# Uttalanden om en polismans skyldighet att anmäla till socialnämnden när en förälder frihetsberövats med anledning av misstankar om brott

JO 2009-10-21 dnr 4981-2008

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2009-10-21         4981-2008               1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden om en polismans skyldighet att anmäla till socialnämnden
                        när en förälder frihetsberövats med anledning av misstankar om brott

## Anmälan

AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot kriminalinspektören BB vid
                        Polismyndigheten i Östergötlands län. Hon uppgav i sin anmälan bl.a. följande.
                        Hon är ensam vårdnadshavare för ett barn som är två år. Den 25 april 2008
                        frihetsberövades hon med anledning av misstankar om brott. Hon satt därefter
                        häktad under två och en halv månad. Barnens pappa bodde utomlands. Trots detta
                        underrättade inte BB socialtjänsten om det inträffade. Detta fick till följd att hennes
                        barn var ”utan vårdnadshavare” under lång tid.

## Utredning

Muntliga upplysningar inhämtades från BB, som uppgav bl.a. följande. Han var
                        utredare i det aktuella ärendet och enligt hans minnesbild var han i kontakt med
                        såväl socialtjänsten som barnets far och morföräldrar. Fadern hade nyligen flyttat
                        till Åland och meningen var att AA skulle flytta efter. När hon frihetsberövades
                        åkte dock fadern tillbaka till Sverige. Som BB minns det fanns det ytterligare ett
                        barn i familjen. Han var vidare ”nästan säker” på att han skrev en anmälan till
                        socialtjänsten. Den borde finnas i det s.k. allmänna diariet.

                        Vid en kontroll hos polismyndigheten kunde dock någon sådan anmälan inte
                        återfinnas i det allmänna diariet. Enligt uppgift från socialförvaltningen
                        (mottagningssekreterare vid Norrköpings kommun, socialkontor Norr) hade någon
                        skriftlig anmälan från polisen inte kommit in dit, och det fanns inte heller någon
                        journalanteckning som tydde på att polisen muntligen hade hört av sig om den
                        aktuella saken.

                        Vissa handlingar i polismyndighetens aktuella ärenden infordrades och granskades.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad
                        som framförts i AA:s anmälan till JO.

                        Polismyndigheten (länspolismästaren CC) kom in med ett remissvar till vilket
                        fogades bl.a. en promemoria från BB.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                        Dnr 4981-2008    Sid 2 (5)




BB upplyste i promemorian sammanfattningsvis följande. AA hämtades till förhör
den 21 april 2008 med anledning av att hon misstänktes för inblandning i tre rån.
Hämtningen utfördes av honom och en kollega. Eftersom AA hade två små barn
beslutade de att verkställa hämtningen vid hennes arbetsplats. De visste att hon
dessförinnan hade lämnat sina barn. Efter det första förhöret frigavs AA och hon
kallades till ytterligare ett förhör. AA inkom för förhör den 25 april, och efter
förhöret beslutade åklagare att hon skulle anhållas. De diskuterade då med henne
hur de skulle göra med hennes barn. BB har ett svagt minne av att AA uppgav att
barnen fanns på dagis och att de kom överens om att ta kontakt med hennes
mamma, så att hon kunde hämta barnen. Naturligtvis var det så att de visste att
barnen var väl omhändertagna. – AA:s pojkvän DD, som var far till barnen, kom
sedan och hämtade nycklar till lägenheten efter det att AA godkänt att de lämnades
ut till honom. Redan då förberedde BB pojkvännen på att AA troligen skulle vara
häktad under en längre tid. – Under den tid AA satt häktad flyttade DD tillbaka till
Sverige och tog hand om sina barn. Vid flera tillfällen fick AA, under övervakning,
besök av sina barn i häktet. Eftersom även DD under häktningstiden var misstänkt
för inblandning fick inte han ha någon kontakt med AA. Kontakten mellan barnen
och AA sköttes därför av hennes mamma. – Inte vid något tillfälle under
utredningen påtalade AA att hon var ensam vårdnadshavare till något av barnen. I
”mantal” finns endast uppgifter om att hon och DD är föräldrar till båda barnen.
Hon har inte heller uttryckt något missnöje över att DD har tagit hand om barnen.

I remissvaret upplyste polismyndigheten inledningsvis bl.a. att BB tidigt under
utredningen haft vetskap om att AA var vårdnadshavare för två minderåriga barn
och att han med hänsyn till sin tjänstgöring som närpolis haft god kännedom om
anmälningsplikten till socialnämnden enligt 3 § polislagen (1984:387).

