# Uttalanden med anledning av att en rådman vid Stockholms tingsrätt beslutade att inte ställa in en huvudförhandling i ett vårdnadsmål och i stället bl.a. förordnade om hämtning av en part

JO 2008-03-20 dnr 4974-2006

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                      Sid
                                                                      2008-03-20        4974-2006              1 (10)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden med anledning av att en rådman vid Stockholms tingsrätt
                        beslutade att inte ställa in en huvudförhandling i ett vårdnadsmål och i
                        stället bl.a. förordnade om hämtning av en part

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot rådmannen BB vid Stockholms tingsrätt
                        för hennes handläggning av ett tvistemål.

                        Av anmälan framgick bl.a. följande. AA är part i ett mål som gäller vårdnad om,
                        och umgänge med, hennes dotter. Hon bodde på grund av sitt arbete i Skåne och
                        hennes lägenhet i Stockholm var uthyrd. Den 12-13 oktober 2006 skulle
                        huvudförhandling i målet äga rum i Stockholm. Samma vecka insjuknade hon dock
                        i bihåleinflammation och meddelade därför den 11 oktober att hon inte kunde
                        komma till förhandlingen. Hon skickade även in ett läkarintyg. Trots detta ställdes
                        inte förhandlingen in. I stället beslutade BB att polis den 13 oktober skulle söka
                        efter AA i hennes lägenhet i Stockholm.

## Utredning

Handlingar i Stockholms tingsrätts mål T 9040-04 infordrades och granskades.
                        Följande framkom.

                        AA meddelade den 11 oktober 2006, genom sitt ombud, att hon inte kunde inställa
                        sig till förhandlingen den 12 oktober p.g.a. sjukdom och bifogade även ett
                        läkarintyg, i vilket det angavs att hon hade ”bihåleinflammation med svängande
                        feber och mycket värk. Detta omöjliggör flygresor och andra transporter. Har fått
                        antibiotica-behl och bör kunna vara återställd om ngr veckor”. Intyget var utfärdat
                        av en läkare i Båstad. Tingsrätten beslutade att inte ställa in förhandlingen och
                        angav i sitt beslut att ”problemet kan lösas genom att AA hörs senare och att
                        förhandlingen således fortsätter någon dag i slutet av oktober”. I en skrivelse till
                        tingsrätten begärde AA:s ombud på nytt att förhandlingen skulle ställas in. Hon
                        uppgav att AA hade laga förfall för sin utevaro och motsatte sig bl.a. att rätten
                        skulle frångå rättegångsbalkens processordning att part ska höras före vittnena samt
                        uppgav att det var nödvändigt att AA närvarade personligen under hela
                        huvudförhandlingen. Tingsrätten underrättade då parterna att det tidigare beslutet




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                          Dnr 4974-2006      Sid 2 (10)



stod fast. AA:s ombud meddelade därefter att hennes fullmakt hade återkallats och
att hon därför inte skulle inställa sig till förhandlingen.

När AA inte inställde sig den 12 oktober ställdes den dagens förhandling in
samtidigt som tingsrätten beslutade att förhandlingen skulle återupptas kl. 09.00
dagen därpå. Tingsrätten konstaterade att AA inte visat laga förfall för sin utevaro
och beslutade även att hon, jämlikt 44 kap. 5 § rättegångsbalken (RB), den 13
oktober kl. 06.30 skulle hämtas av polis till förhandlingen. Hämtningsförsök
gjordes vid såväl AA:s lägenhet som hennes mors lägenhet, båda i Stockholm. Det
konstaterades sedan vid telefonkontakt mellan polisen och AA:s mor att både AA
och modern befann sig i Skåne.

Ärendet remitterades till Stockholms tingsrätt för upplysningar och yttrande om
handläggningen av målet i tiden efter det att läkarintyget kommit in till tingsrätten
och därvid särskilt vilka överväganden som gjordes i frågan om käranden hade laga
förfall, vilka överväganden som föranledde tingsrätten att planera att inleda huvud-
förhandlingen utan kärandens personliga närvaro samt vilka överväganden som
föranledde beslutet att hämta käranden till huvudförhandlingen och att ange att
hämtningen skulle ske ett visst klockslag.

Stockholms tingsrätt (lagmannen CC) inkom med ett remissvar till vilket var fogat
yttranden från t.f. chefsrådmannen DD (här utelämnat) och BB.

