# Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid Åklagarmyndigheten, City åklagarkammare i Stockholm, för långsam handläggning av en förundersökning

JO 2007-09-14 dnr 4927-2006

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2007-09-14        4927-2006              1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid Åklagar-
                        myndigheten, City åklagarkammare i Stockholm, för långsam hand-
                        läggning av en förundersökning

## Anmälan

AA framförde i en anmälan, som kom in till JO den 19 oktober 2006, kritik mot
                        åklagare vid Åklagarmyndigheten, City åklagarkammare i Stockholm, och Polis-
                        myndigheten i Stockholms län för långsam handläggning av en förundersökning.

                        Han uppgav att han mot sitt nekande dömts till fängelse för bl.a. grovt skattebrott
                        och att han börjat verkställa straffet. I maj 2006 gjorde han en anmälan om bl.a.
                        mened, grovt brott och övergrepp i rättssak sedan ett av vittnena vid ett samtal, som
                        spelades in på band, förklarat att denne felaktigt pekat ut AA och en kamrat till
                        denne som företrädare för ett bolag. Fem månader senare fick han beskedet att
                        polisen fortfarande inte hade utsett någon utredare i ärendet.

## Utredning

Handlingar i åklagarkammarens ärende C11-13-6894-06 infordrades och
                        granskades. Muntliga upplysningar inhämtades också från chefsåklagaren BB. Av
                        utredningen framkom bl.a. följande.

                        AA dömdes den 15 april 2005 av Svea hovrätt för bokföringsbrott, grovt skatte-
                        brott och försvårande av skattekontroll. Den 8 juni 2006 inkom en anmälan om
                        mened och anstiftan till mened till Ekobrottsmyndigheten. Av anmälan framgick
                        att AA tillsammans med en kamrat stämt möte med vittnet CC den 30 mars 2006.
                        Under samtalet berättade CC att han av två medtilltalade till AA blivit uppmanad
                        att vittna falskt, vilket han sedermera gjorde. Samtalet spelades in på band.

                        Ärendet lottades den 22 juni 2006 in på åklagarkammaren. Den 7 augusti
                        beslutades att förundersökning skulle inledas beträffande en av de misstänkta och
                        att förundersökning inte skulle inledas beträffande en annan. Beträffande övriga
                        tre misstänkta vidtogs ingen åtgärd vid detta tillfälle. I samband med att för-
                        undersökning inleddes påpekade åklagaren, då hon begärde biträde med
                        utredningen, att ärendet omgående skulle tas om hand. Den 6 oktober 2006 inkom
                        ytterligare en inspelning av ett samtal mellan AA:s kamrat och vittnet CC.



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                       Dnr 4927-2006     Sid 2 (6)



BB uppgav i november 2006 att en utredningsman nu var tillsatt och att denne fått
utredningsdirektiv. På grund av att bedrägeriroteln skulle flytta kunde det dock
dröja någon vecka innan han kunde vidta några utredningsåtgärder.

Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten och polismyndigheten som
anmodades att lämna upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendet
och därvid särskilt redogöra för om det förhållandet att AA avtjänar fängelsestraff
föranlett några särskilda överväganden beträffande ärendets prioritet.

Åklagarmyndigheten (genom vice överåklagare DD) inkom med ett remissvar, till
vilket var bifogat yttranden av vice överåklagaren EE och chefsåklagaren BB.

