# Allvarlig kritik mot Socialnämnden i Vänersborgs kommun bl.a. för att nämnden har "verkställt" en domstols beslut om vårdnad genom ett omedelbart omhändertagande enligt LVU

JO 2015-03-09 dnr 4983-2013

BESLUT
                                                                           Datum                   Dnr                       Sid
                                                                           2015-03-09              4983-2013               1 (10)
Justitieombudsmannen
Lilian Wiklund




                        Allvarlig kritik mot Socialnämnden i Vänersborgs kommun bl.a. för att
                        nämnden har ”verkställt” en domstols beslut om vårdnad genom ett
                        omedelbart omhändertagande enligt LVU.


                          Beslutet i korthet: Sedan tingsrätten beslutat att en pappa skulle få ensam vårdnad om
                          sin 13-årige son ansökte pappan om stöd från socialtjänsten för att flytta över pojken från
                          mamman till honom. Efter att vissa försök misslyckats beslutade socialnämnden att
                          omedelbart omhänderta pojken med stöd 6 § LVU och begärde handräckning av polis för
                          att verkställa överflyttningen.
                          LVU är en skyddslagstiftning som ska se till att barn och ungdomar under vissa särskilda
                          förutsättningar får den hjälp och det stöd som de behöver när insatserna inte kan ges
                          med de berörda personernas samtycke. Beslut om vård enligt LVU får inte fattas för att
                          tillgodose något annat ändamål än de som anges i LVU.
                          Socialnämnden får allvarlig kritik av JO för att förvaltningen dels har försökt hjälpa den
                          ena föräldern att ”verkställa” vårdnadsdomen bakom ryggen på den andra föräldern, dels
                          för att nämnden har beslutat om ett omedelbart omhändertagande enligt LVU i stället för
                          att hänvisa vårdnadshavaren till att ansöka om verkställighet av vårdnadsdomen hos
                          domstol enligt de särskilda reglerna om detta i 21 kap. föräldrabalken. JO gör också vissa
                          uttalanden om verkställigheten som sådan, men riktar i den delen ingen kritik mot
                          nämnden.

## Bakgrund

I en dom den 10 april 2013 förordnade Vänersborgs tingsrätt att AA ensam skulle
                        ha vårdnaden om hans och BB:s gemensamma son CC, född 2000 (mål nr T 6976-
                        11). Tingsrätten förordnade vidare att CC skulle ha rätt till umgänge med BB, bl.a.
                        varannan vecka från onsdag till måndag. Vad tingsrätten hade förordnat om
                        vårdnad och umgänge skulle gälla utan hinder av att domen inte hade vunnit laga
                        kraft. Den 30 april 2013 överklagade BB domen.

                        Den 3 maj 2013 beslutade förste vice ordföranden i Socialnämnden i Vänersborgs
                        kommun att omedelbart omhänderta CC med stöd av 6 § lagen (1990:52) med
                        särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. I beslutet antecknades under
                        rubriken Aktuell situation följande:

                                  CC:s föräldrar har sedan flera år en långvarig och allvarlig konflikt, som medfört att
                                  CC påverkats negativt och visat allvarliga symptom på att inte må bra. Tingsrätten
                                  har fattat beslut att fadern ska ha enskild vårdnad om CC och att CC ska ha sitt



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                         Dnr 4983-2013      Sid 2 (10)




      huvudsakliga boende hos fadern. Modern har under en längre tid nekat fadern
      umgänge med CC och samverkar inte heller till att Tingsrättens dom ska verkställas.
Socialförvaltningen verkställde omhändertagandet med biträde av polis och CC
placerades samma dag på Familjecentrum Fyrbodal tillsammans med fadern.