BB upplyste i huvudsak följande.
      – Målet påbörjades i juni 2004. Vårdnadsutredning fanns klar under 2005. Flera
      enskilda beslut har fattats i målet och det har även hållits muntliga förberedelser.
      Onsdagen den 11 oktober nåddes tingsrätten av ett fax från advokat EE – – – i vilket
      hon hemställde att tingsrätten skulle ställa in den utsatta huvudförhandlingen på
      grund av AA:s sjukdom. Hon hänvisade till bilagt sjukintyg utfärdat den 10 oktober
      – – –.
      Tingsrätten fattade beslut i anledning av begäran och nedtecknade det på aktbilaga
      106, faxet, och tillställde det till advokat EE jämte motpartsombudet advokat FF.
      När jag fattade beslutet hade jag följande överväganden i mitt huvud:
          1.   Sjukintyget utgjorde inte bevis om att AA hade laga förfall. Det avsåg en
               bihåleinflammation och något tydligt uttalande om förhinder annat än för
               flygresor framgick inte av intyget. – Det talas inte i sjukintyget om
               kräkningar eller hög feber eller reaktion på penicillin utan detta är något
               som AA senare i skrivelser till tingsrätten själv har lämnat uppgifter om.
          2.   Om målet inte kunde bli av vid detta tillfälle skulle det inte gå att över-
               blicka när en nästa huvudförhandling skulle kunna ske, eftersom tingsrätten
               i nuvarande skepnad upphör per den sista mars 2007 och all förhandlingstid
               för så omfattande mål som två dagar fram till dess var upptagen. – Det är
               tyvärr inte så enkelt att huvudförhandlingen skulle ha kunnat hållas när som
               helst efter att AA tillfrisknat.
          3.   AA var kärande, hon hade barnet hos sig och hon var i en sådan position att
               jag uppfattade henne angelägen och positivt inställd till att få målet avgjort.
          4.   I ett vårdnadsmål är det inte på samma sätt viktigt i vilken ordning parter
               och vittnen hörs som t.ex. i ett brottmål.
      Min tanke var således att skapa en smidig lösning på ett akut problem och jag
      lämnade därför ett förslag. I detta uttalade jag inte uttryckligen att jag inte hade
                                                                      Dnr 4974-2006      Sid 3 (10)