BB uppgav bl.a. följande.
      Anmälan inkom från Ekobrottsmyndigheten den 22 juni 2006. Jag hade semester
      denna dag men återkom i tjänst den 26 juni 2006 för att åter gå på semester från den
      3 juli 2006.
      På grund av arbetsbelastning har jag först på eftermiddagen den 30 juni 2006 efter
      att ha fått ett telefonsamtal från FF (meddömd med AA) uppmärksammat ärendets
      karaktär. Jag tog telefonkontakt med utredaren GG, EBM, varvid det visade sig att
      det var han som skrivit anmälan. Eftersom detta var min sista arbetsdag innan
      semestern överlämnade jag ärendet till kammarledningen för att en bedömning
      skulle ske huruvida några brådskande åtgärder var påkallade.
      Den 31 juli var jag åter i tjänst. Jag hade telefonkontakt med åklagaren vid EBM HH
      samma dag. Den 7 augusti beslutade jag att inleda förundersökning rörande mened
      mot en av de anmälda personerna (CC) och att inte inleda förundersökning rörande
      mened mot en annan person. Det fanns ytterligare tre personer som var anmälda för
      anstiftan till mened. Jag avvaktade med beslut beträffande dessa. Samma dag
      expedierades mitt beslut till utredningsroteln vid Citypolisen. I skrivelsen hemställde
      jag att ärendet skulle tas om hand ”per omgående”.
      Den 8 augusti inkom ett meddelande från polisen att ärendet skulle handläggas på
      bedrägeriroteln. Jag fick dock senare höra att man från utredningsroteln hört av sig
      till kammarledningen för att diskutera vid vilken enhet ärendet skulle handläggas
      och att man skulle återkomma till mig med besked. Jag har upprepade gånger ringt
      eller sökt olika befattningshavare inom polisen utan att få besked. I mitten av
      oktober visade det sig att ärendet skulle handläggas på bedrägeriroteln och ännu lite
      senare fick jag besked om vem som var utsedd att vara handläggare.
      Bedrägeriroteln skulle flytta i denna veva varför ytterligare tidsförluster uppkom,
      dock bara någon vecka. Därefter hölls förhör med AA den 10 november och, efter
      att försvarare förordnats, med CC den 28 november.
      Efter att CC var hörd gjorde jag bedömningen att brott inte kunde styrkas och lade
      den 5 december 2006 ned förundersökningen mot honom och beslutade samtidigt att
      inte inleda förundersökning mot övriga kvarstående anmälda personer för anstiftan
      till mened. AA har begärt överprövning av beslutet.
      Jag har inte vid något tillfälle under handläggningen funnit anledning att på grundval
      av de uppgifter som fanns ta initiativ till resningsförfarande eller liknande.
EE bekräftade bl.a. att hon tagit del av ärendet inför BB:s semester och uppgav att
hon, efter att ha gått igenom handlingarna i akten, inte fann skäl att vidta någon
omedelbar åtgärd. Tidsutdräkten för beslutet att inleda förundersökning ansåg hon i
förevarande fall tveklöst vara godtagbar och uppgav att kritik i den delen i
förekommande fall borde riktas mot kammarledningen.

DD angav följande.
                                                                           Dnr 4927-2006      Sid 3 (6)