Polismyndigheten gjorde därefter följande bedömning.
      Polisens samverkan med andra myndigheter regleras i 3 § 2 stycket
      polislagen(1984:387). Paragrafen hänvisar till bestämmelsen i 14 kapitlet 1 §
      socialtjänstlagen (2001:453) om myndigheters skyldighet att anmäla till
      socialnämnden då ett barn kan behöva nämndens skydd.
      Av uppgifterna i arrestantbladet [– – –] och BB:s promemoria [– – –] framgår, enligt
      polismyndighetens uppfattning, att BB agerat och vidtagit de åtgärder som i den
      aktuella situationen erfordrades för att trygga omsorgen om AA:s båda barn.
      En utredare har ett stort ansvar för att olika åtgärder som vidtas under en
      förundersökning, bland annat sådana som är till skydd för minderåriga,
      dokumenteras i form av en tjänsteanteckning eller promemoria.
      Att anteckningar görs över vad som förevarit i ett ärende är såväl en förutsättning för
      den enskildes rättstrygghet som för part att få full insyn i ärendet och därmed
      möjlighet till rättelse eller klagomål. Har ett ärende dokumenterats korrekt bereds
      även överordnad myndighet, liksom tillsynsorganen som JO och JK, möjlighet att
      bilda sig i en uppfattning om handläggningen vid en eventuell kontroll.
      Polismyndigheten anser att BB har brustit i sin skyldighet att dokumentera vad som
      överenskommits med AA och hennes mor angående de båda minderåriga barnen.
      Polismyndigheten kommer att verka för att förbättra rutinerna
      angåendedokumentationsskyldigheten för utredande personal i frågor rörande bland
      annat omsorger om frihetsberövade personers minderåriga barn.
                                                                   Dnr 4981-2008   Sid 3 (5)




AA yttrade sig över remissvaret och uppgav bl.a. att en anhörig till slut gjorde en
anmälan till socialtjänsten på grund av att hennes barn inte mådde bra och att
socialtjänsten skarpt ifrågasatt att någon anmälan inte gjorts tidigare av polisen. –
Även AA:s mor yttrade sig med anledning av polismyndighetens remissvar och
uppgav bl.a. att BB kontaktade henne den 25 april 2008 och frågade om hon kunde
hämta barnen eftersom AA skulle vara kvar hos polisen.

I ett beslut den 21 oktober 2009 anförde chefsJO Melin följande.

Rättslig reglering m.m.
Polisens samverkan med andra myndigheter regleras i 3 § polislagen. I
bestämmelsen föreskrivs bl.a. att polisen ska samarbeta med myndigheter och
organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten och att det särskilt
åligger polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten
och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av
dem. I bestämmelsen hänvisas vidare till 14 kap. 1 § socialtjänstlagen.

Enligt 14 kap. 1 § andra stycket socialtjänstlagen är bl.a. myndigheter vars
verksamhet berör barn och ungdom skyldiga att genast anmäla till socialnämnden
om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att
socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är
anställda hos sådana myndigheter. Denna bestämmelse medför således en plikt för
vissa offentliga organ och befattningshavare vid dessa att göra anmälningar.
Anmälningsplikten gäller, som framgått, polismyndigheter och deras anställda.

Anmälan ska göras till socialnämnden om något gör att nämnden behöver ingripa
till en underårigs skydd. Med detta avses alla de fall då det kan antas att brister i
omsorgen om en underårig eller något annat förhållande i hemmet medför fara för
den underåriges hälsa eller utveckling och det kan finnas anledning för
socialnämnden att bevaka den unges intressen, i sista hand med stöd av lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Barn med frihetsberövade
föräldrar kan ofta antas behöva någon form av stöd från socialnämndens sida (prop.
2002/03:53 s. 64).

Socialstyrelsen har meddelat allmänna råd om anmälan om missförhållanden enligt
14 kap. 1 § socialtjänstlagen (SOSFS 2003:16) och har även i en handbok,
Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn (2004), behandlat
anmälningsskyldigheten närmare. I handboken, som finns tillgänglig på
Socialstyrelsens hemsida, framhålls att det är barnets behov som ska vara
utgångspunkten i en anmälningssituation och att anmälningsskyldigheten inte är
kopplad till omständigheter som innebär att det är klarlagt att socialnämnden
behöver ingripa till skydd för ett barn genom att omhänderta barnet eller vidta
åtgärder utan samtycke från barnet och/eller vårdnadshavarna, utan en möjlighet att
erbjuda barnet och familjen adekvat stöd eller hjälp (se handboken s. 33).
                                                                  Dnr 4981-2008   Sid 4 (5)




Det är en bedömningsfråga om omständigheterna är sådana att det finns anledning
att misstänka att socialnämnden kan behöva ingripa till ett barns skydd, och frågan
måste avgöras från fall till fall (se JO 1993/94 s. 264). Att bedöma om kriterierna
för att göra en anmälan till socialtjänsten är uppfyllda eller inte är onekligen en
svår uppgift (se prop. 2002/03:53 s. 65). Som framgått förutsätter
anmälningsplikten dock inte att det är klarlagt att socialnämnden behöver ingripa,
utan det räcker att det föreligger misstankar om att nämnden behöver ingripa till ett
barns skydd för att anmälningsplikt ska inträda.