funnit sjukintyget tillräckligt för att styrka laga förfall, antagligen för att beslutet att
inte ställa in borde göra detta självklart för en advokat.
Tingsrätten mottog härefter under eftermiddagen ytterligare ett fax från advokat EE i
vilket hon förnyade sin propå om inställd förhandling, varvid tingsrätten svarade på
samma handling att beslutet om att inte ställa in förhandlingen stod
fast – – –. Det AA tycks påstå att jag skulle ha sagt till advokat EE kan emanera från
innehållet i det beslutet.
Jag har inte innan det beslutet talat med advokat EE i telefon men hon ringde mig
däremot vid kl. 14.30 tiden och hon upprepade åter igen en begäran om att för-
handlingen skulle ställas in och förklarade samtidigt nu att hennes klient funderade
på att återkalla hennes fullmakt om inte förhandlingen ställdes in. Jag förklarade att
detta inte kunde förändra beslutet. Samtalet var kort. Jag har enbart minnesbild att
det handlade om fullmakten. Advokat EE lovade att hålla tingsrätten underrättad om
hur hennes klient skulle ställa sig, per telefon som jag uppfattade advokaten.
Strax efter samtalet upptäckte jag att jag inte uttryckligen hade noterat att tingsrätten
inte funnit sjukintyget tillräckligt för att styrka laga förfall. Jag ringde därför till
advokat EE:s kontor för att meddela henne detta för tydlighets skull, dvs. att
tingsrättens beslut innebar ett ställningstagande till att AA inte hade visat laga förfall
för att inställa sig till huvudförhandlingen. Jag fick inte tala med advokat EE som
sades sitta upptagen i sammanträde. Jag förklarade att ärendet var brådskande då det
gällde morgondagens förhandling och bad sekreteraren be henne ringa upp. När jag
inte hade fått något samtal klockan 16.00 ringde jag strax därefter åter upp
advokatbyrån. Jag fick då åter höra att advokat EE satt i sammanträde och jag
framförde åter att det var viktigt att advokat EE ringde upp mig och det innan
arbetsdagens slut. Något samtal kom inte. Inte heller hade något fax inkommit till
tingsrätten innan arbetstidens slut som jag fick del av.
Jag har således inte vid något tillfälle under den 11 oktober 2006 meddelat advokat
EE att jag ansåg att AA hade laga förfall för att utebli från förhandlingen och jag har
upprepat att förhandlingen inte skulle ställas in.
– Jag hade noterat att intyget var utfärdat den 10 oktober 2006 och kontakt därför
rimligen borde ha tagits med rätten redan samma dag, särskilt mot bakgrund av att
AA befann sig på annan ort. Detta borde advokat EE ha varit införstådd med. Istället
syns åtminstone AA, trots upplysningarna i kallelsen, själv ha tagit sjukintyget till
intäkt för att avstyra sin resa till Stockholm. Att AA fortfarande vistades, i realiteten
bodde i Skåne, var ingenting som tingsrätten då hade vetskap om.
På morgonen den 12 oktober 2006 tog tingsrätten del av en fax från advokat EE i
vilket hon förklarade att AA hade återkallat hennes fullmakt – – – . Advokat EE:s
sekreterare ringde tingsrätten strax innan pårop för att fråga om tingsrätten tagit del
av handlingen. Samtalet mottogs av domstolssekreterare GG men övertogs på
hennes begäran av mig. Jag påtalade för sekreteraren att jag trots två försök inte fått
tala med advokat EE dagen dessförinnan och vad skälet till mina samtal hade varit –
att tydliggöra att beslutet att inte inställa förhandlingen innebar att rätten inte hade
funnit att AA hade laga förfall för sin utevaro – och jag förklarade även att jag ansåg
åtgärden att i detta läge återkalla fullmakten var upprörande, en reaktion i linje med
regleringen i RB 35:4. Någon ytterligare reaktion eller något yttrande i stil med vad
AA påstår att jag fällt har inte förekommit. Jag har inte haft någon ytterligare
kontakt med advokatbyrån personligen denna dag. Jag vill tillägga att jag aldrig har
uttryckt att förhandlingen skulle hållas utan att AA överhuvudtaget skulle närvara.
Tingsrätten sökte därefter nå AA på hemtelefonnumret och ett mobilnummer angivet
i akten, dvs. Stockholmsadressen. Något svar fick inte tingsrätten och något
meddelande var inte lämpligt att lämna på mobilnumret eftersom numret inte säkert
kunde kopplas till AA.
Tingsrätten påropade senare målet. Något beslut om att ställa in huvudförhandlingen
hade inte fattats. AA hade inte befriats från sin skyldighet att närvara. Tingsrätten
redovisade läget för svaranden, HH och dennes ombud advokat FF. På grund av ett
olyckligt manfall på nämndemannasidan var tingsrätten inte beslutsför. Tingsrätten
tog därför paus i förhandlingen för att överväga situationen och invänta
                                                                        Dnr 4974-2006     Sid 4 (10)



