifter rörande de anmälda brotten som borde
ha undersökts, t.ex. telefonnummer och adress dit varorna syntes ha levererats.
Uppgifterna i polisanmälan var alltså, enligt min mening, tillräckliga som grund för
ett beslut att inleda förundersökning. Inom ramen för förundersökningen skulle
polisen sedan ha vidtagit de utredningsåtgärder som omständigheterna kunde
föranleda. Jag noterar också att GG den 8 februari 2005 beslutade att förunder-
sökning skulle inledas i ärendet. Som hon anförde i sitt beslut gick det inte att
förutsäga vad det slutliga resultatet av en sådan utredning skulle bli.

Motiveringen till beslutet att inte inleda förundersökning
Som motivering till beslutet att inte inleda förundersökning användes
formuleringen ”Ej uppenbart att vidare utredning styrker brott./Ej spanings-
resultat”.

Det kan inledningsvis nämnas att det inte finns någon författningsenlig skyldighet
för polis och åklagare att närmare motivera ett beslut att inte inleda förunder-
sökning eller att lägga ned en pågående förundersökning. Föreskriften i 20 §
förvaltningslagen (1986:223) om skyldighet för myndigheter att motivera sina
ställningstaganden gäller nämligen inte polisens och åklagares brottsbekämpande
verksamhet (32 § förvaltningslagen). Det har emellertid sedan länge etablerats en
praxis att lämna en kortfattad motivering till beslut i förundersökningsfrågan. I
polisens kriminaldiarium, det s.k. RAR-systemet (Rationell Anmälans Rutin), finns
därför inlagt ett flertal standardmotiveringar som används vid sådana beslut. Vidare
har en särskild blankett tagits fram för polis och åklagare på vilken det också finns
angivet dessa standardmotiveringar, se bilaga. (Här utelämnad. JO:s anm.) En del
av motiveringarna är endast åklagare behörig att använda, t.ex. sådana som rör
beslut om förundersökningsbegränsning. När beslutsmotiveringen ”Annat”
används skall ytterligare en motivering anges. Ett vanligt exempel är då
formuleringen ”Det finns inte anledning att anta att brott som hör under allmänt
                                                                    Dnr 4898-2004   Sid 7 (8)



åtal har förövats”. I vissa fall kan det också finnas skäl att lämna en mer utförlig
beslutsmotivering, t.ex. för att närmare förklara för målsäganden och andra be-
rörda personer eller myndigheter de skäl som lett fram till ett visst beslut. Sådana
utförliga beslut i förundersökningsfrågor förekommer av naturliga skäl främst inom
åklagarväsendet. Polisens olika motiveringar vid avskrivning av ärenden har
betydelse för bl.a. den officiella kriminalstatistiken (se t.ex. Riksdagens revisorers
rapport Polisens avskrivningar av brott, 2002/03:19).

Under senare år har polisen i anslutning till den kortfattade standardmotiveringen i
vissa fall också lämnat en, likaledes standardiserad, förklarande text till beslutet.
Som exempel kan nämnas att till beslutsmotiveringen ”Gärningen ej brott” kan
fogas texten ”Polisen har i en undersökning funnit att händelsen inte är något brott.
Det finns ingen laglig grund för polisen att fortsätta ett utredningsarbete och ingen
kommer att ställas till ansvar för händelsen. Polisens beslut kan överprövas av
åklagare”.

Vid direktavskrivningar, dvs. när en förundersökning inte inleds, används standard-
motiveringen ”Brott går uppenbart ej att utreda”. Som framgår är formuleringen
direkt hämtad från lagtexten i 23 kap. 1 § andra stycket RB. En annan standard-
motivering som vanligen används vid direktavskrivningar är ”Spaningsuppslag
saknas”. – En beslutsmotivering som ibland används när en förundersökning läggs
ned är ”Brott kan ej styrkas”. Förre chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh
påtalade att denna motivering inte är entydig utan används i olika betydelser. Enligt
hans mening borde formuleringen endast användas i de fall där det inte kan styrkas
att den som är misstänkt för brottet verkligen begått detta (se JO 2000/01 s. 62, jfr
även SOU 2005:84 s. 212 f.). Jag har inte någon annan uppfattning i frågan.

