# Kritik mot Polismyndigheten för hur polisen hanterade avlägsnandet av en 13-åring och för bristfällig dokumentation av ingripandet

JO 2018-04-12 dnr 4915-2016

BESLUT
                                                                           Datum                      Dnr                      Sid
                                                                           2018-04-12                 4915-2016              1 (14)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot Polismyndigheten för hur polisen hanterade avlägsnandet
                        av en 13-åring och för bristfällig dokumentation av ingripandet


                          Beslutet i korthet: Trettonårige AA omhändertogs strax före midnatt av en
                          ordningsvakt på en ungdomsfestival för att ha stört den allmänna ordningen. Polisen
                          beslutade att avlägsna AA enligt 13 § polislagen, och omkring en timme senare
                          lämnade polisen av honom ensam vid en busshållplats 3,8 kilometer från
                          festivalområdet. AA kände inte till platsen där han blev avsläppt.
                          Till skillnad från vad som gäller vid ett omhändertagande enligt polislagen har det inte
                          särskilt reglerats hur polisen ska gå till väga vid ett avlägsnande av en underårig.
                          Enligt JO måste en rimlig utgångspunkt vara att de särskilda hänsyn lagstiftningen ger
                          uttryck för vid omhändertagande av underåriga beaktas också vid tillämpningen av
                          bestämmelserna om avlägsnande. JO uttalar att de rättsliga möjligheterna att
                          avlägsna ett barn i de lägre tonåren under de förutsättningar som var aktuella i det här
                          fallet är begränsade. JO uttalar också att det som är proportionerligt och godtagbart
                          vid ett ingripande mot en vuxen ofta inte är det vid ett ingripande mot ett barn.
                          Det framstod enligt JO inte som helt nödvändigt för polisen att besluta att AA skulle
                          avlägsnas från platsen och andra alternativ kunde ha övervägts. JO finner emellertid
                          inte tillräckliga skäl att kritisera polisen i det avseendet. Enligt JO är det dock klart att
                          det sätt polisen verkställde avlägsnandet av AA på inte var proportionerligt och
                          Polismyndigheten kritiseras för detta.
                          JO konstaterar också att de sammantagna omständigheterna – ingripandets
                          varaktighet, den sträcka AA kördes och att åtgärden innefattat ett påtvingat kroppsligt
                          ingrepp genom att AA var belagd med handfängsel – var sådana att beslutet om
                          avlägsnande i rättslig mening kom att övergå i ett omhändertagande. När polisen
                          fattar ett beslut om avlägsnande är det angeläget att man är uppmärksam på att det
                          går att verkställa beslutet i enlighet med de rättsliga förutsättningar som gäller. Om
                          verkställigheten drar ut på tiden bör man överväga om det inte är möjligt och
                          tillräckligt att upphäva beslutet och i stället uppmana personen att frivilligt lämna
                          platsen, eller hantera ingripandet som ett tillfälligt omhändertagande när det finns
                          förutsättningar för det.
                          Polismyndigheten kritiseras också för bristande dokumentation i flera avseenden.

## Bakgrund

Den 19 och 20 augusti 2016 ägde en ungdomsfestival rum i Kungsträdgården i
                        Stockholm. Åldersgränsen för festivalen var 15 år. Under natten omhändertogs



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A               Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                 Dnr 4915-2016       Sid 2 (14)




AA, som då var 13 år, av en ordningsvakt för att han stört den allmänna
ordningen. AA belades med handfängsel och överlämnades därefter till polisen
som beslutade att avlägsna honom från platsen. Polisen lämnade av AA vid en
busshållplats 3,8 kilometer från Kungsträdgården omkring en timme efter att
han omhändertagits av ordningsvakten.

AA:s pappa anmälde poliserna för tjänstefel, och en åklagare vid Särskilda
åklagarkammaren inledde en förundersökning. I oktober 2016 lades
förundersökningen ned med motiveringen att det inte längre fanns anledning att
anta att brott begåtts av någon polis vid tillfället.

I en anmälan till JO förde AA, med hjälp av sin pappa, fram klagomål mot
Polismyndigheten, polisregion Stockholm. AA var kritisk till polisens agerade i
samband med ingripandet. Under transporten från Kungsträdgården fick han
sitta på golvet i polisbussen, med handfängsel och utan bälte. Polisen släppte av
AA på en plats som han inte kände till. Han var rädd och gömde sig i buskarna
medan han väntade på att hans pappa skulle komma och hämta honom. AA var
även kritisk till att polisen inte kontaktade hans föräldrar eller socialtjänsten.
Han uppgav till poliserna att han bara var 13 år.

Utredning
Av de handlingar som begärdes in framgick bl.a. följande. På en blankett med
rubriken Snabbrapport har det antecknats att en ”ljus kille” omhändertogs av en
ordningsvakt enligt 13 § polislagen den 19 augusti 2016 kl. 23.47 eftersom han
störde den allmänna ordningen. Något namn är inte antecknat, däremot ett
signalement. Det har dock inte kommit fram några andra uppgifter än att
snabbrapporten avser AA. Det framgår att AA belagts med handfängsel på
grund av våldsamt uppträdande. Däremot framgår varken datum, klockslag eller
vem som fattat beslut om handfängsel. Av snabbrapporten framgår vidare att
AA överlämnades till polisen kl. 00.43 och vilken patrull som transporterade
honom från platsen. Längst ned på blanketten finns en notering med lydelsen
”Avlämnad Frihamnsporten, Stockholm kl. 00.54”.

Polismyndigheten ombads att yttra sig över den rättsliga grunden för
ingripandet mot AA och för att han bar handfängsel, hur ingripandet ska
betraktas i polislagens mening, proportionaliteten i åtgärderna och
dokumentationen av ingripandet och de åtgärder som vidtogs.