Den 7 maj 2013 beslutade förste vice ordföranden att det omedelbara omhänder-
tagandet av CC skulle upphöra och gav följande motivering till detta:

      CC bedöms inte längre vara i behov av skydd då han nu är tillsammans med sin
      pappa och vårdnadshavare. CC och pappa upplevs som hjälpsökande och villiga att
      ta emot föreslagen insats. Bedömning görs att CC och pappa kan vara fortsatt
      placerade på Familjecentrum Fyrbodal med stöd av Socialtjänstlagen 4 kap. 1 § den
      planerade tiden till och med 130510. Därefter fortsatt stöd på hemmaplan i form av
      enskilda samtal med CC och familjesamtal gemensamt. CC och pappa kommer även
      ta emot stöd från BUP i samarbete med socialtjänsten.
Den 8 maj 2013 beslutade Hovrätten för Västra Sverige att inte meddela
prövningstillstånd i det överklagade vårdnadsmålet.

Anmälan
BB framförde klagomål mot Socialnämnden i Vänersborgs kommun. Hon uppgav
bl.a. att nämnden hade verkställt domen om vårdnad genom beslutet att omedelbart
omhänderta CC med stöd av 6 § LVU. Hon uppgav även att socialtjänsten utan
grund hade stöttat AA i hans beslut att inte följa vad tingsrätten hade förordnat om
CC:s rätt till umgänge med henne.

Utredning
JO hämtade in socialförvaltningens journalanteckningar om CC för tiden den 1
april–1 juni 2013 och beslutet från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) av den
14 april 2013 i ärende med dnr 8.2-24859/2013.

Därefter begärde JO att Socialnämnden i Vänersborgs kommun skulle yttra sig
över vad BB hade anfört.

Som sitt remissvar gav nämndens socialutskott in ett tjänsteutlåtande som hade
upprättats vid nämndens förvaltning. I utlåtandet anfördes i huvudsak följande:

      Socialtjänstens tidigare kännedom
      Socialtjänsten har kännedom om BB:s son CC sedan 111024 då en anmälan från
      BUP inkom till socialtjänstens mottagningsgrupp. BUP hade en oro för CC:s psykiska
      hälsa utifrån en pågående och stark föräldrakonflikt. Beslut fattades 111107 om att inleda
      utredning enligt 11 kap. l § SoL. Utredningen avslutades utan åtgärd 120305.
      Socialtjänstens handläggning
      130418 fattades beslut om att inleda utredning enligt 11 kap. l § SoL. Ärendet
      aktualiserades genom en anmälan från Granåsskolan 130410 som kände stor oro för
      CC:s mående och beteende. 130418 ansökte CC:s fader AA om stöd i att verkställa
      tingsrättens dom gällande vårdnad och boende, som innebar att han tilldömts enskild
      vårdnad om CC samt att CC ska vara boende hos fadern. BB tilldömdes umgänge
      med CC onsdag till måndag varannan vecka. AA uppgav till socialtjänsten att BB
      motarbetat alla försök till verkställighet av domen och AA hade inte träffat CC
      sedan i december 2012.
                                                                 Dnr 4983-2013     Sid 3 (10)