      nämndemannen. Tingsrätten sökte under den tiden genom notarien JJ få kontakt med
      advokat EE. Hennes sekreterare förklarade dock att hon var upptagen i sammanträde
      hela dagen. Tingsrätten fortsatte sina ansträngningar att försöka nå kontakt med AA.
      Hon hade inför frågan om medling uppgivit att hon befann sig i Skåne men hon hade
      varken angivit adress eller telefonnummer dit. På förfrågan hos advokatbyrån
      förklarade sekreteraren för notarien att hon skulle begå tjänstefel om hon lämnade ut
      AA:s telefonnummer som hon inte heller påstod sig ha.
      Tingsrätten ringde då den läkare som utfärdat intyget för att efterhöra om hon hade
      någon adress eller telefonnummer till AA i Skåne. Hon gav tingsrätten ett
      mobilnummer. Tingsrätten frågade samtidigt läkaren om hon visste att intyget var
      avsett att förevisas inför rätten inför en kommande huvudförhandling. Läkaren
      svarade att hon hade fått uppgiften att det gällde en tjänsteresa. Tingsrätten ringde
      sedan det av läkaren angivna mobiltelefonnumret och möttes då av möjligheten att
      lämna meddelande till AA, varpå tingsrätten meddelade att tingsrätten inte ansåg att
      hon hade styrkt att hon hade laga förfall för sin utevaro, att tingsrätten avsåg att
      påbörja förhandlingen den 13 oktober kl. 9.00 och att hon därmed gavs en ny
      möjlighet att inställa sig. Tingsrätten har samtidigt meddelat vilka risker som är
      förenade med att utebli från förhandlingen, nämligen att hon i sådant fall riskerade
      såväl vite som kostnadsansvar enligt 18:6 RB. Tingsrätten har även meddelat AA:s
      bror detsamma i syfte att AA möjligen den vägen skulle få klart för sig de eventuella
      konsekvenser av att hon inte inställde sig. Jag och nämndemännen har således inte
      funnit att sjukintyget utgjorde hinder för AA på annat sätt än med flyg ta sig till
      Stockholm till den 12 oktober 2006.
      Tingsrätten beslutade därefter att fortsätta förhandlingen den 13 oktober kl. 9.00
      samt att AA skulle hämtas till förhandlingen enligt 44 kap 5 § RB. Hon hade
      uteblivit från förhandlingen. Hon har en dotter i skolåldern och tingsrätten
      hade inte då fått någon annan uppgift än att hon hade sitt fasta boende i Stockholm.
      Tingsrätten fann därför anledning att besluta om hämtning på den adressen. Tings-
      rätten kunde inte utesluta att hon befann sig där. Tingsrätten satte tidpunkten till kl.
      06.30 eftersom tingsrätten ville vara säker på att hon skulle vara hemma, för det fall
      hon fanns i Stockholm, och att hon inte vid en senare hämtningstidpunkt redan
      skulle ha gått från bostaden – på grund av att hon skulle kunna behöva lämna dottern
      tidigare till skola eller omsorg.
      Polisen har den 13 oktober 2006 meddelat tingsrätten att hämtning inte hade kunnat
      genomföras, att AA inte längre bodde på angiven adress utan att lägenheten är
      uthyrd i andra hand, att hon istället hade en adress i Bålsta (vilket hon inte har
      meddelat till rätten, trots att hon har fått information om förenklad delgivning) samt
      att hon inte heller fanns hemma hos sin mamma utan att hon istället fanns i Skåne,
      enligt mamman som polisen hade fått kontakt med per telefon. Hur polisen skulle
      genomföra hämtningen var naturligtvis deras ansvar. Jag har självfallet inte beordrat
      någon att bryta upp någon dörr.
      AA har morgonen den 13 oktober 2006 faxat in en skrivelse till tingsrätten, – – –,
      vari hon bl.a. anförde jäv mot mig som ordförande i målet.
      Tingsrätten har efter att målet påropats meddelat beslut om att inställa huvud-
      förhandlingen i anledning av kärandens utevaro och målets karaktär. Jag har därefter
      inte handlagt målet i anledning av det anförda jävet.
CC gjorde följande bedömning.
      För egen del vill jag anföra följande. Såvitt kan utläsas av BB:s beslut har hon inte
      underkänt det ingivna läkarintyget utan ansett att förhandlingen kunde påbörjas utan
      att AA var personligen närvarande. När sedan fullmakten för ombudet återkallades
      blev situationen en annan och beslut om hämtning fattades. Med hänsyn till vad som
      kan utläsas av läkarintyget om AA:s hälsotillstånd samt att det av läkarintyget och
      tidigare ingivna skrifter från ombudet framgått att AA befann sig i Skåne förefaller
      beslutet att AA skulle hämtas till huvudförhandlingen den andra dagen tveksamt.
AA yttrade sig över remissvaret och vidhöll då att hon haft laga förfall för sin
utevaro. Därefter inhämtades tingsrättens dom i målet.
                                                                    Dnr 4974-2006    Sid 5 (10)



Bedömning
Frågan om AA hade laga förfall
Om det är sannolikt att den som underlåtit att enligt rättens beslut infinna sig vid
rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången har laga förfall för sin underlåten-
het, ska denna, enligt 32 kap. 6 § första stycket RB, inte leda till någon påföljd för
honom eller på annat sätt läggas honom till last i rättegången. För det fall att
sannolikhetsrekvisitet enligt första stycket inte är uppfyllt men det på grund av
någon särskild omständighet ändå kan antas att det föreligger laga förfall, ska
enligt andra stycket, den som gjort sig skyldig till underlåtenheten beredas tillfälle
att komma in med utredning om detta. Rätten ska därvid skjuta upp frågan om
utdömande av påföljd eller om annan åtgärd på grund av underlåtenheten.