Polismyndigheten (BB) yttrade sig efter att ha hämtat in upplysningar från
polisassistenterna CC, DD och EE samt kommenderingschefen FF och
insatschefen GG. Av yttrandet framgår bl.a. följande.

Efter att ordningsvakten omhändertagit AA fördes han till polisens
ingripandetält på festivalområdet. Han var utagerande, verbalt otrevlig och
följde inte tillsägelser. CC, som var förman vid ingripandetältet, beslutade att
AA skulle avlägsnas en kortare sträcka och att beslutet om handfängsel skulle
bestå. CC har inte kunnat redogöra för tidpunkten för beslutet om avlägsnande,
                                                                 Dnr 4915-2016      Sid 3 (14)




men har angett att beslutet inte kan ha fattats mer än några minuter efter att
ordningsvakterna ingrep mot AA. AA åkte sedan med första lediga polispatrull,
men transporten skedde inte omedelbart efter beslutet om avlägsnande eftersom
det inte fanns tillräckligt med resurser för att transportera ungdomar som skulle
avlägsnas från festivalen.

AA överlämnades till DD och EE kl. 00.43 den 20 augusti 2016. Han var vid
överlämnandet fortfarande aggressiv och gjorde motstånd. Poliserna beslutade
av säkerhetsskäl att AA skulle sitta på golvet i polisbussen och släppas av först
av de ungdomar som var med i bussen. Poliserna omprövade också beslutet om
handfängsel och lät det bestå för att stävja AA:s våldsamma uppträdande och
för att säkra transporten av honom själv och övriga personer i bussen. De
direktiv som hade lämnats om transporterna av ungdomar innebar att
ungdomarna skulle transporteras en relativt kort sträcka inom Stockholms city
samtidigt som det skulle vara svårt för dem att komma tillbaka till
festivalområdet. Ungdomarna skulle också släppas av så att det fanns möjlighet
för dem att åka hem med kollektivtrafiken.

Under transporten försökte EE upprepade gånger få information om AA:s
personnummer och adress och namnen på hans vårdnadshavare för att kunna ta
kontakt med dem. AA uppgav att han var 13 år men vägrade i övrigt att svara på
polisens frågor. EE hade regelbunden kontakt med personal från socialtjänsten
som befann sig på festivalområdet, men han hade tidigare fått besked om att de
varken tog emot oidentifierade eller stökiga ungdomar. Poliserna ansåg därför
inte att det var möjligt att lämna över AA till socialtjänsten.

Polisen körde AA till busshållplatsen Frihamnsporten på Tegeluddsvägen i
Stockholm, vilket är en sträcka på 3,8 kilometer. När de kom fram tog EE av
AA handfängslet och försökte återigen att få information om bl.a. AA:s identitet
utan resultat. EE förklarade för AA varför polisen hade ingripit mot honom, var
de befann sig och när bussarna gick från hållplatsen. Han försäkrade sig vidare
om att AA:s mobiltelefon fungerade.

EE fyllde i klockslag och platsen för avlämnande på snabbrapporten och
lämnade den sedan till CC för granskning. Snabbrapporten saknar vissa
nödvändiga uppgifter, t.ex. vem som beslutade att AA skulle beläggas med
handfängsel och tidpunkten för beslutet. CC:s beslut att avlägsna AA med stöd
av 13 § polislagen har inte heller dokumenterats. CC har uppgett att han inte
uppmärksammade bristerna vid granskningen av snabbrapporten, och att det
inte fanns något utrymme att anteckna förmansbeslut på snabbrapporten.

FF och GG har angett att snabbrapporten användes i stället för ordinarie
ingripande- och fängselblanketter under kommenderingen för att undvika
resurs- och tidsförluster. Användandet av snabbrapporter innebar att enbart
förstahandsuppgifter dokumenterades och att resurserna kunde hållas kvar i
området eftersom poliserna inte behövde åka till stationen för avrapportering.
Blankettens utformning har emellertid visat sig vara bristfällig, och det har
                                                                         Dnr 4915-2016        Sid 4 (14)




inletts ett arbete med att se över blanketten för att uppfylla
dokumentationskraven vid ingripanden.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