I utredningens inledningsskede gjordes flera försök av socialsekreterare att ta till
umgänge mellan CC och hans pappa AA, för att successivt möjliggöra verkställighet
av tingsrättens dom. Detta lyckades inte, då BB inte ville medverka i den planering
som gjorts. Efter att flera försök gjorts gällande att få modern att samverka till
umgänge och verkställighet av tingsrättsdomen besökte socialsekreterare 130503 CC
på hans skola för att samtala med honom och försöka få honom att följa med till sin
pappa AA. CC avvek från skolan under mötet med socialsekreterare och bedömning
gjordes att CC inte skulle följa med frivilligt.
Senare samma dag gjordes bedömningen att tvångsåtgärder var nödvändiga för att
bryta den destruktiva situation som CC befann sig i och då det inte varit möjligt att
på frivillig väg få CC till sin pappa. Socialnämndens 1:e vice ordförande fattade
beslut om att enligt 6 § LVU omedelbart omhänderta CC och att enligt 11 § LVU
placera CC och hans pappa AA på Familjecentrum Fyrbodal med syftet att de
inledningsvis skulle få professionellt stöd i sin relation. För att kunna verkställa
beslutet gjordes bedömningen att det var nödvändigt med polishandräckning. Polis
var således med när CC och hans mamma BB påträffades och de åkte efter
socialsekreterare och CC, för att tillse att de kom till Familjecentrum Fyrbodal där
CC:s pappa AA väntade på honom.
130506 [beslutet är daterat den 7 maj 2013, JO:s anm.] fattade socialnämndens l:e
vice ordförande beslut om att omhändertagandet skulle upphöra enligt 9 § LVU. CC
och hans pappa var fortsatt placerade på Familjecentrum Fyrbodal enligt 4 kap. l §
SoL under tiden 130506 - 130510. Bedömning gjordes av fadern och
socialsekreterare att inget umgänge mellan CC och hans mamma BB skulle ske
under de första två veckorna, detta för att CC och hans pappa skulle få egen tid efter
att ha varit ifrån varandra under lång tid.
AA ansökte om stöd i umgänge 130513. Han ville att CC inledningsvis skulle få träffa
sin mamma BB på ett tryggt sätt för att successivt kunna ha umgänge enligt
tingsrättens dom. BB erbjöds umgänge med CC i närvaro av socialtjänsten 130530
och 130604. Inget umgänge kom till stånd då BB inte kom och inte heller meddelade
sig. 130614 kontaktade BB ansvarig handläggare via mail och önskade få tid för
umgänge med CC så snart som möjligt. Umgänge planerades till 130619 och skedde
enligt planering i socialtjänstens lokaler med socialsekreterare närvarande.
Ytterligare ett umgänge skedde 130703 på samma sätt som vid föregående umgänge,
detta enligt AA:s önskemål. Efter umgänget uttryckte CC till socialsekreteraren att
han kände sig pressad av sin mamma, han tyckte att hon lade ansvar på honom och
han uttryckte att han inte vill rymma igen.
Han sade också att han vill fortsätta träffa sin mamma med socialtjänsten
närvarande. Han ville också ha en fast tid för telefonsamtal med sin mamma om han
skulle ringa till henne. 130704 meddelade BB socialsekreterare att hon inte ville ha
något mer umgänge med socialtjänsten närvarande. BB erbjöds ändå umgänge med
CC 130718, vilket hon avböjde. Socialsekreterare erbjöd BB ett möte med henne
och l:e socialsekreterare för ett samtal kring umgänge och socialtjänstens
handläggning, vilket hon också avböjde. 130801 och 130812 kontaktade
socialsekreterare BB via mail för att efterfråga hennes inställning till umgänge med
CC, hon hänvisade till tidigare svar d.v.s. att hon inte var intresserad av umgänge
med socialtjänsten närvarande och att hon inte ville att socialsekreterare skulle
kontakta henne mer i frågan om umgänge.
Utredning enligt 11 kap. l § SoL avslutades 130817.
Under hela utredningstiden har socialsekreterare haft kontakt med AA:s juridiska
ombud. Viss kontakt har även varit med BB:s juridiska ombud. Kontakt med BB har
huvudsakligen skett via mail, enligt hennes önskemål.
                                                                    Dnr 4983-2013    Sid 4 (10)

## Myndighetens bedömning

De bedömningar som gjorts i ärendet under utredningstiden har skett efter noggrant
      övervägande och med utgångspunkt från CC:s situation och mående. Beslutet om att
      omedelbart omhänderta CC var nödvändigt, då alla andra möjligheter till att
      verkställa tingsrättens dom uttömts samt att det bedömdes vara nödvändigt utifrån
      CC:s hälsa och fortsatta utveckling. Avseende umgänge så ansökte AA under
      utredningstiden om stöd vid umgänge mellan CC och hans mamma BB, för att
      successivt kunna utöka umgänge till att vara i enlighet med tingsrättens dom. Det
      har också varit förenligt med CC:s egna önskemål om umgänge.
BB yttrade sig över remissvaret. Hon framförde även nya klagomål mot
socialnämnden för bl.a. handläggningen av ärenden rörande CC och mot en domare
vid Vänersborgs tingsrätt.

JO hämtade in tingsrättens dom om vårdnad i mål T 6976-2011 och slutligt beslut i
mål nr Ä 27-13. I samband med detta uppgav tingsrättens arkivarie att det inte
fanns några verkställighetsärenden registrerade som hade avslutats under 2013,
förutom mål nr Ä 27-13, som skrevs av från vidare handläggning den 18 februari
2013.