I bl.a. JO 1995/96 s. 247 har frågan om omfattningen av anmälningsskyldigheten
enligt dåvarande 71 § socialtjänstlagen (som motsvaras av nu gällande 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen) behandlats. I beslutet betonas att det är socialnämnden som har
det yttersta ansvaret för barns välfärd när ordinarie vårdnadshavare av något skäl
sviktar i sina uppgifter och att det är socialnämndens ansvar att vidta de åtgärder
som kan vara påkallade i det enskilda fallet samt att socialnämnden också är den
myndighet som har den överblick som krävs för att bäst kunna vidta erforderliga
åtgärder till skydd för barnet. JO uttalade i beslutet att en förutsättning för att
socialnämnden ska kunna lösa denna uppgift självfallet är att nämnden verkligen
får den information som en anmälan syftar till samt att den anmälningsplikt som
åvilar olika kategorier av offentliga tjänstemän är absolut och således inte får bli
föremål för överväganden av tjänstemännen själva. – Detta innebär alltså att en
anmälan alltid ska ske för det fall det framkommer misstankar om att ett barn kan
behöva socialnämndens skydd. I förarbetena framhålls att det är socialtjänstens och
inte anmälarens sak att utreda och avgöra allvaret i barnets situation (prop.
2002/03:53 s. 65).

Bedömning
Jag vill inledningsvis framhålla att om en förälder till ett minderårigt barn
frihetsberövas måste polisen naturligtvis försäkra sig om att någon annan tar hand
om barnet och t.ex. hämtar det på förskolan. Det kan handla om kontakt med den
andre föräldern, släktingar, vänner till den frihetsberövade eller socialtjänsten.
Därutöver har en polismyndighet och dess anställda en absolut anmälningsplikt till
socialnämnden om missförhållanden som rör barn.

I det nu aktuella fallet har BB uppgett att de båda barnen togs om hand först av
AA:s mor och senare av barnens far. Han har vidare uppgett att AA inte upplyste
honom om att hon hade ensam vårdnad om ett av barnen. Enligt polismyndigheten
har BB agerat och vidtagit de åtgärder som i den aktuella situationen erfordrades
för att trygga omsorgen om AA:s båda barn.

Jag kan således konstatera att BB vidtog vissa åtgärder i syfte att trygga omsorgen
om barnen, vilket givetvis var bra. Frågan är dock om han dessutom borde ha gjort
en anmälan till socialnämnden om saken. Vid den initiala kontakten med JO:s
handläggare i ärendet var BB ”nästan säker” på att han hade gjort en anmälan, men
utredningen har sedan gett vid handen att så inte var fallet. Som jag uppfattar
polismyndigheten anser den att omständigheterna var sådana att det inte fanns skäl
                                                                  Dnr 4981-2008     Sid 5 (5)




att också anmäla saken till socialnämnden för ett eventuellt ingripande från dess
sida till skydd för barnen.

Redan det förhållandet att en förälder som bor tillsammans med två minderåriga
barn frihetsberövats på grund av misstankar om inblandning i upprepad allvarlig
brottslighet bör, enligt min mening, leda till att en anmälan till socialnämnden görs.
Det ankommer sedan på nämnden – och alltså inte på den enskilde polismannen –
att avgöra om några särskilda åtgärder krävs för barn i den situationen. Jag anser
således att BB, oavsett att han inte kände till att AA var ensam vårdnadshavare till
ett av barnen, borde ha gjort en anmälan till socialnämnden. Att så inte skedde
framstår som särskilt förvånande med tanke på dels att BB själv förutsåg att
frihetsberövandet troligen skulle komma att bestå under en längre tid, dels att
barnens far sedan själv blev misstänkt för brott i samma utredning. För sin
underlåtenhet att fullgöra denna anmälningsskyldighet förtjänar BB kritik. I likhet
med polismyndigheten anser jag vidare att han borde ha dokumenterat de kontakter
han hade rörande AA:s barn.