      Den rättsliga grunden för ingripandet mot AA och hur ingripandet ska betraktas
      i polislagens mening
      AA har inledningsvis omhändertagits av en ordningsvakt på grund av
      ordningsstörning med stöd av 13 § polislagen. Han hade då muntligen lagt sig i
      ordningsvaktens samtal med annan och sparkat på ordningsvakten. För att någon
      i rättsligt hänseende ska anses störa den allmänna ordningen krävs att
      uppträdandet utgör angrepp på ett ordningsintresse av betydelse för allmänheten
      eller annars från allmän synpunkt. Det räcker inte att t.ex. en enskild polisman
      upplever uppträdandet som obekvämt eller olämpligt. Genom att verbalt och med
      fysiskt våld, i en folksamling där situationen snabbt riskerar att urarta, försöka
      hindra en ordningsvakts arbete med annan har AA enligt Polismyndighetens
      bedömning uppträtt på ett sätt som innebär ett faktiskt angrepp på den allmänna
      ordningen. Polisassistent CC, som förmansprövade omhändertagandet efter att
      AA överlämnats till Polismyndigheten, har saknat anledning att ifrågasätta
      ordningsvaktens uppgifter, inte minst mot bakgrund av AA:s fortsatt aggressiva
      uppträdande vid ingripandetältet. Polismyndigheten anser därmed att det funnits
      laga förutsättningar för ingripande enligt 13 § polislagen.
      När det gäller frågan hur ingripandet ska betraktas i polislagens mening gör
      Polismyndigheten följande bedömning.
      Polisassistent CC har uppgett att han vid förmansprövningen beslutade att AA i
      stället för att omhändertas skulle avlägsnas en kortare sträcka. Polisassistent EE
      har verifierat att det var ett beslut om avlägsnande han och polisassistent DD fick
      i uppdrag att verkställa. Ingripandet har pågått sammanlagt drygt en timme; från
      det att ordningsvakten omhändertog AA kl. 23.47 till dess att han släpptes av vid
      busshållplatsen kl. 00.54. På grund av brister i dokumentationen kan
      Polismyndigheten inte ange tidpunkten för när avlägsnandebeslutet har fattats.
      Polisassistent CC har emellertid uppgett att det inte tog särskilt lång tid för
      ordningsvakterna att transportera någon från scenen till ingripandetältet och att
      beslutet därför bör ha fattats omkring kl. 23.50.
      I förarbetena till polislagen beskrivs avlägsnande som en åtgärd där någon förs
      bort från den plats han befinner sig (prop. 1983/84:111 s. 33). Typiskt sett
      innebär det att någon avlägsnas från exempelvis en lokal där denne stört
      ordningen, men det kan också en innebära att personen förflyttas en kortare
      sträcka i polisfordon. I kommentaren till polislagen anges att om det är fråga om
      annat än en kortare sträcka och åtgärden innefattar ett påtvingat kroppsligt
      ingrepp av inte helt kort varaktighet, bör åtgärden normalt sett dock bedömas
      som ett omhändertagande (Berggren, Munck, Polislagen, 11 uppl, s. 109). Vad
      som utgör en kortare sträcka måste avgöras i det enskilda fallet och för att ett
      avlägsnande ska vara meningsfullt krävs att den som avlägsnats i alla fall har
      vissa svårigheter att ta sig tillbaka till platsen som personen avlägsnats från. I en
      intern tillsynsrapport har myndigheten slagit fast att den maximala sträckan för
      ett avlägsnande dock inte får överstiga 5 km (Tillsynsrapport 2014:6, Inspektion
      av polismyndigheternas tillämpning av avlägsnande enligt 13 § samt 13 c §
      polislagen, RPS, s. 10).
      I förevarande fall har AA transporterats 3,8 km. Med hänsyn till sträckans
      avstånd från city och hur förhållandevis enkelt AA har kunnat ta sig åter till
      festivalområdet anser Polismyndigheten att åtgärden inte på grund av
      transportsträckans längd har övergått i ett omhändertagande. När det gäller
      ingripandets varaktighet kan dock konstateras att AA fått vänta ca 50 minuter
      innan avlägsnandebeslutet kunde verkställas. Mot bakgrund härav bedömer
      Polismyndigheten att ingripandet i rättsligt hänseende inte kan betraktas som ett
                                                                 Dnr 4915-2016        Sid 5 (14)




avlägsnande, utan att det i stället får ses som ett omhändertagande enligt 13 §
polislagen.
Ett omhändertagande får bara tillgripas som sista utväg för att förhindra ett
ordningsstörande beteende. Det är först när ett avvisande eller avlägsnande inte
är tillräckligt för att det avsedda resultatet ska uppnås som ett omhändertagande
får äga rum (Berggren, Munck, Polislagen, s. 109). De berörda polisassistenterna
har med hänsyn till AA:s beteende bedömt att en avvisning eller ett avlägsnande
direkt utanför festivalområdet skulle ha blivit verkningslöst. Festivalområdet har
inte varit kontrollerat, vilket gjorde det omöjligt att säkerställa att
ordningsstörande personer inte omedelbart återvände till platsen. Genom att
förflytta AA en kortare sträcka med polisfordon har han inte genast kunnat
återvända till festivalområdet.
Av de berörda polisassistenternas uppgifter har framkommit att ingripandet mot
AA hanterats så skyndsamt som möjligt utifrån de resurser som fanns
tillgängliga vid kommenderingen. AA har prioriterats både vid ingripandetältet
och under transporten där han var den som släpptes av först. Antal ingripanden
har uppgått till ca 100 stycken per kväll och polisassistent CC har uppgett att han
begärt transportförstärkning flera gånger under kvällen. Den totala tiden för
ingripandet, vilken inneburit att åtgärden får betraktas som ett omhändertagande,
kan enligt Polismyndighetens mening således inte läggas de enskilda
polisassistenterna till last.
Vad gäller proportionaliteten i den vidtagna åtgärden mot AA gör
Polismyndigheten följande bedömning.
Det finns inte någon åldersbegränsning för ingripanden enligt 13 § polislagen. I
enlighet med proportionalitets- och behovsprinciperna i 8 § polislagen ska en
polisman likväl bara ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till
åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Ingripanden mot minderåriga bör
därför användas med stor försiktighet; i desto större grad ju yngre barnet är. Om
en minderårig omhändertas enligt 13 § polislagen ska denne enligt 16 § samma
lag skyndsamt överlämnas till en förälder, annan vårdnadshavare, en tjänsteman
inom socialtjänsten eller annan lämplig vuxen. I avvaktan på detta får den unge
hållas kvar, dock som längst i sex timmar.
Polismyndigheten har under festivalen haft som målsättning att i första hand
överlämna ordningsstörande minderåriga till vårdnadshavare eller socialtjänsten.
I det aktuella fallet har polisassistent EE emellertid förgäves försökt utröna
identiteten på AA, som han och kollegorna inte har upplevt vara yngre än 15 år.
AA har visserligen uppgett att han var 13 år men i övrigt inte velat lämna någon
som helst uppgift som gjort det möjligt att identifiera honom, kontakta hans
vårdnadshavare eller skjutsa hem honom. Polisassistent EE, som varit i
regelbunden kontakt med socialtjänsten under festivalen, visste att socialtjänsten
inte skulle ta emot oidentifierade eller stökiga ungdomar.
När den minderårige fortsatt att uppträda ordningsstörande och själv genom att
inte lämna några identitetsuppgifter bidragit till en situation där det inte varit
möjligt att överlämna honom till en förälder eller socialtjänsten, har möjliga
handlingsalternativ för Polismyndigheten varit begränsade. Att hålla kvar honom
på platsen under de förutsättningar som låg för handen skulle enligt
Polismyndighetens mening ha lett till en mer ingripande åtgärd. Eftersom
förutsättningarna för frigivning dessutom ska bedömas fortlöpande måste det
även vara möjligt att frige en minderårig som inte anses kunna överlämnas till
vårdnadshavare eller socialtjänsten. En omhändertagen kan friges på platsen för
omhändertagandet eller på någon annan plats; något krav på att omhändertagna
ska föras till polisstation finns inte (JO 1991/92 s. 64 och 1992/93 s. 69). Genom
att transportera AA med första lediga polispatrull har Polismyndigheten kunnat
frige honom så snart det varit möjligt. Enligt Polismyndighetens mening synes
det inte ha funnits någon möjlighet att upprätthålla ordningen på ett mindre
ingripande sätt.
                                                                 Dnr 4915-2016        Sid 6 (14)