Socialnämndens agerande efter att AA hade ansökt om hjälp att flytta
CC till honom
Rättslig reglering
Socialnämnden har ett särskilt ansvar för barn och ungdom. Detta kommer till
uttryck bl.a. i 5 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, där det framgår att
socialnämnden ska verka för att barn och ungdomar växer upp under goda och
trygga förhållanden. I sin omsorg om barn och ungdomar ska nämnden tillgodose
det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om
bl.a. vårdnad har avgjorts.

Socialtjänstens insatser för barn och ungdomar bygger på frivillighet från de
berördas sida. Under vissa förutsättningar kan det dock bli aktuellt med ett
tvångsingripande. Regler om detta finns i LVU. Enligt 2 § LVU ska det fattas ett
beslut om vård om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt
utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en
påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Av uttalanden i
förarbetena framgår dels att en så allvarlig åtgärd som ett tvångsomhändertagande
inte bör få vidtas utan tungt vägande skäl, dels att det för ett ingripande krävs att
det inte bara finns en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan en klar
och konkret risk för skada på den unges hälsa eller utveckling (prop. 1989/90:28
s. 62).

Beslut om vård enligt LVU fattas av förvaltningsrätten efter ansökan av
socialnämnden. Socialnämnden får dock, enligt 6 § LVU, besluta att den som är
under 20 år omedelbart ska omhändertas om det för det första är sannolikt att den
unge behöver beredas vård med stöd av LVU och för det andra rättens beslut inte
kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att
den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Om
                                                                   Dnr 4983-2013    Sid 5 (10)




socialnämndens beslut om omhändertagande inte kan avvaktas, får nämndens
ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om
omhändertagande (6 § andra stycket LVU).

I 21 kap. föräldrabalken, FB, finns bestämmelser om verkställighet av det som
allmän domstol har bestämt i dom eller beslut om bl.a. vårdnad. Enligt dessa
bestämmelser är det tingsrätten som beslutar om verkställighet efter ansökan av
part. Utgångspunkten vid handläggningen av mål enligt 21 kap. FB är att barnets
bästa ska komma i det främsta rummet och att hänsyn ska tas till barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och mognad.

Ett överlämnande av barn ska i första hand ske med parternas frivilliga medverkan.
Innan en domstol förordnar om verkställighet får den ge bl.a. en tjänsteman inom
socialtjänsten i uppdrag att verka för att den som har hand om barnet frivilligt ska
göra det som han eller hon är skyldig att göra enligt domstolens förordnande
(21 kap. 2 § FB). När en överflyttning inte sker frivilligt får tvångsmedel tillgripas.
Enligt 3 § får tingsrätten, om den förordnar om verkställighet, förelägga om vite
eller besluta att barnet ska hämtas genom polismyndighetens försorg. Är det fråga
om en dom eller ett beslut om vårdnad får tingsrätten besluta om hämtning av
barnet, om verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för
att undvika att barnet lider allvarlig skada. Har barnet nått en sådan ålder och
mognad att dess vilja bör beaktas, får verkställighet inte ske mot barnets vilja utom
då rätten finner att det är nödvändigt av hänsyn till barnets bästa (5 §). Rätten ska
vägra verkställighet om det är uppenbart att verkställigheten är oförenlig med
barnets bästa (6 §). Vid hämtning ska som huvudregel någon som kan vara till stöd
för barnet närvara. Finns det en sådan kontaktperson för barnet som avses i SoL
bör denne anlitas. Om det är möjligt ska en barnläkare, barnpsykiatriker eller
barnpsykolog medverka (11 §).