Laga förfall definieras enligt 32 kap. 8 § RB som att någon genom avbrott i
allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet som han inte bort förutse
eller rätten annars finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom
ålegat. Av lagtexten torde framgå att som laga förfall kan godtas inte endast
absoluta hinder utan varje omständighet av den beskaffenheten att det inte skäligen
kan krävas att parten ska infinna sig till en förhandling eller på annat sätt vara
verksam i rättegången. Bevisning rörande en sjukdom utgörs naturligtvis i de flesta
fall av läkarintyg (Fitger, Rättegångsbalken, Del 2, s. 32:22 ff.). Om det i intyget
anges en diagnos varav framgår att en inställelse inte kan ske, eller åtminstone inte
skäligen kan begäras, bör detta i regel godtas som tillräcklig bevisning (NJA 1999
s. 715). Förekommer anledning att misstänka att en part som gör gällande laga
förfall söker att förhala rättegången kan det vara skäl att ställa större krav på vad
som ska godtas som tillräcklig bevisning (NJA 2001 s. 667).

I det aktuella målet gav AA in ett läkarintyg dagen innan förhandlingen skulle
påbörjas till styrkande av att hon hade laga förfall. I intyget angavs att
hon hade en bihåleinflammation med svängande feber och mycket värk, vilken
omöjliggjorde flygresor och andra transporter. Det var första gången målet var
utsatt till huvudförhandling och, såvitt framkommit, fanns det inte något som tydde
på att AA försökte att förhala rättegången. Mot bakgrund av de ovan redovisade
uttalandena framstår BB:s bedömning, att AA inte visat att det var sannolikt att hon
hade laga förfall, som långt ifrån självklar. Jag kan för min del inte finna annat än
att uppgifterna i det ingivna läkarintyget var tillräckliga för att anse att det inte
skäligen kunde begäras att AA skulle inställa sig till förhandlingen och att
förhandlingen således borde ha ställts in (jfr JO 1973 s. 105). Det är emellertid
ytterst rätten som har att avgöra om angivna omständigheter kan anses utgöra laga
förfall eller inte. Vid en sådan prövning kan det finnas utrymme för olika
bedömningar.

Möjligheten att påbörja huvudförhandlingen utan AA närvarande
BB har förklarat att hon, även om hon bedömde att AA inte visat laga förfall, ändå
försökte åstadkomma vad hon betecknat som en smidig lösning. Hon föreslog
därför att förhandlingen skulle inledas utan att AA var närvarande och att AA i
stället kunde höras senare vid en fortsatt huvudförhandling. AA:s ombud anförde
då i en svarsskrivelse till rätten att det förelåg hinder mot att påbörja
                                                                     Dnr 4974-2006    Sid 6 (10)



huvudförhandlingen i AA:s utevaro, att det var nödvändigt att AA närvarade
personligen under hela rättegången samt att hon motsatte sig att rätten skulle frångå
ordningen att part ska höras före vittnena.

En part har en i princip ovillkorlig rätt att vara personligen närvarande vid huvud-
förhandlingen (Fitger, Rättegångsbalken, Del 3, s. 43:7, min kurs.). En delvis
annan sak är att det i vissa fall kan vara möjligt att med stöd av 44 kap. 6 § RB
genomföra en huvudförhandling och avgöra målet även om en part uteblivit. Av
betydelse för om så kan ske är bl.a. om partens närvaro är önskvärd i hans eget
eller motpartens intresse och antalet genom partens agerande förhindrade för-
handlingar (a.a. s. 44:14). Även för det fall att rätten överväger att, utan att ena
parten är närvarande, genomföra betydande delar av en huvudförhandling utan att
avgöra målet bör, enligt min mening, samma omständigheter beaktas. I det aktuella
fallet gällde målet bl.a. vårdnaden om parternas dotter. Inte minst i sådana mål är
det givetvis vanligen av stor vikt för parterna att de får möjlighet att ta del av och
eventuellt bemöta de uppgifter som lämnas av motpart och vittnen. BB hade fått ett
klart besked från AA att hon önskade närvara vid hela detta första
huvudförhandlingstillfälle. Redan mot denna bakgrund var det, som jag ser det, inte
möjligt att förfara på det sätt som BB föreslog.

När det gäller domstolens möjlighet att påbörja en huvudförhandling och höra en
part och vittnen utan att den andra parten är närvarande vill jag även nämna
följande.

När ett tvistemål ropas på till huvudförhandling ska rätten undersöka om det
föreligger något hinder för en sådan förhandling (43 kap. 1 § RB). Av 43 kap. 2 §
RB framgår att huvudregeln är att förhandlingen ska ställas in om det föreligger
hinder av visst angivet slag. Ett sådant hinder är, såvitt nu är av intresse, att en part
som bör närvara personligen endast inställt sig genom ombud (1 p.) eller att hinder
annars möter för målets företagande till slutlig handläggning (4 p.). I andra stycket
sägs att förhandlingen får hållas om det kan antas att hindret kommer att undan-
röjas före handläggningens slut.