Att transportera en minderårig till annan plats förutsätter naturligtvis noga
överväganden kring platsen den minderårige förs till, dess omkringliggande
miljö och vilka möjligheter det finns att ta sig därifrån. Polismyndigheten ser
ingen anledning att ifrågasätta polisassistent EE:s uppgifter om
avlägsnandeplatsen i det aktuella fallet och de kontroller som vidtagits i fråga om
busstidtabeller och AA:s telefon. AA har lämnats av på en busshållplats strax
utanför stadskärnan. Det har rört sig om en sommarnatt och polisassistent EE har
förvissat sig om att AA med sms-biljett haft möjlighet att inom som längst tio
minuter återvända mot city. Under de förhållandena anser Polismyndigheten att
olägenheterna AA drabbats av, trots sin ringa ålder, inte varit så stora att de får
anses oproportionerliga i förhållande till ingripandets syfte.
Den rättsliga grunden för att AA bar handfängsel och proportionaliteten i
åtgärden
AA har belagts med handfängsel på grund av våldsamt uppträdande enligt
10 a § polislagen sedan han sparkat en ordningsvakt i knävecket tre gånger.
Polisassistent CC har uppgett att han kontinuerligt prövade behovet av fängsel.
Då AA även vid ingripandetältet varit fortsatt väldigt fysiskt utåtagerande,
skrikig, provocerande och inte visat några tecken på förändrat beteende, har han
av säkerhetsskäl bedömt att det var nödvändigt att handfängslet behölls på.
Även under transporten till avlägsnandeplatsen har AA uppträtt våldsamt genom
att kränga med kroppen, göra motstånd och vara fysiskt utåtagerande.
Polisassistenterna DD och EE har bedömt att AA var så stökig att det var förenat
med fara för hans egen och andras säkerhet att inte låta honom vara fortsatt
handfängslad.
Liksom vid ingripanden enligt 13 § polislagen finns ingen nedre åldersgräns för
att belägga någon med handfängsel enligt 10 a § samma lag. Användandet av
fängsel ska emellertid ske i enlighet med proportionalitets- och behovsprincipen
i 8 § polislagen och i särskilt restriktiv utsträckning på minderåriga. Endast i
sällsynta fall borde det uppkomma situationer där det inte är möjligt att betvinga
en minderårig med mindre ingripande åtgärder än fängsel. Vad gäller AA har det
i ärendet dock framkommit att hans såväl fysiskt som verbalt utåtagerande
beteende varit utmärkande även i förhållande till andra ordningsstörande
ungdomar. Det har inte varit möjligt att låta honom vänta i ingripandetältet och
han har varit så stökig under transporten att poliserna bl.a. fått sätta honom på
golvet i fordonet. Mot den bakgrunden ser Polismyndigheten ingen anledning att
ifrågasätta polisassistenterna CC:s, DD:s och EE:s bedömning att det rört sig om
en sådan situation där användning av fängsel varit absolut nödvändig.
Polismyndigheten anser därmed att det funnits laga förutsättning för att belägga
AA med handfängsel och att åtgärden inte varit oproportionerlig i förhållande till
syftet med åtgärden.
Dokumentationen av ingripandet och de åtgärder som vidtagits
Polismyndigheten anser att det måste ställas höga krav på dokumentation i alla
lägen. Ur kontroll- och rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att tydligt kunna
följa beslutsgången vid ett ingripande och att de omständigheter som föranlett
olika beslut dokumenteras på ett fullständigt sätt.
Det kan konstateras att dokumentationen i förevarande fall har brustit bl.a.
genom att det inte går att tydligt följa beslutsgången i ingripandet. Av
snabbrapporten framgår t.ex. inte att polisassistent CC beslutat att AA ska
avlägsnas. Det saknas även information om när och av vem beslutet att belägga
AA med handfängsel har fattats, när fängslet tagits av, och omständigheterna i
övrigt kring beslutet. Dokumenteringen av omständigheterna kring grunderna för
ingripandet som sådant har inte varit tillräckligt utförlig. Polisassistenternas
uppgifter har dock sedermera kunnat utredas genom inhämtande av yttranden
från berörda befattningshavare. Det slutliga ansvaret att kontrollera uppgifterna i
avrapporteringen har ålegat polisassistent CC som vid kommenderingen hade
rollen som förman i förhållande till ordningsvakterna och polisassistenterna. Mot
                                                                        Dnr 4915-2016         Sid 7 (14)