Den som obehörigen skiljer ett barn under 15 år från någon som har vårdnaden om
barnet döms, enligt 7 kap. 4 § första stycket brottsbalken, BrB, för egenmäktighet
med barn till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte utgör brott mot
frihet. Detsamma gäller om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden
om ett barn under 15 år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt för bort barnet eller om
den som ska ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv
tar sig rätt. Brottet egenmäktighet med barn lyder under allmänt åtal, men enligt 7
kap. 6 § BrB får åklagare åtala endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Ansvar kan alltså drabba en vårdnadshavare som efter ett domstolsbeslut om att
han eller hon ska ha vårdnaden hämtar barnet – kanske under uppslitande scener –
utan att anlita laga former för att verkställa beslutet. Detta innebär inte att det
skulle vara otillåtet att själv hämta ett barn när det inte finns någon oenighet om
detta. Det torde också finnas en viss nödrätt till barnets bästa.
                                                                        Dnr 4983-2013     Sid 6 (10)




Händelseförloppet
Vänersborgs tingsrätt beslutade i en dom den 10 april 2013 bl.a. att AA ensam
skulle ha vårdnaden om CC, som vid den tidpunkten bodde hos BB. Domen gällde
i den delen omedelbart. Den 18 april tog AA kontakt med socialförvaltningen och
bad, enligt journalanteckningarna, om stöd i fråga om hur överflyttningen av CC
från mamman till honom skulle gå till. Han uppgav i ett samtal med förvaltningen
den 22 april att han också önskade stöd i form av en kontakt med BUP och
psykolog.

Socialförvaltningen gjorde vissa försök att få till ett umgänge mellan CC och AA
för att på så sätt successivt göra det möjligt att verkställa tingsrättens dom. BB och
förvaltningen kunde dock, enligt journalanteckningarna, inte komma överens om
var en första träff mellan AA och CC skulle äga rum och om någon från
socialförvaltningen skulle vara närvarande när CC träffade sin pappa. Den 25 april
skickade BB ett e-brev till förvaltningen. Hon uppgav då bl.a. att CC inte kände
något förtroende för socialtjänsten och att det därför inte var möjligt att någon från
socialförvaltningen närvarade när CC skulle träffa pappan. BB uppgav även att hon
önskade att kommunikationen mellan henne och AA i fortsättningen skulle ske
genom deras respektive ombud.

Under kontakterna mellan socialförvaltningen, BB och AA lades ett förslag fram
om att AA och CC skulle träffas i en bowlinghall. Den 26 april, efter en diskussion
med två andra socialsekreterare, upprättade den ansvariga socialsekreteraren
följande tjänsteanteckning:
      Aktuell situation
      Lämnar info om vad som hänt de senaste dagarna samt den kontakt som hållt med
      föräldrar, deras ombud och BUP. Den oro för att mamma inte kommer att fullfölja
      sitt eget förslag kring hur pappa och CC ska träffas första gången lyfts upp till
      diskussion samt hur hon troligtvis kommer att påverka CC:s psykiska mående och
      möjlighet till goda stunder med pappa negativt.
      Bedömning
      Bra om pappa skickar inbjudan till bowling som mamma föreslagit och om CC
      kommer till bowlingen bör minst två socialsekreterare närvara, dels för att
      säkerställa att mötet inte innehåller påtryckningar från pappa och för att trygga upp
      för pappa så att inte mamma uppger att pappa uppträtt olämpligt under mötet.
      Bedömning görs att CC efter det mötet inte ska tillbaka till mamma utan att han och
      pappa erbjuds placering tillsammans där de får möjlighet att umgås och börja om lite
      från början i sin relation. Socialtjänsten bör i mötet med CC och pappa vara tydliga
      med att det inte finns alternativ och att detta nu är bestämt. Så att CC kan vara lugn i
      att han inte sviker mamma genom detta och att detta är ett beslut som inte pappa har
      tagit utan socialtjänsten. För att trygga upp situationen ytterligare och vara beredd på
      allt är det bra att ha backup av polis. Om det visar sig att CC bryter ihop och det
      finns behov av fysiskt stöd i att få med CC från platsen kan vi ta hjälp av polisen på
      plats. Viktigt är också att koppla in psykolog Emil så snart som möjligt så att han
      kan påbörja samtalsbehandling redan dagen efter med pappa och CC.
Socialförvaltningen informerade AA och hans ombud om sin planering. Träffen
mellan AA och CC i bowlinghallen blev dock inte av eftersom BB inte lyckades
förmå CC att gå dit.
                                                                      Dnr 4983-2013    Sid 7 (10)




Följande dag, den 3 maj, besökte två socialsekreterare CC på skolan för att samtala
med honom och försöka få honom att frivilligt följa med till familje-centrum
Fyrbodal där pappa väntade. Enligt en journalanteckning blev CC ledsen vid mötet
och sprang ut från rummet utan kläder och skor. Socialsekreteraren valde enligt
anteckningen att inte springa efter CC eftersom de befann sig i skolan och då
bedömningen gjordes att CC inte skulle följa med dem frivilligt.