      Enligt 23 kap 4 § rättegångsbalken skall förundersökningen bedrivas så skyndsamt
      som omständigheterna medger. Av 1 a § förundersökningskungörelsen (1947:948)
      framgår att undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet.
      Anmälan om mened inkom den 22 juni 2006. Beslut om att inleda förundersökning
      fattades den 7 augusti 2006. Av yttrandet framgår vilka bevekelsegrunder som
      föranlett att beslutet om förundersökning har dröjt. Såvitt kan bedömas har om-
      ständigheterna i detta fall varit sådana att det funnits godtagbart skäl till att beslutet
      om att inleda förundersökning inte har skett tidigare.
      Den handläggande åklagaren har uppgivit att hon efter det att beslut om för-
      undersökning fattats i augusti 2006 och att direktiv givits har hon vid upprepade
      tillfällen ringt eller sökt olika befattningshavare inom polisen för att få besked om
      var och vem som skulle handlägga ärendet vid polisen. Först i mitten av oktober
      erhöll hon besked om var ärendet skulle handläggas och först något senare även av
      vem. Någon dokumentation av åklagarens kontakter synes inte ha skett. Enligt
      Åklagarmyndighetens mening bör åklagarens aktivitet som förundersökningsledare
      dokumenteras och då helst i diariet. Det kan ifrågasättas om inte åklagaren bort vänt
      sig till chefen för åklagarkammaren och informerat om situationen detta särskilt mot
      bakgrund av ärendet enligt Åklagarmyndighetens bedömning hade hög prioritet.
      När det gäller frågan om det förhållandet att AA avtjänar fängelsestraff bör för-
      anleda särskilda överväganden beträffande ärendets prioritet är det Åklagarmyndig-
      hetens mening att ärendet har hög prioritet och då inte minst mot bakgrund av att
      anmälan om mened i förlängningen skulle kunna initiera ett resningsförfarande.
      Som sägs i yttrandet skulle om det under utredningens gång framkommit tecken
      på att den anmälda brottsligheten skulle kunna gå att bevisa den handläggande
      åklagaren haft att väcka frågan om resning hos Riksåklagaren. Tidpunkten härför är
      en bedömningsfråga men för att ge Riksåklagaren möjlighet att överväga om ett
      resningsförfarande skall inledas kan det vara lämpligt att i ett ärende av förevarande
      slag på ett tidigt stadium informera Riksåklagaren om situationen.
Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren JJ) gjorde följande bedömning.
      Ärendet inkom till polismyndigheten den 8 augusti 2006 och överfördes den 14
      augusti 2006 till utredningsroteln på City polismästardistrikt. Chefen för kriminal-
      enheten på City polismästardistrikt vände sig då till EBM, för en diskussion om
      vilken myndighet som skulle utreda ärendet.
      Inom landets polismyndigheter har framarbetats en rutin vid handläggning av
      ärenden som rör brottet mened. Denna rutin innebär att en anmälan om mened
      skall utredas vid den myndighet och det polismästardistrikt som utrett det brott som
      låg till grund för den huvudförhandling inför domstol som föranlett misstanke att
      någon under ed lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen. Rutinen har införts för
      att effektivisera brottsutredningen, dvs. att utredningen skall handläggas av det
      distrikt/avdelning som redan är insatta i ärendet.
      Med anledning av myndighetens gällande rutiner tog City polismästardistrikt
      kontakt med EBM. EBM hänvisade dock till att brottstypen mened inte låg inom
      myndighetens ansvarsområde och de avsåg därför inte att utreda ärendet.
      Under hösten 2006 inrättade polismyndigheten fyra särskilda rotlar för utredning
      av bedrägeribrott. Nu aktuellt ärende överfördes till City bedrägerirotel den 1
      oktober 2006 och den 27 oktober 2006 lades ärendet ut på en utredningsman.
      Utredningsmannen har, innan något förhör överhuvudtaget kunnat hållas, tvingats
      sätta sig in i det omfattande skriftliga material som bifogats anmälan. Ett förhör med
      målsäganden har därför inte kunnat hållas förrän den 10 november 2006, två veckor
      efter det att utredningsman utsetts och cirka tre månader efter det att anmälan först
      inkom till myndigheten.
      Den inledande fördröjningen av handläggningen av ärendet föranleddes delvis av de
      diskussioner som hölls med EBM om vilken myndighet som skulle utreda ärendet.
      Ärendet överflyttades till den nyinrättade bedrägeriroteln i City den 1 oktober 2006.
      Dock lades ärendet inte ut på en handläggare förrän den 27 oktober 2006, nästan
                                                                       Dnr 4927-2006    Sid 4 (6)



      fyra veckor senare. Myndigheten beklagar denna fördröjning. Det kan dock nämnas
      att den nyinrättade bedrägeriroteln flyttade till nya lokaler.
      Utredningsmannen har direkt satt sig in i det material som bifogats anmälan och
      därefter hållit förhör med målsäganden. Ett förhör hölls sedan med den misstänkte,
      varefter åklagaren meddelade beslut att förundersökningen skulle läggas ner.
      Ärendet har efter att handläggare utsetts den 27 oktober 2006 handlagts med högsta
      prioritet, med beaktande av att målsäganden dömts till brott och avtjänar ett
      fängelsestraff som delvis berör de gärningar som var föremål för utredningen.
      Polismyndighetens uppfattning är att utredningstiden i denna typ av ärenden skall,
      så långt detta är möjligt, begränsas. Myndigheten gör bedömningen att förunder-
      sökningen, från det att handläggare utsågs den 27 oktober 2006 till det att beslut om
      nedläggning av förundersökningen meddelades den 5 december 2006, har bedrivits
      så skyndsamt och effektivt som omständigheterna medgivit.
      Avslutningsvis vill polismyndigheten framhålla den synpunkt som framförts av
      City polismästardistrikt i ärendet, nämligen att samtliga ärenden som avser mened
      bör handläggas av den myndighet, inklusive EBM, som handlagt den tidigare brotts-
      utredningen. En sådan utökning av de brottstyper som omfattas av EBM:s ansvars-
      område skulle medföra en effektivisering av brottsutredningen då utredningen görs
      av den myndigheten som redan inledningsvis bäst känner till de särskilda om-
      ständigheterna i ärendet.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaren.