Kan det antas att hindret kommer att upphöra före förhandlingens slut, t.ex. därför
att en part som uteblivit hämtas till rätten eller ett uteblivit vittne efter påminnelse
infinner sig, får förhandlingen hållas trots hindret. Bestämmelsen ger också
befogenhet att kalla t.ex. vittnen och sakkunniga till ett senare klockslag eller till
en senare dag. Detta förutsätter att rätten med full säkerhet kan påräkna att de då
kallade ska inställa sig (se Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken s. 612 och Fitger,
Rättegångsbalken, del 3, 43:7 f).

Även 43 kap. 3 § RB ger en möjlighet att påbörja en förhandling trots att det
föreligger ett sådant hinder mot huvudförhandlingen som avses i 2 §. Förhand-
lingen får enligt den bestämmelsen påbörjas om det kan antas att hindret kommer
att undanröjas utan att ny huvudförhandling behöver hållas enligt 11 § tredje
stycket och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med hänsyn till målets
beskaffenhet.
                                                                   Dnr 4974-2006   Sid 7 (10)



Det är givetvis i många fall svårt att avgöra när ett hinder som består i att part på
grund av sjukdom är förhindrad att närvara kan komma att upphöra och en på-
börjad förhandling kan fortsätta. I det aktuella fallet har inte annat framkommit än
att AA skulle höras under huvudförhandlingen. Om förhandlingen skulle ha
påbörjats i hennes frånvaro hade den inte kunnat avslutas innan förhör med henne
ägt rum. De möjligheter som erbjuds i 43 kap. 2 § andra stycket och 3 § första
stycket att göra undantag från huvudregeln att förhandlingen ska ställas in, kan
inte, som jag ser det, vara avsedda att tillämpas så att rätten tvingas bestämma,
antingen att förhandlingen ska fortsätta utan det kan bestämmas tidpunkt för den
fortsatta huvudförhandlingen – vilket synes ha varit det alternativ som närmast
föresvävat BB – eller att förhandlingen visserligen ska återupptas en viss angiven
dag men det framstår som osäkert om förhandlingen då kan genomföras. I
sammanhanget bör även beaktas att onödiga uppehåll inte får göras i en
huvudförhandling, om inte särskilda skäl föreligger (43 kap. 11 § RB).

Mot den nu angivna bakgrunden kan det också vara svårt att göra antagligt att
hindret kommer att undanröjas utan att ny huvudförhandling behöver hållas. För att
43 kap. 3 § RB ska tillämpas krävs också att en uppdelning av förhandlingen inte är
olämplig med hänsyn till målets beskaffenhet. Jag noterar i denna del följande.

Som huvudregel ska partsförhör som hålls i bevissyfte äga rum innan vittnes-
bevisning tas upp rörande den omständighet förhöret gäller (43 kap. 8 § andra
stycket RB). I 43 kap. 4 § första stycket RB ges dock en möjlighet för rätten att
avvika från den denna ordning. Föredragande departementschefen uttalade i
samband med att bestämmelsen fick sin nuvarande utformning år 1987 (prop.
1986/87:89 s. 216) att man kan tänka sig att rätten – t.ex. för att tillgodose ett
vittnes önskemål om att kunna lämna förhandlingen vid viss tidpunkt – tillåter att
vittnet hörs på ett tidigare stadium än som annars skulle ha varit fallet. I detta
hänseende bör dock enligt departementschefen försiktighet iakttas. För att rätten
ska kunna helt tillgodogöra sig ett vittnesförhör krävs normalt att man lyssnat till
åtminstone sakframställningen i den aktuella delen. Vidare bör man beakta risken
för att vittnet behöver höras på nytt, sedan annan bevisning upptagits.

Rättegångsbalkens bestämmelser ger alltså visst utrymme för att gå ifrån den
normala ordningen att partsförhör ska äga rum innan vittnesbevisning tas upp.
Som framgått ska emellertid denna möjlighet användas med försiktighet. Den bör,
enligt min uppfattning, inte utnyttjas så att en huvudförhandling i ett mål gällande
vårdnad m.m. till stora delar genomförs utan ena partens personliga närvaro, trots
att partsförhör ska ske.