Senare samma dag beslutade socialnämndens förste vice ordförande att omedelbart
omhänderta CC enligt 6 § LVU. Av en tjänsteanteckning den dagen framgår bl.a.
följande:
      Mamma har under lång tid, ca två år motarbetat alla pappas försök till att lösa
      konflikten genom samarbete, hon har också valt att bryta gemensamma
      överenskommelser samt tidigare tingsrättsbeslut samt undanhållit CC från pappa i
      långa perioder. Bedömning görs att vi måste ingripa direkt och att vi inte kan vänta
      längre och tro att situationen går att lösa på frivillig väg då mamma har nekat
      kontakt med socialtjänsten och ej vill medverka till en förändrad situation för CC
      och bistå verkställighet att tingsrättsdom där pappa tilldömts vårdnaden och boendet.
Bedömning
Som framgår av den rättsliga reglering som jag redogjort för ovan är
utgångspunkten att socialtjänsten får bistå föräldrar när ett barn ska flytta från den
ena till den andra föräldern. Socialförvaltningens medverkan förutsätter båda
föräldrarnas samtycke och förvaltningen ska arbeta i samråd med dem.

I det här fallet diskuterade socialförvaltningen inte planeringen inför mötet i
bowlinghallen med BB och tycks inte ens ha informerat henne om att förvaltningen
då skulle försöka förmå CC att följa med till pappan. Inte heller gjordes besöket i
CC:s skola i samråd med BB. Förvaltningen har således försökt att ”verkställa”
domen om vårdnad bakom ryggen på BB. Detta står i uppenbar strid med hur
socialtjänsten ska arbeta. Det kan också ifrågasättas hur förvaltningens planering
och agerande i detta skede förhåller sig till bestämmelserna om egenmäktighet med
barn i 7 kap. 4 § BrB.

Enligt nämndens remissvar gjorde förvaltningen bedömningen att tvångsåtgärder
var nödvändiga för att bryta den destruktiva situation som CC befann sig i och då
det inte hade varit möjligt att på frivillig väg flytta över CC till pappan.

LVU är en skyddslagstiftning som ska se till att barn och ungdomar under vissa
särskilda förutsättningar får den hjälp och det stöd som de behöver när insatserna
inte kan ges med de berörda personernas samtycke. Beslut om vård enligt LVU får
självfallet inte fattas för att tillgodose något annat ändamål än de som anges i LVU.
Vidare är det först om det är sannolikt att ett barn behöver vård enligt LVU som
det, under de förutsättningar som jag redogjort för ovan, får fattas beslut om ett
omedelbart omhändertagande.

Jag betvivlar inte att den utdragna tvisten mellan CC:s föräldrar var påfrestande för
pojken och noterar att CC:s skola hade gjort en anmälan om oro för honom. Jag
ifrågasätter alltså inte att nämnden hyste en oro för CC:s hälsa och utveckling. Vid
                                                                     Dnr 4983-2013    Sid 8 (10)




bedömningen av nämndens agerande går det emellertid inte att bortse från att
pappan efter tingsrättens dom den 10 april hade ensam vårdnad om CC och att
pappan en vecka senare hade sökt hjälp hos socialtjänsten för bistånd med
överflyttning av CC från mamman till honom. Han önskade också stöd i form av en
kontakt med BUP och en psykolog som kunde ”ta emot CC vid behov och
eventuellt stötta pappa i föräldraskapet”. Pappan förefaller alltså ha varit positiv till
att CC skulle få det stöd han kunde behöva med anledning av flytten till honom.