      bakgrund av de rådande omständigheterna och blankettens utformning anser
      Polismyndigheten dock inte att det finns skäl att ifrågasätta den enskilde
      polismannens agerande.
      Snabbrapporten som använts vid kommenderingen har varit förtryckt på så sätt
      att det funnits knappt om utrymme för polismännen att lägga till ytterligare
      uppgifter i formuläret. Utrymme har saknats exempelvis för att fylla i
      förmansbeslut och, utöver kryssmarkering, närmare skäl för beslut om
      handfängsel. Inte heller har det funnits något uttryckligt utrymme för poliser som
      verkställt avlägsnandebeslut att fylla i när och var personen avlägsnats, vilket lett
      till att uppgifter har fått noteras i marginaler eller på baksidan av blanketten.
      Skälet till att snabbrapporten använts vid den aktuella festivalen har varit att
      kommenderingsledningen utifrån tidigare erfarenheter bedömt att ordinarie
      avrapporteringsblanketter inte varit ändamålsenliga. För att kunna hantera det
      stora antalet ingripanden som Polismyndigheten skulle komma att genomföra
      under festivalen har det varit helt nödvändigt att kunna använda en enklare
      avrapporteringsform. Snabbrapporten, på vilken både ordningsvakter och poliser
      kan dokumentera sina åtgärder, syftar till och resulterar i tids- och resursvinster.
      Efter den förevarande JO-anmälan har Polismyndigheten dock blivit
      uppmärksammad på bristerna i snabbrapportens utformning. Blanketten har
      utvärderats av kommenderingschefen FF och insatschefen GG, som uppgett att
      den inför kommande kommenderingar kommer att ha kompletterats och
      utvecklats i syfte att nå upp till de krav som ställs på dokumentering av
      ingripanden.

Rättslig reglering
Polisens uppgifter
Till polisens uppgifter hör bl.a. att förebygga och förhindra brottslig verksamhet
och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten samt ingripa
när störningar har inträffat (2 § polislagen).

Vissa befogenheter att ingripa mot enskilda
Tillfälliga omhändertaganden av ungdomar i vissa fall
Om någon som kan antas vara under 18 år anträffas under förhållanden som
uppenbarligen innebär en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes
hälsa eller utveckling, får han eller hon tas om hand av polisen för att genom
polisens försorg skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller någon annan
vårdnadshavare eller till socialnämnden. Vid bedömningen av risken för den
unges hälsa eller utveckling ska det beaktas om man kan befara att den unge
kan komma att utsättas för brott, involveras i brottslig verksamhet eller skadas
genom något annat socialt nedbrytande beteende. (Se 12 § polislagen.)

Den grundläggande förutsättningen för ett ingripande är att den unge anträffas
under förhållanden som uppenbarligen innebär både en allvarlig och
överhängande risk för hans eller hennes hälsa eller utveckling. Åtgärden ska ses
som en social skyddsåtgärd. Polisen ska till ledning för sitt ställningstagande
beakta om den unge omgående behöver komma under någon vuxens tillsyn
därför att omständigheterna innebär en överhängande och allvarlig risk för hans
eller hennes hälsa eller utveckling. När det inte finns tillräckliga skäl att
tillämpa 12 § polislagen är det inte något hinder för polisen att ta kontakt med
den underårige och råda honom eller henne att lämna en olämplig miljö. (Se
                                                                  Dnr 4915-2016      Sid 8 (14)




Berggren och Munck, Polislagen, 15 augusti 2017, Zeteo, kommentaren till
12 §.)

Den unge ska alltid överlämnas till en förälder, någon annan vårdnadshavare
eller till socialnämnden. Om det av någon särskild anledning är olämpligt eller
om det inte är möjligt att få kontakt med en förälder eller annan vårdnadshavare
måste någon företrädare för socialnämnden kontaktas. (Se Berggren och
Munck, a.st.)

I förarbetena till 12 § polislagen anges att de omständigheter som nämns i
paragrafen endast är en exemplifiering av omständigheter som ska vägas in vid
bedömningen i det enskilda fallet av om det finns en överhängande och allvarlig
risk för den unges hälsa eller utveckling. Även andra omständigheter ska
beaktas. En helhetsbedömning ska alltid göras av förhållandena i det enskilda
fallet. Innan polisen omhändertar en ungdom ska andra mindre ingripande
åtgärder uteslutas, t.ex. möjligheten att kontakta den unges föräldrar eller att
förmå den unge att självmant lämna platsen och återvända hem. (Se prop.
2011/12:171 s. 45.)

Avvisande, avlägsnande eller tillfälligt omhändertagande
Om en person genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör
en omedelbar fara för denna får polisen avvisa eller avlägsna personen från ett
visst område eller utrymme, när det är nödvändigt för att ordningen ska kunna
upprätthållas. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en
straffbelagd handling ska kunna avvärjas. Om ett avvisande eller ett
avlägsnande är otillräckligt för att det avsedda resultatet ska uppnås, får
personen tillfälligt omhändertas. (Se 13 § polislagen.)

En förutsättning för att någon ska kunna avvisas, avlägsnas eller omhändertas
vid ordningsstörning är alltså att han eller hon genom sitt uppträdande stör den
allmänna ordningen. För att bestämmelsen ska få tillämpas krävs att personens
uppträdande innefattar ett angrepp på ett ordningsintresse av betydelse för
allmänheten eller annars från allmän synpunkt. Frågan om ett visst uppträdande
stör den allmänna ordningen får inte avgöras från den begränsade synpunkten
att uppträdandet för den enskilde polisen framstår som obekvämt eller
olämpligt. Endast den omständigheten att en person vägrar att lyda en tillsägelse
av en polis innebär t.ex. inte att han eller hon stör den allmänna ordningen. Det
avgörande i en sådan situation är vilka följder från ordningssynpunkt som en
bristande efterrättelse kan antas medföra. (Se Berggren och Munck, Polislagen,
15 augusti 2017, Zeteo, kommentaren till 13 §.)