Vad som nu sagts avser främst frågan om i vilken utsträckning det kan vara möjligt
att påbörja en huvudförhandling i ett indispositivt tvistemål utan att en part är
personligen närvarande. Jag vill emellertid erinra om min inledande utgångspunkt,
nämligen att en part som önskar närvara vid en förhandling då hans eller hennes
sak ska avgöras, också i princip äger rätt därtill.
                                                                  Dnr 4974-2006   Sid 8 (10)



Jag konstaterar således sammanfattningsvis att eftersom AA begärt att personligen
få delta i förhandlingen hade tingsrätten inte kunnat påbörja denna i hennes
frånvaro.

Beslutet att förordna om hämtning
Vid förhandlingen den 12 oktober inställde sig AA varken personligen eller genom
ombud. Om en kärande uteblir från en huvudförhandling i ett indispositivt mål, ska
målet skrivas av om käranden meddelats föreläggande att komma vid påföljd att
hans talan i målet annars förfaller (44 kap. 4 § första stycket jämförd med 44 kap. 3
§ första stycket RB). Eftersom AA endast kallats till huvudförhandlingen vid
äventyr av vite fanns emellertid inte denna möjlighet i det aktuella målet.

Tingsrätten ställde trots detta inte in huvudförhandlingen utan beslutade med stöd
av 44 kap. 5 § RB att AA skulle hämtas till förhandlingen dagen därpå. Enligt
denna bestämmelse kan rätten besluta att hämta en part i ett indispositivt mål om
denne endast inställer sig genom ombud trots att parten vid vite förelagts att
inställa sig personligen. I det nu aktuella målet inställde sig dock inte AA ens
genom ombud. Bestämmelsen i 44 kap. 5 § RB var således inte tillämplig och
någon möjlighet att förordna om hämtning enligt den bestämmelsen förelåg inte.

AA hade emellertid ställning av såväl kärande som svarande i målet. Verkan av
utevaro får, då i ett och samma mål parterna är ömsom kärande och svarande,
bedömas med hänsyn till varje talan för sig (Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken s.
631). Uteblir en svarande från en huvudförhandling i ett indispositivt mål ges i 44
kap. 3 § andra stycket RB en möjlighet att hämta denna till rätten. Den rättsliga
grunden för hämtningsbeslutet borde därmed rätteligen ha varit 44 kap. 3 § andra
stycket RB.

Det var således, med utgångspunkt i domstolens bedömning att AA inte visat att
hon hade laga förfall för sin utevaro, formellt möjligt att besluta om att hon skulle
hämtas till förhandlingen. I förarbetena uttalas att institutet hämtning har en inte
oväsentlig betydelse när det gäller möjligheterna att få motsträviga parter och
vittnen att inställa sig inför domstolarna. Särskilt gäller detta sådana personer som
– på grund av att de inte har någon ordnad ekonomi eller av andra skäl – inte låter
sig påverkas av ett vitesföreläggande (prop. 1983/84:78 s. 30). Hämtning är
emellertid en för den enskilde ingripande åtgärd som bör användas med urskillning.
Jag anser för min del att en sådan åtgärd främst bör komma i fråga om om-
ständigheterna ger stöd för ett antagande att svaranden tredskas. I den aktuella
situationen fanns, såvitt jag kunnat finna, inte stöd för ett sådant antagande. AA
hade anfört förhinder på grund av sjukdom, låt vara att tingsrätten ansett att hon
inte visat laga förfall. Inte heller kan AA:s åtgärd att – ställd inför utsikten att
huvudförhandlingen skulle komma att genomföras i hennes utevaro – återkalla
ombudets fullmakt ses som ett utslag av tredska. Min uppfattning är därför att
tingsrätten i den uppkomna situationen inte bort förordna om hämtning. Det
framstår dessutom som obegripligt att tingsrätten beslutade om hämtning av AA på
två adresser i Stockholm, eftersom dels läkarintyget var utfärdat av en läkare i
Båstad, dels AA:s ombud i en av skrivelserna till tingsrätten uppgett att AA
                                                                      Dnr 4974-2006    Sid 9 (10)



vistades i Skåne. Någon grund för antagandet att AA skulle befinna sig i
Stockholm har inte framkommit.

I beslutet om hämtning angavs vidare att AA skulle hämtas för att inställa sig till
huvudförhandling den 13 oktober kl. 09.00 och att hämtningen skulle verkställas
kl. 06.30.