I det nu aktuella ärendet beslutade BB, som nyss sagts, att förundersökning inte
skulle inledas med motiveringen ”Ej uppenbart att vidare utredning styrker
brott./Ej spaningsresultat”.

Det första ledet i denna motivering, ”Ej uppenbart att vidare utredning styrker
brott”, är inte någon av polisens standardmotiveringar utan en av BB själv för-
fattad motivering. Som framgått ovan finns det en möjlighet för en beslutsfattare
att i vissa fall utforma en egen beslutsmotivering. Det ankommer emellertid, som
polismyndigheten också påpekat, på beslutsfattaren att i en sådan situation välja en
formulering som är klar och tydlig så att missförstånd om beslutets innebörd i
största möjliga mån kan undvikas. Självfallet skall en sådan egenhändigt utformad
avskrivningsgrund också vara i överensstämmelse med lagstiftningen.

Enligt min mening förefaller det som om BB i denna del har vävt ihop de två olika
beslutsmotiveringarna ”Brott går uppenbart ej att utreda” och ”Brott kan ej styrkas”
på ett olyckligt sätt. Han har också till JO uppgett att det är möjligt att
ordvändningen inte var helt lyckad. Det är ju nämligen ovanligt att det redan från
början är uppenbart att brott kommer att styrkas. Om det inte står klart att så är
fallet, är detta naturligtvis inte något godtagbart skäl för att besluta att inte inleda
förundersökning. Den av BB använda formuleringen ger läsaren den felaktiga
uppfattningen att polisen utreder brott endast i helt klara fall. Jag noterar att
                                                                  Dnr 4898-2004     Sid 8 (8)



Åklagarmyndigheten fört ett liknande resonemang i sitt remissvar. I detta samman-
hang finns det anledning att påminna om att förundersökningens huvudsyfte, för-
utom att utröna om ett brott har begåtts, är att klarlägga vem som skäligen kan
misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl för åtal föreligger (23 kap. 2 § RB).
– Jag finner inte skäl att göra en mera ingående språklig analys av BB:s valda
beslutsmotivering utan konstaterar endast att den är missvisande och inte står i
överensstämmelse med den gällande förundersökningsplikten. Det är mot denna
bakgrund något anmärkningsvärt att polismyndigheten i sitt remissvar anfört att
det inte finns något som tyder på att den använda motiveringen utformats på ett
olämpligt sätt. Enligt min mening är det också förvånande att varken CC eller DD
vid sin överprövning fann skäl att i vart fall använda en annan motivering för sitt
ställningstagande än den BB valt.

AA har under ärendets handläggning hos JO gjort gällande att den aktuella
beslutsmotiveringen används tämligen ofta inom i vart fall Söderorts polismästar-
distrikt. Till stöd för detta påstående har hon lämnat in förteckningar över av-
skrivna polisanmälningar vid polismästardistriktet. Det förefaller således som om
motiveringen fortfarande används och märkligt nog fått en viss spridning trots att
BB själv till JO gett uttryck för uppfattningen att formuleringen möjligen inte var
så lyckad. Jag utgår från att polismyndigheten nu vidtar åtgärder för att tillse att
beslutsmotiveringen ”Ej uppenbart att vidare utredning styrker brott” inte används i
framtiden. Jag förutsätter vidare att myndigheten framdeles återkommande ser över
de mest frekventa egenhändigt författade avskrivningsgrunderna för att säkerställa
att dessa uppfyller de grundläggande rättssäkerhetskrav som kan ställas, dvs. att
motiveringarna är tydliga, begripliga och i överensstämmelse med lagstiftningen.

Det andra ledet i motiveringen, ”Ej spaningsresultat”, indikerar att någon spanings-
eller utredningsåtgärd vidtagits men att åtgärden inte ledde fram till något resultat.
Såvitt kommit fram i ärendet gjordes innan avskrivningsbeslutet fattades bl.a. en
kontroll med en brevbärarexpedition. Som jag redan har konstaterat borde emeller-
tid förundersökning ha inletts i ärendet och de utredningsåtgärder som vidtogs
borde då också ha utförts inom ramen för denna.

Det saknas enligt min mening tillräckliga skäl att vidta någon ytterligare åtgärd
eller göra något annat uttalande beträffande det som i övrigt har kommit fram i
ärendet.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.