Skillnaden mellan ett avlägsnande och ett tillfälligt omhändertagande
Med avlägsnande i den mening som anges i 13 § polislagen avses att den
berörda personen förs bort från den plats där hon eller han befinner sig. Ett
omhändertagande får endast användas om ett avvisande eller avlägsnande har
bedömts vara en otillräcklig åtgärd för att det avsedda resultatet ska uppnås. Ett
avlägsnande ska normalt sett vara en klart mindre ingripande åtgärd än ett
                                                                   Dnr 4915-2016       Sid 9 (14)




omhändertagande. När det gäller skillnaden mellan ingripandena har ett allmänt
riktmärke angetts vara att ett omhändertagande regelmässigt syftar till att föra
en person till en plats medan ett avlägsnande syftar till att föra en person från en
plats. Som avlägsnande kan betraktas att en person som stört ordningen flyttas
från en lokal eller ett visst område, t.ex. ett nöjesfält eller en idrottsplats. Ett
avlägsnande kan också innebära att någon som ska föras bort från en plats
förflyttas en kortare sträcka, antingen till fots eller i polisbil. Om ett
avlägsnande gäller annat än en kortare sträcka och åtgärden innefattar ett
påtvingat kroppsligt ingrepp av inte helt kort varaktighet, bör åtgärden normalt
ses som ett omhändertagande. (Se Berggren och Munck, a.st.)

Om polisen redan från början gjort bedömningen att ett avlägsnande eller
avvisande inte är tillräckligt för att uppnå det avsedda syftet med ingripandet
kan ett direkt omhändertagande undantagsvis bli nödvändigt. I ett sådant fall
bör det framgå av dokumentationen av omhändertagandet vilka omständigheter
som motiverat detta. (Se Berggren och Munck, a.st.)

Särskilda bestämmelser för tillfälliga omhändertaganden
Den polis som har verkställt ett omhändertagande ska så skyndsamt som möjligt
anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet inte redan upphört ska
förmannen omedelbart pröva om det ska bestå. (Se 15 § polislagen.)

Den som har omhändertagits ska förhöras så snart som möjligt. Förhöret bör om
möjligt hållas i ett sådant skede att det kan läggas till grund för den prövning av
omhändertagandet som förmannen ska göra enligt 15 § polislagen. Den
omhändertagne ska friges snarast möjligt efter förhöret. Förutsättningarna för
frigivande ska bedömas fortlöpande med början omedelbart efter det att
omhändertagandet har ägt rum. Den omhändertagne kan friges redan på platsen
för omhändertagandet och det kan vara tillräckligt att han eller hon förs till sin
bostad och friges där. Om den omhändertagne är under 18 år ska polisen dock
skyndsamt lämna över den omhändertagne till hans eller hennes föräldrar,
annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan
lämplig vuxen person. I avvaktan på detta får den unge hållas kvar, men inte
längre än sex timmar. (Se 16 § polislagen och Berggren och Munck, Polislagen,
15 augusti 2017, Zeteo, kommentaren till 16 §.)

Bakgrunden till bestämmelsen om överlämnande av den som är under 18 år till
vårdnadshavare eller annan är att det många gånger framstår som klart
olämpligt att frige honom eller henne utan att försäkra sig om att han eller hon
får tillsyn av vuxna. Exempelvis kan förhållandena vara sådana att det kan antas
att den omhändertagne utan tillsyn av någon vuxen omedelbart efter ett
frisläppande fortsätter ett beteende som föranleder ett nytt ingripande.
Arrangemangen kring frigivningen måste ordnas med största skyndsamhet och
det är därför angeläget att polisen så snart som möjligt efter omhändertagandet
överväger hur frigivningen bör anordnas. Det är naturligt att polisen snarast
möjligt tar de kontakter som man bedömer behövs. (Se prop. 1990/91:86 s. 14.)
                                                                  Dnr 4915-2016      Sid 10 (14)




Polisen ska se till att omhändertagandet inte orsakar den omhändertagne större
olägenhet än som är oundvikligt med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker
onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan
inskränkning i sin frihet än som behövs med hänsyn till ändamålet med
åtgärden, ordning eller säkerhet. Omhändertagna som har fyllt 15 år får tas i
förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. (Se 17 §
polislagen.)

Polisens rätt att använda våld och handfängsel
En polis som verkställer en tjänsteuppgift ska iaktta vad som föreskrivs i lag
eller annan författning och ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till
åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas ska detta ske
endast i den form och i den utsträckning som behövs för att det avsedda
resultatet ska uppnås. (Se 8 § polislagen.)

En polis får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd bl.a. om polisen
möts med våld eller hot om våld eller om polisen med laga stöd ska avvisa eller
avlägsna någon från ett visst område och möts av motstånd. Det får dock endast
ske i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till
omständigheterna är försvarligt. (Se 10 § polislagen.)

En polis som omhändertar eller på annat sätt inskränker någons rörelsefrihet får
belägga honom eller henne med fängsel om han eller hon uppträder våldsamt
och det är absolut nödvändigt med hänsyn till hans eller hennes egen eller
någon annans säkerhet till liv eller hälsa. Fängsel får också användas vid
transport om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. (Se 10 a § polislagen.)