I 9 kap. 10 § första stycket RB anges att om någon ska hämtas till ett sammanträde
inför rätten får han, om inte annat följer av andra stycket, inte omhändertas tidigare
än vad som är nödvändigt för att han ska kunna inställas omedelbart till samman-
trädet. Av andra stycket framgår att om ett hämtningsförsök tidigare misslyckats
eller det annars på grund av vad som är känt om den som ska hämtas finns särskild
anledning till det får rätten eller polismyndighet besluta att han får omhändertas
tidigare än vad som följer av första stycket. Omhändertagande får i sådant fall ske
högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton timmar tidigare än vad som
följer av första stycket. Vid rättens prövning ska särskilt beaktas vilka olägenheter
det kan antas medföra att den som ska hämtas inte är närvarande vid sammanträdet
inför rätten.

Huvudregeln, som framgår av första stycket, är således att den som hämtas inte får
omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han eller hon omedelbart,
dvs. utan mellankommande vistelse på t.ex. en polisstation, ska kunna inställas till
sammanträdet (prop. 1983/84:78 s. 70). Det är normalt polismyndigheten som i
egenskap av verkställande myndighet har att uppskatta den tid som behövs för att
transportera den hämtade personen till domstolen.

Jag konstaterar att hämtningen skulle verkställas på två adresser belägna på Gärdet
respektive i Hjorthagen i Stockholm varför transporten till tingsrätten inte kunde
beräknas ta speciellt lång tid. Huvudförhandlingen skulle påbörjas kl. 09.00.
Tingsrättens åtgärd att ange att hämtningen skulle verkställas kl. 06.30 kan därför
inte förstås på annat sätt än som ett beslut enligt 9 kap. 10 § andra stycket RB om
förtida hämtning. Som skäl för sitt handlande har BB angett att AA uteblivit från
en förhandling och att tingsrätten ville vara säker på att hon skulle vara på plats i
bostaden och inte ha hunnit ge sig iväg för att t.ex. lämna dottern till skola eller
barnomsorg.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1992 s. 555 påpekat att befogenheten att
förordna om omhändertagande i förtid måste användas med stor restriktivitet. Ett
förtida omhändertagande innebär ett frihetsberövande utöver vad som följer av
själva hämtningsförfarandet. Ett sådant omhändertagande blir särskilt ingripande
om det vid verkställigheten förenas med inlåsning eller annan liknande åtgärd.
Beaktas bör också att beslut i frågan fattas utan föregående kommunicering med
berörda parter, i följd varav det lätt kan inträffa att underlaget är bristfälligt, samt
att beslutet omedelbart går i verkställighet. I rättsfallet uttalas vidare att det även
framgår av förarbetena till bestämmelsen att förtida omhändertagande endast bör
ske i mera kvalificerade fall. För förordnande om omhändertagande i förtid krävs
alltså något speciellt skäl utöver vad som gäller för meddelande av beslut om
hämtning. Bestämmelsen om förtida omhändertagande måste antas närmast vara
                                                                   Dnr 4974-2006   Sid 10 (10)



avsedd att tillämpas beträffande personer som saknar fast bostad eller som kan
förmodas hålla sig undan vid tiden för förhandlingen.

Eftersom något tidigare hämtningsförsök inte misslyckats kunde tingsrätten endast
förordna om förtida hämtning om det på grund av vad som var känt om AA fanns
särskild anledning till det. De omständigheter som tingsrätten anfört är inte sådana
att de utgjorde skäl för ett beslut om förtida omhändertagande. Inte heller förelåg,
såvitt framkommit, något annat skäl att besluta om förtida hämtning. Jag är således
kritisk även i detta avseende.

Avslutande synpunkter
I det aktuella målet hade AA gett in ett läkarintyg av vilket framgick att hon
drabbats av en bihåleinflammation med feber och värk och därför inte kunde resa
till Stockholm för att närvara vid en huvudförhandling. Jag har i och för sig
förståelse för att inställda förhandlingar förorsakar problem vid de allmänna
domstolarna, såväl för domstolen som för de övriga personer som kallats till en
förhandling. En strävan att undvika inställda förhandlingar får emellertid inte
medföra att domstolen åsidosätter de bestämmelser som gäller för en huvud-
förhandlings genomförande. Ett sådant handlande från domstolens sida kan
dessutom ge intryck av att domaren brister i opartiskhet.

Tingsrätten hade i förevarande fall, enligt min uppfattning, haft att ställa in för-
handlingen. Jag är således sammantaget starkt kritisk till hur BB handlagt målet i
aktuellt avseende.

Vad AA i övrigt anfört och vad som i övrigt framkommit föranleder inte någon
ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.