Den första förutsättningen för ett beslut om omedelbart omhändertagande är, som
framgår ovan, att nämnden bedömer att det är sannolikt att den unge är i behov av
vård enligt LVU, dvs. vård som inte kan ges med vårdnadshavarens – i det här
fallet pappans – samtycke. Den frågan har inte ens berörts i nämndens remissvar.
Där förklaras i stället att beslutet att omhänderta CC ”var nödvändigt, då alla andra
möjligheter till att verkställa tingsrättens dom uttömts samt att det bedömdes vara
nödvändigt utifrån CC:s hälsa och fortsatta utveckling”. I den journal-anteckning
som gjordes samma dag som CC omhändertogs sägs bl.a. att ”vi måste ingripa
direkt och att vi inte kan vänta längre och tro att situationen går att lösa på frivillig
väg då mamman […] ej vill medverka till en förändrad situation för CC […]”. I
beslutet om omedelbart omhändertagande finns en redogörelse för den aktuella
situationen. Där beskrivs konflikten mellan föräldrarna och sägs att CC påverkats
negativt och visat allvarliga symptom på att inte må bra. Något egentligt skäl till
varför situationen var så akut att ett omedelbart omhändertagande var oundvikligt
anges inte och behovet av vård enligt LVU berörs inte heller här. Beslutet om
omedelbart omhändertagande upphävdes efter några få dagar. Enligt det beslutet
bedömdes CC ”inte längre vara i behov av skydd då han nu är tillsammans med sin
pappa och vårdnadshavare”. Det kan tilläggas att någon ansökan om vård inte gavs
in till förvaltningsrätten.

Sammantaget kan jag, mot bakgrund av det som har kommit fram i utredningen,
inte dra någon annan slutsats än att beslutet att omhänderta CC fattades enbart av
det skälet att det ansågs angeläget att snarast genomföra överflyttningen av CC från
mamman till pappan, dvs. för att ”verkställa” tingsrättens dom om vårdnad.

Som jag har påpekat tidigare är det i första hand föräldrarna själva som ska se till
att ett barn lämnas över när en domstol har beslutat om en ändring av vårdnaden.
Om föräldrarna så önskar kan socialtjänsten bistå dem med överflyttningen. Om
föräldrarna däremot är oense och barnet inte frivilligt lämnas över till vårdnads-
havaren ska socialtjänsten självfallet inte bistå vårdnadshavaren med detta. Han
eller hon får i stället vända sig till domstol och begära verkställighet enligt reglerna
i 21 kap. FB.

Jag har inte någon invändning mot att socialförvaltningen tog kontakt med BB när
AA vände sig till förvaltningen för att få hjälp med överflyttningen av CC.
Förvaltningen kunde naturligtvis också, utifrån en bedömning av CC:s bästa, föra
en diskussion med AA och BB om stöd och hjälp från förvaltningens sida. Det
borde dock i det här fallet i ett tidigt skede ha stått klart för förvaltningen att det
                                                                  Dnr 4983-2013   Sid 9 (10)




inte skulle komma att bli fråga om en överflyttning i samförstånd mellan
föräldrarna. I stället för att ingripa på det sätt som gjordes borde nämnden ha
hänvisat AA till att ansöka om verkställighet av tingsrättens dom med stöd av
bestämmelserna i 21 kap. FB. De bestämmelserna har kommit till för att värna om
barnets intressen när föräldrarna inte själva kan genomföra överflyttningen av
barnet efter ett domstolsbeslut om en ändring av vårdnaden eller boendet. Genom
att socialförvaltningen agerat vid sidan av bestämmelserna i FB har de regler som
syftar till att tillvarata barnets bästa i en situation som den aktuella åsidosatts.

Det är förvånande att socialförvaltningen under handläggningen av ärendet inte
verkade för att AA skulle ansöka om verkställighet enligt 21 kap. FB och
anmärkningsvärt att nämnden i sitt yttrande till JO inte ens har berört de
bestämmelserna. Dessa omständigheter ger, i förening med förvaltningens hela
agerande i ärendet, anledning att ifrågasätta förvaltningens kunskaper om
regelverket på området.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att förvaltningen har försökt hjälpa den ena
föräldern att ”verkställa” vårdnadsdomen bakom ryggen på den andra föräldern, att
nämnden har beslutat om ett omedelbart omhändertagande enligt LVU i stället för
att hänvisa vårdnadshavaren till att ansöka om verkställighet enligt reglerna i 21
kap. FB samt att reglerna i FB över huvud taget inte tycks ha övervägts under
handläggningen av ärendet. Sammantaget är bristerna i handläggningen allvarliga.
För detta ska nämnden kritiseras.