Allmänna principer om tvångsmedel
Det finns ett antal allmänna principer som gäller för både beslut om och
genomförande av tvångsmedel, bl.a. ändamåls-, behovs- och
proportionalitetsprinciperna. Ändamålsprincipen innebär att ett tvångsmedel
endast får användas för det ändamål som angetts i lagstiftningen. I bl.a. 8, 10
och 10 a §§ polislagen kommer behovs- och proportionalitetsprinciperna till
uttryck. Behovsprincipen innebär att tvång och våld får användas endast när
andra medel är otillräckliga för att en polis ska kunna utföra den tjänsteuppgift
det är fråga om och tvångs- eller våldsanvändningen kan väntas leda till det
avsedda resultatet. Proportionalitetsprincipen innebär att tvång och våld över
huvud taget inte får tillgripas om den aktuella tjänsteuppgiften inte har en sådan
betydelse att det framstår som rimligt att den genomförs med fysiskt tvång. När
så är fallet måste under hela händelseförloppet beaktas att aldrig mera våld
används än vad som är rimligt i förhållande till vad som kan uppnås. De skador
och olägenheter som ett ingripande kan medföra får alltså inte stå i
missförhållande till syftet med ingripandet. (Se Berggren och Munck,
Polislagen, 15 augusti 2017, Zeteo, kommentaren till 8, 10 och 10 a §§, och
Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, tredje uppl., s. 22 f. samt
JO:s beslut den 17 april 2014, dnr 1151-2013.)
                                                                   Dnr 4915-2016       Sid 11 (14)




Dokumentation
Protokoll ska föras över ingripanden som innebär att någon avvisas, avlägsnas,
omhändertas eller grips. Av protokollet ska det framgå vem som har fattat
beslutet om ingripandet, grunden för beslutet och tidpunkten när det har fattats,
vem eller vilka som har deltagit i ingripandet, vem eller vilka som ingripandet
har riktat sig mot, tiden för ingripandet samt vad som i övrigt har förekommit
vid ingripandet. (Se 27 § polislagen.) Protokoll ska också föras över
ingripanden som innebär användning av fängsel. Ett sådant protokoll ska
innehålla uppgift om skälen för åtgärden. (Se 28 § polislagen.)

Närmare föreskrifter om dokumentation finns i Rikspolisstyrelsens föreskrifter
och allmänna råd om dokumentation enligt 27 och 28 §§ polislagen (RPSFS
2011:12, FAP 100-2).

Bedömning
Ingripandet mot AA
Jag vill inledningsvis framhålla att det är ett grundläggande rättssäkerhetskrav
att ingripanden hanteras korrekt och används endast i sådana situationer som de
är avsedda för. Ett ingripande ska vidare ske på ett sätt som är försvarligt med
hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter.

Av utredningen framgår att AA uppgett för poliserna att han var 13 år. Det är
vidare klarlagt att poliserna har utgått från att det var ett beslut om avlägsnande
enligt 13 § polislagen som fattades och som skulle verkställas. Detta är
utgångspunkten för min bedömning.

Som angetts ovan i avsnittet om den rättsliga regleringen är ett avlägsnande
vanligtvis en klart mindre ingripande åtgärd än ett omhändertagande. Jag kan
konstatera att det, till skillnad från vad som gäller vid ett omhändertagande, inte
särskilt har reglerats hur Polismyndigheten ska gå till väga vid avlägsnande av
underåriga, t.ex. i fråga om skyldigheten att se till att den underårige lämnas till
en vuxen. En rimlig utgångspunkt måste dock vara att de särskilda hänsyn
lagstiftningen ger uttryck för vid omhändertagande av underåriga beaktas också
vid tillämpningen av bestämmelserna om avlägsnande.

Utredningen har visat att ingripandet mot AA ägde rum kl. 23.47 den 19 augusti
2016. Beslutet om avlägsnande verkställdes genom att AA släpptes av vid en
busshållplats 3,8 kilometer från platsen för ingripandet. Det skedde kl. 00.54
den 20 augusti 2016, efter att polisen kontrollerat att AA:s mobiltelefon
fungerade. Jag har inte anledning att ifrågasätta AA:s uppgift om att han inte
kände till området där han blev avsläppt.

Även om ett avlägsnande enligt lagstiftaren är att betrakta som en mindre
ingripande åtgärd än ett omhändertagande, är enligt min mening de rättsliga
möjligheterna att avlägsna ett barn i de lägre tonåren under de förutsättningar
som var aktuella i det här fallet begränsade.
                                                                  Dnr 4915-2016       Sid 12 (14)




Som jag konstaterat ovan ska ett ingripande ske på ett sätt som är
proportionerligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. En
bedömning måste alltså göras om andra, mindre ingripande åtgärder är
uteslutna. Det finns i detta sammanhang anledning att understryka att det som är
proportionerligt och godtagbart vid ett ingripande mot en vuxen ofta inte är det
vid ett ingripande mot ett barn. Vid bedömningen av om ett tvångsmedel ska
användas mot ett barn kan samma måttstock därför inte tillämpas som när det
gäller en vuxen.

Frågan är då om det i detta fall fanns andra, mindre ingripande alternativ för
polisen att hantera situationen på. Det har inte kommit fram i utredningen att
AA var påverkad, involverad i brottslig verksamhet eller att det på något annat
sätt fanns en risk för hans välbefinnande. Det har heller inte angetts att han
uppträdde på ett sätt som var ordningsstörande mot andra än de som ingrep mot
honom. Å andra sidan har det kommit fram att han under hela ingripandet var
utagerande och uppträdde aggressivt. Polismyndigheten har dock inte angett
vad man befarade skulle kunna inträffa om AA återvände till festivalområdet.
Mot den bakgrunden är det en del som talar för att polisen i stället kunde ha gett
AA tillfälle att självmant lämna festivalområdet. Ett annat alternativ hade varit
att ta kontakt med socialtjänsten, antingen den som fanns på festivalområdet
eller någon annan socialtjänst, för att undersöka möjligheterna att överlämna
AA dit. Det kan inte uteslutas att AA hade föredragit att prata med företrädare
för socialtjänsten i stället för poliserna. Sammantaget är jag inte helt övertygad
om att det var nödvändigt för polisen att besluta att AA skulle avlägsnas från
platsen. Jag finner dock inte tillräckliga skäl att kritisera polisen för att man
gjorde det.