Bedömning
En förundersökning skall enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB)
bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre skäl att
fullfölja en förundersökning skall den läggas ned.

I 23 kap. 3 § andra stycket RB föreskrivs att när åklagare är förundersöknings-
ledare får denne anlita biträde av polismyndighet. Av 1 a § andra stycket för-
undersökningskungörelsen (1947:948) framgår att undersökningsledaren har
ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se till att utredningen bedrivs
effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersöknings-
ledaren skall också ge dem som biträder honom de direktiv som behövs för arbetet.

Skyndsamhetskravet är givetvis av stor betydelse för förundersökningens
effektivitet och det är även angeläget att straffet följer snarast efter brottet. Vilka
krav som kan ställas på skyndsamhet under en förundersökning är emellertid till
viss del beroende på förhållandena i det enskilda fallet. JO har i tidigare av-
göranden uttalat att särskild skyndsamhet kan vara påkallad i fråga om mycket
allvarliga brott eller när en dömd person avtjänar straff för att ansvarsfrågan skall
kunna prövas innan frigivning sker (jfr JO 1980/81 s. 59 och JO 1962 s. 93).

Jag har i ett under våren 2007 avgjort ärende (JO:s dnr 3747-2005) uttalat att det
också måste ställas särskilda krav på skyndsamhet när en anmälan kan innebära att
nya bevis eller omständigheter föreligger som är ägnade att framkalla tvivel om en
brottmålsdoms riktighet. Bakgrunden till detta är följande.

Riksåklagaren är den ende åklagare som är behörig att ansöka om resning
avseende en hovrättsdom. Detta innebär bl.a. att det ankommer på denne, om en
enskild som har fällts till ansvar för brott i en sådan dom i resningssyfte begär att
utredningsåtgärder skall vidtas, att med utgångspunkt i den för åklagare gällande
                                                                       Dnr 4927-2006     Sid 5 (6)



objektivitetsprincipen ta ställning till om den avslutade förundersökningen skall
återupptas. Det är givet att samma principiella skyldighet åvilar riksåklagaren om
det genom polis och åklagares arbete framkommer nya uppgifter som kan ge
anledning att ifrågasätta en brottmålsdoms riktighet. Min uppfattning är att den
ordning som gäller fordrar att riksåklagaren intar en aktiv roll när en fråga om
resning aktualiseras.

I beslutet uttalade jag vidare följande.