Verkställighet av beslut om omedelbart omhändertagande genom
polishandräckning
Bedömning
Av 43 § LVU framgår att polismyndigheten ska lämna biträde bl.a. för att på
begäran av socialnämnden, en ledamot av nämnden eller en tjänsteman som
nämnden har förordnat, genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd
av LVU. I lagen anges inte några ytterligare förutsättningar för när
polishandräckning ska få användas eller några närmare anvisningar om hur en
sådan åtgärd ska genomföras. Rent allmänt vill jag framhålla att det endast i nödfall
bör komma ifråga att anlita polis och att omhändertagandet självklart ska utföras på
ett sätt som är så skonsamt som möjligt för barnet.

Jag har i det föregående avsnittet kritiserat nämnden för beslutet att omhänderta CC
med stöd av 6 § LVU. Om man bortser från den saken och enbart bedömer
verkställigheten som sådan finner jag skäl att i den delen uttala följande.

Nämnden har i sitt remissvar uppgett att det var nödvändigt med polishandräckning
för att verkställa beslutet om omedelbart omhändertagande. Utredningen ger mig
inte underlag för att hävda att det saknades förutsättningar för nämnden att begära
handräckning av polis. Även sedan nämnden har begärt handräckning är det
emellertid nämnden som har det övergripande ansvaret för att åtgärden genomförs
på ett lämpligt sätt. Situationen vid ett polisingripande kan exempelvis i värsta fall
                                                                      Dnr 4983-2013     Sid 10 (10)




utveckla sig på ett sådant sätt att omhändertagandet bör skjutas upp. Det är i så fall
socialnämnden som ansvarar för att det sker.

Av en journalanteckning som gjordes av socialsekreteraren DD den 3 maj framgår
följande under rubriken Verkställning av beslut:

      U.t. åker tillsammans med socialsekreterare EE för att möta upp polisen för
      verkställande av beslut. Polisen inväntar socialtjänsten en bit från moderns bostad.
      Modern åker förbi tillsammans med CC och polis gör bedömningen att åka efter.
      U.t. och kollega kör bakom polisbilen. Efter ca 1 km stannar modern då polisen satt
      på blåljus. Socialtjänsten väntar en bit från då polis rekommenderat detta. CC följer
      med polisen och modern går fram till socialtjänstens bil för att få mer information
      om vad som händer. EE går ut och förklarar situationen för modern medan u.t. sitter
      kvar i bilen. Polisen åker efter socialtjänsten till Fyrbodals familjecentrum. CC är
      under bilfärden ledsen […].
Anteckningen ger anledning att ifrågasätta om man från socialtjänstens sida över
huvud taget hade tänkt igenom och diskuterat olika handlingsalternativ med polisen
för det fall att något oväntat skulle inträffa under verkställigheten. Den ger också
ett intryck av att socialsekreterarna i alltför hög utsträckning lämnade över till
polisen att bestämma hur man skulle agera i den situation som uppstod. Det är
alltså tveksamt om socialtjänsten tog tillräckligt ansvar för att se till att
handräckningen genomfördes på ett så skonsamt sätt som möjligt för CC. Jag har
dock inte underlag för att uttala någon kritik mot socialnämnden för agerandet i
den här delen.

Övrigt
Det som BB har anfört i övrigt föranleder inte något uttalande eller någon
ytterligare åtgärd från min sida. Vad gäller BB:s klagomål mot en domare vid
Vänersborgs tingsrätt har jag samrått med justitieombudsmannen Lars Lindström.

Ärendet avslutas med den allvarliga kritik mot socialnämnden som framgår av det
ovan anförda.

På grund av den allvarliga kritiken mot socialnämnden finner jag skäl att sända en
kopia av beslutet till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som är ordinarie
tillsynsmyndighet för socialtjänsten.