När det gäller själva verkställigheten av avlägsnandebeslutet kunde polisen ha
övervägt att släppa av AA på ett ställe som kunde antas vara mer välkänt för
honom eller i vart fall inte var så avsides beläget. Att som man nu gjorde köra
en 13-åring en inte obetydlig sträcka och lämna honom ensam vid en
busshållplats i ett för honom okänt och förhållandevis avsides beläget och
ödsligt område mitt i natten är inte acceptabelt. Att polisen försäkrade sig om att
AA:s mobiltelefon fungerade påverkar inte den bedömningen. Enligt min
mening är det klart att det sätt som polisen hanterade avlägsnandet av AA på
inte var proportionerligt. Polismyndigheten ska därför kritiseras för detta.

De berörda polisernas uppfattning var att ingripandet mot AA var ett
avlägsnande. De sammantagna omständigheterna – ingripandets varaktighet,
den sträcka AA kördes och att åtgärden innefattat ett påtvingat kroppsligt
ingrepp genom att AA var belagd med handfängsel – var emellertid enligt min
bedömning sådana att beslutet om avlägsnande i rättslig mening kom att övergå
i ett omhändertagande. Även om jag alltså kommer till samma slutsats som
Polismyndigheten delar jag inte myndighetens uppfattning att det enbart är
ingripandets varaktighet som gör att det ska betraktas som ett omhändertagande.
                                                                     Dnr 4915-2016        Sid 13 (14)




När polisen fattar beslut om att avlägsna en person är det givetvis angeläget att
man är uppmärksam på att det går att verkställa beslutet i enlighet med de
rättsliga förutsättningar som gäller för ingripandet. Om verkställigheten drar ut
på tiden bör man överväga om det inte är möjligt och tillräckligt att upphäva
beslutet och i stället uppmana personen att frivilligt lämna platsen. Om det inte
går kan det finnas anledning att hantera ingripandet som ett tillfälligt
omhändertagande när det finns förutsättningar för det. På så sätt säkerställer
man att en inskränkning av en persons rörelsefrihet under så lång tid att det i
praktiken är fråga om ett tillfälligt omhändertagande också hanteras i enlighet
med de regler som gäller för ett sådant. Jag kan konstatera att det, som
redovisats ovan, finns uttryckliga bestämmelser om hur en underårig ska tas om
hand när han eller hon friges, som hade varit direkt tillämpliga om ingripandet
mot AA hade hanterats som ett omhändertagande.

Handfängsel
Det är klarlagt att AA var belagd med handfängsel från det att ordningsvakten
ingrep mot honom till dess att poliserna släppte av honom vid busshållplatsen.

Med utgångspunkt i den bedömning polisen gjorde på platsen och mot bakgrund
av det som har kommit fram om hur AA uppträdde och satte sig till motvärn
mot polisen har jag emellertid, även med beaktande av den restriktivitet som är
påkallad när det rör sig om en så ung person, inga synpunkter på att AA var
belagd med handfängsel under ingripandet.

Som framgått ovan är det dock min uppfattning att polisen kunde ha övervägt
andra alternativ än att avlägsna AA på det sätt som skedde. Av den
bedömningen följer att det hade kunnat undvikas att AA var belagd med
handfängsel under den relativt långa tid som nu blev fallet. Jag vill också peka
på att personer som ska transporteras i en polisbuss endast undantagsvis får
tvingas sitta på golvet (se bl.a. JO 1979/80 s. 98, dnr 2662-1985).

Dokumentation
Som Polismyndigheten konstaterat är det ett grundläggande krav ur
rättssäkerhets- och kontrollsynpunkt att beslut och åtgärder dokumenteras i
enlighet med de bestämmelser som gäller.

Det framgår inte av dokumentationen i ärendet att det var ett beslut om
avlägsnande av AA som fattades och som skulle verkställas. Grunderna för
ingripandet och de överväganden som gjordes har inte heller dokumenterats på
ett fullständigt sätt. Det är vidare klarlagt att det saknas dokumentation om vem
som beslutade att AA skulle beläggas med handfängsel, när beslutet fattades
och vilka fortlöpande överväganden som gjordes samt när fängslet togs av.
Dokumentationsbrister har alltså genomgående präglat handläggningen, och
Polismyndigheten ska kritiseras för detta.

Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen kritiserat Polismyndigheten för bristfällig
dokumentation (se t.ex. mina beslut JO 2017/18 s. 248, dnr 4945-2016, den 9
                                                                   Dnr 4915-2016      Sid 14 (14)




mars 2017, dnr 6542-2015, och den 11 oktober 2017, dnr 5014-2016).
Dokumentationsbrister påverkar förtroendet för polisen på ett negativt sätt och
omöjliggör också en effektiv tillsyn. Det är inte godtagbart att en myndighets
åtgärder inte kan kontrolleras i efterhand av det skälet att vidtagna åtgärder inte
har dokumenterats. Att dokumentationen är bristfällig framstår som särskilt
betänkligt när det rör sig om ingripande åtgärder av det slag som ofta
förekommer i polisens verksamhet.

Jag ser positivt på att Polismyndigheten utvecklar och förenklar rutinerna för
avrapportering i syfte att mer effektivt kunna utnyttja sina polisiära resurser.
Det är emellertid ett grundläggande krav att de rutiner som införs lever upp till
kraven på dokumentation av polisingripanden. Jag välkomnar därför
Polismyndighetens arbete med att åtgärda de brister som myndigheten
konstaterat när det gäller utformningen av den snabbrapport som användes i
detta fall. Jag vill också återigen framhålla att det kan finnas anledning för
Polismyndigheten att påminna all polispersonal om vikten av fullständig
dokumentation i polisens verksamhet (se mitt beslut den 11 oktober 2017, dnr
5014-2016).

Ärendet avslutas.