      För att riksåklagaren skall kunna inta den aktiva roll som krävs åligger det därför,
      som jag ser det, polis och åklagare att, om nya omständigheter framkommer som ger
      anledning att ifrågasätta en straffdoms riktighet, informera riksåklagaren.
      Det är givetvis inte så att varje påstående om att någon är felaktigt dömd medför
      en skyldighet att underrätta riksåklagaren. I de brottsutredande myndigheternas
      arbete torde det inte sällan förekomma t.ex. obestyrkta påståenden om att vissa
      domar grundats på felaktiga förutsättningar, utan att det uppkommer sådant tvivel
      på domens riktighet att riksåklagaren behöver underrättas. Om det emellertid hos
      polis och åklagare, t.ex. inom ramen för en förundersökning, framkommer nya
      uppgifter som, om de efter utredning visar sig vara vederhäftiga, ger anledning att
      ifrågasätta en fällande brottmålsdoms riktighet, krävs att polis och åklagare med
      skyndsamhet utreder saken. Utredningen tjänar då ett syfte vid sidan av dem som
      anges i 23 kap. 2 § RB, där det stadgas bl.a. att under förundersökningen skall
      utredas vem som kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för
      åtal mot denne. Den skall också försöka klargöra om det föreligger någon sådan
      uppgift som skall vidarebefordras till riksåklagaren för ställningstagande i frågan om
      det finns skäl för denne att återuppta förundersökningen i det dömda målet.
      Vilka krav på skyndsamhet från polis och åklagares sida som då kan ställas måste bli
      beroende av en prövning i det enskilda fallet. Starkare skäl att agera snabbt torde
      typiskt sett föreligga om den dömde är frihetsberövad eller inom kort skall påbörja
      verkställighet av ett fängelsestraff. Av betydelse kan också vara vilken grad av tvivel
      som kan antas uppkomma sedan de nya uppgifterna prövats. Är dessa sådana att de,
      om de verifieras, tydligt talar för att den fällande domen kan vara oriktig, måste
      naturligtvis stor kraft läggas på att utreda hur det förhåller sig.
I det aktuella fallet fick polismyndigheten och åklagaren genom anmälan angående
bl.a. mened information om att AA avtjänade ett fängelsestraff med anledning av
att han dömts för ekonomisk brottslighet och att ett av vittnena uppgett att han i sitt
vittnesmål ljugit om sina kunskaper om AA:s roll i bolaget. Vittnets redogörelse
för detta hade spelats in på band. Bandet och anmälan var omständigheter som i
någon utsträckning var ägnade att väcka tvivel rörande brottmålsdomens riktighet.

Det tvivel som dessa förhållanden kunde ge upphov till var dock enligt min mening
inte av sådan styrka att det kan anses ha uppkommit en skyldighet för de lokala
brottsutredande myndigheterna att direkt vidarebefordra uppgifterna till riks-
åklagaren. Skulle det däremot under utredningen ha visat sig att uppgifterna i
anmälan var riktiga hade detta utgjort en omständighet som gett anledning att
informera riksåklagaren. Mot bakgrund härav, och i enlighet med det ovan förda
resonemanget, anser jag att polis och åklagare i förevarande fall borde ha bedrivit
utredningen med särskild skyndsamhet, inte minst med hänsyn till att AA redan
avtjänade ett fängelsestraff då anmälan om mened gjordes.

Av utredningen har framkommit att det dröjde från den 22 juni 2006 till den
7 augusti 2006 innan beslutet att inleda förundersökning fattades. Eftersom
                                                                 Dnr 4927-2006   Sid 6 (6)



BB skulle gå på semester överlämnade hon den 30 juni 2006 ärendet
till kammarledningen för en bedömning av om någon åtgärd omedelbart
fordrades. EE fann att så inte var fallet. Mot bakgrund av de speciella
förhållandena i detta ärende – misstanken om att det kunde föreligga en om-
ständighet som gav anledning att betvivla en hovrättsdoms riktighet och att AA var
frihetsberövad – kan man ifrågasätta denna bedömning. Enligt min mening borde
beslut ha kunnat fattas tidigare än som kom att ske.

Sedan beslut om att inleda förundersökning fattats i augusti dröjde det närmare tre
månader innan någon handläggare som vidtog utredningsåtgärder i ärendet till-
sattes hos polismyndigheten. Detta trots att BB angett att ärendet skulle tas om
hand ”per omgående”. Det är naturligtvis inte acceptabelt, även om en
omorganisation skedde och polisen förde en diskussion med EBM om huruvida
ärendet skulle utredas där.

Av utredningen har också framkommit att BB har sökt kontakt med olika
befattningshavare vid polisen för att skaffa sig information om ärendets hand-
läggning där. När ett ärende bör utredas med särskild skyndsamhet är det givetvis
av vikt att en åklagare, som BB också gjort, följer upp de besked som ges. Hon
borde emellertid, som Åklagarmyndigheten anfört, ha dokumenterat dessa
kontakter.

Vad AA härutöver anfört och vad som i övrigt kommit fram föranleder inte någon
ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det ovan sagda.
